Men allt eftersom repetitionerna och förhandssnacket har fortskridit, har det ändå på något sätt uppkommit en situation då framför allt två länder tros få duellera om segern 2019. Jag nämnde detta i föregående inlägg. De två är Nederländerna och Sverige.
Nu blir jag själv inte förvånad om någon annan kan blanda sig i också, men många andra verkar alltså ha bestämt sig för att det blir en svensk-nederländsk tvekamp. Framför allt därför att John Lundvik och Duncan Laurence är de som har bäst förutsättningar att ligga i topp hos juryn och få ett klart försprång innan tittarna säger sitt.
Vi kan ju därför börja med att utgå från det. Jag håller nämligen med om att Sverige och Nederländerna har de där egenskaperna som jurygrupper brukar tilltalas av: väl sammansatta låtar, stilfulla och snygga framträdanden och bra sånginsatser. Dessutom har de båda, i synnerhet Sverige, en gospelaktig känsla – det är något som juryn brukar påstås gilla. Det verkar därför troligt att båda länderna hamnar högt hos juryn. Men blir det så högt att de sticker iväg utom räckhåll innan tittarresultatet meddelas? Det är inget jag vill hugga i sten. Juryer kan vara högst impulsiva, och att de gillade gospel och Sverige förra året är inget bevis för att de gör det även nu.
Om det nu ändå blir en sådan där tvekamp mellan Sverige och Nederländerna, så kan man ju diskutera vidare vem av dem som drar det längsta strået. Många tror att det blir Sverige, eftersom vi sägs ha störst förutsättningar att bli juryfavoriter och dessutom kan bli det överlägset med tanke på vad som hände i Melodifestivalfinalen. Men själv tror jag att det nog kan bli rätt jämnt i tvekampen i jurydelen, och sedan hamnar nog Nederländerna före Sverige hos tittarna och kommer därför etta sammanlagt.
På sina håll spekuleras det i om Sverige kan komma markant långt ner hos tittarna, i synnerhet i öst, av något slags rasistiska skäl … typ att folk där borta i Östeuropa inte vill rösta på ett gäng färgade personer. Sådana teorier anser jag emellertid är mer eller mindre rasistiska mot östeuropéer. (Hade marockanskättade Loreen kunnat vinna om rasismen frodats?) Det är fullt möjligt att tittarna drar ner Sverige, men det beror i så fall betydligt mer på att de med rätta är trötta på vår dominans och stöddiga attityd än på att de ogillar svarta.
Nåja, för att återgå till tvekampen mellan Nederländerna och Sverige så är jag alltså inte helt säker på att det blir en sådan. Orsaken till detta är att jag hos såväl Nederländerna som Sverige saknar det lilla extra, det speciella, gimmicken, den där faktorn som slår an en sträng och tilltalar hela Europa tillräckligt mycket för att det ska nå ända fram. De flesta Eurovision-vinnare har haft någon sådan faktor – det kan vara något konkret som Loreens dans i snö eller Alexander Rybaks fiol, eller något omruskande som Lordi, men det kan också vara en särpräglad känsla som Salvador Sobral eller ett budskap/statement som Jamala, Netta eller Conchita. Något speciellt måste det i alla fall vara för att det ska gå att vinna Eurovision. Jag tycker inte jag hittar det hos John Lundvik eller Duncan Laurence, om ni förstår vad jag är ute efter.
Å andra sidan är det fler länder som saknar ”faktorn”. Om jag funderar på saken så är det egentligen bara två som har den i år på ett markant sätt, och de länderna är Island och Australien. Island med sin rebelliska BDSM-show och Australien med sitt svävande rymdnummer. För mig känns det som att om scenariot med svensk-nederländsk duell kan bli utmanat, så blir det från det hållet.
Här är jag inte riktigt överens med andra tippare, åtminstone inte när det gäller Island, för de flesta tror att det isländska numret är för extremt för att hamna i topp. Australien är favorittippade i högre grad, men ändå omgivna av viss skepsis. Invändningen är förstås att juryn inte kommer att sätta effektsökande bidrag särskilt högt, och därför kan inte Island eller Australien vinna. Jag har dock en känsla av att det skulle de visst kunna göra. Att det är teoretiskt möjligt för dem båda att vinna tittarröstningen känns fullt rimligt för mig, eftersom de har ”faktorn”, och man ska sedan inte utesluta att juryn har dem tillräckligt högt för att de ska vara aktuella för seger sammanlagt. Australien har haft juryn på sin sida förr, och när det gäller Island så är det inte säkert att jurymedlemmar automatiskt rankar ett bidrag lågt för att det är rytande sång i det. Island kan knappast bli etta hos juryn, men ändå hamna tillräckligt högt, det är det jag menar.
Startordningen kan kanske också bidra här: man får komma ihåg att Sverige och Nederländerna inte har fått någon vidare gynnsam sådan (nummer 9 resp. 12), men att Australien och Island däremot ligger på den senare halvan, på ganska fördelaktiga positioner.
Därför blir jag inte förvånad om vi på lördag kväll får se en skräll där Island plötsligt seglar upp högre än någon trott, eller om Australien når ända fram trots att själva låten inte ligger på samma svindlande höjder som artisten som framför den.
Finns det då fler länder än Sverige, Nederländerna, Australien och Island som kan utmana som jag ser det?
Ja, vi har ju en farlig dark horse i form av Schweiz. Luca Hänni får nu gå ut näst näst sist i startordningen, han imponerade i semifinalen, han kommer att få en sommarplåga med sin låt (det är jag övertygad om) och han kan säkerligen få tittarna att kasta sig på telefonerna. Min reservation är, åter igen, att han tycks sakna ”faktorn”. Men om det nu är så att det inte behövs en sådan varje år, utan att det räcker med att vara proffsig, så har Schweiz goda chanser.
Italien är ett annat land värt att nämna. Nu har jag ännu inte sett hur bra Mahmood egentligen gör ifrån sig på scenen, och den glimt jag fick av detta i semifinal 2 imponerade inte så mycket på mig … men vem vet, det kanske går genom rutan när det väl är lördag kväll. Mahmood har ett ”narrative” bakom sin låt som kan engagera, det hela är modernt och tilltalande, och Italien får alltid en hel del poäng bara på att de är Italien som Europa ser upp till på något sätt.
Ryssland har förstås också nämnts i spekulationerna, men trots en snygg show med många Sergej Lazarev på rad, så känns det för mig som låten och framförandet inte rycker tag. Att Ryssland fått det blygsamma startnumret fem tyder också på att de inte precis pulvriserade motståndet i sin semi. Jag tror de når högt i år, men inte allra högst.
Förutom de här länderna vill jag höja ett varningens finger för Nordmakedonien, som växer mer och mer – jag tror inte de kan tävla i den absoluta toppen, men de har god chans att förbättra sitt personbästa. Likadant med Slovenien; även om deras ovanliga show är en vattendelare så kanske det blir en hel del tittare och jurymedlemmar som belönar ”Sebi”. (Greppet att stå och titta intensivt på varandra på scenen under en lojt svävande låt kan kanske fungera som någon sorts ”faktor”?)
Och ett land som jag själv har en tendens att glömma bort i år, men som andra gärna påpekar kan sticka upp, är Azerbajdzjan – eftersom de sägs kunna tilltala såväl väst som öst på ett sätt som gör att de blir farliga. Grekland är förresten inte helt inaktuella heller.
Ja, det är många länder att ta hänsyn till i år, och alla de jag har nämnt nu skulle kunna vinna utan att det gör mig förvånad.
Men om jag ska våga en gissning så tror jag för närvarande att Nederländerna vinner, inte för att de har någon direkt faktor, men för att de kanske har en ”minsta gemensam nämnare”. Mitt tips just nu får alltså bli en nederländsk vinst. Sverige blir tvåa medan Australien, Island och Ryssland tar hem plats tre, fyra och fem (inte nödvändigtvis i den ordningen).
(Bild från Aftonbladet.)
Om startfältet i allmänhet kan jag säga att det känns som att det är en hel del moderna och samtida inslag i det, men ändå en angenäm mix med många olika stilar och uttryck – och då är det ju som det ska vara. Otrevligt många svenskbidrag förstås, med alla dessa nummer som är antingen svenskproducerade eller koreograferade av Sacha Jean-Baptiste eller både-och … men det är bara att bita ihop och hoppas mot bättre vetande att det ska vända snart, och försöka se det positiva med låtarna i fråga under tiden (Schweiz till exempel är ju bra).
Som jag sagt innan så gläds jag åt att jag fick med alla mina tre favoriter Island, Norge och Slovenien till finalen. Jag vet inte riktigt vilka av dem jag ska rösta på och hur mycket, men det får vi se spontant på lördagkvällen. Jag saknar Portugal lite, men det kompenseras av att Nordmakedonien kom med från semi 2.
Nu har jag inget mer att säga för ögonblicket, utan det är bara att ladda upp och så slå sig ner vid TV:n klockan nio!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar