Men tittaromröstningsdelen var inte mindre rafflande. När Sverige som sista land skulle få sina poäng var det väl få som hade koll på hur många poäng som då återstod att dela ut – även om jag kan tänka mig att det nog var en och annan där i arenan som satt med kalkylator och redan hade fått upp siffran och såg att Nederländerna skulle vinna. Faktum är att jag själv försökte mig på att göra just detta, att knappa in ländernas poäng i kalkylatorn alltså och ligga steget före, men jag råkade nästan genast trycka fel och gav upp. Så jag satt i ovisshet som de flesta andra, och konstaterade (även om jag nu inte höll så där jätteaktivt på Sverige) att det blev något av en antiklimax då John Lundviks poäng inte visade sig vara så många till antalet.
Återinför rak omröstning!
Visst att röstningsupplägget är spännande, men precis som förra året så känner jag samtidigt att det blir så snopet när en lång stunds presentation av jurypoäng ställs på huvudet i ett enda slag … när vissa länder får en överraskande låg siffra och genast är ute ur leken utan vidare. Det där blev till och med extra tydligt nu när länderna tilldelades poäng i en annan ordning än tidigare (efter sin juryrankning och inte efter poängsiffror). Direkt utlämnande och pinsamt för dem som fick överraskande lite: såväl för Tyskland som nollades av tittarna, som för Sverige och Nordmakedonien som blev dråpligt blåsta på vad som först såg ut som goda segerchanser.
Nej, jag skulle vilja se en återgång till en rak omröstning, utan den där ihopklumpade delen i slutet. Så kan man också låta talespersonerna läsa upp några fler poäng än tolvorna (typ tiorna och åttorna också) – det blir nästan för hafsigt som det är nu. Detta uppnås givetvis bäst genom att man kombinerar ihop jury- och tittarpoängen igen, men personligen anser jag ju – vilket jag påpekar varje år – att det allra bästa är att avskaffa juryn. Deras poäng är, åter igen, vimsiga och godtyckliga, och det är tittarnas röster som är mest talande för vad för slags musikaliskt paket Europa är på humör för varje år.
Om den nederländska segern
I år verkar det alltså intresseväckande nog ha varit norsk etnoschlager med jojk som Europa var på humör för, eftersom Norge fick allra flest poäng av tittarna. Men den slutliga vinnaren Nederländerna var förvisso en god tittartvåa, och när de dessutom kom trea hos juryn så räckte det för en seger sammanlagt. Det var på sina håll väldiga skillnader mellan tittare och jury, och då blev det möjligt för Nederländerna och Duncan Laurence att kliva fram, som ett slags ”gemensam nämnare” som alla kunde tycka om någorlunda. Det känns inte precis som vinnarlåten är något särskilt banbrytande som kommer att påverka och föra Eurovision i en viss riktning, utan det är bara en vacker popballad rätt och slätt, och jag har fortfarande svårt att se den där särskilda ”Eurovisionvinnarfaktorn” som jag filosoferade över i gårdagens ”inför-krönika”. Men det här var väl helt enkelt ett sådant år då det var så jämnt och det fanns så mycket utrymme för svängningar och variationer att det inte behövdes någon direkt sådan faktor för att vinna.
Hataris regelbrott och varför det ändå var bra att de var med
Det land som fick min egen personliga tolva var ju annars Island, och det bidraget finns det en hel del att säga om – inte minst för att Hatari (som man nästan kunde ha anat) gjorde en kupp och vecklade ut banderoller med Palestinas flagga i greenroom när deras resultat väl var klart. Till publikens stora missnöje, ska sägas. Åter igen blev det där med politik i Eurovision högst aktuellt, och även om man kan tycka att det inte borde spela någon roll med en liten flagga (det kan ju lika gärna vara ett tecken på kärlek, inkludering och tolerans som på det motsatta) så var det icke desto mindre ett klart brott mot befintliga regler och någon form av påföljd från EBU måste det väl därför tråkigt nog bli. Jag ska medge att jag själv suckade rejält åt det där tilltaget och såg det som en ganska onödig provokation. Men själva det isländska bidraget tycker jag fortfarande är bra, för att inte säga bäst, och när jag bedömer bidrag/låtar (inte bara i Eurovision utan även annars) så ser jag till musiken, showen och låtens budskap och bortser i regel från vad artisterna gör och tycker utanför studion och scenen. Därför står jag fast vid min tolva till Island.
Man får dessutom se allt det här med Hatari ur lite olika perspektiv, inte minst deras eget. Betänk att de är övertygade aktivister från sådana ideologiska kretsar där såväl staten Israel som evenemanget Eurovision Song Contest inte står högt i kurs … det är precis som om Hoola Bandoola Band eller Nationalteatern på sin tid skulle ha ställt upp i tävlingen (en svindlande tanke!). Det vanliga för artister på den radikalare vänsterkanten brukar väl vara att bojkotta Eurovision och Israel och att syssla med protester och alternativfestivaler, och det är väl egentligen positivt att Hatari valde att inte gå den vägen? Det är ju faktiskt till och med så att jag för min del brukar uppskatta när många olika subkulturer och olika sorters musikaliska ideologier och estetik blir representerade i Eurovision och Melodifestivalen. Jag är också rätt säker på att Hataris medverkan har lett till en del intressant dialog och nya kontakter, som både de själva och deras artistkollegor och värdarna i Israel har haft nytta av.
Fram till gårdagens regelbrott har Hatari dessutom gjort det mesta rätt som jag ser det. De har låtit bli att framföra politiska budskap på scenen och under presskonferenserna, och när de har besökt Västbanken för att prata ockupation så har de gjort det på sin fritid då de rimligtvis borde ha rätt att göra vad de vill enligt sin övertygelse (precis som Loreen gjorde i Azerbajdzjan). Så nog tycker jag att det ändå var föredömligt och djärvt av Hatari att vara med, även om man nu kan anse att de gick för långt med sin sista gest. De åker säkerligen hem till Island en erfarenhet rikare och förhoppningsvis med insikten att Eurovision inte bara är en tillställning med en samling lallande fånar utan med rätt så trevliga människor. Kanske kan till och med andra i deras kretsar börja ana detsamma. Tolerans i sikte. Perfekt.
De som lyckades och misslyckades
Nu har jag snackat klart om Hatari och ESC-politik för ögonblicket, och kan återgå till området ESC-resultat och ge mig in på lite statistik.
Som många trodde blev det alltså i slutminuterna en kamp mellan Sverige och Nederländerna igår, även om den kampen slutade med att Sverige bara blev sexa. Under röstningen dessförinnan var det ett land som framträdde som rival till de här båda (även om också Italien, Ryssland och Azerbajdzjan var uppe och nosade ibland) och det var Nordmakedonien, som något överraskande låg etta under större delen av juryomröstningen tills Sverige gick om på slutet. Jag gladdes verkligen åt att det gick så bra för Nordmakedonien – även detta känslosamma och starkt framförda bidrag hade jag ju bland mina egna favoriter – och nu blev utdelningen från tittarna inte lika stor, men det räckte ändå till en åttondeplats och det är landets bästa resultat någonsin. Riktigt härligt är det när ett land plötsligt kan glimta till på det sättet efter att ha haft idel dåliga resultat, och det är ju ett faktum att sådant händer nästan varje år. (Vinnaren Nederländerna är också ett bra exempel, då de hade en åtta år lång period 2005–2012 då de missade finalen varenda gång – det är verkligen inget man tänker på nu!)
Även San Marino slog sitt personliga rekord, visserligen bara med en tjugondeplats, men det är ett faktum att om det bara varit tittarröster så hade de hamnat på topp 10. Och i sin semifinal var de fjärde bästa hos tittarna och gick till final med rätt trygg marginal. Det kan inte bara skyllas på turkisk diaspora, utan San Marino hade nog någon sorts charmig smaklöshet som gick hem i stugorna. Minilandet borde vara ganska rejält uppmuntrade av det här, tycker man.
Andra länder som har anledning att vara nöjda är till exempel Norge, som ju kan ta åt sig äran att ha Europas TV-tittare på sin sida; Italien, som kom tvåa och befäster sin ställning som en riktigt stabil ESC-nation (de vinner när som helst!); Tjeckien, som har gått från ständig strykpojke till bra resultat två år på raken; och Schweiz, som kom fyra och därmed fick sin bästa placering på 26 år.
Samt Sverige. Ja, jag tycker vi ska vara nöjda fast det ”bara” blev en sjätteplats. Sverige har nu kommit på topp 10 sju av de åtta senaste åren, och det är inte många som kan skryta med ett sådant facit. Och jag vill inte veta av något gnäll över rasism eller svenskhat bland tittarna. Om de var rasistiska skulle inte en jojkande same kunna bli tittaretta och en muslimsk invandrarkille från Italien skulle inte kunna bli tittartrea.
Det finns länder där det är betydligt mer Eurovision-kris än vad det är i Sverige: de länder som verkligen behöver fundera på vad de vill med sin medverkan och hur de ska bära sig åt för att få fram bra bidrag är i synnerhet Tyskland, Storbritannien, Irland och Finland. På de ställena blir läget mer och mer hopplöst. Särskilt i Finland, som vi nu vet slutade sist i sin semifinal. Ingen ”Darude-effekt” där inte minsann. Nu måste Yle ta krafttag för att bryta den onda cirkeln.
Semifinalresultaten
När det gäller semifinalerna, där Finland alltså kom sist i den som anses ha varit den sämre av dem, så ska jag väl säga något om resultaten där också som jag brukar göra. Framför allt om skillnaderna mellan jury och tittare.
Där var det på det här sättet i år: om bara tittarna hade fått bestämma så hade Polen gått till final istället för Vitryssland från semifinal 1, och Litauen istället för Danmark från semifinal 2. Och om bara juryn hade fått bestämma så hade Ungern gått till final istället för San Marino från semifinal 1, och Moldavien och Rumänien istället för Norge och Albanien från semifinal 2.
Sammanlagt så vanns semifinal 1 av Australien före Tjeckien, medan semifinal 2 vanns av Nederländerna före Nordmakedonien. Men skillnaderna mellan juryn och tittarna var stora, och medan Norge var tittaretta i semi 2 så var de faktiskt så långt ner som plats 11 hos juryn. Norge utanför finalen alltså om juryn fått bestämma? Ja, jag säger då det. Juryn är onekligen märklig ibland. Jag ser också att juryn faktiskt hade Portugal allra sist i semi 1, vilket förvånar mig; de borde väl ha uppmärksammat ett så pass svårt och konstnärligt bidrag som Portugals?
Slutligen: det har talats om att det var små marginaler runt ”strecket” i båda semifinalerna, och nu ser vi mycket riktigt också att Vitryssland tog den sista finalplatsen i semi 1 bara två poäng före Polen, medan det bara skilde en enda poäng mellan tian Danmark och elvan Litauen i semi 2. Så kan det bli.
Madonna sopade banan med amatörerna – eller?
Det sista jag ska säga något om är att vi som bekant även fick se och höra hur Madonna förgyllde gårdagens tillställning med sin medverkan. Eller om hon nu gjorde det. I likhet med många andra fick jag uppfattningen att hon sjöng falskt i ”Like A Prayer”, och då är det ju så man kan ifrågasätta om det var värt hur många miljoner euro det nu kostade att få henne att vara med. Visst är hon en härlig artist med karisma, men känslan blev ju verkligen inte att hon överglänste de tävlande på något sätt, som många nog skulle ha trott.
Genom Madonnas falsksång blev det därför uppenbart att sångmässiga brister verkligen kan drabba vem som helst, inte bara Eurovision-artister, och detta faktum är något som man kan gotta sig i. Jag har länge menat att det inte alls föreligger någon vetenskapligt eller objektivt bevisad ”kvalitetsskillnad” mellan ESC- och MF-artister och ”stora etablerade” artister, och detta var något slags bevis för det. Ärligt talat så tror jag att de etablerade artisterna också själva inser det innerst inne, och det är därför de är så motvilliga till att tävla i musik – de kan skylla på att de inte har något att vinna på det, men det har nog också att göra med att de anser sig vara något slags kulturella och konstnärliga storheter, och det skulle vara ett så oerhört tungt slag mot deras sköra konstnärskänsla om de fick se sig besegrade av t.ex. ett obskyrt etnorockband från Kroatien. Jag skulle gärna önska mig mer jämlikhet i musikbranschen, att man hade självdistans och respekterade kollegor över genre- och estetikgränserna istället för att odla ett ömtåligt musikerego.
Inför nästa år
Nu åker artister och delegationer hem från Tel Aviv, efter väl genomförd show från värdlandets sida – men det är nog ändå med en viss suck av lättnad som EBU nu har det hela överstökat, med tanke på hur problematiskt det ändå är med en tävling i Israel. Nästa år blir det kanske lite lugnare, då Nederländerna jämförelsevis är ett ganska oförargligt land att arrangera saker och ting i. Om det hela förläggs till Amsterdam, Haag eller något annat ställe (kanske Hilversum som 1958 …?) vet vi inte ännu. Men lite kuriosa är att sist Nederländerna ordnade Eurovision, i Haag 1980, så var det även då året efter att Israel hade vunnit – men Israel kunde inte själva arrangera den gången och Nederländerna tog över. Den här gången tar Nederländerna stafettpinnen från Israel på det vanliga sättet, kan man säga.
Förbättringar som jag spontant skulle önska till nästa år (förutom det vanliga att jag vill ha bort juryn och skippa den ihopklumpade slutröstningen) är att röstningstiden inte var så katastrofalt lång … det blir en väldigt lång natt när man väntar på resultatet, och det måste ju vara ännu värre i länder längre österut där klockan är ännu mer. Nog borde det väl gå att förkorta på något sätt och dra ner lite på mellanakterna? Jag skulle också önska att antalet finalbidrag skars ner något, då 26 är lite för mycket – företrädesvis genom att Big 5-regeln slopades så att dessa fem fick kvala som alla andra och det blev 21 eller möjligen 23 startande i finalen.
Och så andra vanliga önskemål från min sida: färre svenskbidrag och mer inhemska satsningar, och fler länder som är med naturligtvis. Eventuellt kan vi få se Kosovo i nästa års Eurovision, om EBU i juni röstar för att släppa in dem, och det kan förvisso bli problem med regeltolkning och avgränsning om de gör det, men samtidigt skulle det ju vara kul med en nykomling.
Nu tar jag snart paus i Eurovisionbloggandet, även om ett och annat nytt inlägg kan dyka upp även under lågsäsong. Jag tackar för intresset. Och grattis igen till Nederländerna! (Som nu har fem vinster och därmed ligger på delad tredjeplats i vinstligan tillsammans med Luxemburg, Frankrike och Storbritannien …)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar