Så låter det 2026 – mitt första intryck av de 35

Nu har jag, sent omsider (har hoppat över vissa dagar i min ”ett-land-per-dag-genomgång” p.g.a. andra aktiviteter och allmän tidsbrist), lyssnat igenom årets 35 Eurovision-bidrag.
Inom kort ska jag börja skriva mina omdömen om dem allihop, och lägga ut här med början någon vecka före den första semifinalen, men först kommer här som brukligt är mitt sammanfattande, generella första intryck efter ännu inte särskilt många lyssningar på varje land.
Kort sagt: vad kan vi förvänta oss på Eurovision i Wien, efter vad jag hört hittills?

En slutsats började jag komma fram till redan på ett ganska tidigt stadium under min genomlyssning. Nämligen att länderna detta år i rätt så hög grad kan sägas vara indelade i två grupper: dels de länder som kör seriöst och vill locka till sig juryröster med de stilar och de musikaliska insatser som de tror att jurygrupperna gillar, och dels de som istället siktar in sig på sprallighet, upptempo och spontanitet, kanske mer med tittarröster i åtanke. Det känns som att det är ovanligt tydligt polariserat på det viset i år, även om det finns vissa länder som är mittemellan också.
Och det är länderna i den förstnämnda gruppen som just nu är mest favorittippade ute i Eurovisionvärlden – men själv tilltalas jag mer av de sistnämnda.

Det allra bästa exemplet är Finland. De har ett bra tag nu legat tämligen överlägset etta i oddsen, och detta med ett bidrag som med Eurovisionmått mätt får sägas vara ganska ”pretentiöst”. Ja, jag har ju kommenterat det redan när det var UMK-final: det är fiolmästarinnan Linda Lampenius och hennes sångarpartner Pete Parkkonen som framför låten ”Liekinheitin” (”eldkastare”), och det är i samma anda som de senaste två årens ESC-vinnare från Schweiz och Österrike: snyggt gjort och klassiska influenser och ett visst mått av estetisk briljans och smakfull uppvisning. En vinnarkandidat helt i tiden, och det har mycket med juryn att göra: eftersom de föregående två vinnarna var smakfulla bidrag som blev upplyfta till seger av juryn så ligger det nära till hands att tro att juryn gillar detta från Finland också.
Men själv är jag fortfarande inte så väldigt tjusad. Jag tycker ”Liekinheitin” i längden är en lite småtråkig låt, även om den är snygg, och jag fattar verkligen inte hur bidraget kan vara så högt tippat som det är. Enligt min åsikt hade Finland mycket hellre fått vinna med Erika Vikman förra året eller Käärijä för tre år sedan … det hade varit avsevärt roligare.
Sedan kommer fenomenet igen även i flera av de andra bidrag som är tippade att placera sig högt och kanske utmana Lampenius/Parkkonen. Frankrike till exempel är oddstvåa, och har på samma sätt en juryvänlig låt – men för mig känns den bara som ytterligare ett stycke franskt smäktande stuk, inget speciellt engagerande alls. Likadant med tredjefavoriten Danmark: där är det visserligen något mer danspoppigt (om än på danska), men även där känns det på något sätt tillrättalagt för att juryn ska rösta på det. Och Australien likaså … och sedan finns det även längre ner på oddslistan en hel del länder som man känner att de försökt göra något liknande som Österrike och Schweiz och göra intryck med ren beräknande proffsighet (och storslagna operaröster). I de flesta fall blir det för mig mest bara tråkigt.

Nej, då gillar jag alltså mycket bättre de mer tokiga bidragen – som i de flesta fall inte är speciellt favorittippade, om man undantar Grekland som faktiskt är oddsfemma just nu, och typiskt nog är det bidraget ett av dem jag inte är så förtjust i bland de spralliga.

De länder jag hittills har fäst mig mest vid, på så vis att jag blir sugen på att lyssna på dem igen, det är istället Moldavien, Georgien och Norge. Samtliga rätt så osökt får man nog säga, och inget av de länderna har uppmärksammats nämnvärt av ESC-tyckarna än så länge, men för mig sticker de ut på ett positivt sätt. Moldavien är det kanske inte så konstigt att jag gillar förstås, de gör comeback efter att ha stått över förra året (då jag saknade dem kraftigt), och det är ju rätt ofta så med Moldavien att varje gång de sticker upp näsan i ESC så blir det smittsam glädjeyra och precis så är det nu också. ”Viva Moldova” heter bidraget, och det är en titel som genast skvallrar om vad det är för balkaniserat muntert knas som väntar – och jag föll pladask på nytt givetvis. Nästan lika muntert är det i Georgiens bidrag ”On Replay”, som dessutom känns spännande rent tonalitetsmässigt sett och som framförs av gruppen Bzikebi som vann Junior Eurovision Song Contest utklädda till bin när de var mindre. Ja, för min del kan de nu gärna få vinna den stora versionen också (vuxna och utan bi-tema). Sedan har vi då Norge, som var ett grannland jag inte var beredd på att få som favorit (det har ju varit mycket mer snack om Finland och Danmark) men norrmännen har en lätt rockaktig upptempolåt, ”Ya Ya Ya”, som även den smittar mig på ett sätt som alla de där juryvänliga bidragen inte gör.

Det känns helt enkelt som att jag går helt emot strömmen och den allmänna meningen i mitt spontana intryck av årets Eurovisionbidrag. Juryfrierierna utgör en stor del av startfältet, en annan stor del är tittarfrierierna, och det är de senare som är mer befriande frierier, så att säga. Särskilt då de mer udda av dem, i mina ögon och öron.
Vissa dark horses och specialfall finns sedan för övrigt också, till exempel Serbien som kommer med något slags märklig, mörk, progressiv hårdrock, och deras lilla granne Montenegro som svänger om från balkanballader till popsound och nog får sägas ha en viss chans att hyfsa till sin tävlingsstatistik på kuppen.
Men jag kan väl inte säga att det är någon vidare stark Eurovisionomgång … det känns som att det finns en viss trötthet i låtuppbådet och att länderna inte orkat satsa så stort längre (vilket väl kanske inte heller är så konstigt med alla konflikter som tär på tävlingen). Men det är väl just det som gör att jag reagerar när de udda glädjepillren kommer. De är liksom välbehövliga på något sätt.

Hur är det då förresten med det land som tyvärr råkar vara orsaken till den relativt lågmälda stämningen, nämligen Israel? En och annan kanske är nyfiken på om jag tror att publiksympatierna tar överhanden så att Israel vinner i år, efter att ha varit nära två år i rad (särskilt förra året)?
Här tror jag att det finns en klar chans – eller risk, beroende på hur man ser det – att det går på det viset. Israel har visserligen ett sämre bidrag detta år, vilket också återspeglas på oddslistan där de inte ligger riktigt så högt som de skulle kunna göra. Låten är denna gång inte en känslosam dov ballad med fredssångsundertoner utan istället något av en fransk chanson med titeln ”Michelle” (just det där franska har ju använts flitigt på senare år, inte bara av Frankrike själva). Den hör därmed till den typiskt ”juryvänliga” gruppen i startfältet, vilket ju Israel kan behöva eftersom juryn motarbetat dem 2025 och 2024. Det kommer säkert juryn att göra nu också trots landets ansträngning, men en tittarfavorit kommer Israel att bli i år igen (fastän det nu saknas anspelningar på 7 oktober-gisslandramat) och eftersom juryn i år har så väldigt många juryvänliga låtar att rösta på så finns det faktiskt en möjlighet att dess röster blir väldigt spridda och att en tittarfavorit därför kliver upp och vinner. Vilket då kan bli Israel, det är fullt möjligt.
Jag ska väl egentligen inte börja tippa mer än så just nu, men vill gärna påpeka redan på det här stadiet att Israel mycket väl kan stå som vinnare och kom ihåg var ni läste det först.

Annars präglas förstås startfältet av just Israel-affären och av att fem länder hoppat av i protest mot att Israel får delta. Både Island, Irland, Spanien, Nederländerna och Slovenien lyser med sin frånvaro, vilket naturligtvis är trist oavsett vad man tycker om anledningen. Märkligt nog verkar EBU mest bara rycka på axlarna åt avhoppen (när Finland hotade att lämna i protest mot Ryssland 2022 fick ju däremot samma EBU panik och skyndade sig att kasta ut ryssarna direkt). Men de nöjer sig väl med att Moldavien, Bulgarien och Rumänien hoppat in i tävlingen igen nu, så att det fortfarande inte är färre deltagare (35) än att det går att genomföra allting med två semifinaler på ett meningsfullt sätt.
Sedan känns ju tävlingen ändå lätt rumphuggen, med så få länder närvarande och den allmänt avslagna atmosfären och inga riktiga wow-upplevelser bland låtarna, men jag tänker oavsett detta och politiska åsikter titta och följa det hela. Man kan för övrigt glädjas åt andra saker, som att 19 bidrag (mer än hälften) framförs helt eller delvis på ländernas egna språk, och 12 av dem (en tredjedel) helt och hållet på annat språk än engelska. Visserligen råkar mina tre ovan nämnda favoriter likväl vara på engelska, men ändå, jag gillar själva grejen. Liksom att det där med utländska låtskrivare i andra länders bidrag tycks vara på nedåtgående. Det är bara några enstaka länder som tagit till sådant, och då främst sådana små obetydliga länder som inte litar på sin egen förmåga att åstadkomma Eurovision-bidrag, som Luxemburg, San Marino och Storbritannien (ja, britterna har komplex, det vet vi! 😊).

Som sagt, snart återkommer jag med mina detaljerade omdömen om varje land. Jag ska bara ägna viss tid åt att skriva dem först. På återseende!

P.S. Sverige då? Ja, det höll jag nästan på att glömma ... och faktum är att Sverige och Felicia kan bli bortglömda även när det är dags i Wien, för vi har fått en för oss ovanlig position i vår semifinal, nämligen startnummer två. När jag lyssnar på bidragen i deras startordning (vilket jag alltid gör) så känns Sverige faktiskt ovanligt blekt på den platsen, efter inledande muntra Moldavien och allt. Men förhoppningsvis ska det kunna bli final ändå, vi har ju inte ett bidrag vi behöver skämmas över direkt och semin i fråga känns än så länge inte som något getingbo.

Norges välförtjänta vinst och en mellanakt av ljus – en återblick på 1995

Häromåret berättade jag i ett särskilt inlägg om det strålande Eurovision-året 1987 och vad det betydde för mig. Idag har jag tänkt göra en ny djupdykning tillbaka i tiden, närmare bestämt till ett annat år som är ett av de bättre och mer minnesvärda – nämligen 1995.
Jag är medveten om att 1995 egentligen var under Eurovision Song Contests mörkaste tid. Tävlingen var som allra minst populär just då och tittarsiffrorna sjönk i botten, och ännu hade man inte moderniserat genom att ta till de åtgärder som senare skulle bli så avgörande: att införa telefonröstning, ta bort orkestern, tillåta helt förinspelad bakgrund och släppa sångspråket fritt. Det var först ett par år senare som de reformerna började komma. 1995 var ESC fortfarande fast i ett gammalmodigt, mossigt träsk där juryn bara belönade ballader och Irland vann mest hela tiden.
Så var det, men jag för min del märkte aldrig riktigt av det där krisläget, utan jag tyckte tvärtom att 1995 var ett riktigt bra år. Kanske för att jag är svag för spröda, stillsamma och ljuva folkmusikaliska toner, och det var just den ”etnovågen” som kom igång 1995. Egentligen hade den börjat redan året innan då Irland hade Riverdance som sensationell pausunderhållning, men nu tog det fart på allvar.

Precis som det föregående Riverdance-året skulle 1995 års tävling – inte helt förvånande – också sändas från Irland, eftersom den gröna ön nu hade vunnit tre år i rad, och även om detta inte precis tydde på utveckling i tävlingen var jag som vanligt ytterst angelägen om att inte missa den. Timmarna innan var jag annars faktiskt iväg på en fest hemma hos en av klasskompisarna, och den festen var egentligen inte slut än på långa vägar, men det spelade ingen roll; jag var sjutton vid detta tillfälle, men så mycket rebellisk tonåring var jag inte att jag kunde tänka mig att missa ESC. För att vara exakt så var jag inte någon rebellisk tonåring över huvud taget! Jag minns att en kompis där på festen, som hade bespetsat sig på att få med mig på upptåg och galej längre fram på kvällen – och som inte hade höga tankar om Eurovision – blev så besviken att han surnade till ordentligt när han fick klart för sig att jag tänkte åka hem och titta på eländet. ”Men vad f-n”, sade han och blängde på mig, ”Sverige kommer ju sist ändå med den där sketna balladj-eln!”
Som om jag bara brydde mig om Sverige … det var inte Sveriges bidrag ”Se på mig” med Jan Johansen som jag var intresserad av, utan tävlingen som helhet! Om Jan Johansen vann var det bara en bonus, och jag var inte så överdrivet angelägen om att han skulle vinna heller, för jag var fortfarande av den uppfattningen att Cecilia Vennersten med ”Det vackraste” borde ha varit vårt bidrag.
Hur som helst, jag ignorerade fullständigt protesterna från kompisen och eventuella andra på festen, och ringde pappa och blev hemskjutsad så att jag kunde slå mig ner vid TV:n lagom tills det började klockan nio. Ett föredömligt Eurovision-beteende, skulle jag vilja säga.

När sändningen sedan kom igång därifrån Dublin på Irland, så dröjde det inte långt in i startfältet förrän jag genast visste vilket land som var min favorit detta år. Norge. Självklart Norge. Secret Garden med ”Nocturne”. Än idag, när jag tittar på klippet från detta framträdande på Youtube, så tycker jag att det inte är mycket som slår det. Låten är så ljuvligt vacker. Magisk stämning i framförandet, med scenen som är försänkt i dunkel. Den klara sången i början och slutet; fiolen och nyckelharpan. Den melodin … ja, den melodin! Det gjorde nästan inte längre något att ”Det vackraste” inte vann i Sverige, för nu fick jag ju det vackraste i alla fall, från Norge.
Jag minns faktiskt vad Expressens recensent skrev om Norges bidrag:
”Vacker, som ett filmtema, men vad har den här att göra? Låter 50-tal. Närmare bestämt 1350-tal.”
Inget mer än det. En ganska talande vink om vad svenskar ofta har haft för syn på Eurovision. Jag återkommer till det. Men själv blev jag alltså genast såld på ”Nocturne”.

Inte för att Norge nu var de enda som var bra 1995. Där fanns några andra också som jag fäste mig vid då (även om de kanske inte alla har åldrats med behag idag). Den danska låten ”Fra Mols til Skagen” var struttig och lite egendomlig, men bra icke desto mindre. Likaså Spaniens dramatiska ”Vuelve conmigo”. Och Frankrike hade vissa inslag av 80-talssynt (om än ganska subtilt) i den medryckande ”Il me donne rendez-vous”.
Sedan hade värdlandet Irland även detta år ansträngt sig för att få till en snygg mellanakt: något att följa upp Riverdance med. Naturligtvis blev inte pausnumret i fråga så berömt som sin föregångare, men det är ändå ett nummer värt att nämna, för det var nämligen stycket ”Lumen” (ljus), gjort av kompositören med namnet som är omöjligt att stava till eller uttala: Mícheál Ó Súilleabháin. ”Lumen” framfördes av en kraftfull ensemble med en hel munkkör, en skönsjungande manlig solist, gruppen Clannad och diverse instrumentalister, och tillsammans uppnådde de i mitt tycke en ljuvlig, keltisk, folkloristisk stämning i samma stil som mitt favoritbidrag i själva tävlingen. Jag glömde tillfälligt bort ”Lumen” efteråt, men något år senare var både den och ”Nocturne” med på samlings-CD:n ”Pure Moods 2” som jag införskaffade, och då ringde det en klocka och jag insåg i backspegeln att Eurovision 1995 verkligen bjudit på god smak. Folkloristisk smak!

Men för att återgå till vad som hände där i Dublin så var det ju omröstning sedan efter ”Lumen”, och då blev det faktiskt just mina fyra favoriter – Norge, Spanien, Frankrike och Danmark – som tillsammans med Sverige utgjorde topp fem efter avslutad omröstning. Jag har sällan haft anledning att känna mig så nöjd med ett ESC-resultat (ja, det är väl 2006 då).
Allra härligast var det förstås att Norge vann, för det var de så oförskämt väl värda, och jag bortsåg från att jag i vanliga fall på den tiden brukade vara smått avundsjuk på Norge och snarast skadeglad när det gick dåligt för dem – inte minst i vinter-OS och så. I Eurovision kunde jag helt enkelt inte behålla den inställningen. Norge var bäst, alltså höll jag på Norge, mer än jag höll på Sverige, och de vann, och jag blev glad, så enkelt är det.
Tyvärr såg ju inte resten av Sverige saken riktigt på det sättet. Inte nog med att Sveriges jury demonstrativt lät bli att ge norrmännen poäng (till deras stora irritation), utan dagarna efter Norges vinst svämmade medierna och min bekantskapskrets över av sura kommentarer. ”Fel låt vann!” ”Norrmännen fuskade!” ”De sjöng ju knappt någonting!” ”Det heter väl Eurovision SONG Contest!” ”Det där var ju ingen schlager!”
Helt i samma anda som Expressens kritiker, som undrade vad ”Nocturne” hade i ESC att göra. Vilket ju egentligen är allra märkligast, att folk i Sverige egentligen medgav att Norges låt var bra, men att ”schlagerfestivalen” inte var rätt plats för den och att den därför var dålig i alla fall. Det tänkesättet finns i viss mån fortfarande kvar här i landet, även om kravet på just traditionell schlager kanhända har ebbat ut sedan dess.

Nåväl, jag försökte ändå att inte bry mig om det där gnället, för jag kunde ju njuta av att Norge hade vunnit och att jag fått ett nytillskott bland mina främsta favoritlåtar. Än idag ligger ”Nocturne” kvar i den positionen, och jag kan nog säga att det är en av de tre i mitt tycke bästa låtar som någonsin tävlat i ESC (de andra två är ”Water” 2007 och ”Le dernier qui a parlé” 1991).
Sammanfattningsvis så var det också i samband med Eurovision 1995 som jag på allvar lade mig till med några av mina mest ihärdiga åsikter och lärdomar i ESC-sammanhang, nämligen att 1. man måste inte nödvändigtvis hålla på Sverige, 2. det måste inte vara ”schlager”, och 3. det är bara bra med bidrag som tänjer på gränserna och utmanar konventionerna för vad som funkar i Eurovision.
”Nocturne” gjorde just detta genom greppet att den var nästan (men inte helt och hållet) instrumental, och därför ser jag det som att trots att mitten av 90-talet var ”Eurovisions mörkaste tid” med idel lugna och mossiga vinnare, så var det icke desto mindre ett slags förnyelse som kännetecknade 1995 års resultat. Norge fattade detta, Sverige gjorde det inte – och Sverige fattar fortfarande inte, men vem bryr sig.
1995 är helt klart ett oerhört positivt Eurovision-minne. Heja Norge!

Så här låter det 2018 – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat på alla de 43 länderna i årets ESC – och det är dags för en första sammanfattning av hur det blir i år. Mer detaljerade omdömen och tips kommer senare naturligtvis, men här är det ”första intrycket”.

Precis som förra året anser Eurovision-fansen (och de inbitna Eurovision-tipparna) att det inte är något särskilt bra ESC-år. Och precis som förra året tycker jag att de överdriver. Det är sant att jag inte fått något riktigt stort ”wow”, det har funnits bättre och mer minnesvärda årgångar på det sättet, men nog hittar man en hel del trevligt i 2018 års startfält. Framför allt är det intressant på ett sätt som Melodifestivalen alldeles definitivt inte är, med en variationsrikedom i stil och uttryck som till stora delar saknas hemma i Sverige. I MF har det varit övervägande ”så som det brukar låta på listorna just nu” (eller snarare bleka kopior av denna listmusik) men populärmusik är verkligen mycket mer än så, och i årets Eurovision är den mångfalden representerad.
Fördelaktigt är också att det inte är lika mycket ”ballader” i år, utan fler låtar som är upptempo eller midtempo. Dessutom är andelen svenskbidrag något lägre detta år, och antalet länder som törs sjunga på sina egna språk något högre – det är en trend som märktes redan förra året, och den fortsätter nu, även om det går i sakta mak. Detta bidrar i mitt tycke till att göra startfältet intressant och givande, och det räcker för att jag ska få in den rätta entusiasmen. Sedan hade vissa tydligen velat ha en högre andel ”typiskt Eurovision” och/eller ”modernt topplistsound” … men som jag ser det är inte detta helt nödvändigt, variationen är viktigare.
Jag ska gå igenom några länder som är särskilt värda att kommentera, antingen för att jag själv fäst mig särskilt vid dem eller för att de har uppmärksammats mycket av andra.

Det land som är den största favoriten hittills i år är Israel, som sköt upp som en raket på oddslistan så fort låten ”Toy” med sångerskan Netta presenterades. Bidraget är också onekligen speciellt på många sätt. Först och främst ligger det rätt i tiden – det är ett bidrag i spåren av #metoo, och kan kännetecknas som ”feministisk dagispop” (med orientalisk krydda). Nästan som en omvänd ”Barbie Girl”, skulle jag säga, med rader som ”wonderwoman don’t you ever forget – you’re divine and he’s about to regret …” och framför allt refrängens ”I’m not your toy – you stupid boy!”

Netta har också en originell stil och utstrålning i sitt framförande av ”Toy”, och till detta kommer de tekniska finesserna, i form av de lustiga kacklande och spruttande ljud som sångerskan ger ifrån sig och som delvis alstras av en ”looper”. Det har diskuterats huruvida denna finess är förinspelad sång (som alltså ska förbjudas) eller om det är liveframförd musik (som alltså ska förbjudas) eller om det är någon sorts mellanting (som alltså ska tillåtas). Just nu lutar det åt det sistnämnda, och Israel lär nog därför göra intryck i Lissabon även tack vare de där ljudeffekterna.
Det enda som är synd, tycker jag personligen, är att själva låten bakom det feministiska budskapet och Nettas vokalistiska bravader egentligen inte är särskilt mycket att hurra för. Den är dagispop helt enkelt, och inte överdrivet märkvärdig sådan … kan den verkligen få sådant genomslag som ”Barbie Girl”, eller som ”Gangnam Style” som den också jämförts med? Jag tvivlar faktiskt lite på det. Men Israel har i alla fall sett till att bli uppmärksammade i ESC-kretsarna med det här, och är alltså en lågoddsare just nu. Vi får se om de fortsätter att vara det. Tel Aviv 2019 …?

Nej, ska det vara budskap i låtarna så föredrar jag nog hellre att Frankrike vinner. Först tog jag inte så stor notis om duon Madame Monsieur och deras låt ”Mercy”, men när jag lyssnade på texten och insåg vad den faktiskt handlar om så seglade den uppåt i snabb takt; fortsätter det så blir Frankrike snart min allra största favorit. ”Mercy” tar nämligen upp ämnet båtflyktingar, med en fantastisk berättande text och en titel som är mångtydig på minst fyra olika sätt (”mercy”, ”merci”, ”mer-sea”, ”mère sea”), och så är allt inslaget i en behaglig minimalistisk syntpopförpackning. Riktigt starkt.
Helt andra slags tongångar – men ändå intressant – är det från Tjeckien, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg. Den unge glasögonprydde rapparen/sångaren Mikolas Josef framför ”Lie To Me” med funkig slapbas och en frenetisk jazztrumpet som riktigt effektiv hook (”Epic Trumpet Guy”?), och det låter verkligen inte ”typiskt Eurovision” alls, snarare som fullständigt samtida topplist-hiphop … fast inte riktigt ändå … för Mikolas har något alldeles eget och originellt. Jag är riktigt nyfiken på hur långt det kan räcka för Tjeckien, som ju inte har nått några framgångar att tala om tidigare.

Något som gläder mig i år är att det är en lite högre andel rocklåtar än vanligt, och en av dem är till på köpet riktig hårdrock, nämligen bidraget från Ungern. Även om man inte begriper ett dyft av vad bandet AWS sjunger om på ungerska, så tycker jag att deras ”Viszlát nyár” är en läcker låt; experterna tjurar och påpekar att det inte är mycket melodi i den utan bara fulsång, men inte heller här håller jag med dem. Melodin är snygg, liksom det atmosfäriska kompet, och det kommer rentav en tonartshöjning på slutet. Ingen av de insatta verkar tro att Ungern kommer någon vart i år, men jag vill faktiskt utfärda en mycket kraftig skrällvarning – det är inte omöjligt att fler än jag gillar detta i maj.
Bland övriga rocknummer vill jag också lyfta fram Nederländerna, som fortsätter sin nutida vana att skicka country, men som i år presenterar en lite råare variant av den genren: country-bluesrock kan man säga, i en stil som ger mig associationer till Creedence Clearwater Revival och liknande. Artisten bakom, Waylon, var med i ESC 2014 som medlem i duon The Common Linnets och kom tvåa (ni vet, ”Calm After The Storm”, oerhört vacker liten sak, bästa låten det året). I ”Outlaw In ’Em” tar han i lite mer, men countrykänslan är kvar, och bra är det nu också.
Sedan får vi inte glömma Norge, som står för årets mest uppseendeväckande comeback. Forne ESC-vinnaren Alexander Rybak kommer tillbaka, men det är inte med någon ny ”Fairytale”, utan istället förvånar han med en besynnerlig, självironisk, hurtig bit med titeln ”That’s How You Write A Song”, i 70-talsdiscostil. Här anser många att den gode Rybak har gjort bort sig ordentligt, och jag är inte alldeles förtjust själv heller, men samtidigt har han en sådan karisma att man nog inte ska räkna ut honom på långa vägar ännu.

Andra länder jag vill nämna lite kort är Italien (som i likhet med Frankrike tar upp ett allvarligt samtidsämne, närmare bestämt terrorismen, i låten ”Non mi avete fatto niente”), Estland (operamelodin ”La Forza”, vacker så det förslår), Rumänien (en snygg låt som börjar lugnt men sedan slår över i arenarock med doft av både 80-tal och Coldplay) och Danmark (med en låt som anspelar i allra högsta grad på klichéer om vikingar och Game of Thrones, och en sångare som rentav ser ut precis som Tormund i den serien, men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt läckert ändå). Jag hoppas också på att Litauen kan bli en outsider – de skickar något av det vackraste och mest finstämda man hört från litauiskt håll någonsin, i form av Ieva Zasimauskaitė och den lugna, svävande ”When We’re Old”.
Stilvariation finns det ju också gott om: förutom ovan nämnda exempel så får vi gospel från Österrike, ”feelgood-house” från Polen, balkanbrass från Moldavien och mer utpräglad balkansk etno från Serbien, någon sorts folkjazz från Georgien, en fullständigt olidligt sockersöt balladduett från Spanien, med mera med mera. Och för de svenska tittare som vill ha mer igenkänning så finns det fortfarande ett antal svenskbidrag, med det sound som är typiskt för sådana. Något för alla helt enkelt.

Det finns många fler länder jag skulle kunna säga något om, och egentligen kliar det redan nu i fingrarna på mig att få sätta igång i detalj med omdömena, men jag ska hålla mig ett litet tag till. Fortfarande finns det ju utrymme för mig att ändra uppfattning om många bidrag.
Jag har i alla fall fått in rätt känsla! Det blir en trivsam Eurovision-tillställning även detta år.

87, 87, vart har du tagit vägen nu?

Hur kommer det sig egentligen att jag har blivit så intresserad av Eurovision Song Contest?
Naturligtvis är det många faktorer, både i och utanför tävlingen, som har påverkat och lockat fram intresset. Så är det väl för alla. För mig finns det emellertid ett tillfälle, en tävling i raden av Eurovision-tävlingar, som nog har satt sina spår mer än något annat. Och det rör sig om tävlingen nittonhundraåttiosju – ”87, 87, vart har du tagit vägen nu”, som Just D nostalgiskt rappade några år senare. Den upplagan av ESC formade verkligen.
Jag ska ta bloggläsaren tillbaka i tiden och återskapa hur min värld såg ut den gången.

1987 var jag nio år, och började så smått bli lite intresserad av populärmusik. De tidigaste småbarnsåren hade för mig musikaliskt mest dominerats av mina fromma föräldrars skivor med andliga kristna sångare (en av dem, Viktor Klimenko, representerade för övrigt Finland i ESC 1965, har jag fått veta senare …) men nu hade jag fått upp ögonen för den ”världsliga popen”, och då i synnerhet Melodifestivalen.
Redan året innan, 1986, hade jag för första gången tittat på såväl Melodifestivalen som Schlagerfestivalen (som jag då trodde att den internationella versionen hette!) och gillat många av låtarna i den svenska tävlingen men kanske varit lite för trött för att orka hänga med i den stora europeiska. Nu 1987 tittade jag på Melodifestivalen på nytt, med ännu större intresse, och dessutom tog jag i samband med detta för vana att regelbundet lyssna på Svensktoppen. Den här gången tyckte jag också att det skulle bli riktigt kul med den stora ”Schlagerfestivalen” där Lotta Engberg skulle tävla i Bryssel. Jag satt uppe och höll mig vaken när familjen tittade, och tyckte det var spännande och intressant hela tiden.
Men det är möjligt att jag ändå inte hade behållit det stora intresset i längden – om det inte hade varit för min mamma. Hon utförde nämligen ett genidrag. Medan ESC pågick på TV hade hon på stereon där programmet också sändes i radio, och hon hade en kassett i stereobandspelaren och bandade samtliga 22 låtar. Faktiskt var hon så ambitiös att hon till och med såg till att klippa bort mellansnacket; hon satt kvar på sin post vid stereon hela tiden (samtidigt som hon tittade bort mot TV:n) och tryckte på paus varje gång en låt tog slut, för att sedan sätta igång igen när nästa låt började.
Resultatet blev en kassett som funkade som ett hyfsat ”samlingsalbum” med de 22 bidragen, utan mycket till störande moment trots att inspelningen var live från radion. Och den kassetten gick sedan på högvarv i vår familjs bil hela sommaren. Med följden att jag lärde mig precis hur alla ländernas låtar gick 1987 (även om jag inte alls mindes hur framträdandena hade sett ut, eller hur bidragen placerat sig förutom några enstaka). Ja, jag kommer än idag ihåg bitar av dem allihop utan problem, även om den där gamla kassetten inte finns längre.
Där gjorde verkligen mamma en insats för att ge mig ett beständigt Eurovisionintresse.

Men det finns ytterligare en faktor i det här sammanhanget, och det är att just det här året 1987 så var det ärligt talat rätt många låtar som var utmärkta. 1987 brukar av många Eurovisionfans ses som ett väldigt bra år i största allmänhet. Vinnarlåten ”Hold Me Now” med Johnny Logan från Irland är ju en klassiker, och även Italiens tredjeplacerade ”Gente di mare” finns kvar i minnet hos många – för att inte tala om Israels ”hopa-hulle-hulle-hulle” för de mer skämtsamt lagda! (Den var min egen personliga favorit i tävlingen just då när jag var nio.)
Även flera andra i 1987 års startfält var erkänt minnesvärda: Danmarks ”En lille melodi”, Cyperns ”Aspro mavro”, Finlands ”Sata salamaa”, Västtysklands ”Laß die Sonne in dein Herz” … och så att Luxemburg representerades av ingen mindre än den kultige syntpunkaren Plastic Bertrand, låt vara att han kom näst sist. Inte ens Turkiet som fick noll poäng framstod som helt misslyckade; om det var någon som skämde ut sig 1987 så var det nog egentligen bara Sverige med sitt ”Boogaloo”-trams.
Så man kan sammanfattningsvis säga att en lycklig slump gjorde att jag fick hela ESC-startfältet bandat åt mig för fortsatt lyssning, just ett sådant år då startfältet höll ovanligt hög klass, och att jag därför fick upp ögonen för ESC och har hållit tävlingen högt i aktning sedan dess.

Sedan får man ju medge att låtarna egentligen lät ganska mossiga i sina orkesterversioner från Bryssel på vår kassett, jämfört med studioinspelningarna av dem. Men det var ändå framträdanden som var tillräckligt bra för att göra intryck.
Och som sagt, även om jag inte har lyssnat på den där radiobandade kassetten på väldigt många år, så finns den fortfarande kvar i minnet på ett underbart sätt. Jag kommer ihåg låtarna och deras sound, jag minns vissa små snuttar av Jacob Dahlins kommenterande i radion som hann komma med vid ett par tillfällen innan mamma tryckte på pausknappen, och det är över huvud taget nostalgi till tusen när jag tänker tillbaka på 1987 och vår Eurovisionkassett.
Ett särskilt tydligt exempel är Spaniens bidrag ”No estás solo” (som jag minns som en av dem jag tyckte var bäst, men som bara kom på 19:e plats). Det var nämligen en rad i versen till den låten som satte sig alldeles särskilt mycket i hjärnan på mig som barn, och även om jag inte förstod de spanska orden så blev de kvar i minnet rent fonetiskt. När jag sedan lärde mig spanska uppemot vuxen ålder så kunde jag fortfarande plocka fram den där raden ur mitt minne, och insåg att de spanska orden måste vara ”como siempre sin preguntar” = ”som alltid utan att fråga”. Vilket de också var, har jag konstaterat när jag har kollat upp saken. Där kan man snacka om ett kombinerat språk- och musikminne hos en Eurovisiontokig översättare! :)

ESC 87 är av stor betydelse i min Eurovisionhistoria (och i min musikaliska utveckling över huvud taget).
Vart har det tagit vägen nu …?