Dagen efter ESC-finalen 2026 – min stora slutanalys

Att tippa Eurovision är ibland helt omöjligt.
Den saken blev fullkomligt klar igår kväll. Själv satt jag som en fågelholk redan när jurygrupperna slängde poäng hit och dit och överallt så att 18 av 25 länder fick tolvor, och ännu mer när den slutliga vinnaren sedan blev … Bulgarien.
Bulgarien? Seriöst? Den såg jag inte komma. Och inte många andra heller efter vad det verkar, även om landet intressant nog höjde sig upp till tredje plats på oddslistan strax innan programmet startade (vad var det oddsmakarna började observera just då?).
Men samtidigt inser jag att både jag och alla andra som blev förbluffade borde ha kunnat ana hur det skulle gå, om vi tänkt några steg längre.

Hercule Poirot löser Eurovision-mysteriet
Man får inse att det för att förutsäga Eurovision-vinnare nog krävs något slags Hercule Poirot-modell. Ni vet, den gode Poirot från Agatha Christies böcker har ju för vana att först lägga fram diverse avslöjanden så att man inledningsvis tror att det är en viss person som är mördaren, men sedan kommer det ytterligare en vända med nya aspekter och även nygamla aspekter i ett annat perspektiv, som kullkastar alltihop, och så blir det en helt annan som är skyldig: i regel ”den minst misstänkte”. Lite så är det med Eurovision Song Contest också, att man behöver räkna med fler dimensioner.
För min del gjorde jag misstaget att bli för enkelspårig i mitt tips inför finalen, och bara se det som att Israel skulle få flest tittarpoäng och att det var en fråga om vilket land (om något) som juryn skulle kunna hjälpa förbi. Där var jag nu visserligen på rätt spår med min teori om att Finland inte skulle kunna bli juryetta och därför inte kunna passera: så blev det mycket riktigt också. Men jag glömde något viktigt – något som jag typiskt nog ändå själv varit medveten om och påpekat de två senaste åren, men som jag nu missade, på samma sätt som Hercule Poirots medhjälpare kapten Hastings brukar missa innebörden i sådant som han själv märkt.
Det jag glömde var att tendensen bland Europas TV-tittare just nu är att de i de svåra tider som råder allra mest vill ha något riktigt muntert och lättsamt.

Den muntra favoriten
Om man undantar den rikliga mängd politiskt färgade poäng som Israel får varje år, och även de sympatipoäng som Ukraina fick en period, så har de låtar som fått mest poäng av tittarna på 2020-talet (förutom de två länderna alltså) varit just medryckande nummer: glada och upplivande klockrena hits, med ett visst mått av naivitet och ”dumhet” till på köpet (även om jag inte skulle kalla låtarna i fråga dåliga för det, snarare är de riktigt bra allihop och har ofta ett extra djup bakom det lättsamma).
Kolla bara. 2022 var det Moldaviens ”Trenulețul”. 2023 var det Finlands ”Cha Cha Cha”. 2024 var det Kroatiens ”Rim tim tagi dim”. 2025 var det Estlands ”Espresso macchiato” (och vår egen ”Bara bada bastu”). Det är en munterhetstrend som verkar hålla i sig och som jag alltså har lagt märke till tidigare. Och det land som hade den särskilt tilltalande ”muntra låten” i år, det var faktiskt Bulgarien. Den ”minst misstänkte”, för inte många har uppmärksammat det bidraget särskilt mycket. Men med facit i hand, när man tänker efter, är det inte så konstigt att just Bulgarien med Dara och ”Bangaranga” råkade bli de som fyllde den där nischen. Den har en del gemensamt med sina föregångare.
Sedan blev det annorlunda i år, för det som alla de där muntra låtarna jag nämnde har gemensamt är ju att de inte vann sina respektive år – de hindrades av juryn eller av Israels/Ukrainas politiska poängskörd eller både-och. Men i år så gick det muntra bidraget och vann. Och det, det berodde i sin tur dels på att de politiska tittarpoängen till Israel mattades något (precis som Ukrainas tidigare har gjort), men framför allt på att även juryn i år gick in på ett muntert spår. Det har de inte gjort på ett tag, men man borde ha kunnat ana att de skulle göra det nu. För det var så väldigt många juryflörtande, allvarliga, snygga bidrag i årets ESC-final, och effekten av det blev inte (som man trodde först) att juryn fastnade för ett enstaka av alla dessa, utan att de 1. spred ut sina poäng något alldeles vansinnigt, och 2. blev sugna på att rösta på något mer uppsluppet istället för på alla dessa snygga uppvisningar.
Se där, där har vi det. Resultatet i Eurovision-finalen 2026 var överraskande, men om man nu i efterhand tittar på det hela, och då likt Hercule Poirot lägger på perspektiv i flera lager, då är inte längre allt helt oförklarligt. Bulgarien vann efter att ha blivit etta hos både tittare och jury – och det var flera egentligen logiska faktorer som orsakade det.
Att ha kunnat räkna ut allt det där på förhand hade verkligen krävt en Poirot. Eurovision är oförutsägbart. Men allt går att förklara.

Årets vinnare – något nytt?
Jag kan sedan personligen tycka att det var lite förargligt att det var just den här gången som den muntra favoriten skulle gå och vinna. Det hade varit roligare om ”Cha Cha Cha” 2023 eller ”Rim tim tagi dim” 2024 hade fått göra det. Årets bulgariska vinnarlåt ”Bangaranga” är jag ärligt talat inte speciellt förtjust i … den är mest bara störig i mina öron, tjatig och infantil, och det tyder just inte på någon förnyelse i tävlingen att den är skriven av ett sådant där typiskt internationellt team (med greken Dimitris Kontopoulos i spetsen), att den förutom titeln är engelskspråkig, samt att Bulgarien tagit hjälp av en svensk koreograf och fyra svenska dansare. På så sätt är vinnaren inte ett steg i rätt riktning.
Men samtidigt är Bulgariens vinst ett positivt trendbrott på andra sätt. Tävlingen vanns nu av ett land som tidigare haft det kämpigt i ESC och som framför allt inte vunnit tidigare, något som inte hänt sedan 2017 då Portugal segrade. Det är alltid kul. Dessutom är det ett land i Östeuropa, och där är det ett faktum att om man undantar Ukraina som väl får sägas vara ett specialfall, så har en ”öststat” inte vunnit Eurovision sedan 2011 då Azerbajdzjan gjorde det. Ja, det var faktiskt så länge sedan (trots de klagomål på öststatsdominans som periodvis har brukat komma i synnerhet från svenskar). Geopolitiskt representerar dessutom Bulgarien en region i Europa som man kan säga aldrig har vunnit tidigare: nämligen det block av öst-centraleuropeiska länder som existerade som stater redan före Berlinmurens fall. (Tidigare östliga Eurovisionvinnare har enbart kommit från de uppsplittrade f.d. Sovjetunionen och Jugoslavien.)
Så visst kan man vara nöjd med vinnaren på flera sätt, för variationens och oförutsägbarhetens skull. Det är kanske också möjligt att jag vänjer mig vid ”Bangaranga”. Dess anspelningar på bulgarisk kultur i form av den lustiga kukeri-traditionen är ju inte något att bara avfärda som kommersiell dynga.

Underhållning till tusen
Jag kan ju verkligen inte heller klaga på den underhållning och dramatik det blev under omröstningen. Att juryerna röstade mer spretigt än någonsin tidigare var i det närmaste parodiskt, men effekten av nästan total ovisshet blev också därefter. Sedan var det skönt att de tre länder som fick noll tittarpoäng såg ut att ta det med ett skratt och en klackspark; Storbritannien verkar rentav ha gått in för att klara av denna anti-bedrift vartenda år i sann kalkonanda. (Lägg märke till att bottentrion blev exakt den jag förutsåg igår – botten var som sagt lättare att tippa än toppen.)
Och så då slutspurten som kronan på verket. När Finland inte fick några tittarpoäng att tala om beredde jag mig på en israelisk seger, men när sedan ett otippat land som Bulgarien istället seglade förbi inte bara med några få poäng utan med en hel drös, så kan man ju snacka om att reaktionerna och känslorna svallade.

Resultatet i övrigt
Det var förstås en hel del skrällar och saker värda att notera även utöver Bulgariens seger, och så måste det ju också bli när juryn röstade så spretigt som de gjorde. Men även tittarna bjöd på en del överraskningar. Jag hade ju till exempel väntat mig att storfavoriten Finland skulle få gott om telefonröster, även om inte juryn skulle vara med på noterna – men det blev förhållandevis lite till Linda & Pete även från tittarhåll, och Finland fick till slut nöja sig med en sjätteplats (vilket måste kännas som en besvikelse för dem även om det är en av landets bästa placeringar). Ett präktigt finländskt favoritfall. Jag har höjt ett varningsfinger för det hela tiden, det har jag faktiskt.
Vad gäller Israel så fick ju de mycket riktigt en massa tittarröster, men inte så många som jag trodde: inte bara Bulgarien utan faktiskt även Rumänien fick fler än Israel. Bland annat var Sveriges tittare inte längre lika mycket på alerten utan gav Israel ”bara” sju poäng. Om detta berodde på de nya reglerna som bland annat försvårar ”massröstning”, eller om det faktiskt är så att Israels politiska poäng har börjat sina något precis som Ukrainas, det går knappast att avgöra ännu. Tittarbortfallet kompenserades i alla fall av att Israel nu fick en hel del jurypoäng också, och därmed verkar det inte längre fullt så klart att juryerna håller ner poängen för Israel med flit. Det går inte att hävda detta längre när landet fick över hundra poäng och en åttondeplats i juryröstningen – vilket ju också bidrog till att Israel för andra året i rad var ett av de två länder som det blev split-screen mellan precis på slutet (en duell de åter igen förlorade). Om det faktiskt är så angående Israel att såväl sympatiröster från tittarna som antiröster från juryn håller på att avta och ersättas av ett mer normalt bedömningsbeteende, så är det något jag välkomnar i allra högsta grad.
Mera då? Jo, Rumänien gjorde ju bra ifrån sig och blev tittartvåa och kom trea sammanlagt, vilket jag tyckte var helt i sin ordning för Rumänien var enligt min mening de bästa för kvällen (tätt följda av spralliga grannlandet Moldavien, ska sägas). Italien kom riktigt oförtjänt högt, femma blev de med sin träiga 70-talsdisco, men det är något med det landet som gör att såväl jury som tittare nästan alltid gillar dem i Eurovision vad de än skickar. Australien och Danmark lyckades mycket bra hos juryn men sänktes i viss mån av tittarna så att de blev fyra respektive sjua. Än mer drabbade det ödet Frankrike: högt hos juryn, mycket lägre hos tittarna, men det har vi faktiskt sett förr. Liksom att det blev tvärtom för länder som Moldavien och Grekland – tittarna gillade dem men juryn gillade dem betydligt mindre. Inte fullt så oförutsägbart just det kanske.

Sveriges fiasko (relativt sett)
Sedan har vi Sveriges resultat, som ju verkligen inte blev mycket att hänga i julgranen – särskilt inte när man tittar på semifinalresultaten och inser att om det bara hade varit tittarröstning i tisdagens semi så hade Felicia inte ens gått till final utan hamnat trea från slutet. Det var juryn som räddade oss, och vi slank nu med till finalen på en ganska blygsam niondeplacering (visserligen med en hel del poäng ner till ”strecket”, men ändå). Även i finalen var det juryn som hyfsade till våra resultat, men även de gav oss ju ändå förvånansvärt lite, som nog alla märkte: det var en lång stund som Sverige låg på noll poäng, och det blev inte någon jättestor mängd senare heller och Sverige var ett av de få länder som blev utan tolvpoängare och det blev sammanlagt en tjugondeplats för Felicia. Vår sämsta placering sedan 2010.
Vad berodde nu detta på? Ja, jag tror för min del att låten var för blek, och numret kanske för konstigt för Europa också för den delen (och det är möjligt att Felicia kanske fortfarande var för trött i rösten på fredagsgenrepet då juryerna satte poäng), men framför allt har nog Sverige överskattat ett bidrag som egentligen är ganska ”meh” och en sångerska som är talangfull men inte riktigt verkar ha pallat för trycket. Att jag själv tyckte Sverige var bland de tio bästa var nog mest för att det var en svag ESC-årgång, så att jag som svensk uppfattade lite mer i vårt bidrag än jag gjort i vanliga fall.
Vi gjorde förmodligen rätt i att skicka Felicia bland dem vi hade att välja på i Melodifestivalen i mars, det var liksom det ”minst tråkiga bland det tråkiga”, men det ger oss i Sverige desto större anledning att utvärdera vår trötta Mello-fabrik. Nu är SVT som bekant utsatt för väldigt tuffa sparkrav den närmaste tiden, och ärligt talat, det kan ge oss en förevändning att se över Melodifestivalen och banta ner det utslitna turnéformatet och istället göra om tävlingen till något helt annat. Det behövs nya perspektiv från svensk sida: mer utrymme för det som är mer äkta och spralligt än för det som är beräknande. Jag tror jag sade det redan förra året men det har inte blivit mindre sant nu.
Under alla omständigheter ska Sverige absolut inte hålla på och tjura över resultatet. Alla misslyckas ibland, och vi vann så sent som för tre år sedan och förra året kom vi fyra (och blev tittartrea). Se det istället som positivt och spännande att det kan svänga så rejält från ett år till ett annat. Och den som ivrigt framhåller juryn som försvarare av god smak, därför att de röstar på Sverige, har förhoppningsvis fått ett och annat att tänka på nu.

Semifinalresultaten
Innan jag avrundar ska vi bara också titta lite grann på semifinalresultaten i övrigt. De brukar ju ofta utmärka sig för att vara förbryllande annorlunda mot hur det gick i finalen, och det är inte mindre så i år. Mest iögonfallande är väl kanske att vinnaren Bulgarien inte alls fick lika mycket poäng av juryn i sin semifinal som man sedan fick i finalen – i semin var Bulgarien inte bättre än femma hos juryn (som hade Australien som sin favorit). Men tittaretta var bulgarerna i semifinalen också, och vann den därmed sammanlagt. Anmärkningsvärt i och med att de hade startnummer ett, vilket man ju inte ofta vinner med i Eurovision.
I semifinal 2 syns också något underligt, nämligen att Schweiz, som ju inte gick till final, faktiskt hamnade på niondeplats både hos tittarna och hos juryn, men när poängen lades ihop blev de däremot nummer elva (och åkte ut). Vilket möjliggjordes av att Tjeckien och Malta fick så mycket jurypoäng och Albanien så mycket tittarpoäng att de alla sammanlagt fick mer än Schweiz. Så lustigt kan det bli ibland. Om det bara varit jury i semifinal 2 så hade Schweiz alltså gått till final istället för Albanien, och om det bara varit telefonröstning så hade de gjort det istället för Tjeckien.
I semifinal 1 för sin del, om det bara varit telefonröstning, så hade Sverige som sagt fått avstå sin finalplats och det hade även Belgien fått göra: till Estland och Montenegro närmare bestämt. (Juryresultatet i semi 1 var identiskt med det sammanlagda.) Vad beträffar semifinal 1 i övrigt så vanns den av Israel, på grund av att de vann telefonröstningen övertygande i den semin. Finland var inte etta någonstans där heller: juryns etta i semi 1 var istället Polen, som därmed också kom tvåa sammanlagt. (Polen var i år en lite ”osynlig” deltagare som det ändå gick anmärkningsvärt bra för; från finalen kan man lägga märke till att de tillsammans med Bulgarien fick flest jurytolvor av alla.)
Det går säkerligen att observera mycket mer av intressanta skillnader mellan semifinaler och final om man tittar närmare på hur enskilda jurymedlemmar röstade. Det har jag inte tid och utrymme att göra här, men alla siffror finns på den officiella ESC-sajten.
(Georgien, som ju var det land som jag gillade allra mest av samtliga 35 som deltog nu i år, kom toksist i semifinal 1 med bara fem ynka poäng. Där ser man. Det går inte att tävla i musik. Eller nåt. 😉)

Hur blir det nästa år?
Om det inte kommer nya pandemier och annat i vägen (man vet ju aldrig med diverse andes- och ebolavirus …) så ska nu nästa års Eurovision hållas i Bulgarien, för första gången. Man får väl anta att det blir i huvudstaden Sofia. Att landet kommer att kunna klara av att arrangera ESC är jag förstås säker på, däremot finns det andra frågor man kan ställa sig. Kommer Israelkrånglet att fortsätta, med länder som bojkottar, eller kan EBU lösa det till slut? Blir deltagarbortfallet kompenserat genom att man verkligen bjuder in Kanada som det har börjat ryktas om?
Kommer vidare den där ”muntra trenden”, som jag talade om inledningsvis, att avta någon gång bland tittarna? Eller kan vi räkna med ett slags konstant beteende så länge världen ser så illavarslande ut som den gör – att publiken (och ibland också juryn) alltid vill rycka upp sig med något livfullt och nonsensaktigt som ”Bangaranga” eller ”Rim tim tagi dim”? Det återstår att se. Rent historiskt har ju faktiskt tittarnas preferenser växlat, det är inte alltid samma glada lallande som vunnit telefonröstningarna (tänk t.ex. på Serbien 2007 eller Portugal 2017). Förr eller senare tror jag nog det blir ett trendbrott.
Apropå trendbrott kan man även fundera på om Finland kanske har öppnat en ”Pandoras ask” nu i år, då Linda Lampenius fick tillstånd att spela live. Kommer det att bli många fler som vill göra det nästa år? Otänkbart är det inte, men det är också möjligt att det var en engångsföreteelse eftersom Finland ju trots allt inte vann på manövern. Även där får vi se hur det går och om Lindas fiol var ett första steg mot att öppna upp för mer och mer livemusik. Dock har jag svårt att tro att det skulle leda till en totalt återinförd orkester, som jag vet att vissa vill ha. Det hör alltför mycket till det förgångna.

Till sist
Oförutsägbarhet är i alla fall ett ledord i Eurovision, det är vad vi kan ta med oss av årets upplaga. Den som vill försöka begripa hur det funkar när två kontinenter tillsammans tävlar i musik får lägga sig till med Hercule Poirots förmåga att tänka i flera led. Om man nu ens vill bry sig om att förutsäga rätt. Det kan vara kul att försöka begripa i efterhand också. 😊
Jag tycker för min del att det är riktigt kul just när det är oförutsägbart. Professionella juryer borde kanske egentligen vara mer konstnärligt eniga om vad som är bra musik – och jag har varit kritisk mot dem tidigare – men det ligger samtidigt en charm i att de inte kan det. Då kan jag också förtjust småle åt alla de personer som föreställer sig att juryer i Eurovision är till för att balansera den europeiska pöbelns tarvliga smak (helst så att Sverige kan vinna), och fäller kommentarer som att ”om det inte fanns någon jury skulle den vinna som har roligast hatt”. Det har vi nu sett att det inte stämmer. Både jury och tittare är ombytliga och svåra att begripa sig på, och kanske är det så det ska vara.
Grattis Bulgarien! Vi ses nästa år!

Efter ESC-semifinal 1 – vissa räddades uppenbart av juryn, andra av tittarna

Då var vi igång då! 2026 års Eurovision har börjat, semifinal 1 är slutförd – och för svenska folket slutade den med lättnad, men för mig personligen med en viss besvikelse.
Ja, för Felicia tog sig ju till final trots trasiga glasögon (den detaljen tänkte jag då rakt inte på) och trots ett tidigt startnummer. Hon drunknade inte i mängden. Men däremot räckte inte min favorit Georgien riktigt till utan får åka hem i förtid, och det kändes ju surt, för jag är fortfarande väldigt svag för det där ”lalalalalalalalalaa keep me on reply OK” och tycker det är en uppmuntrande liten bit. Å andra sidan får jag medge att bidraget blev aningen för tamt i rutan: georgierna borde ha gjort lite mer show istället för att låta artisterna stå rakt upp och ner och försöka se ut som de gjorde i JESC 2008 (fast mer ”förvuxna”). Så det kanske inte var så konstigt att låten inte nådde fram.
Nog om detta, Georgien är uppenbarligen inte intressanta för någon annan än mig själv. Jag får vara nöjd med att en annan ”munter favorit”, nämligen Moldavien, klarade sig igenom – och så då med att Sverige fixade det, så att man åter igen slapp en svensk tittarstorm. Dessutom kan jag glädja mig åt att Serbien lyckades ordna hårdrocksrepresentationen i årets Eurovision.

Vissa av kvällens finalister var förstås väntade, som Finland och Israel. Finland gjorde onekligen ett starkt intryck: Linda Lampenius spelar fiol som en gudinna (eller rättare sagt, hon spelar som en gudinna skulle ha gjort om det funnits någon) och då blev det övertygande trots att själva låten fortfarande inte är speciellt märkvärdig. Israel säger jag inte mycket om just nu, det får vänta tills efter finalen då vi har slutgiltigt facit, men man kan ju onekligen undra hur många tittarröster landet egentligen fick.
Tittarna hjälpte säkerligen också till när det gällde Moldavien och Grekland, det är jag övertygad om. Grekland ytterst oförtjänt, jag tyckte de nästan var allra sämst i kväll … enbart trams och inget annat, och jag kan inte för mitt liv begripa att de är så högt tippade. Men lite fjanteri i rutan räcker uppenbarligen för att få en massa tittarröster.
Juryn kom nog å andra sidan till undsättning för andra länder, i synnerhet Kroatien, Polen och Litauen (även om ett och annat av dem nog kan ha fått vissa tittarpoäng också). Jag gissar förstås lite här men det känns ganska troligt att det var så det var. När det gällde Litauens nummer med silverfärgad statysångare tyckte jag mig höra en del sur och överpompös sång från statyn i fråga, men märkligt nog brukar sådant inte spela någon roll för juryn så länge sången i fråga är tillräckligt svulstig och låten i sig är som ett klassiskt verk, och så var det nu också. Jag är inte förvånad över Litauens finalplats och inte heller över Polens – juryerna älskar gospel. Kroatien hade jag som bekant inte med i mitt tips, men i sändning var det numret tillräckligt bra och visuellt intressant för att jag skulle justera det tipset och byta in Kroatien som finalist istället för Portugal (för Portugal var sömngivande och inget annat). Tack vare detta fick jag till slut nio rätt: åtta om det är ursprungstipset här på bloggen som räknas.
Det enda land som jag då ofrånkomligen hade fel på var Belgien, som snodde åt sig en finalplats inför mina förvånade ögon (istället för Georgien som jag önsketänkande tippat på). Vad Belgien hade för speciellt som gjorde dem förtjänta av att gå vidare förstår jag lika lite som varför Grekland är favorittippade. Men för all del, det var några år sedan de var i final sist, så man får väl glädjas åt den saken.

Sammanfattningsvis blev det alltså Portugal, Georgien, Montenegro, Estland och San Marino som lämnade oss i kväll och får åka hem och slicka såren. Förutom Georgien kan man ju där framför allt beklaga Montenegro, som gjorde ett ambitiöst försök men det höll mycket riktigt inte (numret blev mest bara argt och skrikigt på något sätt), och för San Marino kan man konstatera att det inte håller i längden att ta in tidigare deltagare i kombination med avdankade 80-talsprofiler. Tyvärr, Boy George, men det hela kändes faktiskt precis så chanslöst som det sedan visade sig vara. Estlands misslyckande visar för sin del hur varierande Eurovision kan vara, då ju landet kom trea förra året – en stor framgång ett år kan raskt förbytas i rent fiasko året därpå, och det är bra dynamik att det är så. Det är förstås lite tråkigare när ett och samma land går på pumpen flera gånger i rad, vilket Montenegro och San Marino har en tendens att göra. Hoppas de inte ger upp.

Annars är det väl inte så mycket att säga om finalisterna rent statistiskt. Det blev fem från den västeuropeiska kultursfären (dit man väl får räkna Israel och Grekland) och likaledes fem från den östeuropeiska, så där är det jämn fördelning. Norden har hittills full pott, Balkanregionen har det också börjat ganska bra för. Fem gick till final från första halvan och fem från den andra. Sju av tio bidrag var helt eller delvis på landets eget språk. Varsågoda att dra era egna slutsatser av det.
Beträffande själva programmet så var det väl ungefär som det brukar, även om jag störde mig en aning på den manlige programledarparten som mest liknade någon sorts urballad vidlyftig österrikisk Robert Gustafsson. Det där pausnumret om ”Austria/Australia” kändes också alldeles för långvarigt och omotiverat. Men i övrigt flöt det mesta på och man fick in den stämning det ska var, något så när. Tråkigt att höra diverse skrikanden under Israels bidrag, men som sagt, Israel pratar vi om en annan gång. (Förutom att jag alltjämt tycker deras låt i år är tämligen tråkig.)
Det var nog allt så länge – nu ser vi fram emot torsdagen och nästa semi, där jag verkligen inte räknar med att få så mycket som nio rätt, så svårtippat som det är där. Men kul ska det bli att titta på den också. På återseende!

P.S. Det var verkligen skönt att man nu återgick till att ropa upp finalisterna på vanligt sätt, istället för att köra en split screen mellan tre utvalda länder varje gång. Det fick räcka att testa den varianten förra året – nu håller vi oss till det gamla vanliga tycker jag!

Semifinal 1 i ESC 2026: omdömen och snabbtips

Goddagens! Nu drar det ihop sig, tisdagen den 12 maj drar Eurovision Song Contest 2026 igång i den österrikiska huvudstaden Wien, med semifinal 1. Och i detta inlägg återfinner ni mina mer detaljerade omdömen om de enskilda låtarna i denna semifinal.
De båda deltävlingarna är kvalitetsmässigt ganska jämna i år, men jag skulle nog ändå säga att det är den här som är snäppet bättre och även något intressantare att uppmärksamma. Delvis beror det på att det är här jag hittar mina två främsta personliga favoriter i Eurovision i år (Georgien och Moldavien), men det är ju också här vi har Sverige, och kraftigt förhandstippade Finland, och dessutom Israel som alltid drar uppmärksamheten till sig av olika skäl.
Hur kommer det att gå för alla dessa? Tja, eftersom det bara är femton länder som tävlar och tio av dem som går vidare så är det ju så att säga dubbelt så lätt att gå till final som att missa den, men ändå, det är fem länder som ska lämna oss och som vanligt är det inte så enkelt att gissa vilka.
Vi ger oss i alla fall i kast med mina omdömen. Som vanligt: det jag bedömer av låtarna är det jag hört på Spotify och sett på YouTube (mest det förstnämnda), på skalan 1 till 10, och om ni klickar på landets namn så kommer YouTube-klippet upp.

1. MOLDAVIEN – ”Viva, Moldova!”, Satoshi.
Det här är verkligen den perfekta låten att inleda hela kalaset med – det är Eurovision så det bara skriker om det (så att tittarna verkligen inte ska missa vad det är de råkat få in på TV:n) och dessutom är det arketypen av Moldavien i Eurovision. Moldaverna är tillbaka efter ett års uppehåll och de använder sitt typiska recept: uppsluppen glädje och lättsamhet och knas och Balkan-folklore, nu dessutom i en låt som rent konkret bjuder in resten av Europa till Moldavien och skulle kunna vara framtagen direkt av landets turistministerium. Jag rycks med, helt klart, och får lust att både åka till Moldavien och att rösta på dem. ”Welcome to Moldova – welcome to Eurovision!” Som om det skulle behöva sägas.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

2. SVERIGE – ”My System”, Felicia.
Va? Sverige med startnummer två? Nej, det hör inte till vanligheterna – det har inte hänt sedan man slutade lotta startordningen i ESC att producenterna har behandlat oss så. Och lite olycksbådande känns det ju, för nummer två brukar som bekant ofta tilldelas de tråkigare låtarna, de där som i bästa fall är dark horses och som är tänkta att dra ner tempot som kontrast efter en medryckande start. Det är nu också så att Felicia lite grann drabbas av den effekten – efter Moldaviens inledning framstår hon som rätt blek och tam, med ett intetsägande technodisconummer. Är det verkligen tamt på riktigt, och löper Sverige i så fall risk att missa finalen för att vi blir bortglömda? Ja, jag kan nog inte svära på att det går vägen, men ser man nyktert på det så har vi ändå en hyfsat stark låt med ett pulserande vemod och en övertygande sångerska och det borde räcka.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. KROATIEN – ”Andromeda”, Lelek.
I ännu högre grad än Sverige tror jag att Kroatien med sitt tidiga startnummer löper risk att komma bort. Det är visserligen ett bidrag i en stil som har förekommit tidigare i Eurovision och som ibland har funkat bra, nämligen typisk östeuropeisk ”gäll damkörsång” – senast förra året gjorde Lettland hyggligt bra ifrån sig med det, och även Ukraina och Polen har testat liknande. Men även om det låter proffsigt och låten samtidigt dundrar på mörkt och dramatiskt, med en lite sagoaktig ton så där, så kan det nog ändå gå många förbi för det är liksom inget man kommer ihåg.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. GREKLAND – ”Ferto”, Akylas.
Det jag framför allt tänker om den här låten är att den är en grekisk ”Gangnam Style”: stundtals är den konkret lik denna världsplåga. Och sedan kan jag inte tänka så mycket mer, jag fastnar liksom vid att den är enfaldig och enerverande på ungefär samma sätt. Man kan väl uppskatta att den är på grekiska och att det även kommer in lite snurrande grekiska instrument här och där, men nej, det hjälper inte. Av de låtar som är mer ”tittarfriande” i år är det denna som är högst tippad, och jag kan för all del tänka mig att en del gillar det, men hos mig ligger den inte speciellt högt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

5. PORTUGAL – ”Rosa”, Bandidos do Cante.
Eurovision vore väl inte Eurovision om inte Portugal som vanligt stack emellan med något som är helt utan kontakt med resten av Europa. Här är det en grupp herrar, ”Sångbanditerna”, som sjunger långsamt och värdigt i kör, i en låt som till på köpet börjar med ett långt parti som enbart är a cappella. Den portugisiska fadon är inte jättetydlig men finns med som influens, som det brukar vara. Själv gäspar jag ganska mycket åt detta, men det är svårtippat, för det har hänt fler än en gång att Portugal varit just så här såsiga men ändå lyckats gå till final med sina sömnpiller, kanske för att de jämt är så annorlunda.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. GEORGIEN – ”On Replay”, Bzikebi.
Nu blir det däremot fart på mig! Gruppen Bzikebi deltog som tioåringar för Georgien i Junior Eurovision Song Contest 2008, och då vann de, med en surrig låt på tema bin och mer eller mindre utklädda till bin också. Inte för att jag har något som helst intresse för JESC, men just detta uppfattade jag faktiskt när det begav sig. Nu har de små bina vuxit till sig och vill vara med bland de stora – ungefär som om A-Teens skulle vilja vara med i Melodifestivalen. Eller vänta nu … det var de ju också … 😊 ja, hur som helst så förväntade jag mig inga underverk av en grupp med den bakgrunden, men jag har blivit riktigt positivt överraskad av Bzikebi och 2026 års georgiska bidrag. Precis som bl.a. Moldavien är det ett fartigt och medryckande nummer, och dansvänligt, fast med en mörkare ton i produktionen och en lätt kromatisk melodi som gör låten exotisk på ett lite mer spännande sätt. Framför allt är det refrängens snabba ”la-la-la-la-la-la-la-la-laa”-slinga (en mer uthärdlig variant av gruppens bi-drag från 2008) som behagfullt sätter sig. Ja, jag diggar Georgien kraftigt i år och har dem som min allra största favorit – och det händer inte ofta. Hoppas, hoppas att det blir final och en framskjuten placering där.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:

ITALIEN – ”Per sempre si”, Sal Da Vinci.
Italien tar ett kraftigt steg tillbaka i tiden i år och parkerar i 70-talets disco, i samma stil som ”I Will Survive” och sådant. Jag är inte särskilt imponerad utan tycker det känns daterat på ett negativt sätt … menlöst helt enkelt, och så är det en alltför pladdrig text som mest bara distraherar (något som märkligt nog ofta är fallet med de italienska bidragen därifrån Sanremo). Om detta hade tävlat för San Marino så hade Europa hånskrattat och de hade kommit sist. Nu är det Italien och dem ska man aldrig underskatta, det är möjligt att de får till det på scen, men spontant är det alltså inget för mig.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

7. FINLAND – ”Liekinheitin”, Linda Lampenius & Pete Parkkonen.
Här har vi då det bidrag som är mest favorittippat i år – och till detta ställer jag mig ytterst frågande. Finland? Favorit? Skulle Finland kunna charma jurygrupperna så mycket att de lyfter upp sig över Israel som utan tvekan kommer att få flest tittarröster? Finland? Röster från juryn? Med en låt på finska? Nej, aldrig på tiden. Sådant händer inte, det blir ett präktigt favoritfall det här. Det som lett så många in i villfarelsen är väl (förutom Linda Lampenius överdrivna stjärnstatus) att ”Liekinheitin” är ett praktfullt nummer med klassiska influenser precis som de senaste två årens ESC-vinnare. Jag kan själv sträcka mig så långt som att jag tycker fiolinslagen är tjusiga – nu får ju Linda till och med spela på riktigt, har det precis blivit bestämt – och att det är en kompetent låt, men samtidigt saknar den också den riktiga dynamiken (den har ju t.ex. ingen ordentlig avslutande refräng) och den är kort och gott ingen odödlig segrare. Till final går Finland, men de vinner inte.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

8. MONTENEGRO – ”Nova zora”, Tamara Živković.
Montenegro brukar ofta få kämpa i den här tävlingen: det är ju ett tämligen litet land utan jättemycket resurser för att få fram något vettigt, och det de får fram blir ofta oinspirerade balkanballader som är som gjorda för att komma i botten med. Därför är det glädjande att de nu i år har lyckats höja tempot och intensiteten – de sjunger alltjämt på det egna språket (delvis), men det här är en popdunkare med viss dramatik i de svulstiga körerna och en liten ”o-oh o-o-oh”-hook. Fortfarande är det inte säkert att det går hem, för låten är ändå inte riktigt vad den hade kunnat vara och nu har ju också Montenegro fått en otacksam startposition direkt efter upphaussade Finland. Men jag skulle unna dem en finalplats.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. ESTLAND – ”Too Epic To Be True”, Vanilla Ninja.
Här har vi ett återseende många år i efterhand. Tjejgruppen Vanilla Ninja – ett estniskt Sahara Hotnights – var med i Eurovision 2005 och jag minns att de var bland de bästa det året, med låten ”Cool Vibes”. Problemet var bara att det helt omotiverat var Schweiz de tävlade för och inte Estland. Nu däremot ställer ett återförenat Vanilla Ninja upp för hemlandets räkning, och låtskrivare är Sven Lõhmus som skrivit tidigare fantastiska estniska bidrag som ”Rändajad” (2009) och ”Rockefeller Street” (2011). Då kan det väl inte bli annat än bra nu? Mja … jo … det är väl inget större fel på låten, det är poprock och upptempo och som sagt Sahara Hotnights-vibbar, men samtidigt känns det som alla parter är trötta på något sätt och saknar den riktiga energin, och trots titeln blir det inte speciellt episkt. Det är ett sådant bidrag som ingen ogillar men som ingen heller röstar på.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

10. ISRAEL – ”Michelle”, Noam Bettan.
I år kommenterar jag inte de politiska spänningarna och konflikterna vidare – det får räcka med att säga att Israel garanterat blir bland de tre som får flest tittarröster i år också (sannolikt rentav allra flest), tack vare alla de tittare som häpet och belåtet konstaterar vid TV:n att det är ju allt bra förunderligt att just Israel råkar ha den bästa låten precis vartenda år. 😉 Jag som brukar försöka bedöma alla länder lika tycker för min del att Israel sänkt sig ett snäpp den här gången, jämfört med 2025 då de var näst bäst. Istället för en dramatisk vemodig ballad med undertoner av terrortragedi ger de sig detta år in på renodlad fransk amour i valstakt, och sångaren Noam sjunger också huvudsakligen på franska i låten (och lite på hebreiska och engelska). Han vet uppenbarligen vad han gör, men jag har börjat bli ganska trött på just den här sortens frankofila musik i Eurovision och för mig känns det ganska ointressant, oavsett vilket land det kommer från.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:

TYSKLAND – ”Fire”, Sarah Engels.
Slätstrukna Tyskland har detta år valt att vara slätstrukna på det sättet att de valt bidrag i en stil som vi ofta brukar höra från t.ex. Malta eller Cypern, och som dessa länder ibland haft framgång med, vilket väl är orsaken till att tyskarna söker influenser åt det hållet. Lätt exotiskt, rytmbaserat på ett visst Eurovision-aktigt sätt, och på scenen blir det säkerligen en show med mycket dans och en del eldsflammor (som ju också titeln antyder). Men ack, det är fortfarande … ja, precis, slätstruket, och ljummet istället för hett.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

11. BELGIEN – ”Dancing On The Ice”, Essyla.
När det gäller Belgien så försöker de rätt ofta vara pretentiösa, och skicka låtar som är lite djärva och ovanliga i sitt uttryck (även visuellt sett) men samtidigt ska fungera som kommersiella hits. Det går ärligt talat inte hem särskilt ofta, och det tror jag inte det gör nu heller. Svårt att säga vad det är för stil i den här låten egentligen, kanske kan den beskrivas som något slags funkaktig elektro, eventuellt med influenser av Billie Eilish om man är på riktigt snällt humör. Eller nej, inte det heller. Det är en sångerska och en låt som försöker vara allt på en gång och blir ingenting alls.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

12. LITAUEN – ”Sólo quiero más”, Lion Ceccah.
Den här låten börjar mycket vackert och intressant, med en sångare som är uppklädd och sminkad till staty (ungefär som i Mozarts Don Giovanni), och det är klassisk dramatik på ett vackert sätt – särskilt de där stråk-flöjtdrillarna en bit in i första versen. Men tyvärr blir det mycket tråkigare när refrängen tar vid, slängkappan åker av och det kommer in en omotiverad discorytm. I resten av låten ägnar jag mig sedan mest bara åt att observera hur många olika språk texten egentligen består av (jag tror det är sådär fem-sex stycken), något annat spännande finns inte att göra. Dock kan det kanske ändå bli final för Litauen och eventuellt även en hög placering där, för jag tror juryn uppskattar paketet och det är nog uträknat så också.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

13. SAN MARINO – ”Superstar”, Senhit.
San Marino brukar i Eurovision kännetecknas av att 1. de ofta representeras av en artist som redan representerat dem tidigare, och 2. de tar in någon helt omotiverad aktör i sina bidrag. I år blir det båda sakerna samtidigt. Senhit har sjungit för San Marino både 2011 och 2021, andra gången fick hon oväntat sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida, och när hon nu dyker upp en tredje gång så har hon slagit sig ihop med ingen mindre än den gamle androgyne 80-talsstjärnan Boy George (från Culture Club, ni vet, ”Do You Really Want To Hurt Me”). Om han verkligen kommer att vara med i Wien är emellertid oklart, men hans röst hörs i låten och numera får man ju ha förinspelad sång i ESC. Nåväl, vad kan jag säga om själva musiken då? Jo, låten som Senhit och i viss mån Boy George framför är en lite besynnerlig sak, där versen är rätt entonig funkdisco men det däremot i refrängen kommer in en massa fläskigt syntbrass i bästa 80-talsstil. Låtskrivare är (förutom artisterna själva) Anderz Wrethov och flera andra av de där typerna som brukar samlas på låtskrivarläger och skriva ESC-bidrag, och jag blir inte klok på om den här låten bara är en restprodukt från dem eller om den verkligen är skräddarsydd för San Marino som ett slags experiment. Oavsett vilket tycker jag att det som helhet är okej, men inte mer, och sannolikt chanslöst.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. POLEN – ”Pray”, Alicja.
”Pray” heter låten, den börjar också med ett textparti som låter som en bön, och framför allt finns ju gospelsoundet där så att den andliga miljön blir fullständig. En bit in i låten slår det över till mer modern RNB, med rappade partier, men i refrängen är det alltjämt gospelkörerna och sångerskans gudfruktiga wailande som dominerar. Är det här verkligen ett polskt bidrag? Låter snarare som något direkt från Georgia … och jag är inte helt säker på att Europa kommer att digga det, för det som låter alltför amerikaniserat når sällan framgång i den här tävlingen. Som helhet är dessutom låten alltför tråkig, även om Alicja förvisso sjunger bra.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. SERBIEN – ”Kraj mene”, Lavina.
Några låtar åt det mer rockiga hållet finns det i årets ESC, men det är från Serbien det dundrar, bullrar och vrålas som mest. Dock inte på något lättsmält sätt precis. Lavina är ett band som spelar progressiv rock, och det märks också på den avancerade (för att inte säga besynnerliga) harmoniken och tonaliteten i de framviskade verserna till deras låt. Refrängen är mer konventionell, och den dystra och svarta stämningen och tyngden (och kontrasten mot allt annat i startfältet) gör att jag gillar det här ganska skapligt. Det är i samma fack som andra ”riktiga” hårdrocksbidrag från senare år, som ungerska ”Viszlat nyar” från 2018 eller litauiska ”Tavo akys” från förra året.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Sammantaget är det här ett startfält med hyfsad variation, även om man (som jag redan sagt i ett tidigare inlägg) kan dela upp bidragen i två huvudgrupper: de som tydligt försöker charma juryn (bl.a. Finland, Israel, Litauen, Polen) och de som tydligt försöker charma tittarna (bl.a. Moldavien, Grekland, Georgien). Detta kommer dock att bli ännu tydligare i semifinal 2 på torsdag, kan jag förvarna om. Men det hela är intressant eftersom EBU just i år råkar ha återinfört juryn i semifinalerna: de senaste tre åren har det ju bara varit tittarröster där och jury först i finalen, men nu är det 50-50 mellan tittare och jury igen i samtliga omröstningar. Att tippa semifinalresultaten blir därför nu svårare igen, då det gäller att förutsäga vilka länder som charmar båda sidorna tillräckligt mycket, och det är ju ingen enkel sak eftersom bidragen ofta är inriktade på bara en av dem.
Om jag ska ge mig på ett tips, och börjar i ”fel” ände och försöker plocka fram dem som åker ut istället för dem som klarar sig, så tror jag att de länder som får lämna oss på tisdagskvällen blir Kroatien, Montenegro, Belgien, Estland och San Marino. Sedan finns det ytterligare några som är kraftigt hotade, nämligen Polen, Portugal, Moldavien och Georgien, men där har jag en viss föraning om att juryn kan bli räddningen för såväl Polen som Portugal (även om det kan hända att de skrapar ihop så det räcker även från tittarna) och att Moldavien och Georgien går hem lika mycket hos tittarna som de gör hos mig personligen och att det alltså inte gör något att juryn förmodligen dissar dem i hög grad. Säker är jag inte på detta, men det känns hyfsat troligt.
Jag känner mig däremot rätt säker på att Kroatien som sagt kommer bort i sin tidiga startposition, att Montenegro får en aning för lite poäng av både tittare och jury och därför snubblar på mållinjen, och att Belgien är alltför udda utan att vara särskilt ihågkomliga för det. Estland lutar jag åt att de kommer att göra ett alltför urvattnat intryck, och San Marino framstår nog som vanligt som alltför amatörmässiga, utan att kunna räddas av någon Boy George-faktor. (Minilandet brukar ju rätt ofta ha problem och på sin höjd slinka med till final då och då med rätt liten marginal, och i år går nog inte ens det.)
Mina tio finalister blir då Moldavien, Sverige, Grekland, Portugal, Georgien, Finland, Israel, Litauen, Polen, Serbien. Av dem är det vissa som känns objektivt självklara. Israel har numera en lika säker ständig finalplats som förr i tiden Ryssland. Finland pallar än så länge för favoritskapet, Grekland väcker viss uppmärksamhet och Litauen brukar klara sig för det mesta. Serbien går ut sist med sin tunga progressiva hårdrock och det har de nog en stor fördel av. Och jag skulle nog trots allt bli rätt förvånad om Sverige lyckades hamna under topp 10 av bara femton deltagare. Det skulle vara en anmärkningsvärd flopp i så fall, och jag tror om inte annat att juryn förhindrar floppen i fråga.
Stämmer mitt tips så innebär det för övrigt att det bland finalisterna blir övervikt på den tidigare halvan av startfältet. Men sådant kan hända, och den är också onekligen den starkare halvan – det är därför jag har varit lite orolig att Sverige inte klarar konkurrensen, men som sagt, det tror jag nu ändå att Felicia gör.
Vid elvatiden på kvällen den 12 maj vet vi hur det gick – och fortsätt gärna vid tillfälle med att läsa mina omdömen om bidragen i semifinal 2, två dagar senare.

Min genomgång av semifinal 2

Dagen efter ESC-finalen 2025 – min stora slutanalys

Så var det över för den här gången – och Österrike vann till slut, efter en nervkittlande avslutande ”split screen”-omgång mot Israel. Där var det mycket mer än bara segern i tävlingen som stod på spel, kan man lugnt säga. Men det kändes ändå ganska troligt att JJ från Österrike skulle få de poäng som behövdes för att gå om, och det fick han också.
Strax efteråt hade jag en ordväxling med dottern, där jag kommenterade att jag själv personligen faktiskt tyckte att Israels bidrag var näst bäst (sett till låtkvalitet plus liveframförande), och jag sade också att om jag tyckt att det var allra bäst så hade jag röstat på Israel, reservationer till trots.
”Varför då?” sade hon.
”För att man röstar ju på det land som har den bästa låten”, sade jag.
”Det gör man inte alls. Man röstar på det land som man vill ska vinna.”
Intressant aspekt från dottern där. ”Bästa låten” och ”den man vill ska vinna” kan ibland vara samma sak, men det behöver inte alls vara det, och ibland kan det rentav vara svårt att avgöra vilket av de båda motiven som egentligen rent psykologiskt ligger bakom någons val – eller om det är lämpligt eller olämpligt att gå efter motivet i fråga.
Om jag hade röstat på Israel, för att jag tyckt att det var den bästa låten, så hade jag samtidigt verkligen inte röstat på den jag ville skulle vinna. Så jag är rätt glad att jag slapp det dilemmat, i och med att jag tveklöst tyckte att Finland var både bäst och min önskevinnare.
Dock var det uppenbarligen många igår som i negativ bemärkelse röstade enbart på det land de ville skulle vinna. Själv har jag gått in för att rösta och bedöma helt opolitiskt (och därför ansträngt mig rejält för att lyssna på Israels låt på samma villkor som alla andra) men det är det långt ifrån alla som gör, och det har fått stora konsekvenser i de två senaste årens ESC.

Konstigt röstande
Det vi fick se igår hade i hög grad att göra med inte bara tittarnas utan även juryns märkliga röstningsmönster.
I mitt förra inlägg funderade jag ju på om det skulle bli samma visa i år som 2023 och 2024, att juryn skulle hitta en ”snygg” favoritlåt som skulle gå förbi och vinna över en ”sprallig” favoritlåt från tittarna. Och i viss mån blev det samma fenomen i år, så till vida att det blev juryns favorit som vann till slut. Men skillnaden nu var att juryfavoriten inte var överdrivet tydlig. Snarare så spretade juryns röster ovanligt mycket åt alla håll, och det var ingen som seglade upp i någon alltför överlägsen ledning. Emellertid räckte den ledning som Österrike faktiskt fick för att ändå vinna. Vilket berodde på att det den här gången inte heller fanns någon sprallig tittarfavorit à la Käärijä och Baby Lasagna: både Estland och Sverige kunde uppenbarligen ha varit det, men det verkar som de kan ha tagit ut varandra. Vann tittaromröstningen gjorde därför istället Israel – och nu har det hänt två år i rad att Israel fått en väldig massa tittarröster, i skarp kontrast till hur kritiken annars brukar gå mot landet i media.
Här i min familjekrets kommenterade vi en del hur orimligt såväl jury som tittare uppför sig. Juryn är verkligen helt prillig med sina poäng: visst borde man väl vara tacksam när jurypoängen kommer att grannröstningen inte är lika uppenbar som förr, men samtidigt känns juryrösterna som ett enda virrvarr som lika gärna kunde ha slumpats fram med tärningar. Det är liksom ingen rim och reson med att blott fem personer från varje land får så mycket orepresentativ makt, utan att ens ha resonerat särskilt mycket med varandra inbördes efter vad det verkar. Om det dessutom var så även i år att de med flit gav Israel låga poäng, så är det inte rätt – juryerna ska bedöma musik och framföranden, på ett professionellt sätt, och jag är bestämd med att det gör de inte.
Å andra sidan avvärjde juryn nu något annat som är precis lika fel, nämligen att en massa folk röstade fram Israel till seger bara av politiska skäl. Ja, det är jag övertygad om att det var, precis som förra året. Jag tycker visserligen själv att Israels låt är bra, men har samtidigt mycket svårt att tro att så många ute i Europa på allvar gillade den bäst – de hade allt andra motiv. Inte minst för att Israel har bedrivit en politiskt färgad kampanj för sitt bidrag och satt in låten och sångerskan i ett narrativ som ska väcka sympatier för landet: det kan ni läsa om bland annat i den här artikeln från Yle om ni inte tror mig. Det är helt uppåt väggarna och ett skräckexempel på just sådan politik man inte vill ha i Eurovision. Samtidigt är det svårt att anklaga jurymedlemmar och privatpersoner för hur de röstar, för som dottern ju sade: ibland är det oundvikligt att man får sitt röstande färgat av ”den man vill ska vinna”. Det är den gordiska knuten.

Eurovision i en rävsax
Till nästa år måste ändå något göras åt att det har blåst upp sig så här. Jag är annars någorlunda nöjd med hur Eurovision-veckan avlöpte i Basel; det var inte utan kontroverser och incidenter (eller buanden) efter vad jag förstod, men det gick ändå betydligt fridsammare till än i Malmö förra året. Men det är ändå inte hållbart om det ska hålla på i den här stilen år efter år, med otrevliga Israelprotester och Israel som ständig missvisande publiketta eller publiktvåa varje gång … tills de förr eller senare vinner och hela Eurovisionrörelsen därmed imploderar i ett oåterkalleligt kaos.
En fundering: om det nu är så att Israels bidrag både i år och förra året ingick i ett politiskt sammanhang, borde inte EBU kunna utesluta dem då, av samma skäl som man uteslöt Belarus: att de israeliska bidragen inte längre representerar oberoende TV?
Sedan vill jag egentligen som bekant inte utesluta Israel, utan tvärtom låta alla vara med och ta tillbaka Ryssland och Belarus och bjuda in Palestina, men det verkar ju också omöjligt. Hur man än gör blir det fel. Eurovision sitter i en rävsax och måste göra något drastiskt för att komma loss. Det går inte längre så här. Det tar en ände med förskräckelse. Något måste göras. Och det håller inte att förenkla och tycka att ”om de där knäppskallarna bara kunde se saken som jag så skulle det inte vara några problem”. Saken måste lösas konstruktivt.

Vinnaren och tittartoppen
Jaha. Nu kanske jag ska skriva lite mer om själva tävlingen igår istället, för jag har redan skrivit en och en halv sida där jag mest beklagat mig över politiskt klammeri, men som ni märker så går det ju inte längre att kommentera några ESC-resultat utan att komma in på detta (och det var likadant förra året). Nåväl, jag ska försöka mig på några andra aspekter ändå.
Juryns poäng i finalen behöver jag inte kommentera mer, det var som sagt en enda inkonsekvent röra av poäng hit och dit, men österrikiske JJ med sin operapop var den som i slutändan fick allra mest av poängen i fråga och det kan väl knappast sägas vara oväntat utan en rätt hyfsad sammanfattning av vad för bidrag juryer i slutändan brukar premiera.
Vad tittarpoängen angick, om man undantar Israel, så var det ju mycket riktigt fart och humor publiken ville ha i första hand – Estland och Sverige kom tvåa och trea i tittaromröstningen, vilket dock hade den nackdelen att poängen blev fördelade mellan dem så att de inte kunde konkurrera om segern. Därmed blev det inget skämtbidrag som vinnare fast det hade kunnat bli det med andra förutsättningar. Vinnaren Österrike kom först på fjärde plats hos tittarna, men det var ändå en rätt stabil summa poäng de fick, även därifrån – TV-publik kan minsann också uppskatta skönsjungen opera! Därefter följde de tre öststaterna Albanien, Ukraina och Polen: Albanien hade kunnat gå riktigt bra sammantaget om de inte fått juryn lite mera emot sig (nu kom de åtta sammanlagt). Man kan notera att alla dessa tre länder hade lätt ”etniska” bidrag, liksom Grekland som kom efter dem. Först därefter kom ett energiskt och medryckande bidrag igen, i form av Finland.

Finland och Sverige
Finlands förhållandevis låga tittarresultat förvånade mig – är det kanske så att det finns en viss motvilja mot ”snusk” bland tittarna ändå? (Det märktes i så fall ännu tydligare på att Malta fick mycket låga tittarpoäng.) Jag fortsatte att ha Erika som min självklara favorit under finalkvällen, och hoppades in i det längsta på att hon skulle få en skjuts uppåt på poängtavlan – publikens skanderande ”Erika! Erika!” i arenan gav mig goda förhoppningar. Tyvärr kom de ju på skam, hon kom på elfte plats totalt.
Det är även intressant att Sverige inte var bättre än trea hos tittarna, med tanke på den upphaussning som varit av KAJ de senaste månaderna. Jag är dock böjd att tro att det var just det: en överdriven upphaussning, en ”fanwank”, det vill säga ett bidrag som Eurovision-fansen höjer till skyarna men som sedan placerar sig sämre än väntat (även om det sannerligen inte är något att fnysa åt att vara tittartrea och sammanlagt fyra). I det här fallet berodde nog fanwank-fenomenet på den allmänna förtjusning som uppstod när KAJ vann Melodifestivalen – då blev reaktionerna genast ”jaa, vad kul, Sverige kommer med ett skojbidrag, Sverige är bäst!”, och så lyftes ”Bara bada bastu” högre upp i allas aktning än det egentligen fanns anledning till. Samma fixering vid Sverige som varit förr om åren, fast i en annan form nu när vi kom med ett helt annat slags bidrag. I själva verket var befolkningen i Europa inte riktigt så begeistrade, bara lite grann. Eurovisionfantasterna tycks skilja sig en del från de ute i sofforna som sedan faktiskt röstar, det såg vi nu både i Sveriges och Finlands fall.
Egentligen borde jag ha förutsett detta med Sverige redan tidigare, jag som till skillnad från många andra har haft vissa reservationer mot vårt bidrag. Jag är nästan lite irriterad på mig själv för att jag inte begrep hur det stod till och tippade därefter. Men strunt i det.

Diverse om finalresultatet
Andra småsaker kan man notera om hela finalresultatet är bland annat dessa:
* Det är anmärkningsvärt att både tvåan Israel och trean Estland var länder med mycket tidiga startnummer – det var uppenbarligen inte något som stoppade dem. Även vinnaren Österrike gick ju ut rätt tidigt, och Sverige blev inte hjälpta av att starta sent. Jag ska nog låta bli att startnummeranalysera alltför mycket i mina tips i fortsättningen, för nu kunde jag inte genomskåda producenterna alls, förutom med Israel. (I Israels fall tror jag faktiskt att startnumret varken gör från eller till; de som bestämt sig för att rösta på dem, alternativt låta bli, gör så i vilket fall.)
* Storbritannien fick för andra året i rad en nolla av tittarna, och det hade nästan förvånat mig om de inte fått det. ”What the hell just happened?” låg verkligen i luften där, med deras övertända framträdande, och britterna ska skatta sig lyckliga att juryn var vimsig nog att ge dem en del poäng istället.
* En mer oväntad tittarnolla var den som kom till värdlandet Schweiz – den är svår att förklara, var det att Frankrike snodde alla deras poäng? Men de fick ju desto mer av juryn, och över huvud taget blev inget land nollat helt och hållet i år och det var väl på sätt och vis skönt.
* Även Nederländerna fick oväntat låga tittarpoäng, och där kan man vädra konspiration: om tittarkåren håller på att tas över av allsköns högervridna personer med extrema Israelsympatier, blir då en av följderna att även artister med flyktingbakgrund kan ha svårt att gå genom rutan?
* Azerbajdzjans tolvor till Israel, från både tittare och jury, väcker frågor – liksom att Armenien tvärtom var ett av endast två länder som totalt nollade Israel (det andra var Polen). Ser de båda kaukasiska ärkefienderna med sin Nagorno-Karabach-konflikt något slags paralleller till sig själva i Israel och Palestina?
* Italien klarade sig oväntat bra får jag säga – var det tack vare att de som enda land använde sig av textremsa så att alla begrep den italienska texten bättre?
* Stackars San Marino, som av många hade tippats få sitt bästa resultat någonsin, fick finna sig i att istället komma sist. Uppenbarligen gick inte deras hyllning till Italien hem – förutom hos italienarna själva, som gav ”Tutta l’Italia” en tolva (kanske inte helt förvånande …). Men Italien uppskattade i viss mån även Estlands mer vanvördiga ”Espresso macchiato”, för den fick tio poäng av Italiens jury och sju av deras tittare.
* Sverige fick inte särskilt många tolvpoängare och de vi fick kom enbart från grannländer: tittartolvor från Finland, Estland, Norge och Danmark, och jurytolva från Island. Ja, allt annat än tittartolva från Finland till KAJ hade ju varit en stor sensation, och att Finlands jury sedan inte gjorde likadant är väl snarast hedrande för dem – de kunde låta bli att rösta partiskt!
* Och Sveriges egen tittartolva gick till Israel, precis som förra året. Reflektera över detta i grupp. 😉

Hur gick det i semifinalerna?
En och annan är kanske nyfiken även på semifinalresultaten, så jag kan kanske säga något kort om dem också. (Lägg märke till att där var det ingen jury med i bilden.)
Där finns det som vanligt vissa intressanta skillnader mellan semifinal och final, som får en att höja på ögonbrynen. Som att KAJ bara var fyra i semifinalen i tisdags, och Estlands Tommy Cash bara femma – både vi och Estland lyfte alltså upp oss i finalen. Ja, i Estlands fall var det kanske inte så konstigt, för Tommy Cash sjöng bättre på lördagen än tisdagen. Men i alla fall. Samma märkliga fenomen kan vi se i semifinal två, för där kom de slutliga vinnarna Österrike femma – efter både Israel, Lettland (ja, de kom tvåa i semin!), Finland och Grekland.
Israel vann semifinal två fullständigt överlägset, medan det i semi ett var Ukraina som vann – så de är nog alltjämt omgärdade av en hel del sympatier. Efter dem följde Albanien och Nederländerna (var inte smygrasisterna på plats vid TV:n vid det tillfället?) och som sagt Sverige.
Vad gäller botten i semifinalerna så var det inte långt ifrån att Cypern hade tagit San Marinos finalplats i semi ett, det var bara två poäng som skilde, så inte heller där hade San Marino någon vidare framgång att glädjas åt när allt kom omkring. I semi två var det lite större poängavstånd mellan elvan Australien och tian Armenien som tog den sista finalplatsen där. Nämnas ska att Montenegro respektive Azerbajdzjan var jumbo i sina semifinaler, utan mycket till poäng, och har en del att fundera på till nästa gång.

Vi försöker avrunda …
Det finns alltid mycket att analysera och detaljer att observera och gotta sig i och utforma teorier från när man kikar på resultaten, så det kan ni ju fortsätta göra själva om ni vill – de finns på engelska Wikipedia och på den officiella Eurovision-sajten, med alla detaljer ordentligt redovisade (transparensen hos EBU kan man inte klaga på).
Själv kan jag väl säga som avrundning att även om det finns vissa länder som det är motigt för i Eurovision just nu (t.ex. då San Marino, Montenegro och Azerbajdzjan) så saknas det just nu riktigt långa negativa trender: av de elva länder som missade finalen nu i år var det sex stycken som var med förra året istället, och ytterligare tre som var med året dessförinnan, så det är nästan ingen alls som blivit ”fast” i semifinalen en lång tid. Förutom Montenegro, som hållit sig borta frivilligt ett litet tag och nu inte gjorde någon särskilt lyckad återkomst: hoppas de inte blir avskräckta av detta.

Österrike: ny regerande mästare
Man får också hoppas att länderna i allmänhet inte blir avskräckta inför nästa år, när Eurovision nu tar ett djupt andetag och ställer in sig på att ta ett kliv över från ett alpland till ett annat. Österrike tar över, och det blir deras tur att hantera Israelprotester och kravaller (om nu inte EBU mot förmodan tar fram stora konstruktiva maskinen och fixar en lösning).
Det är bara elva år sedan Österrike vann senast med Conchita Wurst – betydligt kortare tid än de fick vänta förra gången – och landet har nu tre Eurovision-segrar i bagaget, så man börjar bli ett respektabelt namn i tävlingen. Det känns rätt bra, eftersom Österrike förr om åren brukade ha en tendens att hoppa av när det inte gick bra för dem; nu låter de väl bli det ytterligare ett tag. Deras vinst nu får sägas vara välförtjänt: även om ”Wasted Love” inte är världens bästa låt, och även om det fanns uppenbara likheter med förra årets vinnare ”The Code”, så var det onekligen en stark sånginsats från JJ – så den som är ute efter att det bara är musiken som ska belönas fick alltså sin vilja fram. (Låt vara att numret onekligen byggde en hel del på effekter också.)
Att sedan det faktum att många länder i år sjöng på egna språk inte alls avspeglades i vinnaren, som ju för tredje året i rad blev en låt på engelska, är lite trist men förhoppningsvis inget som påverkar i negativ riktning än så länge.

Jag säger grattis till Österrike! Och hoppas mot allt förnuft på ett österrikiskt Eurovision 2026 (i Wien igen? eller Salzburg? Graz? Innsbruck? Linz?) där klimatet blivit lite mindre svallande (även ute i verkligheten) och Eurovision har krånglat sig ur rävsaxen, så att jury och tittare åter igen röstar på den de faktiskt tycker är ”den bästa låten” och att den låten då också verkligen samtidigt är ”den de vill ska vinna”. Så att allting blir rättvist.
Vi ses nästa år! (Eller tidigare.)

P.S. Pausnumret med Käärijä och Baby Lasagna i kombination ... det var (som man skulle säga i Schweiz) klockrent! 😊

Efter ESC-semifinal 1 2025 – spralligheten dominerade, engelskan göre sig icke besvär

Där var vi igång, semifinal 1 är genomförd – och som så många andra år så infann sig Eurovision-stämningen nästan direkt när jag var på plats vid TV:n. Annars brukar det ju (i synnerhet på senare år) finnas en lätt spänning, att det inte ska vara som förr, att det mest bara ska kännas pinsamt och irrelevant, men sedan brukar det inte bli så ändå och så var det inte nu heller. Att sedan startuppbådet i årets ESC kanske inte är bland de allra bästa, och särskilt inte i denna svagare semifinal, spelade mindre roll när inramningen blev den rätta.
Schweiz visade också ganska snabbt att de kan göra stora TV-shower de också lika väl som någon annan, med en utmärkt programledarinsats och alltihop väl genomfört. Det var nästan så att jag undrade om de inte fått hjälp av Sverige på något sätt, i synnerhet med det storvulna komiska inslag om schweiziska uppfinningar som avrundades med Petra Mede som Wilhelm Tell och budskapet om Eurovision som ett schweiziskt påfund. Men Edvard af Sillén sade då ingenting från sitt kommentatorsbås om att han skulle ha skrivit manus till det numret, så då kanske det faktiskt var schweizarna själva som hittat på det. Det bådar ju gott inför resten av veckan i så fall.

Hur var det med musiken vi fick höra då?
Jo, det jag kunde konstatera var att det kändes som en ovanligt stor skillnad mellan låtarna så som de varit när jag lyssnat på dem på förhand och så som de nu framstod i TV-rutan (både audiellt och visuellt). I flera fall var det till det sämre: Estlands Tommy Cash blev till exempel mycket mer tramsig nu när man faktiskt såg honom, och han sjöng dessutom inte helt rent i sitt humornummer, så där sjönk Estland allt lite grann hos mig. Likaså framstod den slovenske sångarens grepp att sjunga större delen av låten upp-och-ner som någonting som bara störde hela den sorgsna backstoryn … det var inte alls underligt att Slovenien missade finalen då. Och Portugal blev riktigt, riktigt mossiga i rutan, ännu mer än i studioversion, och Belgiens tänkta blixtrande raveuppvisning blev mest bara tam. Å andra sidan fick Polen till ett lite bättre uttryck nu i synlig form än på Spotify, liksom San Marino och Norge och (utom tävlan) Italien.
Min favorit för kvällen – förutom Sverige, där KAJ gjorde en oklanderlig charmig insats i bastun – blev faktiskt i slutändan Albanien. Jag tror fortfarande att de kan gå rätt så långt i finalen, de har något speciellt i sitt etnostuk, som inte heller gick förlorat i sändning. Förutom på Albanien slängde jag även iväg en enstaka röst på Azerbajdzjan, bara för att jag tyckt det varit kul att ha med deras orientaliska funk i finalen, men landet i fråga verkar ha kört fast och inte komma någon vart alls med sina inhemska försök. Att de inte kom med kompenserades nu å andra sidan av att en annan av mina ”andrahandsfavoriter” gjorde det, nämligen Islands ekadunk.

Resultatlistan med de tio finalisterna var på sätt och vis lite skrällartad. Jag hade väntat mig att antingen Belgien eller Cypern skulle missa, men inte att de båda skulle göra det, vilket nu blev fallet – de måste ha tagit ut varandra med sina bidrag i liknande genrer. Och att Portugal skulle gå vidare trodde jag visserligen i mitt tips här på bloggen, men i sändning blev jag övertygad om att de inte skulle det, så jag höjde rejält på ögonbrynen när de ändå ropades upp. Hur är det ens möjligt att nå final med ett sådant sömnpiller till låt?
Azerbajdzjans och Sloveniens missar var väl sedan kanske inga större överraskningar förstås, Slovenien får som sagt skylla sig själva lite. Och Kroatien har jag aldrig trott på, de lyckades med konststycket att ha en show med extra allt men ändå inte göra intryck över huvud taget, och då går det som det går.
Sedan räckte tydligen rösterna till Estland trots att ”Espresso macchiato” som sagt hade sina brister i mitt tycke. Ja, nog blir det lite uppiggande med en dos koffein på lördag trots allt.

Några saker till kan man säga om resultatet (förutom att Norden har full pott än så länge ...), och en av dem är att startordningen verkligen inte alltid behöver spela roll – för av de fem länder som nu missade finalen var det fyra som hade startnummer på den senare halvan, och det borde de ju snarast ha haft en fördel av enligt vedertagen statistik. Men icke … i kväll var det de tidigare numrens kväll.
Lägg också märke till att alla de fem länderna som åkte ut var länder som sjöng helt på engelska – har det någonsin hänt tidigare? Trenden att sjunga på eget språk, eller helt enkelt på något annat språk än engelska, blir mer och mer markant. Uppenbarligen behöver man inte förstå allt för att tycka att det är bra.
Dessutom märker jag bland en finalisterna en trend, nämligen att Europas tittare (som ju ensamma hade makten denna kväll, det var ingen jury) alltjämt verkar vilja ha glada och fartiga och gärna också lite roliga låtar som muntrar upp dem i svåra tider. Det var symptomatiskt att både Sverige, Island, Estland och San Marino tog sig vidare. Mer introverta och svettiga techno-disco-tongångar som Cypern eller Belgien, eller djupt allvar som hos Slovenien, går kanske inte riktigt hem i år – där var Nederländerna det närmaste vi kom att få något mer vemodigt. Samtidigt mitt i komiken står dörren alltid öppen för det alternativa östeuropeiska, som nu blir representerat i finalen i form av inte bara Ukraina och Albanien utan även Polen. Den enda udda fågeln som inte följer mönstret är Portugal. Åter igen, jag begriper faktiskt inte riktigt vad det bidraget har i finalen att göra.

Det nya sättet att presentera finalisterna, alltså att för varje gång ta ut länder tre och tre och låta ett av dem ropas upp, kändes förstås till en början lite ovant men är nog något som kan gå att vänja sig vid. Även om jag är lite trött på den där sortens ”delade bilder” på artister som ställs mot varandra så gick det hela fortfarande så pass snabbt och smidigt att det inte blev någon onödig melodramatik.
Men varför fick inte EBU-chefen Martin Österdahl (”Mister Österdahl”) säga någonting i bild längre utan bara nicka som hastigast bortifrån sitt funktionärsbås? Var det för att han var rädd för att bli utbuad igen som han blev förra året? Synd om så är fallet.
Det märktes ju annars ingen dålig stämning bland publiken än så länge – jag hörde inga markanta buanden när Israels bidrag flög förbi i snabbpresentationen av dem vi får höra i semifinal 2 på torsdag – och även om vi naturligtvis inte är framme än utan det kan bli mer svettigt och kontroversiellt just på torsdag och framåt så tycker jag tillställningen har börjat lovande. Utan att uttrycka några övriga åsikter så håller jag tummarna för att det inte blir några buanden och konflikter och andra tråkigheter.

Det var allt så länge. Thank you for a wonderful show, Switzerland! Vi hörs igen på torsdag kväll.
Jag har talat.

Semifinal 1 i ESC 2025: omdömen och snabbtips

Det drar ihop sig! Nu har det blivit dags för mig att presentera alla de 37 bidragen i årets Eurovision och berätta vad det är för några och vad jag tycker om dem allihop – och kortfattat vilka jag tror går till final.
Och i detta inlägg börjar jag med låtarna i semifinal 1, som går av stapeln tisdagen den 13 maj. I denna semifinal är det femton länder som tävlar, plus att tre av de sex direktkvalificerade länderna sticker emellan med sina respektive bidrag utom tävlan vid varsitt tillfälle (så därför kommenterar jag även dessa tre). Ett av de tävlande länderna är Sverige, och följaktligen är det också den här semifinalen som vi i Sverige får rösta i.
Som helhet tycker jag att den är lite svagare än semifinal 2 (på så sätt att jag inte har lika många av mina favoriter här), och den är också ett bidrag kortare än den, men det är egentligen inget fel på variationen utan det är en brokig startordning som satts ihop på ett vettigt sätt. Här kommer länderna. Klicka på landets namn så kommer videon upp i ett nytt fönster (och om jag nämner någon annan låt som jag jämför ett bidrag med så länkar jag på samma sätt till den).

1. ISLAND – ”Róa”, Væb.
Island får inleda alltsammans i år och de sätter tonen direkt – för det är en hel del uppsluppna och plojiga tongångar i Eurovision 2025, och det här passar in i det facket: infantilt, poppigt och glimten i ögat är vad som gäller för den här unga duon, och låten sätter sig direkt. Det som till på köpet gör den väldigt ovanlig (i alla fall för en svensk) och får den att sticka ut är att den framförs på isländska, med följden att hela numret känns som något slags isländsk epadunk – fast det handlar om en roddbåt, så då är det kanske mer ”ekadunk” då. 😊 Och även om det inte är min favoritgenre så blir kombinationen – med inslag av nordiskt fiolspel till råga på allt – intressant och så pass kul att man blir smittad av hela ekadunket.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. POLEN – ”Gaja”, Justyna Steczkowska.
Faktiskt så är detta en artiståterkomst, för sångerskan Justyna representerade tydligen Polen redan 1995, då hon själv var väldigt ung och landet väldigt ungt i Eurovision … men det kom jag då rakt inte ihåg. 😊 Och jag kommer inte att komma ihåg den här låten heller, trots att den är en dramatisk etniskt färgad låt av rätt så typiskt Eurovision-snitt. Klagande sång, klagande fioler och en mässande kör … ja, det är bra ingredienser, men det blir bara en enformig och monoton låt, och så kommer man ändå inte ens ihåg den fast den är enformig. Det bådar inte gott.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

3. SLOVENIEN – ”How Much Time Do We Have Left”, Klemen.
Under ett som sagt plojigt Eurovision-år är det Slovenien som har det kanske mest allvarsamma och vemodiga bidraget (möjligen i konkurrens med Israel). ”Hur lång tid har vi kvar tillsammans, det vet man aldrig”, filosoferar sångaren Klemen i en låt som nog inte bara syftar på de nära och kära utan på världen i stort. Och det är för all del en ganska vacker liten stillsam sång som nog kan växa lite – den gynnas definitivt av att den är något annorlunda än alla de komiska numren.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. ESTLAND – ”Espresso Macchiato”, Tommy Cash.
Vän av ordning (till exempel jag själv) påpekar naturligtvis genast om den här låten att det heter ju inte ”por favore” på italienska utan ”per favore”! ”Por favor” är spanska. Men det är nog Tommy Cash medveten om tror jag … han har tydligen som specialitet att skoja med olika länders språk. Cash är en välkänd profil i Estland och är även bland de mest uppmärksammade i detta års Eurovision, med sin hämningslösa drift med Italien och italienskt kaffe. Många avfärdar säkerligen numret som enbart trams (och i Italien har vissa högerpolitiker blivit upprörda), men jag tycker att det bakom knaset döljer sig en anmärkningsvärt bra låt … nästan så det är synd att man inte gjorde något mer seriöst av den, men det blir okej så här också. Helt klart hör den till de allra catchigaste, och också de allra bästa, i årets upplaga. Jag uppskattar särskilt den förträffliga raden ”life is like spaghetti, it’s hard until you make it” 😀 som i viss mån kompenserar för den där ihopblandade spansk-italienskan.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Estland framträder en av de direktkvalificerade:

SPANIEN – ”Esa Diva”, Melody.
Efter att de senaste åren ha förnyat sig en del och skickat mer intressanta bidrag verkar det som Spanien nu tar ett ”mellanår” och blir mer konventionella igen – men också betydligt mindre engagerade. Här får vi helt enkelt bara lätt internationaliserad spansk pop med typiskt inhemska inslag av flamenco och kastanjetter, och vissa små melodiska likheter med såväl Loreens ”Tattoo” som ABBA:s ”Money, Money, Money” men som helhet ett väldigt tamt paket. Spanien har skickat sådant här förr och brukar sällan nå ens plats 20 med det, och likadant går det nog nu, även om landet av någon anledning ligger förvånansvärt högt i fansens omröstningar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

5. UKRAINA – ”Bird of Pray”, Ziferblat.
I år kan det kanske hända att Ukraina åker lite längre ner i resultatlistan än de är vana vid, för den här låten är inte fullt så omedelbar och engagerande som deras bidrag brukar vara utan mer av en utmaning för lyssnaren. Men tabbar sig totalt gör ändå Ukraina mycket sällan, och även detta borde de kunna känna sig säkra på att få en finalbiljett med. Det är ett smått konstnärligt stycke med olika influenser: en svävande hög stämma som kommer in då och då (den är det snyggaste), etnoaktig ensemblesång och däremellan lite smått jazzrockiga inslag och diverse ovanliga ackordföljder. Nej, det är som sagt inte helt lättsmält, men rätt så behagligt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

6. SVERIGE – ”Bara bada bastu”, Kaj.
Jag lägger in en finlandssvensk flagga på Sverige i år, bara som en gest … för visst är det kul att vi låter oss representeras av en trio finlandssvenskar! Över huvud taget är det kul att vi för en gångs skull inte tar Eurovision så allvarligt. Men märkligt nog är nu ändå Sverige favorit i årets tävling … och då är det så jag börjar undra. För visst är detta en rolig låt som man blir upplivad av, men är den verkligen så bra? Nog finns det väl ett gäng bidrag som inte är fullt så buskisartade och som smäller högre? Vad är det som gör att Sverige plötsligt tros klara det som ingen annan kunnat, nämligen att vinna ESC med ett skämtbidrag – och vinna till och med när vi inte försöker? För mig känns det märkligt, och sammanfattningsvis så önskar jag nog ändå att Sverige helst inte tar hem segern med det här, för det skulle ge en aning fel signaler och jag har lite problem med textens alla finska klyschor (”yksi-kaksi-kolme-sauna” har för mig en lätt hånfull klang av svenskar som driver med Finland). Men visst gillar jag det som helhet ändå.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

7. PORTUGAL – ”Deslocado”, Napa.
I år representeras Portugal av en rockgrupp från Madeira (en indierockgrupp till och med), men man uppfattar ändå ingen större skillnad mot hur landets bidrag brukar låta, åtminstone inte till en början. Det där typiska portugisiska ordet ”saudade” förekommer redan i början av låten och det är ungefär den sortens vemod som det fortsätter med också. Men visst, en del mjukrockinslag kan man kanske ändå spåra. Det är liksom den sortens släpighet som om Paul McCartney i sina mindre inspirerade ögonblick i sin solokarriär med Wings på 70-talet hade fått för sig att sjunga på portugisiska istället.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. NORGE – ”Lighter”, Kyle Alessandro.
Nån som tycker att ni har hört det här förut? Ja, det skulle jag påstå att vi har gjort – varenda ingrediens, vartenda inslag i produktionen, varenda tonslinga, allt ingår i ett typiskt melodifestivalbidrag (och en hel del ESC-bidrag för den delen) så som de brukar låta nu för tiden. Sådana som sjungs av en ung manlig sångare och går till final (eller kanske till finalkval) för att sedan snabbt glömmas bort. Dunkigt och dansgolvsinriktat och helt utan inspiration. Det enda som möjligen har en egen karaktär är det där elektroniska stråkljudet som låter en liten aning som en samplad ”Fairytale”, men å andra sidan är även lån från andra låtar kutym i nutida Mellobidrag, så det känns inte särskilt originellt det heller. Jag gäspar stort åt det här.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. BELGIEN – ”Strobe Lights”, Red Sebastian.
Red Sebastian är ett artistnamn som mycket riktigt är hämtat från krabban Sebastian i ”Den lilla sjöjungfrun”, och artisten ser också i viss mån ut som han i helrött … men låten han sjunger har snarare referenser till en annan Disneyfilm, nämligen ”Alice i Underlandet”. Även musikaliskt är den lätt drömsk och surrealistisk, med tydliga influenser av trance-techno. Jag borde egentligen gilla detta musikaliska landskap, jag är ju svag för elektro med stämning, men på något sätt fladdrar det hela tiden förbi mig trots att jag gett det många försök.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Belgien framträder en av de direktkvalificerade:

ITALIEN – ”Volevo essere un duro”, Lucio Corsi.
Lustigt nog är det två låtar i Eurovision 2025 som kommer från årets Sanremofestival (den andra är San Marinos, se nedan) – men ingen av dem är den låt som faktiskt vann! För den artisten ville nämligen inte åka till Basel, och istället skickar Italien den här låten som kom tvåa. På ett sätt märks det också att det var ett andrahandsval, för detta gör inte så stort intryck som bidrag från Italien annars brukar göra (och de är inte heller lika topptippade i år). Precis som i Portugals bidrag är det egentligen en rockartist som framför låten, men om det var en sömngångaraktig 70-tals-McCartney i det fallet så är det snarare en sömngångaraktig 70-tals-Lennon här. Inte oangenämt men åter igen bara för lågmält och oengagerat.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

10. AZERBAJDZJAN – ”Run With U”, Mamagama.
Här blir det däremot en aning mer fart och puls, även om vi faktiskt stannar ett litet tag till i rockfacket. Azerbajdzjan gräver ju trevligt nog i sin egen musikkultur nu för tiden och i år har de nosat upp ett creddigt band (ganska kända på hemmaplan tror jag) som spelar något slags soulrock med vissa influenser av hemlandets folkmusik. Jodå, här finns en slinga av något exotiskt azerbajdzjanskt instrument, och i övrigt är det en behagligt svängig funkkänsla över låten; framför allt får jag associationer till Daft Punk och Pharrell Williams ”Get Lucky”. Hittills har inte Azerbajdzjan blivit nämnvärt belönade för sina försök i den här stilen, men jag hoppas de lyckas lite bättre i år.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

11. SAN MARINO – ”Tutta l’Italia”, Gabry Ponte.
Om de italienska tittarna ogillade när Estland drev med dem en stund tidigare så får de kompensation för det nu, för här kommer deras lilla grannland San Marino med en låt som är en mer respektfull (om än fortfarande lätt komisk och klyschig) hyllning till Italien – förfärdigad av en italienare givetvis. Faktum är att låten var temamelodi till årets Sanremofestival i Italien, och sedan tävlade den kort därefter i San Marinos uttagning, och vann … det är onekligen ett lustigt sätt att hamna i Eurovision. Vad gäller artisten så är Gabry Ponte (det är inte han utan en featuring-sångare som sjunger, men Ponte är huvudakten) inte ett helt obekant namn, för han var nämligen med i Eiffel 65, de där med ”Blue-da-ba-dee” ni vet. Dessa popmeriter märks på att han fått till ett ganska trallvänligt och muntert stycke – lämpat just som temamelodi men även som bidrag här i ESC, där San Marino nu anses ha sin bästa finalchans på ett tag. Jag godtar det hela men tycker ändå att låten hade kunnat få ha ytterligare något, plus att det är konstigt när San Marinos bidrag är både av, med, för och om Italien.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

12. ALBANIEN – ”Zjerm”, Shkodra Elektronike.
Efter att i vanlig ordning ha legat längst ner på oddslistan när bidraget valdes (vilket brukar vara fallet när albanerna som allra första land väljer bidrag i december) har Albanien sakta men säkert smugit sig upp på samma lista och ligger i skrivande stund på topp 10 på den. Bedömarna har nämligen gradvis insett att den här artistduon och låten, även om den är på albanska och egentligen är samma slags låt som alltid väljs i Albanien, har något extra. Jag tycker själv den är rätt spännande och lite ovanlig, med ett folkloristiskt stuk med elektroinslag (särskilt snyggt i introt) och en skicklig sångerska vars sånginsats plötsligt ställs mot den manliga partens mörka, viskande pratsång. Jag är tveksam till om det bär hela vägen till vinst – det skulle vara en riktigt rolig skräll i så fall – men en fin placering i finalen kan jag nog tänka mig att Albanien får, kanske rentav nytt personbästa.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

13. NEDERLÄNDERNA – ”C’est la vie”, Claude.
Italien och italienska är ju en av trenderna i årets ESC, men det kan man även säga att franska är, för utöver att både Frankrike själva och Schweiz kommer med smäktande chanson-ballader (och Israel dessutom har en vers på franska i sin ballad) så ger sig även Nederländerna något överraskande på att sjunga på franska. Med ett inte helt tokigt resultat, jag skulle påstå att det är bättre än de franska och schweiziska bidragen. Det börjar ungefär lika stillsamt som de, men sedan ökar tempot och det blir snarare som en franskspråkig version av ”I Will Survive”: det är typ de ackorden, och på samma sätt dansant men ändå vemodigt. Kan bli en toppkandidat, i synnerhet i finalen när juryn får säga sitt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

14. KROATIEN – ”Poison Cake”, Marko Bošnjak.
Kroatien blev snopet berövade en självklar vinst förra året med den härliga ”Rim Tim Tagi Dim”, och tyvärr måste jag säga att om det här är ett försök att vinna 2025 istället så kommer det inte att lyckas. Man sätter visserligen in en del lockbeten i paketet, med en snärtig och uppseendeväckande titel, och en långsamt stampande och lätt ihågkommen refräng där denna titel skanderas med vinande fyrverkerier i bakgrunden som lustig ljudeffekt. Men det hjälper inte – detta framstår ändå mest bara som ett spektakel utan mening.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Kroatien framträder en av de direktkvalificerade:

SCHWEIZ – ”Voyage”, Zoë Më.
Värdlandet satsar på att själva framstå med stil och värdighet, då de på hemmaplan låter sig presenteras av en kvinnlig singer-songwriter som skrivit sin låt delvis själv – och som sjunger snygg chanson på franska. Det är egentligen oklanderligt: en rätt så vacker melodi med finstämd sång, men samtidigt är det inte något direkt originellt med det heller. Sticket är det snyggaste partiet, där blir det en aning mer dramatik i det hela, och det kanske hade behövts lite till av det i resten av låten också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande, närmare bestämt så är det en kvar:

15. CYPERN – ”Shh”, Theo Evan.
Semifinal 1 avslutas med en låt vars titel utgörs av vad Fredrik Lindström har kallat för ”jordens smartaste ord”, nämligen det hyssjande ”ssch!” I själva texten sjungs det dock mest ”hush” istället. Låten börjar inte så tokigt, med en småmystisk stämning i de onekligen speciella pratsjungna verserna. Tyvärr är refrängen plattare, trots att ljudbilden är fortsatt atmosfärisk och trancetechnoartad; det är nästan samma problem som i Belgiens bidrag för att vara exakt. Men jag tycker nog ändå Cypern är en liten aning bättre, det är pulserande och blixtrande midnatts-after beach-rave hemma på paradisön, och jag känner mig nöjd med att det faktiskt är en riktig cypriot som sjunger för landet den här gången.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Det var alla, och då ska jag väl försöka ge mig på att säga vilka tio som går till final av de femton. Det är svårt i år … eller ja, det är det ju naturligtvis alltid, men precis som förra året är det ovanligt många bidrag som jag har fått sätta ”kanske” på. Det har mycket att göra med att det blivit mer oförutsägbara semifinaler nu när det bara är tittarna som röstar i dem och inte juryerna. Men om jag försöker räta ut kanske-frågetecknen till utropstecken i rättvänd eller upp- och nervänd riktning, så får jag till slut fram följande rad av finalister:
Slovenien, Estland, Ukraina, Sverige, Portugal, Norge, San Marino, Albanien, Nederländerna, Cypern.
Och de som tyvärr måste lämna oss blir alltså Island, Polen, Belgien, Azerbajdzjan och Kroatien.
Det är inte ett önskeresultat för mig, för jag hade ju gärna haft med i synnerhet Islands ekadunk och Azerbajdzjans etno-funkrock som välbehövliga ovanliga inslag i finalen. Men jag tror inte de riktigt kommer att räcka till, och när det gäller Belgien (som ändå har varit lätt favorittippade, i synnerhet i vintras när bidragen höll på att väljas) så har de varit överskattade förr och sedan stått på näsan, och det tror jag det kan bli en upprepning av, särskilt som Cypern med en liknande genre kan tänkas sno en del av Belgiens poäng.
Däremot finns det utrymme för slätstruken norsk mellopop och portugisisk sömngångaraktig mjukrock; helt säker på de bidragen som finalister är jag då rakt inte, men något säger mig att de lyckas skrapa ihop tillräckligt med poäng. Och övriga finalister känner jag mig vid närmare eftertanke ganska övertygad om. Såväl spralligheterna från Estland, Sverige och San Marino som deras sorgsnare motpoler från Slovenien och Nederländerna borde kunna känna sig säkra, och i övrigt har vi Ukraina och Albanien som fyller en viss öst-etno-kvot.
Mer än så här kan jag nog inte säga, men det får duga som mitt tips. På tisdag den 13 maj har vi svaret – och har ni lust kan ni ju genast gå vidare och även läsa mina omdömen om semifinal 2 här på bloggen.

Min genomgång av semifinal 2