Första semifinalen är avverkad. Stor variation får man säga.
Jag kan konstatera att det också blev en svårtippad afton – jag hade mitt tips här på bloggen klart förstås, men min vana trogen ville jag ju få till ett uppdaterat sista minuten-tips framför TV:n också, och att resonera sig fram till detta var inte lätt. Inte minst för att mitt omdöme grumlades kraftigt av mina familjemedlemmars omdömen – det visade sig att Georgien var en favorit för flera av dem, och det fick mig att allvarligt överväga att stoppa in Georgien i min finalistrad.
Nu gjorde jag till slut inte det, men jag ändrade ändå tipset på så vis att jag stoppade in Australien och Vitryssland som finalister – i Australiens fall var det ingen tvekan, de hade verkligen fått till showen osannolikt snyggt (om än åksjukeframkallande …) och också Vitryssland framstod som tillräckligt övertygande. Där valde jag rätt, men däremot blev det fel länder jag tog bort från tipset; det blev San Marino och Tjeckien, och de kom ju med de också till slut.
Slutresultatet blev därför att jag fick sju av tio rätt, både i bloggtipset och i sista minuten-tipset. De som jag hade tippat på men som fick respass var Polen, Portugal och Ungern, och att Estland nådde final var för mig en överraskning.
På ett sätt blev jag nästan lite sur efter slutresultatet, beroende på just Estland, samt på San Marino. Estlands bidrag är alltjämt i mitt tycke en själlös Avicii-härmning, och när det gäller San Marino är det väl visserligen kul att minilandet fick en framgång, men med tanke på att det inte är mycket som är sanmarinesiskt med bidraget är eftersmaken ändå sur – likadant med ”svenska” Estland. Framför allt tyckte jag i båda fallen att artisterna sjöng på tok för dåligt för att vara värda ett avancemang, och jag vill gärna se i resultaten på söndag vad det berodde på att de kom med och hur nära de var att missa.
Falsksång i Eurovision är på ett sätt intressant. Det förekom igår bland ett antal av artisterna (förutom Estland och San Marino hördes det i synnerhet från Belgien och Montenegro) och för tävlingens belackare kan det onekligen tjäna som argument för att vi har att göra med dålig musik framförd av dåliga artister. Riktigt så enkelt är det nu inte, för under en TV-sändning i en stor arena kan medhörning och andra tekniska faktorer spöka även för någon med mångårig erfarenhet, och det händer förvisso att även ”vanliga” artister sjunger falskt live – ett oklanderligt rent sound är ju liksom inte vad som kännetecknar konsertkänsla. Så en viss förlåtande attityd kan man ha. Men inte hur mycket som helst … för Serhat verkade inte ens märka att han låg en helton över melodin under en stor del av låten, och då tycker jag gränsen är nådd. Victor Crone för Estland var kanhända mer tonsäker, men sjöng ändå inte speciellt vackert enligt min åsikt. Därför gnisslade jag tänder över att se dessa två länder bland de tio.
Ja, nu ska jag kanske inte tjata för länge om oförtjänta finalister, utan det är bättre att prata om de välförtjänta. Till dem hör Island, som inte gjorde mig besviken utan fick sin provocerande uppvisning att sitta som en smäck. Jag har ännu inte uteslutit möjligheten att Island faktiskt kan vinna på lördag, för det är inte otänkbart att de får tillräckligt mycket poäng från juryn, och hos tittarna har de helt klart förutsättningar att hamna i topp.
Mycket glädjande var det också att Slovenien kom med – jag hade mina tvivel om den saken men hoppades och trodde att det skulle gå vägen, och det gjorde det. Det är något speciellt och hypnotiskt över det slovenska framträdandet där paret står och tittar på varandra – lyckligtvis också utan att det blir smörigt, som det blev på ett olidligt sätt i Spaniens duett förra året.
Australien var det som sagt inget att snacka om, de har nu gett Europa en rejäl lektion i hur man använder en otroligt snygg show för att ta bort uppmärksamheten från en svag låt. Jag hoppas bara att det inte räcker ända till seger, för det skulle ge märkliga signaler. Serbien, Tjeckien, Cypern, Grekland och Vitryssland gjorde för sin del jobbet och gick vidare inte alltför sensationellt. (Fast Tjeckien är kolossalt svårbedömda, även nu på lördag i finalen.)
Vad gäller de länder som åkte ut så kan vi konstatera att Portugals atonala experiment inte gick hem – det trodde jag att det skulle göra, men det var väl helt enkelt för obegripligt för Europa, och att låten blev framröstad hemma i Portugal var mest för att portugiserna till skillnad från oss andra begrep texten. Antar jag. Ungern var en annan besvikelse – jag konstaterade dystert att de valt att helt skippa visslingen i sin låt, och utan den blev det betydligt mer platt. Nog för att jag trodde att den skulle klara sig i alla fall, men så gick det inte, och det innebär att en lång finalsvit för Ungern (2011–2018) har brutits, för första gången sedan ungrarna införde sin melodifestival A Dal. Nu har de fått något att fundera på när det gäller hur de ska fortsätta med den.
Gladare miner är det väl förmodligen i länder som Island och San Marino, som istället tvärtom brutit negativa trender. Andra håller på att köra fast i motgångar, Polen och Georgien till exempel, och inte minst Finland. Jag har inget mer att säga om Darude, hela det bidraget har känts mer och mer menlöst hela tiden.
I övrigt om gårdagens sändning så tyckte jag det var en trevlig stämning i arenan och sympatiska programledare, som det inte var skämskudde på. Inte för att de nu hade något himlastormande roligt manus på det sättet, men det var liksom mysig underhållning ändå. Det är inte utan att jag tänker på Jonas Gardells (positiva) citat: ”Ta bort bögar och judar från showbiz och du har ingen showbiz!” De är inte bortkomna på att göra TV i Israel.
Jag tyckte också det var rätt vackert när Dana International sjöng sin ”Just The Way You Are” till bilder på personer i publiken som kysstes när de fick hjärtan på sig. Sedan föreställde man sig ju hur flera kommentatorer i mer konservativa länder i Europa förmodligen fick panik av att tvingas se kyssande samkönade par (enligt uppgift från Eurovoix ska t.ex. Vitrysslands kommentator ha muttrat homofobiskt) men det får man väl säga är deras problem.
Aspekter som Palestina, politik och stridigheter tänker jag inte nämna alls (åtminstone inte just nu); däremot får jag medge att jag efter förra året fortfarande är ansatt av en viss nervositet att något otrevligt attentat ska inträffa under sändning, men kanske håller den oron på att lägga sig lite.
Nu väntar ännu en semifinal på torsdagen – Sveriges – och sedan följer en final då det nu är bekräftat att det blir besök av Madonna. Hon begär en fullkomligt hisnande summa för detta kortvariga gig, och jag känner personligen att det inte är värt det. Madonna är en strålande artist som gjort en lång rad bra låtar, men om attityden ska vara att hon är hästlängder bättre än alla andra musiker på plats (kontroversiellt nog så påstår jag att det är hon inte per automatik!) och en massa särskilda krav måste uppfyllas för att hon ska ställa upp, så hade det varit bättre att låta det vara.
Det är kanske att föredra om Madonna istället tävlar i den nya American Song Contest, som vi nu fått veta kommer att dra igång om ett par år med Christer Björkman som en av spindlarna i nätet. Jag drar en viss suck av lättnad åt att han sticker över till Staterna … nog för att vi har honom att tacka för mycket, men det blir också skönt om Eurovision Song Contest kan befrias från hans typiska inflytande och ta en annan riktning. Det kan även bli kul att se hur den amerikanska tävlingen blir. Törs vi gissa att Björkman, sin vana trogen att negativt särbehandla de små förmågorna, ger startnummer två till Idaho?
Nåväl. Det här var allt så länge, vi ses igen efter torsdagens semi 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar