Dagen efter ESC-finalen 2026 – min stora slutanalys

Att tippa Eurovision är ibland helt omöjligt.
Den saken blev fullkomligt klar igår kväll. Själv satt jag som en fågelholk redan när jurygrupperna slängde poäng hit och dit och överallt så att 18 av 25 länder fick tolvor, och ännu mer när den slutliga vinnaren sedan blev … Bulgarien.
Bulgarien? Seriöst? Den såg jag inte komma. Och inte många andra heller efter vad det verkar, även om landet intressant nog höjde sig upp till tredje plats på oddslistan strax innan programmet startade (vad var det oddsmakarna började observera just då?).
Men samtidigt inser jag att både jag och alla andra som blev förbluffade borde ha kunnat ana hur det skulle gå, om vi tänkt några steg längre.

Hercule Poirot löser Eurovision-mysteriet
Man får inse att det för att förutsäga Eurovision-vinnare nog krävs något slags Hercule Poirot-modell. Ni vet, den gode Poirot från Agatha Christies böcker har ju för vana att först lägga fram diverse avslöjanden så att man inledningsvis tror att det är en viss person som är mördaren, men sedan kommer det ytterligare en vända med nya aspekter och även nygamla aspekter i ett annat perspektiv, som kullkastar alltihop, och så blir det en helt annan som är skyldig: i regel ”den minst misstänkte”. Lite så är det med Eurovision Song Contest också, att man behöver räkna med fler dimensioner.
För min del gjorde jag misstaget att bli för enkelspårig i mitt tips inför finalen, och bara se det som att Israel skulle få flest tittarpoäng och att det var en fråga om vilket land (om något) som juryn skulle kunna hjälpa förbi. Där var jag nu visserligen på rätt spår med min teori om att Finland inte skulle kunna bli juryetta och därför inte kunna passera: så blev det mycket riktigt också. Men jag glömde något viktigt – något som jag typiskt nog ändå själv varit medveten om och påpekat de två senaste åren, men som jag nu missade, på samma sätt som Hercule Poirots medhjälpare kapten Hastings brukar missa innebörden i sådant som han själv märkt.
Det jag glömde var att tendensen bland Europas TV-tittare just nu är att de i de svåra tider som råder allra mest vill ha något riktigt muntert och lättsamt.

Den muntra favoriten
Om man undantar den rikliga mängd politiskt färgade poäng som Israel får varje år, och även de sympatipoäng som Ukraina fick en period, så har de låtar som fått mest poäng av tittarna på 2020-talet (förutom de två länderna alltså) varit just medryckande nummer: glada och upplivande klockrena hits, med ett visst mått av naivitet och ”dumhet” till på köpet (även om jag inte skulle kalla låtarna i fråga dåliga för det, snarare är de riktigt bra allihop och har ofta ett extra djup bakom det lättsamma).
Kolla bara. 2022 var det Moldaviens ”Trenulețul”. 2023 var det Finlands ”Cha Cha Cha”. 2024 var det Kroatiens ”Rim tim tagi dim”. 2025 var det Estlands ”Espresso macchiato” (och vår egen ”Bara bada bastu”). Det är en munterhetstrend som verkar hålla i sig och som jag alltså har lagt märke till tidigare. Och det land som hade den särskilt tilltalande ”muntra låten” i år, det var faktiskt Bulgarien. Den ”minst misstänkte”, för inte många har uppmärksammat det bidraget särskilt mycket. Men med facit i hand, när man tänker efter, är det inte så konstigt att just Bulgarien med Dara och ”Bangaranga” råkade bli de som fyllde den där nischen. Den har en del gemensamt med sina föregångare.
Sedan blev det annorlunda i år, för det som alla de där muntra låtarna jag nämnde har gemensamt är ju att de inte vann sina respektive år – de hindrades av juryn eller av Israels/Ukrainas politiska poängskörd eller både-och. Men i år så gick det muntra bidraget och vann. Och det, det berodde i sin tur dels på att de politiska tittarpoängen till Israel mattades något (precis som Ukrainas tidigare har gjort), men framför allt på att även juryn i år gick in på ett muntert spår. Det har de inte gjort på ett tag, men man borde ha kunnat ana att de skulle göra det nu. För det var så väldigt många juryflörtande, allvarliga, snygga bidrag i årets ESC-final, och effekten av det blev inte (som man trodde först) att juryn fastnade för ett enstaka av alla dessa, utan att de 1. spred ut sina poäng något alldeles vansinnigt, och 2. blev sugna på att rösta på något mer uppsluppet istället för på alla dessa snygga uppvisningar.
Se där, där har vi det. Resultatet i Eurovision-finalen 2026 var överraskande, men om man nu i efterhand tittar på det hela, och då likt Hercule Poirot lägger på perspektiv i flera lager, då är inte längre allt helt oförklarligt. Bulgarien vann efter att ha blivit etta hos både tittare och jury – och det var flera egentligen logiska faktorer som orsakade det.
Att ha kunnat räkna ut allt det där på förhand hade verkligen krävt en Poirot. Eurovision är oförutsägbart. Men allt går att förklara.

Årets vinnare – något nytt?
Jag kan sedan personligen tycka att det var lite förargligt att det var just den här gången som den muntra favoriten skulle gå och vinna. Det hade varit roligare om ”Cha Cha Cha” 2023 eller ”Rim tim tagi dim” 2024 hade fått göra det. Årets bulgariska vinnarlåt ”Bangaranga” är jag ärligt talat inte speciellt förtjust i … den är mest bara störig i mina öron, tjatig och infantil, och det tyder just inte på någon förnyelse i tävlingen att den är skriven av ett sådant där typiskt internationellt team (med greken Dimitris Kontopoulos i spetsen), att den förutom titeln är engelskspråkig, samt att Bulgarien tagit hjälp av en svensk koreograf och fyra svenska dansare. På så sätt är vinnaren inte ett steg i rätt riktning.
Men samtidigt är Bulgariens vinst ett positivt trendbrott på andra sätt. Tävlingen vanns nu av ett land som tidigare haft det kämpigt i ESC och som framför allt inte vunnit tidigare, något som inte hänt sedan 2017 då Portugal segrade. Det är alltid kul. Dessutom är det ett land i Östeuropa, och där är det ett faktum att om man undantar Ukraina som väl får sägas vara ett specialfall, så har en ”öststat” inte vunnit Eurovision sedan 2011 då Azerbajdzjan gjorde det. Ja, det var faktiskt så länge sedan (trots de klagomål på öststatsdominans som periodvis har brukat komma i synnerhet från svenskar). Geopolitiskt representerar dessutom Bulgarien en region i Europa som man kan säga aldrig har vunnit tidigare: nämligen det block av öst-centraleuropeiska länder som existerade som stater redan före Berlinmurens fall. (Tidigare östliga Eurovisionvinnare har enbart kommit från de uppsplittrade f.d. Sovjetunionen och Jugoslavien.)
Så visst kan man vara nöjd med vinnaren på flera sätt, för variationens och oförutsägbarhetens skull. Det är kanske också möjligt att jag vänjer mig vid ”Bangaranga”. Dess anspelningar på bulgarisk kultur i form av den lustiga kukeri-traditionen är ju inte något att bara avfärda som kommersiell dynga.

Underhållning till tusen
Jag kan ju verkligen inte heller klaga på den underhållning och dramatik det blev under omröstningen. Att juryerna röstade mer spretigt än någonsin tidigare var i det närmaste parodiskt, men effekten av nästan total ovisshet blev också därefter. Sedan var det skönt att de tre länder som fick noll tittarpoäng såg ut att ta det med ett skratt och en klackspark; Storbritannien verkar rentav ha gått in för att klara av denna anti-bedrift vartenda år i sann kalkonanda. (Lägg märke till att bottentrion blev exakt den jag förutsåg igår – botten var som sagt lättare att tippa än toppen.)
Och så då slutspurten som kronan på verket. När Finland inte fick några tittarpoäng att tala om beredde jag mig på en israelisk seger, men när sedan ett otippat land som Bulgarien istället seglade förbi inte bara med några få poäng utan med en hel drös, så kan man ju snacka om att reaktionerna och känslorna svallade.

Resultatet i övrigt
Det var förstås en hel del skrällar och saker värda att notera även utöver Bulgariens seger, och så måste det ju också bli när juryn röstade så spretigt som de gjorde. Men även tittarna bjöd på en del överraskningar. Jag hade ju till exempel väntat mig att storfavoriten Finland skulle få gott om telefonröster, även om inte juryn skulle vara med på noterna – men det blev förhållandevis lite till Linda & Pete även från tittarhåll, och Finland fick till slut nöja sig med en sjätteplats (vilket måste kännas som en besvikelse för dem även om det är en av landets bästa placeringar). Ett präktigt finländskt favoritfall. Jag har höjt ett varningsfinger för det hela tiden, det har jag faktiskt.
Vad gäller Israel så fick ju de mycket riktigt en massa tittarröster, men inte så många som jag trodde: inte bara Bulgarien utan faktiskt även Rumänien fick fler än Israel. Bland annat var Sveriges tittare inte längre lika mycket på alerten utan gav Israel ”bara” sju poäng. Om detta berodde på de nya reglerna som bland annat försvårar ”massröstning”, eller om det faktiskt är så att Israels politiska poäng har börjat sina något precis som Ukrainas, det går knappast att avgöra ännu. Tittarbortfallet kompenserades i alla fall av att Israel nu fick en hel del jurypoäng också, och därmed verkar det inte längre fullt så klart att juryerna håller ner poängen för Israel med flit. Det går inte att hävda detta längre när landet fick över hundra poäng och en åttondeplats i juryröstningen – vilket ju också bidrog till att Israel för andra året i rad var ett av de två länder som det blev split-screen mellan precis på slutet (en duell de åter igen förlorade). Om det faktiskt är så angående Israel att såväl sympatiröster från tittarna som antiröster från juryn håller på att avta och ersättas av ett mer normalt bedömningsbeteende, så är det något jag välkomnar i allra högsta grad.
Mera då? Jo, Rumänien gjorde ju bra ifrån sig och blev tittartvåa och kom trea sammanlagt, vilket jag tyckte var helt i sin ordning för Rumänien var enligt min mening de bästa för kvällen (tätt följda av spralliga grannlandet Moldavien, ska sägas). Italien kom riktigt oförtjänt högt, femma blev de med sin träiga 70-talsdisco, men det är något med det landet som gör att såväl jury som tittare nästan alltid gillar dem i Eurovision vad de än skickar. Australien och Danmark lyckades mycket bra hos juryn men sänktes i viss mån av tittarna så att de blev fyra respektive sjua. Än mer drabbade det ödet Frankrike: högt hos juryn, mycket lägre hos tittarna, men det har vi faktiskt sett förr. Liksom att det blev tvärtom för länder som Moldavien och Grekland – tittarna gillade dem men juryn gillade dem betydligt mindre. Inte fullt så oförutsägbart just det kanske.

Sveriges fiasko (relativt sett)
Sedan har vi Sveriges resultat, som ju verkligen inte blev mycket att hänga i julgranen – särskilt inte när man tittar på semifinalresultaten och inser att om det bara hade varit tittarröstning i tisdagens semi så hade Felicia inte ens gått till final utan hamnat trea från slutet. Det var juryn som räddade oss, och vi slank nu med till finalen på en ganska blygsam niondeplacering (visserligen med en hel del poäng ner till ”strecket”, men ändå). Även i finalen var det juryn som hyfsade till våra resultat, men även de gav oss ju ändå förvånansvärt lite, som nog alla märkte: det var en lång stund som Sverige låg på noll poäng, och det blev inte någon jättestor mängd senare heller och Sverige var ett av de få länder som blev utan tolvpoängare och det blev sammanlagt en tjugondeplats för Felicia. Vår sämsta placering sedan 2010.
Vad berodde nu detta på? Ja, jag tror för min del att låten var för blek, och numret kanske för konstigt för Europa också för den delen (och det är möjligt att Felicia kanske fortfarande var för trött i rösten på fredagsgenrepet då juryerna satte poäng), men framför allt har nog Sverige överskattat ett bidrag som egentligen är ganska ”meh” och en sångerska som är talangfull men inte riktigt verkar ha pallat för trycket. Att jag själv tyckte Sverige var bland de tio bästa var nog mest för att det var en svag ESC-årgång, så att jag som svensk uppfattade lite mer i vårt bidrag än jag gjort i vanliga fall.
Vi gjorde förmodligen rätt i att skicka Felicia bland dem vi hade att välja på i Melodifestivalen i mars, det var liksom det ”minst tråkiga bland det tråkiga”, men det ger oss i Sverige desto större anledning att utvärdera vår trötta Mello-fabrik. Nu är SVT som bekant utsatt för väldigt tuffa sparkrav den närmaste tiden, och ärligt talat, det kan ge oss en förevändning att se över Melodifestivalen och banta ner det utslitna turnéformatet och istället göra om tävlingen till något helt annat. Det behövs nya perspektiv från svensk sida: mer utrymme för det som är mer äkta och spralligt än för det som är beräknande. Jag tror jag sade det redan förra året men det har inte blivit mindre sant nu.
Under alla omständigheter ska Sverige absolut inte hålla på och tjura över resultatet. Alla misslyckas ibland, och vi vann så sent som för tre år sedan och förra året kom vi fyra (och blev tittartrea). Se det istället som positivt och spännande att det kan svänga så rejält från ett år till ett annat. Och den som ivrigt framhåller juryn som försvarare av god smak, därför att de röstar på Sverige, har förhoppningsvis fått ett och annat att tänka på nu.

Semifinalresultaten
Innan jag avrundar ska vi bara också titta lite grann på semifinalresultaten i övrigt. De brukar ju ofta utmärka sig för att vara förbryllande annorlunda mot hur det gick i finalen, och det är inte mindre så i år. Mest iögonfallande är väl kanske att vinnaren Bulgarien inte alls fick lika mycket poäng av juryn i sin semifinal som man sedan fick i finalen – i semin var Bulgarien inte bättre än femma hos juryn (som hade Australien som sin favorit). Men tittaretta var bulgarerna i semifinalen också, och vann den därmed sammanlagt. Anmärkningsvärt i och med att de hade startnummer ett, vilket man ju inte ofta vinner med i Eurovision.
I semifinal 2 syns också något underligt, nämligen att Schweiz, som ju inte gick till final, faktiskt hamnade på niondeplats både hos tittarna och hos juryn, men när poängen lades ihop blev de däremot nummer elva (och åkte ut). Vilket möjliggjordes av att Tjeckien och Malta fick så mycket jurypoäng och Albanien så mycket tittarpoäng att de alla sammanlagt fick mer än Schweiz. Så lustigt kan det bli ibland. Om det bara varit jury i semifinal 2 så hade Schweiz alltså gått till final istället för Albanien, och om det bara varit telefonröstning så hade de gjort det istället för Tjeckien.
I semifinal 1 för sin del, om det bara varit telefonröstning, så hade Sverige som sagt fått avstå sin finalplats och det hade även Belgien fått göra: till Estland och Montenegro närmare bestämt. (Juryresultatet i semi 1 var identiskt med det sammanlagda.) Vad beträffar semifinal 1 i övrigt så vanns den av Israel, på grund av att de vann telefonröstningen övertygande i den semin. Finland var inte etta någonstans där heller: juryns etta i semi 1 var istället Polen, som därmed också kom tvåa sammanlagt. (Polen var i år en lite ”osynlig” deltagare som det ändå gick anmärkningsvärt bra för; från finalen kan man lägga märke till att de tillsammans med Bulgarien fick flest jurytolvor av alla.)
Det går säkerligen att observera mycket mer av intressanta skillnader mellan semifinaler och final om man tittar närmare på hur enskilda jurymedlemmar röstade. Det har jag inte tid och utrymme att göra här, men alla siffror finns på den officiella ESC-sajten.
(Georgien, som ju var det land som jag gillade allra mest av samtliga 35 som deltog nu i år, kom toksist i semifinal 1 med bara fem ynka poäng. Där ser man. Det går inte att tävla i musik. Eller nåt. 😉)

Hur blir det nästa år?
Om det inte kommer nya pandemier och annat i vägen (man vet ju aldrig med diverse andes- och ebolavirus …) så ska nu nästa års Eurovision hållas i Bulgarien, för första gången. Man får väl anta att det blir i huvudstaden Sofia. Att landet kommer att kunna klara av att arrangera ESC är jag förstås säker på, däremot finns det andra frågor man kan ställa sig. Kommer Israelkrånglet att fortsätta, med länder som bojkottar, eller kan EBU lösa det till slut? Blir deltagarbortfallet kompenserat genom att man verkligen bjuder in Kanada som det har börjat ryktas om?
Kommer vidare den där ”muntra trenden”, som jag talade om inledningsvis, att avta någon gång bland tittarna? Eller kan vi räkna med ett slags konstant beteende så länge världen ser så illavarslande ut som den gör – att publiken (och ibland också juryn) alltid vill rycka upp sig med något livfullt och nonsensaktigt som ”Bangaranga” eller ”Rim tim tagi dim”? Det återstår att se. Rent historiskt har ju faktiskt tittarnas preferenser växlat, det är inte alltid samma glada lallande som vunnit telefonröstningarna (tänk t.ex. på Serbien 2007 eller Portugal 2017). Förr eller senare tror jag nog det blir ett trendbrott.
Apropå trendbrott kan man även fundera på om Finland kanske har öppnat en ”Pandoras ask” nu i år, då Linda Lampenius fick tillstånd att spela live. Kommer det att bli många fler som vill göra det nästa år? Otänkbart är det inte, men det är också möjligt att det var en engångsföreteelse eftersom Finland ju trots allt inte vann på manövern. Även där får vi se hur det går och om Lindas fiol var ett första steg mot att öppna upp för mer och mer livemusik. Dock har jag svårt att tro att det skulle leda till en totalt återinförd orkester, som jag vet att vissa vill ha. Det hör alltför mycket till det förgångna.

Till sist
Oförutsägbarhet är i alla fall ett ledord i Eurovision, det är vad vi kan ta med oss av årets upplaga. Den som vill försöka begripa hur det funkar när två kontinenter tillsammans tävlar i musik får lägga sig till med Hercule Poirots förmåga att tänka i flera led. Om man nu ens vill bry sig om att förutsäga rätt. Det kan vara kul att försöka begripa i efterhand också. 😊
Jag tycker för min del att det är riktigt kul just när det är oförutsägbart. Professionella juryer borde kanske egentligen vara mer konstnärligt eniga om vad som är bra musik – och jag har varit kritisk mot dem tidigare – men det ligger samtidigt en charm i att de inte kan det. Då kan jag också förtjust småle åt alla de personer som föreställer sig att juryer i Eurovision är till för att balansera den europeiska pöbelns tarvliga smak (helst så att Sverige kan vinna), och fäller kommentarer som att ”om det inte fanns någon jury skulle den vinna som har roligast hatt”. Det har vi nu sett att det inte stämmer. Både jury och tittare är ombytliga och svåra att begripa sig på, och kanske är det så det ska vara.
Grattis Bulgarien! Vi ses nästa år!

Så låter det 2026 – mitt första intryck av de 35

Nu har jag, sent omsider (har hoppat över vissa dagar i min ”ett-land-per-dag-genomgång” p.g.a. andra aktiviteter och allmän tidsbrist), lyssnat igenom årets 35 Eurovision-bidrag.
Inom kort ska jag börja skriva mina omdömen om dem allihop, och lägga ut här med början någon vecka före den första semifinalen, men först kommer här som brukligt är mitt sammanfattande, generella första intryck efter ännu inte särskilt många lyssningar på varje land.
Kort sagt: vad kan vi förvänta oss på Eurovision i Wien, efter vad jag hört hittills?

En slutsats började jag komma fram till redan på ett ganska tidigt stadium under min genomlyssning. Nämligen att länderna detta år i rätt så hög grad kan sägas vara indelade i två grupper: dels de länder som kör seriöst och vill locka till sig juryröster med de stilar och de musikaliska insatser som de tror att jurygrupperna gillar, och dels de som istället siktar in sig på sprallighet, upptempo och spontanitet, kanske mer med tittarröster i åtanke. Det känns som att det är ovanligt tydligt polariserat på det viset i år, även om det finns vissa länder som är mittemellan också.
Och det är länderna i den förstnämnda gruppen som just nu är mest favorittippade ute i Eurovisionvärlden – men själv tilltalas jag mer av de sistnämnda.

Det allra bästa exemplet är Finland. De har ett bra tag nu legat tämligen överlägset etta i oddsen, och detta med ett bidrag som med Eurovisionmått mätt får sägas vara ganska ”pretentiöst”. Ja, jag har ju kommenterat det redan när det var UMK-final: det är fiolmästarinnan Linda Lampenius och hennes sångarpartner Pete Parkkonen som framför låten ”Liekinheitin” (”eldkastare”), och det är i samma anda som de senaste två årens ESC-vinnare från Schweiz och Österrike: snyggt gjort och klassiska influenser och ett visst mått av estetisk briljans och smakfull uppvisning. En vinnarkandidat helt i tiden, och det har mycket med juryn att göra: eftersom de föregående två vinnarna var smakfulla bidrag som blev upplyfta till seger av juryn så ligger det nära till hands att tro att juryn gillar detta från Finland också.
Men själv är jag fortfarande inte så väldigt tjusad. Jag tycker ”Liekinheitin” i längden är en lite småtråkig låt, även om den är snygg, och jag fattar verkligen inte hur bidraget kan vara så högt tippat som det är. Enligt min åsikt hade Finland mycket hellre fått vinna med Erika Vikman förra året eller Käärijä för tre år sedan … det hade varit avsevärt roligare.
Sedan kommer fenomenet igen även i flera av de andra bidrag som är tippade att placera sig högt och kanske utmana Lampenius/Parkkonen. Frankrike till exempel är oddstvåa, och har på samma sätt en juryvänlig låt – men för mig känns den bara som ytterligare ett stycke franskt smäktande stuk, inget speciellt engagerande alls. Likadant med tredjefavoriten Danmark: där är det visserligen något mer danspoppigt (om än på danska), men även där känns det på något sätt tillrättalagt för att juryn ska rösta på det. Och Australien likaså … och sedan finns det även längre ner på oddslistan en hel del länder som man känner att de försökt göra något liknande som Österrike och Schweiz och göra intryck med ren beräknande proffsighet (och storslagna operaröster). I de flesta fall blir det för mig mest bara tråkigt.

Nej, då gillar jag alltså mycket bättre de mer tokiga bidragen – som i de flesta fall inte är speciellt favorittippade, om man undantar Grekland som faktiskt är oddsfemma just nu, och typiskt nog är det bidraget ett av dem jag inte är så förtjust i bland de spralliga.

De länder jag hittills har fäst mig mest vid, på så vis att jag blir sugen på att lyssna på dem igen, det är istället Moldavien, Georgien och Norge. Samtliga rätt så osökt får man nog säga, och inget av de länderna har uppmärksammats nämnvärt av ESC-tyckarna än så länge, men för mig sticker de ut på ett positivt sätt. Moldavien är det kanske inte så konstigt att jag gillar förstås, de gör comeback efter att ha stått över förra året (då jag saknade dem kraftigt), och det är ju rätt ofta så med Moldavien att varje gång de sticker upp näsan i ESC så blir det smittsam glädjeyra och precis så är det nu också. ”Viva Moldova” heter bidraget, och det är en titel som genast skvallrar om vad det är för balkaniserat muntert knas som väntar – och jag föll pladask på nytt givetvis. Nästan lika muntert är det i Georgiens bidrag ”On Replay”, som dessutom känns spännande rent tonalitetsmässigt sett och som framförs av gruppen Bzikebi som vann Junior Eurovision Song Contest utklädda till bin när de var mindre. Ja, för min del kan de nu gärna få vinna den stora versionen också (vuxna och utan bi-tema). Sedan har vi då Norge, som var ett grannland jag inte var beredd på att få som favorit (det har ju varit mycket mer snack om Finland och Danmark) men norrmännen har en lätt rockaktig upptempolåt, ”Ya Ya Ya”, som även den smittar mig på ett sätt som alla de där juryvänliga bidragen inte gör.

Det känns helt enkelt som att jag går helt emot strömmen och den allmänna meningen i mitt spontana intryck av årets Eurovisionbidrag. Juryfrierierna utgör en stor del av startfältet, en annan stor del är tittarfrierierna, och det är de senare som är mer befriande frierier, så att säga. Särskilt då de mer udda av dem, i mina ögon och öron.
Vissa dark horses och specialfall finns sedan för övrigt också, till exempel Serbien som kommer med något slags märklig, mörk, progressiv hårdrock, och deras lilla granne Montenegro som svänger om från balkanballader till popsound och nog får sägas ha en viss chans att hyfsa till sin tävlingsstatistik på kuppen.
Men jag kan väl inte säga att det är någon vidare stark Eurovisionomgång … det känns som att det finns en viss trötthet i låtuppbådet och att länderna inte orkat satsa så stort längre (vilket väl kanske inte heller är så konstigt med alla konflikter som tär på tävlingen). Men det är väl just det som gör att jag reagerar när de udda glädjepillren kommer. De är liksom välbehövliga på något sätt.

Hur är det då förresten med det land som tyvärr råkar vara orsaken till den relativt lågmälda stämningen, nämligen Israel? En och annan kanske är nyfiken på om jag tror att publiksympatierna tar överhanden så att Israel vinner i år, efter att ha varit nära två år i rad (särskilt förra året)?
Här tror jag att det finns en klar chans – eller risk, beroende på hur man ser det – att det går på det viset. Israel har visserligen ett sämre bidrag detta år, vilket också återspeglas på oddslistan där de inte ligger riktigt så högt som de skulle kunna göra. Låten är denna gång inte en känslosam dov ballad med fredssångsundertoner utan istället något av en fransk chanson med titeln ”Michelle” (just det där franska har ju använts flitigt på senare år, inte bara av Frankrike själva). Den hör därmed till den typiskt ”juryvänliga” gruppen i startfältet, vilket ju Israel kan behöva eftersom juryn motarbetat dem 2025 och 2024. Det kommer säkert juryn att göra nu också trots landets ansträngning, men en tittarfavorit kommer Israel att bli i år igen (fastän det nu saknas anspelningar på 7 oktober-gisslandramat) och eftersom juryn i år har så väldigt många juryvänliga låtar att rösta på så finns det faktiskt en möjlighet att dess röster blir väldigt spridda och att en tittarfavorit därför kliver upp och vinner. Vilket då kan bli Israel, det är fullt möjligt.
Jag ska väl egentligen inte börja tippa mer än så just nu, men vill gärna påpeka redan på det här stadiet att Israel mycket väl kan stå som vinnare och kom ihåg var ni läste det först.

Annars präglas förstås startfältet av just Israel-affären och av att fem länder hoppat av i protest mot att Israel får delta. Både Island, Irland, Spanien, Nederländerna och Slovenien lyser med sin frånvaro, vilket naturligtvis är trist oavsett vad man tycker om anledningen. Märkligt nog verkar EBU mest bara rycka på axlarna åt avhoppen (när Finland hotade att lämna i protest mot Ryssland 2022 fick ju däremot samma EBU panik och skyndade sig att kasta ut ryssarna direkt). Men de nöjer sig väl med att Moldavien, Bulgarien och Rumänien hoppat in i tävlingen igen nu, så att det fortfarande inte är färre deltagare (35) än att det går att genomföra allting med två semifinaler på ett meningsfullt sätt.
Sedan känns ju tävlingen ändå lätt rumphuggen, med så få länder närvarande och den allmänt avslagna atmosfären och inga riktiga wow-upplevelser bland låtarna, men jag tänker oavsett detta och politiska åsikter titta och följa det hela. Man kan för övrigt glädjas åt andra saker, som att 19 bidrag (mer än hälften) framförs helt eller delvis på ländernas egna språk, och 12 av dem (en tredjedel) helt och hållet på annat språk än engelska. Visserligen råkar mina tre ovan nämnda favoriter likväl vara på engelska, men ändå, jag gillar själva grejen. Liksom att det där med utländska låtskrivare i andra länders bidrag tycks vara på nedåtgående. Det är bara några enstaka länder som tagit till sådant, och då främst sådana små obetydliga länder som inte litar på sin egen förmåga att åstadkomma Eurovision-bidrag, som Luxemburg, San Marino och Storbritannien (ja, britterna har komplex, det vet vi! 😊).

Som sagt, snart återkommer jag med mina detaljerade omdömen om varje land. Jag ska bara ägna viss tid åt att skriva dem först. På återseende!

P.S. Sverige då? Ja, det höll jag nästan på att glömma ... och faktum är att Sverige och Felicia kan bli bortglömda även när det är dags i Wien, för vi har fått en för oss ovanlig position i vår semifinal, nämligen startnummer två. När jag lyssnar på bidragen i deras startordning (vilket jag alltid gör) så känns Sverige faktiskt ovanligt blekt på den platsen, efter inledande muntra Moldavien och allt. Men förhoppningsvis ska det kunna bli final ändå, vi har ju inte ett bidrag vi behöver skämmas över direkt och semin i fråga känns än så länge inte som något getingbo.

Väntad svensk vinnare men knappast någon svensk vinst att vänta – reflektioner efter MF-finalen 2026

Sådär – då har startskottet gått och vi är igång! Ja, för det var ju startskottet igår, inte slutsignalen. Det är nu Eurovisionsäsongen börjar på allvar.
Och det började med ett högst väntat resultat i Melodifestivalens final, nämligen att Felicia vann med sin ”My System”. Jag tror att det i slutändan knappast var någon som trodde något annat … även de som till en början tippade önsketänkande på andra än Felicia var tvungna att ändra sig till slut och inse hur uppenbart det hela var. Inget kunde stoppa henne, inte ens sjukdom och feber: det var snarare nästan så att hon fick ytterligare sympati i och med pratet om det.

Man får också medge att det var en välförtjänt seger. Sjukdomen i fråga märktes det ingenting av, förutom en liten, liten antydan till tupp på Felicias första höga ton, tyckte jag mig höra, men det var inget som störde. Strongt av henne att så att säga kasta sig ut i backen trots dålig form och (till skillnad från Lindsey Vonn) klara av det också. Nu får man väl i och för sig ha i åtanke det där med lead dub och att typ 80 % av den sång som hörs i TV är den som är förinspelad, men faktum kvarstår att även själva framträdandet var utmärkt genomfört. Låten är också ett värdigt vinnarbidrag, fastän den inte hörde till mina främsta favoriter utan snarare kom fyra på min ranking. Jag har ändå respekt för den.

Felicias seger var alltså väntad, och ganska klar, åtminstone från TV-tittarnas sida. Det skilde tjugo tittarpoäng mellan henne och tvåan Greczula, och det är förhållandevis mycket i en finalomröstning, så det tyder på att hon var tydlig tittarfavorit (de fullständiga siffrorna har inte kommit än men lär nog bekräfta den saken). När det gällde jurygrupperna så var det jämnare, de brukar ju i allmänhet sprida ut sina röster mer och vara oförutsägbara – och hela omröstningen började också förvirrande med att Armenien bara gav sju poäng till Felicia och de alltid lika egensinniga italienarna nollade henne. Men även i jurydelen kom ju Felicia etta till slut, låt vara att det inte var förrän efter den allra sista juryn från Finland som hon övertog toppositionen.
Så det var alltså ett sådant år då tittare och jury var överens, och det var över huvud taget förhållandevis stor samstämmighet mellan de två parterna i år. De hade helt och hållet samma topptrio, om än inte i riktigt samma ordning (i juryernas fall var det Felicia-Medina-Greczula och i tittarnas Felicia-Greczula-Medina) och dessa tre var i en klass för sig i båda fallen, med ett litet hopp i poängen ner till övriga bidrag. Även längre ner följdes tittare och juryer åt någorlunda: de största skillnaderna hittar vi inte helt oväntat i form av Meira Omar (fick hyfsat mycket av juryn men inte mycket av tittarna, vilket jag i min förhandsanalys också misstänkte skulle bli fallet) och Lilla Al-Fadji (lyftes tvärtom flera placeringar av roade tittare).
Jag kan nog inte säga att jag som helhet är särskilt överraskad av resultatlistan, det gick ungefär som jag trodde att det skulle gå, och om tipsen bara hade rättats efter ”hur nära man kommer varje placering” istället för ”hur många placeringar man prickar in exakt rätt” så hade jag fått en rätt snygg tipsrad. Det stora undantaget är Greczula, som alltså var tittarnas tvåa och även blev tvåa totalt – det hade jag faktiskt inte väntat mig, då jag själv tyckte att han var mycket sämre än förra året, men tydligen var det ändå något med hans ABBA-ripoff-låt som tilltalade många, och den saken får jag medge att vissa av mina anhöriga (min dotter och min bror närmare bestämt) var skickligare än jag på att förutse.

Men vann var det ju som bekant Felicia som gjorde, som alla trodde. Vad innebär nu detta för Melodifestivalen och Eurovision?
Jo, efter förra årets utvikning till lätt plojbidrag på det egna språket så återfaller nu Sverige i sina normala vanor, kan man tycka vid första anblicken i alla fall, för nu har vi ett bidrag på engelska igen och ett mer ordinärt popmusikaliskt. Dock är det inte helt som det brukar, för det är inte bara artisten utan även låtens upphovspersoner som är nya namn för Sverige i ESC-sammanhang – det är inte G:son och Deb och Wrethov längre, utan ett helt annat team, kvinnodominerat och faktiskt enbart norskt/danskt förutom Felicia själv (har någon ens tänkt på det?).
Stilmässigt ger vi oss nu också in på delvis nya marker, i och med att stilen på ”My System” är ganska utpräglat techno- och raveaktig (ni får ursäkta mina svepande benämningar, jag har dessvärre dålig koll på de exakta genretermerna). Det är inget nytt i Eurovision med sådant svettigt och flimrigt dunk, det har hänt åtskilliga gånger förut att andra länder kommit med sådant – med varierande framgång – men det är egentligen första gången Sverige ger sig in på det, med laserstrålar och allt. Och det känns ju som att det eventuellt kan vara ett steg in i en ny era. Men fortfarande är det ändå så att en stor del av paketet hänger på sången, och där gör ju Felicia onekligen bra ifrån sig: hon har en utmärkt röst och övertygar med en sorts desperat, sorgsen klang, särskilt i de där högsta tonerna.

Av den anledningen tror jag också att Sverige har goda chanser att klara sig ur semifinalen i Wien i maj. Själva stilen på vårt bidrag är ingen garant för att få poäng, inte heller är det solklart att låten i sig är stark så det räcker, men i kombination med Felicias starka sånginsats och det visuella i showen så tror jag att det borde gå bra.
Vinner gör Sverige däremot inte, och det verkar det för ovanlighetens skull nästan inte vara någon här hemma som tror att vi ska göra heller. Det är som att alla är medvetna om att årets melodifestivalomgång var ganska slätstruken och finalstartfältet svagt, och att vi visserligen plockade det bästa russinet ur kakan när Felicia fick vinna men att man inte kan begära några underverk av henne. Finlands bidrag med eld och fiol är alltjämt upphaussat, och inställningen tycks vara att det är de som är djärva och kreativa och kommer att vinna och att Sverige får hålla sig i skymundan i år. Jag håller själv inte riktigt med om att Finlands låt är så fantastisk, men tror även jag att det nog normalt sett borde bli en del länder som överträffar oss i år. Om nu svenskarna i gemen är okej med detta är det en intressant attitydförändring, men det är onekligen skönt om vi kan känna oss avslappnade för en gångs skull.

Kanske är det helt enkelt så att den lilla tendensen fortsätter att svenska folket med sina val ger en fingervisning om att de vill någon annanstans. Det började redan med att vi lät oss representeras av de två norrbaggarna Marcus & Martinus för två år sedan, det blev ännu mer uppenbart när KAJ fullständigt bröt alla mönster förra året, och man kan se det också nu. Tvåan Greczula och trean Medina representerar ju också de på sätt och vis något annat än det gamla vanliga.
Man kan då bara önska sig att Melodifestivalen själv och dess ledning skulle kunna (och vilja) uppfatta vart vinden blåser. En av SVT:s kommentatorer sade precis i en intelligent sammanfattning något i stil med att vi borde lägga Christer Björkmans och Edvard af Silléns era bakom oss. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv – den tiden är förbi då den där mastodontturnén à la Björkman (i intensiv symbios med diverse stora skivbolag och låtskrivare) med navelskådande komiska manus av Sillén framstod som något fräscht som alla ville ha. SVT borde ta och släppa greppet om den, överge nostalgin, bli lite modiga och ta Melodifestivalen någon annanstans med nya arbetssätt och infallsvinklar. Gårdagens resultat och den lätta kritiken mot årets MF-upplaga kan ses som ännu ett tecken på det, även om finalen i sig som evenemang betraktat fortfarande framstår som en stor folkfest och ett svenskt Super Bowl.

Nu har slutackordet klingat ut från Super Bowl i fråga, och den närmaste tiden ska jag nu sätta mig in i de andra ländernas bidrag, samtidigt som jag fortsätter att uppfatta hur det mullrar och knallar runtom i världen. Lätt blir det inte att komma i stämning, då ju verkligheten färgar av sig i allra högsta grad även på Eurovision, men jag ska fortsätta försöka. Lite nyfiken blir man ju på att kolla upp länder som t.ex. Danmark (hur låter det med ”dark disco” på danska?) och Frankrike (vad var det som fick dem att genast skjuta uppåt på oddslistan så fort bidraget presenterats?).
Jag återkommer om en dryg månad igen. På återseende! (Och grattis till Felicia!)

Inför Sveriges uttagning 2026: något mer ploj än vanligt, men anständigheten vinner

Då har det blivit dags för final i Melodifestivalen, och dags för mig att kommentera inför denna.
Även i år har jag följt hela turnén, trots att jag kände att jag lika gärna hade kunnat avstå alltihop och börja sätta mig in i bidragen först nu inför finalen istället. På ett sätt är det också ungefär det jag har gjort, för jag märker att det nästan blir som att börja om från början när jag lyssnar igenom finallåtarna ordentligt och mer koncentrerat. Jag ska inte neka till att flera av dem känns en aning bättre nu än när jag först hörde dem på TV. Är det vår ljudanläggning som spökar nu igen och inte gjorde dem rättvisa första gången? Fast nu har vi ju en ny TV …?
Ja ja, jag har i alla fall konstaterat att även om det var mycket skämskudde och sömnpiller under MF-säsongens gång, så framstår det slutliga startuppbådet även i detta års Melodifestival som om än inte precis intressant, så åtminstone kompetent. Så brukar det ofta vara, Sverige behöver sällan skämmas på så vis. Stilmässig variation finns det också någorlunda, även om det inte är med några lugna låtar detta år (de får alltid kämpa för att ta sig vidare och i år var det ingen som klarade det). Man kan vidare notera att det är en aning fler ”uppsluppna” bidrag än vanligt och även mer svenskspråkigt, vilket väl får ses som en tydlig KAJ-effekt och som något positivt.
Jag har också en och annan favorit i finalen som för min del gärna får vinna och åka till Wien för Sveriges räkning. Det gäller särskilt ett bidrag, som representerar en genre som vi verkligen inte skickat särskilt ofta. Nu tror jag väl inte att vare sig den eller någon av mina andra favoriter klarar det, utan jag misstänker att en viss annan profil tar hem det.
Vad jag talar om förklaras enklast genom att jag radar upp de tolv bidragen och ger mina omdömen om dem, precis som jag gjorde med UMK-bidragen i Finland förra veckan. Här är vad vi har att vänta i den kommande finalen:

1. ”Iconic” – A-Teens. Man kan genast konstatera att tre av årets finalbidrag har ABBA-koppling (jag återkommer till de båda andra), och det inleds med mitt gamla hatobjekt A-Teens, gruppen som 1998 började hela sin karriär med att göra fantasilösa ABBA-covers. Ja, att de skulle dyka upp och göra debut i årets Mello var väl inte så oväntat efter att de återförenades som mellanakt i fjol, och när de inte sjunger ABBA-låtar har jag inte så mycket emot dem utan medger att de är en stabil sång- och dansgrupp. Knappast några ”teens” längre men de vet vad de gör. Dock har de en tydlig brist i och med att de spelar i exakt samma liga som en annan populär MF-anknuten discopopgrupp, det vill säga Alcazar, och trots att de är försedda med en teoretiskt sett skaplig dänga når de inte upp till den gruppens klass hur mycket de än försöker.
2. ”Dooset Daram” – Meira Omar. Meira som var med även förra året med ”Hush Hush” tar nu ett steg till och blir ännu mer orientalisk detta år. Det låter verkligen som ett typiskt sådant Eurovisionbidrag som Turkiet brukade placera sig bra med under 00-talet, med just den rytmen och allt, och det är väl bara magdansöserna som fattas. På sätt och vis är numret representativt för det moderna Sverige (även om många sverigedemokrater säkert skär tänder över vad som låter som ”ramadan-ramadan”) och det är inte dåligt, men tyvärr inget himlastormande märkvärdigt heller.
3. ”Delulu” – Lilla Al-Fadji. Jag är nog väldigt oallmänbildad, för jag kände inte alls till den här fejkkaraktären tidigare, än mindre att den som står bakom honom är Felipe Leiva Wenger från den respektabla hiphopduon Ison & Fille. När jag nu vet detta framstår Lilla Al-Fadjis nummer som något mindre pinsamt än när jag först såg det i lördags – det blir nästan ”creddigt” samtidigt som det är trams. Men faktum kvarstår ändå att det är trams, och att låten hade blivit roligare med Sean Banan (som jag misstänker att den faktiskt var tänkt för från början), och att man har hört många humorlåtar som är betydligt bättre än denna. Jag är också rätt trött på alla sådana bidrag som nödvändigt ska skoja till det om Eurovision genom att nämna tävlingen vid namn … det räckte med Litauens ”We Are The Winners” 2006.
4. ”Ain’t Today” – Saga Ludvigsson. I avdelningen ”återseenden sedan förra året” hittar vi bland andra Saga Ludvigsson, som ställde upp med countryaktig kvick pop i ”Hate You So Much” 2025 och gör ungefär samma grej nu. Det är en liknande genre och till och med en liknande text tycker jag (fast tvärtom). Skillnaden är väl kanske möjligen att Saga vuxit några snäpp i scennärvaro och så, det är positivt, men det hjälper inte så mycket när låten fortfarande mest är tråkig.
5. ”Hollow” – Smash Into Pieces. För tredje gången på kort tid har vi nu Smash Into Pieces i MF-final, och de verkar vara Sveriges enda rockband som har förmågan att ta sig dit. Hur mycket ”äkta hårdrock” det är över dem kan man väl sedan diskutera: jag har inte heller varit överdrivet imponerad av gruppens två tidigare bidrag. Men – den här gången tycker jag faktiskt att de fått till sin bästa låt hittills. Det känns som den har något extra, såväl en viss desperation i refrängens ”hol-low”-hojtande som dramatik och stämning i det melodiska. Plus att man tar i riktigt ordentligt med pyro och avslutar med ett helt fyrverkeri. Visst känns det som att låten påminner om flera andra låtar som redan finns – jag får vibbar till såväl Måns Zelmerlöws ”Heroes” som Liamoos ”Dragon” i hårdrockstappning – men det är ändå fullgott schlagermetallhantverk kan man säga. Det här är sammantaget min favorit i årets MF-final, och det skulle vara på sin plats om den vann, för när nu Sverige förra året äntligen skickade ett humorbidrag är det följdriktigt om vi fortsätter vara otypiska och skickar något rockigt i år.
6. ”Eternity” – Cimberly. Årets mest anonyma bidrag tycker jag … jag tog nätt och jämnt notis om den i dess deltävling och blev uppriktigt förvånad när den tog sig till final så lätt. Nu när jag lyssnat lite till kan jag konstatera att det är lite funk-soulpopaktiga tongångar (nästan lite grann åt gospelhållet) och att Cimberly är en säker sångerska, men något intryck på mig gör det fortfarande inte, beklagar.
7. ”Viva l’amor” – Medina. Man blir glad av att se de två sköna snubbarna i Medina göra sitt intåg på scenen, det måste jag verkligen ge dem. De är med här i finalen för tredje gången och gör sin grej precis som de ska, nu till på köpet med en snyggt illustrativ scenshow där två hjärthalvor går ihop till ett helt stort hjärta. Och låten är skaplig nu också, ett glädjepiller med stänk av vemod, men någon ”In i dimman” är den inte. Det var den som Medina skulle ha vunnit med, inte detta bidrag.
8. ”Half of Me” – Greczula. I förra årets final var Greczula med ”Believe Me” min favorit, mycket därför att han hade ett mer säreget uttryck och en mer säregen låt, av låtskrivare som inte var de vanliga. När han nu i år gör ett nytt försök har tyvärr mycket av denna originalitet försvunnit och han har blivit mer utslätad och är typ bara hälften av sig mot i fjol (som hans låttitel antyder 😊). Framför allt framträder han nu med en låt som känns som ett hopkok av diverse ABBA-låtar, och det uppskattar jag inte alls i det här fallet, utan varje gång jag lyssnar sitter jag mest bara och stör mig på att det låter som ABBA precis överallt och försöker komma på exakt vilka ABBA-låtar det är. (Tydligast är väl ”The Winner Takes It All” och ”As Good As New”, men det finns ännu fler i mischmaschet, jag lovar.) Det var liksom inte vad jag önskade mig av Greczula, varken för hans egen skull eller ABBA:s.
9. ”Honey Honey” – Robin Bengtsson. Även herr Bengtsson – en av två tidigare Mellovinnare som återfinns i finalen i år – har som synes lånat av ABBA, här är det en av deras låttitlar som återanvänts, och det brukar det ju vara någon som gör vartenda år. Men bortser man från det så är detta faktiskt en rätt behaglig låt, och lätt den bästa Robin ställt upp med efter alla de anonyma nummer han haft innan. Det här är en taktfast stampande countrypop-pubrockaktig bit, kännetecknad av ett frejdigt ”wo-hoo” och en munter stämning på scenen med en skara dansare som känns som ett myllrande svensexagäng runt artisten. Det smittar och är inte så dumt.
10. ”My System” – Felicia. Jag tror ärligt talat att vi kan ha årets vinnare här. Felicia verkar ha fått hela svenska folkets sympatier på ett ovanligt tydligt sätt när hon fick sparken som Fröken Snusk, och när hon nu ställer upp som sig själv med omvänd ansiktsmask så är publiken med på noterna. För min del får jag säga att hon verkligen sjunger bra och att den där masken är en utmärkt gimmick, och låten känns som en fräsch och samtidigt något melankolisk floorfiller: betydligt bättre än A-Teens som är i samma genre. Den är inte tillräckligt bra för att ta plats på min egen spellista, än så länge inte i alla fall, men jag inser dess hitkvaliteter och uppskattar rösten och utstrålningen från Fröken Anständighet, eller vad man ska kalla henne numera.
11. ”Waste Your Love” – Sanna Nielsen. Här kommer en riktig veteran och ser till att 2026 års Mellofinal blir i alla fall en liten aning förankrad i historien också, för visst står Sanna i denna låt alltjämt med ena foten i schlagertraditionen och den andra i mer uppdaterat sound. Sedan är det en annan sak att själva låten är tämligen fantasilös och känns som en väldigt tydlig ripoff på Taio Cruz ”Dynamite” (i Minecraft-kretsar även känd som ”TNT”). Sanna har två gånger överraskat mig med riktigt bra bidrag (”Empty Room” och ”Undo”) men här gör hon det inte. Att hon är i final den här gången också beror enbart på rutin och utstrålning.
12. ”Rakt in i elden” – Brandsta City Släckers. Om inte Smash Into Pieces får vinna med sin rock så kanske brandmännen kan få göra det, för det är väl på sätt och vis rock det här också – om än ”korprock”. Visst blir man lite upplivad, det är muntra takter från herrarna på scenen och vi får varianter på ”Brandsta-klappen” och andra blinkningar till deras gamla hit ”Kom och ta mig”. Dessvärre kan de inte matcha den låten och det hela känns för mycket återanvändning för att brasan ska hetta till på allvar. Plus att ju Brandsta har konkurrens i det livliga uppsluppna facket.

Jag upprepar min ståndpunkt att det här är ett kompetent startfält, men samtidigt rätt så tråkigt. Min egen favorit är alltså Smash Into Pieces, följd av Robin Bengtsson och Medina. Jag kan väl också uppskatta Brandsta City Släckers för det eldiga röjet och Felicia för proffsigheten, men i övrigt är det inte något bidrag som väcker mig ur soffan på riktigt.
Någon Eurovisionvinnare tror jag inte heller att vi har med någon av de här kandidaterna … visst, det kan man inte säga förrän alla de andra länderna valt färdigt, men Australien ska ju tydligen skicka en av sina största stjärnor, Israel tar väl hem en massa sympatiröster igen och Finland valde mycket riktigt Linda Lampenius och Pete Parkkonen som torde ha bättre chanser än alla Sveriges finalbidrag har. Så det blir nog ett mellanår för oss, och det är ju tur med tanke på att SVT för närvarande måste spara en hel massa pengar.
Likväl är det tänkt att någon av de här tolv låtarna ska vinna och skickas till Wien. Vem av dem blir det som gör det?

Som jag nämnde så finns det en KAJ-effekt i år: det brukar oftast vara ett bidrag i varje MF-final som är svenskspråkigt, skämtsamt och glatt (och som placeras på startnummer tolv), men detta år har vi inte bara ett utan tre sådana. Jag menar här Lilla Al-Fadji, Medina och Brandsta City Släckers (de sistnämnda var de som fick nummer tolv), även om de är sinsemellan ganska olika. I normala fall hade kanske någon av dem kunnat vinna i år på samma sätt som KAJ kunde det, men nu tror jag inte att de klarar av den saken, de kommer att sno röster från varandra i alltför hög grad. Vilket inte hindrar att någon av dem kanske kan bli typ trea, men ända upp till seger når de inte.
Smash Into Pieces sticker ut genom att vara det enda riktiga rockbidraget, och kan teoretiskt komma rätt långt, men även om jag själv tycker att de har sin bästa låt hittills (och tänker ge mina hjärtan till dem) så har jag en misstanke att Sveriges tittare i övrigt snarare börjar bli mätta på dem. På samma sätt kan nog Sanna Nielsen framstå som lite avdankad. Jag utesluter därför dessa också.
Robin Bengtsson och Meira Omar är ”finalkval-bidrag” som näppeligen kan mobilisera särskilt många röster när det verkligen gäller: Robin är nog rentav en kandidat till sistaplatsen (inte för att han har en dålig låt, utan för att han bara är ”ingens favvo”), medan Meira nog kan locka en del juryröster tack vare sitt Europavänliga sound, men desto mindre från tittarna.
Greczula och Saga Ludvigsson är artister som återkommer sedan förra året och nog inte lyckas göra samma intryck andra gången, jag tvivlar åtminstone på det. Vad gäller Cimberly är hon för mig som sagt väldigt anonym, men soul- och gospeltoner brukar ofta funka så hon kanske kan bli en oväntad dark horse? Hon gick ju till final på ett övertygande sätt från en (relativt) stark deltävling. Dock har jag svårt att tänka mig att både tittare och jury är så överens om henne att hon faktiskt vinner. A-Teens, slutligen, är stabila men drunknar i mängden och har framför allt stark konkurrens i sin genre från Felicia.

Felicia, ja. Utan att ha analyserat saken speciellt noga känns det som det ligger i luften att Fröken Anständighet vinner. Hon är redan favorittippad av många, hon har en hyfsat bra låt som attraherar på många håll (såväl tittare som jury tror jag), hon har röstresurserna och man kommer visuellt ihåg henne. I ett startfält som är acceptabelt men inte mer har hon förutsättningar att bli den som glimtar till och lyfter sig upp ovanför plojbidragen, rockinslaget och den övriga smeten. Något som också ger en vink om detta är hennes startnummer, nummer tio, som ofta brukar tilldelas favoriterna och som kommer att gynna henne.
Jag tror att vi vid 22-tiden på lördag kväll kommer att kunna konstatera att vi i Sverige har en delvis maskerad kvinnlig artist i årets Eurovision.
Mer kan jag inte säga just nu, men jag återkommer när resultatet väl är klart och då blir det kanske lite fler iakttagelser om hur Sverige tänkte när vi valde och vad vi har för chanser i Wien.
Väl mött vid TV:n.

Dagen efter ESC-finalen 2025 – min stora slutanalys

Så var det över för den här gången – och Österrike vann till slut, efter en nervkittlande avslutande ”split screen”-omgång mot Israel. Där var det mycket mer än bara segern i tävlingen som stod på spel, kan man lugnt säga. Men det kändes ändå ganska troligt att JJ från Österrike skulle få de poäng som behövdes för att gå om, och det fick han också.
Strax efteråt hade jag en ordväxling med dottern, där jag kommenterade att jag själv personligen faktiskt tyckte att Israels bidrag var näst bäst (sett till låtkvalitet plus liveframförande), och jag sade också att om jag tyckt att det var allra bäst så hade jag röstat på Israel, reservationer till trots.
”Varför då?” sade hon.
”För att man röstar ju på det land som har den bästa låten”, sade jag.
”Det gör man inte alls. Man röstar på det land som man vill ska vinna.”
Intressant aspekt från dottern där. ”Bästa låten” och ”den man vill ska vinna” kan ibland vara samma sak, men det behöver inte alls vara det, och ibland kan det rentav vara svårt att avgöra vilket av de båda motiven som egentligen rent psykologiskt ligger bakom någons val – eller om det är lämpligt eller olämpligt att gå efter motivet i fråga.
Om jag hade röstat på Israel, för att jag tyckt att det var den bästa låten, så hade jag samtidigt verkligen inte röstat på den jag ville skulle vinna. Så jag är rätt glad att jag slapp det dilemmat, i och med att jag tveklöst tyckte att Finland var både bäst och min önskevinnare.
Dock var det uppenbarligen många igår som i negativ bemärkelse röstade enbart på det land de ville skulle vinna. Själv har jag gått in för att rösta och bedöma helt opolitiskt (och därför ansträngt mig rejält för att lyssna på Israels låt på samma villkor som alla andra) men det är det långt ifrån alla som gör, och det har fått stora konsekvenser i de två senaste årens ESC.

Konstigt röstande
Det vi fick se igår hade i hög grad att göra med inte bara tittarnas utan även juryns märkliga röstningsmönster.
I mitt förra inlägg funderade jag ju på om det skulle bli samma visa i år som 2023 och 2024, att juryn skulle hitta en ”snygg” favoritlåt som skulle gå förbi och vinna över en ”sprallig” favoritlåt från tittarna. Och i viss mån blev det samma fenomen i år, så till vida att det blev juryns favorit som vann till slut. Men skillnaden nu var att juryfavoriten inte var överdrivet tydlig. Snarare så spretade juryns röster ovanligt mycket åt alla håll, och det var ingen som seglade upp i någon alltför överlägsen ledning. Emellertid räckte den ledning som Österrike faktiskt fick för att ändå vinna. Vilket berodde på att det den här gången inte heller fanns någon sprallig tittarfavorit à la Käärijä och Baby Lasagna: både Estland och Sverige kunde uppenbarligen ha varit det, men det verkar som de kan ha tagit ut varandra. Vann tittaromröstningen gjorde därför istället Israel – och nu har det hänt två år i rad att Israel fått en väldig massa tittarröster, i skarp kontrast till hur kritiken annars brukar gå mot landet i media.
Här i min familjekrets kommenterade vi en del hur orimligt såväl jury som tittare uppför sig. Juryn är verkligen helt prillig med sina poäng: visst borde man väl vara tacksam när jurypoängen kommer att grannröstningen inte är lika uppenbar som förr, men samtidigt känns juryrösterna som ett enda virrvarr som lika gärna kunde ha slumpats fram med tärningar. Det är liksom ingen rim och reson med att blott fem personer från varje land får så mycket orepresentativ makt, utan att ens ha resonerat särskilt mycket med varandra inbördes efter vad det verkar. Om det dessutom var så även i år att de med flit gav Israel låga poäng, så är det inte rätt – juryerna ska bedöma musik och framföranden, på ett professionellt sätt, och jag är bestämd med att det gör de inte.
Å andra sidan avvärjde juryn nu något annat som är precis lika fel, nämligen att en massa folk röstade fram Israel till seger bara av politiska skäl. Ja, det är jag övertygad om att det var, precis som förra året. Jag tycker visserligen själv att Israels låt är bra, men har samtidigt mycket svårt att tro att så många ute i Europa på allvar gillade den bäst – de hade allt andra motiv. Inte minst för att Israel har bedrivit en politiskt färgad kampanj för sitt bidrag och satt in låten och sångerskan i ett narrativ som ska väcka sympatier för landet: det kan ni läsa om bland annat i den här artikeln från Yle om ni inte tror mig. Det är helt uppåt väggarna och ett skräckexempel på just sådan politik man inte vill ha i Eurovision. Samtidigt är det svårt att anklaga jurymedlemmar och privatpersoner för hur de röstar, för som dottern ju sade: ibland är det oundvikligt att man får sitt röstande färgat av ”den man vill ska vinna”. Det är den gordiska knuten.

Eurovision i en rävsax
Till nästa år måste ändå något göras åt att det har blåst upp sig så här. Jag är annars någorlunda nöjd med hur Eurovision-veckan avlöpte i Basel; det var inte utan kontroverser och incidenter (eller buanden) efter vad jag förstod, men det gick ändå betydligt fridsammare till än i Malmö förra året. Men det är ändå inte hållbart om det ska hålla på i den här stilen år efter år, med otrevliga Israelprotester och Israel som ständig missvisande publiketta eller publiktvåa varje gång … tills de förr eller senare vinner och hela Eurovisionrörelsen därmed imploderar i ett oåterkalleligt kaos.
En fundering: om det nu är så att Israels bidrag både i år och förra året ingick i ett politiskt sammanhang, borde inte EBU kunna utesluta dem då, av samma skäl som man uteslöt Belarus: att de israeliska bidragen inte längre representerar oberoende TV?
Sedan vill jag egentligen som bekant inte utesluta Israel, utan tvärtom låta alla vara med och ta tillbaka Ryssland och Belarus och bjuda in Palestina, men det verkar ju också omöjligt. Hur man än gör blir det fel. Eurovision sitter i en rävsax och måste göra något drastiskt för att komma loss. Det går inte längre så här. Det tar en ände med förskräckelse. Något måste göras. Och det håller inte att förenkla och tycka att ”om de där knäppskallarna bara kunde se saken som jag så skulle det inte vara några problem”. Saken måste lösas konstruktivt.

Vinnaren och tittartoppen
Jaha. Nu kanske jag ska skriva lite mer om själva tävlingen igår istället, för jag har redan skrivit en och en halv sida där jag mest beklagat mig över politiskt klammeri, men som ni märker så går det ju inte längre att kommentera några ESC-resultat utan att komma in på detta (och det var likadant förra året). Nåväl, jag ska försöka mig på några andra aspekter ändå.
Juryns poäng i finalen behöver jag inte kommentera mer, det var som sagt en enda inkonsekvent röra av poäng hit och dit, men österrikiske JJ med sin operapop var den som i slutändan fick allra mest av poängen i fråga och det kan väl knappast sägas vara oväntat utan en rätt hyfsad sammanfattning av vad för bidrag juryer i slutändan brukar premiera.
Vad tittarpoängen angick, om man undantar Israel, så var det ju mycket riktigt fart och humor publiken ville ha i första hand – Estland och Sverige kom tvåa och trea i tittaromröstningen, vilket dock hade den nackdelen att poängen blev fördelade mellan dem så att de inte kunde konkurrera om segern. Därmed blev det inget skämtbidrag som vinnare fast det hade kunnat bli det med andra förutsättningar. Vinnaren Österrike kom först på fjärde plats hos tittarna, men det var ändå en rätt stabil summa poäng de fick, även därifrån – TV-publik kan minsann också uppskatta skönsjungen opera! Därefter följde de tre öststaterna Albanien, Ukraina och Polen: Albanien hade kunnat gå riktigt bra sammantaget om de inte fått juryn lite mera emot sig (nu kom de åtta sammanlagt). Man kan notera att alla dessa tre länder hade lätt ”etniska” bidrag, liksom Grekland som kom efter dem. Först därefter kom ett energiskt och medryckande bidrag igen, i form av Finland.

Finland och Sverige
Finlands förhållandevis låga tittarresultat förvånade mig – är det kanske så att det finns en viss motvilja mot ”snusk” bland tittarna ändå? (Det märktes i så fall ännu tydligare på att Malta fick mycket låga tittarpoäng.) Jag fortsatte att ha Erika som min självklara favorit under finalkvällen, och hoppades in i det längsta på att hon skulle få en skjuts uppåt på poängtavlan – publikens skanderande ”Erika! Erika!” i arenan gav mig goda förhoppningar. Tyvärr kom de ju på skam, hon kom på elfte plats totalt.
Det är även intressant att Sverige inte var bättre än trea hos tittarna, med tanke på den upphaussning som varit av KAJ de senaste månaderna. Jag är dock böjd att tro att det var just det: en överdriven upphaussning, en ”fanwank”, det vill säga ett bidrag som Eurovision-fansen höjer till skyarna men som sedan placerar sig sämre än väntat (även om det sannerligen inte är något att fnysa åt att vara tittartrea och sammanlagt fyra). I det här fallet berodde nog fanwank-fenomenet på den allmänna förtjusning som uppstod när KAJ vann Melodifestivalen – då blev reaktionerna genast ”jaa, vad kul, Sverige kommer med ett skojbidrag, Sverige är bäst!”, och så lyftes ”Bara bada bastu” högre upp i allas aktning än det egentligen fanns anledning till. Samma fixering vid Sverige som varit förr om åren, fast i en annan form nu när vi kom med ett helt annat slags bidrag. I själva verket var befolkningen i Europa inte riktigt så begeistrade, bara lite grann. Eurovisionfantasterna tycks skilja sig en del från de ute i sofforna som sedan faktiskt röstar, det såg vi nu både i Sveriges och Finlands fall.
Egentligen borde jag ha förutsett detta med Sverige redan tidigare, jag som till skillnad från många andra har haft vissa reservationer mot vårt bidrag. Jag är nästan lite irriterad på mig själv för att jag inte begrep hur det stod till och tippade därefter. Men strunt i det.

Diverse om finalresultatet
Andra småsaker kan man notera om hela finalresultatet är bland annat dessa:
* Det är anmärkningsvärt att både tvåan Israel och trean Estland var länder med mycket tidiga startnummer – det var uppenbarligen inte något som stoppade dem. Även vinnaren Österrike gick ju ut rätt tidigt, och Sverige blev inte hjälpta av att starta sent. Jag ska nog låta bli att startnummeranalysera alltför mycket i mina tips i fortsättningen, för nu kunde jag inte genomskåda producenterna alls, förutom med Israel. (I Israels fall tror jag faktiskt att startnumret varken gör från eller till; de som bestämt sig för att rösta på dem, alternativt låta bli, gör så i vilket fall.)
* Storbritannien fick för andra året i rad en nolla av tittarna, och det hade nästan förvånat mig om de inte fått det. ”What the hell just happened?” låg verkligen i luften där, med deras övertända framträdande, och britterna ska skatta sig lyckliga att juryn var vimsig nog att ge dem en del poäng istället.
* En mer oväntad tittarnolla var den som kom till värdlandet Schweiz – den är svår att förklara, var det att Frankrike snodde alla deras poäng? Men de fick ju desto mer av juryn, och över huvud taget blev inget land nollat helt och hållet i år och det var väl på sätt och vis skönt.
* Även Nederländerna fick oväntat låga tittarpoäng, och där kan man vädra konspiration: om tittarkåren håller på att tas över av allsköns högervridna personer med extrema Israelsympatier, blir då en av följderna att även artister med flyktingbakgrund kan ha svårt att gå genom rutan?
* Azerbajdzjans tolvor till Israel, från både tittare och jury, väcker frågor – liksom att Armenien tvärtom var ett av endast två länder som totalt nollade Israel (det andra var Polen). Ser de båda kaukasiska ärkefienderna med sin Nagorno-Karabach-konflikt något slags paralleller till sig själva i Israel och Palestina?
* Italien klarade sig oväntat bra får jag säga – var det tack vare att de som enda land använde sig av textremsa så att alla begrep den italienska texten bättre?
* Stackars San Marino, som av många hade tippats få sitt bästa resultat någonsin, fick finna sig i att istället komma sist. Uppenbarligen gick inte deras hyllning till Italien hem – förutom hos italienarna själva, som gav ”Tutta l’Italia” en tolva (kanske inte helt förvånande …). Men Italien uppskattade i viss mån även Estlands mer vanvördiga ”Espresso macchiato”, för den fick tio poäng av Italiens jury och sju av deras tittare.
* Sverige fick inte särskilt många tolvpoängare och de vi fick kom enbart från grannländer: tittartolvor från Finland, Estland, Norge och Danmark, och jurytolva från Island. Ja, allt annat än tittartolva från Finland till KAJ hade ju varit en stor sensation, och att Finlands jury sedan inte gjorde likadant är väl snarast hedrande för dem – de kunde låta bli att rösta partiskt!
* Och Sveriges egen tittartolva gick till Israel, precis som förra året. Reflektera över detta i grupp. 😉

Hur gick det i semifinalerna?
En och annan är kanske nyfiken även på semifinalresultaten, så jag kan kanske säga något kort om dem också. (Lägg märke till att där var det ingen jury med i bilden.)
Där finns det som vanligt vissa intressanta skillnader mellan semifinal och final, som får en att höja på ögonbrynen. Som att KAJ bara var fyra i semifinalen i tisdags, och Estlands Tommy Cash bara femma – både vi och Estland lyfte alltså upp oss i finalen. Ja, i Estlands fall var det kanske inte så konstigt, för Tommy Cash sjöng bättre på lördagen än tisdagen. Men i alla fall. Samma märkliga fenomen kan vi se i semifinal två, för där kom de slutliga vinnarna Österrike femma – efter både Israel, Lettland (ja, de kom tvåa i semin!), Finland och Grekland.
Israel vann semifinal två fullständigt överlägset, medan det i semi ett var Ukraina som vann – så de är nog alltjämt omgärdade av en hel del sympatier. Efter dem följde Albanien och Nederländerna (var inte smygrasisterna på plats vid TV:n vid det tillfället?) och som sagt Sverige.
Vad gäller botten i semifinalerna så var det inte långt ifrån att Cypern hade tagit San Marinos finalplats i semi ett, det var bara två poäng som skilde, så inte heller där hade San Marino någon vidare framgång att glädjas åt när allt kom omkring. I semi två var det lite större poängavstånd mellan elvan Australien och tian Armenien som tog den sista finalplatsen där. Nämnas ska att Montenegro respektive Azerbajdzjan var jumbo i sina semifinaler, utan mycket till poäng, och har en del att fundera på till nästa gång.

Vi försöker avrunda …
Det finns alltid mycket att analysera och detaljer att observera och gotta sig i och utforma teorier från när man kikar på resultaten, så det kan ni ju fortsätta göra själva om ni vill – de finns på engelska Wikipedia och på den officiella Eurovision-sajten, med alla detaljer ordentligt redovisade (transparensen hos EBU kan man inte klaga på).
Själv kan jag väl säga som avrundning att även om det finns vissa länder som det är motigt för i Eurovision just nu (t.ex. då San Marino, Montenegro och Azerbajdzjan) så saknas det just nu riktigt långa negativa trender: av de elva länder som missade finalen nu i år var det sex stycken som var med förra året istället, och ytterligare tre som var med året dessförinnan, så det är nästan ingen alls som blivit ”fast” i semifinalen en lång tid. Förutom Montenegro, som hållit sig borta frivilligt ett litet tag och nu inte gjorde någon särskilt lyckad återkomst: hoppas de inte blir avskräckta av detta.

Österrike: ny regerande mästare
Man får också hoppas att länderna i allmänhet inte blir avskräckta inför nästa år, när Eurovision nu tar ett djupt andetag och ställer in sig på att ta ett kliv över från ett alpland till ett annat. Österrike tar över, och det blir deras tur att hantera Israelprotester och kravaller (om nu inte EBU mot förmodan tar fram stora konstruktiva maskinen och fixar en lösning).
Det är bara elva år sedan Österrike vann senast med Conchita Wurst – betydligt kortare tid än de fick vänta förra gången – och landet har nu tre Eurovision-segrar i bagaget, så man börjar bli ett respektabelt namn i tävlingen. Det känns rätt bra, eftersom Österrike förr om åren brukade ha en tendens att hoppa av när det inte gick bra för dem; nu låter de väl bli det ytterligare ett tag. Deras vinst nu får sägas vara välförtjänt: även om ”Wasted Love” inte är världens bästa låt, och även om det fanns uppenbara likheter med förra årets vinnare ”The Code”, så var det onekligen en stark sånginsats från JJ – så den som är ute efter att det bara är musiken som ska belönas fick alltså sin vilja fram. (Låt vara att numret onekligen byggde en hel del på effekter också.)
Att sedan det faktum att många länder i år sjöng på egna språk inte alls avspeglades i vinnaren, som ju för tredje året i rad blev en låt på engelska, är lite trist men förhoppningsvis inget som påverkar i negativ riktning än så länge.

Jag säger grattis till Österrike! Och hoppas mot allt förnuft på ett österrikiskt Eurovision 2026 (i Wien igen? eller Salzburg? Graz? Innsbruck? Linz?) där klimatet blivit lite mindre svallande (även ute i verkligheten) och Eurovision har krånglat sig ur rävsaxen, så att jury och tittare åter igen röstar på den de faktiskt tycker är ”den bästa låten” och att den låten då också verkligen samtidigt är ”den de vill ska vinna”. Så att allting blir rättvist.
Vi ses nästa år! (Eller tidigare.)

P.S. Pausnumret med Käärijä och Baby Lasagna i kombination ... det var (som man skulle säga i Schweiz) klockrent! 😊

Så låter det 2025 – mitt första intryck av de 37

En dryg månad efter att Kaj blev klara som Sveriges bidrag är jag nu färdig med min ett-land-per-dag-genomgång av årets Eurovision-låtar. Vad har jag konstaterat under den genomlyssningen? Hur kommer Kaj och deras ”Bara bada bastu” att klara sig, och för den delen Finlands eget bidrag, ”Ich komme” med Erika Vikman (som jag ju också hade koll på i förväg)? Vad är det för motstånd de får att tampas med i Basel?

För det första kan vi konstatera att förra årets rysliga strul och konflikter i Malmö inte har fått några negativa effekter i form av massiva avhopp från Eurovision. Nästan alla länder tar nya tag och vill vara med igen trots allt, och hoppas väl på att det inte ska bli likadant två år i rad. Till och med Nederländerna, som ju blev utskämda inför Europa genom att diskas i Malmö, biter ihop och ställer upp på nytt. Det är bara Moldavien som saknas sedan i fjol, de hoppade av på ett sent stadium, men i gengäld får vi en återkomst av Montenegro, så antalet bidrag är oförändrat 37. Sedan är det lite trist att det är just Moldavien som uteblir, för de är ju nästan alltid ett lyckopiller i Eurovision … det brukar man ärligt talat inte kunna säga om Montenegro, som snarare fungerar som nedåttjack. Men man får nog ändå vara tacksam att det finns länder så det räcker i startfältet.

Vad gäller själva bidragen är det första som slår mig det faktum att såväl Sverige som Finland – som ju båda i någon mån faller under etiketten ”lätt plojiga eller spektakulära bidrag” – kommer att smälta in bra i mängden. För det är nämligen så att säga ett ”skojigt år” i år. Då och då känns det som att det kommer en sådan Eurovision-omgång, då många länder bestämmer sig för att skoja till det – ett särskilt tydligt sådant år är 2008 – och nu är det dags igen.
Detta är lätt paradoxalt med tanke på hur läget ser ut i världen, men samtidigt är det på ett sätt fullt logiskt. Man kan uttrycka det som att världen är sjuk, och länderna i Eurovision reagerar nu med att komma med käcka förslag på olika mediciner och kurer som ska få allt att kännas bättre. Sverige föreslår ju som bekant bastu som bästa boten för kropp och själ, Finland kommer istället med sex som terapi … och många av de andra hänger på. Även om det moldaviska lyckopillret saknas så finner vi bland övriga länders läkemedelsordinationer kaffe från Estland (koffein), milkshake från Australien (laktos och glukos), tårta från Kroatien (med något slags gift i) och så något oanständigt som Malta hade tänkt servera men det fick de i slutändan inte för EBU, utan fick nöja sig med just ”serving”. Och Irland föreslår rymdparty kort och gott.
Sedan finns det förstås också en del länder som föredrar att vara lågmälda och allvarliga mitt i alla dessa lätt oseriösa nummer. Slovenien undrar hur lång tid vi har kvar, Portugal sticker emellan med sitt vanliga vemodiga ”saudade”-stämning, franskspråkig melankoli får vi nu inte bara från Frankrike och värdlandet Schweiz utan även från Nederländerna och Israel, och de sistnämnda ordinerar renodlad PTSD-terapi, kan man säga. Det finns variation i år också.

Något jag själv tycker är roligt är att trenden med eget språk fortsätter i ännu högre grad i år. Sverige sjunger ju på svenska för första gången på evigheter, men vi är inte ensamma om sådana grepp, för av de 33 icke-engelsktalande länderna är det detta år hela 21 som sjunger helt eller delvis på eget språk, och ett par till som sjunger på ett främmande språk som inte är engelska. Det är möjligt att jag räknar fel i hastigheten, men i vilket fall är det uppenbart att språkmöjligheterna fortsätter att utforskas. Och det kan vara lite allt möjligt i genreväg på språken i fråga också, som att Island sjunger något som skulle kunna kännetecknas som epadunk på isländska. Det känns annorlunda och festligt.

Men hur bra är allt det här då? 2008 var ju i mitt tycke ett av de bästa Eurovision-åren trots spexigheten det året – åtskilliga av bidragen från 2008 finns alltjämt kvar på min spellista, kommer 2025 års bidrag också att göra det om sjutton år?
Mja, nej, det tror jag dessvärre inte. Några jättestora favoriter hittar jag inte i det här utbudet. Det är som vanligt några stycken som jag spetsar öronen åt mer än andra och får lust att höra igen, men de är egentligen inte jättemånga och inte ens de allra bästa är sådana som man spelar konstant på repeat. Trots alla de tokroliga påfunden och den språkliga variationen flyter bidragen ihop ganska mycket och blir anonyma när man spelar dem efter varandra – det är alltför många som är stöpta i en generisk form, med upphovsmän vars namn känns lätt bekanta (några av dem svenskar, men även av andra nationaliteter) och som i en del fall nog har strålat samman på låtskrivarläger och fått till produkter som de skickat runt i Europa tills länder på olika håll har nappat på kroken. Ni vet den där arbetsmetoden som jag är måttligt förtjust i.

Nåja, kanske kan en del av låtarna i fråga växa, jag har ju trots allt inte lyssnat på dem så många gånger ännu. Jag har i alla fall som sagt några favoriter i den här soppan av medicinska kurer.

Estland och Australien kommer som jag nämnde med varsin låt om kaffe respektive milkshake, och i båda de fallen är det egentligen rätt bra låtar som döljer sig bakom den tramsiga inramningen. Åtminstone tillräckligt mycket för att jag ska uppskatta de båda länderna en hel del. Estlands ”Espresso Macchiato” är en knasig drift med Italien på fejkitalienska, och alla italienare har inte tagit den blinkningen på rätt sätt har jag förstått, men jag tycker låten är både rolig och snygg samtidigt (och melodin är nästan lite vemodig på östersjöfinskt vis) och sätter sig gör den definitivt. Australien för sin del har på något sätt fått in det jag uppfattar som ett typiskt australiensiskt poprocksound någonstans i produktionen i sin låt ”Milkshake Man”, så att den inte bara kan avfärdas som ett skämt.
Sverige har jag i vanlig ordning svårt att bedöma på ett rättvist sätt jämfört med alla andra, och det gäller nästan Finland också (åtminstone i år), men visst uppskattar jag båda dessa länders bidrag: bäst i Norden är de definitivt. Kaj och ”Bara bada bastu” gillar jag nästan av princip, med finlandssvenskheten och den där Vöråsvenskan och alltihop, och Erikas ”Ich komme” har egentligen hejdundrande hitkvaliteter … den är en växare som kan visa sig funka riktigt bra på Eurovision-scenen i Basel.
Sedan finns det ett land som jag har fäst mig vid lite otippat, och det är Luxemburg, som nu är med för andra året i följd efter sitt mycket långa uppehåll. Årets luxemburgska bidrag heter ”La poupée monte le son”, och det är en anspelning på landets gamla klassiska ESC-vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965. Det krävs flera rader för att förklara bakgrunden och reda ut vad som är så fyndigt – jag återkommer till det i ett annat inlägg – men jag har alltså för min del fattat poängen och tycker att låten och bidraget på det hela taget är en medryckande liten poppig uppvisning, även här med en refräng som sätter sig dessutom. Helt klart underskattat.
De här är nog de jag gillar mest, men jag är även lätt svag för Israels finstämda låt (samma stil som förra året fast snäppet bättre nu i mina öron), och vidare för alternativrocken från Litauen, Lettlands lustiga folkloristiska körensemblesång och faktiskt också Islands nämnda epadunk. Plus att Albanien har en anmärkningsvärt spännande låt, som egentligen inte går så långt ifrån landets vanliga koncept i Eurovision men ändå tycks ha något extra. Och Österrike väcker alldeles definitivt uppmärksamhet, med operapop som verkligen är något utöver det vanliga – deras sångare har en kontratenorstämma som han lyckas nå förbluffande höjder och styrkor med.
När det gäller vilket land som är sämst i år så säger jag spontant Tyskland: maken till monoton och enerverande låt har jag inte hört på länge. Och Norges bidrag skriker verkligen ”arketypisk nutida Mello-reject”. Men tack och lov har jag inte behövt gräva mig alltför långt ner i skämskudden.

Vem tror jag spontant vinner i Basel då? Jo, Österrike får väl ses som en av de största favoriterna där – jurygrupperna kommer att ääääääälska det numret – men det är annars egentligen inte alls särskilt lätt att förutsäga vilket land som ska ta hem det. I vanliga fall hade jag inte trott på att en grupp som svenska (finländska) Kaj hade haft någon chans i Eurovision, för det är ett faktum att ett renodlat skämtbidrag aldrig har vunnit där, men nu är konkurrensen ärligt talat inte mördande hård och då kan till och med ett bastunummer segla upp och vinna. För närvarande är det också Sverige som legat ganska ohotade på oddslistan ett bra tag. Det kan bli en kamp mellan Österrike som juryfavorit och Sverige som tittarfavorit.
Om nu inte något annat land tar den rollen hos tittarna förstås. Det har ju under nuvarande omständigheter såväl Israel som Ukraina goda chanser att göra, och man får inte glömma bort Estland, Finland, Frankrike eller Nederländerna i detta sammanhang. Det ser helt enkelt ut att bli ett svårförutsägbart år – och det får man ju medge att det är roligast när det är så.

Jag återkommer snart med mina detaljerade omdömen om samtliga bidrag; då blir det ännu mer att frossa i här på bloggen. Eventuellt kanske det blir något annat inlägg före det också, om jag känner mig inspirerad, och det kan det ju tänkas att jag gör i takt med att festligheterna rycker allt närmare.

En bastubadande revolution – reflektioner efter MF-finalen 2025

Jag älskar att ha fel jämt!
För jag hade ju fel, och många med mig (även om det faktiskt också var en del tyckare av det mer frisinnade slaget som anade att det kunde vara en skräll på gång).

Slutresultatet av Melodifestivalen 2025 blev en ”Revolution”, fast inte genom Måns Zelmerlöw, utan han fick se sig slagen av tre finlandssvenska bastande muntergökar och därmed blev det revolution i Sveriges gamla konservativa Mello. Och det välkomnar jag i allra högsta grad. Jag tycker att detta var precis vad Sverige, och i förlängningen Eurovision, behövde. Grattis Sverige och grattis Kaj!
Det är uppmuntrande i sig bara att Sverige nu skickar ett bidrag på svenska för första gången sedan 1998, och att vi visar upp humor i tävlingen för första gången sedan … ja, det måste väl vara 1986 då Lasse Holm och Monica Törnell och deras delegation skojade till det i ”E’ de’ det här du kallar kärlek”. (Lotta Engberg 1987 och Afro-Dite 2002 räknas inte, för de var inte skrattretande med flit. 😊)
Sverige, Eurovisions stelaste och mest kommersiellt beräknande och perfektionistiska och ”säkra” land, bestämde sig detta år helt plötsligt för att släppa hämningarna och bara skicka något kul för att vi kände för det. Så som många av de andra länderna ofta har gjort, men som vi aldrig kunnat tänka oss. Tiderna förändras tydligen. Revolutionen är här.
Faktiskt så spekulerade jag så här dags förra året kring om det kanske kunde vara ett paradigmskifte på gång – vissa saker i 2024 års Melodifestivalresultat tydde på det – men det hade jag glömt nu, så nu när skiftet verkligen inträffade var jag inte beredd på det! Jag trodde verkligen att det skulle gå som det brukar, men det blev annorlunda.

Extra intressant är det att inte bara tittarna utan även de utländska jurygrupperna bidrog till detta – det hade inte gått som det gått om inte juryn hjälpt Kaj på traven. Visserligen hade de sammantaget Måns som sin favorit, precis som man kunde förvänta sig, men Kaj fick ändå en mängd poäng av dem och i kombination med tittarnas högsta poäng så räckte det till vinst (om än med tämligen liten marginal). Ja, jag misstänkte ju visserligen att även juryn kanske skulle uppskatta rolig bastukultur, men att det skulle bli i den omfattningen, det trodde jag verkligen inte. Men kanske är det så att såväl svenska folket som många jurymedlemmar kände att det vi behöver just nu i oroliga tider är att festa loss och fly verkligheten ett tag i Eurovision. Vilket ju är ett av många potentiella hedervärda ändamål med tävlingen (den kan å andra sidan också vara sammanhållande genom allvarliga och tankeväckande bidrag, men kanske är det inte det som är trenden i år).
Följden av detta blir nu att jag personligen kommer att kunna slappna av på ett helt nytt sätt inför årets Eurovision. Om Sverige med vårt bastuspexande får ett betydligt sämre resultat än vi är vana vid så är det bara att ta det med en klackspark, för ingen här i landet kommer att förvänta sig något annat ändå. Och om Kaj faktiskt skulle vinna alltihop (vilket jag ser som osannolikt, men ändå) så kan jag fullt ut njuta av vinsten, för då är det den sortens svensk vinst som tar Eurovision Song Contest åt ett annat håll, tillfälligt bort från det baksluga och utslätade.

Man kan förstås ändå ha ett par invändningar mot hur lämpligt det är att just Kaj och deras bidrag får äran att driva den ”svenska revolutionen”. Vi kan ju till exempel se att Anderz Wrethov, en av de där låtskrivarna som jämt är med och skriver alla bidrag, har varit med och skrivit ”Bara bada bastu” också. Är det då inte egentligen fråga om samma dominans och plastiga, kommersiella beräkning från den svenska musikindustrin som det brukar vara, bara att herr Wrethov var smart nog att blanda sig i en annan genre bland sina bidrag i år? Hör inte ”Bara bada bastu” till samma själlösa gröt som resten av startfältet?
Ja, det kan man fundera på, men för det första är det oklart hur låten kom till och vad Wrethov egentligen har bidragit med i det här fallet – det var kanske Kaj som egentligen skrev låten och sedan skickade den på remiss till Wrethov och hans kompanjoner? – och för det andra får man ju se till den praktiska konsekvensen. Vilken väl onekligen måste bli att uppsluppna bidrag nu får ett uppsving och att Wrethovs & co:s mer ordinarie metoder får sig en knäpp på näsan. Och i mitt förra inlägg så efterlyste jag ju fler MF-bidrag som verkligen kan ta sig in i ”folksjälen” och få ett långt liv och fungera som något mer än tillfälliga Spotify- och Youtube-visningar – och det har Kajs bastudänga de bästa förutsättningarna att göra bland lördagens finalbidrag. För min del nöjer jag mig med dessa positiva effekter just nu.
En annan invändning man kan ha är det där att Sverige nu skickar en akt som inte är från Sverige utan från ett grannland, för andra året i rad till på köpet, för efter en norsk tvillingduo får vi nu alltså en finländsk trio. (Blir det månne en dansk kvartett nästa år då, som Aqua till exempel?) Och detta med en låt där det egentligen bara är låtskrivarna som har svensk anknytning: i övrigt är det inget svenskt alls med bidraget och dess framförande (inte ens språket faktiskt om man ska vara noga, då det ju är mer Finlands språk än Sveriges vi snackar om här!). Finland kommer att ha två bidrag i årets Eurovision, ett eget och ett i form av Sverige.
Det kan man förstås tycka är konstigt, och jag tyckte det själv förra året med Marcus & Martinus, men nu lutar jag i ännu högre grad åt att Sverige kan unna sig att själva inte vara svenska med tanke på hur många ”svenskbidrag” vi haft i ESC genom andra länder genom åren. Dessutom är kärleken till och symbiosen med ett grannland på sätt och vis också en del av ett lands kultur som man kan visa upp, har jag kommit att tänka på. Och jag med mitt finlandssvenska påbrå kan naturligtvis inte annat än smälta inför det faktum att det finlandssvenska (och den österbottniska Vörådialekten!) nu får ta en plats i Eurovision genom Sverige.
Nej, sammanfattningsvis så ser jag inte mycket negativt med att vi ”baxar bastun till Basel”, som Kaj själva har sagt. Det ska bli enbart kul att de representerar oss i Schweiz. (För övrigt finns det ytterligare ett ”för första gången sedan …” med Kaj, och det är att Sverige skickar en grupp till Eurovision för första gången sedan 2007, om vi inte räknar The Mamas 2020 som ju emellertid inte fick åka iväg och tävla.)

Om jag ska säga något om lördagskvällen annars så var det ju en väldigt tät och spännande omröstning, det kan man inte säga annat. Kajs seger var allt annat än solklar, det var nog ett tag sedan det var så få poäng som skilde (minns inte några siffror just nu), och jag har redan nämnt det där att juryns oväntade välvilja mot dem på sätt och vis blev avgörande. Tittarna var delvis inne på att ändå skicka Måns Zelmerlöw till Basel, det var inte långt ifrån att det anarkistiska och revolutionära röstandet fått ge vika för det gamla vanliga trygga valet.
Greczula, som rent ”kvalitetsmässigt” fortfarande var min favorit under kvällen (jag gav hjärtan till både honom och Kaj, om än mer till Kaj eftersom jag rycktes med i den duell det blev mellan dem och Måns), landade på en för min del ganska väntad tredjeplats, och det var ju också uppmuntrande med tanke på att även han stod för något mer annorlunda. Fyra blev välförtjänt Klara Hammarström, som jag nog ändå får nämna som ett bidrag som har växt på mig lite och som övertygade i sändning. Tvärtom var det med Maja Ivarsson, som framstod som lite loj och uttröttad och följdriktigt kom näst sist.
Förutom utgången av toppduellen hade jag ganska så rätt i min tippning i Mello-appen, då bidragen med smärre variationer placerade sig ungefär i den ordning jag trodde. Det stora undantaget var Dolly Style, som jag hade trott skulle komma mer eller mindre sist, men de blev till slut femma efter att även de ha premierats av juryn i rätt hög grad (och tagit de flesta rösterna från det andra countrynumret – Saga Ludvigsson kom ju till slut på sista plats). Oväntat kanhända, men det är möjligt att deras lekfulla och spexiga uttryck slog an hos juryn av samma anledning som Kaj gjorde det … Europa vill möjligen ha något befriande glatt och lekfullt när omvärlden ser ut som den gör.
Hur tittarrösterna såg ut i detalj fördelat på åldersgrupperna har SVT i skrivande stund inte gått ut med än, men jag brukar inte vänta in att de ska göra det, jag är inte så intresserad att jag analyserar det åldersrelaterade röstandet in i minsta detalj ändå. Det får räcka med att kommentera juryn kontra folket helt enkelt, och där har jag nog pratat färdigt nu.

Jag har nog över huvud taget pratat färdigt snart, men några saker till ska jag nämna.
Som att SVT avrundade sin Melodifestivalturné på ett snyggt sätt med en ändå rätt bra genomförd final, utsmyckad med överraskningsgäster (lustigast var när Kayo plötsligt dök upp istället för Keyyo, utan vidare kommentarer) och en del bra skämt. Mycket fyndigt var det att föreslå att Zelenskyj och Trump löser Ukraina-konflikten genom att sätta sig och basta – ”Sweet N’ Psycho”, som man då skulle kunna kalla dem. 😄 (Det skulle vara kul att höra hur Trump reagerar på det skämtet, om han får nys om det.) Mer tråkigt var det att det blev tekniska problem under omröstningen så att varken Litauen eller Serbien kunde anropas ordentligt – jag trodde nästan vi var förbi det stadiet då sådant inte fungerade, men det finns ändå ingen anledning att misstänka fuffens så man får väl bara rycka på axlarna åt missödet.
Vidare kan jag inte låta bli att reflektera över att Finland för närvarande verkar ha väldigt cool status i Europas ögon. Från att ha varit ett okänt land uppe i ett kallt och kargt hörn av världsdelen, med rykte om sig att vara tråkiga och konstiga, tycks Finland ha blivit värsta hippa inne-landet som alla ser upp till. Att Käärijä nästan vann Eurovision för två år sedan med ett finskspråkigt bidrag var anmärkningsvärt bara det, och ännu mer iögonfallande är det att nu europeiska jurygrupper öser poäng över en finländsk bastulåt på finlandssvenska … det gör man väl knappast om man inte tycker det är något häftigt med hela den grejen. Och efter att Sverige redan blivit förnedrat av Finland i och med att de fick gå före oss in i Nato, och överlag framstår som mer framåt och bättre på allting än vi (utom möjligen i sportvärlden), låter nu Sverige sig representeras av Finland i Eurovision till råga på allt. Jo men visst, jag har då inget emot det som sagt. ”Sverige är en del av Finland”, som min finlandssvenska mor brukade säga med en fnysning när någon påminde henne om att förr i tiden ”Finland var en del av Sverige”.

Nu vankas det Eurovisiontider och jag ska börja lyssna på alla de andra ländernas bidrag. Jag har alltså inte hört något av dem ännu förutom Sverige och Finland, men så mycket har jag uppfattat att det verkar vara lite av en trend i år att blinka åt något annat europeiskt land än det man tävlar för. Sverige gör det ju nu åt Finland, medan Finland själva blinkar åt värdlandet Schweiz och andra tyskspråkiga länder i ”Ich komme” (ja, Erika Vikman vann ju, till min belåtenhet!) och Estland och San Marino skojar med respektive hyllar Italien i bidragen ”Espresso Macchiato” och ”Tutta l’Italia”. Och så har tydligen Malta väckt uppmärksamhet med låten ”Kant”, maltesiska för ”sång”, men likheten med ett fult engelskt ord utnyttjas inte av en slump i låten och det har väckt mycket ont blod hos BBC. Stämningen verkar helt enkelt märkbart galen i ESC-världen och det ska bli roligt att ta del av dessa bidrag och fler därtill den närmaste månaden.
Jag återkommer när jag har gjort det – säsongen är inte slut, den har bara börjat. Grattis Kaj och vi hörs senare!