Att rasistiskt kritisera rasism i Eurovision

I år kommer jag på ett sätt att heja på Sverige mer än vad jag brukar i Eurovision.
Varför det?
Jo, därför att det (lite krasst uttryckt) kommer att kännas så hemskt besvärligt med alla påståenden om rasism som svenskarna garanterat sätter igång med om Tusse inte vinner.

Så kan det nämligen mycket väl tänkas bli. Placerar vi oss tvåa eller sämre i finalen leder det till att såväl krönikörer i tidningarna som gästtyckare i TV-kanalernas morgonsoffor och vanligt folk på Facebook sätter igång att spekulera över att Europa – och i synnerhet Östeuropa naturligtvis – är så fasligt rasistiska och att det nog var därför som det gick så dåligt för Sverige. (Ja, i svenskarnas ögon är allt annat än seger dåligt.)
För att inte tala om hur det går om – hu, hemska tanke – Sverige missar finalen på tisdag. Jag kommer då att få sitta flera dagar och nätter på sociala medier och försöka framföra en mer nyanserad bild och lugna ner alla upprörda svenska tyckare som inte skräder orden när de ondgör sig över alla de andra länderna som är rasister och tycker att det var ju vi som var bäst och ”lägg ner skiten”.
Så illa går det nu nog inte, jag känner mig säker på att Tusse går till final. Men kommentarer om att han är drabbad av rasism från taskiga Europa, det lär det bli i någon form. Det har redan börjat, då det nu häromdagen stod på nyheterna att det kommit en massa rasistiska inlägg på Instagram efter hans repetitioner. Mer sådan rapportering är säkerligen att vänta, och så blir folk arga, och detta blir jobbigt att se och bemöta.

Menar jag då att jag inte tror på att det finns någon rasism i Eurovision? Tycker jag inte synd om Tusse när det förekommer rasism mot honom? Anser jag inte att folk ska få lov att bli arga för det på hans vägnar?
Jodå, absolut, rasism i Eurovision-kretsar finns, och annat hat också. Det har till och med blivit tydligare i år än tidigare, att det förekommer en hel del mobbing inom fandomen, och det har drabbat inte bara Tusse utan även ett antal av de andra ländernas artister (t.ex. Destiny från Malta som har blivit ”weight-shamad”). Och det tycker jag absolut är hemskt. Det är också självklart att man uttrycker sin förfäran när det faktiskt syns sådana konkreta exempel i form av kommentarer och så.
Det är bara det att här finns en väldigt stor risk att reaktionen på detta i Sverige blir skev och missriktad, och att svenskarnas rättspatos får en motsatt effekt. Rasismen blir då inte bara förskräcklig i sig, utan det blir en extra tråkighet i form av reaktionen på den.

För det första behöver inte rasismen och det andra hatet i diverse medier betyda att rasism verkligen påverkar även resultatet i tävlingen. Att rasism skulle försvåra vinstchanserna motsägs av att det finns åtskilliga exempel på deltagare med ”utomeuropeiskt” ursprung som klarat sig bra i Eurovision genom åren. Kunde Loreen verkligen ha vunnit 2012 om ESC-tittarkretsen varit ett enda rasistbo? Kunde italienske Mahmood ha kommit tvåa för två år sedan? Tja, minnet är ju tyvärr kort hos många, det är det som är kruxet, men jag anser att det än så länge inte finns belägg för någon generell ESC-rasistfaktor. Att se rasism i sociala medier är en sak, men att läsa in rasism i ESC-resultatet är mer onödigt spekulativt.

Sedan har vi det viktigaste. Nämligen att när svenskar anmärker på att folk från andra länder är rasistiska, så finns det en risk att detta slår över i att svenskarna själva blir rasistiska mot de utlänningar som de påpekar rasism hos – och att de glömmer bort att rasism finns även här hos oss i Sverige.

Det är en risk som inte är unik för Eurovision-sammanhang, utan beteendet kan förekomma på annat håll också: ett bra exempel är från fotbollens värld när Alexander Isak utsattes för rasistiska glåpord från publiken i Rumänien under EM-kvalet häromåret. Det var det många som förfasade sig över den gången, men det fanns då också en tendens bland de upprörda att bli nedlåtande och föraktfulla mot Rumänien och ”de där östeuropeiska rötäggen” över huvud taget. Och blir det så, då kan det lätt slå över i omvänd rasism. Samma sak gäller nu i Eurovision, om Tusse skulle bli drabbad. Utpekandet och förebråendet av de skyldiga får inte bli för kategoriskt.
Man skulle kunna sammanfatta hela riskscenariot med denna fejkade replik:
”Usch och fy för de där hemska efterblivna östeuropéerna, ingen hyfs har de, rasismen är utbredd i deras så kallade kultur, j-a öststatsapor!”
Klart rasistisk kommentar. Riktigt så tydligt behöver det kanske inte bli, men min poäng är att man helt enkelt måste akta sig för att falla in i något som ens lutar åt det tankesättet – och det misstänker jag att många inte kommer att kunna i ett läge när de är besvikna för att Tusse missade finalen, eller helt enkelt bara inte fick en tillräckligt hög placering.

Tanken kan annars vara god, att fjärma sig från rasism och framstå som rättskaffens genom att fördöma andra länders rasistiska beteende. Men det får inte bli så att detta används som en obefogad bortförklaring av resultatet (särskilt inte om Sverige nu faktiskt ändå gick till final och hamnade på den övre halvan) eller en ursäkt för att kunna släta över egna problem och slippa sopa rent framför egen dörr.
För grejen är ju att vi i Sverige har en egen dörr att sopa rent framför. Nu kommer jag in på saker jag nämnt tidigare, men min bestämda uppfattning är att svenska folket har en ytterst föraktfull inställning till andra länders Eurovision-bidrag och till deras musik. Man är förstås inte automatiskt rasist för att man inte gillar alla låtar i Eurovision (i så fall är jag också rasist! 😊), men det finns ändå alltför många som har en alltför fördomsfull attityd, och så länge så många här i landet har den är det onekligen ganska snorkigt av oss att klaga över att andra länder är rasistiska mot vår musik.
En talande mening som jag såg från en krönikör i en svensk tidning år 2010, efter att Sverige missat Eurovision-finalen det året, var denna (och i det här fallet är den alltså autentisk):
”Europa vill inte ha vår musik, då vill jag inte ha Europas skit.”
Visst säger det uttalandet en hel del om man tänker efter …?

Jag tror personligen att om ESC-fans och tittare från de andra länderna verkligen har något emot Sverige (och det tror jag att de flesta av dem inte har, men om), så beror det inte i första hand på rasism utan på att vi har just den där stöddigheten och bortskämdheten och tror att vi är bäst på musik hela tiden och har mage att vara missnöjda varje år som vi inte vinner. Då är det kanske inte så konstigt om resten av Europa tröttnar på vår inställning och håller inne med rösterna till oss. Och då blir det än mer missriktat om vi skyller detta på rasism och framställer oss själva som helgon. Extra tragiskt blir det dessutom när vi höjer upp denna smyg-nedlåtande attityd till högsta nivå i debattsofforna och ser den som ett ideal, något att kontrastera mot andra länders dåliga hyfs.

Nej, jag hoppas verkligen att få slippa sådana där kommentarer som i längden säger mer om oss från Sverige än om dem vi anklagar. Enklaste sättet att slippa se det är då förstås att det går bra för Sverige, så att kommentarerna över huvud taget inte kommer upp, och därför hoppas jag extra på Tusse … fast då finns å andra sidan problemet kvar dolt.
Kanske bra att helt enkelt påminna om ett ord från Bibeln som passar bra i sammanhanget: nämligen att man inte ska ”se flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget”.

Det bästa bidraget i Eurovision någonsin

Min ”favorit alla kategorier” bland alla de låtar som varit med i Eurovision är för många säkerligen ett något oväntat val – för att inte säga obegripligt. Det är en låt från ett land som inte precis hävdat sig i ESC genom åren och inte är så där jätteberyktat för sitt musikliv, och här i Sverige var det verkligen inte många som uppskattade bidraget den gången det var med. Men likväl gick det ganska bra för det i tävlingen (även om det inte vann), och det visar väl att jag kanske inte är helt i avsaknad av smak och omdöme.

Vilken är det då, den låt som jag tycker är det allra bästa ESC-bidraget genom tiderna?
Jo, det är ”Water” som var Bulgariens bidrag i Helsingfors 2007. Alternativt kan låten också kallas ”Voda”, som är det bulgariska ordet för vatten, men ”Water” är den titel som användes i ESC trots att låten är helt på bulgariska. Den framfördes av duon Elitsa Todorova och Stojan Jankulov (ja, jag stavar deras namn enligt de svenska transkriptionsreglerna …) och den gick vidare från semifinalen och i finalen nådde den så högt som plats fem. Titta gärna på den vattendränkta videon till låten (lite taskig kvalitet, men det var det enda klipp jag hittade).

Varför är jag då så oerhört förtjust i detta bidrag att jag inte bara sätter det högt, utan rentav högst av alla? Är inte det att gå till överdrift?
Nej, jag tycker inte det, för jag är helt enkelt bara såld på den här låten. Soundet och stämningen i den kan knappast överträffas. En fantasifull, spännande och inte minst trolsk etno-technolåt, med oerhört läckra dunkande trummor, en svettig discotrummaskin och en dov surrande bakgrundsvägg, en i det närmaste pentatonisk melodi med tritonus i skalan (det finns säkert ett ord för den sortens tonalitet, men jag kan inte tillräckligt mycket musikvetenskap) och en inte särskilt ordrik men ändå poetisk, sagoaktig text (här är översättningen!) framförd med känsla och stor teknisk skicklighet av sångerskan Elitsa. Mystiskt och gripande, exotiskt och fängslande, med en doft av fantasy och östeuropeisk medeltid, och samtidigt väldigt modernt.
Bara början av ”Water” ger mig verkligen otroliga rysningar … med den atmosfäriska inledningen som följs av Elitsas suggestiva ylande ”mo-o-reeee …”, varpå en mungiga kommer in och trummorna sätter igång att dundra, mer och mer, tills det hela exploderar igång på allvar i ett hypnotiserande dunka-dunk.

Studioinspelningen av låten är naturligtvis bäst, och videon är också fantastisk, men artisterna lyckades återge det mesta av paketet även live i Helsingfors. Och även om det hela var för svårsmält för att gå hela vägen till vinst, så var det glädjande nog ändå väldigt många i Europa som begrep tjusningen med numret och röstade fram Bulgarien till landets bästa resultat dittills (det var till och med Bulgariens enda sejour i finalen fram till 2016, då Poli Genova inte bara nådde final utan även toppade ”Water” genom att bli fyra med ”If Love Was A Crime”).

Det tråkiga med det år då ”Water” var med, 2007, var att publiken här i Sverige var ovanligt tjurig. Tävlingen i Helsingfors dominerades ju av öststaterna, och det var i ärlighetens namn inte konstigt för de var helt klart bättre än väst den gången, men svenskarna såg det inte så utan surade värre än någonsin över den orättvisa östdominansen och över att våra egna The Ark kom så långt ner i resultatlistan. (Med facit i hand så var det inte konstigt att Ola Salo & co gjorde det – de hade en betydligt sämre låt än de annars brukar ha och gjorde mest bara ett förbryllande intryck på Europa.)
”Water” blev i de flesta svenskars ögon därför bara en i raden av dåliga och konstiga låtar från Östeuropa som fick oförtjänt bra placeringar på vår bekostnad, och det var ytterst få här hos oss som fattade grejen med Bulgarien det året. Ett bra exempel på det är SVT:s kommentator Kristian Luuk, som väldigt spydigt jämförde Bulgariens sångerska med Ronja Rövardotter (på grund av hennes trollrufsliknande hår, får man väl anta) och var allmänt nedlåtande mot hela bidraget. Även andra kritiker verkade mest vara inne på linjen att Bulgariens låt bestod av en massa dunkande på trummor och inte så mycket mer.
Men själv satt jag och höll på Bulgarien från början, låt vara att jag även skarpt gillade Georgien och nästan hejade ännu mer på dem just under finalkvällen, men under tiden närmast efter växte ”Water” mer för mig än vad georgiska ”Visionary Dream” gjorde.

Ja, oavsett vad andra tycker så kommer jag alltid att älska ”Water”.
Man kan ju därför ana att mina förväntningar var skyhöga vid ESC 2013, när Elitsa och Stojan kom tillbaka som bulgariska representanter, nu med låten ”Samo Shampioni”. Tyvärr blev jag besviken, för även om den också var bra och hade förtjänat finalplats (vilket juryn såg till att den inte fick) så saknade den nästan helt den magi som präglat ”Water”, och låg ofrånkomligen flera hästlängder efter föregångaren.
Inte för att det nu var någon överraskning egentligen. Det är svårt att överträffa ”Water”.