Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket mer om Eurovision nu på ett tag, och det har jag inte gjort heller. Men för några veckor sedan skrev jag faktiskt en något annorlunda text i ämnet, och den lägger jag nu ut, för att eventuellt kanske få lite feedback på om den går att skicka till högre ort.
Det rör sig om en ”framställning”, petition som det heter på engelska – och jag har också skrivit den på engelska.
Saken är den att jag är ju, som en del kanske vet, av den mycket bestämda uppfattningen att det inte är bra när det är en massa ”svenskbidrag” i ESC, och över huvud taget när länder i hög grad tar hjälp av s.k. musikerproffs från andra länder istället för att försöka själva och lita på sin egen musikbransch. Det där är ett ämne som jag ofta återkommer till.
Nu fick jag för mig att skriva en framställning om den saken, som jag funderar på att skicka till någon på EBU.
Jag har inspirerats lite grann av de framställningar som vanligt folk brukar skriva till EU (och som jag översätter ibland på jobbet). Jag tänkte att om man kan skicka sådana framställningar till EU-myndigheterna, så borde det vara fullt rimligt, tillåtet och genomförbart att även göra det till en organisation som EBU och få sin fråga vederbörligen behandlad och besvarad.
Därför har jag skrivit nedanstående, och nu undrar jag alltså om detta är något jag kan skicka till Eurovisions högsta ort. Synpunkter mottages mycket gärna!
(Trots att jag är översättare från engelska är det inte bara möjligt utan fullt troligt att min engelska inte alltid är fullt korrekt, för är man svensk så är man. Men jag försökte ändå uttrycka mig så formellt och snyggt jag kunde.)
To whom it may concern at the EBU,
I would like to know the view of the EBU and/or the ESC Reference Group (or any other party concerned) on the increasing foreign involvement in the Eurovision Song Contest entries of several countries.
I have been a keen Eurovision Song Contest fan for many years, and I really love this colourful, multinational, unifying, enjoyable spectacle of a contest. However, what somehow disturbs the wonderful experience of watching and engaging in the Contest is the fact that so many countries every year are represented by artists, songwriters and other creative workers who are not citizens or even residents of that particular country. This causes the sad impression that the music in the Contest is getting less personal, less country-specific, and less representative of the European countries.
This is nothing new; already in ”the old times” in the 20th century, countries like Luxembourg used to participate in the Contest without any native whatsoever involved in their entries. This has not changed in later years however; rather it has been increasing, albeit in a somewhat different form. Nowadays, many Eurovision participant countries tend to consult ”professional” music business people from abroad – songwriters, producers, choreographers, dancers and sometimes artists as well – to improve their Eurovision entries and performances and make them contemporary and fit for a so called Eurovision purpose. One country in particular is often consulted, namely my own native Sweden. From here, music professionals (backed by their record companies) seem to go on a kind of yearly ”mission” to help the other countries to achieve good songs – as if these countries were not able to make music themselves.
Some might think that this trend is positive for the Contest, since this activity could help countries with smaller resources to achieve good results. It could also be argued that there is nothing wrong about musicians helping other countries in Eurovision, because after all, the whole Contest is about cross-border contacts.
Still, to me the trend is problematic, not only for the peculiarity of seeing (for example) Cyprus represented by a non-Cypriot who sings a song written by all non-Cypriots. In my opinion, one of the main purposes of the Contest, as well as a charming quality about it, is that the participating countries can have a rewarding musical and cultural exchange and learn something about each other’s musical life. Ideally, the Contest should be a forum where the countries can show each other what their popular music is like – and this does not mean that the entries should by necessarily ”typically ethnic” or in any way nationalist; of course there are many sub-cultures in a country (including immigrant cultures and minority communities) and they could all very well be showcased. However, tragically enough, when so many countries are heavily influenced by other countries like Sweden and their powerful music industry, no special culture is showcased at all; the good purpose of diversity is almost completely wiped out. Instead, in my view, there is an increasing danger that the Swedish way of making popular music will become standard; this will make the music of the Contest boringly uniform (professional and contemporary, maybe, but still uninteresting) and it could even give rise to a kind of inferiority complex among European countries as well as racist-like views. Sweden is best, they know everything about popular music, no one else can handle it, so then let the Swedish experts take care of everything! Of course this is alarmingly wrong; still I am convinced that this is what it all leads to.
Therefore, I would like to ask the following questions to the EBU and the Eurovision management, and I hope for an informative reply.
1. Does the EBU believe, like me, that foreign involvement in Eurovision entries means a risk of uniformity, vapidity and decreased authenticity?
2. If so, is there anything that the EBU would wish to do about it?
3. What would the EBU think about introducing new Contest rules to decrease foreign involvement?
My own suggestion is that some kind of rule be established, maybe not yet prohibiting completely, but at least greatly restricting, the involvement of non-native artists, songwriters and other contributors in the ESC entry of a country. In my opinion, this ”requirement of relation” would not at all be a sign of xenophobia; rather the opposite, because it would counteract the incorrect notion that certain countries are better music-makers than others. It would also ensure that competitors have at least some connection to the country they are representing, and finally, it could inspire the music professionals in European countries to trust their own domestic pool of musical abilities. I am convinced that all European countries – even the smallest – have plenty of musical talent and skill to use, and great possibilities to enjoy success in the Eurovision Song Contest, without any need of help from songwriters and producers from Sweden and other external parties.
I am looking forward to your reply.
Best wishes,
Carl-Henrik Hammarlund
Eurovision
Visar inlägg med etikett regelverk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett regelverk. Visa alla inlägg
onsdag 22 maj 2019
söndag 24 februari 2019
Efter deltävling 4: Kristendom, plastig hedendom och inför Andra Chansen
Fick vi en ny blivande Eurovisionvinnare igår?
En del verkar faktiskt tycka det, och då är det John Lundvik de syftar på. Det finns vissa tecken på att han och Bishara kan ha tagit en mycket stor andel av rösterna igår kväll och att John Lundvik hade kunnat sopa mattan ännu mer än han gjorde med det övriga startfältet om det inte varit för konkurrensen från Bishara. Klart är att Johns gospel imponerar på många, och jag tror för min del att om detta blir vårt bidrag i Tel Aviv så kommer juryn att ösa poäng över det. Det gjorde de över Österrike i fjol, som var liknande gospeltoner fast tråkigare.
Själv är jag ändå inte fullt så begeistrad. Visst har ”Too Late For Love” en bombastisk refräng där gospelkören tar i så de spricker (det är för övrigt en stor fördel att de kör live redan här i MF och låter bli den förinspelade körsången!) men problemet är att det är alltför många och långa lugnare partier däremellan: det blir för ofokuserat och jag hade föredragit att upptempot fått dominera mer. Låten blir på så vis inte tillräckligt stark i mina öron. Nu för tiden är jag nästan rädd att Sverige ska vinna, för vi har gjort det för mycket, och om vi gör det i år med den här låten kommer jag bara att sitta där och tycka att det är orättvist.
Nej, efter att ha lyssnat på de hetaste vinnarkandidaterna (de har släppts på Spotify nu) så anser jag fortfarande att det borde få vara Jon Henrik Fjällgrens tur i år. Tror dessvärre att chansen är liten … det blir nog John Lundvik eller kanske Hanna & Liamoo. Men jag tycker så ändå.
Den andra finalisten från Lidköping hade egentligen i grunden inte någon vidare låt han heller, men i gengäld har Bishara verkligen en imponerande röst och utstrålning och det är inte svårt att förstå framgången. Även om det sedan inte har med musiken att göra så gladdes jag som kristen också åt uppgifterna om att han till vardags är engagerad som diakon/korgosse i sin syriansk-ortodoxa kristna församling hemma i Linköping, och att han tackade Gud, i likhet med Carola. Upplysningsvis så sprids detta just nu som en löpeld i förtjusta kristna kretsar, och som en Facebookvän uttryckte det: ”en ny Carola, fast från ett annat hörn av Vår Herres hage”. Med tanke på det så kändes det festligt nog som ett direkt kristligt resultat i deltävling fyra … en av finalisterna blev en låt där den kristna musiken tjänade som inspiration, och den andra framfördes av en öppet kristen artist.
Analogt med detta så hade ”hedendomen” ingen lyckad kväll, då Pagan Fury åkte ut. Jag ska inte uppehålla mig särskilt länge vid detta bleka rockbidrag, som inte precis kommer att sätta något avtryck i Mellohistorien … men det är faktiskt värt att notera att artister som framstår som alltför plastiga tydligen inte klarar sig kvar. Det var likadant med Dolly Style som bekant. Visst är det lätt att anklaga hela Melodifestivalen och samtliga artister för plastighet och bristande äkthet och trovärdighet, men uppenbarligen finns det någon sorts gräns även inom Mellon: även där kan det straffa sig om man framstår som alltför oäkta. Pagan Furys grepp att inte ens stå på scenen själva hela bandet (vilket jag annars ser som ett väldigt intressant sätt att hantera det faktum att man inte får spela sina instrument live) var kanske ett sådant övertramp, liksom Dolly Style med alla sina ständigt utbytta medlemmar.
Istället utkristalliserar det sig nu vad tittarna egentligen vill ha: de vill ha unga stjärnskott som får sitt genombrott på Melloscenen, som Malou Prytz och Bishara, och de vill ha en del modern pop, en del folkton, en del av den gamla schlagern. Det är då det blir äkta för svenska folket. Jag skulle faktiskt vilja påstå att de vill ha lite av varje, och det kan ibland vara lite oförutsägbart, men på ett positivt sätt. Ungefär så som tittarna ute i Europa röstar också: man vet aldrig riktigt vad för grepp de ska tilltalas av från år till år, men de väljer ofta rätt, betydligt mer rätt än juryn. (Snälla, kan vi inte avskaffa juryer helt och hållet i såväl Melodifestivalen som Eurovision? De bara vimsar till och korrumperar allting.)
Och hur har det då gått med det där med ”gammal kontra ung”, att gamla artister inte haft en chans på sistone och att röstningssystemet gjorts om i år för att motverka detta? Tja, en aning effekt har man väl kunnat se – nu igår visade det sig i att Ann-Louise Hanson tack vare rösternas åldersfördelning gick vidare till slutomgången trots att hon egentligen fick minst röster av alla. Men effekten i fråga har fortfarande ingen avgörande betydelse, och det kommer vi att kunna se efter finalen när vi kan titta närmare på alla siffror. (Tyvärr har skribenter som kritiserar röstningssystemet en tendens att inte lyssna på statistik.)
Jag tror visst att äldre artister fortfarande kan gå till final, men då krävs det (precis som för de yngre) att de har något som överskrider generationsgränserna. Det hade Hasse Andersson och Owe Thörnqvist, och eventuellt kan Arvingarna ha det i år. Jag blev ytterligt förvånad över att deras dansbandsschlager igår faktiskt tilltalade mig så till den grad att de blev min favorit, men det hade uppenbarligen med smittande glädje att göra. Har man sådan kan det räcka långt, och jag blir inte förvånad om Arvingarna klarar av Andra Chansen.
Andra Chansen ja … hur ska det gå där nu då?
Ja, nu blir det fyra stycken ytterst spretiga dueller där de respektive kontrahenterna egentligen inte alls är särskilt lika varandra i stil och uttryck. Anna Bergendahl mot Andreas Johnson, Martin Stenmarck mot Lisa Ajax, Nano mot Vlad Reiser, och Rebecka Karlsson mot Arvingarna. Märkligt, men det var väl så det var tvunget att bli … reglerna är som de är, att treor bara får möta fyror och att bidrag från samma deltävling inte får möta varandra, och då blir kombinationerna inte många.
Det här gör att det blir väldigt svårtippat; det har det för övrigt varit i deltävlingarna också, mer än vanligt, men det är det inte minst nu. För det är ju det där med åldersgrupperna – kan den röstfördelningen kanske få mer genomslag och betydelse i duellformatet än i de vanliga deltävlingarna? Tål att fundera på. Det kommer i alla fall att gå till på det sättet att den duellartist som får flest röster i varje åldersgrupp (plus i telefonsamtalsgruppen) får 1 poäng, medan den andra får 0. Maxpoäng är alltså 8, och en artist behöver ta hem 5 grupper för att vinna duellen. (Blir det 4 mot 4 avgör sammanlagt antal röster.) Hur kan resultatet tänkas bli med det röstupplägget månntro?
Jag tänker inte göra någon ingående analys av duellerna i år, det skulle ändå bara bli spekulationer utan sakliga fakta att bygga på, men jag tror spontant att de fyra vinnarna blir Anna Bergendahl, Lisa Ajax, Nano och Arvingarna. Den sistnämnda duellen blir säkerligen den mest ovissa och intressanta (och det är säkert också därför producenterna har satt den sist!) och det är där det är troligast att åldersröstningen spelar in. Jag tror att det kan bli till Arvingarnas fördel.
Men det får vi se. Det sista jag ska säga innan jag slutar för idag är i alla fall att det kändes som något roligare underhållning från programledarna i Lidköping än de föregående veckorna: i synnerhet Marika Carlsson var rätt bra igår, särskilt i inslagen där hon gick på bandy och hejade på Villa. (Fast vad tyckte de om detta i Motala, som var det lag som Villa mötte i matchen i fråga? Jag hade nog inte varit överförtjust om motståndarna varit mitt favoritlag Vetlanda, vilket det ju mycket väl hade kunnat vara …)
Trots denna höjning så kvarstår dock ändå i viss mån känslan att Melodifestivalen vältrar sig i en självgod bubbla. Jag säger det igen (och kommer säkerligen att upprepa det ännu fler gånger): ta istället och ägna lite uppmärksamhet åt vad som händer ute i Europa med alla de uttagningarna! Om man gjorde likadant i sportjournalistiken som SVT gör i Melodifestivalen, och helt ignorerade vad som händer i andra fotbollsländer, så skulle det framstå som ytterligt konstigt.
Tror nästan jag ska skriva just en sådan jämförelse … återkommer om detta …
En del verkar faktiskt tycka det, och då är det John Lundvik de syftar på. Det finns vissa tecken på att han och Bishara kan ha tagit en mycket stor andel av rösterna igår kväll och att John Lundvik hade kunnat sopa mattan ännu mer än han gjorde med det övriga startfältet om det inte varit för konkurrensen från Bishara. Klart är att Johns gospel imponerar på många, och jag tror för min del att om detta blir vårt bidrag i Tel Aviv så kommer juryn att ösa poäng över det. Det gjorde de över Österrike i fjol, som var liknande gospeltoner fast tråkigare.
Själv är jag ändå inte fullt så begeistrad. Visst har ”Too Late For Love” en bombastisk refräng där gospelkören tar i så de spricker (det är för övrigt en stor fördel att de kör live redan här i MF och låter bli den förinspelade körsången!) men problemet är att det är alltför många och långa lugnare partier däremellan: det blir för ofokuserat och jag hade föredragit att upptempot fått dominera mer. Låten blir på så vis inte tillräckligt stark i mina öron. Nu för tiden är jag nästan rädd att Sverige ska vinna, för vi har gjort det för mycket, och om vi gör det i år med den här låten kommer jag bara att sitta där och tycka att det är orättvist.
Nej, efter att ha lyssnat på de hetaste vinnarkandidaterna (de har släppts på Spotify nu) så anser jag fortfarande att det borde få vara Jon Henrik Fjällgrens tur i år. Tror dessvärre att chansen är liten … det blir nog John Lundvik eller kanske Hanna & Liamoo. Men jag tycker så ändå.
Den andra finalisten från Lidköping hade egentligen i grunden inte någon vidare låt han heller, men i gengäld har Bishara verkligen en imponerande röst och utstrålning och det är inte svårt att förstå framgången. Även om det sedan inte har med musiken att göra så gladdes jag som kristen också åt uppgifterna om att han till vardags är engagerad som diakon/korgosse i sin syriansk-ortodoxa kristna församling hemma i Linköping, och att han tackade Gud, i likhet med Carola. Upplysningsvis så sprids detta just nu som en löpeld i förtjusta kristna kretsar, och som en Facebookvän uttryckte det: ”en ny Carola, fast från ett annat hörn av Vår Herres hage”. Med tanke på det så kändes det festligt nog som ett direkt kristligt resultat i deltävling fyra … en av finalisterna blev en låt där den kristna musiken tjänade som inspiration, och den andra framfördes av en öppet kristen artist.
Analogt med detta så hade ”hedendomen” ingen lyckad kväll, då Pagan Fury åkte ut. Jag ska inte uppehålla mig särskilt länge vid detta bleka rockbidrag, som inte precis kommer att sätta något avtryck i Mellohistorien … men det är faktiskt värt att notera att artister som framstår som alltför plastiga tydligen inte klarar sig kvar. Det var likadant med Dolly Style som bekant. Visst är det lätt att anklaga hela Melodifestivalen och samtliga artister för plastighet och bristande äkthet och trovärdighet, men uppenbarligen finns det någon sorts gräns även inom Mellon: även där kan det straffa sig om man framstår som alltför oäkta. Pagan Furys grepp att inte ens stå på scenen själva hela bandet (vilket jag annars ser som ett väldigt intressant sätt att hantera det faktum att man inte får spela sina instrument live) var kanske ett sådant övertramp, liksom Dolly Style med alla sina ständigt utbytta medlemmar.
Istället utkristalliserar det sig nu vad tittarna egentligen vill ha: de vill ha unga stjärnskott som får sitt genombrott på Melloscenen, som Malou Prytz och Bishara, och de vill ha en del modern pop, en del folkton, en del av den gamla schlagern. Det är då det blir äkta för svenska folket. Jag skulle faktiskt vilja påstå att de vill ha lite av varje, och det kan ibland vara lite oförutsägbart, men på ett positivt sätt. Ungefär så som tittarna ute i Europa röstar också: man vet aldrig riktigt vad för grepp de ska tilltalas av från år till år, men de väljer ofta rätt, betydligt mer rätt än juryn. (Snälla, kan vi inte avskaffa juryer helt och hållet i såväl Melodifestivalen som Eurovision? De bara vimsar till och korrumperar allting.)
Och hur har det då gått med det där med ”gammal kontra ung”, att gamla artister inte haft en chans på sistone och att röstningssystemet gjorts om i år för att motverka detta? Tja, en aning effekt har man väl kunnat se – nu igår visade det sig i att Ann-Louise Hanson tack vare rösternas åldersfördelning gick vidare till slutomgången trots att hon egentligen fick minst röster av alla. Men effekten i fråga har fortfarande ingen avgörande betydelse, och det kommer vi att kunna se efter finalen när vi kan titta närmare på alla siffror. (Tyvärr har skribenter som kritiserar röstningssystemet en tendens att inte lyssna på statistik.)
Jag tror visst att äldre artister fortfarande kan gå till final, men då krävs det (precis som för de yngre) att de har något som överskrider generationsgränserna. Det hade Hasse Andersson och Owe Thörnqvist, och eventuellt kan Arvingarna ha det i år. Jag blev ytterligt förvånad över att deras dansbandsschlager igår faktiskt tilltalade mig så till den grad att de blev min favorit, men det hade uppenbarligen med smittande glädje att göra. Har man sådan kan det räcka långt, och jag blir inte förvånad om Arvingarna klarar av Andra Chansen.
Andra Chansen ja … hur ska det gå där nu då?
Ja, nu blir det fyra stycken ytterst spretiga dueller där de respektive kontrahenterna egentligen inte alls är särskilt lika varandra i stil och uttryck. Anna Bergendahl mot Andreas Johnson, Martin Stenmarck mot Lisa Ajax, Nano mot Vlad Reiser, och Rebecka Karlsson mot Arvingarna. Märkligt, men det var väl så det var tvunget att bli … reglerna är som de är, att treor bara får möta fyror och att bidrag från samma deltävling inte får möta varandra, och då blir kombinationerna inte många.
Det här gör att det blir väldigt svårtippat; det har det för övrigt varit i deltävlingarna också, mer än vanligt, men det är det inte minst nu. För det är ju det där med åldersgrupperna – kan den röstfördelningen kanske få mer genomslag och betydelse i duellformatet än i de vanliga deltävlingarna? Tål att fundera på. Det kommer i alla fall att gå till på det sättet att den duellartist som får flest röster i varje åldersgrupp (plus i telefonsamtalsgruppen) får 1 poäng, medan den andra får 0. Maxpoäng är alltså 8, och en artist behöver ta hem 5 grupper för att vinna duellen. (Blir det 4 mot 4 avgör sammanlagt antal röster.) Hur kan resultatet tänkas bli med det röstupplägget månntro?
Jag tänker inte göra någon ingående analys av duellerna i år, det skulle ändå bara bli spekulationer utan sakliga fakta att bygga på, men jag tror spontant att de fyra vinnarna blir Anna Bergendahl, Lisa Ajax, Nano och Arvingarna. Den sistnämnda duellen blir säkerligen den mest ovissa och intressanta (och det är säkert också därför producenterna har satt den sist!) och det är där det är troligast att åldersröstningen spelar in. Jag tror att det kan bli till Arvingarnas fördel.
Men det får vi se. Det sista jag ska säga innan jag slutar för idag är i alla fall att det kändes som något roligare underhållning från programledarna i Lidköping än de föregående veckorna: i synnerhet Marika Carlsson var rätt bra igår, särskilt i inslagen där hon gick på bandy och hejade på Villa. (Fast vad tyckte de om detta i Motala, som var det lag som Villa mötte i matchen i fråga? Jag hade nog inte varit överförtjust om motståndarna varit mitt favoritlag Vetlanda, vilket det ju mycket väl hade kunnat vara …)
Trots denna höjning så kvarstår dock ändå i viss mån känslan att Melodifestivalen vältrar sig i en självgod bubbla. Jag säger det igen (och kommer säkerligen att upprepa det ännu fler gånger): ta istället och ägna lite uppmärksamhet åt vad som händer ute i Europa med alla de uttagningarna! Om man gjorde likadant i sportjournalistiken som SVT gör i Melodifestivalen, och helt ignorerade vad som händer i andra fotbollsländer, så skulle det framstå som ytterligt konstigt.
Tror nästan jag ska skriva just en sådan jämförelse … återkommer om detta …
söndag 14 maj 2017
Dagen efter ESC-finalen 2017 – min stora slutanalys
Så fick då äntligen Portugal vinna – stort grattis! Och jag behöver nu inte skriva den artikel jag blivit föreslagen att sätta ihop någon gång, nämligen en analys av varför Portugal aldrig lyckas vinna.
För nu lyckades de ju, och det kunde de gott vara värda efter 48 misslyckade försök under de 53 år som gått sedan de gjorde debut år 1964. (Nu har titeln som ”det land som väntat längst på sin första vinst” istället övergått till Cypern eller Malta, beroende hur man ser det: Cypern har deltagit 34 gånger utan vinst sedan sin debut 1981, medan Malta bara försökt 30 gånger men debuterade i ESC redan 1971.)
Jag känner mig spontant nöjd med vinnaren. Även om jag personligen tyckte att Belgien, Armenien och Italien var bättre på det hela taget, så gav jag Portugal 7 poäng i min egen röstning igår kväll, och kan mycket väl uppskatta det ljuvligt vemodigt, gammaldags romantiska i ”Amor pelos dois”. Jag har redan konstaterat att låten passar alldeles förträffligt att spela en stilla kväll ute på altanen när man sitter i hammocken med ett glas rosévin (portugisiskt kanske?). Den har kvaliteter som en klassisk ”evergreen” och är en värdig vinnare.
Men jag ska strax titta lite närmare på de olika aspekterna av resultatet, inklusive vinnaren och följderna av Portugals seger.
Lite allmänt
Man kan konstatera att detta var första gången på sex år som ESC vanns av ett land som inte vunnit tidigare, och det är förstås väldigt roligt. Faktum är att hela topp 3 i finalen utgjordes av länder som inte tidigare nått så högt: Portugal, Bulgarien och Moldavien. Om det var någon som tyckte att resultatet i Eurovision är förutsägbart och ser liknande ut från år till år – GLÖM det!
Som jag var inne på i mitt förhandstips igår så innebar Portugals vinst också en framgång för sydvästra Europa. Det är ett hörn av kontinenten som inte lyckats bra i Eurovision på sistone, men nu är även denna vita fläck på kartan fylld och vi kan se att mer eller mindre samtliga regioner i Europa har förmågan att vinna det moderna Eurovision. (Ja, det skulle kanske vara brittiska öarna som fattas då.)
Även om det som vanligt var mycket som juryn och tittarna inte var överens om, så hade de i alla fall samma etta det här året – båda hade Portugal i topp, så den portugisiska segern känns odiskutabel. Portugal hittade det där magiska receptet som funkade på alla håll.
Om vinnaren och vad Portugals vinst innebär
Rent allmänt sett så var detta en vinst av en manlig soloartist, Salvador Sobral, men bakom låten stod en kvinnlig kompositör (för andra året i rad), Salvadors syster Luisa, och det är ju jämställt och bra!
Det var också för andra året i rad en lugn låt som vann, och ett enkelt uttryck istället för stora fläskiga shower och effekter. Portugal var nog till och med bland de minst avancerade av alla bidrag i år rent scenmässigt, utan annan dekor än en skog på LCD-skärmarna i bakgrunden. Man koncentrerade sig på själva musiken och framförandet, och det gick hem.
För första gången sedan Serbiens ”Molitva” 2007 fick vi nu en ESC-vinnare som framfördes helt och hållet på ett annat språk än engelska. Det tycker jag är mycket positivt för mångfalden (även om jag naturligtvis inte önskar att alla går tillbaka till sina egna språk för gott). Över huvud taget blev det i år framgångar för de få bidrag som innehöll andra språk än engelska.
Stilmässigt får man verkligen säga att segern gick till något mycket radikalt avvikande och utstickande. ”Amar pelos dois” är som hämtad från 40- eller 50-talet, och det kan man tolka negativt och se som ett kliv bakåt i tiden för ESC som väl ändå borde hänga med sin tid, men jag väljer att istället se positivt på det hela. Låten är inte daterad, den är tidlös, och Portugal och syskonen Sobral visade att det kan vara bra att komma med något annorlunda och inte följa strömmen.
Vinnaren kännetecknas också av att den (i likhet med Jamalas ”1944” i fjol) inte hörde till de många svenskskrivna bidragen – till skillnad från till exempel tvåan Bulgarien – och även på den punkten sitter jag och njuter. Jag brukar ofta här på bloggen återkomma till att jag är kritisk mot att så många länder tar hjälp från den svenska hitfabriken (även om låtarna i sig kan vara bra), och det är skönt att det bevisligen går att lyckas utan den. Salvador Sobral riktade i sitt tacktal efter vinsten vissa gliringar mot att ”världen är full av slit- och slängmusik” och menade att ”musik är inte bara fyrverkerier utan även känsla”, vilket ju låter som ett nedlåtande uttalande av någon 70-talsproggare, men som Eurovisionbloggaren Tobson påpekar i sin finalkommentar här, så var den piken inte främst riktad mot Eurovision i allmänhet utan framför allt mot de krafter som översållar tävlingen med mainstreampop. Här ska onekligen de svenska låtskrivarna med sin radiovänliga hitfabrik känna sig träffade, och det är inte utan att jag håller med Salvador i hans uttalande. Han har inte gjort någon hemlighet av att han har en viss kritisk inställning mot Eurovision, men just därför är det utmärkt för tävlingen att just han vinner och därmed kanske påverkar den i rätt riktning. Min förhoppning är att hans och Portugals vilja att gå sin egen väg, både språkligt och stilmässigt, kan smitta av sig på andra länder och att tendensen med ”svenskbidrag” och likriktande insatser från svenskt håll ska kunna avta på sikt. Detta är vad jag framför allt hoppas av Portugals vinst.
Eller som Tobson också skriver: ”There were too many songs written by international teams of songwriters, songs bought from publishers in order to do reasonably well in a contest. I personally think we would all enjoy the ESC more if it went back more to being a showcase for what actually goes on in the participating countries musically.”
Olika länders resultat
Om Portugal var gårdagskvällens stora stjärna som steg upp i skyn, så var Italien favoriten som föll, och det ganska rejält … det blev över huvud taget aldrig någon kamp mellan dem och Portugal som jag trodde. Även om en sjätteplats inte precis år dåligt så var det anmärkningsvärt att en så ordentligt favorittippad låt som Italiens kunde falla så pladask, och detta hos både tittare och jury dessutom. Jag kunde dock konstatera vid TV:n att Francesco Gabbani helt enkelt sjöng bort sig – han hade inte kvar karisman från Sanremo utan framstod snarare bara som divig och kaxig, och gorillagrejen gick inte genom rutan utan blev bara märklig. Så med facit i hand var nog Italiens debacle ingen överraskning. Men jag tror nog att italienarna befinner sig i chock över detta för närvarande. Frågan är om de kanske inte börjar tjura igen och avstå Eurovision på nytt, men vi får väl hoppas att de uppmuntras av att det var just deras sydvästeuropeiska kollegor i Portugal som vann, och ger ESC en chans till.
För Bulgarien och Moldavien var det förstås muntrare tongångar. Kristian Kostov kan ha en blomstrande karriär att vänta, och jag gläds verkligen åt att Moldavien kunde bli så bra som trea – det förtjänar de, det verkar finnas ett härligt lössläppt musikliv i det landet. Att Blanche i slutändan förmådde sjunga Belgien till en fjärdeplats, efter att ha räknats ut under repetitionerna, är lika trevligt det; ”City Lights” är rent låtmässigt bäst i år i mitt tycke. Sveriges femteplats får naturligtvis anses vara alldeles utmärkt, egentligen bättre än vi förtjänade, men man tackar ju och tar emot. (Jag tippade Robins placering rätt förresten.)
Ungern och Norge gjorde också bra ifrån sig och hamnade på topp 10, vilket även det var bra tyckte jag – romskt tema respektive EDM, vilket i båda fallen är rätt sällsynt i den här tävlingen. För värdlandet Ukraina blev det däremot platt fall, och jag blev något förvånad över att Armenien inte placerade sig bättre: kanske är det hemmablindhet eftersom jag själv är mycket förtjust i den låten och hade den näst högst.
Tyskland undvek med endast en futtig poängs marginal att komma sist tre år i rad. Något är verkligen fel när en näst sista plats känns som en framgång … Tyskland behöver, liksom jumbon Spanien, se över sin nationella uttagning ordentligt och över huvud taget fundera på vad de vill med tävlingen. Samma behov finns i ett antal andra länder, och inte minst bland de som missade finalen: mest Finland, San Marino, Litauen, Irland, Makedonien och en del andra.
Semifinalresultaten
När jag nu råkade nämna semifinalerna så får jag ju kommentera de fullständiga resultaten i dessa. För min del brukar jag vara väldigt nyfiken på skillnaderna mellan tittare och jury i semin, och hur det skulle gått om de båda grupperna fått bestämma själva. I år ligger det till så att om bara tittarna fått bestämma hade Finland gått till final istället för Australien från semi 1, och Estland och Schweiz istället för Österrike och Danmark från semi 2. Och om bara juryn fått bestämma hade Tjeckien och Georgien gått till final istället för Belgien och Polen från semi 1, och Serbien och Malta istället för Rumänien och Kroatien från semi 2.
Det är information som verkligen får mig att undra vad juryn håller på med, och önska (än en gång) att tittarna hade all makt själva som förr i världen. Jag har fortfarande svårt att smälta att Finlands vackra ”Blackbird” inte nådde final, och det känns fortsatt försmädligt när jag konstaterar att det var juryn som hindrade dem från det. (Jag har intrycket att jurygrupper verkligen har något emot Finland och alltid har haft det.) Att sedan juryn ville stoppa Belgien och Rumänien, och peta in länder som Tjeckien, Georgien och Serbien … vad sysslar de med? Och varför detta ständiga fjäsk från juryn gentemot Australien, när tittarna uppenbarligen har tröttnat på ”gästen” nu?
Jag återkommer till mitt missnöje med juryn i slutet av denna artikel.
Framtiden
Nästa år kommer alltså Eurovision Song Contest att gå av stapeln i Portugal – med största sannolikhet i Lissabon. För den geografiskt intresserade kan jag avslöja att det ser ut att bli västligt rekord för tävlingen, då Lissabon ligger en liten aning längre västerut än irländska Millstreet som än så länge är den västligaste punkt där ESC arrangerats.
Jag skulle tro att EBU nu är ganska lättade över arrangörslandet, för det lär ju bli betydligt mindre problem att ordna tävlingen i Portugal jämfört med Ukraina. Även om Portugals TV-bolag RTP inte har någon erfarenhet av att ordna ESC så ska det säkert gå finfint.
Innan förberedelserna för nästa års Eurovision kan ta sin början ska emellertid det trista bråket mellan Ryssland och Ukraina tidigare under våren få sitt efterspel, då EBU ska ta upp den saken i början av juni. Det har påståtts från vissa håll att Ukraina kan räkna med ett fett straff för att de inte släppte in ryska Julia Samojlova i landet – tre års avstängning har nämnts, men det tror jag knappast blir fallet. Det skulle vara otroligt dålig stil av EBU att tacka Ukraina för deras arrangemang nu i år med att stänga av dem efteråt. Över huvud taget kan det bli svårt att utdöma något straff, då varken Ukrainas eller Rysslands TV-bolag egentligen rent formellt bröt mot några regler i samband med det där bråket. Däremot kommer EBU säkerligen att göra upp någon sorts strategi och tydligare regler för att slippa situationer som dessa i framtiden. Något kommer att göras, var så säker.
Ett problem i framtiden – juryn!
En sak som jag definitivt tycker borde göras något åt är det här med juryn. Det blev som sagt alldeles uppenbart i år att Europas jurygrupper är fullkomligt ute och cyklar. Juryerna återinfördes för att motverka grannröstning och garantera att den musikaliska kvaliteten uppmärksammades, men det syntes ju lång väg i omröstningen igår att kompisröstandet alltjämt finns kvar på juryhåll (”12 points from Cyprus to Greece – 12 points from Greece to Cyprus”) och när det gäller den musikaliska kvaliteten så verkar juryerna inte alls kunna enas konsekvent om någon sådan, utan deras bedömning bygger uppenbarligen helt på oförutsägbart godtycke och i vissa fall misstänkt taktikröstning. Dessutom – och det här är nästan det allra viktigaste – så är den mycket tråkiga tendensen att juryerna inte släpper fram det som är mer djärvt och uppseendeväckande, det som dels livar upp och dels förnyar tävlingen, utan de premierar bara det som är försiktigt, konventionellt, likriktat och ”lagom”. Visst, de belönade Portugal, men i övrigt är situationen besynnerlig. Bara en sådan grej som att glädjepillret Rumänien inte hade släppts fram till final om juryn fått bestämma själv … det funkar verkligen inte.
Detta är något jag tycker man borde tänka på även här hemma i Sverige, i Melodifestivalen. De internationella jurygrupperna i MF har nu visat sig effektiva ännu en gång: de utsåg Robin Bengtsson åt oss, och Robin kom mycket riktigt femma i ESC-finalen och till och med trea i juryns del av omröstningen. Så visst är internationella MF-juryn bra på att pejla in vad som funkar i Europa. Problemet är bara att det blir ju så tråkigt. Just det där med försiktigt, konventionellt, likriktat och lagom. Bidrag som folket gillar, men som kanske samtidigt är mer av chansningar och risktagningar i Eurovision, släpps inte fram i Sverige längre och kommer inte att göra det så länge vi har internationell jury – vi kommer att fortsätta representeras av ”mellanmjölk” och aldrig våga släppa tyglarna som många andra länder gör. Så länge vi vill vara säkra på en plats i finalen varje år (och har inställningen att tjura ofantligt om vi missar) är kanske detta rimligt, men för min del tycker jag att det är viktigare att vi är modiga och skickar det vi faktiskt känner för, oavsett hur det går.
Därför anser jag att de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen borde fråntas en stor del av sin makt och ges en rådgivande roll, snarare än en medbestämmande. Hur detta ska ordnas i tävlingen får jag återkomma till en annan gång, men på något sätt måste systemet med jury i Sverige justeras.
Liksom alltså även i Eurovision. Juryn funkar inte där, den gör inte vad den ska utan framstår snarare som vimsig och korrupt. Det kan kanske bli svårt att ta bort den helt, nu när röstningsproceduren har ändrats till det där dramatiska upplägget som höjer spänningen enormt, men juryarbetet borde verkligen ändå ses över på något markant sätt. Om det medför att Ryssland vinner då och då tack vare allt kompisröstande på dem på telefon så må det väl vara hänt. Tittarna har ändå faktiskt ett visst mått av omdöme och är inte förutsägbara varje år, det syns i årets resultatlista.
Slutkläm
Den som fruktar att nästa års Eurovision-startfält kommer att fyllas av 50-talspastischer på grund av Portugals vinst behöver nog inte oroa sig. Det blev väl inte mängder av politiska statements nu i Kiev efter Jamala …? Däremot kan det ju mycket väl bli så att länderna fortsätter med det där med ”enkla uttryck” med en person ensam på scen i en ballad, då det var ett sådant bidrag som vann nu. Och det skulle kanske kännas småtråkigt eftersom det var så mycket av den varan i år. Men med lite tur så slipper vi det, då länderna kanske fattar att det inte var det stillsamma utan det ovanliga och originella som var poängen med årets vinnare.
Vi ses i Lissabon nästa år!
(”Det dom har, det har dom i Lissabon ...”)
P.S. Det var visst en del upprörda känslor över den där snubben som moonade under Jamalas framträdande igår, men med tanke på att det finns betydligt värre saker som skulle kunna drabba ESC så kan man nog ta det lugnt ändå. :)
För nu lyckades de ju, och det kunde de gott vara värda efter 48 misslyckade försök under de 53 år som gått sedan de gjorde debut år 1964. (Nu har titeln som ”det land som väntat längst på sin första vinst” istället övergått till Cypern eller Malta, beroende hur man ser det: Cypern har deltagit 34 gånger utan vinst sedan sin debut 1981, medan Malta bara försökt 30 gånger men debuterade i ESC redan 1971.)
Jag känner mig spontant nöjd med vinnaren. Även om jag personligen tyckte att Belgien, Armenien och Italien var bättre på det hela taget, så gav jag Portugal 7 poäng i min egen röstning igår kväll, och kan mycket väl uppskatta det ljuvligt vemodigt, gammaldags romantiska i ”Amor pelos dois”. Jag har redan konstaterat att låten passar alldeles förträffligt att spela en stilla kväll ute på altanen när man sitter i hammocken med ett glas rosévin (portugisiskt kanske?). Den har kvaliteter som en klassisk ”evergreen” och är en värdig vinnare.
Men jag ska strax titta lite närmare på de olika aspekterna av resultatet, inklusive vinnaren och följderna av Portugals seger.
Lite allmänt
Man kan konstatera att detta var första gången på sex år som ESC vanns av ett land som inte vunnit tidigare, och det är förstås väldigt roligt. Faktum är att hela topp 3 i finalen utgjordes av länder som inte tidigare nått så högt: Portugal, Bulgarien och Moldavien. Om det var någon som tyckte att resultatet i Eurovision är förutsägbart och ser liknande ut från år till år – GLÖM det!
Som jag var inne på i mitt förhandstips igår så innebar Portugals vinst också en framgång för sydvästra Europa. Det är ett hörn av kontinenten som inte lyckats bra i Eurovision på sistone, men nu är även denna vita fläck på kartan fylld och vi kan se att mer eller mindre samtliga regioner i Europa har förmågan att vinna det moderna Eurovision. (Ja, det skulle kanske vara brittiska öarna som fattas då.)
Även om det som vanligt var mycket som juryn och tittarna inte var överens om, så hade de i alla fall samma etta det här året – båda hade Portugal i topp, så den portugisiska segern känns odiskutabel. Portugal hittade det där magiska receptet som funkade på alla håll.
Om vinnaren och vad Portugals vinst innebär
Rent allmänt sett så var detta en vinst av en manlig soloartist, Salvador Sobral, men bakom låten stod en kvinnlig kompositör (för andra året i rad), Salvadors syster Luisa, och det är ju jämställt och bra!
Det var också för andra året i rad en lugn låt som vann, och ett enkelt uttryck istället för stora fläskiga shower och effekter. Portugal var nog till och med bland de minst avancerade av alla bidrag i år rent scenmässigt, utan annan dekor än en skog på LCD-skärmarna i bakgrunden. Man koncentrerade sig på själva musiken och framförandet, och det gick hem.
För första gången sedan Serbiens ”Molitva” 2007 fick vi nu en ESC-vinnare som framfördes helt och hållet på ett annat språk än engelska. Det tycker jag är mycket positivt för mångfalden (även om jag naturligtvis inte önskar att alla går tillbaka till sina egna språk för gott). Över huvud taget blev det i år framgångar för de få bidrag som innehöll andra språk än engelska.
Vinnaren kännetecknas också av att den (i likhet med Jamalas ”1944” i fjol) inte hörde till de många svenskskrivna bidragen – till skillnad från till exempel tvåan Bulgarien – och även på den punkten sitter jag och njuter. Jag brukar ofta här på bloggen återkomma till att jag är kritisk mot att så många länder tar hjälp från den svenska hitfabriken (även om låtarna i sig kan vara bra), och det är skönt att det bevisligen går att lyckas utan den. Salvador Sobral riktade i sitt tacktal efter vinsten vissa gliringar mot att ”världen är full av slit- och slängmusik” och menade att ”musik är inte bara fyrverkerier utan även känsla”, vilket ju låter som ett nedlåtande uttalande av någon 70-talsproggare, men som Eurovisionbloggaren Tobson påpekar i sin finalkommentar här, så var den piken inte främst riktad mot Eurovision i allmänhet utan framför allt mot de krafter som översållar tävlingen med mainstreampop. Här ska onekligen de svenska låtskrivarna med sin radiovänliga hitfabrik känna sig träffade, och det är inte utan att jag håller med Salvador i hans uttalande. Han har inte gjort någon hemlighet av att han har en viss kritisk inställning mot Eurovision, men just därför är det utmärkt för tävlingen att just han vinner och därmed kanske påverkar den i rätt riktning. Min förhoppning är att hans och Portugals vilja att gå sin egen väg, både språkligt och stilmässigt, kan smitta av sig på andra länder och att tendensen med ”svenskbidrag” och likriktande insatser från svenskt håll ska kunna avta på sikt. Detta är vad jag framför allt hoppas av Portugals vinst.
Eller som Tobson också skriver: ”There were too many songs written by international teams of songwriters, songs bought from publishers in order to do reasonably well in a contest. I personally think we would all enjoy the ESC more if it went back more to being a showcase for what actually goes on in the participating countries musically.”
Olika länders resultat
Om Portugal var gårdagskvällens stora stjärna som steg upp i skyn, så var Italien favoriten som föll, och det ganska rejält … det blev över huvud taget aldrig någon kamp mellan dem och Portugal som jag trodde. Även om en sjätteplats inte precis år dåligt så var det anmärkningsvärt att en så ordentligt favorittippad låt som Italiens kunde falla så pladask, och detta hos både tittare och jury dessutom. Jag kunde dock konstatera vid TV:n att Francesco Gabbani helt enkelt sjöng bort sig – han hade inte kvar karisman från Sanremo utan framstod snarare bara som divig och kaxig, och gorillagrejen gick inte genom rutan utan blev bara märklig. Så med facit i hand var nog Italiens debacle ingen överraskning. Men jag tror nog att italienarna befinner sig i chock över detta för närvarande. Frågan är om de kanske inte börjar tjura igen och avstå Eurovision på nytt, men vi får väl hoppas att de uppmuntras av att det var just deras sydvästeuropeiska kollegor i Portugal som vann, och ger ESC en chans till.
För Bulgarien och Moldavien var det förstås muntrare tongångar. Kristian Kostov kan ha en blomstrande karriär att vänta, och jag gläds verkligen åt att Moldavien kunde bli så bra som trea – det förtjänar de, det verkar finnas ett härligt lössläppt musikliv i det landet. Att Blanche i slutändan förmådde sjunga Belgien till en fjärdeplats, efter att ha räknats ut under repetitionerna, är lika trevligt det; ”City Lights” är rent låtmässigt bäst i år i mitt tycke. Sveriges femteplats får naturligtvis anses vara alldeles utmärkt, egentligen bättre än vi förtjänade, men man tackar ju och tar emot. (Jag tippade Robins placering rätt förresten.)
Ungern och Norge gjorde också bra ifrån sig och hamnade på topp 10, vilket även det var bra tyckte jag – romskt tema respektive EDM, vilket i båda fallen är rätt sällsynt i den här tävlingen. För värdlandet Ukraina blev det däremot platt fall, och jag blev något förvånad över att Armenien inte placerade sig bättre: kanske är det hemmablindhet eftersom jag själv är mycket förtjust i den låten och hade den näst högst.
Tyskland undvek med endast en futtig poängs marginal att komma sist tre år i rad. Något är verkligen fel när en näst sista plats känns som en framgång … Tyskland behöver, liksom jumbon Spanien, se över sin nationella uttagning ordentligt och över huvud taget fundera på vad de vill med tävlingen. Samma behov finns i ett antal andra länder, och inte minst bland de som missade finalen: mest Finland, San Marino, Litauen, Irland, Makedonien och en del andra.
Semifinalresultaten
När jag nu råkade nämna semifinalerna så får jag ju kommentera de fullständiga resultaten i dessa. För min del brukar jag vara väldigt nyfiken på skillnaderna mellan tittare och jury i semin, och hur det skulle gått om de båda grupperna fått bestämma själva. I år ligger det till så att om bara tittarna fått bestämma hade Finland gått till final istället för Australien från semi 1, och Estland och Schweiz istället för Österrike och Danmark från semi 2. Och om bara juryn fått bestämma hade Tjeckien och Georgien gått till final istället för Belgien och Polen från semi 1, och Serbien och Malta istället för Rumänien och Kroatien från semi 2.
Det är information som verkligen får mig att undra vad juryn håller på med, och önska (än en gång) att tittarna hade all makt själva som förr i världen. Jag har fortfarande svårt att smälta att Finlands vackra ”Blackbird” inte nådde final, och det känns fortsatt försmädligt när jag konstaterar att det var juryn som hindrade dem från det. (Jag har intrycket att jurygrupper verkligen har något emot Finland och alltid har haft det.) Att sedan juryn ville stoppa Belgien och Rumänien, och peta in länder som Tjeckien, Georgien och Serbien … vad sysslar de med? Och varför detta ständiga fjäsk från juryn gentemot Australien, när tittarna uppenbarligen har tröttnat på ”gästen” nu?
Jag återkommer till mitt missnöje med juryn i slutet av denna artikel.
Framtiden
Nästa år kommer alltså Eurovision Song Contest att gå av stapeln i Portugal – med största sannolikhet i Lissabon. För den geografiskt intresserade kan jag avslöja att det ser ut att bli västligt rekord för tävlingen, då Lissabon ligger en liten aning längre västerut än irländska Millstreet som än så länge är den västligaste punkt där ESC arrangerats.
Jag skulle tro att EBU nu är ganska lättade över arrangörslandet, för det lär ju bli betydligt mindre problem att ordna tävlingen i Portugal jämfört med Ukraina. Även om Portugals TV-bolag RTP inte har någon erfarenhet av att ordna ESC så ska det säkert gå finfint.
Innan förberedelserna för nästa års Eurovision kan ta sin början ska emellertid det trista bråket mellan Ryssland och Ukraina tidigare under våren få sitt efterspel, då EBU ska ta upp den saken i början av juni. Det har påståtts från vissa håll att Ukraina kan räkna med ett fett straff för att de inte släppte in ryska Julia Samojlova i landet – tre års avstängning har nämnts, men det tror jag knappast blir fallet. Det skulle vara otroligt dålig stil av EBU att tacka Ukraina för deras arrangemang nu i år med att stänga av dem efteråt. Över huvud taget kan det bli svårt att utdöma något straff, då varken Ukrainas eller Rysslands TV-bolag egentligen rent formellt bröt mot några regler i samband med det där bråket. Däremot kommer EBU säkerligen att göra upp någon sorts strategi och tydligare regler för att slippa situationer som dessa i framtiden. Något kommer att göras, var så säker.
Ett problem i framtiden – juryn!
En sak som jag definitivt tycker borde göras något åt är det här med juryn. Det blev som sagt alldeles uppenbart i år att Europas jurygrupper är fullkomligt ute och cyklar. Juryerna återinfördes för att motverka grannröstning och garantera att den musikaliska kvaliteten uppmärksammades, men det syntes ju lång väg i omröstningen igår att kompisröstandet alltjämt finns kvar på juryhåll (”12 points from Cyprus to Greece – 12 points from Greece to Cyprus”) och när det gäller den musikaliska kvaliteten så verkar juryerna inte alls kunna enas konsekvent om någon sådan, utan deras bedömning bygger uppenbarligen helt på oförutsägbart godtycke och i vissa fall misstänkt taktikröstning. Dessutom – och det här är nästan det allra viktigaste – så är den mycket tråkiga tendensen att juryerna inte släpper fram det som är mer djärvt och uppseendeväckande, det som dels livar upp och dels förnyar tävlingen, utan de premierar bara det som är försiktigt, konventionellt, likriktat och ”lagom”. Visst, de belönade Portugal, men i övrigt är situationen besynnerlig. Bara en sådan grej som att glädjepillret Rumänien inte hade släppts fram till final om juryn fått bestämma själv … det funkar verkligen inte.
Detta är något jag tycker man borde tänka på även här hemma i Sverige, i Melodifestivalen. De internationella jurygrupperna i MF har nu visat sig effektiva ännu en gång: de utsåg Robin Bengtsson åt oss, och Robin kom mycket riktigt femma i ESC-finalen och till och med trea i juryns del av omröstningen. Så visst är internationella MF-juryn bra på att pejla in vad som funkar i Europa. Problemet är bara att det blir ju så tråkigt. Just det där med försiktigt, konventionellt, likriktat och lagom. Bidrag som folket gillar, men som kanske samtidigt är mer av chansningar och risktagningar i Eurovision, släpps inte fram i Sverige längre och kommer inte att göra det så länge vi har internationell jury – vi kommer att fortsätta representeras av ”mellanmjölk” och aldrig våga släppa tyglarna som många andra länder gör. Så länge vi vill vara säkra på en plats i finalen varje år (och har inställningen att tjura ofantligt om vi missar) är kanske detta rimligt, men för min del tycker jag att det är viktigare att vi är modiga och skickar det vi faktiskt känner för, oavsett hur det går.
Därför anser jag att de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen borde fråntas en stor del av sin makt och ges en rådgivande roll, snarare än en medbestämmande. Hur detta ska ordnas i tävlingen får jag återkomma till en annan gång, men på något sätt måste systemet med jury i Sverige justeras.
Liksom alltså även i Eurovision. Juryn funkar inte där, den gör inte vad den ska utan framstår snarare som vimsig och korrupt. Det kan kanske bli svårt att ta bort den helt, nu när röstningsproceduren har ändrats till det där dramatiska upplägget som höjer spänningen enormt, men juryarbetet borde verkligen ändå ses över på något markant sätt. Om det medför att Ryssland vinner då och då tack vare allt kompisröstande på dem på telefon så må det väl vara hänt. Tittarna har ändå faktiskt ett visst mått av omdöme och är inte förutsägbara varje år, det syns i årets resultatlista.
Slutkläm
Den som fruktar att nästa års Eurovision-startfält kommer att fyllas av 50-talspastischer på grund av Portugals vinst behöver nog inte oroa sig. Det blev väl inte mängder av politiska statements nu i Kiev efter Jamala …? Däremot kan det ju mycket väl bli så att länderna fortsätter med det där med ”enkla uttryck” med en person ensam på scen i en ballad, då det var ett sådant bidrag som vann nu. Och det skulle kanske kännas småtråkigt eftersom det var så mycket av den varan i år. Men med lite tur så slipper vi det, då länderna kanske fattar att det inte var det stillsamma utan det ovanliga och originella som var poängen med årets vinnare.
Vi ses i Lissabon nästa år!
(”Det dom har, det har dom i Lissabon ...”)
P.S. Det var visst en del upprörda känslor över den där snubben som moonade under Jamalas framträdande igår, men med tanke på att det finns betydligt värre saker som skulle kunna drabba ESC så kan man nog ta det lugnt ändå. :)
fredag 12 maj 2017
Vem är inte med, vem får vara med, vem får inte vara med och varför? – en genomgång
Varje år i samband med Eurovision Song Contest brukar det vara folk som frågar och kommenterar varför det och det landet, som inte ligger i Europa, får vara med. Oftast Israel naturligtvis. Men det kan frågas om annat också. ”Har aldrig de varit med någon gång?” ”Varför kommer aldrig de tillbaka?” ”Skulle de kunna få vara med om de ville?” ”Vad är regeln för att få vara med egentligen?”
Inte ens de insatta har alltid 100 % koll på när ett land får vara med i ESC. Även jag brukar få tänka efter ibland, för kriterierna är delvis snärjiga.
Så nu tänkte jag ta och reda ut detta i ett inlägg. Naturligtvis blir detta då mer en uppsats än ett vanligt blogginlägg, men det här är min blogg och jag gör vad jag vill med den. :)
Alltså. Så här är det.
Grundregel: Ett land som vill vara med i Eurovision Song Contest måste först och främst ha ett TV-bolag som är aktiv medlem i EBU.
(EBU är alltså, för den som inte vet, European Broadcasting Union, den stora organisationen för europeiskt TV-samarbete som ordnar ESC och en hel del annat.)
Det är alltså egentligen inte ett land som är medlem i EBU, utan landets TV-bolag. Flera länder har också mer än ett bolag med i EBU, t.ex. Sverige, som representeras av både SVT och TV4. På den här punkten fick Liechtenstein problem år 1976. Det lilla landet ville gärna vara med i ESC det året, och utsåg till och med ett bidrag de ville skicka, men det föll på att Liechtenstein inte hade något inhemskt TV-bolag som bidraget officiellt kunde representera.
För att ett TV-bolag ska kunna bli aktiv medlem i EBU, och därmed delta i ESC, måste det uppfylla tre kriterier.
1. Först ett geografiskt kriterium: Landet där TV-bolaget finns måste ligga inom EBU:s sändningsområde. Detta sändningsområde utgörs huvudsakligen av världsdelen Europa, men det sträcker sig dessutom lite längre än så, i synnerhet åt syd och sydöst. Sändningsområdet når till Nordafrikas kust och en bra bit av Mellanöstern, och därför omfattar det vid sidan av Europa också de icke-europeiska länderna Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Israel, Palestina, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien och Irak. Alla dessa är också aktiva medlemmar i EBU, utom de tre sistnämnda, som inte ansökt om medlemskap än så länge, samt Palestina som inte kan vara med av andra skäl (se längre fram).
Sändningsområdet omfattar även den gränstrakt mellan Europa och Asien där Armenien, Georgien och Azerbajdzjan ligger. Däremot når det inte så långt österut som till Kazakstan, trots att världsdelen Europa enligt flera definitioner gör det. Just i det fallet är sändningsområdet alltså inte lika utbrett som världsdelen.
Om ett land inte ligger inom sändningsområdet kan det få bli aktiv EBU-medlem ändå, om det är med i Europarådet och alltså europeiskt på det sättet. Men eftersom bara länder i Europa får bli medlemmar i detta råd, och de redan är inom sändningsområdet, så spelar det villkoret ingen större roll. Egentligen gäller det bara för nämnda Kazakstan, som skulle kunna få bli EBU-medlem om de blev medlem i Europarådet – vilket de också kan vara på väg att bli för närvarande.
2. Förutom det där med sändningsområdet-alternativt-Europarådet så finns det ytterligare ett krav, nämligen att landet där TV-bolaget finns måste vara medlem i FN:s telekommunikationsorgan ITU. Och det kan det i sin tur bara bli om det är en suverän FN-stat. Det vill säga, en riktig, självständig stat som är medlem i FN eller åtminstone fullständigt erkänd av FN. Det är på den här punkten som många ”halv-erkända” stater får problem. Kosovo och Palestina är de två främsta exemplen – det är sant att Sverige och många andra länder har erkänt dem som suveräna stater, men alla har inte gjort det och i FN räknas de därför fortfarande inte riktigt (Palestina har observatörsstatus i FN men ändå inte fullständigt erkännande).
Andra områden i Europa som inte kan vara med i EBU av denna anledning är utbrytarrepublikerna Transnistrien, Sydossetien, Abchasien, Nagorno-Karabach och Nordcypern. Och likadant är det för halvt självständiga nationer som Färöarna och Åland, eller för den delen delvis autonoma regioner inom vissa länder: Skottland och Wales, Katalonien med flera. Kravet på att vara en fullt erkänd suverän stat, vilket i sin tur ger medlemskap i ITU, sätter stopp för alla dessa.
3. Det sista kriteriet är att TV-bolaget som är medlem i EBU måste betala sin medlemsavgift. En självklarhet kan man kanske tycka, men inte för alla – Rumänien gjorde inte detta på flera år och blev därför abrupt utkastade ur ESC 2016. I år är de tillbaka, vilket väl innebär att de har betalat nu.
Även om ett TV-bolag i ett land inte är aktiv medlem i EBU kan det bli associerad medlem eller observatör.
Just det – länder utanför sändningsområdet kan bli associerade EBU-medlemmar, och det finns en hel del utanför Europa som är det, bland andra USA, Kanada och Australien. Fortfarande gäller dock att landet måste vara en suverän FN-stat.
Det går också att få observatörsstatus i EBU, även som icke-suverän FN-stat; det har Kosovo fått, men hittills inga andra vad jag vet.
Undantag – inbjudna länder som inte är aktiva medlemsstater
Det är alltså länder med TV-bolag som är aktiva medlemmar i EBU som får delta i Eurovision Song Contest. Men det har hänt några gånger att EBU har tillåtit länder som inte är aktiva medlemsstater att vara med i deras tävlingar. Bästa exemplet är Australien, som är associerad medlem och bjöds in att vara med som gäst i Eurovision Song Contest både 2015, 2016 och 2017 (och även i Junior ESC). Men redan 1987 och 1989 fick Kanada (också associerad medlem) vara med i ett annat av EBU:s evenemang, Eurovision Young Dancers. Samma tävling har också Kosovo tillfälligt varit med i en gång, år 2011, och det är mig veterligt det enda tillfället då ett land som över huvud taget inte på något sätt varit medlem i EBU har släppts in som tävlande i ett EBU-evenemang. Helt konsekventa med reglerna verkar EBU alltså inte vara, men orsaken till Kosovos medverkan är förmodligen att de har observatörsstatus i EBU och att Eurovision Young Dancers är ett betydligt mer anspråkslöst evenemang att släppa in dem i som kompromiss. När det gäller den stora draken Eurovision Song Contest så är EBU mer restriktiva, även om de förvisso specialinbjudit den associerade medlemmen Australien.
Hur är det då med alla de här länderna som för närvarande inte är med i ESC?
Ja, vi kan ju göra en liten lista och gå igenom alla länder som man kanske kan undra över.
Ryssland, Turkiet, Bosnien-Hercegovina, Slovakien, Luxemburg, Andorra och Monaco är de länder i Europa som varit med i ESC tidigare men inte i år; de är alla aktiva EBU-medlemmar och får fortfarande delta om de vill. Att de uteblir nu, och i vissa fall har varit borta länge, har olika orsaker: ointresse (SK, LU, AD, MC), ekonomiska hänsyn (BH, AD), missnöje med reglerna (TU), konflikt med årets värdland (RU).
Liechtenstein har tidigare saknat ett eget TV-bolag, och därför inte kunnat vara med i EBU. Numera har de ett TV-bolag, som har ansökt om EBU-medlemskap och säkert kommer att bli medlem förr eller senare, men än så länge är deras ansökan ”pending”, mest för att liechtensteinsk TV inte har fått anslag beviljade från landets regering för att kunna betala medlemsavgiften. (De är ekonomiska av sig i Liechtenstein har man ju hört ...)
Vatikanstaten är aktiv EBU-medlem och får alltså vara med i ESC! Det är dock inte så troligt, eftersom Eurovision Song Contest knappast är sådant som Vatikanstatens TV har lust att delta i eller sända. :)
Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Jordanien och Libanon är aktiva EBU-medlemmar utanför Europa, men inom sändningsområdet, som får delta i ESC om de vill precis som Israel gör. De brukar för det mesta inte vilja, oftast för att de har problem med att behöva tävla mot just Israel och visa Israels bidrag. Marocko har varit med i ESC en gång (1980) och Tunisien och Libanon har varit inne på det men ångrat sig – det är allt.
Aline Lahoud skulle ha tävlat i ESC för Libanon 2005 med låten ”Quand tout s’enfuit”, men landet drog sig ur. (Bild från listenarabic.com)
Syrien, Saudiarabien och Irak nås av sändningsområdet och skulle kunna bli aktiva EBU-medlemmar om de var intresserade, men de har alltså inte ansökt om medlemskap än. Syrien och Irak har väl dessutom annat att tänka på just nu om man säger så.
Kazakstan kan som jag nämnde bli aktiv EBU-medlem om de någon gång blir medlem i Europarådet och alltså uppfyller kriterierna den vägen. När detta inträffar är ännu osäkert. För närvarande har Kazakstan associerat medlemskap.
Qatar har ansökt om aktivt medlemskap i EBU men lär inte kunna få det, eftersom de ofrånkomligen är utanför såväl sändningsområdet som Europarådet.
Kosovo och Palestina har båda ansökt om EBU-medlemskap, men kan som sagt inte bli medlemmar med nuvarande kriterier, även om i synnerhet Kosovo har tiggt och bett om att få bli det (Palestina har inte drivit frågan lika ihärdigt). Kosovo har hittills fått nöja sig med observatörsstatus och en tillfällig medverkan i Eurovision Young Dancers som tröst. Men om Kosovos och Palestinas internationella erkännandestatus förbättras kan det naturligtvis bli aktuellt med EBU-medlemskap och ESC-deltagande (om nu inte Palestina i likhet med övriga arabländer är obenägna att tävla mot Israel …). För närvarande får länderna i fråga, liksom alla andra områden med omtvistad status, hoppas på att kanske bli specialinbjudna till ESC någon gång. Men det känns föga troligt eftersom Serbien respektive Israel (och även fler länder) skulle motsätta sig detta kraftigt, för att inte tala om vilken kedjereaktion det kan ge upphov till i form av en rad andra hoppfulla utbrytarregioner och autonoma områden som också gärna vill vara med. (Färöarna och Skottland har till exempel uttryckt intresse då och då.)
Det är klart att man kan diskutera de här reglerna, kriterierna och gränserna och argumentera för att vissa stater, länder och områden kanske ändå borde släppas in, eller kastas ut om man så vill. Särskilt som EBU själva alltså inte alltid uppträder helt konsekvent. Fältet är fritt för debatt – bara man kommer ihåg att själv vara konsekvent i sin åsikt om vilka som borde få vara med! (Kan kanske vara nog så svårt … och det är ju det där att det kanske inte borde vara för många deltagare på en gång heller.)
Vilka länder skulle du vilja, eller absolut inte vilja, se i tävlingen?
Inte ens de insatta har alltid 100 % koll på när ett land får vara med i ESC. Även jag brukar få tänka efter ibland, för kriterierna är delvis snärjiga.
Så nu tänkte jag ta och reda ut detta i ett inlägg. Naturligtvis blir detta då mer en uppsats än ett vanligt blogginlägg, men det här är min blogg och jag gör vad jag vill med den. :)
Alltså. Så här är det.
Grundregel: Ett land som vill vara med i Eurovision Song Contest måste först och främst ha ett TV-bolag som är aktiv medlem i EBU.
(EBU är alltså, för den som inte vet, European Broadcasting Union, den stora organisationen för europeiskt TV-samarbete som ordnar ESC och en hel del annat.)
Det är alltså egentligen inte ett land som är medlem i EBU, utan landets TV-bolag. Flera länder har också mer än ett bolag med i EBU, t.ex. Sverige, som representeras av både SVT och TV4. På den här punkten fick Liechtenstein problem år 1976. Det lilla landet ville gärna vara med i ESC det året, och utsåg till och med ett bidrag de ville skicka, men det föll på att Liechtenstein inte hade något inhemskt TV-bolag som bidraget officiellt kunde representera.
För att ett TV-bolag ska kunna bli aktiv medlem i EBU, och därmed delta i ESC, måste det uppfylla tre kriterier.
1. Först ett geografiskt kriterium: Landet där TV-bolaget finns måste ligga inom EBU:s sändningsområde. Detta sändningsområde utgörs huvudsakligen av världsdelen Europa, men det sträcker sig dessutom lite längre än så, i synnerhet åt syd och sydöst. Sändningsområdet når till Nordafrikas kust och en bra bit av Mellanöstern, och därför omfattar det vid sidan av Europa också de icke-europeiska länderna Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Israel, Palestina, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien och Irak. Alla dessa är också aktiva medlemmar i EBU, utom de tre sistnämnda, som inte ansökt om medlemskap än så länge, samt Palestina som inte kan vara med av andra skäl (se längre fram).
Sändningsområdet omfattar även den gränstrakt mellan Europa och Asien där Armenien, Georgien och Azerbajdzjan ligger. Däremot når det inte så långt österut som till Kazakstan, trots att världsdelen Europa enligt flera definitioner gör det. Just i det fallet är sändningsområdet alltså inte lika utbrett som världsdelen.
Om ett land inte ligger inom sändningsområdet kan det få bli aktiv EBU-medlem ändå, om det är med i Europarådet och alltså europeiskt på det sättet. Men eftersom bara länder i Europa får bli medlemmar i detta råd, och de redan är inom sändningsområdet, så spelar det villkoret ingen större roll. Egentligen gäller det bara för nämnda Kazakstan, som skulle kunna få bli EBU-medlem om de blev medlem i Europarådet – vilket de också kan vara på väg att bli för närvarande.
2. Förutom det där med sändningsområdet-alternativt-Europarådet så finns det ytterligare ett krav, nämligen att landet där TV-bolaget finns måste vara medlem i FN:s telekommunikationsorgan ITU. Och det kan det i sin tur bara bli om det är en suverän FN-stat. Det vill säga, en riktig, självständig stat som är medlem i FN eller åtminstone fullständigt erkänd av FN. Det är på den här punkten som många ”halv-erkända” stater får problem. Kosovo och Palestina är de två främsta exemplen – det är sant att Sverige och många andra länder har erkänt dem som suveräna stater, men alla har inte gjort det och i FN räknas de därför fortfarande inte riktigt (Palestina har observatörsstatus i FN men ändå inte fullständigt erkännande).
Andra områden i Europa som inte kan vara med i EBU av denna anledning är utbrytarrepublikerna Transnistrien, Sydossetien, Abchasien, Nagorno-Karabach och Nordcypern. Och likadant är det för halvt självständiga nationer som Färöarna och Åland, eller för den delen delvis autonoma regioner inom vissa länder: Skottland och Wales, Katalonien med flera. Kravet på att vara en fullt erkänd suverän stat, vilket i sin tur ger medlemskap i ITU, sätter stopp för alla dessa.
3. Det sista kriteriet är att TV-bolaget som är medlem i EBU måste betala sin medlemsavgift. En självklarhet kan man kanske tycka, men inte för alla – Rumänien gjorde inte detta på flera år och blev därför abrupt utkastade ur ESC 2016. I år är de tillbaka, vilket väl innebär att de har betalat nu.
Även om ett TV-bolag i ett land inte är aktiv medlem i EBU kan det bli associerad medlem eller observatör.
Just det – länder utanför sändningsområdet kan bli associerade EBU-medlemmar, och det finns en hel del utanför Europa som är det, bland andra USA, Kanada och Australien. Fortfarande gäller dock att landet måste vara en suverän FN-stat.
Det går också att få observatörsstatus i EBU, även som icke-suverän FN-stat; det har Kosovo fått, men hittills inga andra vad jag vet.
Undantag – inbjudna länder som inte är aktiva medlemsstater
Det är alltså länder med TV-bolag som är aktiva medlemmar i EBU som får delta i Eurovision Song Contest. Men det har hänt några gånger att EBU har tillåtit länder som inte är aktiva medlemsstater att vara med i deras tävlingar. Bästa exemplet är Australien, som är associerad medlem och bjöds in att vara med som gäst i Eurovision Song Contest både 2015, 2016 och 2017 (och även i Junior ESC). Men redan 1987 och 1989 fick Kanada (också associerad medlem) vara med i ett annat av EBU:s evenemang, Eurovision Young Dancers. Samma tävling har också Kosovo tillfälligt varit med i en gång, år 2011, och det är mig veterligt det enda tillfället då ett land som över huvud taget inte på något sätt varit medlem i EBU har släppts in som tävlande i ett EBU-evenemang. Helt konsekventa med reglerna verkar EBU alltså inte vara, men orsaken till Kosovos medverkan är förmodligen att de har observatörsstatus i EBU och att Eurovision Young Dancers är ett betydligt mer anspråkslöst evenemang att släppa in dem i som kompromiss. När det gäller den stora draken Eurovision Song Contest så är EBU mer restriktiva, även om de förvisso specialinbjudit den associerade medlemmen Australien.
Hur är det då med alla de här länderna som för närvarande inte är med i ESC?
Ja, vi kan ju göra en liten lista och gå igenom alla länder som man kanske kan undra över.
Ryssland, Turkiet, Bosnien-Hercegovina, Slovakien, Luxemburg, Andorra och Monaco är de länder i Europa som varit med i ESC tidigare men inte i år; de är alla aktiva EBU-medlemmar och får fortfarande delta om de vill. Att de uteblir nu, och i vissa fall har varit borta länge, har olika orsaker: ointresse (SK, LU, AD, MC), ekonomiska hänsyn (BH, AD), missnöje med reglerna (TU), konflikt med årets värdland (RU).
Liechtenstein har tidigare saknat ett eget TV-bolag, och därför inte kunnat vara med i EBU. Numera har de ett TV-bolag, som har ansökt om EBU-medlemskap och säkert kommer att bli medlem förr eller senare, men än så länge är deras ansökan ”pending”, mest för att liechtensteinsk TV inte har fått anslag beviljade från landets regering för att kunna betala medlemsavgiften. (De är ekonomiska av sig i Liechtenstein har man ju hört ...)
Vatikanstaten är aktiv EBU-medlem och får alltså vara med i ESC! Det är dock inte så troligt, eftersom Eurovision Song Contest knappast är sådant som Vatikanstatens TV har lust att delta i eller sända. :)
Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Jordanien och Libanon är aktiva EBU-medlemmar utanför Europa, men inom sändningsområdet, som får delta i ESC om de vill precis som Israel gör. De brukar för det mesta inte vilja, oftast för att de har problem med att behöva tävla mot just Israel och visa Israels bidrag. Marocko har varit med i ESC en gång (1980) och Tunisien och Libanon har varit inne på det men ångrat sig – det är allt.
Aline Lahoud skulle ha tävlat i ESC för Libanon 2005 med låten ”Quand tout s’enfuit”, men landet drog sig ur. (Bild från listenarabic.com)
Syrien, Saudiarabien och Irak nås av sändningsområdet och skulle kunna bli aktiva EBU-medlemmar om de var intresserade, men de har alltså inte ansökt om medlemskap än. Syrien och Irak har väl dessutom annat att tänka på just nu om man säger så.
Kazakstan kan som jag nämnde bli aktiv EBU-medlem om de någon gång blir medlem i Europarådet och alltså uppfyller kriterierna den vägen. När detta inträffar är ännu osäkert. För närvarande har Kazakstan associerat medlemskap.
Qatar har ansökt om aktivt medlemskap i EBU men lär inte kunna få det, eftersom de ofrånkomligen är utanför såväl sändningsområdet som Europarådet.
Kosovo och Palestina har båda ansökt om EBU-medlemskap, men kan som sagt inte bli medlemmar med nuvarande kriterier, även om i synnerhet Kosovo har tiggt och bett om att få bli det (Palestina har inte drivit frågan lika ihärdigt). Kosovo har hittills fått nöja sig med observatörsstatus och en tillfällig medverkan i Eurovision Young Dancers som tröst. Men om Kosovos och Palestinas internationella erkännandestatus förbättras kan det naturligtvis bli aktuellt med EBU-medlemskap och ESC-deltagande (om nu inte Palestina i likhet med övriga arabländer är obenägna att tävla mot Israel …). För närvarande får länderna i fråga, liksom alla andra områden med omtvistad status, hoppas på att kanske bli specialinbjudna till ESC någon gång. Men det känns föga troligt eftersom Serbien respektive Israel (och även fler länder) skulle motsätta sig detta kraftigt, för att inte tala om vilken kedjereaktion det kan ge upphov till i form av en rad andra hoppfulla utbrytarregioner och autonoma områden som också gärna vill vara med. (Färöarna och Skottland har till exempel uttryckt intresse då och då.)
Det är klart att man kan diskutera de här reglerna, kriterierna och gränserna och argumentera för att vissa stater, länder och områden kanske ändå borde släppas in, eller kastas ut om man så vill. Särskilt som EBU själva alltså inte alltid uppträder helt konsekvent. Fältet är fritt för debatt – bara man kommer ihåg att själv vara konsekvent i sin åsikt om vilka som borde få vara med! (Kan kanske vara nog så svårt … och det är ju det där att det kanske inte borde vara för många deltagare på en gång heller.)
Vilka länder skulle du vilja, eller absolut inte vilja, se i tävlingen?
onsdag 19 april 2017
Problemet med alla svenskbidrag – ett förslag till regeländring
Nu närmar det sig. Och en sak som man bara kan konstatera om årets Eurovision-startfält är att där finns en hel del s.k. ”svenskbidrag” i år också. Både Azerbajdzjan, Cypern, Irland, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Schweiz, Serbien och Storbritannien har låtar där det är svensk inblandning i låtskrivande eller produktion. Det kan säkert finnas någon till som jag har missat.
”Bravo! Kul!” brukar de flesta i Sverige säga om detta, utan att ens tänka tanken att problematisera det.
Detta har jag förtvivlat svårt att förstå. Även om den omfattande svenska inblandningen förvisso kan resultera i bra låtar ibland (av de ovan nämnda i år gillar jag framför allt Makedonien och Cypern!) så är jag av den uppfattningen att varje land i idealfallet borde representeras av en artist och en låt som kommer från det landet. Jag tycker inte det blir riktigt hederligt annars, och det ger ingen rättvisande bild av olika länders musikliv och inget riktigt musikaliskt utbyte mellan dem.
En musiktävling mellan länder ska väl ändå vara just mellan länder, med dessa länders egna tävlingsbidrag som de tagit fram från sin egen inhemska musikbransch. Eftersom inget land i grunden är sämre än något annat på att göra musik (att påstå detta är snudd på rasistiskt, tycker jag) borde det inte finnas något som hindrar att varje land tävlar med något de själva producerat, och att det ändå blir en tävling på lika villkor där alla har chans att vinna.
Men så är det alltså inte just nu, och så har det för övrigt aldrig varit i Eurovision Song Contest. Redan för länge sedan utmärkte sig Luxemburg genom att nästan aldrig skicka något luxemburgskt, utan bara artister från andra länder med låtar skrivna av låtskrivare från andra länder (mest från Frankrike), som inte ens valts av TV-tittare eller jury i Luxemburg utan internt av Luxemburgs TV-bolag. Och så går det fortfarande till på flera håll, om det nu inte bara är svenska låtskrivare som ställer upp i utländska melodifestivaler och vinner och får med sina ”svenskbidrag” för andra länder. I båda fallen är det tråkigt, likriktande och beklagligt.
Jag ska redogöra för hur jag skulle vilja ha det istället.
Det jag önskar är en regeländring av något slag, som inskränker möjligheterna för låtskrivare och skivbolag (företrädesvis svenska) att lägga sig i andra länders ESC-uttagningar och bidrag.
Naturligtvis skulle man då kunna ha en riktigt sträng regel. Om vi tar Tjeckien som exempel så skulle Tjeckien med de striktaste villkoren vara tvunget att ställa upp i ESC med en låt som är helt och hållet skriven av låtskrivare som är tjeckiska medborgare, och vidare måste Tjeckiens artist plus alla andra inblandade (producent, musiker, körsångare och dansare) vara medborgare i landet. Samt att bidraget måste ha valts av Tjeckiens TV-tittare eller åtminstone av en tjeckisk jury.
Nu tycker jag inte att man behöver vara riktigt så sträng. Framför allt inte när det gäller definitionen på vem som är ”tjeck” i exemplet. Krav på medborgarskap känns överflödigt – det räcker att personerna åtminstone är bosatta och verksamma i Tjeckien.
Men även att kräva att samtliga inblandade ska uppfylla det kriteriet är kanske lite för mycket. Trots allt kan det bli hämmande och på ett besvärande sätt utesluta folk som skulle vilja vara medarbetare och medhjälpare till ett bidrag. Lite flexibel får man vara också, och dessutom blir det sällan bra om man tvärt inför strängare regler – ”interimsregler” är i så fall att föredra.
Jag skulle därför vilja föreslå en regelvariant där ett bidrag måste uppfylla ett visst antal av några bestämda nationalitetskriterier. Det skulle till exempel kunna gå ut på att ett bidrag godkänns för tävlan för ett land i ESC om det uppfyller minst tre av dessa fem villkor:
1. Det är helt skrivet av låtskrivare som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
2. Det är inspelat antingen helt på plats i det landet, eller helt med producenter som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
3. Det framförs helt av artister som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
4. Det är valt genom en nationell uttagning där landets TV-tittare fick vara med och rösta fram det.
5. Det framförs på något av det landets officiella språk eller minoritetsspråk.
Naturligtvis har jag funderat på om man skulle kunna variera reglerna här, till exempel genom att byta ut ”helt” i de tre första kriterierna mot ”helt eller delvis”. Men jag tror det kan ha en viss verkan om det faktiskt är ”helt” som gäller. Det lämnar fortfarande utrymme för att låna in en artist från ett annat land om man skulle vilja det (till exempel i en duett med någon från det egna landet), och det är fortfarande möjligt att ta hjälp av en låtskrivare/producent utifrån, men då får man i så fall se till att de övriga kriterierna är helt uppfyllda. Det blir alltså en tvingande effekt, men inte för överdriven.
En annan sak jag övervägde var att faktiskt göra kriterium 1 helt obligatoriskt – för officiellt så är Eurovision Song Contest faktiskt en tävling för låtskrivare, och då känns det på ett sätt vettigt att just låtskrivare inte får komma från något annat land än det de tävlar för. Men åter igen, man kan ju göra så här som ”interimsregel” tills vidare åtminstone. Det kan säkert bli nog så svårt för svenska musikfabrikanter att få in en fot i t.ex. Moldaviens uttagning när det är tre av fem kriterier som måste uppfyllas – dessa svenska låtskrivare brukar ju ofta inte bara skriva utan även producera (i svensk studio) de bidrag de ställer upp med, vilket gör att de inte skulle klara vare sig kriterium 1 eller 2, och med mitt förslag kan de därför inte ställa upp i Moldavien om de inte låter låten framföras på moldaviska, alternativt ger upp kriterium 2 och låter bidraget spelas in i moldavisk studio eller med moldaviska producenter. Då uppnår man en effekt, och Moldaviens egna resurser och nationella särprägel tillåts att komma fram istället för att undertryckas av svensk popimperialism.
Låt vara att tillämpningen av de här kriterierna innebär en viss byråkrati, men jag tror det kan funka och förebygga att vissa låtskrivare sprider ut sig över Europa och likriktar musiken i Eurovision, och åstadkomma mer nationellt särpräglade bidrag.
Faktum är att vissa länder redan har regler i den här stilen för när de själva väljer bidrag. I Finlands uttagning UMK finns till exempel ett krav på att minst en av låtskrivarna och minst en av de medverkande artisterna i ett bidrag måste ha finländskt medborgarskap eller bo permanent i Finland. Även Polen har liknande föreskrifter för artisterna, som måste vara polska medborgare. Jag förstår helt tanken, och anser att liknande reformer gärna får införas på Eurovision-nivå.
En invändning är förstås att allt det här pratet om krav på ”nationell tillhörighet” kan verka lite främlingsfientligt och osunt nationalistiskt, i synnerhet då när det handlar om Polen som ju just nu håller på att skaffa sig dåligt rykte som en småfascistisk stat. Vill jag verkligen ta dem till föredöme då? Är det inte lika bra att låta vilka nationaliteter som helst få tävla för ett land, helt obegränsat? Det återspeglar ju mångfalden av folk och länder och att alla människor blandar sig.
Ja, jag förstår det argumentet, men samtidigt har man tappat lite av poängen med ESC om man med den motiveringen går med på all möjlig inblandning i andra länders uttagningar. Tanken med ESC är just att länder ska mötas och ha utbyte och visa hur musiken låter och hur musiklivet är hemma hos dem (och här kan ju även invandrare i de respektive länderna ha något att bidra med, märk väl!). Det är inget osunt nationalistiskt med det, utan tvärtom syftar det till att länder och kulturer ska kunna mötas i respekt. Om tävlingen istället blir likriktad, och uttagningar och låturval präglas av att vissa mäktiga skivbolagsmänniskor försöker ta över alltsammans, så blir det inget möte, inget utbyte, ingen mångfald, utan bara en menlös smet av alltihop. Svenska låtskrivare bidrar för närvarande väldigt mycket till just sådan menlös smet, och det är sådant som jag gärna vill få stopp på. Jag tycker att denna kulturimperialism, om man drar den till sin spets, egentligen är ett uttryck för en nedlåtande syn på andra länders musikaliska kunnande, och att risken för rasism är mycket större i det fallet än när man eftersträvar ”inhemska Eurovisionbidrag”.
Inför regler och kriterier för landstillhörighet i Eurovision-bidragen!
”Bravo! Kul!” brukar de flesta i Sverige säga om detta, utan att ens tänka tanken att problematisera det.
Detta har jag förtvivlat svårt att förstå. Även om den omfattande svenska inblandningen förvisso kan resultera i bra låtar ibland (av de ovan nämnda i år gillar jag framför allt Makedonien och Cypern!) så är jag av den uppfattningen att varje land i idealfallet borde representeras av en artist och en låt som kommer från det landet. Jag tycker inte det blir riktigt hederligt annars, och det ger ingen rättvisande bild av olika länders musikliv och inget riktigt musikaliskt utbyte mellan dem.
En musiktävling mellan länder ska väl ändå vara just mellan länder, med dessa länders egna tävlingsbidrag som de tagit fram från sin egen inhemska musikbransch. Eftersom inget land i grunden är sämre än något annat på att göra musik (att påstå detta är snudd på rasistiskt, tycker jag) borde det inte finnas något som hindrar att varje land tävlar med något de själva producerat, och att det ändå blir en tävling på lika villkor där alla har chans att vinna.
Men så är det alltså inte just nu, och så har det för övrigt aldrig varit i Eurovision Song Contest. Redan för länge sedan utmärkte sig Luxemburg genom att nästan aldrig skicka något luxemburgskt, utan bara artister från andra länder med låtar skrivna av låtskrivare från andra länder (mest från Frankrike), som inte ens valts av TV-tittare eller jury i Luxemburg utan internt av Luxemburgs TV-bolag. Och så går det fortfarande till på flera håll, om det nu inte bara är svenska låtskrivare som ställer upp i utländska melodifestivaler och vinner och får med sina ”svenskbidrag” för andra länder. I båda fallen är det tråkigt, likriktande och beklagligt.
Jag ska redogöra för hur jag skulle vilja ha det istället.
Det jag önskar är en regeländring av något slag, som inskränker möjligheterna för låtskrivare och skivbolag (företrädesvis svenska) att lägga sig i andra länders ESC-uttagningar och bidrag.
Naturligtvis skulle man då kunna ha en riktigt sträng regel. Om vi tar Tjeckien som exempel så skulle Tjeckien med de striktaste villkoren vara tvunget att ställa upp i ESC med en låt som är helt och hållet skriven av låtskrivare som är tjeckiska medborgare, och vidare måste Tjeckiens artist plus alla andra inblandade (producent, musiker, körsångare och dansare) vara medborgare i landet. Samt att bidraget måste ha valts av Tjeckiens TV-tittare eller åtminstone av en tjeckisk jury.
Nu tycker jag inte att man behöver vara riktigt så sträng. Framför allt inte när det gäller definitionen på vem som är ”tjeck” i exemplet. Krav på medborgarskap känns överflödigt – det räcker att personerna åtminstone är bosatta och verksamma i Tjeckien.
Men även att kräva att samtliga inblandade ska uppfylla det kriteriet är kanske lite för mycket. Trots allt kan det bli hämmande och på ett besvärande sätt utesluta folk som skulle vilja vara medarbetare och medhjälpare till ett bidrag. Lite flexibel får man vara också, och dessutom blir det sällan bra om man tvärt inför strängare regler – ”interimsregler” är i så fall att föredra.
Jag skulle därför vilja föreslå en regelvariant där ett bidrag måste uppfylla ett visst antal av några bestämda nationalitetskriterier. Det skulle till exempel kunna gå ut på att ett bidrag godkänns för tävlan för ett land i ESC om det uppfyller minst tre av dessa fem villkor:
1. Det är helt skrivet av låtskrivare som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
2. Det är inspelat antingen helt på plats i det landet, eller helt med producenter som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
3. Det framförs helt av artister som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
4. Det är valt genom en nationell uttagning där landets TV-tittare fick vara med och rösta fram det.
5. Det framförs på något av det landets officiella språk eller minoritetsspråk.
Naturligtvis har jag funderat på om man skulle kunna variera reglerna här, till exempel genom att byta ut ”helt” i de tre första kriterierna mot ”helt eller delvis”. Men jag tror det kan ha en viss verkan om det faktiskt är ”helt” som gäller. Det lämnar fortfarande utrymme för att låna in en artist från ett annat land om man skulle vilja det (till exempel i en duett med någon från det egna landet), och det är fortfarande möjligt att ta hjälp av en låtskrivare/producent utifrån, men då får man i så fall se till att de övriga kriterierna är helt uppfyllda. Det blir alltså en tvingande effekt, men inte för överdriven.
En annan sak jag övervägde var att faktiskt göra kriterium 1 helt obligatoriskt – för officiellt så är Eurovision Song Contest faktiskt en tävling för låtskrivare, och då känns det på ett sätt vettigt att just låtskrivare inte får komma från något annat land än det de tävlar för. Men åter igen, man kan ju göra så här som ”interimsregel” tills vidare åtminstone. Det kan säkert bli nog så svårt för svenska musikfabrikanter att få in en fot i t.ex. Moldaviens uttagning när det är tre av fem kriterier som måste uppfyllas – dessa svenska låtskrivare brukar ju ofta inte bara skriva utan även producera (i svensk studio) de bidrag de ställer upp med, vilket gör att de inte skulle klara vare sig kriterium 1 eller 2, och med mitt förslag kan de därför inte ställa upp i Moldavien om de inte låter låten framföras på moldaviska, alternativt ger upp kriterium 2 och låter bidraget spelas in i moldavisk studio eller med moldaviska producenter. Då uppnår man en effekt, och Moldaviens egna resurser och nationella särprägel tillåts att komma fram istället för att undertryckas av svensk popimperialism.
Låt vara att tillämpningen av de här kriterierna innebär en viss byråkrati, men jag tror det kan funka och förebygga att vissa låtskrivare sprider ut sig över Europa och likriktar musiken i Eurovision, och åstadkomma mer nationellt särpräglade bidrag.
Faktum är att vissa länder redan har regler i den här stilen för när de själva väljer bidrag. I Finlands uttagning UMK finns till exempel ett krav på att minst en av låtskrivarna och minst en av de medverkande artisterna i ett bidrag måste ha finländskt medborgarskap eller bo permanent i Finland. Även Polen har liknande föreskrifter för artisterna, som måste vara polska medborgare. Jag förstår helt tanken, och anser att liknande reformer gärna får införas på Eurovision-nivå.
En invändning är förstås att allt det här pratet om krav på ”nationell tillhörighet” kan verka lite främlingsfientligt och osunt nationalistiskt, i synnerhet då när det handlar om Polen som ju just nu håller på att skaffa sig dåligt rykte som en småfascistisk stat. Vill jag verkligen ta dem till föredöme då? Är det inte lika bra att låta vilka nationaliteter som helst få tävla för ett land, helt obegränsat? Det återspeglar ju mångfalden av folk och länder och att alla människor blandar sig.
Ja, jag förstår det argumentet, men samtidigt har man tappat lite av poängen med ESC om man med den motiveringen går med på all möjlig inblandning i andra länders uttagningar. Tanken med ESC är just att länder ska mötas och ha utbyte och visa hur musiken låter och hur musiklivet är hemma hos dem (och här kan ju även invandrare i de respektive länderna ha något att bidra med, märk väl!). Det är inget osunt nationalistiskt med det, utan tvärtom syftar det till att länder och kulturer ska kunna mötas i respekt. Om tävlingen istället blir likriktad, och uttagningar och låturval präglas av att vissa mäktiga skivbolagsmänniskor försöker ta över alltsammans, så blir det inget möte, inget utbyte, ingen mångfald, utan bara en menlös smet av alltihop. Svenska låtskrivare bidrar för närvarande väldigt mycket till just sådan menlös smet, och det är sådant som jag gärna vill få stopp på. Jag tycker att denna kulturimperialism, om man drar den till sin spets, egentligen är ett uttryck för en nedlåtande syn på andra länders musikaliska kunnande, och att risken för rasism är mycket större i det fallet än när man eftersträvar ”inhemska Eurovisionbidrag”.
Inför regler och kriterier för landstillhörighet i Eurovision-bidragen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)