Den saken blev fullkomligt klar igår kväll. Själv satt jag som en fågelholk redan när jurygrupperna slängde poäng hit och dit och överallt så att 18 av 25 länder fick tolvor, och ännu mer när den slutliga vinnaren sedan blev … Bulgarien.
Bulgarien? Seriöst? Den såg jag inte komma. Och inte många andra heller efter vad det verkar, även om landet intressant nog höjde sig upp till tredje plats på oddslistan strax innan programmet startade (vad var det oddsmakarna började observera just då?).
Men samtidigt inser jag att både jag och alla andra som blev förbluffade borde ha kunnat ana hur det skulle gå, om vi tänkt några steg längre.
Man får inse att det för att förutsäga Eurovision-vinnare nog krävs något slags Hercule Poirot-modell. Ni vet, den gode Poirot från Agatha Christies böcker har ju för vana att först lägga fram diverse avslöjanden så att man inledningsvis tror att det är en viss person som är mördaren, men sedan kommer det ytterligare en vända med nya aspekter och även nygamla aspekter i ett annat perspektiv, som kullkastar alltihop, och så blir det en helt annan som är skyldig: i regel ”den minst misstänkte”. Lite så är det med Eurovision Song Contest också, att man behöver räkna med fler dimensioner.
För min del gjorde jag misstaget att bli för enkelspårig i mitt tips inför finalen, och bara se det som att Israel skulle få flest tittarpoäng och att det var en fråga om vilket land (om något) som juryn skulle kunna hjälpa förbi. Där var jag nu visserligen på rätt spår med min teori om att Finland inte skulle kunna bli juryetta och därför inte kunna passera: så blev det mycket riktigt också. Men jag glömde något viktigt – något som jag typiskt nog ändå själv varit medveten om och påpekat de två senaste åren, men som jag nu missade, på samma sätt som Hercule Poirots medhjälpare kapten Hastings brukar missa innebörden i sådant som han själv märkt.
Det jag glömde var att tendensen bland Europas TV-tittare just nu är att de i de svåra tider som råder allra mest vill ha något riktigt muntert och lättsamt.
Den muntra favoriten
Om man undantar den rikliga mängd politiskt färgade poäng som Israel får varje år, och även de sympatipoäng som Ukraina fick en period, så har de låtar som fått mest poäng av tittarna på 2020-talet (förutom de två länderna alltså) varit just medryckande nummer: glada och upplivande klockrena hits, med ett visst mått av naivitet och ”dumhet” till på köpet (även om jag inte skulle kalla låtarna i fråga dåliga för det, snarare är de riktigt bra allihop och har ofta ett extra djup bakom det lättsamma).
Kolla bara. 2022 var det Moldaviens ”Trenulețul”. 2023 var det Finlands ”Cha Cha Cha”. 2024 var det Kroatiens ”Rim tim tagi dim”. 2025 var det Estlands ”Espresso macchiato” (och vår egen ”Bara bada bastu”). Det är en munterhetstrend som verkar hålla i sig och som jag alltså har lagt märke till tidigare. Och det land som hade den särskilt tilltalande ”muntra låten” i år, det var faktiskt Bulgarien. Den ”minst misstänkte”, för inte många har uppmärksammat det bidraget särskilt mycket. Men med facit i hand, när man tänker efter, är det inte så konstigt att just Bulgarien med Dara och ”Bangaranga” råkade bli de som fyllde den där nischen. Den har en del gemensamt med sina föregångare.
Sedan blev det annorlunda i år, för det som alla de där muntra låtarna jag nämnde har gemensamt är ju att de inte vann sina respektive år – de hindrades av juryn eller av Israels/Ukrainas politiska poängskörd eller både-och. Men i år så gick det muntra bidraget och vann. Och det, det berodde i sin tur dels på att de politiska tittarpoängen till Israel mattades något (precis som Ukrainas tidigare har gjort), men framför allt på att även juryn i år gick in på ett muntert spår. Det har de inte gjort på ett tag, men man borde ha kunnat ana att de skulle göra det nu. För det var så väldigt många juryflörtande, allvarliga, snygga bidrag i årets ESC-final, och effekten av det blev inte (som man trodde först) att juryn fastnade för ett enstaka av alla dessa, utan att de 1. spred ut sina poäng något alldeles vansinnigt, och 2. blev sugna på att rösta på något mer uppsluppet istället för på alla dessa snygga uppvisningar.
Se där, där har vi det. Resultatet i Eurovision-finalen 2026 var överraskande, men om man nu i efterhand tittar på det hela, och då likt Hercule Poirot lägger på perspektiv i flera lager, då är inte längre allt helt oförklarligt. Bulgarien vann efter att ha blivit etta hos både tittare och jury – och det var flera egentligen logiska faktorer som orsakade det.
Att ha kunnat räkna ut allt det där på förhand hade verkligen krävt en Poirot. Eurovision är oförutsägbart. Men allt går att förklara.
Årets vinnare – något nytt?
Jag kan sedan personligen tycka att det var lite förargligt att det var just den här gången som den muntra favoriten skulle gå och vinna. Det hade varit roligare om ”Cha Cha Cha” 2023 eller ”Rim tim tagi dim” 2024 hade fått göra det. Årets bulgariska vinnarlåt ”Bangaranga” är jag ärligt talat inte speciellt förtjust i … den är mest bara störig i mina öron, tjatig och infantil, och det tyder just inte på någon förnyelse i tävlingen att den är skriven av ett sådant där typiskt internationellt team (med greken Dimitris Kontopoulos i spetsen), att den förutom titeln är engelskspråkig, samt att Bulgarien tagit hjälp av en svensk koreograf och fyra svenska dansare. På så sätt är vinnaren inte ett steg i rätt riktning.
Men samtidigt är Bulgariens vinst ett positivt trendbrott på andra sätt. Tävlingen vanns nu av ett land som tidigare haft det kämpigt i ESC och som framför allt inte vunnit tidigare, något som inte hänt sedan 2017 då Portugal segrade. Det är alltid kul. Dessutom är det ett land i Östeuropa, och där är det ett faktum att om man undantar Ukraina som väl får sägas vara ett specialfall, så har en ”öststat” inte vunnit Eurovision sedan 2011 då Azerbajdzjan gjorde det. Ja, det var faktiskt så länge sedan (trots de klagomål på öststatsdominans som periodvis har brukat komma i synnerhet från svenskar). Geopolitiskt representerar dessutom Bulgarien en region i Europa som man kan säga aldrig har vunnit tidigare: nämligen det block av öst-centraleuropeiska länder som existerade som stater redan före Berlinmurens fall. (Tidigare östliga Eurovisionvinnare har enbart kommit från de uppsplittrade f.d. Sovjetunionen och Jugoslavien.)
Så visst kan man vara nöjd med vinnaren på flera sätt, för variationens och oförutsägbarhetens skull. Det är kanske också möjligt att jag vänjer mig vid ”Bangaranga”. Dess anspelningar på bulgarisk kultur i form av den lustiga kukeri-traditionen är ju inte något att bara avfärda som kommersiell dynga.
Underhållning till tusen
Jag kan ju verkligen inte heller klaga på den underhållning och dramatik det blev under omröstningen. Att juryerna röstade mer spretigt än någonsin tidigare var i det närmaste parodiskt, men effekten av nästan total ovisshet blev också därefter. Sedan var det skönt att de tre länder som fick noll tittarpoäng såg ut att ta det med ett skratt och en klackspark; Storbritannien verkar rentav ha gått in för att klara av denna anti-bedrift vartenda år i sann kalkonanda. (Lägg märke till att bottentrion blev exakt den jag förutsåg igår – botten var som sagt lättare att tippa än toppen.)
Och så då slutspurten som kronan på verket. När Finland inte fick några tittarpoäng att tala om beredde jag mig på en israelisk seger, men när sedan ett otippat land som Bulgarien istället seglade förbi inte bara med några få poäng utan med en hel drös, så kan man ju snacka om att reaktionerna och känslorna svallade.
Resultatet i övrigt
Det var förstås en hel del skrällar och saker värda att notera även utöver Bulgariens seger, och så måste det ju också bli när juryn röstade så spretigt som de gjorde. Men även tittarna bjöd på en del överraskningar. Jag hade ju till exempel väntat mig att storfavoriten Finland skulle få gott om telefonröster, även om inte juryn skulle vara med på noterna – men det blev förhållandevis lite till Linda & Pete även från tittarhåll, och Finland fick till slut nöja sig med en sjätteplats (vilket måste kännas som en besvikelse för dem även om det är en av landets bästa placeringar). Ett präktigt finländskt favoritfall. Jag har höjt ett varningsfinger för det hela tiden, det har jag faktiskt.
Vad gäller Israel så fick ju de mycket riktigt en massa tittarröster, men inte så många som jag trodde: inte bara Bulgarien utan faktiskt även Rumänien fick fler än Israel. Bland annat var Sveriges tittare inte längre lika mycket på alerten utan gav Israel ”bara” sju poäng. Om detta berodde på de nya reglerna som bland annat försvårar ”massröstning”, eller om det faktiskt är så att Israels politiska poäng har börjat sina något precis som Ukrainas, det går knappast att avgöra ännu. Tittarbortfallet kompenserades i alla fall av att Israel nu fick en hel del jurypoäng också, och därmed verkar det inte längre fullt så klart att juryerna håller ner poängen för Israel med flit. Det går inte att hävda detta längre när landet fick över hundra poäng och en åttondeplats i juryröstningen – vilket ju också bidrog till att Israel för andra året i rad var ett av de två länder som det blev split-screen mellan precis på slutet (en duell de åter igen förlorade). Om det faktiskt är så angående Israel att såväl sympatiröster från tittarna som antiröster från juryn håller på att avta och ersättas av ett mer normalt bedömningsbeteende, så är det något jag välkomnar i allra högsta grad.
Mera då? Jo, Rumänien gjorde ju bra ifrån sig och blev tittartvåa och kom trea sammanlagt, vilket jag tyckte var helt i sin ordning för Rumänien var enligt min mening de bästa för kvällen (tätt följda av spralliga grannlandet Moldavien, ska sägas). Italien kom riktigt oförtjänt högt, femma blev de med sin träiga 70-talsdisco, men det är något med det landet som gör att såväl jury som tittare nästan alltid gillar dem i Eurovision vad de än skickar. Australien och Danmark lyckades mycket bra hos juryn men sänktes i viss mån av tittarna så att de blev fyra respektive sjua. Än mer drabbade det ödet Frankrike: högt hos juryn, mycket lägre hos tittarna, men det har vi faktiskt sett förr. Liksom att det blev tvärtom för länder som Moldavien och Grekland – tittarna gillade dem men juryn gillade dem betydligt mindre. Inte fullt så oförutsägbart just det kanske.
Sveriges fiasko (relativt sett)
Sedan har vi Sveriges resultat, som ju verkligen inte blev mycket att hänga i julgranen – särskilt inte när man tittar på semifinalresultaten och inser att om det bara hade varit tittarröstning i tisdagens semi så hade Felicia inte ens gått till final utan hamnat trea från slutet. Det var juryn som räddade oss, och vi slank nu med till finalen på en ganska blygsam niondeplacering (visserligen med en hel del poäng ner till ”strecket”, men ändå). Även i finalen var det juryn som hyfsade till våra resultat, men även de gav oss ju ändå förvånansvärt lite, som nog alla märkte: det var en lång stund som Sverige låg på noll poäng, och det blev inte någon jättestor mängd senare heller och Sverige var ett av de få länder som blev utan tolvpoängare och det blev sammanlagt en tjugondeplats för Felicia. Vår sämsta placering sedan 2010.
Vad berodde nu detta på? Ja, jag tror för min del att låten var för blek, och numret kanske för konstigt för Europa också för den delen (och det är möjligt att Felicia kanske fortfarande var för trött i rösten på fredagsgenrepet då juryerna satte poäng), men framför allt har nog Sverige överskattat ett bidrag som egentligen är ganska ”meh” och en sångerska som är talangfull men inte riktigt verkar ha pallat för trycket. Att jag själv tyckte Sverige var bland de tio bästa var nog mest för att det var en svag ESC-årgång, så att jag som svensk uppfattade lite mer i vårt bidrag än jag gjort i vanliga fall.
Vi gjorde förmodligen rätt i att skicka Felicia bland dem vi hade att välja på i Melodifestivalen i mars, det var liksom det ”minst tråkiga bland det tråkiga”, men det ger oss i Sverige desto större anledning att utvärdera vår trötta Mello-fabrik. Nu är SVT som bekant utsatt för väldigt tuffa sparkrav den närmaste tiden, och ärligt talat, det kan ge oss en förevändning att se över Melodifestivalen och banta ner det utslitna turnéformatet och istället göra om tävlingen till något helt annat. Det behövs nya perspektiv från svensk sida: mer utrymme för det som är mer äkta och spralligt än för det som är beräknande. Jag tror jag sade det redan förra året men det har inte blivit mindre sant nu.
Under alla omständigheter ska Sverige absolut inte hålla på och tjura över resultatet. Alla misslyckas ibland, och vi vann så sent som för tre år sedan och förra året kom vi fyra (och blev tittartrea). Se det istället som positivt och spännande att det kan svänga så rejält från ett år till ett annat. Och den som ivrigt framhåller juryn som försvarare av god smak, därför att de röstar på Sverige, har förhoppningsvis fått ett och annat att tänka på nu.
Semifinalresultaten
Innan jag avrundar ska vi bara också titta lite grann på semifinalresultaten i övrigt. De brukar ju ofta utmärka sig för att vara förbryllande annorlunda mot hur det gick i finalen, och det är inte mindre så i år. Mest iögonfallande är väl kanske att vinnaren Bulgarien inte alls fick lika mycket poäng av juryn i sin semifinal som man sedan fick i finalen – i semin var Bulgarien inte bättre än femma hos juryn (som hade Australien som sin favorit). Men tittaretta var bulgarerna i semifinalen också, och vann den därmed sammanlagt. Anmärkningsvärt i och med att de hade startnummer ett, vilket man ju inte ofta vinner med i Eurovision.
I semifinal 2 syns också något underligt, nämligen att Schweiz, som ju inte gick till final, faktiskt hamnade på niondeplats både hos tittarna och hos juryn, men när poängen lades ihop blev de däremot nummer elva (och åkte ut). Vilket möjliggjordes av att Tjeckien och Malta fick så mycket jurypoäng och Albanien så mycket tittarpoäng att de alla sammanlagt fick mer än Schweiz. Så lustigt kan det bli ibland. Om det bara varit jury i semifinal 2 så hade Schweiz alltså gått till final istället för Albanien, och om det bara varit telefonröstning så hade de gjort det istället för Tjeckien.
I semifinal 1 för sin del, om det bara varit telefonröstning, så hade Sverige som sagt fått avstå sin finalplats och det hade även Belgien fått göra: till Estland och Montenegro närmare bestämt. (Juryresultatet i semi 1 var identiskt med det sammanlagda.) Vad beträffar semifinal 1 i övrigt så vanns den av Israel, på grund av att de vann telefonröstningen övertygande i den semin. Finland var inte etta någonstans där heller: juryns etta i semi 1 var istället Polen, som därmed också kom tvåa sammanlagt. (Polen var i år en lite ”osynlig” deltagare som det ändå gick anmärkningsvärt bra för; från finalen kan man lägga märke till att de tillsammans med Bulgarien fick flest jurytolvor av alla.)
Det går säkerligen att observera mycket mer av intressanta skillnader mellan semifinaler och final om man tittar närmare på hur enskilda jurymedlemmar röstade. Det har jag inte tid och utrymme att göra här, men alla siffror finns på den officiella ESC-sajten.
(Georgien, som ju var det land som jag gillade allra mest av samtliga 35 som deltog nu i år, kom toksist i semifinal 1 med bara fem ynka poäng. Där ser man. Det går inte att tävla i musik. Eller nåt. 😉)
Hur blir det nästa år?
Om det inte kommer nya pandemier och annat i vägen (man vet ju aldrig med diverse andes- och ebolavirus …) så ska nu nästa års Eurovision hållas i Bulgarien, för första gången. Man får väl anta att det blir i huvudstaden Sofia. Att landet kommer att kunna klara av att arrangera ESC är jag förstås säker på, däremot finns det andra frågor man kan ställa sig. Kommer Israelkrånglet att fortsätta, med länder som bojkottar, eller kan EBU lösa det till slut? Blir deltagarbortfallet kompenserat genom att man verkligen bjuder in Kanada som det har börjat ryktas om?
Kommer vidare den där ”muntra trenden”, som jag talade om inledningsvis, att avta någon gång bland tittarna? Eller kan vi räkna med ett slags konstant beteende så länge världen ser så illavarslande ut som den gör – att publiken (och ibland också juryn) alltid vill rycka upp sig med något livfullt och nonsensaktigt som ”Bangaranga” eller ”Rim tim tagi dim”? Det återstår att se. Rent historiskt har ju faktiskt tittarnas preferenser växlat, det är inte alltid samma glada lallande som vunnit telefonröstningarna (tänk t.ex. på Serbien 2007 eller Portugal 2017). Förr eller senare tror jag nog det blir ett trendbrott.
Apropå trendbrott kan man även fundera på om Finland kanske har öppnat en ”Pandoras ask” nu i år, då Linda Lampenius fick tillstånd att spela live. Kommer det att bli många fler som vill göra det nästa år? Otänkbart är det inte, men det är också möjligt att det var en engångsföreteelse eftersom Finland ju trots allt inte vann på manövern. Även där får vi se hur det går och om Lindas fiol var ett första steg mot att öppna upp för mer och mer livemusik. Dock har jag svårt att tro att det skulle leda till en totalt återinförd orkester, som jag vet att vissa vill ha. Det hör alltför mycket till det förgångna.
Till sist
Oförutsägbarhet är i alla fall ett ledord i Eurovision, det är vad vi kan ta med oss av årets upplaga. Den som vill försöka begripa hur det funkar när två kontinenter tillsammans tävlar i musik får lägga sig till med Hercule Poirots förmåga att tänka i flera led. Om man nu ens vill bry sig om att förutsäga rätt. Det kan vara kul att försöka begripa i efterhand också. 😊
Jag tycker för min del att det är riktigt kul just när det är oförutsägbart. Professionella juryer borde kanske egentligen vara mer konstnärligt eniga om vad som är bra musik – och jag har varit kritisk mot dem tidigare – men det ligger samtidigt en charm i att de inte kan det. Då kan jag också förtjust småle åt alla de personer som föreställer sig att juryer i Eurovision är till för att balansera den europeiska pöbelns tarvliga smak (helst så att Sverige kan vinna), och fäller kommentarer som att ”om det inte fanns någon jury skulle den vinna som har roligast hatt”. Det har vi nu sett att det inte stämmer. Både jury och tittare är ombytliga och svåra att begripa sig på, och kanske är det så det ska vara.
Grattis Bulgarien! Vi ses nästa år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar