Dagen efter ESC-finalen 2022 – min stora slutanalys

En samfälld kärleks- och sympatiförklaring till Ukraina från hela Europa – och samtidigt ett rejält ”fuck you” åt Putin. Det var vad som inträffade under gårdagskvällen.
Man kan förstås tycka att det är tråkigt att det inte var själva musiken som fick avgöra, när nu Eurovision Song Contest är en musiktävling. Trumpna kommentarer om att ”politiken ska väl inte styra, hela tävlingen är en bluff” kommer därför säkerligen att florera nu idag. Jag hade nog också själv tyckt att det varit roligare med ett annat resultat än detta förutsägbara.
Samtidigt är det inte så enkelt, för Eurovision är inte bara en musiktävling, utan det är som en hel social-kulturell väv som återspeglar allt som händer i Europa och hur känslorna florerar i världsdelen. Så har det alltid varit och det är en del av charmen. Vore det inte så, då skulle det istället vara den motsatta kritiken som hade fog för sig, nämligen att ”Eurovision är ytligt”. Så är det inte. Det bakomliggande djupa och seriösa finns i tävlingen, politiken finns i tävlingen, och det är i sin ordning att den gör det, så länge det är som en bakgrund. Årets finalresultat betecknar egentligen detta ganska bra – det var uppenbart att Ukraina vann på grund av politik, men samtidigt går det inte att bevisa, för Europas tittare röstade i demokratisk ordning som de gjorde och man kan inte ogiltigförklara eller ifrågasätta varje enskild persons röst.
Det hade ju också varit svårare att smälta Ukrainas vinst om det segrande bidraget varit en dålig låt, och det tycker jag nu inte att det var. Jag hade själv med ”Stefania” bland mina egna tio bästa. Med sin spännande mix av etniskt och modernt, ett sound som kan tilltala lite varstans i Europa, är den ytterligare ett övertygande nummer från ett land som är ett av Eurovisionens skickligaste giganter och som (med tanke på alla de starka låtar de haft genom åren och inte vunnit med) verkligen förtjänar att ha tagit tre vinster. Stort grattis till Ukraina!

Inte ett år som alla andra
Som helhet får man väl egentligen kanske, med tanke på omständigheterna, ha överseende med detta som ett mellanår. 2022 är ett speciellt år i Europa, och det var inte förvånande att det geopolitiska läget skulle ta sig uttryck i att Ukraina fick en självklar Eurovision-vinst (och Ryssland ett långfinger) av ren sympati. ESC:s ordinarie vinst- och värdlandscykel fick helt enkelt stå tillbaka för det. Nästa år återgår det kanske till det normala igen, för även om det kanske är jobbigt läge i Ukraina då också så har jag svårt att tro att samma fenomen som vi fick se igår skulle inträffa ett år till.
Fördelen med detta blir då också att den ganska vanliga företeelsen att ”försöka kopiera förra årets vinnare” kommer att bli irrelevant nästa år. (Såvida inte länderna ber Putin att invadera dem så att de kan vinna Eurovision på det sättet. 😊) Det kan bli intressant, för det betyder i bästa fall att länderna kan få för sig att testa lite vad som helst att skicka istället för att apa efter andras formler. Om de tänker taktiskt så blir det nog snarare Storbritanniens och Spaniens framgångsrecept de uppmärksammar, och det kanske inte är så dumt det heller.

Nästa år i … var då?

När jag nu ändå talar om nästa år så är naturligtvis den omedelbara frågan om Ukraina kommer att kunna ordna ESC 2023. Svaret är att det just nu är helt omöjligt att säga – och vi vet ju för den delen inte heller hur läget är i Europa på det hela taget om ett år. Men jag antar att EBU till att börja med faktiskt kommer att erbjuda Ukraina att arrangera, och så får vi se om ett tag ifall det är genomförbart. Är det inte det så finns det gott om länder med TV-bolag som kan rycka in istället: SVT är säkerligen en het kandidat, och även BBC (även om de kanske hade föredragit att få arrangera som vinnare). Just nu skulle nog emellertid ett Eurovision i Ukraina vara teoretiskt möjligt. Tävlingen har redan innan gått av stapeln i instabila och krigsdrabbade krutdurkar till länder, och om man t.ex. har den i Lviv (på bilden), som ligger västerut i Ukraina och långt bort från stridshärdarna och har varit ganska förskonat, så är det kanske inte värre än att ha den i Jerusalem eller Baku.
(Edit: Nu kom det precis nyheter om att Lvivregionen har blivit beskjuten ... ja, det kanske inte är så säkert där heller då ... men hoppas kan man ju.)
När det gäller hur det härjade Ukraina ska kunna betala för festligheterna så kan jag inte tänka mig annat än att övriga länder glatt crowdfundar det hela lite extra så att värdlandet i detta fall nästan inte behöver lägga ut någonting själva. Det finns ju verkligen inga gränser för hur mycket Europa vill omhulda Ukraina.
Ja, vi får väl se. Ett Eurovision 2023 blir det i alla fall i någon form; jag tror att EBU nu efter läxan från pandemin har så många planer B och C och D att det är svårt att stoppa dem helt.

Vad som kunde ha hänt …
Nu över till lite fler resultatkommentarer. Det blev alltså så igår att Ukraina vann tack vare tittarrösterna. Som jag hade anat var inte juryerna automatiskt benägna att överösa landet med poäng, men det blev ändå så pass mycket att Ukraina låg fyra efter avslutad juryomröstning, och då började det ligga i luften att de skulle få en hel drös poäng från tittarna och vinna. Så blev också fallet.
Hade det inte varit så, då är det väl troligt att tvåan Storbritannien, trean Spanien eller fyran Sverige hade vunnit. Det är förstås inte lätt att säga hur poängfördelningen hade blivit om Ukraina inte funnits med i bilden på det sätt de gjorde nu, och det är möjligt att den inbördes ordningen mellan de tre S:en hade förändrats. Min egen teori är att Spanien hade stått som segrare i sådana fall, och det grundar jag på att Spanien fick nästan 50 poäng mer av tittarna än vad Storbritannien och Sverige fick.
Detta är också ett tecken på att jag kan ha haft rätt när jag misstänkte att Europas tittare mitt i kriget var på humör för något som var glatt och uppåt. Spanien hade ett sådant bidrag, och det hade även Moldavien, som nu faktiskt var det bidrag som fick näst mest poäng av folket efter Ukraina (folkets trea var Spanien). Jag får ju nu i övrigt skämmas lite över att jag tippade det moldaviska tåget som segrare här på bloggen igår, men jag vidhåller att jag var något på spåren (vitsigt va?): det var juryn som fullständigt drog ner Moldavien, något som man på förhand inte kunde vara helt säker på att de skulle, och tittarna visade sig just så sugna på balkanglädje som jag anade. Glädje var årets motto, om man gjorde avdrag för alla Ukraina-sympatier, och därför känns det för mig troligt att den ”riktiga” segraren i år var Spanien.
Å andra sidan är det ju hopplöst att försöka se hur saker ”skulle ha blivit”. Det är lika möjligt att det i själva verket var Sverige som Ukraina tog många av sina tittarröster från (många allvarligt lagda tittare kanske valde det ena blågula landet framför det andra), och att det därför är Sverige som är moralisk vinnare. Och själva anledningen till att Europa ville ha glädje i år var ju kanske just läget i Ukraina, så om man drar bort den faktorn blir liksom omständigheterna helt annorlunda i grunden.

… och hur det faktiskt blev
Nej, det går i längden inte att hålla på så där. Vi får konstatera faktum istället: Ukraina vann, Storbritannien och Spanien lyfte upp sig riktigt ordentligt, Sverige fick också en bra placering, Moldavien gjorde tittarsuccé men blev samtidigt ett av de mest hiskliga exemplen på skillnaden mellan tittar- och juryröster.
Och trenden fortsätter att det går bra när man sjunger på eget språk och satsar på sina egna inhemska förmågor istället för på inlånade låtskrivare: det blev nu för andra året i rad en icke-engelskspråkig vinnare – och den första vinnaren helt på ukrainska – och hälften av topp-10 var helt eller delvis på eget språk. (Ja, Storbritannien sjöng ju också på eget språk för den delen men det kanske inte räknas. 😊) Sveriges dominans ur den aspekten börjar kanske försvinna, visserligen till förmån för Norge i så fall – norrmännen var ju inblandade i både Grekland och Tjeckien – men kanske lutar det ändå fortsatt åt att den utländska inblandningen avtar.

Medgång och motgång på olika håll
Jag hoppas i vilket fall att resultaten kan leda till något bra och konstruktivt i respektive länder. De båda Big 5-länderna Storbritannien och Spanien fick sig ju nu en så markant skjuts att det effektivt borde ha gjort slut på mycket av den Eurovision-motsträvighet som finns hemma hos dem (särskilt i Storbritannien) och det är mycket välkommet.
Andra Big 5-länder lyckades däremot sämre, inte minst de två som till slut hamnade i botten av den sammanlagda resultatlistan. Frankrike var ju en av mina favoriter i år rent låtmässigt, men framträdandet kändes tyvärr färglöst (och inte särskilt tonsäkert) och det var därför inte så förvånande att det blev platt fall – men hemskt förargligt med tanke på att det var ett så vackert försök. Tyskland för sin del känns mer och mer patetiska i Eurovision, och de ska nog vara innerligt tacksamma att det inte blev en totalnolla. Men om Storbritannien och Spanien kunde bättra sig till i år så kan väl Frankrike och Tyskland också göra det. Liksom för den delen andra länder med problem, som inte ens tog sig vidare från semifinalerna: Irland, Lettland, Georgien med flera. Förr eller senare så lossnar det, det lovar jag, men man måste anstränga sig lite också.
Italien nådde inte så högt som de hade hoppats, men det är jag personligen rätt glad över. Liksom över att Serbiens konstnärliga uppvisning räckte så långt som till en femteplats – som sagt så finns det hopp om den kulturella mångfalden i Eurovision! (Jag gav de flesta av mina SMS-röster till Moldavien, men Serbien fick också en.)
Norges Rödluvan-skämt räckte till en sammanlagd tiondeplats, Finland som hade den mest kända akten kom däremot betydligt längre ner, trots att de var ensamma med sin genre. Jag hoppas ändå att landet fortsätter på sin positiva inslagna trend i UMK.
Vad gäller Sverige borde det rimligtvis inte kunna ses som en besvikelse att ”bara” komma på fjärde plats, särskilt inte när nu anledningen till den uteblivna segern var så självklar. Svenska folket borde nu precis som det brittiska ha blivit övertygat om att Europa inte har tröttnat utan fortfarande gärna röstar på oss om vi har en bra låt. Särskilt som vi faktiskt vann semifinal 2 i stor stil och var etta inte bara hos juryn (där vi tog en hel mängd tolvor) utan även hos tittarna, i det fallet.

Juryer och oegentligheter
Detta leder mig över till juryernas och tittarnas poäng och hur de fördelade sig. Som vanligt kändes det vid flera tillfällen igår som att det var väldigt stora skillnader mellan de båda parterna – i synnerhet då när Moldavien av tittarna lyftes upp skyhögt från sin låga jurypoäng – men tittar man närmare på siffrorna så är det faktiskt inte så dramatiska skillnader ändå. Särskilt inte när vi kikar på semifinalerna, för där var faktiskt jury och tittare väldigt väl överens om sina finalister i år. De enda avvikelserna var att om bara tittarna fått bestämma så hade Albanien gått till final istället för Schweiz i semi 1 och Cypern istället för Azerbajdzjan i semi 2 – och om bara juryn fått bestämma så hade Kroatien gått till final istället för Moldavien i semi 1 och Nordmakedonien istället för Rumänien i semi 2.
Ja, ni läste rätt. Jag säger som jag brukar varje år: kasta ut juryn!
Särskilt som det nu verkar som att det har förekommit ”oegentligheter” vid röstningen, enligt en del nyhetsrapportering. Tydligen var det redan när juryerna satte poäng vid genrepet till semifinal 2 som det upptäcktes konstiga avvikelser i sex länders röstning (Azerbajdzjan, Georgien, Rumänien, Polen, Montenegro och San Marino), och alla dessa juryers siffror blev därför strukna både i den semin och i finalen – och ersatta med schablonsiffror, som man brukar göra när en jury sätts ur spel. Mer vet jag inte just nu, men med tanke på att tre av de där länderna var just de som man sedan tappade förbindelsen med vid röstningen igår kväll (en märklig situation bara den – det har väl inte ofta hänt förut?) så känns det som det är något konstigt med alltihop. Inte minst att Azerbajdzjan är inblandat; de oväntade jurytolvor det landet fick i finalen från länder som Spanien och Grekland känns det också som det är något skumt med. De har försökt fuska förr, det vet vi, och om de är i farten igen nu så hoppas jag EBU tar i med hårdhandskarna. Att man redan nu har gått ut och är öppen med att något inte gått rätt till är ett gott tecken.

Om själva programmet
Men annars kändes programmet igår precis som den fest det skulle vara – många av bidragen hade också växt ytterligare ett snäpp. Tyvärr kändes det som RAI stundtals hade misslyckats med ljudet; inte i alla bidrag, men i en del överröstades musiken ganska rejält av publikens jubel och annat störande runtom. Konstig mixning helt enkelt, som gjorde att t.ex. Frankrike, Italien eller Moldavien inte riktigt kom till sin rätt.
Störande är det tillika att ”röstningsfönstret” fortfarande är så pass långt – räcker det verkligen inte att man får rösta under en kvart eller så? Det blir en väldigt lång kväll av alltihop.
Jag ska i övrigt inte uppehålla mig vid vad man kan göra bättre till nästa år, för sådant har jag kommenterat förr och nu börjar det bli dags att avrunda det här inlägget. När det gäller framtiden har jag också redan skrivit om möjligheterna att ha Eurovision i Ukraina och så där. Men något om Sverige vill jag avslutningsvis säga.

Allt väl med Mello? Nej!
Personligen tycker jag att det var på sätt och vis positivt att inte Sverige vann, för även om Cornelia hade förtjänat en seger – jag tyckte i slutändan att Sverige var bäst igår, och det hör verkligen inte till vanligheterna – så hade risken med detta varit att SVT förletts att tro att Melodifestivalen är helt okej som den är. Det är den inte, utan vi råkade i år bara få med oss en guldklimp ur ett startfält som i övrigt mest bara var fullt med grus. Melodifestivalen behöver förbättras och förnyas mycket mer. Jag bloggar ju som bekant inte längre om varje enskild deltävling i Mello (utan bara om finalen), och det tänker jag inte heller göra förrän jag börjar tycka att de höjt upp sig.
Men gårdagskvällens resultat visar, trots den politiska vinklingen, att Eurovision lever och att Melodifestivalen kanske också kan göra det.
Nu avslutar vi 2022 års ESC-säsong, och även om man inte kommer att kunna hålla sig helt borta från nyheterna på denna front – jag har redan tagit en första titt på Wikipedia-sidan om ESC 2023 för att se vilka länder som har bekräftat att de kommer 😊 – så avtar det lite mer från och med nu. Grattis Ukraina igen, och vi hoppas på ett Eurovision nästa år i ett Ukraina där det är fred!

P.S. Jag måste säga att jag diggade Mikas extremt grälla kläder i 100 % knallgult och 100 % knallrosa. Kanske skulle man skaffa sig liknande munderingar själv?

Inför Eurovision-finalen 2022 – är Ukrainas sak redan vår?

Egentligen kan man inte uttala sig inför finalen i Eurovision Song Contest i Turin 2022 utan att först svara på den avgörande grundfrågan.
Kommer Europas massiva sympati för det krigsdrabbade Ukraina verkligen att leda till att landet vinner?
Tittar man på oddsen så är det ingen tvekan, Ukraina vinner, och det har oddsmakarna trott hela tiden (just nu tror de det till hela 60 %). Även många andra verkar hålla med om saken, inte minst flera andra länders delegationer, som nu på sistone har börjat gå ut med att ”om Ukraina vinner så kan vi ställa upp och arrangera”. Inklusive Ukraina själva, märk väl; Kalush Orchestra har sagt att vinner de så ska Eurovision hållas i hemlandet. Optimistiskt i överkant kanske. Men i alla fall är det ju tydligt och klart att Ukraina har allas kärlek (vilket inte minst syns på alla pro-ukrainska fredsbudskap som skymtat förbi överallt i sändning), och de flesta verkar i praktiken inställda på ukrainsk vinst på lördagen.

Tror jag då själv på detta?
Nej, jag är faktiskt inte helt säker, och det är ju tur det, för annars hade detta blivit ett väldigt kort inlägg. (Nu blir det så där extremt långt istället. 😊)
Det kan mycket väl hända att i synnerhet jurygrupperna, men även TV-tittarna, faktiskt håller igen och tänker att ”nu ska vi vara rättvisa och inte rösta extra på Ukraina bara för att visa sympati”. Rätt tänkt. Hoppas det inte slår över åt andra hållet bara, så att de inte alls röstar på Ukraina. Men det är nog inte så troligt.
Eftersom jag nu alltså väljer att inte ta för givet att Ukraina vinner, så blir det istället ett nytt sådant där ovisst år då många kan vinna (om än inte lika öppet som förra året). Sverige är en toppkandidat, värdlandet Italien likaså, och de två pånyttfödda Big 5-länderna Storbritannien och Spanien. I synnerhet det sistnämnda landet är en het kandidat ifall Europa är suget på något med mer fart i – vilket jag ju ett tag har misstänkt att Europa faktiskt är – men i så fall finns det fler upptempokandidater som dessutom har en hel del humor och knas över sig, nämligen Norge och Moldavien. Om de röstande å andra sidan vill försjunka i allvar och tungsinthet i dessa svåra tider så finns förutom Sverige och Italien också sådana länder som Grekland och Polen, båda med (enligt mångas mening) starka ballader.
De jag räknade upp nu är nog de främsta favoriterna enligt min mening. Att jag räknar med Moldavien är kanske lite förvånande, men jag blir alltså inte förvånad om det blir en skräll från det hållet – ska strax förklara varför.

Först ska jag för att friska upp minnet på er dra kvällens startfält: jag har visserligen redan kommenterat låtarna förut i tidigare inlägg, men jag tänkte göra det igen, mycket mer kortfattat, och med mina betyg från 1 till 10. (I vissa fall har dessa betyg ändrats något sedan förra gången.)
1. Tjeckien. Snyggt gjord ”progressiv house”. 7.
2. Rumänien. Också discoaktigt: tvålfager sångare, men lätt drömskt och med en refräng och en instrumental slinga som verkligen sätter sig. 8.
3. Portugal. Härligt portugisiskt vemod till tonerna av läckert svajigt elpiano. 8.
4. Finland. Enda rockbidraget: professionellt gjort, men något slätstruket. 6.
5. Schweiz. Jazzvaggvisa då man kan ta sig en tre minuters lur i TV-soffan. 2.
6. Frankrike. Och här blir det dags att vakna igen, för fransmännen imponerar med mörkt trolsk etno-disco på bretonska. 9.
7. Norge. Två hemliga herrar i gula vargmasker gör sagan om Rödluvan till ett rätt så lyckat skämt. 6.
8. Armenien. Catchig refräng som inte blir sämre av en scenshow instoppad i ett rum fullt av papperslappar. 7.
9. Italien. Långsamt lunkande duett mellan två herrar, innerlig men mycket överskattad. 3.
10. Spanien. Dunkigt och energiskt, rätt så mycket ”Eurovision-pop” men på ett okej sätt. 7.
11. Nederländerna. Personlig, lätt desperat låt på nederländska, saknar inte känsla och utstrålning. 7.
12. Ukraina. Härlig kombination av vemodig etno och hiphop. Otroligt klistrig refräng och snygg flöjtslinga. 8.
13. Tyskland. Något slags R&B, inte dåligt men oengagerat och lätt klyschigt. 4.
14. Litauen. Intressant med rytmisk modern chanson på litauiska. 7.
15. Azerbajdzjan. Svenskskriven stillsam låt som inte berör det allra minsta. 2.
16. Belgien. Nästa sömnpiller, endast upplyft av sångarens inlevelsefulla ”no-ow” i refrängen. 3.
17. Grekland. I likhet med Italien oerhört överskattad lågtempolåt. Inget som känns speciellt, trots röstförvrängareffekter i verserna. 3.
18. Island. Småtrevlig country med ödsligt gitarryl. 7.
19. Moldavien. Det största glädjeämnet! Omöjligt att inte bli smittad av energin i detta. Häng med på det kitsch-folkloristiska lyckotåget! 9.
20. Sverige. Stil och kvalitet och fantastisk inlevelse från Cornelia, med hennes lätt hesa röst i den ack så bitterljuva texten. 9.
21. Australien. Mest frustrerande med det där förhänget han har för ansiktet, och låten är bara tröttsam. 2.
22. Storbritannien. Britpop i modern tappning, som dock fortfarande inte helt gripit tag i mig. 5.
23. Polen. En av de snyggaste balladerna förutom Sverige. Saknar inte dramatik och skönsång. 7.
24. Serbien. Märkligt men mycket minnesvärt konstnärligt nummer som man inte får dissa bara för att man inte fattar det. Älskar den där ”biti zdrava”-refrängen. 8.
25. Estland. Spaghettiwestern-ljudlandskap som bildar en helt okej avslutningslåt. 6.

Det finns förstås bredd i det här finalstartfältet (jag är glad att vi fick med t.ex. Tjeckien, Finland, Serbien och Litauen), och man märker fortfarande att många av länderna ansträngt sig för att komma med sina egna grejer istället för att apa efter andra.
Men ett problem är att det är på tok för många lugna låtar. Jag begriper fortfarande inte riktigt hur det gick till att så många av dem samtidigt kunde ta sig vidare från semifinalerna, men så blev det (och det kan ju kanske i och för sig tolkas som att svårmod går hem just nu). Följaktligen sitter vi nu med en startlista som producenterna på RAI måste ha haft stora problem med när de skulle lägga bidragen i lämplig ordning. Det kommer tidvis att bli en seg uppvisning på lördag kväll – särskilt under den stunden då både Litauen, Azerbajdzjan, Belgien, Grekland och Island ska framföra sina förhållandevis lugna låtar efter varandra. Om man vill kan man ta en tämligen utdragen toapaus där, åtminstone under de tre mittersta i den klungan, enligt min åsikt.
Man kan ju också frestas att fundera på om alla dessa lugna låtar tar ut varandra, men det vet vi ju nu att de inte alls nödvändigtvis gör, utan det kan mycket väl bli så att någon av dem vinner: Sverige, Italien, Grekland, Polen. Allt beror på hur mycket balladhumör Europa visar sig vara på när det verkligen gäller, och vilket av balladuttrycken som berör allra mest. Svårt att veta säkert.

Är det då möjligt att det blir något av upptempobidragen som sticker upp och tar över istället?
Ja, här ska vi förstås inte utesluta Norge, men de gula vargarna har å andra sidan nu fått ett ganska tidigt startnummer som kan få dem att bli bortglömda (tyder det på att de kanske inte placerade sig jättebra i semifinalen trots allt?). Där ligger Storbritannien bättre till som går ut bland de sista; inte för att det nu är jättemarkant med tempo i deras låt, men den är ändå jämförelsevis upplyftande och kan kanske bli farlig om det är sådant publiken vill ha. Å andra sidan tror jag fortfarande på det där att Storbritannien är överdrivet hajpade bara för att de är bättre än andra år. Lite samma princip gäller för Spanien: de har en medryckande låt, har nämnts i förhandssnacket, kan framträda som glädjefaktor som lockar till röster, men ryktet kring dem kan även visa sig vara överdrivet.

Nej, jag sitter här och har vissa misstankar att om det blir något upptempobidrag som sticker upp mer än de andra, så blir det Moldavien. Här kan jag vara partisk, för jag är ju väldigt förtjust i Moldaviens tågbidrag själv och kommer förmodligen att ha det som favorit i kväll … men jag har alltså även sakligt sett en viss aning om att det gick riktigt bra för den i semin. Det har också kommit vissa rapporter om att det är moldaverna som väckt de starkaste reaktionerna och fått folk att tända till på alla cylindrar: i Reddit-trådar (alltså inte med ESC-fans utan med vanliga tittare), i presscenter med mera. I fan- och tipparkretsarna verkar man inte riktigt medvetna om detta, där har man aldrig räknat med Moldavien utan sett det numret som alltför flamsigt och inte den idealiska Eurovision-låten, men jag har på känn att de insatta kan få sig en riktig överraskning.
Det finns också ett par andra saker som talar starkt för Moldavien. De kommer med sin sprudlande show direkt efter just den där sega sträckan med fem lugna låtar på raken som jag nämnde ovan, och då lär effekten bli markant. Dessutom ligger de bra till för att ta hem en massa röster från ”östblocket”, då Ryssland inte är med och nästan alla Balkanländerna blev kvar i semifinalerna. Jag tror att till och med juryerna i öst skulle kunna uppskatta Moldavien (de öste poäng över likaledes uppsluppna Sunstroke Project som kom trea 2017!) och att tittarna kan göra det är tydligt och klart.
Så jag vill bara säga det att även om jag inte skulle våga sätta en hundring på Moldavien som vinnare, så blir jag inte alls förvånad om detta nummer dyker upp som en outsider och klättrar riktigt högt. Det är i så fall inte oförtjänt, för även om fansen nu inte tycker att det ska vara så glättigt i Eurovision så är ”Trenulețul” på sätt och vis ett väldigt typiskt skruvat Eurovision-bidrag. Roligt och kitschigt, men utan att vara dåligt för det (för Zdob și Zdub är inga amatörer utan ett etablerat folkpunkband). Raden ”folklore and rock’n’roll” sammanfattar det ganska bra.

Nej, nu har jag ägnat tillräckligt mycket spekulationer åt ett land och ett bidrag som egentligen lika gärna kan bli flopp som flipp. Har jag inga andra hypoteser? Hur kommer det till exempel att gå för Sverige? Och ska jag inte krypa till korset och bara medge att det i slutändan blir Ukraina som vinner i alla fall?
När det gäller Sverige så tror jag att om det nu blir så att de lugna låtarna dominerar, att det är åt det hållet som Europa drar sig i år, så kan det gynna just Sverige. Vårt bidrag är visserligen inte helt och hållet lugnt och avskalat, det blir lite tempo och dunder en bit in i låten, men just därför har vi också något som skiljer oss från de andra. Och Cornelia Jakobs gör ett finfint framträdande med otroligt mycket känsla i. De främsta rivalerna Italien, Grekland och Polen har i mina ögon och öron inte tillräckligt mycket gnista och dramatik i sina paket, utan de låtarna är lite mindre dynamiskt uppbyggda (Polen kommer väl kanske närmast Sverige i det avseendet, men når inte lika långt). Jag tror att Sverige vinner balladkampen. Att vi går ut direkt efter spralliga Moldavien kan för den delen också bli en intressant kontrast.
Och så Ukraina … jag ska nog medge att de utöver sin medföljande sympati från hela Europa har ett annat ”vapen” (kan man använda det ordet?!?) och det är att de har en låt som är upptempo, men samtidigt vemodig också. Man kan fundera länge på om Europas röstande (och Australiens förstås) är sugna på att komma bort från krigsstämningen med något glatt eller om de vill ha det lugnt och tänkvärt, men Ukraina har fördelen att kunna erbjuda både-och. Kanske blir det avgörande.

Jag skulle vilja sammanfatta läget så här:
Antingen är det så enkelt som att hela Europa älskar och tycker synd om Ukraina just nu, och då vinner Ukraina (inte minst för att de i vilket fall har ett bra bidrag som kan tilltala ur flera aspekter).
Eller så är Europa på lätt vemodigt och seriöst humör och vill ha något stillsammare och vackrare i år, utan att det nödvändigtvis måste komma från Ukraina, och då vinner Sverige (även om det finns gott om konkurrens i det facket).
Eller så vill Europa komma loss från alltihop och bara festa, och då skrällvinner Moldavien!

Det är alltså inte bara en fråga om att tippa vinnare, utan även att tippa Europas humör. Och så är det egentligen varje gång, det är bara det att det känns intressantare att göra en sådan prognos just i år.
Så förenklat som jag just beskrev det behöver det förresten inte heller vara. Det kan vara så att Europa fortfarande är på rockhumör, som de var förra året … men i så fall finns bara Finland att rösta på, och jag tror inte att Finland är att räkna med på allvar. Det kan också hända att Europa drar åt det konstnärliga hållet, och då finns Serbien med sin ”In corpore sano” som dark horse (själv gillar jag minsann den!). Men det ska å andra sidan mycket till för att något så udda ska gå hem så brett.

Mot bättre vetande – för det blir ju säkert så att Ukraina står som segrare vad som än händer – så sticker jag ut hakan och lämnar här på bloggen in mitt vågade tips att Moldavien ”kommer från ingenstans” och vinner med sin lättsamma tågresa från Chișinău till Bukarest. Om så inte blir fallet har jag skämt ut mig, men riskerar förhoppningsvis ändå inte mitt rykte som Eurovision-nörd i längden. Om så blir fallet så lär tävlingen bli skakad av chockvågor ur många aspekter, men medge att det skulle vara kul med en omruskning också.
I kväll får vi veta – vi ses vid TV:n då!

Efter ESC-semifinal 2 2022

Så var nästa Eurovision-kväll över, och det var precis så fortsatt svårtippat som jag trott, även under sändning … det bästa man kan säga om min tipsförmåga är att jag åtminstone tippade rätt i att det skulle vara svårtippat. 😊 Jag fick nu ändå faktiskt åtta rätt i mitt tips här på bloggen, men bara sju i mitt ”live”-justerade tips, då jag blev helt förvirrad under programmets gång och leddes in i alla möjliga villfarelser.

Som att San Marino skulle ta ”rockplatsen” i finalen från Finland. Det fick jag nu för mig eftersom jag tyckte att Finland (på sin undanskymda plats i början av startfältet) gjorde ett i och för sig professionellt men småtråkigt intryck, samtidigt som San Marino var mycket mer visuellt ihågkomliga, och därför skulle de kanske ta finalplatsen. Trodde jag alltså. Nu visade det sig ju att jag hade fel, det blev tvärtom, och det är jag rätt tacksam för. Efter Finlands ändå rätt skapliga UMK-uttagning, och med tanke på att de representeras av just The Rasmus som är en av landets främsta musikexporter, hade det varit ett praktfullt bakslag om de gått bet här. Som det nu blir så kommer Finland att stå för finalens enda rockbidrag, vilket ju kan vara fördelaktigt för dem.
Även Sverige gick naturligtvis till final, och det var lika självklart som att Ukraina skulle göra det från semi 1. Jag tyckte att Cornelia skåpade ut det mesta av det övriga startfältet, inte minst efter det koppel av träiga ballader som varit fram till dess, men Sverige har ett mycket övertygande nummer i vilket fall. Jag vidhåller att våra chanser i finalen är ganska goda.

I övrigt var det största glädjeämnet för mig Serbien. Särskilt lättsmält eller lättbegriplig är förvisso inte Konstraktas ”In corpore sano”, men just därför kändes det som en riktig lättnad och ett gott tecken att även ett sådant nummer kan gå vidare. Europa fattade uppenbarligen grejen med denna avantgardeföreställning, och mångfalden lever i Eurovision.
Eftersom det var Sveriges kväll så satt man ju där med rösträtt, och det var mycket riktigt Serbien som jag slängde iväg mina röster på (även om det fick räcka med två stycken). Jag hade gärna röstat på Rumänien också men tyckte det var nog med ett land, och nu gick ju Rumänien till final ändå, lyckligtvis. Även om många andra inte har upptäckt den riktigt så är jag väldigt förtjust i den där instrumentala slingan i Rumäniens låt.

Rumänien var också ett av de länder i kväll som lyckades bryta en negativ trend och gå till final igen efter att ha missat ett tag. Samma sak gällde Polen, och även Australien, Estland och Tjeckien, även om de tre sistnämnda bara fått stå över ett år. ”Omsättningen”, eller vad man ska kalla det, i finalen blir alltså nu något bättre än det såg ut efter tisdagskvällen, för om jag inte tar alldeles fel så är det nu 6 av 25 länder i finalen som är nykomlingar för året. Men 6 av 25 är ändå en ganska låg siffra faktiskt, och fem av denna kvälls finalister var med i final förra året också … jag skulle på ett sätt gärna se att det var mer utbyte. I vanlig ordning tänker jag också deltagande på de länder som nu misslyckades: Nordmakedonien och Montenegro befäster Balkanfiaskot (som jag redan förutsett är det nu bara Serbien som får försvara den regionen), Georgien börjar så sakteliga närma sig rekordet i antal missade år på raken, och Irland är en skugga av sitt forna Eurovision-jag. Inte heller medelhavskvartetten Israel, Malta, San Marino och Cypern har anledning att jubla. (För Israels del var det lika bra, för nu slipper vi deras artist som nödvändigtvis skulle fjanta till det inte bara i sitt eget nummer utan även som sceninvaderare bakom programledarna.)
Men nu har det faktiskt gått så många år med systemet med semifinaler att man kanske snart inte behöver hänga upp sig så mycket på det där med finaliststatistik och att ibland inte gå till final. Det väsentliga är att alla länder faktiskt ska kunna glimta till och klara nålsögat då och då och till och med lyckas riktigt bra framme i finalen, och vi vet att så också är fallet. Då behöver man inte hänga läpp utan bara samla krafter till nästa år.

Som helhet så var jag väl i det stora hela nöjd med att ha fått med Sverige, Serbien och Rumänien (och även Finland kändes bra). Sedan får jag väl stå ut med att också tråkiga ballader som Azerbajdzjan, Australien och Belgien slank med. Att förutsäga vilka av alla de där lugnare låtarna som faktiskt skulle klara sig var som sagt inte lätt, och jag hade väl hoppats på att det skulle bli en något mindre andel sådana … det hade varit roligare om t.ex. Georgien med sin psykedelia-indie-humor kommit med. Men nu blev det alltså så här, och man kan förstås fundera på hur det egentligen rent psykologiskt funkar i de europeiska TV-tittarnas och jurymedlemmarnas kollektiva hjärnor för att det ska bli ett sådant resultat med en massa låtar som egentligen borde ha tagit ut varandra, men det får nog snarare bli föremål för en doktorsavhandling istället för ett blogginlägg. Tjeckiens progressiva house sticker ju i alla fall ut en del bland finalisterna, liksom Estlands spaghettiwesternsoundtrack och Polens känslosamma uppvisning (som tillsammans med Sverige var den av de lugnare låtarna som kändes mer minnesvärd, i mitt tycke).

Vad kan man säga mer om programmet då? Jo, en sak är ju att till skillnad från i tisdags började det nu kännas lite mera 1991 över italienarnas arrangemang. I semifinal 1 tänkte jag inte så mycket på de tillfällen då programledarna var tvungna att snacka på medan scenen gjordes i ordning (om det nu ens var särskilt många sådana tillfällen då), men nu var det alldeles uppenbart lite fler sådana moment. Eventuellt kan det vara lite dålig planering där. Och man kan även undra vad bildproducenterna gör på jobbet egentligen … till och med jag, som annars inte har så mycket känsla för eller insikt i hur det går till med kameror och vad man visar i bild under sångnumren, reagerade nu på det tämligen konstiga kameraarbetet. Som att det t.ex. inte alls syntes ordentligt när Australiens sångare äntligen drog av sig draperiet för ansiktet … ett sådant ögonblick borde man väl ändå som bildansvarig se till att visa ordentligt, istället för att börja fladdra runt med kameran bland publiken?
Det fanns också en viss antydan till självgodhet och en strävan att få visa upp Italien mer än något annat i programmet, men det är väl kanske på ett sätt bara naturligt, att värdlandet gör lite reklam för sig. Jag vet dock inte om andra länder brukat göra det lika mycket och tydligt som Italien gör, och det var likadant 1991. Nåja, det kunde ha varit värre – exempelvis kunde ju det årets katastrofale programledare, 1990 års vinnare, Toto Cutugno ha dykt upp nu också. (På lördag ska tydligen hans kollega den gången, Italiens första ESC-vinnare Gigliola Cinquetti, göra det, men inte Toto efter vad det verkar.)

Det här var nog allt jag hade att säga efter semi 2. Nu blir det till att ladda om och se fram emot en final, vars startordning jag i skrivande stund inte har sett ännu, men nästa gång jag har ett nytt inlägg här (det dröjer inte så länge) så har jag säkert ett och annat att säga om den och om allt annat att tänka på inför denna fest.

Jag har talat.

Eurovisions besynnerliga (och allt mer elaka) fandom

En särskilt lustig egenhet med Eurovision Song Contest är dess skara av ”fans”, och hur man ska förhålla sig till dem och hur de själva förhåller sig till tävlingen.
För det är ju verkligen inte någon ordinär fandom i ESC, utan en fankultur som på flera sätt är annorlunda än andra.
Med vanliga fans, alltså fans till en enskild musikartist, eller till en författare och dennes verk, eller till en skådespelare eller en viss filmsvit eller TV-serie, eller till ett idrottslag, är det ganska enkelt. De gillar allesammans det där som de är fans till, och som fans är de experter på området och vet mest, och det är de som entusiastiskt dyker upp när idolen ska uppträda eller den nya filmen släppas eller laget spela. Även om det också alltid i de där sammanhangen kommer besökare som är lite mer ”light”-fans, och reportrar och recensenter från pressen som också vill få ett ord med i laget, så är det ändå på något sätt fansen som allting utgår från – det är de som är kärnan och som har den gemensamma nämnaren i form av det mest innerliga intresset och passionen. Reportrarna som kommer blir därför inte heller riktigt vilka som helst, utan sådana som åtminstone delvis känner sig som en del av fankretsen – det skulle bli konstigt annars, om de recenserade utan att begripa något. Om Bruce Springsteen spelar på Ullevi så skickar GP naturligtvis dit den av sina journalister som är mest intresserad av honom.

I Eurovision Song Contest är det inte riktigt så. Där har fansen inte något annat gemensamt än att de gillar själva tävlingen ESC – vilket är nog så förståeligt, med alla fina ideal den står för – men vilken musik i tävlingen som är bra närmare bestämt kan de ha högst olika åsikter om. Ofta är det ju till och med så att det är en hel del musik i ESC som fansen inte gillar. Jag har då aldrig stött på något Eurovision-fan, mig själv naturligtvis inräknad, som gillar alla låtar vartenda år. Tror man att vi som gillar Eurovision är sådana, att det finns en viss musikstil som kallas ”Eurovision” och att vi alla gillar den, så har man missuppfattat alltihop. För tvärtom brukar fansen dissa och såga ganska mycket av sitt favoritevenemang. (Och visst, ett Bruce Springsteen-fan gillar säkert inte alla Bruces låtar heller, men det är ändå en lite mer enhetlig kärlek till The Boss från fansen i det fallet än vad det är till ESC:s mångskiftande startfält från dess fans varje år.)
Redan där skiljer sig alltså ESC-fansen från övriga fandoms.

Dessutom får de stå ut med att i högre grad än andra fankretsar bli uppblandade med en massa andra besökare och tittare som inte är fans. De som rapporterar om ESC i media gör det ofta inte ur något särskilt insatt perspektiv, utan snarare (i bästa fall) neutralt och riktat till alla de tittare som sätter sig vid TV:n på finalkvällen men inte vet mycket alls om tävlingen och inte har hängt med i allt det som hänt fram till dess. Och dessa tittare är ju i sin tur ännu mindre fans, kan man lugnt säga. Är man elak och snobbig skulle man kunna kalla det för att en tävling som egentligen borde tillhöra fansen blir ”besudlad” av okunniga TV-tittande barbarer som inte vet ett smack om den. Men så elak och snobbig kan man inte vara, för med Eurovision Song Contest är det ju så att man som fan vill att så många som möjligt ska titta på den. Det blir ett smålustigt läge men det är så det måste vara. Det är ungefär som om man var ett fan av fotbolls-VM för turneringens egen skull, och själv hejade på olika lag varje gång och sedan också glatt accepterade att vara omgiven av en massa andra åskådare utan kunskap om fotboll. I det fallet verkar det småknäppt, men i Eurovision är det så är det fungerar.

Här kan vi ju förstås reflektera lite. Är det verkligen bra att det fungerar så här? Borde inte media visa lite mer respekt för Eurovision Song Contests insatta fans, och rapportera mer initierat om tävlingen? Borde man inte vinkla mediatäckningen av ESC så att det blev mer rum för fansen och mindre för de okunniga tillfälliga TV-tittarna? Och ge de riktiga fansen mera förtur till biljetter och så?
Frågan har aktualiserats i år i och med att EBU har ändrat en massa på sitt system för pressackreditering vid Eurovision, så att många fansajter och bloggare som förut kunde vara med och se repetitioner och presskonferenser på plats inte kan göra det längre – medan platserna istället går till ”neutrala” reportrar och mainstream-media, har det klagats över.
Själv kan jag hålla med om klagomålen så till vida att jag också tycker att media skulle kunna rapportera mer respektfullt. Att någon tjurig kultursnobbrecensent som ändå inte bryr sig nämnvärt om Eurovision får hålla på och strö ur sig spydiga omdömen på tidningssidorna är bara meningslöst och föga konstruktivt.
Däremot håller jag inte med om att allt ska kretsa kring fansen. För Eurovision-fansen har nämligen ytterligare en egenhet, som tyvärr inte alls är till deras fördel. Och det är att de är dels enormt insnöade, dels blir mer och mer elaka för varje år.

Av den anledningen är jag till och med tveksam till att kalla mig för Eurovision-fan för egen del – jag experimenterar hellre med andra benämningar, typ ”Eurovision-nörd”. Den stämning som brukar råda bland de officiella fansen, den skiljer sig ofta väldigt mycket från mina Eurovision-ideal.
Även om Eurovision-fansen förstås kan ha olika smak sinsemellan (som jag nämnde ovan), så går det mer och mer mot att det blir en viss sorts musik i ESC som är ”sådan som fansen gillar”. En likriktning i fandomen helt enkelt. Man skulle nästan kunna kalla det för ”fuegifiering”, efter Cyperns bidrag ”Fuego” 2018, som har bildat skola för en viss typ av låt som jämt dyker upp i olika former och som majoriteten av fansen älskar. Det finns andra uttryck också för de här strömningarna … till exempel en rent sjuklig besatthet av Sveriges uttagning och hur musiken låter i Melodifestivalen … och även annat … ja, det är svårt att sätta ord på vad det egentligen är, men det är alltså en gemensam Eurovision-fan-musiksmak som håller på att ta form. Det är som om man vill införa just det som hittills inte funnits: en musikstil som heter ”Eurovision” som alla fans kan gilla allting av! Jag som mer än något annat vill ha musikalisk mångsidighet i tävlingen är rätt bekymrad av den utvecklingen och hur den kan påverka ESC:s framtid och de bidrag som Europas länder tar fram när de nervöst försöker hålla upp fingret i luften och känna vart det blåser.

I ESC-fandomen verkar man dock helt nöjd med att ha det så här, och vill ha mer och mer av ”typisk Eurovision”. Man verkar även i sitt statistikbitande och sitt intensiva följande av ländernas uttagningar fullständigt köra fast i en Eurovision-bubbla, där man helt glömmer hur musik låter utanför tävlingen. Inte heller sådant beteende är något jag personligen uppskattar. Det kan visst vara charmigt med sådana där småknasiga och kitschiga inslag som mest förekommer i Eurovision och bara där, men tävlingen måste också spegla sin samtid och rentav hela musikvärlden och populärmusikhistorien. Inte bli en isolerad värld där det bara är en viss formel och vissa låtskrivarkretsar, som skriver och gör musik på ett visst sätt, som får ta plats.
Om det sedan bara var sådan musikalisk isolationism som var problemet så skulle det kanske vara lättare att hantera, men nu är det dessvärre också så att den hatiska tonen i fanvärlden tilltar för varje år. Intoleransen på forumen eskalerar och folk kan inte längre diskutera Eurovision som … ja, som folk. Det sekteristiska inslaget i fandomen tar sig uttryck i mer oförståelse mot allt som inte passar in i ens egen initierade Eurovision-mall.

Därför kan jag inte låta bli att tycka att det kanske är bra att fansen inte har Eurovision för sig själva. Det kan för ett fan vara irriterande med tillfälliga TV-tittare utan koll som är fräcka nog att rösta och hålla på utan att ha lyssnat på varje bidrag 158 gånger först, men själv känner jag att man gott kan unna dem det och ha överseende med okunnigheten. Eurovision Song Contest är faktiskt hela Europas fest, och på samma sätt som man inte behöver bestämma att enbart experter på fotboll ska tillåtas att titta på fotbolls-VM, så får man hålla ESC öppet för ”amatörerna” och glädjas åt att de faktiskt vill titta. Självklart är det så.
Så kanske har den där nya pressackrediteringen rent krasst sina fördelar. Liksom att de vanliga TV-tittarna med sina röster kan ställa alla tips på huvudet och ordna fram helt andra vinnare än fansen hade önskat sig (vilka då också blir mycket mer lämpliga och representativa för musikstämningen i Europa). Fansens bubbelbeteende behöver inte uppmuntras.
Men visst kan det ändå vara en svår balansgång. För Eurovision befinner sig som sagt, på grund av vad tävlingen är, i en underlig situation med fans och tyckare och publik från olika håll som interagerar och påverkar på ett helt annat sätt än vad som är fallet med många andra populärkulturella företeelser som har sina fandoms.

Efter ESC-semifinal 1 2022

Då var vi igång! Skönt att ha en Eurovision-arena i TV:n igen i majaftonen, och allting förflöt smärtfritt i Turin. Ett av mina tre orosmoment inför och under kvällen var ju annars att italienarna skulle få till ett program i samma stil som när de ordnade Eurovision 1991 (d.v.s. kaotiskt), men de har uppenbarligen skärpt till sig sedan dess. Även om vissa inslag inte var riktigt vad man förknippar med en typisk Eurovision-kväll – vad hade den där uppfinnarsketchen i början med det hela att göra? – och även om den där omtalade solen på scenen får stå fortsatt oanvänd och obrukbar, så verkar Italien och RAI på det hela taget sköta det här bra.
Personligen tycker jag också att även om det är tråkigt att SVT:s tänkta andrakommentator Linnea Henriksson förhindrats att vara med p.g.a. ett positivt coronatest, så var det rätt skönt att som tittare i Sverige bli lotsad genom programmet av enbart Edward af Sillén på egen hand. Han borde egentligen alltid få göra det där själv. Poängen med att ha en kommentator och en bisittare är ju att kommentatorn kommenterar det som händer och bisittaren kommer med inpass med intressanta expertkunskaper, vilket funkar bra när det är fotboll, men i Eurovision är det upplägget rätt meningslöst eftersom det ju är Edward själv som är den främsta experten. Nu kunde han också obegränsat hålla låda med sina vitsar och trivia.
Och om någon undrar vad mina övriga orosmoment var, så var det andra att programmet skulle sabbas av sceninvasioner eller attentat, men det slapp vi lyckligtvis nu (peppar peppar) och när showen väl är igång så tänker man inte så mycket på de farhågorna.

Mitt tredje orosmoment då? Jo, det var att Moldavien inte skulle gå till final, för dit ville jag verkligen innerligt ha dem! Jag insåg direkt när Zdob și Zdub (och deras två fiol- och dragspelande medhjälpare i Frații Advahov) kom upp på scenen att det här ändå var min stora favorit i semifinal 1, den något tråkigare nya versionen av låten till trots – den kom likväl in som ett fullständigt oemotståndligt galet glatt inslag. Och lyckligtvis var det uppenbarligen fler än jag som tyckte det, för till final gick ju Moldavien till slut, även om det satt långt inne och det började kännas lite nervöst.
Vidare gick även de tre länder jag höll högst efter Moldavien, nämligen alltid lika proffsiga Ukraina (och i det fallet var det ju inte precis oväntat) samt Litauen och Portugal – båda väldigt snygga låtar framförda med lite stil och känsla. Helt säker kunde man inte vara på att de två skulle klara det, särskilt inte Litauen, men det finns utrymme för deras grejer också.
Annars blev startfältet mer svårbedömt när jag såg det i TV-rutan än när jag har förhandslyssnat på det, och jag gjorde vissa tveksamma anpassningar och justeringar av mitt tips under programmet, för att sedan ändå bli överraskad i viss mån. Schweiz var det land som fick min haka att ramla längst – i det fallet trodde jag inte varken före eller under sändning att de skulle gå till final. Men Europa (förmodligen mest juryerna, misstänker jag) var väl på humör för att gosa till det med lite soft jazz.

Svårförutsägbart var det för mig också vilka av de mer käcka upptempobidragen som skulle passera genom nålsögat och vilka som inte skulle det. Dock var det en sak som tidigt stod klar; efter att ha haft Albanien som säker finalist här på bloggen uteslöt jag dem utan vidare så fort jag såg framträdandet, för maken till skrikigt, överdrivet och övertänt nummer har jag sällan skådat. Om Albanien var ute efter att skapa något riktigt härligt ”typiskt Eurovision” som de skulle komma långt med, så misslyckades de fatalt och har nu förhoppningsvis fått sig en tankeställare, liksom alla Eurovision-fans som haft dem som favorit. (De kan skylla på den trasiga solen om de vill, men jag tror inte den hade hjälpt dem.)
Frågan för mig var då om det skulle finnas utrymme för Lettland istället, och om det rentav skulle kunna bli så att samtliga i den fartiga och medryckande kvartetten Lettland, Österrike, Moldavien och Norge skulle avancera. Jag lutade ett tag åt det, för resten av startfältet kändes nämligen mer och mer segt i jämförelse och då kunde man ju tänka sig att upptempobidragen skulle gynnas allihopa, men så blev det alltså inte, utan det var Moldavien och Norge som ensamma fyllde den kvoten. Egentligen ganska välförtjänt. Lettland var bättre i rutan än på Spotify men kanske ändå inte någon höjdare, och det blev inte Österrike heller (faktiskt så är det rätt sällan som den sortens DJ-disco blir bra i Eurovision och går genom rutan). Jag misstänker vid det här laget att det moldaviska folkloretåget och de norska gula vargarna kan ha rott hem rätt många röster, för jag tror alltjämt att det finns en efterfrågan på humor och sprallighet i tävlingen i år, och då kan de båda ha gynnats desto mer – det ska bli spännande att se hur fördelningen blev (och blir på lördag).

Men tittarna och jurymedlemmarna i ESC är ju en brokig skara och det fanns som sagt också plats för en del annat än fartfylld humor bland finalisterna. Schweiz, Litauen och Portugal gick alltså vidare med sina mer avslappnade uttryck, och Grekland fixade det också (fortfarande samma visa med dem, jag tycker att den låten är tråkig, men den tilltalar många andra). Islands country och Nederländernas känslosamma nummer – båda på de egna språken – fungerade tillika, och så dök Armenien upp som en trevlig dark horse: den iögonfallande showen med pappersväggar avgjorde nog saken för en redan rätt trevlig låt. Vad Ukraina beträffar så är nu bara frågan inför lördagen hur starkt stödet för dem egentligen är när det räknas i röster. Att det är stort i arenan och bland artisterna och delegationerna var ytterst uppenbart igår, då många av länderna helt oblygt viftade med ukrainska flaggor. (Det kan väl knappast vara otillåtet i och för sig, men om det är det så ser EBU naturligtvis glatt mellan fingrarna.)

På det hela taget tyckte jag nu det fanns en viss variation i stil bland finalisterna och att det var de mer minnesvärda som kom med och de mindre minnesvärda som åkte ut (med smärre undantag). Jag märker också, apropå det där med egna språk, att sex av tio finalister var sådana som helt eller delvis sjöng på det egna språket. Trenden verkar fortsätta gå mot att göra något eget istället för att apa efter andra, och det tycker jag är glädjande.
En annan trend jag tyckte mig observera var att det inte verkade vara riktigt lika påkostade scenshower detta år, utan att det faktiskt var något vanligare att artisterna stod rakt upp och ner och sjöng sina låtar. Rekvisita och effekter fanns förvisso, men allt var inte en enda kavalkad av pyro och LED-trick, som det har varit andra år. Jag vet inte om det i någon grad beror på det där med solen som gjort att länderna inte kunnat göra riktigt som det var tänkt, men kan näppeligen tänka mig att det gjort så stor skillnad. Vi kanske ser en tendens till mindre effektsökeri?

Någon variation i finalstartfältet ser det dock hittills inte ut att bli, för nio av tio av tisdagens finalister är nämligen sådana som var i final förra året också (undantag Armenien som inte deltog 2021), och bland de som missade är det flera som nu verkar köra fast i negativa trender. Ledsna miner på de hållen förstås. Både Danmark, Österrike, Lettland, Slovenien och Kroatien missar final för (minst) andra året i rad, och hela ”Balkanregionen” med f.d. Jugoslavien med omnejd har fortfarande svårt att hävda sig i nutida ESC-tävlingar: närbelägna Moldavien har på något sätt tagit över Balkans tävlande. (Serbien är nog de enda som kan hyfsa till regionens statistik när det är deras tur på torsdag.) Det råder också geografiskt en viss vägning mot väst, kan jag märka, för av alla ”västländer” i semifinal 1 var det bara två som missade final. Öst gick det sämre för.
Man får i vanlig ordning hoppas att de drabbade länderna i fråga inte hänger läpp för mycket utan kommer igen. Armenien bröt ju å sin sida en dålig trend nu, efter att ha missat de senaste gångerna de varit med.

Mitt tips av semifinal 1 här på bloggen ledde till 8 rätt: jag hade ju med Albanien och Österrike i den raden och de fixade det inte, medan Schweiz och Island gjorde det istället. 8 rätt blev det även i mitt justerade tips under kvällen, där jag korrekt kastade ut Albanien men även felaktigt Litauen, och ersatte dem med Lettland (fel) och Island (rätt). Ja ja, det är ungefär så det alltid brukar gå med mina tips.
På torsdag blir det säkert värre, för då är det dags för den mest svårtippade ESC-semifinalen i mannaminne, och inte heller då lär man bli mycket klokare när man ser hur låtarna tar sig ut i TV. Att Sverige går till final är jag dock fortfarande spiksäker på.

Jag har talat.

De fem direktkvalificerade i ESC 2022: omdömen

Efter att jag nu har gått igenom alla semifinalbidragen har det blivit dags för slutklämmen i mina kommentarer, nämligen de länder som är direktkvalificerade till final. Det brukar ju vara sex stycken, Big 5-länderna plus värdlandet, men den här gången är det bara fem och det beror ju naturligtvis på att det var ett Big 5-land som vann förra året och är värdland. Vilket för övrigt också gör att det blir 25 länder i finalen den 14 maj istället för de vanliga 26. Skönt det tycker jag, då redan 25 känns för mycket och 26 som alldeles för mycket. Enligt min åsikt borde standardsiffran vara 21, något man uppnår genom att ha ett direktkvalificerat värdland och så tio platser från varje semifinal – och så får Big 5-länderna få tävla i semifinalerna de också, utan att det blir fler finalplatser för det. Ett lite tajtare (och rättvisare) upplägg.
Jag ska inte uppehålla mig vid den idén, men om vi leker med tanken på att den genomförts nu i år så hade nog de flesta Big 5-länderna faktiskt inte haft så mycket att frukta av att genomgå en semi. För de har bättrat sig jämfört med många andra år – antingen enligt min egen åsikt eller enligt den allmänna meningen bland tyckarna eller både-och – och bland de här fem hittar vi flera topptippade favoriter (låt vara att jag själv inte alltid instämmer i lovorden). Dessutom, nu när Moldavien i semi 1 sjabblat till det med en sämre version och alltså inte längre är ”bäst i år” i mina öron, så finner jag personligen i Big 5-kvintetten det bidrag jag nu istället tycker är bäst, tillsammans med Sverige.
Vi ger oss i kast med de direktkvalificerade, och börjar med värdlandet.

ITALIEN – ”Brividi”, Mahmood & Blanco.
Mahmood blev som bekant tvåa i tävlingen 2019 med den strålande ”Soldi”, men här har han i viss mån bytt stil och slagit sig ihop med duettpartnern Blanco i en pianobaserad ballad istället. Jag föredrog helt klart ”Soldi” med dess R&B-stil som passade honom bättre … här blir det mest bara smetigt och onödigt sentimentalt, även om sångarna är proffs. Och precis som med Grekland fattar jag inte hur låten kan vara så favorittippad. Det måste vara någonting med att allt som kommer från Italien (och allt som framförs på italienska) numera anses toppenbra per automatik.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

TYSKLAND – ”Rockstars”, Malik Harris.
Trots titeln är detta inte en rocklåt, utan det är mer hiphop/R&B över den, vilket alldeles särskilt märks i andra versen när Malik börjar rappa på ett sätt som förmodligen är tänkt att låta som Eminem. Han är väl visserligen också fullt kompetent som rappare och sångare, men låten och i synnerhet texten (som alltså mest bara handlar nostalgiskt om den gamla goda rocktiden) passerar ändå med en axelryckning. Även om vi har hört värre från Tyskland än detta.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

FRANKRIKE – ”Fulenn”, Alvan & Ahez.
Ahaaa! Mitt favorit-Eurovision-land (tillsammans med Ukraina) gör mig inte besviken i år, för nu har fransmännen bestämt sig för att för första gången sedan 1996 uppmärksamma sitt minoritetsspråk bretonska – ett häftigt keltiskt språk med nasalljud. Och de gör det i en svettigt trummande, surrande, ylande etno-danslåt som onekligen ligger i samma fack som min all-time-Eurovision-favorit ”Water” (Bulgarien 2007). Jag är verkligen svag för det här dova etnostuket, och trallvänligt är det till på köpet fastän det är mystiskt. Det enda som håller toppbetyget borta är det långa elektroniska glissandot som inte riktigt passar in.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.

STORBRITANNIEN – ”Space Man”, Sam Ryder.
I år har Storbritannien väckt stor uppmärksamhet genom att äntligen ha skärpt till sig och vara bra igen! Åtminstone anses det allmänt så. Själv tycker jag det är sant så till vida att de är bättre nu än många andra gånger, men annars är det väl inget jättemärkvärdigt med det här? En poplåt framförd av en kille med skägg. Ja, det är klart, det är på sätt och vis något slags 90-talsbritpop i modern tappning, och den fyller som sådan en viss lucka i startfältet, så jag kanske inte ska utesluta något.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

SPANIEN – ”SloMo”, Chanel.
Spanien satsade i år på att återinföra en riktig uttagning (anordnad i Benidorm) och de verkar ha träffat rätt direkt. Precis som Storbritannien har ju detta Big 5-land haft fasligt svårt att få fram bra grejer till Eurovision, men det här känns helt okej och i mitt tycke bättre än britternas insats. Ett fräscht exempel på spansk pop, samtidigt som det finns en ton av ”typisk Eurovision” och ”Fuego” över det också, så det kan tilltala såväl fans som sporadiska tittare. Spanien räknas inte till de allra största favoriterna, men jag vill faktiskt höja ett kraftigt varningens finger, för det kan mycket väl hända att Europa nu i krigets år vill ha något medryckande att muntra upp sig med, och i så fall är nog Spanien det land som ligger allra bäst till för att komma från ingenstans och knipa de rösterna.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

Det här var alltså alla fyrtio bidragen. Om jag ska summera helheten så konstaterar jag att det rent formellt, att döma av mina betyg, verkar vara ett ganska klent år … för faktum är att inte en enda låt har fått toppbetyget 10 av mig, det är bara två stycken som fått 9:or, och neråt botten till förekommer det en del 2:or och 3:or. Ändå tycker jag inte det känns så uselt, utan startfältet på det hela taget är ändå ganska upplyftande att lyssna på, har jag märkt när jag dragit igenom det på Spotify. Flera av låtarna växer också istället för att krympa … det är möjligt att det hade blivit högre siffror om jag gjort det här vid ett lite senare tillfälle.
De låtar som jag själv tycker bäst om är alltså Frankrike och Sverige – osäkert i vilken ordning – och dessa följs av Moldavien (som fortfarande är bra trots ”revampen”), Rumänien och Serbien. Flera andra ligger där under och skuggar.
Hur det kommer att gå och vem som vinner alltihop till slut tänker jag inte sia om än – vi har två högst ovissa semifinaler att gå igenom först (eventuellt är de redan avklarade när ni läser detta), där i synnerhet den andra är osedvanligt jobbig att förutsäga. Vi ska också få se om Italien gör bra ifrån sig som värdland den här gången, så att allt inte bara blir kaos som i Rom 1991. Att döma av rapporter jag sett från repetitionerna har det faktiskt varit viss oreda med scenen och med att arrangörerna lagt sig i scennumren – alltsammans tyvärr ackompanjerat av konstanta elakheter från fansen, som verkar gå in för att näthata mer och mer för varje år – men det kanske reder ut sig.
Nu håller jag tyst ett litet tag och så säger vi att det är väl mött vid TV:n istället!

Min genomgång av semifinal 1
Min genomgång av semifinal 2

Semifinal 2 i ESC 2022: omdömen och lite tips

Hej igen – då var det dags att ta en titt på årets semifinal 2. Som jag skrev förra gången så tycker jag att den på det hela taget är den sämre av dem, mycket beroende på att det är en rätt lång rad av långtråkiga bidrag som inte säger mig något. Men å andra sidan är de bästa låtarna här i regel bättre än de bästa i den första föreställningen och får högre betyg. En av dem är Sverige, som jag håller betydligt högre i år än jag brukar ha för vana att göra, men jag är också rejält fascinerad av en viss konstnärlig uppvisning med latinsk titel, och tillika förtjust i en enkel liten popkaramell med en riktig låtmask till instrumentalparti. Plus att det finns ett lätt humoristiskt indieinslag som säkert kan växa.
På det hela taget är det nog därför allt ändå, i både semi 1 och 2, så som det ska vara i Eurovision … för lite av tjusningen med tävlingen är ju just att en del av låtarna inte väcker några jättepositiva reaktioner till en början men blir desto bättre när man fattar grejen med dem. Då känns ”Eurovision-musik” mycket mer givande och vidgande för vyerna än vad mainstream-musiken utanför tävlingen någonsin kan bli.
Nu ska vi i alla fall sätta igång med mina omdömen. Så här ser startfältet i semi 2 ut. (Klicka på landets namn för att se videon.)

1. FINLAND – ”Jezebel”, The Rasmus.
Kanske är det inte så förvånande att av de rockbidrag som är med i år så är det helt klart Finland som behärskar konceptet bäst. Där Bulgarien och San Marino mest bara gör bort sig känns det som att The Rasmus kommer in och framför rock med lite stil, med ett bra riff och snygg produktion. Sedan är det en annan sak att det på sätt och vis känns som en lite krystad comeback av bandet och att själva låten inte gör något större avtryck. Professionaliteten borde nästan ta Finland till final ändå, även om jag inte är hundra.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. ISRAEL – ”I.M”, Michael Ben David.
Lite inbjudan att komma och titta på Finlandsbåtshow är det allt i början på den här låten också … sedan blir just detta inte lika uttalat, men något slags souldisco är det ändå. Eller vad är det egentligen? Nu blev det något rapliknande också. Och orientaliska instrument och ylande. Alltså, hur mycket vill Israel ha in i en och samma låt? Och hur bär de sig åt för att ändå få det helt ointressant? Ja, kanske för att det helt enkelt saknas fokus.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. SERBIEN – ”In corpore sano”, Konstrakta.
Här har vi en riktigt originell och spännande låt som jag fängslas mer och mer av. Den latinska titeln (som betyder ”i en sund kropp”, efter ordspråket) kan kanske få en att tro att det är något slags gregoriansk pop à la Enigma, men det är det inte – däremot ett intressant mischmasch av elektroniska rytmer, lakonisk sång av sångerskan Konstrakta, syntbehandlade körer och diverse samplingar (en av dem känner jag igen som Allegris ”Miserere” som sjungs på långfredagen i många katolska kyrkor). Och ovanpå det en catchig serbisk refräng och någonting om Meghan Markle; även om jag inte satt mig in i texten så lär den vara väldigt mångbottnad och medveten, och i scenshowen sysslar Konstrakta med att tvätta händerna som ett slags avantgardebudskap i post-pandemitider. Det lustiga är att i det här fallet så funkar alltihop tillsammans i mina öron och det blir jätteläckert som helhet. Rena konstverket till stämningsfullt ljudcollage – ja, faktum är att låten från början faktiskt är tänkt just som ett konstverk! – och plötsligt känns det nästan bra att förinspelad sång är tillåtet i Eurovision numera, för annars hade det inte gått att återge detta live.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. AZERBAJDZJAN – ”Fade To Black”, Nadir Rustamli.
Jag undrar om inte Azerbajdzjan skruvar oroligt på sig i nuläget, för om både Ryssland och Belarus kunde bli utkastade ur EBU på grund av taskiga förhållanden med ofria medier så borde sannerligen den kaspiska oljediktaturen också ligga risigt till. Jag kan inte påstå att jag skulle sakna dem jättemycket. Särskilt inte när de nu i år (efter att ändå ha haft upplivande bidrag 2020 och 2021) kommer med en totalt intetsägande svenskskriven balladlåt som aldrig lyfter. Förebilden är uppenbarligen 2019 års vinnare ”Arcade”, men den hade vad den här låten saknar totalt, nämligen inspiration.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

5. GEORGIEN – ”Lock Me In”, Circus Mircus.
Här kanske vissa vill utfärda tramsvarning igen, och visst är det trams på sätt och vis, men samtidigt är det snyggt trams – just det där som Lettland i semi 1 inte klarade av. När refrängpartierna kommer blir det rentav ganska bra, och bakgrundsslingan under ”lock me in”-biten påminner mig om sticket i ”Always Ascending” med indiegruppen Franz Ferdinand – är det kanske med flit? Georgien är alltid just indie-alternativa av sig i Eurovision och det här är helt enkelt en mycket alternativ grupp som gör en helt egen uppvisning. Humor på konstnärligt vis.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. MALTA – ”I Am What I Am”, Emma Muscat.
Varje år brukar det vara minst ett land som kommer med gospelliknande toner, och i år är det Malta – åtminstone får jag rätt kraftiga gospelvibbar av refrängens mäktiga kör och handklapp. Det är mer liv och rörelse här än hos t.ex. Azerbajdzjan, men tyvärr blir låten ganska enformig mot slutet och jag tröttnar snabbt på den, precis som jag brukar med gospelpoplåtar. Det hela känns som en typisk Mello-reject.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

7. SAN MARINO – ”Stripper”, Achille Lauro.
”Like a virgin” ”I love Britney”, ”Madonna su Playboy”, ”Barbie”, ”Personal Jesus” … det vimlar av populärkulturella referenser, uttalade med italiensk brytning, i den här rocklåten som (tror jag) handlar om en olycklig man som kollar på striptease. Rocklåt förresten … det är nog närmare bestämt heavy-pop eller glamrock, och jag får musikaliskt också associationer till sådana där käcka gamla rock-evergreens som ”I Love Rock’n’Roll” eller ”Born To Be Wild”. Tyvärr är det ändå inte särskilt bra, utan sångaren Achille framstår som tämligen amatörmässig (inte minst i videon med liveframträdandet), vilket ofta brukar vara San Marinos problem. Ett paket som riskerar att framstå som lätt löjeväckande, även om man uppskattar det riviga.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. AUSTRALIEN – ”Not The Same”, Sheldon Riley.
Australien börjar tappa greppet om Eurovision … de har helt fastnat i den bild de fick av tävlingen under alla de år de inte själva var med, nämligen att varje bidrag måste vara försett med något märkligt inslag för märklighetens egen skull. I det här fallet har sångaren Sheldon i sitt framträdande gjort sitt ansikte osynligt med något slags slöja som mest ser ut som sådana där rasslande snören man kan ha i köksdörren – och jag begriper inte vad det ska vara bra för. Mot slutet tar han lyckligtvis av sig draperiet i fråga, men då kvarstår ändå det faktum att låten är en överdrivet teatralisk och konstlad snyftballad som inte känns äkta på något sätt, hur mycket han än gråter.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. CYPERN – ”Ela”, Andromache.
Inte någon cypriotisk artist som tävlar för Cypern i år heller, utan från Grekland … ja ja, jag börjar vänja mig. Och med tanke på att Grekland inte alls själva låter ett dugg grekiska i år så känns det angenämt att vi får lite sådant sound här istället – det är mjukt, varsamt och medelhavsaktigt, med lite lätt smekande flöjter och bouzouki över en inte alltför tung rytm. Bättre än annat Cypern kommit med på sistone. Trots det är jag inte helt och hållet med på ”båten”, då det lilla extra saknas.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. IRLAND – ”That’s Rich”, Brooke.
Här är nog förebilden Lady Gaga, skulle jag tro … samma typ av röst, samma typ av dunkigt elektrokomp och samma ansträngning för att få till en hook i refrängen. Och i sticket blir sångerskan minsann röstförvrängd à la ”Poker Face” så att det hela blir ännu tydligare. Men Lady Gaga brukar vara utrustad med betydligt starkare låtar, det är det som är skillnaden. Den här susar liksom bara förbi, även om den gör det i upptempo.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

11. NORDMAKEDONIEN – ”Circles”, Andrea.
Vet faktiskt inte vad jag ska skriva om det här … det är så intetsägande och generiskt som det bara kan bli. Ett sådant där typiskt ”ballad-till-midtempo”-bidrag som … ja, jag kollar lite … mycket riktigt, det vann uttagningen i sitt land efter att juryn lyft fram det. Just så. Juryer tror att sådant här funkar, men det gör det inte. Som det nu är kommer Nordmakedonien att få kämpa med att få Europa att märka att de över huvud taget deltar.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

12. ESTLAND – ”Hope”, Stefan.
Lite oväntat visar det sig här att ”Estonia” har förvandlat sig till ”Westonia” (eller något), då de kommer med en liten bit som det verkligen låter väldigt mycket spaghettivästern om, med det där karakteristiska visselljudet à la Ennio Morricone och allt. Ja, när nu Eurovision går i Italien så är det kanske inte helt olämpligt. Och även om låten inte är något mästerverk har den en viss stämning och karaktär över sig som vi inte är bortskämda med i den här delen av startfältet.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

13. RUMÄNIEN – ”Llámame”, WRS.
Den spanska titeln ”llámame” (som betyder ”ring mig”) gjorde att jag inte hade några förväntningar alls på Rumäniens bidrag utan bara trodde det skulle bli något slags menlöst latinoförsök. Men jag blev glatt överraskad över att istället få mig till livs en lätt vemodig och drömsk houseaktig poppärla, vars instrumentala del efter refrängen är så hookig att jag nu har den i huvudet hela tiden och inte har något emot det heller. Ett av de mest oförtjänt underskattade bidragen i år.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. POLEN – ”River”, Ochman.
En låt i balladträsket som åtskilliga andra, men den här tycker jag ändå sticker upp näsan en bit över gyttjan. Svårt att förklara varför … det finns en antydan till särskild inlevelse och desperation i Ochmans röst, och refrängen är snygg med sin virvlande trumrytm som bryter av. Och i sticket blir det nästan operakänsla. Ja, det är allt en låt som växer lite. Polen har haft problem i ESC de senaste åren, men nu bryter de trenden – det kan gå bra det här.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

15. MONTENEGRO – ”Breathe”, Vladana.
Men den tillfälliga ljusglimten med Polen varade inte så länge, för här kommer ett nytt sömnpiller. Jag anar att det kanske är grannlandet Nordmakedoniens framgångsrika ”Proud” från 2019 som är förlaga, för det är ett liknande uttryck här – det ska typ vara sorgset och innerligt och tänkvärt och med en liten doft av balkanballad och några sorgsna stråkar – men det når inte särskilt långt. Den ökade intensiteten en bit in i låten tillför inget heller. Montenegro gör comeback efter ett par års frånvaro men lär inte få nämnvärt med mersmak.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

16. BELGIEN – ”Miss You”, Jérémie Makiese.
Det är onekligen en lång radda med tämligen ointressanta låtar i den här semifinalen, endast bruten av Rumänien och Polen … och här kommer en ointressant låt till (men håll ut, efter denna är det Sverige!). Balladaktigt fast med en något mer gammaldags filmisk känsla den här gången, särskilt i introt. Jag medger att det låter rätt snyggt när Jérémie i refrängen klämmer i med sitt ”nooow” med ett kraftigt glissando, men i övrigt är det föga engagerande.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

17. SVERIGE – ”Hold Me Closer”, Cornelia Jakobs.
Jodå, i år kommer faktiskt Sverige med något bra, det tycker jag. Det kan framstå som en nackdel att vi har ytterligare en låt i rätt lågt tempo, som kommer efter att det redan varit en massa andra sådana, men samtidigt känns det som Cornelia i och med sin startposition skåpar ut de andra i det facket – det är möjligen bara Polen som kan konkurrera. (Helt lågtempo är ju inte låten heller för den delen, när det börjar dundra i andra refrängen.) Jag diggar verkligen hennes lätt hesa röst och det översiggivna sätt hon framför den lätt tragiska och bitterljuva texten på (och ackordföljden på ”the night” strax före sticket!). Scenshowen kommer inte heller att bli så dum. Vet inte om jag verkligen vill ha en ny svensk vinst, men förhoppningsvis blir 2022 året då svenskarna blir övertygade om att Europa faktiskt kan tänka sig att rösta på oss fortfarande och att de (relativt) sämre placeringarna de senaste åren bara berodde på att vi då var för plastiga.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

18. TJECKIEN – ”Lights Off”, We Are Domi.
Tjeckien överraskar lite med att komma med ett stycke progressiv house … eller vad man ska kalla det, det är i alla fall dansant och rytmiskt men med en seriös ton och indie-känsla. Kanske är den melodiskt lite anonym (och varför heter den inte ”Where are you now?”) men en viss elektro-atmosfär finns det här. Passande att lägga den sist i startfältet, och jag har inget emot om den tar sig vidare, men jag är lite rädd att det i så fall sker på bekostnad av Rumänien.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Då ska man tippa det här då, och det är verkligen inte lätt. Särskilt inte med tanke på att andra kritiker, efter vad jag har konstaterat, uppfattar många av låtarna i den här semifinalen på ett helt annat sätt än vad jag gör (i båda riktningarna). Inte lätt att då bilda sig en uppfattning om vad som kan fungera. Och även om jag helt bortser från vad jag hört andra säga kvarstår uppdraget att avgöra vilka låtar ur den tråkigare röran som faktiskt skulle kunna slå an bland tittare och jurymedlemmar, även om de inte gör det hos mig.
Om vi börjar med de låtar jag faktiskt är säker på att de kommer till final, så är det Polen och Sverige. Punkt. Fler är det inte som jag vågar förutsäga på det sättet. Nästan lika illa är det i botten, där jag väntar mig att Nordmakedonien och Montenegro kommer att fallera men inte kommer på några andra så där omedelbart. Möjligen att jag skulle kunna ha San Marino och Irland som säkra förlorare också, men å andra sidan är båda dessa låtar rätt fartiga (med glamrock respektive Lady Gaga-pop) och kan därför tänkas stå ut från mängden av låg- och medeltempo.
Två länder som ändå känns hyfsat sannolika som finalister, även om de inte är säkra, är Serbien och Tjeckien. Serbien på grund av att de är så speciella, men inte på ett alldeles obegripligt sätt, utan de har ett nummer som kan slå. Tjeckien för att de också är hyfsat ensamma i sitt slag och dessutom går ut sist av alla (det brukar inte vara en nackdel).
Jag skulle gärna peta in Finland här också, då de fyller rockkvoten trovärdigt, men jag funderar mer och mer på om det kanske bara finns plats för en rocklåt i finalen härifrån och om det i så fall kanske blir San Marino istället. Inte för att nu San Marino är bättre, det är som sagt Finland som står för det riktiga kunnandet, men San Marino har faktiskt något mer eget och uppsluppet – och det är nog en fördel att deras artist är italienare och alltså i viss mån bärs fram av en hemmapublik i Turin. Eller? Kan juryn kanske motverka folkliga röster på San Marinos rockförsök och återställa ordningen? Fast juryer brukar ju sällan rösta särskilt mycket på Finland? Det där kan man fundera länge på.
Sedan kan det ju också hända att något eller några av alla de (i mitt tycke) såsigare bidragen ändå slår an en sträng på vissa håll. Jag har till exempel en känsla av att Australien skulle kunna göra det … trots den där konstiga slöjan och gråtmildheten. Det är nog troligare att de gör det än exempelvis Azerbajdzjan i så fall.
Plus att jag kanske inte ska glömma bort Cypern, som ändå fått till en bit sydosteuropeisk någorlunda stämningsfull pop som borde kunna tilltala. Den andra medelhavsön Malta kan kanske däremot få det svårare. Israel är svårbedömda liksom Rumänien (även om jag själv ogillar den förra och gillar den senare). Och hur blir det med Georgien, kommer folk att begripa sig på dem den här gången? Ja, det funkade för dem med den liknande psykedeliska indiepopsnurran ”Midnight Gold” 2016, så kanske går det nu också.
Jag tar och slänger in en finalistrad som består av Finland, Serbien, Georgien, Australien, Cypern, Estland, Rumänien, Polen, Sverige, Tjeckien. Men jag blir inte förvånad om det leder till mitt sämsta tipsresultat på år och dag.
Gör det det så är det i alla fall sent på kvällen på torsdagen den 12 maj som jag får sitta och skämmas över detta, för det är då denna semifinal går av stapeln. Vi ses vid TV:n då!

Min genomgång av semifinal 1
Min genomgång av de direktkvalificerade