Fast det där med hur jag tror att det ska gå förresten … den analysen ska jag nog återkomma till längre fram inpå. Än så länge nöjer jag mig med att bara svara Ja, Nej eller Kanske på frågan om jag tror att respektive land kommer att gå till final.
Plus då att jag sätter betyg. I vanlig ordning grundar sig dessa betyg på hur bidragen ser ut på YouTube och låter på Spotify (framför allt det senare). Och det är bara vad jag tycker om låtarna med min egen smak som avgör betygen, inte hur jag tror att det går för dem eller hur lämpligt det är att de vinner.
Om semifinal 1 i allmänhet kan man säga att de allra flesta anser att det är den starkare av de två semifinalerna i år; jag håller också med om det totalt sett, även om jag personligen hittar flera av mina enskilda favoriter i den andra. Här i semi 1 återfinns förhandstippade länder som Israel, Tjeckien, Bulgarien, Estland och Belgien, som dessutom alla har hamnat i samma halva av semin – den första – vilket gör den halvan till ett riktigt getingbo. Förutom dessa finns i startfältet fanfavoriter som Finland, och intressanta outsiders som Österrike och Cypern ... men även ett och annat riktigt bottennapp.
Märk väl att Sverige inte tävlar i denna semi, så den svensk som får lust att kasta sig på telefonen och ringa på något land kan bara glömma det, alternativt åka över gränsen till Finland och ringa. :)
Här kommer min genomgång.
Jag var redan i förväg ganska säker på att Azerbajdzjan skulle få gå ut först i år – och så blev det mycket riktigt också (jag vet hur Christer Björkman tänker minsann …). Den här popkaramellen är nämligen lite ”anthemic”, som de engelsktalande Eurovisionfansen säger; den har känslan av ”officiell låt” och gemensam allsång för hela ESC, och då är den ju lämplig att inleda med. Jag tycker också att låten är rätt så medryckande och uppmuntrande ”euro-disco-pop”, och det får mig rentav att glömma att texten stundtals är ganska pinsam och att Azerbajdzjan även i år har tagit utländsk hjälp med låtskrivandet. Sammanfattningsvis gillar jag detta mer än mycket annat som landet kommit med genom åren – det är mer spontant än beräknande den här gången och det känns positivt.
Mitt betyg: 8.
Till final? Kanske.
(Ja, även att Island skulle få startnummer två var en detalj som jag lyckades förutsäga!)
Efter en framgångsrik period 2008–2014, då Island gick till final vartenda år, har de nu hamnat i en rejäl svacka och missat tre år i rad, och det är inte mycket som talar för att de ska kunna bryta mönstret i år. En väldigt intetsägande Disney-ballad med någon sorts klyschigt fredsbudskap, en ung artist som inte heller engagerar nämnvärt, och så tidigt startnummer bland en massa konkurrenter … förutsättningarna kunde vara bättre.
Mitt betyg: 2.
Till final? Nej.
Här kommer den första av flera rocklåtar i årets Eurovision: en inte helt oäven sak framförd av en manlig artist som helt klart har en bra röst. Han sjunger också på det egna språket albanska, vilket inte gör mig någonting. Och här har vi dessutom det av årets bidrag som ger mig ”lovsångsmötesvibbar”; det brukar ju finnas minst ett sådant varje år i såväl MF som ESC. Tyvärr tror jag att Albanien drunknar i mängden, för trots rockkänslan sticker de bara inte ut tillräckligt mycket.
Mitt betyg: 6.
Till final? Nej.
Jag tycker det börjar bli allt vanligare att prata om James Bond som en musikstil … mer än en gång har jag sett omdömen om diverse låtar att de är ”Bond-låtar”, och det lustiga är att jag fattar vad som menas, även om det liksom inte går att förklara. En särskild filmisk känsla över soundet på något sätt. Så är det alltså med årets bidrag från Belgien, framfört av sångerskan Sennek, som har bemötts med respekt och ligger ganska högt upp i tipsen. För min del undrar jag om inte detta beror lite på landets goda resultat de senaste åren med Loic Nottet 2016 och Blanche 2018, som båda kom fyra … experterna tar nu för givet att Belgien fortfarande är ambitiösa. Själv tycker jag att det trots Bond-soundet är lite sömnpillervarning över den här låten. Även om den är snygg så tar den inte tag i mig alls, och jag blir inte ett dugg förvånad om den inte kommer med till final.
Mitt betyg: 4.
Till final? Kanske.
Här är det däremot inte tal om några sömnpiller! Tjeckien, som varit i final en enda gång och då bara kom på 25:e plats, stormar nu in med en riktigt ovanlig, cool och medryckande låt där hiphop, jazz och RNB smälter samman till en modern mix. Mikolas har något speciellt, med glasögon och urballade danssteg, och så den där trumpeten som man inte kan få ur hjärnan … Jag vet inte om man direkt kan kalla det för bra (varningsklockorna ringer ju bl.a. för vissa textrader som kan framstå som sexistiska, i sann hiphopanda), men det är en frisk fläkt, sannerligen. Om inte Tjeckien får sin bästa placering med råge nu i år så blir jag nog rätt kraftigt besviken.
Mitt betyg: 8.
Till final? Ja.
Precis som Tjeckien överraskar Litauen med att skicka sin bästa låt någonsin: en väldigt vacker och lugn liten sak, underskattad i tipsen så här långt. Ieva sjunger nästan viskande sockersött i början, sedan övergår det i en svävande refräng där hon låter mer som Dolores O’Riordan i Cranberries (fast samtidigt också som Enya), och i andra versen kommer det dessutom in läckra elgitarrslag som låter som något ur Twin Peaks. Jag gillar känslan allt som allt – det är ljuvt, romantiskt, vemodigt, och en fin text (som i videon illustreras med motiv av åldrandets skönhet … vi får väl se hur det blir på scen). Synd att konkurrensen är så hård i den här semihalvan, men det är inte alls omöjligt att Litauen skräller och tar sig vidare ändå.
Mitt betyg: 9.
Till final? Kanske.
Den här har jag kommenterat en del redan innan: årets största favorit, en dagispoplåt med tidsenligt #metoo-budskap och maskinbehandlad kacklande sång. Och jag för min del tycker fortfarande att den är … nästan enbart störig. Sorry. Det är kanske bra ur ett samhällsperspektiv om Israel vinner (och dessutom lär mina kristna Facebookvänner bli förtjusta …), men rent musikaliskt tycker jag helt enkelt inte att de förtjänar det. Min föraning är också att Netta går i samma fälla som Italien förra året och spelar över och bara blir provocerande – i så fall lär hon tappa segern. Men till final lär hon ju i alla fall gå till att börja med.
Mitt betyg: 3.
Till final? Ja.
Sångaren Alekseev kommer egentligen från Ukraina, men här sjunger han för Vitryssland, och han är försedd med en midtempo-dänga med en smittsam, rytmisk och en aning vemodigt klagande refräng. Tydligen återgav han den inte särskilt bra i den nationella uttagningen (där han också visade att engelska inte är hans starka sida), och därför ligger han förhållandevis långt ner på oddslistan, men jag tror att han har goda chanser då han är ganska stor i öst – sådant ska inte underskattas. Dessutom är låten tillräckligt stark för att räcka i sig.
Mitt betyg: 7.
Till final? Kanske.
Det finns vissa Eurovision-artister som ger anledning till oro när det gäller förmågan att sjunga rent och snyggt, men estlandsryska Elina hör då rakt inte till dem. Hon sjunger med full kontroll i detta smäktande operastycke på italienska, som faktiskt är mer renodlat än tidigare försök i genren (som mer har varit ”popera”). Jättevackert är det och tonslingorna i refrängen får en ju att rysa, på ett positivt sätt, men frågan är om det kanske inte är för svårt för att nå riktigt högt.
Mitt betyg: 9.
Till final? Ja.
I likhet med Belgien har Bulgarien varit väldigt upphaussade i år tack vare att det gått så bra för dem på sistone, och experterna verkar redan ha glömt att båda länderna faktiskt förr i tiden hade svårt att gå till final. Jag vill nu höja en liten negativ varningsflagga även för Bulgarien. De representeras av en för detta tillfälle ihopsatt grupp, som sjunger en svenskskriven tung och mörk poplåt, inte helt olik Azerbajdzjans ”Skeletons” från förra året (bara att det nu är ben istället för skelett). Jag borde egentligen gilla den stilen, men paketet känns inte så suggestivt som det borde vara utan blir på något sätt plastigt, och de fem gruppmedlemmarna ger inte intryck av att höra ihop egentligen. Det är möjligt att publiken också genomskådar detta, även om Bulgarien förvisso har fått en fördelaktig position.
Mitt betyg: 5.
Till final? Kanske.
Makedonien har den mest egendomligt uppbyggda låten i årets startfält … den växlar hej vilt mellan stilar och tempon, utan någon konsekvens eller motivation. Framför allt höjer man som lyssnare på ögonbrynen åt inslagen av reggae som dyker upp då och då. Nu är det inte dåligt för det: refrängen sätter sig ganska bra, och allt som allt är det rätt mycket feelgood och somrig stämning över bidraget i fråga, men att låten är så omväxlande gör den tyvärr också rörig. Det är möjligt att inte så många begriper sig på det hela.
Mitt betyg: 6.
Till final? Kanske.
En långsamt framrullande bluespopaktig låt, som har en viss filmisk kvalitet (med ett talat parti i mitten) och gör att man typ ser framför sig en ”barsångerska en kväll på en rökig klubb”. Det är inte så dåligt, men inget som gör något större intryck heller, och Kroatien lär nog bli bortglömda i år och får stå över. Synd på en sångerska som annars kan sina saker och verkar inställd på att få göra bra ifrån sig.
Mitt betyg: 3.
Till final? Nej.
Det är stor variation av stilar i årets Eurovision (och det är det egentligen vartenda år) och Österrike bidrar till detta då man kommer med gospel. Närmare bestämt låter det lite som Nano och ”Hold On” … fast nej, den låten är faktiskt väldigt mycket bättre, för i det här fallet blir det trots refrängens tjusigt svängiga gospelkörer ganska platt. Själva inspirationen och gnistan saknas liksom i mina öron. Kanske kan det ha att göra med att låten åstadkommits av det delvis svenska låtskrivarkollektivet Symphonix International (där sångaren César själv ingår), som också står bakom Bulgariens låt och som onekligen verkar vilja framställa Eurovisionbidrag på löpande band åt hela Europa.
Mitt betyg: 3.
Till final? Kanske.
Nu blir det i mitt tycke betydligt vackrare och mer fängslande! För här kommer Grekland med sin mest etniskt färgade låt på ett bra tag. Stämningsfullt och melodiskt, med atmosfäriskt komp och dundrande trummor i refrängen … och så är ju grekiska ett så väldigt vackert språk att sjunga på, inte minst när det nu dessutom görs av en förträfflig sångerska. Grekland hör till mina favoriter i år, helt klart.
Mitt betyg: 9.
Till final? Kanske.
Ja, hur ska det nu då gå för Finland och deras uppmärksammade X-Factor-deltagare Saara Aalto? Hon är i viss mån en fanfavorit, men samtidigt har hennes chanser tonats ner kraftigt efter att hon på hemmaplan uppträdde med en enbart smaklös show och inte framförde låten speciellt bra. Om hon har rättat till bristerna till Lissabon kan Finland mycket väl knipa en finalplats, men frågan är om hon har det … dessutom har Cypern en låt i samma fack som nog ligger bättre till. Själv tycker jag att den Deb-skrivna ”Monsters” är skaplig, med en utmärkt refräng, men att man likväl glömmer bort den till förmån för många andra länder. Jag misstänker att många tittare kommer att tycka detsamma.
Mitt betyg: 6.
Till final? Kanske.
Armenien sjunger på sitt eget språk i år (”qami” betyder ”vind”) och det är ju kul och ska uppmuntras. Jag borde kanske också gilla den här balladen mer än jag gör … det är en sångare som sjunger övertygande, det finns etniska spår och det låter allmänt vackert. (Ett tidigare ESC-bidrag jag associerar till är den estniska ”Kuula” från 2012.) Men det blir lite intetsägande i längden ändå: inget jag har lust att lyssna på särskilt många fler gånger. Dock brukar Armenien för det mesta klara av semifinalerna bra och jag tror de gör det nu med.
Mitt betyg: 3.
Till final? Ja.
Lite kraftigare tongångar igen när Schweiz kommer in och släpper loss med en stundtals ganska rivig poprocklåt med gitarrväggar, framförd av en syskonduo där det är den kvinnliga parten som hörs. Jag får associationer till Pink och liknande sådana artister. Synd att själva låten då inte är så märkvärdig egentligen – genren och framförandet är liksom bättre än det rent melodiska.
Mitt betyg: 4.
Till final? Nej.
Tillsammans med Litauen är detta det mest stillsamma bidraget i denna semi. Duktig sångare (ej en ensam kille med gitarr, men känslan är faktiskt lite i den vägen) sjunger finkänsligt och snyggt en sorgligt romantisk text, och faktiskt så växer låten för mig rätt rejält efter några lyssningar. Problemet är ju bara att för att gå till Eurovisionfinal så borde den vara mer omedelbar … men startpositionen är bra och det är kanske inte omöjligt att Ryan verkligen gör intryck på publiken och tar Irland till final för första gången på några år.
Mitt betyg: 7.
Till final? Kanske.
Cypern är tyvärr ett av de länder jag stör mig mest på i år. Inte nog med att det saknas cypriotisk anknytning hos såväl artist (grekisk) som låtskrivare (grekisk-svenska) – dessutom är låten en så väldigt typisk, tråkig, samtida listpoplåt, utsmyckad med små etnoinfluenser för att låta mer ”grekcypriotisk”, men ändå samma stil som vi redan hört många gånger förr från Zara Larsson och många andra. Tyvärr är det ju så att startordningsdiktator Björkman gärna premierar just detta (”Bravo! Samtida! Modernt! Skrivet av svenska proffs!”) och därför låter han Cypern få fördelen att gå ut sist, direkt eller indirekt uppmanad därtill av den svenska musikindustrins penningstinna krafter … Nu låter jag väl som Salvador Sobral i hans utfall mot ”snabbmatsmusik”, eller som en 70-talsproggare, men någonting i det här paketet och det här arbetssättet känns alltså för mig problematiskt. Hoppas det inte håller till final … men risken är överhängande.
Mitt betyg: 3.
Till final? Ja.
Omdömen om bidragen i semifinal 2
Omdömen om de direktkvalificerade bidragen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar