Jag kan förresten konstatera att jag inte ger någon låt det högsta betyget 10 i år, för så bra är ingen av dem, inte ens nämnda Norge, eller Island och Slovenien från semifinal 1. Nior till dessa tre är det högsta jag kan sträcka mig till. Det är kanske lite tråkigt, men å andra sidan har jag inte gett någon etta heller, så det är även hyfsad lägstanivå får man väl säga.
Nu börjar vi.
Armenien får inleda semifinal 2 med en långsamt dunkande låt där ”walking out” syftar på att ta steget och lämna ett destruktivt förhållande. Ett angeläget ämne alltså, men det tog ett tag för mig att uppfatta det, eftersom själva låten inte gör något större intryck och jag därför inte orkat lyssna särskilt noga på texten heller. Frågan är om andra tar till sig det hela mer direkt? Refrängen kan förvisso uppfattas som rätt catchig, särskilt när nu Armenien går ut först. Och landet brukar sällan misslyckas (förutom i fjol). Så det kanske går vägen, men för mig känns det fortfarande inte som en jättehit.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Börjar rätt lovande med en jazzig basgång, och även i resten av låten känns det ganska modernt, hurtigt och radiovänligt, med stadig rytm och en refräng med ljust gitarrknäppande som påminner starkt om Duran Durans ”Ordinary World” (jag vet, kanske lite omotiverad jämförelse, men ändå). Kort sagt är inte detta särskilt dåligt. Men det känns ändå som det saknas något, kan inte riktigt sätta fingret på vad, men Irland tar sig liksom inte hela vägen.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.
Här har vi det som för mig är årets största gäspning. ”Stay” är en ballad. Framförd av en sångerska. Alltså, jag har egentligen inte mycket mer att säga än så. Det skulle väl vara det där att Moldavien rakt av har knyckt Ukrainas grepp från 2011 att ha en konstnär med på scenen som ritar dekoren i sand. Men jag tror inte ens det kan hjälpa dem.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.
Som jag sade om förra semifinalen så är det många länder i år som försöker göra efter förra årets cypriotiska tvåa ”Fuego”. Ett av dem är Schweiz, och här tycker jag ändå att vi har det mest lyckade ”Fuego”-försöket – särskilt för att det lätt överträffar förlagan! Luca Hänni har försetts med en låt som känns samtida på rätt sätt, och man ska inte underskatta en låt som har orden ”dirty dancing” precis i hooken, följt av en gäll instrumental refrängtrudelutt som sätter sig. Om de sedan får till en koreografi som matchar detta (och enligt uppgift ska det finnas en speciell dansrutin med) så kan Schweiz ha fått till inte bara en sommarplåga utan även en Eurovision-vinnare. Vilket förvisso skulle vara irriterande då svensk låtskrivarhjälp inte ska löna sig enligt min åsikt, men samtidigt kan jag inte neka till att låten är bra och att det vore kul för Schweiz att få vinna igen.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Lettland bjuder på en rätt lågmäld och bitterljuv gitarrbaserad feelgood-låt (typisk sådan låt som kan sjungas vid en lägereld) med en hel del countryinfluenser. Bättre än vad oddslistan visar, men jag tycker det fattas något i arrangemanget – varför lade man t.ex. inte på en slidegitarr för stämningens skull? Som det nu är så blir det ganska platt till slut, den käcka ”lo-o-o-o-ove where are you”-refrängen till trots.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.
Rumänien är ett av flera länder i år som lär ha haft en ganska stark nationell final, men som valde fel låt därifrån enligt många. Jag har inte hört motståndet, men kan bara hålla med om att de kan få svårt att komma någon vart med det här. 6/8-rytmen är tung och stadig och melodivändningen i refrängen är lite snygg, men som helhet är ”On a Sunday” väldigt anonym. Rumänien missade final för första gången förra året och risken är uppenbar att det händer igen i år.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Det bästa med den här låten är att den är flerspråkig: förutom att Leonora sjunger refrängen på franska mot slutet stoppar hon också in en rad på tyska och ett par på danska. Det sistnämnda innebär att Danmark prövar det egna språket för första gången sedan 1998 (det är snart bara Sverige kvar som inte gjort detta sedan sångspråket blev valfritt) och det är kul. Men där slutar det roliga, för själva låten är ett nästan outhärdligt glättigt och struttigt pekoral om kärlekens kraft. Klyschor som man inte orkar med någon längre stund, och nu får dessutom Danmark sjunga precis före betydligt mer seriösa Sverige: en effekt som inte blir till deras fördel.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Sverige är bättre i år än de två tidigare åren, det står helt klart. Och efter att ha föregåtts av flera sömnpiller till låtar kommer John Lundvik in med en god dos energi i sin gospelrökare. Finalplatsen är självklar. Men jag envisas med att det ändå inte är så stor skillnad och att ”Too Late For Love” hade kunnat vara ännu mer medryckande och utstickande än den är, om den nu inte varit så hoppig med sina ständiga övergångar mellan lugnare verspartier och en ösig refräng som tar slut igen varje gång som den just kommit igång.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Den blåhåriga österrikiska sångerskan PÆNDA (tror att namnet ska skrivas så) framträder på studioinspelningen med en refräng som går ut på en ”yo-oh-oh-oh”-slinga sjungen i väldigt högt tonläge. Det låter sprött, känsligt och lite intressant, men samtidigt får man känslan att det kanske inte blir alldeles lätt att upprepa live. Och om man tar bort den biten så blir det inte heller mycket kvar mer än en låt som går på tomgång.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.
Det som slår mig är att refrängen i Kroatiens bidrag faktiskt påminner väldigt mycket om versen till en gammal melodifestivaltvåa, nämligen Shirley Clamps ”Min kärlek” … men inte kan väl kroaterna ha hört den? Ja ja, om vi bortser från den likheten så är detta en ganska mäktig ballad där sångaren Roko tar i tills han spricker, och han har visserligen röst för att klara av det, men det känns ändå som det blir för mycket skrikande efter en stund. Dessutom är Roko på scenen utrustad med ett par väldiga änglavingar som känns helt onödiga och som även de tar fokus från själva låten. Det här hade blivit bättre med mindre överdrifter.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Och här kommer nästa ”Fuego”-imitation, med betydligt mindre inspiration än Schweiz får jag ju säga … men här finns ändå (förutom den obligatoriska snärtiga och sångbara titeln) vissa lustiga rytmiska inslag och andra ljudeffekter som sätter lite färg (kameleontfärg …?) på produktionen och kanske gör att poängen räcker till en finalplats även för Maltas del. Jag tycker fortfarande det är irriterande beräknande gjort, men som sagt, det är ju jag det.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Härligt, nu blir det syntig produktion igen! Av någon anledning reagerar jag alltid väldigt positivt när sådana influenser dyker upp. Här är det framför allt i versen det låter skönt, men det är rätt bra popkänsla i den här låten överlag, och Litauen får sägas vara ett av årets mest underskattade länder. Tyvärr är det här också ett typexempel på ett bidrag som ingen visserligen ogillar, men som inte heller många har som främsta favorit och som därför inte får röster så det räcker.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.
2016 års tvåa Sergej Lazarev, som hade en riktig popschlagerdänga och en tekniskt avancerad show sist han var med, satsar nu på ett långsammare och mer dramatiskt uttryck. Låten präglas av refrängens teatraliska stråkar som ackompanjerar Sergejs kraftfulla sång, och det är snyggt men jag tycker inte det kommer loss på allvar. Dock är Ryssland alltid Ryssland, och jag räknar med att ryssarna har utformat en minnesvärd scenshow åt Sergej den här gången också, varför de blir en klar medaljkandidat.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Albanien brukar år efter år skicka känslosamma bidrag på det egna språket, ofta framförda av en kvinnlig sångerska som skriker sönder låten, medan Europa gäspar och inte fattar något. Men då och då händer det att ett albanskt bidrag glimtar till och lyckas beröra mer än de andra (trots att konceptet är detsamma) och jag undrar om det kanske inte kan bli ett sådant år i år. ”Ktheju tokës” har ett angenämt etniskt sound med tunga, rytmiska pukor och en snygg smattrande bakgrund, och visst sjunger Jonida innerligt och vemodigt (om flyktingar och deras längtan att återvända, fast det fattar man ju bara om man kan albanska). Lite svårt att säga om det får genomslag den här gången, men om Albaniens rödsvarta flagga dyker upp bland finalisterna så blir i varje fall inte jag förvånad.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Nu blir det jojk i Eurovision, och så vitt jag vet har det bara varit det en gång tidigare – 1980, då det också var Norge som stod för det. (”Sámiid ædnan”, med en melodi som många i de äldre generationerna nog fortfarande kommer ihåg.) Den gången gick det inte så bra, och en del tror att årets norska bidrag kan floppa det också, då det framstår som klyschigt, men själv är jag spiksäker på final! ”Spirit in the Sky” är till skillnad från många av de andra låtarna i det här startfältet en mycket medryckande bit, där den lilla jojkfrasen i refrängen kommer in som en extra smittsam hook. Vacker melodi i versen också, och det mer utdragna exotiska i sticket gör att det samiska inslaget känns mer äkta och inte bara påklistrat. Sammantaget ett utmärkt etnopop-paket och ett av 2019 års absolut bästa bidrag.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Här kommer en av de största favoriterna i år, och jag ställer mig fortfarande i viss mån frågan: Varför? Visst är det en vacker låt, stillsam och eftertänksam med känslig sång av Duncan, och jag kan särskilt uppskatta den där lilla lågmälda körslingan i intro och mellanspel. Liksom refrängen som snuddar en aning vid gospelgenren. Men är det verkligen tillräckligt för att charma både tittare och jurygrupper i hela Europa och gå hela vägen och vinna? Har Nederländerna den där lilla extra faktorn som krävs för det? Jag har mina uppriktiga tvivel om den saken, men jag kan ha fel (och då ska jag fortsätta analysera tills jag begriper).
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Äntligen slipper vi ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” – nu kommer Nordmakedonien med nytt namn och nytt självförtroende! Åtminstone verkar det så, för Tamara har hållit sig framme och sett till att vara synlig i ESC-kretsarna hela våren. Hon har också en inte alls oäven balladlåt, som är ett av två bidrag i år som tar efter förra årets vinnare och går på ett feministiskt tema. Det är vackert, smakfullt och lite sorgligt och i mitt tycke nästan mer äkta än de föregående Nederländerna, även om risken är uppenbar att det blir till dem rösterna går. (Varför sätta två så liknande bidrag precis efter varandra?)
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Den skäggige Chingiz (om namnet har något att göra med Djingis Khan eller inte ska jag låta vara osagt …) har en låt som börjar lovande med lågmält folkmusiksound, sedan kommer det in en modernare puls, och i refrängen har det hela definitivt utvecklats till en fullständigt samtida dänga. Men det är som helhet inte så dumt … det känns som att Azerbajdzjan har hittat något slags balans mellan sin egen tradition och det internationella, och tillika tror jag att de har hittat tillbaka till finalformen.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Nu höll jag nästan på att glömma att jag ska lägga in en officiell tipsrad också, som jag gjorde för semi 1. Efter ytterligare lite eftertanke ser den raden ut på det här viset (”in order of appearance”):
Armenien, Schweiz, Sverige, Malta, Ryssland, Albanien, Norge, Nederländerna, Nordmakedonien, Azerbajdzjan.
Det är de finalister jag tippar på. De flesta av dem är jag egentligen rätt säker på, men några stycken är mer osäkra kort. Det är till exempel fullt möjligt att inledande Armenien blir bortglömda efter en stund, och inte heller Albanien eller Nordmakedonien känns givna – de är inte bortskämda med att gå till final jämt, och de har inte direkt universella eller lättsmälta nummer, så man vet inte riktigt hur de tas emot. Om något av de här länderna misslyckas så ligger framför allt Danmark bra till för att ta hem en plats, kanske också Rumänien, men det blir nog enbart tack vare diasporan i det sistnämnda fallet.
Övriga i min rad ser jag som givna, även Norge som sagt, där jag insisterar på att det kommer att gå bra och tar risken att få stå med dumstrut i annat fall. Vi får se på torsdag kväll!
Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om de direktkvalificerade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar