Efter finalen 2019: Gospel som verkar lovande

Den svenska festen är över. Det blev en minst sagt hejdundrande seger för John Lundvik. Men trots det har jag fortfarande inte fattat vad som är så märkvärdigt med det vinnande bidraget.
Nu missunnar jag inte John segern. Han gör verkligen inget dåligt framförande alls och låten är inte dålig heller. Jag tycker rentav att det här bidraget från Sverige är betydligt trevligare och intressantare och har mer personlighet och särart än de låtar vi skickat de två senaste åren, ”Dance You Off” och ”I Can’t Go On”. Gospelpop är avgjort bättre än fantasilöst dunkadunk, och Sverige rycker upp sig i år tack vare det.
Men jag kan ändå inte riktigt förstå hypen. Jag är medveten om att många älskar det här – jag tippade ju rätt vinnare också tack vare att jag insåg det – men anledningen begriper jag fortfarande inte. Eller den totala överlägsenheten, som är minst sagt märklig. Att samtliga jurygrupper ger John Lundvik maxpoäng? Och att TV-tittarna inte verkar ha legat långt efter? Varför? Visst att det är bra, men är det verkligen så bra alltihop?
Själv tycker jag, som jag redan sagt en gång, att det svänger härligt i refrängen i ”Too Late For Love” under de få sekunder då gospelkören kommer igång, men att det nästan känns snopet när de sedan kommer av sig igen. Det är för tvära kast mellan snabbt och lugnt hela låten igenom och därför känns den för mig ofärdig, ofokuserad. Jag har lyssnat ett antal gånger på den nu men den lyfter aldrig på allvar.
Å andra sidan kan det också bero på att just gospel är en genre som jag uppskattar mer live på plats (helst i en kyrka) än i en TV-ruta eller genom ett par hörlurar.

Gospel är annars något som internationella jurygrupper verkar vara helt sålda på just nu. I förra årets Eurovision hade ju juryn Cesár Sampsons gospelaktiga bidrag från Österrike som sin favorit. Och om jurygrupperna hade fått bestämma själva igår skulle inte bara John Lundvik ha kommit etta med maxpoäng, utan dessutom hade Nano blivit tvåa, även han med gospelinfluenser i sin låt. (Faktum är att jag personligen rycks med lite mer av Nanos gospel än av Johns, men det är ju jag det.)
Detta tyder på att gospel är något som går hem bland jurymedlemmar, och följaktligen finns det anledning att tro att det kan gå bra för Sverige i Israel i maj. Vissa anser till och med redan att saken är klar, att det inte är något snack om saken längre, att John Lundvik lär sopa hem så många jurypoäng i Tel Aviv att det inte spelar någon roll vad TV-tittarna sedan gör.
Så långtgående slutsatser vill jag inte dra ännu, för det finns många invändningar att framföra. Till exempel att internationella juryn i Melodifestivalen igår egentligen inte var så representativ, eftersom inga öststater var med – länder som Ryssland och Azerbajdzjan kanske hade tyckt annorlunda? Och att Mellojuryn slöt sig samman kring John Lundvik säger kanske dessutom mer om konkurrensen i MF och profilen på startfältet än om vinnarbidragets kvalitet. Talar man om konkurrens kommer den dessutom att bli av ett helt annat slag i Tel Aviv … har låten då verkligen det lilla extra som sticker ut och berör hela Europa? Plus att jag insisterar på att om Europas TV-tittare inte är på humör för svensk gospel, så är det inte säkert det hjälper att juryn lyfter upp den. Ja, det är mycket man inte får glömma bort.

Men visst har Sverige ett bra utgångsläge nu, det kan man ju inte säga annat. Att vi klarar semifinalen ser jag till att börja med som ganska givet, och topplaceringar i finalen ligger säkert också inom räckhåll. Sedan är det en annan sak att jag numera skruvar olustigt på mig vid varje tanke på en ny svensk vinst; jag tycker åtminstone inte att vi ska få någon mer just nu om vi inte verkligen är värda den, och det är jag inte säker på att vi är i tillräckligt hög grad som det är nu.
Vissa saker finns ju dock att uppskatta. Förutom att det svenska bidraget som redan nämnts är mer genuint i år och mindre plastigt, så är det positivt (ur mångfaldsperspektiv och så) att Sverige för första gången på ett tag representeras av en färgad artist, och att musikstilen han sysslar med är en som inte precis är svensk men ändå bevisligen populär att sjunga och ta del av i Sverige, med körsångsrörelsen och så – det är den sortens kulturella aspekter som gärna får komma fram i ESC. För nationell kultur och nationellt musikliv behöver inte bara handla om inhemsk folkdans och traditionell sång utan även om vad som är populärt i det egna landet. På så sätt är årets bidrag egentligen lika representativt för Sverige som min favorit Jon Henrik Fjällgren hade varit om vi skickat honom (vilket vi ju inte gör, men jag var fullt beredd på detta och tröstar mig med att vi får jojk från Norge i Tel Aviv istället).
Åter igen, utan att begripa varför ”Too Late For Love” uppenbarligen är så hisnande bra, försöker jag se det positiva med Sveriges bidrag 2019.

Förutom att en artist med ”icke-traditionellt-svenskt-utseende-och-ursprung” blev vinnare igår, så gällde samma sak för tvåan, nämligen Bishara. Man kan därför inte precis klaga på att svenska folket röstar stereotypt eller fördomsfullt. På så vis gör det inte heller något att Sverige nu för femte året i rad representeras av en manlig soloartist och att tjejerna åter igen hamnade vid sidan av. Jag vill ändå inte påstå att det råder några osunda röstningsmönster, det är bara slumpen som har gett de senaste årens ”ojämställda” resultat. Förr eller senare vinner både en och två och flera tjejer igen, det garanterar jag.
Tittarnas röstning kan jag annars inte uttala mig så mycket om just nu, eftersom SVT ännu inte har släppt de exakta siffrorna (varför tjuvhåller de på dem så länge?). Men en sak man redan nu kan märka är att om bidragen hade rangordnats efter totalt antal röster istället för åldersgruppindelade poäng, så skulle resultatlistan nog ha sett annorlunda ut (även om jag tar för givet att vinnaren var samma).
Det kan vi se på de placeringar som delades igår: på flera ställen var det två eller tre bidrag som hamnade på samma poäng, och tiebreak-regeln är då att det är det bidrag som fått flest antal tittarröster som kommer först. Wiktoria och Arvingarna hamnade båda på 64 poäng sammanlagt, och Arvingarna fick mer av tittarna uttryckt i poäng (37 poäng mot Wiktorias 28), men ändå står Wiktoria nu på sjätte plats i listan och Arvingarna på sjunde – det måste betyda att Wiktoria fick fler röster av tittarna, även om Arvingarna ändå tog hem fler av tittarnas poäng genom åldersfördelningen. Det ska bli mycket intressant att studera och analysera det där i detalj (eventuellt återkommer jag till det).

I övrigt i gårdagens sändning kunde jag konstatera att det inte blev någon comeback på scen av ABBA, och så här i backspegeln så inser jag ju hur orimligt det faktiskt hade varit. Även om de nu har spelat in ny musik ihop, så är det en helt annan sak att gå upp på scenen med den, och särskilt i Melodifestivalen. Jag tror inte att ABBA föraktar tävlingen men det hade ändå känts som helt fel forum för dem i sammanhanget.
Istället fick vi nu en småtråkig mellanakt med Charlotte Perrelli och Dana International, och mer underhållande scener med ”Lynda Woodruff”, som jag för min del av någon anledning aldrig tröttnar på. Även om vissa kanske tyckte det var såväl hädiskt som oanständigt med hennes anspelningar på Jesus-Conchita och annat (men själv är jag mottaglig för vanvördig humor).
Det mest negativa ögonblicket under programmet var annars när Eric Saade anropade Finlands jurymedlem Krista Siegfrids, med repliken ”men du kan ju svenska”. Där skar jag tänder ordentligt och ville utbrista: ”Ja, Eric, det är väl klart att Krista kan svenska, för hon är finlandssvensk för sjutton gubbar! Hon inte bara kan svenska, det är hennes modersmål, fatta det!!!!!”
Det är fullt möjligt att Eric också kände till detta och bara råkade uttrycka sig fel, men det lät faktiskt inget vidare i TV. Det finns redan tillräckligt många korkade svenskar som inte känner till vad det innebär att vara finlandssvensk, utan att svenska programledare ska råka leda dem vidare in i sin villfarelse.

Nåja, detta var en lingvistisk synpunkt snarare än en musikalisk.
Nu säger jag avslutningsvis grattis till John Lundvik och gläder mig åt att det roliga har börjat (nej, inte slutat!). Från och med i morgon ska jag lyssna på de andra ländernas bidrag, ett om dagen under en dryg månad, tills jag gått igenom alla. Jag har redan tjuvlyssnat på Norge, Island, Italien och Frankrike (förutom Sverige och Finland förstås) men det finns ändå 35 stycken länder kvar att gotta sig i. Nederländerna ska tydligen vara bra i år har jag sett, jag kanske börjar med dem.
Fler inlägg om lite av varje i Eurovisionvärlden kommer också här då och då. På återseende!

Överraskningsgäster i finalen?

Och så var det bara finalen kvar.
Andra Chansen finns det inte jättemycket att säga om, förutom att de fyra som gick till final var precis de som jag helst ville skulle göra det – och tillika de som jag trodde skulle göra det. Min önskan och mitt tips sammanföll alltså helt och hållet den här gången, och dessutom råkade det bli 100 % rätt. Inte så pjåkigt.
Sedan hade jag väl visserligen inte sörjt övermåttan mycket om det gått på något annat sätt, men ändå.

Andra Chansens pausinslag var också ett av de mest minnesvärda denna MF-säsong – och då syftar jag naturligtvis på inslaget där Johnny Logan dök upp som överraskningsgäst till Kodjos mamma. Inte för att det nu rent objektivt sett var någon sensation, för Johnny Logan har för vana att resa omkring och sjunga ”Hold Me Now” i olika sammanhang, så det var inte så konstigt att han gjorde det nu. Men effekten blev ju ändå på något sätt rörande.
Det hela får mig dock att fundera på en annan sak, som jag redan haft i tankarna några veckor. Nämligen något som kanske skulle kunna inträffa i Melodifestivalfinalen. Eller kan det det?
Jag menar så här, att om SVT redan nu i Andra Chansen tar in en överraskningsgäst i form av en dubbel Eurovisionvinnare som ett alldeles särskilt minnesvärt inslag som tittarna ska beröras av – vad har de då tänkt att de ska toppa det med i finalen?
Ja, det finns ju egentligen bara ett svar på den frågan. En annan Eurovisionvinnare, en hel kvartett Eurovisionvinnare, som väckte uppmärksamhet förra året när de plötsligt gick ut och sade att de återförenats efter 35 år och spelat in två nya låtar, men som likväl har tjuvhållit på dessa två låtar och skjutit upp offentliggörandet av dem …
Nu fattar ni vart jag vill komma.

Kort sagt, jag har redan tidigare funderat på om ABBA skulle kunna dyka upp i finalen, och efter Johnny Logans inhopp känns detta mer kusligt relevant. Kan det vara möjligt att SVT har sådana planer? Att de fyra abborna plötsligt visar sig på scenen i Friends Arena till publikens orkanjubel, och sjunger antingen ”I Still Have Faith In You” eller ”Don’t Shut Me Down”? (Jag gissar på att det skulle bli den sistnämnda i så fall, eftersom den förstnämnda åtminstone tidigare verkar ha varit reserverad för BBC och den planerade ”avatarshowen”.)
Vill jag ens vara med om detta? Ja, det är klart att som ABBA-fan skulle ju känslan onekligen bli rätt så speciell för mig om det hände, och jag skulle kunna gotta mig i vilket sensationsevent det skulle bli. Men jag är ändå långt ifrån säker på att jag skulle gilla det. Inte bara på grund av fruktan för att de nya ABBA-låtarna är för svaga, utan även (faktiskt ännu viktigare) för att det onekligen skulle ta bort uppmärksamheten från de tolv artisterna som faktiskt är de som tävlar i Melodifestivalfinalen; det är dem allt borde kretsa kring, och jag är inte så förtjust i tilltaget att ta in pausnummer som överglänser huvudnumren, inte ens om det gäller ABBA. Därför är jag lätt skeptisk till den här tanken.
Men är den så trolig då? Behöver jag oroa mig?

Ja, det finns ju ett par saker som talar för ett gästframträdande av ABBA: 1. Johnny Logans gästspel som sagt, som kan ha varit en försmak av vad som komma skall. 2. Det faktum att det blivit så tyst om de blivande nya ABBA-låtarna, och att det inte finns någon release-information kring den ena av dem – det gör att det liksom ligger något lurt i luften. 3. Det verkar otroligt att inte Mello-produktionen åtminstone skulle ha frågat ABBA om saken efter att de fick nys om återföreningen.
Mot idén talar å andra sidan detta: 1. Ett inhopp av ABBA skulle kräva ett hemlighetsmakeri som i praktiken skulle vara omöjligt; Johnny Logan är en sak, men om det gällde ABBA skulle planerna utan tvekan läcka ut på ett eller annat sätt (de borde egentligen redan ha gjort det). 2. ABBA har aldrig varit något vidare liveband (det är i studion de har trivts bäst ihop), och skulle förmodligen vara ytterst tveksamma till att ställa sig tillsammans på en scen i nuläget, återföreningen till trots.
Å andra sidan, när det gäller den senare invändningen så skulle ABBA förmodligen inte framträda med kompband och allt om de var med, utan sjunga till förinspelad musik som de tävlande också gör. Då blir det genast lättare att genomföra projektet.
Ja, jag kan inte hålla på och spekulera hur länge som helst. Men tanken finns där, och jag kommer att tänka på detta under finalen på lördag och vara mentalt beredd på att det omöjliga händer. Ni läsare: kom ihåg var ni läste det!

Vad ska man annars säga inför finalen då? Har jag något tips eller andra förväntningar?
Nej, egentligen inte. Jag är fortfarande ganska övertygad om att John Lundvik vinner; de som kan utmana blir främst Hanna & Liamoo, kanske Jon Henrik, men det sista är nog inte så troligt. Och det är kanske lika bra med tanke på att det nu är klart att Norge kommer att skicka en låt med jojk till Tel Aviv. (Visserligen ett annat slags jojk, och en låt som i övrigt också är rätt olik Jon Henriks, men det är liksom inte längre så att Sverige skulle komma med något vi är helt ensamma om.)
Det känns i nuläget nästan intressantare med röstningen än med själva resultatet – att få se om hjärtröstningen i åldersgrupper gör någon skillnad i finalen. En aspekt är till exempel vad som händer när folks hjärtröster tar slut. Förut har de kanske, när de inte har några hjärtan kvar, fortsatt med att ringa febrilt istället för att deras favorit ska vinna. Det kan de göra även nu, men det kommer inte att hjälpa att tokringa på samma sätt längre, för hur mycket man än gör det så räknas telefonrösterna bara i en av åtta röstningsgrupper (en av sexton totalt sett). Så det funkar liksom inte längre att bombardera med telefonsamtal. Kommer detta att få några konsekvenser för poäng och resultat, och i så fall hur? (Sju app-röstningsgrupper med galet jämnt resultat och en enda telefonröstningsgrupp där skillnaderna är större?)
Och hur röstar de internationella jurygrupperna i år? De är direkt uselt fördelade geografiskt har jag märkt, då det inte finns en enda så kallad öststat med bland dem (det närmaste man kommer är Cypern och Israel). Spelar sådant någon roll för var juryns poäng hamnar?
Vi får se, men jag tror ändå att John Lundvik kommer att vara ganska ohotad i toppen, för jag har en känsla av att majoriteten av juryn och majoriteten av tittarna, oavsett ålder, kan enas kring just honom.

Men som sagt kretsar mina tankar just nu inte så mycket kring vem som vinner MF 2019 som kring vilka som eventuellt kan dyka upp som pausnummer. Jag både önskar och inte önskar att det händer.