Man kan förstås ställa sig frågan om vi i Europa är på humör för ett Eurovision nu, och om det är lämpligt med sådana ”meningslösa nöjen”, när det är krig i Ukraina och ryssarna beter sig allmänt hotfullt och fruktan för fler konflikter (och atombomber) är allestädes närvarande. Men jag tycker för min del att det är viktigare än någonsin att vi får ägna oss åt lite europeisk musiktävling mitt i alltihop. Jag brukar ofta dra Bosnien-Hercegovina som exempel; de debuterade ju i ESC år 1993, just när det krigades som värst hemma hos dem, och den bosniska delegationen lyckades smita ut ur Sarajevo och flyga till Irland efter att ha blivit beskjutna på flygplatsen, och när de fick frågan varför de gjorde sig besväret menade de att ”för att överleva behöver vi inte bara föda för kroppen utan också för själen”.
Precis så är det – om krigsdrabbade bosnier tyckte att Eurovision var föda för själen så kan vi andra sannerligen också se det så – och den anekdoten tycker jag att man gott kan föra vidare till varje sur kritiker som muttrar om att det är osmakligt att ordna meningslösa nöjen i den tid vi lever i. (Förhoppningsvis blir kritikern svarslös av det, särskilt om man fortsätter med att påpeka att det faktiskt är ganska mycket som skulle kunna räknas som meningslösa nöjen och alltså förbjudas i kristider.)
I likhet med Bosnien på sin tid gör sig ju faktiskt också Ukraina besväret att vara med i årets Eurovision, vilket även detta borde ge en tankeställare. Ryssland å andra sidan blev utkastade, vilket sannerligen känns skönt, och bäst för alla parter – en eventuell rysk artist hade ju blivit så utbuad att det verkligen inte känts kul för någon. Egentligen tycker jag som bekant att alla länder i Europa borde få vara med i ESC, men nu är det onekligen så att Ryssland precis som Belarus har gjort sig omöjliga, och då blir det som det blir. Jag välkomnar gärna båda länderna tillbaka när de har skärpt till sig och infört demokrati och frihet och oberoende medier och annat nyttigt.
När det gäller Ukraina så har de nu ett tag räknats som skyhög favorit i årets tävling. Detta har nog mer att göra med all den kärlek och förståelse de just nu möter från hela Europa än med att låten är sådär himlastormande bra, men jag medger att ”Stefania” (framförd av folk-hiphop-gruppen Kalush Orchestra, som nog också kommer att kunna delta personligen i Turin efter vad det ser ut) är ett av de bättre bidragen, med sin vemodigt klagande etniska refrängslinga i kombination med rap och rytm. Ukraina brukar vara ett av de starkaste Eurovisionländerna och sviker inte i år heller. Men jag skulle nog ändå tycka det var lite tråkigt förutsägbart om de vann, för känslan skulle fortfarande vara att de gjorde det mest av sympatiskäl. Jag hoppas att oddsen tar fel och att det faktiskt finns andra länder som kommer att kunna ge Ukraina en match.
Hurdana är då förutsättningarna för den saken? Vad har jag för intryck av årets fyrtio bidrag, för att återgå till min grundfråga? Är det ett bra startfält 2022?
Ja, det är väl rätt okej, skulle jag säga spontant. Några riktiga höjdare (d.v.s. tiopoängare) hittar jag inte i år, men det är å andra sidan ont om floppar också, och det finns en hel del låtar som känns både kompetenta och rent ut sagt bra.
En positiv faktor är också att många av länderna verkar ha grävt inrikes efter låtskrivare och artister detta år, kanske som en följd av förra årets resultat (där ju de egna språken och de inhemska upphovsmännen lyckades bra, inte bara i form av vinnaren Italien). Jag har min vana trogen försökt få en uppfattning om hur många länder som tagit hjälp av svenskar, men det verkar faktiskt inte vara så många längre: Cypern och Azerbajdzjan har vänt sig hitåt förstås, men annars är det nästan inga alls. Sedan är det förstås möjligt att namnen jag ser bland låtskrivarna i själva verket är sådana där ”internationella team” som skriver låtar på ”camp” – en låtproduktionsform som jag tidigare kritiserat. Men det är inget jag märker så där omedelbart, utan på sina håll tycker jag mig rentav se att ländernas artister varit med och skrivit sina låtar i rätt hög grad (ibland helt själva). Det är förstås positivt.
Vidare är variationen i det stora hela rätt bra: flera länder har naturligtvis tagit efter det faktum att förra årets vinnare var en rocklåt och skickar därför egna rockförsök (med varierande resultat …), men det finns även jazz, hiphop/RNB, etno, disco, country och en hel del annat skoj. Samt ett helt koppel ballader, kanske inte alltid lika engagerande … det är väl det negativa.
Just balladerna står nämligen för en viss slätstrukenhet som också tyvärr präglar en del av startfältet. Det finns nämligen i nutidens Eurovision en tendens att komma med låtar som kanske inte nödvändigtvis är rena beställningsvaror från Sverige, men som det ändå märks på i många fall att de har knåpats ihop med attityden att ”det här kommer att funka i Eurovision”. Och som här och där har vunnit sina respektive nationella finaler med hjälp av internationella juryer som också tycker att ”det här funkar i Eurovision”. Med svenska låtskrivare som förebilder. Jag tycker att sådant brukar resultera i ett visst slags menlös formel, en särskild typ av mjölkig och intetsägande låt, ofta lite balladaktig. Den formeln återfinns dessvärre i ett antal av årets bidrag, som alltså inte är direkt dåliga, men helt enkelt menlösa. Några exempel är Montenegro, Nordmakedonien, Azerbajdzjan, Grekland, Australien och Belgien. Det hade varit roligare om de länderna skickat något spralligt och säreget istället, för de kommer aldrig att kunna vinna med sina ”perfekta” kompositioner ändå.
Därför är det kanske inte heller så konstigt att jag till mina egna favoriter, i alla fall hittills, har utsett låtar som viker av väldigt kraftigt från det där tänket – länder som skickar något helt annat, det de känner för.
Frankrike kör mer lågmält och seriöst, men ganska snabbt och taktfast ändå, och etno är det minst lika mycket i deras bidrag som i Moldaviens. Närmare bestämt så sjunger Frankrike på sitt minoritetsspråk bretonska, låten heter ”Fulenn”, och den har precis den ton av mystik och trolskhet som jag är svag för i Eurovision. Mörk etnodisco som griper tag.
Sedan har vi Sverige också … ja, jag tycker faktiskt att vi är riktigt bra i år, om än inte allra bäst. Det är ju på ett sätt lite orättvist och missvisande, för årets Melodifestival var som bekant ingen höjdare, men nu fick vi likväl med oss det bästa vi kunde därifrån (om man undantar Medina, som jag fortfarande tycker hade gått bra de också). Cornelia Jakobs övertygar med sin ”Hold Me Closer”, även i jämförelse med de andra länderna, och har något särskilt som gör att även hon skiljer sig från mängden, svårt att säga vad, men det finns där. Låten är liksom inte bara en kärleksballad utan något mer och innerligare. Jag har fram till nu inte varit särskilt övertygad om att Sverige skulle kunna vinna i Turin, men nu tror jag inte det är omöjligt längre – Sverige har allt vissa chanser. Till skillnad från Moldavien och Frankrike, får jag nog säga, för dem är det nog bara jag och ett fåtal andra som gillar så pass mycket.
De som i övrigt nämns som rivaler till Sverige, och till Ukraina, om Eurovision-segern är länder som Italien, Storbritannien och i viss mån Polen. Här tycker jag personligen att länderna i fråga är upphaussade i onödan, särskilt de två förstnämnda: Italien anses numera alltid vara bra per automatik och har nu fått någon sorts förväntan på sig att kunna bli det första landet på länge som vinner två år i rad, medan Storbritannien för sin del är överskattade bara för att de skärpt till sig något jämfört med andra år. Själv är jag alltså inte speciellt imponerad av de länderna utan tycker snarare att de hör till det där ”tråkiga ballad”-facket som jag nämnde. Polen är kanske något bättre på den punkten, men inte speciellt minnesvärda de heller.
Det skulle inte alls förvåna mig om årets vinnare inte alls blir någon lågmäld och vemodig sak, och inte heller någon rocklåt som förra året, utan något som är mer glatt och uppåt. Moldaviens muntra tågvisa är kanske för tramsig för att kunna nå ända fram, men det finns andra länder som kan gynnas om Europa vill komma på glatt humör: vi har till exempel Spanien, som jag nog tycker har ryckt upp sig mer än vad Storbritannien har – spanjorerna kommer med rätt så käck och samtida pop på spanska i låten ”SloMo” – och så har vi Norge med bidraget som man visuellt onekligen kommer ihåg: den hemlighetsfulla duon Subwoolfer i gula vargmasker som sjunger ”Give That Wolf A Banana”. Jag är för min personliga del helt bombsäker på att det är Ylvis som döljer sig bakom maskerna, och även om låten inte är någon ”The Fox” så är den allt en låtmask och vargarna en dark horse. (Här blev det många djur i en och samma mening …)
Vi får väl se hur det går. Kanske kan finska The Rasmus, förmodligen den akt som är mest känd sedan tidigare, övertyga tillräckligt mycket? Eller Nederländerna som har en något säregen vacker låt på det egna språket, som har mottagits hyfsat? Eller Serbiens spännande mischmaschlåt med den latinska titeln ”In corpore sano”?
2022 är inte något av de bästa åren, men som vanligt finns här ändå helt klart tillräckligt många ovanliga, originella och intressanta inslag för att man ska hålla engagemanget uppe och tycka att alltsammans är kul. Inom kort kommer jag att börja fila på mina omdömen om de enskilda låtarna, och så dyker de upp här i lagom tid tills tävlingarna börjar i Turin. Sedan får vi bara hoppas att Putin och hans anhang av troll, hackare och nervgiftsspridande agenter håller sina klåfingrar borta från evenemanget. Men han kanske inte bryr sig om ”meningslösa nöjen”?
På återseende!
