Så låter det 2026 – mitt första intryck av de 35

Nu har jag, sent omsider (har hoppat över vissa dagar i min ”ett-land-per-dag-genomgång” p.g.a. andra aktiviteter och allmän tidsbrist), lyssnat igenom årets 35 Eurovision-bidrag.
Inom kort ska jag börja skriva mina omdömen om dem allihop, och lägga ut här med början någon vecka före den första semifinalen, men först kommer här som brukligt är mitt sammanfattande, generella första intryck efter ännu inte särskilt många lyssningar på varje land.
Kort sagt: vad kan vi förvänta oss på Eurovision i Wien, efter vad jag hört hittills?

En slutsats började jag komma fram till redan på ett ganska tidigt stadium under min genomlyssning. Nämligen att länderna detta år i rätt så hög grad kan sägas vara indelade i två grupper: dels de länder som kör seriöst och vill locka till sig juryröster med de stilar och de musikaliska insatser som de tror att jurygrupperna gillar, och dels de som istället siktar in sig på sprallighet, upptempo och spontanitet, kanske mer med tittarröster i åtanke. Det känns som att det är ovanligt tydligt polariserat på det viset i år, även om det finns vissa länder som är mittemellan också.
Och det är länderna i den förstnämnda gruppen som just nu är mest favorittippade ute i Eurovisionvärlden – men själv tilltalas jag mer av de sistnämnda.

Det allra bästa exemplet är Finland. De har ett bra tag nu legat tämligen överlägset etta i oddsen, och detta med ett bidrag som med Eurovisionmått mätt får sägas vara ganska ”pretentiöst”. Ja, jag har ju kommenterat det redan när det var UMK-final: det är fiolmästarinnan Linda Lampenius och hennes sångarpartner Pete Parkkonen som framför låten ”Liekinheitin” (”eldkastare”), och det är i samma anda som de senaste två årens ESC-vinnare från Schweiz och Österrike: snyggt gjort och klassiska influenser och ett visst mått av estetisk briljans och smakfull uppvisning. En vinnarkandidat helt i tiden, och det har mycket med juryn att göra: eftersom de föregående två vinnarna var smakfulla bidrag som blev upplyfta till seger av juryn så ligger det nära till hands att tro att juryn gillar detta från Finland också.
Men själv är jag fortfarande inte så väldigt tjusad. Jag tycker ”Liekinheitin” i längden är en lite småtråkig låt, även om den är snygg, och jag fattar verkligen inte hur bidraget kan vara så högt tippat som det är. Enligt min åsikt hade Finland mycket hellre fått vinna med Erika Vikman förra året eller Käärijä för tre år sedan … det hade varit avsevärt roligare.
Sedan kommer fenomenet igen även i flera av de andra bidrag som är tippade att placera sig högt och kanske utmana Lampenius/Parkkonen. Frankrike till exempel är oddstvåa, och har på samma sätt en juryvänlig låt – men för mig känns den bara som ytterligare ett stycke franskt smäktande stuk, inget speciellt engagerande alls. Likadant med tredjefavoriten Danmark: där är det visserligen något mer danspoppigt (om än på danska), men även där känns det på något sätt tillrättalagt för att juryn ska rösta på det. Och Australien likaså … och sedan finns det även längre ner på oddslistan en hel del länder som man känner att de försökt göra något liknande som Österrike och Schweiz och göra intryck med ren beräknande proffsighet (och storslagna operaröster). I de flesta fall blir det för mig mest bara tråkigt.

Nej, då gillar jag alltså mycket bättre de mer tokiga bidragen – som i de flesta fall inte är speciellt favorittippade, om man undantar Grekland som faktiskt är oddsfemma just nu, och typiskt nog är det bidraget ett av dem jag inte är så förtjust i bland de spralliga.

De länder jag hittills har fäst mig mest vid, på så vis att jag blir sugen på att lyssna på dem igen, det är istället Moldavien, Georgien och Norge. Samtliga rätt så osökt får man nog säga, och inget av de länderna har uppmärksammats nämnvärt av ESC-tyckarna än så länge, men för mig sticker de ut på ett positivt sätt. Moldavien är det kanske inte så konstigt att jag gillar förstås, de gör comeback efter att ha stått över förra året (då jag saknade dem kraftigt), och det är ju rätt ofta så med Moldavien att varje gång de sticker upp näsan i ESC så blir det smittsam glädjeyra och precis så är det nu också. ”Viva Moldova” heter bidraget, och det är en titel som genast skvallrar om vad det är för balkaniserat muntert knas som väntar – och jag föll pladask på nytt givetvis. Nästan lika muntert är det i Georgiens bidrag ”On Replay”, som dessutom känns spännande rent tonalitetsmässigt sett och som framförs av gruppen Bzikebi som vann Junior Eurovision Song Contest utklädda till bin när de var mindre. Ja, för min del kan de nu gärna få vinna den stora versionen också (vuxna och utan bi-tema). Sedan har vi då Norge, som var ett grannland jag inte var beredd på att få som favorit (det har ju varit mycket mer snack om Finland och Danmark) men norrmännen har en lätt rockaktig upptempolåt, ”Ya Ya Ya”, som även den smittar mig på ett sätt som alla de där juryvänliga bidragen inte gör.

Det känns helt enkelt som att jag går helt emot strömmen och den allmänna meningen i mitt spontana intryck av årets Eurovisionbidrag. Juryfrierierna utgör en stor del av startfältet, en annan stor del är tittarfrierierna, och det är de senare som är mer befriande frierier, så att säga. Särskilt då de mer udda av dem, i mina ögon och öron.
Vissa dark horses och specialfall finns sedan för övrigt också, till exempel Serbien som kommer med något slags märklig, mörk, progressiv hårdrock, och deras lilla granne Montenegro som svänger om från balkanballader till popsound och nog får sägas ha en viss chans att hyfsa till sin tävlingsstatistik på kuppen.
Men jag kan väl inte säga att det är någon vidare stark Eurovisionomgång … det känns som att det finns en viss trötthet i låtuppbådet och att länderna inte orkat satsa så stort längre (vilket väl kanske inte heller är så konstigt med alla konflikter som tär på tävlingen). Men det är väl just det som gör att jag reagerar när de udda glädjepillren kommer. De är liksom välbehövliga på något sätt.

Hur är det då förresten med det land som tyvärr råkar vara orsaken till den relativt lågmälda stämningen, nämligen Israel? En och annan kanske är nyfiken på om jag tror att publiksympatierna tar överhanden så att Israel vinner i år, efter att ha varit nära två år i rad (särskilt förra året)?
Här tror jag att det finns en klar chans – eller risk, beroende på hur man ser det – att det går på det viset. Israel har visserligen ett sämre bidrag detta år, vilket också återspeglas på oddslistan där de inte ligger riktigt så högt som de skulle kunna göra. Låten är denna gång inte en känslosam dov ballad med fredssångsundertoner utan istället något av en fransk chanson med titeln ”Michelle” (just det där franska har ju använts flitigt på senare år, inte bara av Frankrike själva). Den hör därmed till den typiskt ”juryvänliga” gruppen i startfältet, vilket ju Israel kan behöva eftersom juryn motarbetat dem 2025 och 2024. Det kommer säkert juryn att göra nu också trots landets ansträngning, men en tittarfavorit kommer Israel att bli i år igen (fastän det nu saknas anspelningar på 7 oktober-gisslandramat) och eftersom juryn i år har så väldigt många juryvänliga låtar att rösta på så finns det faktiskt en möjlighet att dess röster blir väldigt spridda och att en tittarfavorit därför kliver upp och vinner. Vilket då kan bli Israel, det är fullt möjligt.
Jag ska väl egentligen inte börja tippa mer än så just nu, men vill gärna påpeka redan på det här stadiet att Israel mycket väl kan stå som vinnare och kom ihåg var ni läste det först.

Annars präglas förstås startfältet av just Israel-affären och av att fem länder hoppat av i protest mot att Israel får delta. Både Island, Irland, Spanien, Nederländerna och Slovenien lyser med sin frånvaro, vilket naturligtvis är trist oavsett vad man tycker om anledningen. Märkligt nog verkar EBU mest bara rycka på axlarna åt avhoppen (när Finland hotade att lämna i protest mot Ryssland 2022 fick ju däremot samma EBU panik och skyndade sig att kasta ut ryssarna direkt). Men de nöjer sig väl med att Moldavien, Bulgarien och Rumänien hoppat in i tävlingen igen nu, så att det fortfarande inte är färre deltagare (35) än att det går att genomföra allting med två semifinaler på ett meningsfullt sätt.
Sedan känns ju tävlingen ändå lätt rumphuggen, med så få länder närvarande och den allmänt avslagna atmosfären och inga riktiga wow-upplevelser bland låtarna, men jag tänker oavsett detta och politiska åsikter titta och följa det hela. Man kan för övrigt glädjas åt andra saker, som att 19 bidrag (mer än hälften) framförs helt eller delvis på ländernas egna språk, och 12 av dem (en tredjedel) helt och hållet på annat språk än engelska. Visserligen råkar mina tre ovan nämnda favoriter likväl vara på engelska, men ändå, jag gillar själva grejen. Liksom att det där med utländska låtskrivare i andra länders bidrag tycks vara på nedåtgående. Det är bara några enstaka länder som tagit till sådant, och då främst sådana små obetydliga länder som inte litar på sin egen förmåga att åstadkomma Eurovision-bidrag, som Luxemburg, San Marino och Storbritannien (ja, britterna har komplex, det vet vi! 😊).

Som sagt, snart återkommer jag med mina detaljerade omdömen om varje land. Jag ska bara ägna viss tid åt att skriva dem först. På återseende!

P.S. Sverige då? Ja, det höll jag nästan på att glömma ... och faktum är att Sverige och Felicia kan bli bortglömda även när det är dags i Wien, för vi har fått en för oss ovanlig position i vår semifinal, nämligen startnummer två. När jag lyssnar på bidragen i deras startordning (vilket jag alltid gör) så känns Sverige faktiskt ovanligt blekt på den platsen, efter inledande muntra Moldavien och allt. Men förhoppningsvis ska det kunna bli final ändå, vi har ju inte ett bidrag vi behöver skämmas över direkt och semin i fråga känns än så länge inte som något getingbo.

Dagen efter ESC-finalen 2025 – min stora slutanalys

Så var det över för den här gången – och Österrike vann till slut, efter en nervkittlande avslutande ”split screen”-omgång mot Israel. Där var det mycket mer än bara segern i tävlingen som stod på spel, kan man lugnt säga. Men det kändes ändå ganska troligt att JJ från Österrike skulle få de poäng som behövdes för att gå om, och det fick han också.
Strax efteråt hade jag en ordväxling med dottern, där jag kommenterade att jag själv personligen faktiskt tyckte att Israels bidrag var näst bäst (sett till låtkvalitet plus liveframförande), och jag sade också att om jag tyckt att det var allra bäst så hade jag röstat på Israel, reservationer till trots.
”Varför då?” sade hon.
”För att man röstar ju på det land som har den bästa låten”, sade jag.
”Det gör man inte alls. Man röstar på det land som man vill ska vinna.”
Intressant aspekt från dottern där. ”Bästa låten” och ”den man vill ska vinna” kan ibland vara samma sak, men det behöver inte alls vara det, och ibland kan det rentav vara svårt att avgöra vilket av de båda motiven som egentligen rent psykologiskt ligger bakom någons val – eller om det är lämpligt eller olämpligt att gå efter motivet i fråga.
Om jag hade röstat på Israel, för att jag tyckt att det var den bästa låten, så hade jag samtidigt verkligen inte röstat på den jag ville skulle vinna. Så jag är rätt glad att jag slapp det dilemmat, i och med att jag tveklöst tyckte att Finland var både bäst och min önskevinnare.
Dock var det uppenbarligen många igår som i negativ bemärkelse röstade enbart på det land de ville skulle vinna. Själv har jag gått in för att rösta och bedöma helt opolitiskt (och därför ansträngt mig rejält för att lyssna på Israels låt på samma villkor som alla andra) men det är det långt ifrån alla som gör, och det har fått stora konsekvenser i de två senaste årens ESC.

Konstigt röstande
Det vi fick se igår hade i hög grad att göra med inte bara tittarnas utan även juryns märkliga röstningsmönster.
I mitt förra inlägg funderade jag ju på om det skulle bli samma visa i år som 2023 och 2024, att juryn skulle hitta en ”snygg” favoritlåt som skulle gå förbi och vinna över en ”sprallig” favoritlåt från tittarna. Och i viss mån blev det samma fenomen i år, så till vida att det blev juryns favorit som vann till slut. Men skillnaden nu var att juryfavoriten inte var överdrivet tydlig. Snarare så spretade juryns röster ovanligt mycket åt alla håll, och det var ingen som seglade upp i någon alltför överlägsen ledning. Emellertid räckte den ledning som Österrike faktiskt fick för att ändå vinna. Vilket berodde på att det den här gången inte heller fanns någon sprallig tittarfavorit à la Käärijä och Baby Lasagna: både Estland och Sverige kunde uppenbarligen ha varit det, men det verkar som de kan ha tagit ut varandra. Vann tittaromröstningen gjorde därför istället Israel – och nu har det hänt två år i rad att Israel fått en väldig massa tittarröster, i skarp kontrast till hur kritiken annars brukar gå mot landet i media.
Här i min familjekrets kommenterade vi en del hur orimligt såväl jury som tittare uppför sig. Juryn är verkligen helt prillig med sina poäng: visst borde man väl vara tacksam när jurypoängen kommer att grannröstningen inte är lika uppenbar som förr, men samtidigt känns juryrösterna som ett enda virrvarr som lika gärna kunde ha slumpats fram med tärningar. Det är liksom ingen rim och reson med att blott fem personer från varje land får så mycket orepresentativ makt, utan att ens ha resonerat särskilt mycket med varandra inbördes efter vad det verkar. Om det dessutom var så även i år att de med flit gav Israel låga poäng, så är det inte rätt – juryerna ska bedöma musik och framföranden, på ett professionellt sätt, och jag är bestämd med att det gör de inte.
Å andra sidan avvärjde juryn nu något annat som är precis lika fel, nämligen att en massa folk röstade fram Israel till seger bara av politiska skäl. Ja, det är jag övertygad om att det var, precis som förra året. Jag tycker visserligen själv att Israels låt är bra, men har samtidigt mycket svårt att tro att så många ute i Europa på allvar gillade den bäst – de hade allt andra motiv. Inte minst för att Israel har bedrivit en politiskt färgad kampanj för sitt bidrag och satt in låten och sångerskan i ett narrativ som ska väcka sympatier för landet: det kan ni läsa om bland annat i den här artikeln från Yle om ni inte tror mig. Det är helt uppåt väggarna och ett skräckexempel på just sådan politik man inte vill ha i Eurovision. Samtidigt är det svårt att anklaga jurymedlemmar och privatpersoner för hur de röstar, för som dottern ju sade: ibland är det oundvikligt att man får sitt röstande färgat av ”den man vill ska vinna”. Det är den gordiska knuten.

Eurovision i en rävsax
Till nästa år måste ändå något göras åt att det har blåst upp sig så här. Jag är annars någorlunda nöjd med hur Eurovision-veckan avlöpte i Basel; det var inte utan kontroverser och incidenter (eller buanden) efter vad jag förstod, men det gick ändå betydligt fridsammare till än i Malmö förra året. Men det är ändå inte hållbart om det ska hålla på i den här stilen år efter år, med otrevliga Israelprotester och Israel som ständig missvisande publiketta eller publiktvåa varje gång … tills de förr eller senare vinner och hela Eurovisionrörelsen därmed imploderar i ett oåterkalleligt kaos.
En fundering: om det nu är så att Israels bidrag både i år och förra året ingick i ett politiskt sammanhang, borde inte EBU kunna utesluta dem då, av samma skäl som man uteslöt Belarus: att de israeliska bidragen inte längre representerar oberoende TV?
Sedan vill jag egentligen som bekant inte utesluta Israel, utan tvärtom låta alla vara med och ta tillbaka Ryssland och Belarus och bjuda in Palestina, men det verkar ju också omöjligt. Hur man än gör blir det fel. Eurovision sitter i en rävsax och måste göra något drastiskt för att komma loss. Det går inte längre så här. Det tar en ände med förskräckelse. Något måste göras. Och det håller inte att förenkla och tycka att ”om de där knäppskallarna bara kunde se saken som jag så skulle det inte vara några problem”. Saken måste lösas konstruktivt.

Vinnaren och tittartoppen
Jaha. Nu kanske jag ska skriva lite mer om själva tävlingen igår istället, för jag har redan skrivit en och en halv sida där jag mest beklagat mig över politiskt klammeri, men som ni märker så går det ju inte längre att kommentera några ESC-resultat utan att komma in på detta (och det var likadant förra året). Nåväl, jag ska försöka mig på några andra aspekter ändå.
Juryns poäng i finalen behöver jag inte kommentera mer, det var som sagt en enda inkonsekvent röra av poäng hit och dit, men österrikiske JJ med sin operapop var den som i slutändan fick allra mest av poängen i fråga och det kan väl knappast sägas vara oväntat utan en rätt hyfsad sammanfattning av vad för bidrag juryer i slutändan brukar premiera.
Vad tittarpoängen angick, om man undantar Israel, så var det ju mycket riktigt fart och humor publiken ville ha i första hand – Estland och Sverige kom tvåa och trea i tittaromröstningen, vilket dock hade den nackdelen att poängen blev fördelade mellan dem så att de inte kunde konkurrera om segern. Därmed blev det inget skämtbidrag som vinnare fast det hade kunnat bli det med andra förutsättningar. Vinnaren Österrike kom först på fjärde plats hos tittarna, men det var ändå en rätt stabil summa poäng de fick, även därifrån – TV-publik kan minsann också uppskatta skönsjungen opera! Därefter följde de tre öststaterna Albanien, Ukraina och Polen: Albanien hade kunnat gå riktigt bra sammantaget om de inte fått juryn lite mera emot sig (nu kom de åtta sammanlagt). Man kan notera att alla dessa tre länder hade lätt ”etniska” bidrag, liksom Grekland som kom efter dem. Först därefter kom ett energiskt och medryckande bidrag igen, i form av Finland.

Finland och Sverige
Finlands förhållandevis låga tittarresultat förvånade mig – är det kanske så att det finns en viss motvilja mot ”snusk” bland tittarna ändå? (Det märktes i så fall ännu tydligare på att Malta fick mycket låga tittarpoäng.) Jag fortsatte att ha Erika som min självklara favorit under finalkvällen, och hoppades in i det längsta på att hon skulle få en skjuts uppåt på poängtavlan – publikens skanderande ”Erika! Erika!” i arenan gav mig goda förhoppningar. Tyvärr kom de ju på skam, hon kom på elfte plats totalt.
Det är även intressant att Sverige inte var bättre än trea hos tittarna, med tanke på den upphaussning som varit av KAJ de senaste månaderna. Jag är dock böjd att tro att det var just det: en överdriven upphaussning, en ”fanwank”, det vill säga ett bidrag som Eurovision-fansen höjer till skyarna men som sedan placerar sig sämre än väntat (även om det sannerligen inte är något att fnysa åt att vara tittartrea och sammanlagt fyra). I det här fallet berodde nog fanwank-fenomenet på den allmänna förtjusning som uppstod när KAJ vann Melodifestivalen – då blev reaktionerna genast ”jaa, vad kul, Sverige kommer med ett skojbidrag, Sverige är bäst!”, och så lyftes ”Bara bada bastu” högre upp i allas aktning än det egentligen fanns anledning till. Samma fixering vid Sverige som varit förr om åren, fast i en annan form nu när vi kom med ett helt annat slags bidrag. I själva verket var befolkningen i Europa inte riktigt så begeistrade, bara lite grann. Eurovisionfantasterna tycks skilja sig en del från de ute i sofforna som sedan faktiskt röstar, det såg vi nu både i Sveriges och Finlands fall.
Egentligen borde jag ha förutsett detta med Sverige redan tidigare, jag som till skillnad från många andra har haft vissa reservationer mot vårt bidrag. Jag är nästan lite irriterad på mig själv för att jag inte begrep hur det stod till och tippade därefter. Men strunt i det.

Diverse om finalresultatet
Andra småsaker kan man notera om hela finalresultatet är bland annat dessa:
* Det är anmärkningsvärt att både tvåan Israel och trean Estland var länder med mycket tidiga startnummer – det var uppenbarligen inte något som stoppade dem. Även vinnaren Österrike gick ju ut rätt tidigt, och Sverige blev inte hjälpta av att starta sent. Jag ska nog låta bli att startnummeranalysera alltför mycket i mina tips i fortsättningen, för nu kunde jag inte genomskåda producenterna alls, förutom med Israel. (I Israels fall tror jag faktiskt att startnumret varken gör från eller till; de som bestämt sig för att rösta på dem, alternativt låta bli, gör så i vilket fall.)
* Storbritannien fick för andra året i rad en nolla av tittarna, och det hade nästan förvånat mig om de inte fått det. ”What the hell just happened?” låg verkligen i luften där, med deras övertända framträdande, och britterna ska skatta sig lyckliga att juryn var vimsig nog att ge dem en del poäng istället.
* En mer oväntad tittarnolla var den som kom till värdlandet Schweiz – den är svår att förklara, var det att Frankrike snodde alla deras poäng? Men de fick ju desto mer av juryn, och över huvud taget blev inget land nollat helt och hållet i år och det var väl på sätt och vis skönt.
* Även Nederländerna fick oväntat låga tittarpoäng, och där kan man vädra konspiration: om tittarkåren håller på att tas över av allsköns högervridna personer med extrema Israelsympatier, blir då en av följderna att även artister med flyktingbakgrund kan ha svårt att gå genom rutan?
* Azerbajdzjans tolvor till Israel, från både tittare och jury, väcker frågor – liksom att Armenien tvärtom var ett av endast två länder som totalt nollade Israel (det andra var Polen). Ser de båda kaukasiska ärkefienderna med sin Nagorno-Karabach-konflikt något slags paralleller till sig själva i Israel och Palestina?
* Italien klarade sig oväntat bra får jag säga – var det tack vare att de som enda land använde sig av textremsa så att alla begrep den italienska texten bättre?
* Stackars San Marino, som av många hade tippats få sitt bästa resultat någonsin, fick finna sig i att istället komma sist. Uppenbarligen gick inte deras hyllning till Italien hem – förutom hos italienarna själva, som gav ”Tutta l’Italia” en tolva (kanske inte helt förvånande …). Men Italien uppskattade i viss mån även Estlands mer vanvördiga ”Espresso macchiato”, för den fick tio poäng av Italiens jury och sju av deras tittare.
* Sverige fick inte särskilt många tolvpoängare och de vi fick kom enbart från grannländer: tittartolvor från Finland, Estland, Norge och Danmark, och jurytolva från Island. Ja, allt annat än tittartolva från Finland till KAJ hade ju varit en stor sensation, och att Finlands jury sedan inte gjorde likadant är väl snarast hedrande för dem – de kunde låta bli att rösta partiskt!
* Och Sveriges egen tittartolva gick till Israel, precis som förra året. Reflektera över detta i grupp. 😉

Hur gick det i semifinalerna?
En och annan är kanske nyfiken även på semifinalresultaten, så jag kan kanske säga något kort om dem också. (Lägg märke till att där var det ingen jury med i bilden.)
Där finns det som vanligt vissa intressanta skillnader mellan semifinal och final, som får en att höja på ögonbrynen. Som att KAJ bara var fyra i semifinalen i tisdags, och Estlands Tommy Cash bara femma – både vi och Estland lyfte alltså upp oss i finalen. Ja, i Estlands fall var det kanske inte så konstigt, för Tommy Cash sjöng bättre på lördagen än tisdagen. Men i alla fall. Samma märkliga fenomen kan vi se i semifinal två, för där kom de slutliga vinnarna Österrike femma – efter både Israel, Lettland (ja, de kom tvåa i semin!), Finland och Grekland.
Israel vann semifinal två fullständigt överlägset, medan det i semi ett var Ukraina som vann – så de är nog alltjämt omgärdade av en hel del sympatier. Efter dem följde Albanien och Nederländerna (var inte smygrasisterna på plats vid TV:n vid det tillfället?) och som sagt Sverige.
Vad gäller botten i semifinalerna så var det inte långt ifrån att Cypern hade tagit San Marinos finalplats i semi ett, det var bara två poäng som skilde, så inte heller där hade San Marino någon vidare framgång att glädjas åt när allt kom omkring. I semi två var det lite större poängavstånd mellan elvan Australien och tian Armenien som tog den sista finalplatsen där. Nämnas ska att Montenegro respektive Azerbajdzjan var jumbo i sina semifinaler, utan mycket till poäng, och har en del att fundera på till nästa gång.

Vi försöker avrunda …
Det finns alltid mycket att analysera och detaljer att observera och gotta sig i och utforma teorier från när man kikar på resultaten, så det kan ni ju fortsätta göra själva om ni vill – de finns på engelska Wikipedia och på den officiella Eurovision-sajten, med alla detaljer ordentligt redovisade (transparensen hos EBU kan man inte klaga på).
Själv kan jag väl säga som avrundning att även om det finns vissa länder som det är motigt för i Eurovision just nu (t.ex. då San Marino, Montenegro och Azerbajdzjan) så saknas det just nu riktigt långa negativa trender: av de elva länder som missade finalen nu i år var det sex stycken som var med förra året istället, och ytterligare tre som var med året dessförinnan, så det är nästan ingen alls som blivit ”fast” i semifinalen en lång tid. Förutom Montenegro, som hållit sig borta frivilligt ett litet tag och nu inte gjorde någon särskilt lyckad återkomst: hoppas de inte blir avskräckta av detta.

Österrike: ny regerande mästare
Man får också hoppas att länderna i allmänhet inte blir avskräckta inför nästa år, när Eurovision nu tar ett djupt andetag och ställer in sig på att ta ett kliv över från ett alpland till ett annat. Österrike tar över, och det blir deras tur att hantera Israelprotester och kravaller (om nu inte EBU mot förmodan tar fram stora konstruktiva maskinen och fixar en lösning).
Det är bara elva år sedan Österrike vann senast med Conchita Wurst – betydligt kortare tid än de fick vänta förra gången – och landet har nu tre Eurovision-segrar i bagaget, så man börjar bli ett respektabelt namn i tävlingen. Det känns rätt bra, eftersom Österrike förr om åren brukade ha en tendens att hoppa av när det inte gick bra för dem; nu låter de väl bli det ytterligare ett tag. Deras vinst nu får sägas vara välförtjänt: även om ”Wasted Love” inte är världens bästa låt, och även om det fanns uppenbara likheter med förra årets vinnare ”The Code”, så var det onekligen en stark sånginsats från JJ – så den som är ute efter att det bara är musiken som ska belönas fick alltså sin vilja fram. (Låt vara att numret onekligen byggde en hel del på effekter också.)
Att sedan det faktum att många länder i år sjöng på egna språk inte alls avspeglades i vinnaren, som ju för tredje året i rad blev en låt på engelska, är lite trist men förhoppningsvis inget som påverkar i negativ riktning än så länge.

Jag säger grattis till Österrike! Och hoppas mot allt förnuft på ett österrikiskt Eurovision 2026 (i Wien igen? eller Salzburg? Graz? Innsbruck? Linz?) där klimatet blivit lite mindre svallande (även ute i verkligheten) och Eurovision har krånglat sig ur rävsaxen, så att jury och tittare åter igen röstar på den de faktiskt tycker är ”den bästa låten” och att den låten då också verkligen samtidigt är ”den de vill ska vinna”. Så att allting blir rättvist.
Vi ses nästa år! (Eller tidigare.)

P.S. Pausnumret med Käärijä och Baby Lasagna i kombination ... det var (som man skulle säga i Schweiz) klockrent! 😊

Så låter det 2025 – mitt första intryck av de 37

En dryg månad efter att Kaj blev klara som Sveriges bidrag är jag nu färdig med min ett-land-per-dag-genomgång av årets Eurovision-låtar. Vad har jag konstaterat under den genomlyssningen? Hur kommer Kaj och deras ”Bara bada bastu” att klara sig, och för den delen Finlands eget bidrag, ”Ich komme” med Erika Vikman (som jag ju också hade koll på i förväg)? Vad är det för motstånd de får att tampas med i Basel?

För det första kan vi konstatera att förra årets rysliga strul och konflikter i Malmö inte har fått några negativa effekter i form av massiva avhopp från Eurovision. Nästan alla länder tar nya tag och vill vara med igen trots allt, och hoppas väl på att det inte ska bli likadant två år i rad. Till och med Nederländerna, som ju blev utskämda inför Europa genom att diskas i Malmö, biter ihop och ställer upp på nytt. Det är bara Moldavien som saknas sedan i fjol, de hoppade av på ett sent stadium, men i gengäld får vi en återkomst av Montenegro, så antalet bidrag är oförändrat 37. Sedan är det lite trist att det är just Moldavien som uteblir, för de är ju nästan alltid ett lyckopiller i Eurovision … det brukar man ärligt talat inte kunna säga om Montenegro, som snarare fungerar som nedåttjack. Men man får nog ändå vara tacksam att det finns länder så det räcker i startfältet.

Vad gäller själva bidragen är det första som slår mig det faktum att såväl Sverige som Finland – som ju båda i någon mån faller under etiketten ”lätt plojiga eller spektakulära bidrag” – kommer att smälta in bra i mängden. För det är nämligen så att säga ett ”skojigt år” i år. Då och då känns det som att det kommer en sådan Eurovision-omgång, då många länder bestämmer sig för att skoja till det – ett särskilt tydligt sådant år är 2008 – och nu är det dags igen.
Detta är lätt paradoxalt med tanke på hur läget ser ut i världen, men samtidigt är det på ett sätt fullt logiskt. Man kan uttrycka det som att världen är sjuk, och länderna i Eurovision reagerar nu med att komma med käcka förslag på olika mediciner och kurer som ska få allt att kännas bättre. Sverige föreslår ju som bekant bastu som bästa boten för kropp och själ, Finland kommer istället med sex som terapi … och många av de andra hänger på. Även om det moldaviska lyckopillret saknas så finner vi bland övriga länders läkemedelsordinationer kaffe från Estland (koffein), milkshake från Australien (laktos och glukos), tårta från Kroatien (med något slags gift i) och så något oanständigt som Malta hade tänkt servera men det fick de i slutändan inte för EBU, utan fick nöja sig med just ”serving”. Och Irland föreslår rymdparty kort och gott.
Sedan finns det förstås också en del länder som föredrar att vara lågmälda och allvarliga mitt i alla dessa lätt oseriösa nummer. Slovenien undrar hur lång tid vi har kvar, Portugal sticker emellan med sitt vanliga vemodiga ”saudade”-stämning, franskspråkig melankoli får vi nu inte bara från Frankrike och värdlandet Schweiz utan även från Nederländerna och Israel, och de sistnämnda ordinerar renodlad PTSD-terapi, kan man säga. Det finns variation i år också.

Något jag själv tycker är roligt är att trenden med eget språk fortsätter i ännu högre grad i år. Sverige sjunger ju på svenska för första gången på evigheter, men vi är inte ensamma om sådana grepp, för av de 33 icke-engelsktalande länderna är det detta år hela 21 som sjunger helt eller delvis på eget språk, och ett par till som sjunger på ett främmande språk som inte är engelska. Det är möjligt att jag räknar fel i hastigheten, men i vilket fall är det uppenbart att språkmöjligheterna fortsätter att utforskas. Och det kan vara lite allt möjligt i genreväg på språken i fråga också, som att Island sjunger något som skulle kunna kännetecknas som epadunk på isländska. Det känns annorlunda och festligt.

Men hur bra är allt det här då? 2008 var ju i mitt tycke ett av de bästa Eurovision-åren trots spexigheten det året – åtskilliga av bidragen från 2008 finns alltjämt kvar på min spellista, kommer 2025 års bidrag också att göra det om sjutton år?
Mja, nej, det tror jag dessvärre inte. Några jättestora favoriter hittar jag inte i det här utbudet. Det är som vanligt några stycken som jag spetsar öronen åt mer än andra och får lust att höra igen, men de är egentligen inte jättemånga och inte ens de allra bästa är sådana som man spelar konstant på repeat. Trots alla de tokroliga påfunden och den språkliga variationen flyter bidragen ihop ganska mycket och blir anonyma när man spelar dem efter varandra – det är alltför många som är stöpta i en generisk form, med upphovsmän vars namn känns lätt bekanta (några av dem svenskar, men även av andra nationaliteter) och som i en del fall nog har strålat samman på låtskrivarläger och fått till produkter som de skickat runt i Europa tills länder på olika håll har nappat på kroken. Ni vet den där arbetsmetoden som jag är måttligt förtjust i.

Nåja, kanske kan en del av låtarna i fråga växa, jag har ju trots allt inte lyssnat på dem så många gånger ännu. Jag har i alla fall som sagt några favoriter i den här soppan av medicinska kurer.

Estland och Australien kommer som jag nämnde med varsin låt om kaffe respektive milkshake, och i båda de fallen är det egentligen rätt bra låtar som döljer sig bakom den tramsiga inramningen. Åtminstone tillräckligt mycket för att jag ska uppskatta de båda länderna en hel del. Estlands ”Espresso Macchiato” är en knasig drift med Italien på fejkitalienska, och alla italienare har inte tagit den blinkningen på rätt sätt har jag förstått, men jag tycker låten är både rolig och snygg samtidigt (och melodin är nästan lite vemodig på östersjöfinskt vis) och sätter sig gör den definitivt. Australien för sin del har på något sätt fått in det jag uppfattar som ett typiskt australiensiskt poprocksound någonstans i produktionen i sin låt ”Milkshake Man”, så att den inte bara kan avfärdas som ett skämt.
Sverige har jag i vanlig ordning svårt att bedöma på ett rättvist sätt jämfört med alla andra, och det gäller nästan Finland också (åtminstone i år), men visst uppskattar jag båda dessa länders bidrag: bäst i Norden är de definitivt. Kaj och ”Bara bada bastu” gillar jag nästan av princip, med finlandssvenskheten och den där Vöråsvenskan och alltihop, och Erikas ”Ich komme” har egentligen hejdundrande hitkvaliteter … den är en växare som kan visa sig funka riktigt bra på Eurovision-scenen i Basel.
Sedan finns det ett land som jag har fäst mig vid lite otippat, och det är Luxemburg, som nu är med för andra året i följd efter sitt mycket långa uppehåll. Årets luxemburgska bidrag heter ”La poupée monte le son”, och det är en anspelning på landets gamla klassiska ESC-vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965. Det krävs flera rader för att förklara bakgrunden och reda ut vad som är så fyndigt – jag återkommer till det i ett annat inlägg – men jag har alltså för min del fattat poängen och tycker att låten och bidraget på det hela taget är en medryckande liten poppig uppvisning, även här med en refräng som sätter sig dessutom. Helt klart underskattat.
De här är nog de jag gillar mest, men jag är även lätt svag för Israels finstämda låt (samma stil som förra året fast snäppet bättre nu i mina öron), och vidare för alternativrocken från Litauen, Lettlands lustiga folkloristiska körensemblesång och faktiskt också Islands nämnda epadunk. Plus att Albanien har en anmärkningsvärt spännande låt, som egentligen inte går så långt ifrån landets vanliga koncept i Eurovision men ändå tycks ha något extra. Och Österrike väcker alldeles definitivt uppmärksamhet, med operapop som verkligen är något utöver det vanliga – deras sångare har en kontratenorstämma som han lyckas nå förbluffande höjder och styrkor med.
När det gäller vilket land som är sämst i år så säger jag spontant Tyskland: maken till monoton och enerverande låt har jag inte hört på länge. Och Norges bidrag skriker verkligen ”arketypisk nutida Mello-reject”. Men tack och lov har jag inte behövt gräva mig alltför långt ner i skämskudden.

Vem tror jag spontant vinner i Basel då? Jo, Österrike får väl ses som en av de största favoriterna där – jurygrupperna kommer att ääääääälska det numret – men det är annars egentligen inte alls särskilt lätt att förutsäga vilket land som ska ta hem det. I vanliga fall hade jag inte trott på att en grupp som svenska (finländska) Kaj hade haft någon chans i Eurovision, för det är ett faktum att ett renodlat skämtbidrag aldrig har vunnit där, men nu är konkurrensen ärligt talat inte mördande hård och då kan till och med ett bastunummer segla upp och vinna. För närvarande är det också Sverige som legat ganska ohotade på oddslistan ett bra tag. Det kan bli en kamp mellan Österrike som juryfavorit och Sverige som tittarfavorit.
Om nu inte något annat land tar den rollen hos tittarna förstås. Det har ju under nuvarande omständigheter såväl Israel som Ukraina goda chanser att göra, och man får inte glömma bort Estland, Finland, Frankrike eller Nederländerna i detta sammanhang. Det ser helt enkelt ut att bli ett svårförutsägbart år – och det får man ju medge att det är roligast när det är så.

Jag återkommer snart med mina detaljerade omdömen om samtliga bidrag; då blir det ännu mer att frossa i här på bloggen. Eventuellt kanske det blir något annat inlägg före det också, om jag känner mig inspirerad, och det kan det ju tänkas att jag gör i takt med att festligheterna rycker allt närmare.

Dagen efter ESC-finalen 2024 – min stora slutanalys

Sådär! Då var det över. Det gick att genomföra till slut i alla fall, även om 2024 kommer att gå till historien som ett fruktansvärt turbulent Eurovision-år. Man kan åtminstone säga att hela kakafonin slutade med ett durackord.
Lite besviken är jag i och för sig över att det inte fick bli Kroatien som tog hem det. Baby Lasagna och ”Rim tim tagi dim” har för mig varit bäst precis hela vägen, och hade varit en på flera sätt välförtjänt och lämplig Eurovision-vinnare. Låten är med sin kombination av lättsamhet, energi, catchighet och djupare innehåll (om östeuropeisk kompetensflykt) ett praktexempel på sådant som passar att vinna Eurovision och förena kontinenten i musikglädje, och en kroatisk vinst hade dessutom brutit de senaste årens kraftiga väststatsdominans, vilket jag tror hade varit bra. Och nu missade Kroatien en vinstchans som kanske inte kommer igen på många år – det är verkligen inte lätt för ett land, särskilt inte ett av de mindre, att få till precis rätt låt vid precis rätt tillfälle.
Men så kan det ju rätt ofta vara i Eurovision förstås, att det blir ”så nära men ändå så långt borta”, och det är inget snack om att Schweiz förtjänade sin seger. De har också fått vänta länge på en sådan, sedan de vann förra gången 1988, och Nemo är en utmärkt artist med en inte alls oäven låt (den har växt mycket för mig) och en utmärkt imponerande show. Att det nu blev första gången som en icke-binär artist vann Eurovision gör inte saken sämre (och jag har blivit mer och mer imponerad av hur smart texten är, om just den saken: ”somewhere between the 0’s and 1’s, that’s where I found my kingdom come”).
Framför allt känner jag mig otroligt lättad av att inte Israel vann – för oavsett vad man tycker om landet och dess bidrag så är jag rätt säker på att ifall de hade vunnit, då hade jag just nu inte suttit och skrivit en vanlig slutanalys utan Eurovision Song Contests dödsruna. Jag tror ärligt talat inte att tävlingen hade klarat den påfrestningen också, utan då hade det blivit rena upploppet och allt hade spruckit sönder och samman i kontroverser. Som det nu är så känns det som vi nu kanske ändå fick ett års uppskov, då det kanske går att rätta till saker och ting igen – även om tävlingen är kraftigt skadskjuten.

Jurytaktik och Kalusheffekt
Det där med Israel är förstås det som känns mest intressant att analysera nu dagen efter finalen.
För det blev nämligen i viss mån så som man anade att det skulle kunna bli när Italiens röstningssiffror från torsdagssemin läckte – Israel visade sig få ett väldigt stort antal tittarröster. I min inför-analys igår (som jag annars medger blev ganska vimsig och generaliserande, men så var jag inte riktigt i form för att skriva den heller) kalkylerade jag ju med att Israel skulle få massor från tittarna och att juryn skulle motverka det. Precis så blev det också, med den skillnaden att Israel ändå inte blev etta hos tittarna utan det blev Kroatien: dock med bara fjorton poängs marginal. I sin semifinal däremot var Israel tittarnas etta, och man kan lägga märke till att Italien var ett av de länder som gav dem tolv poäng: jag tror för min del att de italienska siffrorna som läckte var fullständigt korrekta.
Att juryn skulle ta ner Israel visade sig också stämma, för även om det faktiskt kom en del poäng till landet även därifrån (till publikens buande varje gång), så var det väldigt många nollor också, och Israel kom därför sammantaget på femte plats. Det är ganska problematiskt det där, för jag tror att många jurymedlemmar faktiskt satte ner poängen för Israel medvetet, och det är ju verkligen inte ett beteende som jurymedlemmar ska ägna sig åt (även om det har förekommit förr, att de motverkat favoriter med flit). Å andra sidan tycker jag det är lika fel när en massa tittare röstar på Israel som något slags solidaritetsaktion eller när de uppfattar Israels låt som bättre än den är på grund av sina politiska sympatier. Man kanske skulle kunna kalla det beteendet för ”Kalusheffekten”: att ett konfliktdrabbat land får tittarröster eftersom det är många som tycker synd om det landet och vill stödja det, som när Kalush Orchestra vann för Ukraina med ”Stefania” för två år sedan (vilket de knappast hade gjort utan kriget). Nu i år inträffade alltså Kalusheffekten bland tittarna till förmån för Israel, samtidigt som juryerna ryckte in och motverkade just denna förväntade effekt – och i båda fallen rynkar jag på näsan och tycker att så här borde det inte vara, det blir politiskt färgad röstning som inte handlar om musik, men grejen är ju att i båda fallen är det ohyggligt svårt att bevisa!
I alla fall så var årets Kalusheffekt väldigt intressant, för den visar ju att bland vanligt folk ute i Europa så råder inte något utbrett Israelhat, utan Israel har faktiskt en hel del sympatier. Inklusive här i Sverige, där Israel fick tolvan i vår tittarröstning i finalen! Här i det så ”antisemitiska” och ”propalestinska” Sverige. 😉 Det är något som inte bara Eurovision-folk utan även statsvetare, opinionsbildare och politiker borde ta och uppmärksamma rejält. Som jag har sagt förut, Eurovision är inte något oviktigt utan har sin plats i samhället, och även om det känns tråkigt att tävlingen är politiserad så kan man nästan gotta sig just i det faktum att den är betydelsefull i ett större perspektiv.
Sedan ska jag väl förresten medge att även om jurymedlemmar inte borde ta som någon sorts specialuppdrag att motverka tittarröster åt ett land, så kan jag personligen andas ut åt att de gjorde det i det här fallet, för jag hade som sagt inte stått ut med om Israel hade vunnit, med all den totala upplösning det då hade blivit. Men fenomenet blir inte mer rätt för det.

Resultatlistan i övrigt
Via mitt tal om Kalusheffekten kan vi osökt ta oss över till Ukraina, som även i år fick en dusch av sin egen Kalusheffekt från tidigare år: de kom nämligen trea sammanlagt nu, efter Schweiz och Kroatien, och med god hjälp av en rejäl omgång tittarröster. Jag trodde ju igår att sympatierna för Ukraina kanske var på avtagande, eftersom de fått startnummer två i finalen vilket kunde ge en vink om att de inte kom så högt i semin, men på den punkten hade jag fel: Ukraina var tvåa i sin semifinal, inte långt efter Kroatien, och sympatier har de bevisligen fortfarande. Att de fick startnummer två var kanske snarare ett försök att ”tämja” dem, precis som Israels tidiga startnummer också var. Jag får därmed ta tillbaka mina kanske alltför tokiga spekulationer om att Eurovision-tittarna håller på att dra åt populisthögerhållet – i finalens tittarresultat syntes inte många sådana tendenser utan det verkade vara samma mångfald som tidigare. (I annat fall hade inte heller vinnaren Nemo från Schweiz fått så många tittarpoäng som hen nu ändå fick, om än bara femte flest.)
Apropå mångfald så togs fjärdeplatsen igår av Frankrike, som inte helt oväntat fick många juryröster men även tresiffrigt av tittarna – vilket är nog så uppmuntrande för en artist av algeriskt ursprung, för då är det ju ingen markant rasism i stugorna precis.
Israel kom som sagt femma sammantaget, och Irland kom sexa, vilket var landets bästa resultat på tjugofyra år: bra gjort av Bambie Thug, som ett tag rentav såg ut att kunna ha med den absoluta toppstriden att göra. Resten av topp tio utgjordes sedan av Italien, Armenien, Sverige och Portugal: ja, Italien hade jag väntat mig att de skulle hålla till ungefär där, men de andra tre var mer otippade.
När det gällde Sverige så fick Marcus & Martinus över huvud taget betydligt fler poäng än jag trott att de skulle få, både från tittare och jury. Jag hade ju förväntat mig en bottenplacering men nu kom vi istället nia. Kanske fick konflikterna i Malmö inte någon omedelbar effekt på Europas röstbenägenhet visavi Sverige.
Längre ner i resultatlistan hittar vi sedan de länder som det gick lite sådär bra eller dåligt för. Comebackande Luxemburg kom på trettonde plats och bör nog ha blivit uppmuntrade av det, så att de kommer igen (om de nu inte blev förskräckta av stämningen). Tyskland är nog också nöjda, för de kravlade sig faktiskt upp till en tolfte plats och slapp sitta och floppa igen trots allt annat än höga förväntningar. Finland och Estland däremot fick inte utdelning för sitt spexande (man får väl anta att Kroatien tog hem de flesta röster i den vägen) och Norge gjorde magplask och kammade hem ytterligare en jumboplacering till sin digra samling från förr om åren. Storbritannien kom högre upp tack vare juryn, men det är ändå dem jag tycker allra mest synd om, för trots sina ansträngningar med att skicka en relativt stor stjärna som Olly Alexander (i ett av kvällens bästa nummer) fick de noll poäng av tittarna. Vad i hela friden var det som hände där? Jag kan inte förklara det på något sätt alls, men hoppas att britterna ändå fortsätter försöka lika ambitiöst.

Röstningsfönster, startordning och ett diskvalificerat land
Något att ha i beaktande i år var att man i finalen för första gången fick rösta under hela programmets gång och inte bara under ”the voting window”. Jag funderade ett tag på om detta upplägg kunde gynna bidragen med tidigt startnummer, för det är ju lite skillnad på att få rösta hela tiden när det bara är ett tiotal bidrag (som i Melodifestivalen) och att få det när det är en lång radda med 25 stycken. Kanske kunde det bli så att folk röstar på låtar de hör tidigt i programmet och därefter går och lägger sig utan att ha hört de senare? I nuläget ser jag dock inga tecken på att nymodigheten skulle ha gjort någon skillnad. Ukraina och Israel som hade tidiga startnummer gjorde förvisso bra ifrån sig hos tittarna – det var för övrigt länge sedan ett land var så nära att vinna med startnummer två som Ukraina nu var! – men det gjorde ju även Frankrike, Kroatien och vinnaren Schweiz som samtliga gick ut sent. Om röstningstiden faktiskt påverkade poängfördelningen och resultatet så är det något vi aldrig får veta. Möjligen kan man börja syna sådan statistik om några år när upplägget med konstant röstning har testats lite längre.
Samma ”om”-känsla råder när det gäller det diskade bidraget Nederländerna. Om Joost Klein hade varit med och sjungit sin ”Europapa”, på startnummer fem, hade det då påverkat? Hade han plockat röster från andra länder och i så fall vilka, och hade vi haft en annan vinnare i så fall? Ja, tyvärr går det inte att veta. Jag föreställer mig att han mest hade plockat poäng från Finland och Österrike som var i samma musikaliska genre, men de fick ju inte så mycket i vilket fall. Hade Nederländerna då naggat på Kroatien istället? Eller på Schweiz? Som sagt, vad som ”kunde ha hänt” får vi inte veta, som Aslan säger i Narnia-böckerna. Men man kan ju alltid tänka tanken.

Buanden men ändå en show
Finalkvällens show blev även den snyggt genomförd, precis som semifinal 2. Petra Mede och Malin Åkerman hade verkligen inga lätta förutsättningar, men de uppträdde stadigt och bra hela tiden, och även om man i viss mån kan gäspa åt alla dessa lustiga mellanakter (och ABBA:s ”abbatarer” gör inte det minsta lilla intryck på mig, så ABBA-fan jag är!) så rullade programmet på och fick mig periodvis att glömma all olust som varit inför det.
Sedan var det naturligtvis tråkigt med alla buanden, som nu märktes betydligt mer än i semifinalen, men det var ju säkert för att läget hettat till mycket mer sedan dess. Jag vänder mig kraftigt emot de där buandefasonerna – om det så hade varit 1938 års Eurovision och det varit en artist från Nazityskland så hade jag inte buat i alla fall, för det är helt enkelt inte god ton. Nu riktade sig buandet inte bara mot Israel utan även mot Eurovisionchefen Martin Österdahl, säkerligen en följd av den godtyckliga diskningen av Joost Klein – för det har ju antytts att han inte bara diskades för ”incidenten” mot EBU-fotografen utan för att han var alltför frispråkig mot Israels artist. Nederländarna var nu också bevisligen så ilskna över diskningen att det inte ens gick att anropa dem för att få deras juryresultat, utan dem fick Österdahl läsa upp själv i all hast till publikens burop. Alltsammans var ett uttryck för EBU:s ”tystnadskultur” och det stora missnöjet med den, och här är det nog fler än en part som behöver rannsaka sig själva och tänka till inför nästa år. Mer om det strax.

Semifinalresultaten
Vi kanske även ska titta lite på hur det såg ut i de helt tittarröstade semifinalerna, även om jag delvis var inne på dem förut också. Semifinal 1 vanns som väntat av Kroatien, även om Ukraina inte alls var långt efter. Irland kom trea, och det land som var närmast att inte komma med till final var Serbien, som var sex poäng ifrån att tappa sin plats till Australien. Jumbo i denna semi var Island, med ynka tre poäng. (Artister som varit med förr gjorde över huvud taget inte bra ifrån sig i årets Eurovision – det ska vara nytt tydligen.)
I semifinal 2 var det alltså Israel som vann, och Nederländerna som blev tvåa – ännu tråkigare då för dem att de blev diskade, för tittarröster hade de allt kunnat ta i finalen. Armenien var trea och sedermera vinnande Schweiz bara fyra, men som vi vet så var det ju när juryerna ryckte in i finalen som Nemo blev att räkna med, och vid det laget tog han fler tittarröster också. (Var det för att Nederländerna inte var med längre då …?) Norge var det land som kom tia och tog den sista finalplatsen från denna semi, vilket de gjorde med några poäng före Tjeckien, och att norrmännen sedan blev sist i finalen var helt analogt med detta. Sist i semin kom Malta (som verkligen behöver ta sig en funderare), min favorit San Marino klarade sig inte mycket bättre, och även Belgien fick mycket klent med poäng vilket jag alltjämt tycker är väldigt förvånande.

Sammanfattningsvis om vinnaren
Nu har jag nog sagt tillräckligt mycket om resultatet, och ska kanske dra något sammanfattande om det allra mest väsentliga – nämligen segraren och på vilket sätt segern togs. Och det blev helt enkelt så att den avgörande faktorn, det var att juryerna i år inte spred ut sina röster så mycket utan hade en gemensam favorit som de flesta av dem kunde enas om. Det vill säga Schweiz och Nemo. Jag hade inte riktigt väntat mig att det skulle bli en så tydlig vinnare på det hållet, men det blev det, med följden att ingen av de två tydliga tittarfavoriterna Kroatien eller Israel förmådde matcha det. Hos tittarna blev inte Nemo bättre än femma, men hen fick ändå en massa poäng, och i kombination med de överväldigande jurypoängen så räckte det.
På sätt och vis var resultatet ganska likt fjolårets med Loreen och Käärijä: vi hade en uppsluppen och medryckande tittarfavorit, som dock fick för lite poäng av juryn och därmed gick miste om totalsegern till förmån för ett mer ”säkert” och ”snyggt” val som juryn gav riktigt rejält med poäng till. (Andra år kan det vara tvärtom!) Skillnaden mot förra året är väl dels att den medryckande tittarfavoriten hade konkurrens i form av ett bidrag med draghjälp av Kalusheffekten (och det där med ”vad Europas tittare ville ha” var därmed kluvet mellan finstämt/lugnt och uppsluppet), men även att här kändes Schweiz insats lite mer djärv än Sveriges i fjol. Inget ont om Loreen och ”Tattoo”, men Nemos nummer är onekligen udda och unikt på ett annat sätt, så man kan kanske inte anklaga juryerna för att ha varit helt tråkiga och konventionella den här gången.

Inför framtiden
Så har det då det blivit dags för några ord om hur det blir, eller borde bli, nästa år och framöver.
Och om vi börjar med just juryerna så är jag fortfarande av den uppfattningen att de bör avskaffas och att 100 % tittare bör återinföras. (Nu har vi ytterligare ett unikt land – Kroatien – i raden av tittarvinnare sedan telefonröstning infördes, så tittarna röstar då rakt inte förutsägbart.) Även om juryerna hade någorlunda fingertoppskänsla för kvaliteterna hos Schweiz bidrag så är det ändå så att de alltför ofta på ett tråkigt sätt dragit ner intressanta experiment och låtar med hitpotential. Framför allt får det inte gå till så att juryn medvetet sätter ner poängen för vissa bidrag för att motverka tittarnas röster, vilket är vad de ofta gör. Av samma skäl vill jag inte veta av något mer strategiskt fipplande med startordningen för att påverka resultatet: vissa startnummer borde lottas istället. Trixandet nu i år fick visserligen följden att Israel inte vann och att jag följaktligen blev lättad, men jag vill ändå inte ha något sådant. Mindre mygel tack. (Om det hade varit enbart tittarröstning i år så hade Kroatien till slut vunnit över Israel i en riktigt jämn och rafflande omröstning, och det vete sjutton om mitt hjärta hade klarat av det, men det är ändå bättre när det går helt ärligt till.)
Hur man ska komma tillrätta med det där motsatta problemet, att tittarna röstar politiskt (medvetet eller omedvetet), blir däremot värre …
I övrigt så behövs det vidare naturligtvis i framtiden krafttag från EBU, som måste lägga manken till för att fixa till sitt Eurovision så det fungerar igen. Även om det nu slutade med ett durackord så var det för bedrövligt med alla konflikter fram till dess, och detta får inte upprepas. Att tävlingen var just i Malmö hade egentligen inte så mycket med saken att göra, utan det hade nog kunnat bli lika turbulent i t.ex. Tammerfors, men oavsett vilket så måste allt redas ut ordentligt och ursäkter framföras och lösningar föreslås. Jag tycker att EBU borde rådgöra riktigt, riktigt ordentligt med alla sina medlemsländer, ta till sig alla åsikter och utvärdera in i minsta detalj och genomföra reformer och nya regler. Inte minst för 2024 års vinnare Schweiz skull – nu förväntas de arrangera nästa år, men är de särskilt pigga på att göra det när de nu har sett hur det kan bli? Och hur många länder kan tänkas vilja komma, och hur många artister vill ställa upp?
Jag tycker att ett av felen EBU har gjort nu under de här veckorna i Malmö är att de alltför nitiskt och naivt har klamrat sig fast vid mantrat att ”tävlingen ska vara opolitisk”. Följden har nämligen blivit ett slags åsiktsförtryck, där artister beläggs med munkavle för att inte prata om Israel och sådana saker – så fort de ens andats om det så har det blivit generade tillrättavisningar och hysteriska påföljder. Ett högst politiskt opolitiskt agerande, kan man säga, som har lett till stor frustration. Artister och medverkande är också människor och det går inte att hävda ”don’t mention the war” och låtsas som ingenting i den nutid som nu råder. Och ingen kan längre påstå att Eurovision inte är politiskt. EBU måste istället medge att Eurovision oundvikligen är politiskt, och sätta ihop en uppförandekod med utgångspunkt från det istället – där det faktiskt inte råder en massa hysch-hysch utan det måste finnas tillfälle till dialog också, inom vissa ramar men ändå. Detta är förstås inte lätthanterligt, och det låter kanske tråkigt för den som vill att tävlingen ska vara en glatt tramsig rosa bubbla som alla länder kan rymmas i utan att man behöver tänka på vad de annars sysslar med … men det är nog tyvärr ett ofrånkomligt faktum i dagens läge.
Angående Israels medverkan i tävlingen så anser jag att de fortfarande kan och ska få vara med, men jag anser även att Ryssland och Belarus borde tas in i gemenskapen igen. Helst även Palestina och Kosovo (fast det är nog tyvärr inte möjligt). Jag är verkligen ingen vän av Ryssland och Belarus, men om man tar med dem också så måste åtminstone alla hålla med om att man är konsekvent.

Nu får vi till att börja med se vad som händer när krutröken lagt sig – om Schweiz vill arrangera och vem som annars vill och vad alla länderna säger när EBU börjar utvärdera. Vi får väl hoppas att det kan bli ett Eurovision nästa år också. För ett par saker har jag ändå konstaterat genom den här stormen. Den ena är att Eurovision, som sagt, inte är något oviktigt i världen utan tvärtom något som berör många – och den andra är att man inte ska släppa det man håller för kärt utan behålla hoppet. Jag ångrar inte att jag tog beslutet att ändå följa Eurovision Song Contest det här året också.
Grattis Nemo och Schweiz! Ostfondue är gott. 😊

Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

Israel i Eurovision: så här ser jag på det

Egentligen brukar jag inte uttala mig om konflikten mellan Israel och Palestina. Det är ett av några stycken ämnen som jag alltid försöker undvika att kommentera eller hamna i diskussioner om på sociala medier.
Men i årets ”Eurovision-rörelse” är det nästan omöjligt att engagera sig i tävlingen utan att åtminstone ha sagt något om hur man känner inför det där. Så jag ska ändå göra ett försök att förklara min attityd – eller mina attityder, för alldeles enkelt är det inte.
Fortfarande tänker jag försöka göra detta utan att säga alltför mycket om Mellanösternkonflikten i sig, för den vill jag som sagt inte debattera egentligen. Jag ska koncentrera mig just på Israels vara och inte vara i Eurovision och hur jag tänker där. I den mån det går att hålla detta åtskilt från själva konflikten.

Många anser som bekant att Israel inte borde få vara med i Eurovision i år, av samma skäl som Ryssland och Belarus inte är med längre – att det som staten Israel gör är oförenligt med Eurovision Song Contests anda och principer och att det oundvikligen på ett osmakligt sätt blir politik om man låter dem vara med.
Där tycker jag inledningsvis att visst, ja, det blir politik om Israel får vara med, men å andra sidan blir det i högsta grad politik om man tar beslutet att inte låta dem vara med också. Så den aspekten kan kvitta. Ibland är politiska signaler oundvikliga hur man än gör.

Om sedan Israels handlingar i Gaza är skäl nog att se landet som lika skurkaktigt som Ryssland och Belarus, och därmed anse att det har förverkat sin rätt att delta i ett fredens och vänskapens evenemang, det kan man ha olika åsikter om.
Och det är just att man kan ha olika åsikter om det som gör saken besvärlig. Det är förfärliga saker som pågår i Gaza, jag säger inte annat, men trots detta råder det ju fortfarande markant olika uppfattningar bland folk och politiker om huruvida Israel ska sättas i skampåle eller inte. Situationen är helt enkelt en annan än när Ryssland uteslöts ur Eurovision för två år sedan. Då var de allra flesta överens om att nej, det här går inte längre, Ryssland har gjort sig omöjliga. Likadant var det med Belarus; där var det visserligen inte någon invasion av ett grannfolk som föranledde uteslutningen, men EBU tröttnade på att Lukasjenko-diktaturen försökte utnyttja Eurovision för sina egna syften och hela Europa instämde och så fick belarusierna flyga och fara.
Nu är det alltså inte riktigt så med Israel, hur gärna man än skulle vilja ha det till det. Det är för mycket oenighet för att det ska gå att avkunna en objektiv dom att Israel gjort sig obehöriga för ESC. Särskilt med tanke på att ingen säger något om Azerbajdzjan, trots att det landet inte heller precis är några mästare på mänskliga rättigheter och precis har skrämt ut alla armenier ur Nagorno-Karabach. En omständighet som blivit totalt bortglömd efter den 7 oktober och som jag gärna vill lyfta. Om Israel ska uteslutas, då borde man alldeles definitivt ha vänt blicken mot Azerbajdzjan också.

Men om vi nu ska koncentrera oss på Israel så finns det i det fallet en tudelad opinion, och om man låter den ena eller andra sidan i debatten avgöra Israels Eurovision-existens så blir det därför i någon mån godtyckligt, och därför har vi inget annat val än att avgöra saken på andra och mer objektiva sätt.
Då får man lämpligast gå efter det där med sanktioner och sådant. Ryssland fick genast en massa sanktioner mot sig när de invaderade Ukraina, och har uteslutits från idrottsevenemang och allt möjligt. Fullt logiskt att de inte får delta i Eurovision då. Men har Israel blivit föremål för något liknande? Svar nej, det har de inte, de är fortfarande utan begränsning med i alla turneringar och tillställningar. Jag tycker därför, för min personliga del och i ett försök att vara saklig, att det är rimligt att de inte utesluts ur Eurovision heller. Om läget blir annorlunda på den här punkten längre fram kan det däremot förstås bli aktuellt (fortfarande rent objektivt sett från min sida), precis som med Jugoslavien. Det landet deltog i Eurovision 1992 trots att de just då börjat bomba Bosnien sönder och samman – men bara ett par veckor efter ESC belades de med sanktioner från FN och kastades bland annat ut ur fotbolls-EM (så att Danmark kom in som reserv och senare tog guld, det minns ni nog!). Då försvann också Jugoslavien från Eurovision, och hade sanktionerna kommit en aning tidigare så hade de inte varit med år 1992 heller. Likadant kan det givetvis bli med Israel, och då tänker jag för min del i så fall inte säga något om det, för då känns det rent sakligt sett logiskt att ge Israel respass.
Nu kan man förstås invända att i Israels fall så kommer de aldrig att drabbas av några sanktioner, eftersom det finns vissa länder (läs: USA) som jämt sätter P för sådant … och då borde EBU visa egen vilja och föregå med gott exempel … men jag tycker ändå principen att ”invänta andras sanktioner” håller. Det skulle nog räcka med att EU tar i med hårdhandskarna, för då kan diverse organisationer och idrottsförbund följa efter, som fallet var med Ryssland, och då hänger EBU också på.

En sista sida av saken är sedan det här med Belarus, som på de flesta områden inte har några sanktioner mot sig (de deltar fortfarande t.ex. i fotbollens EM- och VM-kval) men som ändå har förvisats ur Eurovision. Kan man inte utesluta Israel enligt en ”lex Belarus”?
Här är mitt svar nej, än så länge inte, men det är nog viktigt att hålla koll på vad som händer. Den största anledningen till att EBU kastade ut Belarus var ju att landet använde tävlingen som plattform för sin egen diktaturpropaganda – 2021 försökte de skicka ett Eurovision-bidrag som var ren Lukasjenko-dynga – och det finns vissa signaler på att liknande grejer pågår i Israel. Låten som Israel ska delta med nu i år hette från början ”October Rain”, vilket var en lite väl uppenbar vink tills de gick med på att ändra texten, och efter vad jag har förstått så var Israels artistuttagning till ESC en uppvisning i patriotism och militär närvaro (vilket fick ESC-nyhetssajten Eurovoix att börja utesluta Israel från sin nyhetsrapportering). Än har inte Israel gått över gränsen på det här området på det sätt som Belarus gjorde – jag tror Israel kanske är lite smartare än Belarus i det avseendet – men varningsflaggan finns. Går Israel för långt med att utnyttja Eurovision för egna uppviglande syften så kan det vara skäl att utesluta dem precis som Belarus, det håller jag med om.

Men sammanfattningsvis så är min syn på Israel i Eurovision, som läget är just nu, att så länge det inte är några officiella sanktioner mot landet (och så länge EBU tolererar Azerbajdzjan) så är jag rent formellt okej med att Israel deltar.

Rent formellt alltså.
Sedan är det en annan sak hur jag upplever allt det här rent känslomässigt. För på sätt och vis hade det varit skönast om Israel uteblivit, eftersom det hade blivit mycket lugnare då.
Jag tycker fortfarande att årets Eurovision-säsong har en ytterst olustig stämning över sig, och jag har stundtals varit inne på att inte ens titta när det är dags i maj. Även om jag inte hänger på dem som ropar om ”Eurovision Genocide Contest”, så känns det på något sätt väldigt fel att sitta och följa tävlingen samtidigt som allt elände och lidande pågår som värst i Gaza och det land som många ser som ansvarigt för detta finns med bland deltagarna under fröjd och gamman som om inget hänt. Och så känner jag faktiskt oavsett hur stor skuld Israel har i det hela. Det är delvis just det där att Israel får komma till tals, samtidigt som Palestina kommer bort under all konfetti, som gör att alltsammans blir skevt och snedvridet. I vanliga fall har jag ju ingenting emot att titta på Eurovision fastän det finns lidande på olika håll i Europa och världen (tänker man så kan man över huvud taget inte roa sig med någonting!), men just i det här fallet är det som att vi har en konflikt med två förlorarsidor där den ena sidan får komma till tals men inte den andra. Det är krig i Ukraina men det är en ljuspunkt för dem att vara med i Eurovision. När det var krig i Bosnien så var de på samma sätt ändå med i Eurovision. Armenien och Azerbajdzjan är ovänner men det gör inget när de båda är med i Eurovision. I Israel-Palestina-fallet kommer en av de båda lidande sidorna att inte ha något Eurovision att muntra upp sig med utan tvärtom döljas från det.
Det hade känts mycket bättre bara om Palestina varit representerat i årets tävling genom Island. Ja, så hade ju kunnat bli fallet. Island var väldigt nära att skicka den i landet bosatte palestinske artisten Bashar Murad till Malmö, och om de hade gjort det, då tror jag att det inte hade blivit bråk utan att det tvärtom hade kunnat få en intressant diplomatisk effekt på plats och att det gjutits olja på vågorna. Nu blev det inte så, och där tror jag att det var en möjlighet som gick förlorad.
Som det nu är så kommer jag, även om jag alltså formellt inte har något emot att Israel är med, att sitta vid TV:n och känna att någonting skaver med alltihop. Plus att jag kommer att vara ruskigt nervös över risken för dålig stämning, buanden, protestaktioner, sceninvasioner och i värsta fall attentat. Det sistnämnda skulle vara förfärligt, men risken är rätt hög som jag ser det … och det är inget man vill bevittna i direktsändning precis. Då känns det nästan som det vore bättre att avstå alltsammans.

Egentligen finns det ett rätt enkelt sätt att undvika sådan här olust till nästa år, och andra år.
Nämligen att EBU ändrar inställning och låter alla länder vara med.
Ja, jag önskar mig faktiskt det. Det är förvisso ett radikalt förslag och en omsvängning från min sida, och det skulle säkerligen svida för många att låta Ryssland och Belarus komma tillbaka, men på ett sätt tror jag det skulle vara till nytta om de fick det. Då får EBU också givetvis tumma på sina behörighetsregler och bjuda in Palestina att delta (om de nu skulle tacka ja), plus Kosovo.
Om Eurovision ska vara en tävling som sprider ljuset från fredens lykta, då är det mest logiskt om verkligen alla länder i och kring Europa får belysas av den lyktan, oavsett vad de har för stridigheter med varandra. Då slipper man också alla dessa diskussioner och resonemang om att ”de får vara med, de får inte vara med” som i slutändan alltid blir godtyckliga på något sätt. Låt alla vara med. Punkt.
Och om inte det funkar, om det inte går att åstadkomma den sortens förbrödring, då anser jag att hela Eurovision Song Contest får läggas på is i några år – tills läget har lugnat sig och Europa kan tåla varandra igen. Som man gjorde med idrotten under andra världskriget.
Så som det går till nu kan det i längden inte fortsätta hålla på.

Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.

Dagen efter ESC-finalen 2018 – min stora slutanalys

Så var det över – och nästa år får vi åka till Israel.
Eller nej förresten, inte jag, för jag har ju den lilla vanan att jag aldrig ser Eurovision eller ens Melodifestivalen på plats, och det lär inte bli av nästa år heller. Men bildligt talat får även jag åka till Israel.
Netta och låten ”Toy”, som faktiskt var stadig favorit större delen av tiden fram tills för ett par veckor sedan, visade sig nu vara det bidrag som höll ända fram. Fanklubben OGAE hade rätt i sin undersökning den här gången, medan oddsbolagen vimsade till det … startfältet i år framstod mot slutet som väldigt öppet och ovisst, men det kanske det inte hade varit om inte de där oddssättarna varit så extremt trendkänsliga och ändrat siffrorna hit och dit? I slutändan var ju den första intuitionen rätt.
(Själv tippade jag på Cypern som vinnare, och de blev tvåa.)

Om vinnaren och fyrverkerierna
Jag är både nöjd och inte nöjd med vinnaren, fast mest nöjd ändå. Rent låtmässigt har jag redan gjort klart att jag inte är något fan till ”Toy”, men att ett bidrag med tidsenligt och viktigt innehåll vinner är å andra sidan väldigt positivt. #Metoo är en viktig grej och det är bara rätt och riktigt att det återspeglas även i Eurovision, så att tävlingen inte bara blir en bubbla av ytlighet.
På sätt och vis hade det väl känts roligare om Cypern fått sin första vinst (jag har en tendens att uppskatta när länder som inte vunnit förut får göra det) men med tanke på Cyperns generiska sound och hela arbetssättet bakom det bidraget var det ändå helt klart bäst som skedde, även för Eurovision Song Contests bästa.
När det gäller det där med tvekampen mellan ”fyrverkeri” och ”musik med känsla”, som Salvador Sobral uttrycker det, så blev slutresultatet faktiskt nästan oavgjort kan man säga, på så sätt att vinnaren blev en låt som i och för sig är knasig och spektakulär, men som också har något att säga – i det här fallet ett budskap om kvinnors rätt att inte bli sedda som objekt och behöva anpassa sig och sitt utseende efter männens önskemål. Detta i en låt framförd av en artist som själv med sin visuella stil utmanar sådana schablonbilder. Jag tror nog att den gode Salvador borde vara rätt nöjd med det här, om han tänker efter lite. Och jag kan inte dra någon annan slutsats än att det i framtidens Eurovision kommer att finnas plats för såväl känslan som fyrverkerierna. Ungefär som det varit tidigare alltså. Jag drar en lättnadens suck.

Sceninvasionen
Nu över till något mer negativt som jag också bara måste nämna, nämligen det där förskräckliga scenintrånget som skedde under Storbritanniens bidrag igår. Det sabbade faktiskt stämningen för mig ganska markant … det tog minst en timme innan jag hade kommit på rätt humör igen efter den incidenten, inte minst för att jag satt och fruktade att ytterligare något otrevligt skulle inträffa under de andra låtarna.
Det är helt enkelt upprörande att säkerheten i ESC fortfarande inte fungerar bättre än att någon kan ta sig upp och storma scenen på det där sättet. Något måste verkligen göras åt det på allvar … för förr eller senare är det inte längre en knäppgök eller aktivist som lyckas ta sig fram, utan någon med betydligt ondare avsikter. Det vill vi inte vara med om. Jag tycker att man, även om det är tråkigt, nog faktiskt får utforma arenan på ett sådant sätt att det blir ett ganska stort gap mellan scenen/artisterna och publiken: ett gap där säkerhetsvakterna hinner reagera om någon kommer in. Som det nu är blir man ju direkt nervös när man ser artisterna promenera omkring på långa gångbroar som tar dem rätt ut i publikhavet, på farligt nära håll om det skulle finnas någon skum typ där i folkmassan. Nej, det är nödvändigt att offra närkontakten med publiken, det finns inget annat sätt.
Men det var strongt av brittiska SuRie att slutföra numret så proffsigt, och nöja sig med det och inte tacka ja till erbjudandet att sjunga om. Det är intressant att spekulera i om händelsen påverkade tittarnas poängutdelning i någon form; oddsbolagen reagerade i alla fall genast och sänkte dramatiskt Storbritanniens odds, på ett närmast patetiskt lättpåverkat sätt, för att de fick för sig att landet nu skulle få sympatiröster. Jag tror dock inte det hela påverkade så där jättemycket. De två länderna som följde efter SuRie – Serbien och Tyskland – borde i så fall ha fått stora nackdelar av det hela, då många tittare kan ha pratat om vad som hände och glömt bort att titta på TV:n, men en sjätteplats för Tyskland och en tolfteplats för Serbien i tittarröstningen tyder knappast på någon sådan negativ effekt heller.

Stora skillnader mellan tittare och jury – och Europa tröttnar på Sverige
Detta med placeringar för mig nu genast över till det poängmässiga resultatet, och allt som finns att säga om det. I vanlig ordning är det en hel del intressant.
Man kan ju säga som så att skillnaden mellan tittar- och juryröster inte bara var stora, utan nästan större än någonsin, både i finalen och i semifinalerna. Det var nog fler än jag som blev högst förbryllade när Österrike seglade upp och vann juryomröstningen … det hade jag knappast väntat mig (att Sverige skulle vara tvåa var mindre förvånande). Sedan anade jag förstås att det skulle bli betydligt mindre från tittarna till Österrike och Sverige, men att Sverige var så långt ner som fyra från slutet i tittaromröstningen var ändå en överraskning. Och det kanske var dramatiskt med den händelseutvecklingen, där de två ledande länderna snabbt blev nedtagna och borträknade från segern till förmån för någon annan oviss, men själv tyckte jag mest bara att det var snopet och att man blev blåst på konfekten på något sätt. Jag tror inte att man som tittare vill sitta sig igenom 43 stycken ”thank you for a wonderful show”, bara för att sedan i ett enda slag gå miste om hela den spänning som byggts upp under denna långvariga röstningsdel. Det var lite så det blev med Österrike och Sverige … känslan av att alltihop varit i onödan när väl publikrösterna kom.
För övrigt ska nog Sveriges dåliga tittarresultat ses som en mycket kraftig varningsklocka – Europa håller på att tröttna på oss! Att juryn älskar Sverige är uppenbart (och därför är Melodifestivalens internationella jurygrupper fortfarande i allra högsta grad pålitliga som indikator för vem som borde vinna Mellon) men tittarna, de har snart inget tålamod kvar för våra plastiga, beräknande bidrag. Nu är det dags att göra om Melodifestivalen ordentligt och börja tänka nytt. Ytterligare en tankeställare i detta avseende är att Danmark, med en låt som ratats i Melodifestivalen, var femma hos tittarna i finalen och till och med tittarnas etta i sin semifinal.

Semifinalresultat
En annan intressant skillnad mellan tittare och jury var det här med vinnaren Israel. I tisdagens semifinal var nämligen Israel bara fyra hos tittarna, men etta hos juryn. I finalen däremot var förhållandet plötsligt det omvända: där var Israel tittarnas etta, men bara trea hos juryn. Hur i hela friden kan det bli så? Jag har försökt fatta men inte lyckats ännu …
Annan statistik om semifinalerna är att Israel totalt sett vann semi 1, före Cypern (som var tittaretta), och att semi 2 vanns av Norge före Sverige men att det var Sverige och Danmark som var jury- respektive tittaretta där. Sverige låg även i semin en bit längre ner hos tittarna än hos juryn, men inte lika långt: Benjamin Ingrosso var tittarsexa, och hade alltså gått till final oavsett. Ett land som däremot inte hade gjort det är Ryssland – inte ens om det varit enbart telefonröster hade ryssarna mäktat med att gå till final i år.
Och för den som undrar: om bara tittarna hade fått bestämma hade Grekland gått vidare istället för Albanien från semi 1, och Polen istället för Nederländerna från semi 2. Om bara juryn hade fått bestämma hade Belgien och Schweiz gått vidare istället för Litauen och Finland från semi 1, och Malta, Lettland och Rumänien istället för Serbien, Danmark och Ungern från semi 2. Som vanligt tycker jag om detta facit (även om det finns ett par undantag) att jag hade trivts bättre med enväldiga tittare och utkastad jury än med det omvända!

Och så det vanliga ...
Jag vet att jag brukar säga detta varje år, men jag har för avsikt att upprepa det tills det verkligen händer: juryn måste bort. Jag uppfattar inte deras insats som något annat än rent parodisk. Juryerna är godtyckliga, ogenomtänkta och med största sannolikhet korrumperade på olika sätt (bland annat är säkert många av dem avlönade av svensk skivbransch), och de hyser patetiska, konstlade sympatier för länder som Sverige och Australien, som inte har någon motsvarighet i verkliga livet. När juryn lyfter upp Sverige och Österrike som toppduo, bara för att få detta omkullkastat av tittarnas markant annorlunda röster, så blir det bara sorgligt. Det måste finnas mer samstämmighet mellan jury och tittare på något sätt – inte identiska röster givetvis, det är ju det som är meningen att det inte ska vara – men så avgrundsdjupa åsiktsklyftor som i årets ESC tyder inte på trovärdighet utan är bara löjeväckande. Lösningen är att vi helt enkelt bara gör oss av med juryn. Då kan vi också återgå till en röstningsprocess där spänningen byggs upp på det naturliga sättet, istället för de där tvära kasten.

Några andra spridda resultatkommentarer
Värdlandet Portugal slutade sist, vilket inte är första gången för ett värdland … och näst sist kom Finland. Kan det vara så att Portugal och Finland, efter att ha fått varsin vinst, nu åter hamnar i sin vanliga traditionella roll som Eurovisions ständiga olycksbröder som bara får bottenresultat hela tiden?
Tjeckien fick som väntat sitt bästa resultat någonsin: en sjätteplats, som Mikolas Josef var oförskämt väl värd. Hade tittarna bestämt själva hade han rentav blivit fyra. Även Cypern slog personligt rekord med sin silverplats, Tyskland verkar ha hittat rätt igen, och Italien fördes upp av tittarna till en bra placering (det tyder också på en fortsatt efterfrågan på ”medvetna bidrag” bland folket). Däremot kom Norge, Frankrike, Irland och Litauen lite längre ner i finalresultatet än de kanske hade hoppats.
Själv röstade jag på inte mindre än tre länder igår kväll: jag gav Ungern och Frankrike två röster var, och en till Moldavien. Ungern blev i slutändan den låt jag tyckte bäst om spontant när jag väl befann mig framför TV:n; Frankrikes ”Mercy” blev en aning platt i sändning. Moldavien var ett lyckopiller som borde ha kunnat charma både öst och väst, och jag blev lite förvånad över att de inte kom bättre än tia, men det fanns ju gott om konkurrens förstås.

Statistiken säger inte allt
Det sista jag ska säga om 2018 är att det var året då många statistiska mönster bröts, med missad final för Azerbajdzjan, Ryssland och Rumänien, och så det där att ”halvorna” inte behöver spela särskilt stor roll, då majoriteten av finalister från semifinalerna i år startade tidigt. Jag är för min del mycket belåten med att det blir mindre sådan statistik som tipparna gör sig till slavar under, för det är så tråkigt när de resonerar att ”så där kan det inte bli för det har aldrig hänt”. Nu får de lägga av med det; det enda som återstår är snart att bevisa att startnummer 2 kan vinna också.
Och tittarnas slutvinnare (plus tvåan) kom nu åter igen från ett helt annat håll av det europeiska området än tidigare. Att resultaten skulle se ungefär likadana ut år efter år med bara telefonröstning är då inget man behöver oroa sig för. Vi kan också en gång för alla avvisa tanken på att Europa har någon sorts aversion mot Israel eller judar av politiska skäl – åtminstone finns det inga tecken på sådant i våra toleranta Eurovisionkretsar!
Israel är över huvud taget ett storartat Eurovisionland, och det känns inte helt fel att de nu vinner för fjärde gången, tjugo år efter Dana International med ”Diva” och fyrtio efter Izhar Cohen med ”A-ba-ni-bi” (och Milk & Honey med ”Hallelujah” instucken omedelbart därefter). Och dessutom sjuttio år efter att staten grundades.

Nästa år i ...
”Next year in Jerusalem”, sade Netta igår när hon hade vunnit. Det är klart att hon sade så, för de orden har ju ett enormt symbolvärde, men personligen hoppas jag att Israel inte förlägger 2019 års tävling till Jerusalem utan till Tel Aviv. Det är ju faktiskt inte nödvändigt att hålla ESC just i huvudstaden, och Jerusalem har redan fått ha det två gånger, så om jag var israel skulle jag tycka att det var Tel Avivs tur nu. Inte minst för att Tel Aviv (förutom att det är en gayvänlig stad) är en stad med stort Eurovisionintresse, då den välbesökta förfesten ”Israel Calling” brukar hållas där varje år med medverkan av rätt många ESC-artister som värmer upp inför den riktiga tävlingen. Tel Aviv känns helt enkelt som ett bra ställe att ordna Eurovision på. ”Before I leave, let me show you Tel Aviv”, som det sjöngs i ett annat israeliskt bidrag häromåret.
En del tycker kanske inte att det är alldeles lämpligt med ett Eurovision i det politiskt kontroversiella Israel, och jag kan tänka mig att det bl.a. här i Sverige kommer att höjas vissa krav på bojkott av ESC nästa år, företrädesvis från sådana personer som vanligtvis inte brukar bry sig särskilt mycket om ESC. Själv har jag inga problem med det där, för även om man tycker att ESC hålls i en skurkstat (om Israel är en sådan låter jag vara osagt) så kan man alltid utnyttja det till något positivt, som när Loreen besökte människorättsgrupper i Azerbajdzjan. Värre blir det förstås med säkerheten … där måste EBU tänka till både en och två extra gånger, särskilt med tanke på vad Storbritannien drabbades av igår. Men det var kanske precis den väckarklocka som behövdes.
Förhoppningsvis blir det inga avhopp av länder till nästa år; åtminstone har jag än så länge inte sett någon uppgift om att något land håller på att surna till. Jag håller däremot tummarna för att vi får se Liechtenstein debutera 2019, det verkar vara på gång nu, även om det har ropats varg så många gånger på den fronten att jag inte tror det förrän jag ser dem i deltagarlistan. Och Andorra snackar tydligen om att komma tillbaka, det vore också trevligt.

Jag tittar kanske in en eller ett par gånger till här på bloggen med en och annan ytterligare efterhandsreflektion eller förslag inför framtiden. Men nu blir det nog undan för undan så att 2018 års ESC-säsong ebbar ut och lågsäsongen tar vid. Jag återkommer frampå senhösten när det börjar hända saker igen.
Nästa år i Tel Aviv (kanske)!