Jag är medveten om att 1995 egentligen var under Eurovision Song Contests mörkaste tid. Tävlingen var som allra minst populär just då och tittarsiffrorna sjönk i botten, och ännu hade man inte moderniserat genom att ta till de åtgärder som senare skulle bli så avgörande: att införa telefonröstning, ta bort orkestern, tillåta helt förinspelad bakgrund och släppa sångspråket fritt. Det var först ett par år senare som de reformerna började komma. 1995 var ESC fortfarande fast i ett gammalmodigt, mossigt träsk där juryn bara belönade ballader och Irland vann mest hela tiden.
Så var det, men jag för min del märkte aldrig riktigt av det där krisläget, utan jag tyckte tvärtom att 1995 var ett riktigt bra år. Kanske för att jag är svag för spröda, stillsamma och ljuva folkmusikaliska toner, och det var just den ”etnovågen” som kom igång 1995. Egentligen hade den börjat redan året innan då Irland hade Riverdance som sensationell pausunderhållning, men nu tog det fart på allvar.
Precis som det föregående Riverdance-året skulle 1995 års tävling – inte helt förvånande – också sändas från Irland, eftersom den gröna ön nu hade vunnit tre år i rad, och även om detta inte precis tydde på utveckling i tävlingen var jag som vanligt ytterst angelägen om att inte missa den. Timmarna innan var jag annars faktiskt iväg på en fest hemma hos en av klasskompisarna, och den festen var egentligen inte slut än på långa vägar, men det spelade ingen roll; jag var sjutton vid detta tillfälle, men så mycket rebellisk tonåring var jag inte att jag kunde tänka mig att missa ESC. För att vara exakt så var jag inte någon rebellisk tonåring över huvud taget! Jag minns att en kompis där på festen, som hade bespetsat sig på att få med mig på upptåg och galej längre fram på kvällen – och som inte hade höga tankar om Eurovision – blev så besviken att han surnade till ordentligt när han fick klart för sig att jag tänkte åka hem och titta på eländet. ”Men vad f-n”, sade han och blängde på mig, ”Sverige kommer ju sist ändå med den där sketna balladj-eln!”
Som om jag bara brydde mig om Sverige … det var inte Sveriges bidrag ”Se på mig” med Jan Johansen som jag var intresserad av, utan tävlingen som helhet! Om Jan Johansen vann var det bara en bonus, och jag var inte så överdrivet angelägen om att han skulle vinna heller, för jag var fortfarande av den uppfattningen att Cecilia Vennersten med ”Det vackraste” borde ha varit vårt bidrag.
Hur som helst, jag ignorerade fullständigt protesterna från kompisen och eventuella andra på festen, och ringde pappa och blev hemskjutsad så att jag kunde slå mig ner vid TV:n lagom tills det började klockan nio. Ett föredömligt Eurovision-beteende, skulle jag vilja säga.
Jag minns faktiskt vad Expressens recensent skrev om Norges bidrag:
”Vacker, som ett filmtema, men vad har den här att göra? Låter 50-tal. Närmare bestämt 1350-tal.”
Inget mer än det. En ganska talande vink om vad svenskar ofta har haft för syn på Eurovision. Jag återkommer till det. Men själv blev jag alltså genast såld på ”Nocturne”.
Inte för att Norge nu var de enda som var bra 1995. Där fanns några andra också som jag fäste mig vid då (även om de kanske inte alla har åldrats med behag idag). Den danska låten ”Fra Mols til Skagen” var struttig och lite egendomlig, men bra icke desto mindre. Likaså Spaniens dramatiska ”Vuelve conmigo”. Och Frankrike hade vissa inslag av 80-talssynt (om än ganska subtilt) i den medryckande ”Il me donne rendez-vous”.
Sedan hade värdlandet Irland även detta år ansträngt sig för att få till en snygg mellanakt: något att följa upp Riverdance med. Naturligtvis blev inte pausnumret i fråga så berömt som sin föregångare, men det är ändå ett nummer värt att nämna, för det var nämligen stycket ”Lumen” (ljus), gjort av kompositören med namnet som är omöjligt att stava till eller uttala: Mícheál Ó Súilleabháin. ”Lumen” framfördes av en kraftfull ensemble med en hel munkkör, en skönsjungande manlig solist, gruppen Clannad och diverse instrumentalister, och tillsammans uppnådde de i mitt tycke en ljuvlig, keltisk, folkloristisk stämning i samma stil som mitt favoritbidrag i själva tävlingen. Jag glömde tillfälligt bort ”Lumen” efteråt, men något år senare var både den och ”Nocturne” med på samlings-CD:n ”Pure Moods 2” som jag införskaffade, och då ringde det en klocka och jag insåg i backspegeln att Eurovision 1995 verkligen bjudit på god smak. Folkloristisk smak!
Men för att återgå till vad som hände där i Dublin så var det ju omröstning sedan efter ”Lumen”, och då blev det faktiskt just mina fyra favoriter – Norge, Spanien, Frankrike och Danmark – som tillsammans med Sverige utgjorde topp fem efter avslutad omröstning. Jag har sällan haft anledning att känna mig så nöjd med ett ESC-resultat (ja, det är väl 2006 då).
Allra härligast var det förstås att Norge vann, för det var de så oförskämt väl värda, och jag bortsåg från att jag i vanliga fall på den tiden brukade vara smått avundsjuk på Norge och snarast skadeglad när det gick dåligt för dem – inte minst i vinter-OS och så. I Eurovision kunde jag helt enkelt inte behålla den inställningen. Norge var bäst, alltså höll jag på Norge, mer än jag höll på Sverige, och de vann, och jag blev glad, så enkelt är det.
Tyvärr såg ju inte resten av Sverige saken riktigt på det sättet. Inte nog med att Sveriges jury demonstrativt lät bli att ge norrmännen poäng (till deras stora irritation), utan dagarna efter Norges vinst svämmade medierna och min bekantskapskrets över av sura kommentarer. ”Fel låt vann!” ”Norrmännen fuskade!” ”De sjöng ju knappt någonting!” ”Det heter väl Eurovision SONG Contest!” ”Det där var ju ingen schlager!”
Helt i samma anda som Expressens kritiker, som undrade vad ”Nocturne” hade i ESC att göra. Vilket ju egentligen är allra märkligast, att folk i Sverige egentligen medgav att Norges låt var bra, men att ”schlagerfestivalen” inte var rätt plats för den och att den därför var dålig i alla fall. Det tänkesättet finns i viss mån fortfarande kvar här i landet, även om kravet på just traditionell schlager kanhända har ebbat ut sedan dess.
Nåväl, jag försökte ändå att inte bry mig om det där gnället, för jag kunde ju njuta av att Norge hade vunnit och att jag fått ett nytillskott bland mina främsta favoritlåtar. Än idag ligger ”Nocturne” kvar i den positionen, och jag kan nog säga att det är en av de tre i mitt tycke bästa låtar som någonsin tävlat i ESC (de andra två är ”Water” 2007 och ”Le dernier qui a parlé” 1991).
Sammanfattningsvis så var det också i samband med Eurovision 1995 som jag på allvar lade mig till med några av mina mest ihärdiga åsikter och lärdomar i ESC-sammanhang, nämligen att 1. man måste inte nödvändigtvis hålla på Sverige, 2. det måste inte vara ”schlager”, och 3. det är bara bra med bidrag som tänjer på gränserna och utmanar konventionerna för vad som funkar i Eurovision.
”Nocturne” gjorde just detta genom greppet att den var nästan (men inte helt och hållet) instrumental, och därför ser jag det som att trots att mitten av 90-talet var ”Eurovisions mörkaste tid” med idel lugna och mossiga vinnare, så var det icke desto mindre ett slags förnyelse som kännetecknade 1995 års resultat. Norge fattade detta, Sverige gjorde det inte – och Sverige fattar fortfarande inte, men vem bryr sig.
1995 är helt klart ett oerhört positivt Eurovision-minne. Heja Norge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar