De sex direktkvalificerade i ESC 2023: omdömen

Nu har jag avgett mina omdömen och tips om semifinal 1 och 2 i årets Eurovision, och då är det bara Big 5 och den regerande mästaren/värdlandet som återstår. Eller … vänta nu … i år är det annorlunda eftersom vi både har en regerande mästare och ett värdland som också råkar vara ett Big 5-land. Ja, vi kan väl kalla konstellationen för ”de sex direktkvalificerade” då.
Hur kommer det att gå för dessa sex? Kommer Ukraina att vinna en gång till bara på att alla har så starka sympatier för dem? Och kommer Storbritannien med något som är värdigt ett värdland?
Ute i fan- och förståsigpåarkretsar anses det att de flesta av de här länderna blir att räkna med i finalens toppstrid. Det jag själv kan säga är att ett av de direktkvalificerade länderna mest bara gör bort sig (i mitt tycke i alla fall), ett annat är tvärtom riktigt intressant och annorlunda, ett är fullt angenämt och övriga tre är i alla fall rätt okej. Vem som är vad? Ja, häng med här så får ni se själva, för här kommer mina omdömen om de sex som redan fått sina finalbiljetter.

UKRAINA – ”Heart of Steel”, Tvorchi.
Vi börjar med förra årets vinnare (som dock ej är värdland), och den här gången har inte Ukraina grävt i sin egen folkmusikjord utan snarare blickat västerut och tagit till sig vissa RNB-influenser, med en makligt dunkande puls och halvrappad sång. Det som ändå ger det hela en viss hemlandsanknytning är den något olycksbådande och mörka ljudbilden (och titeln) som känns som något slags vink om krig och hot. Ukraina gör alltså inte bort sig den här gången heller, men vi har hört bättre och mer omedelbart tilltalande saker från dem, och även om de säkert placerar sig bra tror jag inte att de vinner ett år till.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

ITALIEN – ”Due vite”, Marco Mengoni.
Låten inleds med ett mycket vackert litet pianomotiv som sedan återkommer då och då och väl får anses vara den stora behållningen, och av det byggs det upp en ganska traditionellt finkänslig italiensk rockballad: rik på text (italienarna gillar uppenbarligen att rabbla många ord i följd för att uttrycka sina känslor, inte bara när de pratar utan även när de sjunger …) men helt okej även melodiskt. Behagligt alltihop, men jag blir ändå inte berörd riktigt ända in i hjärtat, för det känns som man hört det här förut från Italien. Just i och med det kan man dock inte räkna bort dem från toppstriden: sådant här går ofta hem i stugorna.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

SPANIEN – ”Eaea”, Blanca Paloma.
Här kommer något djärvt som man inte riktigt vet vad det är. Är det spansk etno? Låter folkmusik så i Spanien? Det har jag aldrig uppfattat förut. Jag får snarare associationer till Mellanöstern eller möjligen till portugisisk fado. Det är besynnerligt och dissonant, verkligen inte lättsmält, men ändå vann den alltså Spaniens uttagning så spanjorerna gillar det ju tydligen … Ja, jag gillar det faktiskt också, låten växer rejält på mig. Sångerskan ylar vemodigt och skickligt och i bakgrunden plingar hela tiden ett snyggt synt-arpeggio. Läcker stämning av elektronisk vaggsång med ”niño mío, chiquito mío” och ”luna” och ”noche”. Allt möjligt på en gång. Spanien har uppenbarligen börjat ta Eurovision seriöst istället för att bara tråka sig igenom tävlingen varje år.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.

TYSKLAND – ”Blood & Glitter”, Lord of the Lost.
En av mina högsta önskedrömmar i Eurovision är att Tyskland någon gång ska representeras av Rammstein. Då känns det snarast som rena hånet att tyskarna i år skickar det här, som låter som något som är (för att travestera Douglas Adams i Liftarens guide till galaxen) ”nästan men inte riktigt helt och hållet olikt Rammstein”. Närmare bestämt så är det något slags glamhårdrock, och detta i en sådan där mesig Eurovision-anpassad form – vilket ju också den personlighetskluvna titeln ”Blood & Glitter” ger en vink om. Sådant som får äkta hårdrockare att mest bara fnysa, och som mest känns ljummet och varken kan diggas eller skrattas åt. Det bästa jag kan säga är att man i år åtminstone kommer att komma ihåg vilket bidrag som var Tysklands, tack vare effektsökeriet – men det lär bli en dålig placering igen, för alla som vill rösta på något energiskt kommer att rösta på Finland istället.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

FRANKRIKE – ”Évidemment”, La Zarra.
För två år sedan var Frankrike nära att vinna med den gammaldags Édith Piaf-liknande ”Voilà” med Barbara Pravi. Styrkta av detta försöker de nu med något liknande igen, fast den här gången kombineras känslan av chanson och 1950-tal med mer moderna rytmer. Slutresultatet blir då intressant nog (åtminstone i mina öron) ett sound som faktiskt känns lite 70-talsdisco – en kombination av tider som möts på halva vägen var, kan man alltså säga. Jag blir för min del lätt förvirrad av det hela, och oavsett tidsmarkörer så är det en låt som är hyfsad men inte lyfter helt och hållet.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

STORBRITANNIEN – ”I Wrote a Song”, Mae Muller.
Som avslutning kommer här värdlandet, som dock inte är värdland för att de vunnit utan för att de ställer upp ändå. Just därför har de kanske pressen på sig att visa upp något bra … och visst, jag tycker inte att Storbritannien behöver skämmas detta år heller. Dock intresserar jag mig mycket mer för texten än musiken i deras bidrag, för den går på det aningen originella temat att hellre än att beklaga sig hit och dit över hur taskig någon är kan man skriva en låt om vederbörande. Onekligen lite fyndigt. Musikaliskt är låten mer anonym, men det är inget särskilt dåligt med den heller, den känns som samtida pop och har ett lätt vemodigt groove som det svänger rejält om.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.

Ja, det där var alltså ”Big 6”, och nog borde de flesta av dem ha goda chanser i Liverpool: det gäller i synnerhet Ukraina och Italien men även Frankrike och kanske Spanien och Storbritannien. Frankrike har faktiskt legat väldigt högt i alla förhandsröstningar och tips – ofta trea efter Sverige och Finland – och jag fattar väl inte helt och hållet varför men har helt klart landet i åtanke när jag funderar på hur toppstriden kan gestalta sig.
Sammantaget tycker jag årets startfält med sina 37 bidrag är ganska bra: det finns gott om variation i det och det är nästan det viktigaste, och det går att skilja ut favoriter och ett antal av bidragen växer med tiden.
När det gäller vilka jag tycker är allra bäst av dem har jag nog ändå mestadels kvar samma intryck som jag fick spontant i april, när jag hade lyssnat igenom alla. Vilket innebär att mina personliga favoriter alltjämt är Finland, Sverige, Serbien, Australien, Moldavien och möjligen Nederländerna. Det som har ändrats sedan dess är att Finland har seglat upp och tagit min förstaplats och tillika fått en tia i betyg av mig, efter att det varit besvärligt målfoto mellan dem och Sverige ett tag. Nu tycker jag ”Cha Cha Cha” är ensam etta. Jag är också på god väg att stoppa in Tjeckien och Spanien i favoritsamlingen; särskilt det raffinerat klagande spanska bidraget blir jag mer och mer förtjust i.

Borta i Liverpool är nu det hela igång, och Finland väcker uppmärksamhet även där och verkar i skrivande stund ha tagit in på Loreen i odds och favoritskap. Personligen tycker jag också det skulle vara bättre för tävlingen om Finland vann än om Sverige gjorde det, men det har jag tänkt återkomma till i mitt ”inför finalen”-inlägg.
Just nu har jag inte så mycket mer att säga utan väntar för närvarande mest bara på att själva tävlandet ska sätta igång (detta inlägg lägger jag ut på lördagen innan det börjar). När det väl har gjort det återkommer jag säkerligen full av upprörda/spekulativa/analytiska/spydiga kommentarer.
Ha det bra till dess!

Min genomgång av semifinal 1
Min genomgång av semifinal 2

De fem direktkvalificerade i ESC 2022: omdömen

Efter att jag nu har gått igenom alla semifinalbidragen har det blivit dags för slutklämmen i mina kommentarer, nämligen de länder som är direktkvalificerade till final. Det brukar ju vara sex stycken, Big 5-länderna plus värdlandet, men den här gången är det bara fem och det beror ju naturligtvis på att det var ett Big 5-land som vann förra året och är värdland. Vilket för övrigt också gör att det blir 25 länder i finalen den 14 maj istället för de vanliga 26. Skönt det tycker jag, då redan 25 känns för mycket och 26 som alldeles för mycket. Enligt min åsikt borde standardsiffran vara 21, något man uppnår genom att ha ett direktkvalificerat värdland och så tio platser från varje semifinal – och så får Big 5-länderna få tävla i semifinalerna de också, utan att det blir fler finalplatser för det. Ett lite tajtare (och rättvisare) upplägg.
Jag ska inte uppehålla mig vid den idén, men om vi leker med tanken på att den genomförts nu i år så hade nog de flesta Big 5-länderna faktiskt inte haft så mycket att frukta av att genomgå en semi. För de har bättrat sig jämfört med många andra år – antingen enligt min egen åsikt eller enligt den allmänna meningen bland tyckarna eller både-och – och bland de här fem hittar vi flera topptippade favoriter (låt vara att jag själv inte alltid instämmer i lovorden). Dessutom, nu när Moldavien i semi 1 sjabblat till det med en sämre version och alltså inte längre är ”bäst i år” i mina öron, så finner jag personligen i Big 5-kvintetten det bidrag jag nu istället tycker är bäst, tillsammans med Sverige.
Vi ger oss i kast med de direktkvalificerade, och börjar med värdlandet.

ITALIEN – ”Brividi”, Mahmood & Blanco.
Mahmood blev som bekant tvåa i tävlingen 2019 med den strålande ”Soldi”, men här har han i viss mån bytt stil och slagit sig ihop med duettpartnern Blanco i en pianobaserad ballad istället. Jag föredrog helt klart ”Soldi” med dess R&B-stil som passade honom bättre … här blir det mest bara smetigt och onödigt sentimentalt, även om sångarna är proffs. Och precis som med Grekland fattar jag inte hur låten kan vara så favorittippad. Det måste vara någonting med att allt som kommer från Italien (och allt som framförs på italienska) numera anses toppenbra per automatik.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

TYSKLAND – ”Rockstars”, Malik Harris.
Trots titeln är detta inte en rocklåt, utan det är mer hiphop/R&B över den, vilket alldeles särskilt märks i andra versen när Malik börjar rappa på ett sätt som förmodligen är tänkt att låta som Eminem. Han är väl visserligen också fullt kompetent som rappare och sångare, men låten och i synnerhet texten (som alltså mest bara handlar nostalgiskt om den gamla goda rocktiden) passerar ändå med en axelryckning. Även om vi har hört värre från Tyskland än detta.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

FRANKRIKE – ”Fulenn”, Alvan & Ahez.
Ahaaa! Mitt favorit-Eurovision-land (tillsammans med Ukraina) gör mig inte besviken i år, för nu har fransmännen bestämt sig för att för första gången sedan 1996 uppmärksamma sitt minoritetsspråk bretonska – ett häftigt keltiskt språk med nasalljud. Och de gör det i en svettigt trummande, surrande, ylande etno-danslåt som onekligen ligger i samma fack som min all-time-Eurovision-favorit ”Water” (Bulgarien 2007). Jag är verkligen svag för det här dova etnostuket, och trallvänligt är det till på köpet fastän det är mystiskt. Det enda som håller toppbetyget borta är det långa elektroniska glissandot som inte riktigt passar in.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.

STORBRITANNIEN – ”Space Man”, Sam Ryder.
I år har Storbritannien väckt stor uppmärksamhet genom att äntligen ha skärpt till sig och vara bra igen! Åtminstone anses det allmänt så. Själv tycker jag det är sant så till vida att de är bättre nu än många andra gånger, men annars är det väl inget jättemärkvärdigt med det här? En poplåt framförd av en kille med skägg. Ja, det är klart, det är på sätt och vis något slags 90-talsbritpop i modern tappning, och den fyller som sådan en viss lucka i startfältet, så jag kanske inte ska utesluta något.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

SPANIEN – ”SloMo”, Chanel.
Spanien satsade i år på att återinföra en riktig uttagning (anordnad i Benidorm) och de verkar ha träffat rätt direkt. Precis som Storbritannien har ju detta Big 5-land haft fasligt svårt att få fram bra grejer till Eurovision, men det här känns helt okej och i mitt tycke bättre än britternas insats. Ett fräscht exempel på spansk pop, samtidigt som det finns en ton av ”typisk Eurovision” och ”Fuego” över det också, så det kan tilltala såväl fans som sporadiska tittare. Spanien räknas inte till de allra största favoriterna, men jag vill faktiskt höja ett kraftigt varningens finger, för det kan mycket väl hända att Europa nu i krigets år vill ha något medryckande att muntra upp sig med, och i så fall är nog Spanien det land som ligger allra bäst till för att komma från ingenstans och knipa de rösterna.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

Det här var alltså alla fyrtio bidragen. Om jag ska summera helheten så konstaterar jag att det rent formellt, att döma av mina betyg, verkar vara ett ganska klent år … för faktum är att inte en enda låt har fått toppbetyget 10 av mig, det är bara två stycken som fått 9:or, och neråt botten till förekommer det en del 2:or och 3:or. Ändå tycker jag inte det känns så uselt, utan startfältet på det hela taget är ändå ganska upplyftande att lyssna på, har jag märkt när jag dragit igenom det på Spotify. Flera av låtarna växer också istället för att krympa … det är möjligt att det hade blivit högre siffror om jag gjort det här vid ett lite senare tillfälle.
De låtar som jag själv tycker bäst om är alltså Frankrike och Sverige – osäkert i vilken ordning – och dessa följs av Moldavien (som fortfarande är bra trots ”revampen”), Rumänien och Serbien. Flera andra ligger där under och skuggar.
Hur det kommer att gå och vem som vinner alltihop till slut tänker jag inte sia om än – vi har två högst ovissa semifinaler att gå igenom först (eventuellt är de redan avklarade när ni läser detta), där i synnerhet den andra är osedvanligt jobbig att förutsäga. Vi ska också få se om Italien gör bra ifrån sig som värdland den här gången, så att allt inte bara blir kaos som i Rom 1991. Att döma av rapporter jag sett från repetitionerna har det faktiskt varit viss oreda med scenen och med att arrangörerna lagt sig i scennumren – alltsammans tyvärr ackompanjerat av konstanta elakheter från fansen, som verkar gå in för att näthata mer och mer för varje år – men det kanske reder ut sig.
Nu håller jag tyst ett litet tag och så säger vi att det är väl mött vid TV:n istället!

Min genomgång av semifinal 1
Min genomgång av semifinal 2

De sex direktkvalificerade i ESC 2021: omdömen

Nu har det blivit dags för mig att avrunda bidragsgenomgången 2021 med att säga något om ”Big 5 + värdlandet” och deras bidrag. Ett moment som man inte ska hoppa över, för i år återfinns en av årets största favoriter i den gruppen, plus ytterligare ett land som har seglat upp och blivit mer och mer favorittippat det också – plus att jag blivit något överraskad av hur mycket jag själv faktiskt gillar ytterligare ett land av de direktkvalificerade (låt vara att det inte alls har nämnts i några spekulationer, så det är väl enbart min egen villfarelse).
Sedan återstår i och för sig ett land som mest bara tramsar till det, och två som sin vana trogna kommer med något fullkomligt menlöst. Men sammantaget utgör de fem stora och årets värdland Nederländerna en skiftande liten skara.
Så här tycker och tror jag om dem och deras utsikter:

STORBRITANNIEN – ”Embers”, James Newman.
Ja, vi har sagt det förr (varje år för att vara exakt), men här kommer det igen: Storbritannien, snälla Storbritannien, varför gör ni så här när ni kan så mycket bättre? Det här är helt enkelt bara menlöst: ett försök till halvmodern soulpop med en hel del brass och en gospelkör, med en sångare som försöker låta raspigt inlevelsefull och gör sitt bästa för att ignorera att 99 % av Storbritanniens befolkning inte vet vem han är och inte bryr sig ett skvatt om hur det går för honom i den där låtsastävlingen. Ack så platt det faller.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

SPANIEN – ”Voy a quedarme”, Blas Cantó.
Vid sidan av Storbritannien är nog Spanien det Eurovision-land som behöver fundera mest på vad de vill med sin medverkan – det är nästan alltid något jolmigt som kommer från dem (ett av de få undantagen är den genialt nippriga ”Baila el chiki-chiki” 2008). Här är det en romantisk ballad som inte kommer igång alls utan bara känns hopslängd för ändamålet när spansk TV i sista stund kom på att ”javisstja, vi kanske skulle ordna nåt till Eurovision också”. Inte ens sångarens uppvisning i falsett i den sista refrängen kan rädda situationen.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

TYSKLAND – ”I Don’t Feel Hate”, Jendrik.
Vissa år har ju Tyskland dragit humorkortet i ESC, och det gör de i år också. Det här låter nästan som Galenskaparna & After Shave skulle kunna göra om de var tyskar, med Anders Erikssons banjo och ett inslag av stepp … och så dyker det upp diverse andra humorklyschor också: en ventiltrumpet à la Djungelboken, lite vissling, och Jendrik själv som leker DJ/presentatör på tyska mot slutet. Till detta knasnummer sjunger han en text som nog faktiskt är tänkt som mer seriös – ja, titeln ”I Don’t Feel Hate” säger tydligt vad det handlar om. Ett glädjepiller är det, jag blir mer road än förlägen om man säger så, men det kommer inte att ha med toppstriden att göra.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

ITALIEN – ”Zitti e buoni”, Måneskin.
Hårdrock är det inte riktigt, men rock i alla fall, när Italien skickar ett rätt så tufft band (namnet Måneskin kommer mycket riktigt av det danska ordet för månsken – en av medlemmarna har danskt påbrå) som något oväntat vann deras Sanremo-festival. Italienska låter egentligen alltid snyggt när man sjunger på det oavsett genre, och det är klart jag alltid uppskattar när det blir rivigare tongångar – det blir ett plus bara för effektens skull – men just den här låten är inte något jag kommer ihåg länge efteråt. Ganska rak rock med enkla riff som sångaren snabbt rabblar upp texten över. Flera tror att bidraget har vinstchans men jag är allt bra tveksam till det, även om placeringen kanske kan bli hög.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

FRANKRIKE – ”Voilà”, Barbara Pravi.
Smakfullt var ordet när Frankrike i år kommer med en finkänslig och elegant liten sak, vars stil går tillbaka till landets ädla gamla chanson-tradition med Edith Piaf i spetsen – sångerskan här påminner en hel del om henne. Ja, här snackar vi culture française, och det är så pass innerligt att Frankrike för närvarande syns bland de översta på vadslagningslistorna. På samma sätt som med Schweiz har jag dock mina tvivel på om franskspråkig musik i valstakt går hem i Europas alla hörn, i synnerhet som det verkar osannolikt att något så här gammaldags skulle kunna vinna igen så kort tid efter Salvador Sobral.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

NEDERLÄNDERNA – ”Birth of a New Age”, Jeangu Macrooy.
Sist av alla kommenterar jag årets värdland Nederländerna, som överraskar positivt med att visa upp en del av sin inhemska kultur som man inte så ofta hör talas om – nämligen den stora folkgrupp i landet som har sitt ursprung i den f.d. nederländska kolonin Surinam i Sydamerika. Jeangu Macrooy hör till dem, och han sjunger sin refräng på Surinams kreolspråk sranan tongo, medan låten musikaliskt klingar läckert karibiskt-afrikanskt (Surinams invånare är till stor del ättlingar till slavar, därav det afrikanska). Intressant alltihop, och inte blir det sämre av att ”Birth of a New Age” faktiskt också är en snygg, välgjord och upplivande låt – i sångstämmorna inte helt olik Sveriges bidrag, fast mindre regelbunden. Enda nackdelen är att det känns som den inte riktigt kommer igång på allvar förrän den är slut, varför den nog inte lär hävda sig i tävlingen heller, men jag blir ändå anmärkningsvärt tjusad av den. (Och nej, jag blir inte avskräckt av det där med ”new age” … det var väl mest på 1980- och 90-talet som kristna förfasade sig över den termen?)
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Ja, det här var allt. Om 2021 års bidragsutbud som helhet kan jag sedan säga att det väl håller ungefär samma klass som föregående år som aldrig blev av, och det är ju inte så konstigt heller då det är så många av det årets tilltänkta artister som dyker upp nu istället.
Förr om åren har jag ibland brukat kommentera hur många ”svenskbidrag” det är och hur många länder som sjunger på sina egna språk och så, men vad gäller språken så är det nog ungefär lika stor andel som vanligt (ca 20 % som sjunger helt eller delvis på eget språk), och det där med svenskbidragen orkar jag faktiskt inte ens hålla reda på längre, man tappar bara räkningen när man försöker kolla upp det. Många är det i alla fall (och det är nästan vanligare att svenska Sacha Jean-Baptiste har koreograferat ett lands nummer än att hon inte har det) och så länge det åtminstone är en artist från aktuellt land får man kanske vara nöjd, börjar det kännas som. Man kan också alltid hoppas att det blir annorlunda nästa år, för i år valde ju väldigt många länder bidrag internt och då låg det också närmare till hands att låtarna plockades in från de där ”internationella teamen” – men om det blir fler riktiga uttagningstävlingar nästa år igen är det möjligt att inhemska förmågor kommer fram i högre grad igen då.
Ja, nu ska vi ju först se hur det går i år. Väl mött vid TV:n!
Jag har talat.

Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om semifinal 2

De sex direktkvalificerade i ESC 2019: omdömen

Självfallet får jag även ta och ge några omdömen om de sex länder som är direktkvalificerade till finalen. Det är detta års värdland Israel, plus de vanliga Big 5.
När det gäller Big 5 har jag ibland sett förslag om att även andra länder borde få ingå i denna skara – exempelvis Sverige eller Ryssland, med tanke på vad de bidrar med i pengar och musikaliskt inflytande, eller Turkiet för att helt enkelt bara locka tillbaka dem till tävlingen. (Turkiet har ju Big 5-regeln som ett av sina främsta skäl till att hålla sig borta, då de tycker den är orättvis, och just det kan man ju hålla med dem om.) Men enligt min åsikt skulle det bara bli ännu värre om fler länder fick finalgaranti. Jag fortsätter istället att hoppas på att EBU tar sitt förnuft till fånga någon gång och helt slopar Big 5 och bara låter ett enda land vara i final direkt, nämligen värdlandet.
Ja ja, än så länge finns systemet kvar, och det är åtminstone ett av Big 5-länderna som i regel brukar förtjäna sin ständiga finalplats. De övriga brukar förtjäna den i varierande grad, i ett par fall nästan aldrig. Ungefär på det sättet är det i år också – det landet som är bra har även i år chans att vinna, de övriga lär inte ha med toppstriden att göra. Och vad värdlandet beträffar så håller de låg profil i år precis som det brukar vara.
Här tycker jag nu till om de sex direktfinalisterna.

STORBRITANNIEN – ”Bigger than Us”, Michael Rice.
För en svensk är det intressantaste med årets brittiska bidrag att John Lundvik har varit med och skrivit det, och det är faktiskt första gången som någon är artist för ett land och samtidigt låtskrivare för ett annat. Man hör också tydligt att Lundvik är upphovsman, för här är det gospel av samma slag som i Sveriges bidrag. Inte dåligt, men det kommer knappast att sno röster från Sverige om man säger så … den ofrånkomliga känslan blir att detta var Lundviks eget andrahandsval och en restprodukt som han föredrog att skicka någon annanstans. Att Storbritannien med sin musiktradition gör sig till objekt för sådan imperialism visar med all önskvärd tydlighet hur bedrövligt lite de tar den här tävlingen på allvar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

FRANKRIKE – ”Roi”, Bilal Hassani.
Det mest positiva med Frankrikes bidrag är att 19-årige sångaren Bilal (med marockanskt ursprung) verkligen har stil … jag måste säga att jag diggar hans androgyna look med lång blond peruk. Men nu är ju ESC trots allt en musiktävling, och själva den franska låten är det dessvärre inte mycket med. En soulpoplåt med viss vemodig stämning, men inget speciellt utöver det vanliga franska tilltaget att blanda modersmålet med engelska hela låten igenom.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

TYSKLAND – ”Sister”, S!sters.
Som man kan ana av såväl låttitel som gruppnamn är detta ett slags kvinnokampssång, med en duo som dock inte själva är systrar. Feministtemat i fråga är något som Tyskland har gemensamt med Nordmakedonien i år, men jag undrar jag om inte de sistnämnda gör det bättre. Det som den här låten har är en gimmick i form av det i och för sig ganska charmiga lilla ljudet av en raspig speldosa, samt två bra röster i stämmor, men inte något himlastormande utöver det.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

ITALIEN – ”Soldi”, Mahmood.
”Contemporary RNB” och alla halv-hiphop-varianter i det facket brukar inte precis stå högt i kurs hos mig, men här blir det delvis annorlunda när det görs på italienska och har ett slags vemodig blandkulturell atmosfär över sig. Mahmood (uppvuxen i Italien med italiensk mamma och frånvarande egyptisk pappa) ror helt enkelt iland sin självbiografiska låt om pengar och familjetragedi på ett övertygande sätt. Jag anar hitkvaliteter, men samtidigt kan det hända att jag uppfattar låten som bättre än den är bara för att Mahmood med sin bakgrundshistoria, sitt allvar och sin kulturella mångfald hör så väl hemma i den här tävlingen.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

SPANIEN – ”La Venda”, Miki.
Här kommer det klämkäck och fartfylld latino (med flamencogitarrer och allt), som lika gärna hade kunnat fungera som officiell låt för ett spanskt fotbolls-VM. Spanien kan nog ta sig en bit upp i resultatlistan bara för att de sticker ut så mycket med sitt höga tempo och sin glädje. Men det är på tok för ytligt och förutsägbart spanskt för att kunna utmana på riktigt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

ISRAEL – ”Home”, Kobi Marimi.
Vi avslutar med årets värdland, som gör precis vad värdländer ofta brukar: de ställer upp med ett bidrag som är snyggt och välgjort och som de inte behöver skämmas för, men som samtidigt inte är avsett att ha någon chans att vinna. I detta fall är det en ganska slätstruken ballad som Israel kommer med: här finns gospelinfluenser precis som i Sveriges och Storbritanniens bidrag, men sångaren tycker jag låter mest som en uttråkad Josh Groban. Kanske är låten mest till för att fungera som patriotisk gest till ”hemmet” Israel.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Det var allt - nu har jag gått igenom alla 41. Inte något jättestarkt startfält allt som allt. Lite saknar jag också att det inte är så mycket till pseudopolitiska eller sociala budskap i år (även om det förekommer, från t.ex. Island, Armenien och Nordmakedonien). Men favoriter har jag ju likväl bland de här låtarna. Och det lär bli en väldigt spännande omröstning i finalen, med utrymme för skrällar.
Väl mött vid TV:n!

Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om semifinal 2

De sex direktkvalificerade i ESC 2018: omdömen

Förutom alla de länder som är med i semifinalerna har vi, i vanlig ordning, också några stycken privilegierade länder som är större, bättre, finare och mer värda än alla de andra … ja, åtminstone betalar de en större andel av ESC-kalaset, och därför behöver de inte kvala.
Det där är en regel som jag helst skulle slopa (och förr eller senare kommer den nog att slopas tror jag, även om det inte blir i den närmaste framtiden), men faktum kvarstår att Big 5 är direktkvalificerade tillsammans med värdlandet Portugal, och därför får jag avhandla deras låtar här i ett särskilt avsnitt. Det är för övrigt värst för dem själva att de är direkt i final, för det brukar för det mesta vara en nackdel snarare än en fördel att inte gå via semifinalerna (undantagen är 2005 och 2010).
Nåväl, jag kan konstatera att åtminstone ett av de direktkvalificerade länderna i år förtjänar sin gräddfil, för det är det bidraget som är min allra största favorit så här långt i år. Men låt oss titta närmare på vad Big 5 + Portugal har att komma med.

ITALIEN – ”Non mi avete fatto niente”, Ermal Meta & Fabrizio Moro.
En av de låtar i år som tar upp ett ”allvarligt ämne”; här är det terrorism som är på tapeten, med ett antal av de senaste årens attacker omnämnda i den mycket snabbt framrabblade italienska texten vars titel betyder ”ni har inte gjort mig något” (alltså att terroristerna inte kan rubba oss). Att det är en sådan väldig textmassa i verserna, som tar fokus från musiken, är det enda som stör mig en aning med låten. För i övrigt är den verkligen inte dum alls – en lätt countryaktig poprocklåt med ett skönt plingande elgitarrkomp och den rätta vemodiga känslan bakom orden. Italien tar numera seriöst på sitt tävlande i musik och det gillar jag.
Mitt betyg: 8.
Toppkandidat? Ja.

TYSKLAND ” ”You Let Me Walk Alone”, Michael Schulte.
Jag får väl medge att det här åtminstone är en liten uppryckning jämfört med det olidligt trista material Tyskland har skickat de senaste åren – men de är ändå inte framme ännu. Det här är kort och gott en pianodominerad ballad med en svulstig sångare, ganska smörig, och även om det är en bra refrängmelodi och ett rörande tema (han sjunger om sin egen bortgångne pappa) så känns det ju verkligen som något man hört förut alltför många gånger.
Mitt betyg: 3.
Toppkandidat? Nej.

SPANIEN – ”Tu canción”, Amaia & Alfred.
Apropå ”smörig”, som jag nyss sade att Tyskland var, så ger Spanien det ordet en ny innebörd i år, och det är inte bara smör heller utan också en rejält tilltagen mängd socker och sirap. Den unga duon Amaia och Alfred framför en stillsam romantisk kärleksduett som är så gullig att man storknar: de båda har en superintensiv personkemi där de tittar förälskat på varandra, sjunger ljuvt och inställsamt och utstrålar ett slags kärlek som inte bara innefattar den tvåsamma kärleken mellan dem båda utan i förlängningen en gudomlig kärlek till alla levande ting, kärlek i allt och i alla … Ja, alltså, nu går jag bananas med min beskrivning, men det är verkligen en helt sanslös uppvisning i romantik från Spanien i år, mest då i framförandet men även i själva låten. Man kan undra hur reaktionerna blir från tittarna; det är fullt möjligt att andra upplever en äkta och innerlig Salvador Sobral-känsla, men själv blir jag bara fullkomligt matt av denna sliskiga kolasås.
Betyg: 2.
Toppkandidat? Kanske.

STORBRITANNIEN – ”Storm”, SuRie.
”Hey brother”, inleder brittiska sångerskan SuRie sin låt, och om jag inte visste bättre skulle jag tro att bidraget var en hyllning till framlidne Avicii (som ju har gjort en låt med den titeln). Särskilt som det faktiskt fortsätter med att bli en liten aning Avicii-inspirerat i resten av låten också, så att man frestas att beskylla Storbritannien för efterapning. Nåväl, vid närmare eftertanke är det kanske inte så uppenbart … för man kan lika gärna se det som att SuRie både försöker se ut och låta som Annie Lennox. Oavsett vem som egentligen är förebild så är den här låten i slutändan bara ytterligare ett exempel på att britterna i ESC visar upp en skugga av vad de i själva verket kan.
Betyg: 3.
Toppkandidat? Nej.

FRANKRIKE – ”Mercy”, Madame Monsieur.
Här har vi nu äntligen det enda bidraget i årets Eurovision där jag faktiskt tänker slå till med en tia. För Frankrike är bäst 2018, jag har insett det mer och mer. Som jag redan har skrivit om i ett tidigare blogginlägg så handlar låten ”Mercy” om båtflyktingar, ett ämne som skildras i en poetiskt vacker text där ordet ”mercy” kan tolkas på minst fyra olika sätt: ”merci”, ”mercy”, ”mer-sea” och ”mère sea”. För att inte tala om andra gripande rader som ”je suis tous ces enfants que la mer a pris” (jag är alla de barn som havet har tagit). Till detta kommer att låten är utmärkt musikaliskt: en ganska lågmäld men taktfast poplåt kryddad med smakfull gitarr och ett förträffligt blippande syntljud i refrängen, plus utmärkt sång. Sedan är jag förvisso något orolig för att fransmännen kanske sjabblar bort hela konceptet på scen och blir smaklösa istället (har läst att duon ska ha kläder designade av Jean-Paul Gaultier, och det rimmar väl egentligen rätt illa med ambitionen att skildra människor i misär på havet). Men än så länge är det här för mig helgjutet och riktigt bra.
Betyg: 10.
Toppkandidat? Ja.

PORTUGAL – ”O jardim”, Cláudia Pascoal.
Sist av alla kommentar jag värdlandet Portugal, som även i år aktar sig för att balla ur och istället ser till att bidra med något smakfullt. Vi har här en till stillsam låt, med en sångerska som i kombination med den lätt luftiga produktionen får till en smått säregen stämning. Jag gillar det egentligen skapligt, men det stora problemet är att det känns som låten bara bygger på tre fallande ackord som upprepas om och om igen i det oändliga, och då blir det ganska tjatigt efter ett tag. Men precis som i fjolårets låt är det ändå klart bättre kvalitet än man är van vid från Portugal.
Betyg: 7.
Toppkandidat? Nej.

Ja, det här var min betygsättning av alla Eurovisionbidrag. Jag återkommer naturligtvis med mer genomtänkta tips när det drar ihop sig till tävlan, och efterhandskommentarer allt eftersom. Men just nu är Frankrike alltså min största favorit, följt av ett knippe andra länder som t.ex. Ungern, Rumänien, Grekland och Litauen. Värst i år är Island, Ryssland och Spanien.
Om det nu inte visar sig att länderna rycker upp sig (eller går ner sig) markant när man väl ser dem i TV!

Omdömen om bidragen i semifinal 1
Omdömen om bidragen i semifinal 2

De sex direktkvalificerade i ESC 2017: omdömen

Dags att recensera även de sex bidrag som är direktkvalificerade till final, det vill säga värdlandet samt Big 5 – även dem måste jag ju vid något tillfälle ta upp, och det får bli nu. Bland dessa hittar vi årets stora favorit Italien, men det är också bara den låten och möjligen Frankrike som kan räkna med mer framskjutna placeringar; de övriga fyra håller en låg profil och värdlandet Ukraina lär för en gångs skull inte ha med toppstriden att göra.
Vi ger oss väl direkt in i omdömena. (Något tips är inte aktuellt på det här stadiet.)

FRANKRIKE – ”Requiem”, Alma.
Det jag vänder mig mot med den här låten är att den sjungs på både franska och engelska, i en ganska rörig blandning dessutom – enbart franska hade varit mycket bättre och upplyftande för paketet. Med detta sagt så är det ändå en av de bättre låtarna i år: här finns en vemodig känsla av fransk chanson med lätt orientaliskt snitt, och samtidigt popkvalitet. Frankrike brukar varva totalt intetsägande bidrag med riktigt skapliga diton, och det här hör nog snarast till den senare kategorin.
Betyg: 8/10.

ITALIEN – ”Occidentali’s Karma”, Francesco Gabbani.
Jag har redan kommenterat italienaren Francesco Gabbanis egensinniga bidrag i tidigare inlägg … det är ett utsökt konstnärligt nummer vars italienska text – med österländska metaforer – handlar om ”den nutida västvärldens fördumning”, vilket illustreras av en dansande gorilla (eftersom aporna håller på att gå om människorna i intelligens). Bara detta gör att jag skulle bli höggradigt förtjust om Italien vann. Men nu är det så att själva låten är alldeles utmärkt den också, som låt betraktad; den är trallvänlig och oerhört medryckande med sitt ”allez!” och svår att få ur huvudet. Kan så att säga tilltala såväl kultursnobbar som treåringar. Att den sedan framförs på italienska och trots det funkar internationellt i allra högsta grad är för mig ytterligare ett plus i kanten. Enda nackdelen är att låten har fått förkortas jämfört med när den vann Sanremofestivalen på hemmaplan, med följden att en del fyndiga textrader har gått förlorade, men förhoppningsvis gör det ingen stor skillnad för publiken. Italien har inte riktigt årets bästa låt rent tekniskt sett, men däremot det bästa paketet.
Betyg: 9/10.

SPANIEN – ”Do It for Your Lover”, Manel Navarro.
Det var så många sura miner när det här bidraget valdes (i den spanska uttagningen körde en tremannajury över tittarna och ordnade så Manel Navarro vann) att jag var beredd på en smärre katastrof när jag först lyssnade. Så illa är det nu inte, för detta är en ganska sympatisk, typisk latino-medelhavshit med spansk gitarr och reggaerytm, och det blir man väl alltid i viss mån glad av. Dock blir det ganska snart väldigt tjatigt med det där ”do it for your lover” om och om igen.
Betyg: 6/10.

STORBRITANNIEN – ”Never Give Up on You”, Lucie Jones.
Ballad. Sångerska. Engelsk lovesong. Snark. Ärligt talat, detta engagerar mig inte ett dugg, inte ens när jag prövar att lyssna om. För mig är det här helt enkelt bara märkligt anonymt, trots att 2013 års vinnare Emmelie de Forest varit med och skrivit låten, och trots att Lucie försöker sjunga sorgset och innerligt. Storbritannien borde kanske återgå till internval istället för den lilla B-uttagning de haft på sistone – då kan de kanske åtminstone få med en mer känd artist nästa gång.
Betyg: 2/10.

TYSKLAND – ”Perfect Life”, Levina.
David Guettas och Sias ”Titanium” är alldeles uppenbart en låt som många har försökt och försöker ta efter. Tysklands bidrag i år bygger på en slinga som känns väldigt lånad därifrån, och det är rätt typiskt att den slingan också är det enda som är bra med låten. I övrigt är den mest intetsägande i mina öron. Efter sin vinst 2010 har Tyskland radat upp misslyckanden och sistaplatser, utan att lära sig något mellan varven, och så lär det fortsätta. Jag ser fram emot den dag då de övertalar Rammstein att ställa upp istället ... då snackar vi.
Betyg: 3/10.

UKRAINA – ”Time”, O.Torvald.
Det är mycket beklagligt att värdlandet Ukraina faktiskt är det enda av 42 länder som skickar en rocklåt i år. Och att även denna rocklåt i sin tur ligger rätt långt från riktig hårdrock … kunde Lordi verkligen inte sätta större spår än så? Förmodligen beror det på återinförandet av juryn. Nåja, eftersom detta band från Ukraina ändå representerar någon sorts rock så ligger det nära till hands att uppfatta bidraget positivt – jag tycker det är en rätt trevlig låt (om än lite vemodig), och jag hoppas att bandmedlemmarna tänker ha sina tröjor med digitalur på i ESC också. Men det lär nog bli en placering betydligt längre ner än vad Ukraina är vana vid.
Betyg: 7/10.

Nu har jag alltså satt betyg på samtliga 42 Eurovisionbidrag i år, och även försökt tippa. Som vanligt är ingen av dessa två uppgifter särskilt lätt ... allt eftersom tävlingen närmar sig brukar jag ha för vana att ändra (ibland radikalt) såväl min uppfattning om vissa bidrag som mina teorier om hur det ska gå för dem.
Men just därför kommer jag att återkomma med kommentarer under och efter Eurovision också. Fattas bara annat, för då får man ju massor med nytt att säga som inte fallit en in tidigare.
Nu ser vi fram emot tisdagen och semifinal 1. På återseende!