Eller nej förresten, inte jag, för jag har ju den lilla vanan att jag aldrig ser Eurovision eller ens Melodifestivalen på plats, och det lär inte bli av nästa år heller. Men bildligt talat får även jag åka till Israel.
Netta och låten ”Toy”, som faktiskt var stadig favorit större delen av tiden fram tills för ett par veckor sedan, visade sig nu vara det bidrag som höll ända fram. Fanklubben OGAE hade rätt i sin undersökning den här gången, medan oddsbolagen vimsade till det … startfältet i år framstod mot slutet som väldigt öppet och ovisst, men det kanske det inte hade varit om inte de där oddssättarna varit så extremt trendkänsliga och ändrat siffrorna hit och dit? I slutändan var ju den första intuitionen rätt.
(Själv tippade jag på Cypern som vinnare, och de blev tvåa.)
Jag är både nöjd och inte nöjd med vinnaren, fast mest nöjd ändå. Rent låtmässigt har jag redan gjort klart att jag inte är något fan till ”Toy”, men att ett bidrag med tidsenligt och viktigt innehåll vinner är å andra sidan väldigt positivt. #Metoo är en viktig grej och det är bara rätt och riktigt att det återspeglas även i Eurovision, så att tävlingen inte bara blir en bubbla av ytlighet.
På sätt och vis hade det väl känts roligare om Cypern fått sin första vinst (jag har en tendens att uppskatta när länder som inte vunnit förut får göra det) men med tanke på Cyperns generiska sound och hela arbetssättet bakom det bidraget var det ändå helt klart bäst som skedde, även för Eurovision Song Contests bästa.
När det gäller det där med tvekampen mellan ”fyrverkeri” och ”musik med känsla”, som Salvador Sobral uttrycker det, så blev slutresultatet faktiskt nästan oavgjort kan man säga, på så sätt att vinnaren blev en låt som i och för sig är knasig och spektakulär, men som också har något att säga – i det här fallet ett budskap om kvinnors rätt att inte bli sedda som objekt och behöva anpassa sig och sitt utseende efter männens önskemål. Detta i en låt framförd av en artist som själv med sin visuella stil utmanar sådana schablonbilder. Jag tror nog att den gode Salvador borde vara rätt nöjd med det här, om han tänker efter lite. Och jag kan inte dra någon annan slutsats än att det i framtidens Eurovision kommer att finnas plats för såväl känslan som fyrverkerierna. Ungefär som det varit tidigare alltså. Jag drar en lättnadens suck.
Sceninvasionen
Nu över till något mer negativt som jag också bara måste nämna, nämligen det där förskräckliga scenintrånget som skedde under Storbritanniens bidrag igår. Det sabbade faktiskt stämningen för mig ganska markant … det tog minst en timme innan jag hade kommit på rätt humör igen efter den incidenten, inte minst för att jag satt och fruktade att ytterligare något otrevligt skulle inträffa under de andra låtarna.
Det är helt enkelt upprörande att säkerheten i ESC fortfarande inte fungerar bättre än att någon kan ta sig upp och storma scenen på det där sättet. Något måste verkligen göras åt det på allvar … för förr eller senare är det inte längre en knäppgök eller aktivist som lyckas ta sig fram, utan någon med betydligt ondare avsikter. Det vill vi inte vara med om. Jag tycker att man, även om det är tråkigt, nog faktiskt får utforma arenan på ett sådant sätt att det blir ett ganska stort gap mellan scenen/artisterna och publiken: ett gap där säkerhetsvakterna hinner reagera om någon kommer in. Som det nu är blir man ju direkt nervös när man ser artisterna promenera omkring på långa gångbroar som tar dem rätt ut i publikhavet, på farligt nära håll om det skulle finnas någon skum typ där i folkmassan. Nej, det är nödvändigt att offra närkontakten med publiken, det finns inget annat sätt.
Men det var strongt av brittiska SuRie att slutföra numret så proffsigt, och nöja sig med det och inte tacka ja till erbjudandet att sjunga om. Det är intressant att spekulera i om händelsen påverkade tittarnas poängutdelning i någon form; oddsbolagen reagerade i alla fall genast och sänkte dramatiskt Storbritanniens odds, på ett närmast patetiskt lättpåverkat sätt, för att de fick för sig att landet nu skulle få sympatiröster. Jag tror dock inte det hela påverkade så där jättemycket. De två länderna som följde efter SuRie – Serbien och Tyskland – borde i så fall ha fått stora nackdelar av det hela, då många tittare kan ha pratat om vad som hände och glömt bort att titta på TV:n, men en sjätteplats för Tyskland och en tolfteplats för Serbien i tittarröstningen tyder knappast på någon sådan negativ effekt heller.
Stora skillnader mellan tittare och jury – och Europa tröttnar på Sverige
Detta med placeringar för mig nu genast över till det poängmässiga resultatet, och allt som finns att säga om det. I vanlig ordning är det en hel del intressant.
Man kan ju säga som så att skillnaden mellan tittar- och juryröster inte bara var stora, utan nästan större än någonsin, både i finalen och i semifinalerna. Det var nog fler än jag som blev högst förbryllade när Österrike seglade upp och vann juryomröstningen … det hade jag knappast väntat mig (att Sverige skulle vara tvåa var mindre förvånande). Sedan anade jag förstås att det skulle bli betydligt mindre från tittarna till Österrike och Sverige, men att Sverige var så långt ner som fyra från slutet i tittaromröstningen var ändå en överraskning. Och det kanske var dramatiskt med den händelseutvecklingen, där de två ledande länderna snabbt blev nedtagna och borträknade från segern till förmån för någon annan oviss, men själv tyckte jag mest bara att det var snopet och att man blev blåst på konfekten på något sätt. Jag tror inte att man som tittare vill sitta sig igenom 43 stycken ”thank you for a wonderful show”, bara för att sedan i ett enda slag gå miste om hela den spänning som byggts upp under denna långvariga röstningsdel. Det var lite så det blev med Österrike och Sverige … känslan av att alltihop varit i onödan när väl publikrösterna kom.
För övrigt ska nog Sveriges dåliga tittarresultat ses som en mycket kraftig varningsklocka – Europa håller på att tröttna på oss! Att juryn älskar Sverige är uppenbart (och därför är Melodifestivalens internationella jurygrupper fortfarande i allra högsta grad pålitliga som indikator för vem som borde vinna Mellon) men tittarna, de har snart inget tålamod kvar för våra plastiga, beräknande bidrag. Nu är det dags att göra om Melodifestivalen ordentligt och börja tänka nytt. Ytterligare en tankeställare i detta avseende är att Danmark, med en låt som ratats i Melodifestivalen, var femma hos tittarna i finalen och till och med tittarnas etta i sin semifinal.
Semifinalresultat
En annan intressant skillnad mellan tittare och jury var det här med vinnaren Israel. I tisdagens semifinal var nämligen Israel bara fyra hos tittarna, men etta hos juryn. I finalen däremot var förhållandet plötsligt det omvända: där var Israel tittarnas etta, men bara trea hos juryn. Hur i hela friden kan det bli så? Jag har försökt fatta men inte lyckats ännu …
Annan statistik om semifinalerna är att Israel totalt sett vann semi 1, före Cypern (som var tittaretta), och att semi 2 vanns av Norge före Sverige men att det var Sverige och Danmark som var jury- respektive tittaretta där. Sverige låg även i semin en bit längre ner hos tittarna än hos juryn, men inte lika långt: Benjamin Ingrosso var tittarsexa, och hade alltså gått till final oavsett. Ett land som däremot inte hade gjort det är Ryssland – inte ens om det varit enbart telefonröster hade ryssarna mäktat med att gå till final i år.
Och för den som undrar: om bara tittarna hade fått bestämma hade Grekland gått vidare istället för Albanien från semi 1, och Polen istället för Nederländerna från semi 2. Om bara juryn hade fått bestämma hade Belgien och Schweiz gått vidare istället för Litauen och Finland från semi 1, och Malta, Lettland och Rumänien istället för Serbien, Danmark och Ungern från semi 2. Som vanligt tycker jag om detta facit (även om det finns ett par undantag) att jag hade trivts bättre med enväldiga tittare och utkastad jury än med det omvända!
Och så det vanliga ...
Jag vet att jag brukar säga detta varje år, men jag har för avsikt att upprepa det tills det verkligen händer: juryn måste bort. Jag uppfattar inte deras insats som något annat än rent parodisk. Juryerna är godtyckliga, ogenomtänkta och med största sannolikhet korrumperade på olika sätt (bland annat är säkert många av dem avlönade av svensk skivbransch), och de hyser patetiska, konstlade sympatier för länder som Sverige och Australien, som inte har någon motsvarighet i verkliga livet. När juryn lyfter upp Sverige och Österrike som toppduo, bara för att få detta omkullkastat av tittarnas markant annorlunda röster, så blir det bara sorgligt. Det måste finnas mer samstämmighet mellan jury och tittare på något sätt – inte identiska röster givetvis, det är ju det som är meningen att det inte ska vara – men så avgrundsdjupa åsiktsklyftor som i årets ESC tyder inte på trovärdighet utan är bara löjeväckande. Lösningen är att vi helt enkelt bara gör oss av med juryn. Då kan vi också återgå till en röstningsprocess där spänningen byggs upp på det naturliga sättet, istället för de där tvära kasten.
Några andra spridda resultatkommentarer
Värdlandet Portugal slutade sist, vilket inte är första gången för ett värdland … och näst sist kom Finland. Kan det vara så att Portugal och Finland, efter att ha fått varsin vinst, nu åter hamnar i sin vanliga traditionella roll som Eurovisions ständiga olycksbröder som bara får bottenresultat hela tiden?
Tjeckien fick som väntat sitt bästa resultat någonsin: en sjätteplats, som Mikolas Josef var oförskämt väl värd. Hade tittarna bestämt själva hade han rentav blivit fyra. Även Cypern slog personligt rekord med sin silverplats, Tyskland verkar ha hittat rätt igen, och Italien fördes upp av tittarna till en bra placering (det tyder också på en fortsatt efterfrågan på ”medvetna bidrag” bland folket). Däremot kom Norge, Frankrike, Irland och Litauen lite längre ner i finalresultatet än de kanske hade hoppats.
Själv röstade jag på inte mindre än tre länder igår kväll: jag gav Ungern och Frankrike två röster var, och en till Moldavien. Ungern blev i slutändan den låt jag tyckte bäst om spontant när jag väl befann mig framför TV:n; Frankrikes ”Mercy” blev en aning platt i sändning. Moldavien var ett lyckopiller som borde ha kunnat charma både öst och väst, och jag blev lite förvånad över att de inte kom bättre än tia, men det fanns ju gott om konkurrens förstås.
Statistiken säger inte allt
Det sista jag ska säga om 2018 är att det var året då många statistiska mönster bröts, med missad final för Azerbajdzjan, Ryssland och Rumänien, och så det där att ”halvorna” inte behöver spela särskilt stor roll, då majoriteten av finalister från semifinalerna i år startade tidigt. Jag är för min del mycket belåten med att det blir mindre sådan statistik som tipparna gör sig till slavar under, för det är så tråkigt när de resonerar att ”så där kan det inte bli för det har aldrig hänt”. Nu får de lägga av med det; det enda som återstår är snart att bevisa att startnummer 2 kan vinna också.
Och tittarnas slutvinnare (plus tvåan) kom nu åter igen från ett helt annat håll av det europeiska området än tidigare. Att resultaten skulle se ungefär likadana ut år efter år med bara telefonröstning är då inget man behöver oroa sig för. Vi kan också en gång för alla avvisa tanken på att Europa har någon sorts aversion mot Israel eller judar av politiska skäl – åtminstone finns det inga tecken på sådant i våra toleranta Eurovisionkretsar!
Israel är över huvud taget ett storartat Eurovisionland, och det känns inte helt fel att de nu vinner för fjärde gången, tjugo år efter Dana International med ”Diva” och fyrtio efter Izhar Cohen med ”A-ba-ni-bi” (och Milk & Honey med ”Hallelujah” instucken omedelbart därefter). Och dessutom sjuttio år efter att staten grundades.
Nästa år i ...
”Next year in Jerusalem”, sade Netta igår när hon hade vunnit. Det är klart att hon sade så, för de orden har ju ett enormt symbolvärde, men personligen hoppas jag att Israel inte förlägger 2019 års tävling till Jerusalem utan till Tel Aviv. Det är ju faktiskt inte nödvändigt att hålla ESC just i huvudstaden, och Jerusalem har redan fått ha det två gånger, så om jag var israel skulle jag tycka att det var Tel Avivs tur nu. Inte minst för att Tel Aviv (förutom att det är en gayvänlig stad) är en stad med stort Eurovisionintresse, då den välbesökta förfesten ”Israel Calling” brukar hållas där varje år med medverkan av rätt många ESC-artister som värmer upp inför den riktiga tävlingen. Tel Aviv känns helt enkelt som ett bra ställe att ordna Eurovision på. ”Before I leave, let me show you Tel Aviv”, som det sjöngs i ett annat israeliskt bidrag häromåret.
En del tycker kanske inte att det är alldeles lämpligt med ett Eurovision i det politiskt kontroversiella Israel, och jag kan tänka mig att det bl.a. här i Sverige kommer att höjas vissa krav på bojkott av ESC nästa år, företrädesvis från sådana personer som vanligtvis inte brukar bry sig särskilt mycket om ESC. Själv har jag inga problem med det där, för även om man tycker att ESC hålls i en skurkstat (om Israel är en sådan låter jag vara osagt) så kan man alltid utnyttja det till något positivt, som när Loreen besökte människorättsgrupper i Azerbajdzjan. Värre blir det förstås med säkerheten … där måste EBU tänka till både en och två extra gånger, särskilt med tanke på vad Storbritannien drabbades av igår. Men det var kanske precis den väckarklocka som behövdes.
Förhoppningsvis blir det inga avhopp av länder till nästa år; åtminstone har jag än så länge inte sett någon uppgift om att något land håller på att surna till. Jag håller däremot tummarna för att vi får se Liechtenstein debutera 2019, det verkar vara på gång nu, även om det har ropats varg så många gånger på den fronten att jag inte tror det förrän jag ser dem i deltagarlistan. Och Andorra snackar tydligen om att komma tillbaka, det vore också trevligt.
Jag tittar kanske in en eller ett par gånger till här på bloggen med en och annan ytterligare efterhandsreflektion eller förslag inför framtiden. Men nu blir det nog undan för undan så att 2018 års ESC-säsong ebbar ut och lågsäsongen tar vid. Jag återkommer frampå senhösten när det börjar hända saker igen.
Nästa år i Tel Aviv (kanske)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar