Dagen efter ESC-finalen 2017 – min stora slutanalys

Så fick då äntligen Portugal vinna – stort grattis! Och jag behöver nu inte skriva den artikel jag blivit föreslagen att sätta ihop någon gång, nämligen en analys av varför Portugal aldrig lyckas vinna.
För nu lyckades de ju, och det kunde de gott vara värda efter 48 misslyckade försök under de 53 år som gått sedan de gjorde debut år 1964. (Nu har titeln som ”det land som väntat längst på sin första vinst” istället övergått till Cypern eller Malta, beroende hur man ser det: Cypern har deltagit 34 gånger utan vinst sedan sin debut 1981, medan Malta bara försökt 30 gånger men debuterade i ESC redan 1971.)
Jag känner mig spontant nöjd med vinnaren. Även om jag personligen tyckte att Belgien, Armenien och Italien var bättre på det hela taget, så gav jag Portugal 7 poäng i min egen röstning igår kväll, och kan mycket väl uppskatta det ljuvligt vemodigt, gammaldags romantiska i ”Amor pelos dois”. Jag har redan konstaterat att låten passar alldeles förträffligt att spela en stilla kväll ute på altanen när man sitter i hammocken med ett glas rosévin (portugisiskt kanske?). Den har kvaliteter som en klassisk ”evergreen” och är en värdig vinnare.
Men jag ska strax titta lite närmare på de olika aspekterna av resultatet, inklusive vinnaren och följderna av Portugals seger.

Lite allmänt
Man kan konstatera att detta var första gången på sex år som ESC vanns av ett land som inte vunnit tidigare, och det är förstås väldigt roligt. Faktum är att hela topp 3 i finalen utgjordes av länder som inte tidigare nått så högt: Portugal, Bulgarien och Moldavien. Om det var någon som tyckte att resultatet i Eurovision är förutsägbart och ser liknande ut från år till år – GLÖM det!
Som jag var inne på i mitt förhandstips igår så innebar Portugals vinst också en framgång för sydvästra Europa. Det är ett hörn av kontinenten som inte lyckats bra i Eurovision på sistone, men nu är även denna vita fläck på kartan fylld och vi kan se att mer eller mindre samtliga regioner i Europa har förmågan att vinna det moderna Eurovision. (Ja, det skulle kanske vara brittiska öarna som fattas då.)
Även om det som vanligt var mycket som juryn och tittarna inte var överens om, så hade de i alla fall samma etta det här året – båda hade Portugal i topp, så den portugisiska segern känns odiskutabel. Portugal hittade det där magiska receptet som funkade på alla håll.

Om vinnaren och vad Portugals vinst innebär
Rent allmänt sett så var detta en vinst av en manlig soloartist, Salvador Sobral, men bakom låten stod en kvinnlig kompositör (för andra året i rad), Salvadors syster Luisa, och det är ju jämställt och bra!
Det var också för andra året i rad en lugn låt som vann, och ett enkelt uttryck istället för stora fläskiga shower och effekter. Portugal var nog till och med bland de minst avancerade av alla bidrag i år rent scenmässigt, utan annan dekor än en skog på LCD-skärmarna i bakgrunden. Man koncentrerade sig på själva musiken och framförandet, och det gick hem.
För första gången sedan Serbiens ”Molitva” 2007 fick vi nu en ESC-vinnare som framfördes helt och hållet på ett annat språk än engelska. Det tycker jag är mycket positivt för mångfalden (även om jag naturligtvis inte önskar att alla går tillbaka till sina egna språk för gott). Över huvud taget blev det i år framgångar för de få bidrag som innehöll andra språk än engelska.

Stilmässigt får man verkligen säga att segern gick till något mycket radikalt avvikande och utstickande. ”Amar pelos dois” är som hämtad från 40- eller 50-talet, och det kan man tolka negativt och se som ett kliv bakåt i tiden för ESC som väl ändå borde hänga med sin tid, men jag väljer att istället se positivt på det hela. Låten är inte daterad, den är tidlös, och Portugal och syskonen Sobral visade att det kan vara bra att komma med något annorlunda och inte följa strömmen.
Vinnaren kännetecknas också av att den (i likhet med Jamalas ”1944” i fjol) inte hörde till de många svenskskrivna bidragen – till skillnad från till exempel tvåan Bulgarien – och även på den punkten sitter jag och njuter. Jag brukar ofta här på bloggen återkomma till att jag är kritisk mot att så många länder tar hjälp från den svenska hitfabriken (även om låtarna i sig kan vara bra), och det är skönt att det bevisligen går att lyckas utan den. Salvador Sobral riktade i sitt tacktal efter vinsten vissa gliringar mot att ”världen är full av slit- och slängmusik” och menade att ”musik är inte bara fyrverkerier utan även känsla”, vilket ju låter som ett nedlåtande uttalande av någon 70-talsproggare, men som Eurovisionbloggaren Tobson påpekar i sin finalkommentar här, så var den piken inte främst riktad mot Eurovision i allmänhet utan framför allt mot de krafter som översållar tävlingen med mainstreampop. Här ska onekligen de svenska låtskrivarna med sin radiovänliga hitfabrik känna sig träffade, och det är inte utan att jag håller med Salvador i hans uttalande. Han har inte gjort någon hemlighet av att han har en viss kritisk inställning mot Eurovision, men just därför är det utmärkt för tävlingen att just han vinner och därmed kanske påverkar den i rätt riktning. Min förhoppning är att hans och Portugals vilja att gå sin egen väg, både språkligt och stilmässigt, kan smitta av sig på andra länder och att tendensen med ”svenskbidrag” och likriktande insatser från svenskt håll ska kunna avta på sikt. Detta är vad jag framför allt hoppas av Portugals vinst.
Eller som Tobson också skriver: ”There were too many songs written by international teams of songwriters, songs bought from publishers in order to do reasonably well in a contest. I personally think we would all enjoy the ESC more if it went back more to being a showcase for what actually goes on in the participating countries musically.”

Olika länders resultat
Om Portugal var gårdagskvällens stora stjärna som steg upp i skyn, så var Italien favoriten som föll, och det ganska rejält … det blev över huvud taget aldrig någon kamp mellan dem och Portugal som jag trodde. Även om en sjätteplats inte precis år dåligt så var det anmärkningsvärt att en så ordentligt favorittippad låt som Italiens kunde falla så pladask, och detta hos både tittare och jury dessutom. Jag kunde dock konstatera vid TV:n att Francesco Gabbani helt enkelt sjöng bort sig – han hade inte kvar karisman från Sanremo utan framstod snarare bara som divig och kaxig, och gorillagrejen gick inte genom rutan utan blev bara märklig. Så med facit i hand var nog Italiens debacle ingen överraskning. Men jag tror nog att italienarna befinner sig i chock över detta för närvarande. Frågan är om de kanske inte börjar tjura igen och avstå Eurovision på nytt, men vi får väl hoppas att de uppmuntras av att det var just deras sydvästeuropeiska kollegor i Portugal som vann, och ger ESC en chans till.
För Bulgarien och Moldavien var det förstås muntrare tongångar. Kristian Kostov kan ha en blomstrande karriär att vänta, och jag gläds verkligen åt att Moldavien kunde bli så bra som trea – det förtjänar de, det verkar finnas ett härligt lössläppt musikliv i det landet. Att Blanche i slutändan förmådde sjunga Belgien till en fjärdeplats, efter att ha räknats ut under repetitionerna, är lika trevligt det; ”City Lights” är rent låtmässigt bäst i år i mitt tycke. Sveriges femteplats får naturligtvis anses vara alldeles utmärkt, egentligen bättre än vi förtjänade, men man tackar ju och tar emot. (Jag tippade Robins placering rätt förresten.)
Ungern och Norge gjorde också bra ifrån sig och hamnade på topp 10, vilket även det var bra tyckte jag – romskt tema respektive EDM, vilket i båda fallen är rätt sällsynt i den här tävlingen. För värdlandet Ukraina blev det däremot platt fall, och jag blev något förvånad över att Armenien inte placerade sig bättre: kanske är det hemmablindhet eftersom jag själv är mycket förtjust i den låten och hade den näst högst.
Tyskland undvek med endast en futtig poängs marginal att komma sist tre år i rad. Något är verkligen fel när en näst sista plats känns som en framgång … Tyskland behöver, liksom jumbon Spanien, se över sin nationella uttagning ordentligt och över huvud taget fundera på vad de vill med tävlingen. Samma behov finns i ett antal andra länder, och inte minst bland de som missade finalen: mest Finland, San Marino, Litauen, Irland, Makedonien och en del andra.

Semifinalresultaten
När jag nu råkade nämna semifinalerna så får jag ju kommentera de fullständiga resultaten i dessa. För min del brukar jag vara väldigt nyfiken på skillnaderna mellan tittare och jury i semin, och hur det skulle gått om de båda grupperna fått bestämma själva. I år ligger det till så att om bara tittarna fått bestämma hade Finland gått till final istället för Australien från semi 1, och Estland och Schweiz istället för Österrike och Danmark från semi 2. Och om bara juryn fått bestämma hade Tjeckien och Georgien gått till final istället för Belgien och Polen från semi 1, och Serbien och Malta istället för Rumänien och Kroatien från semi 2.
Det är information som verkligen får mig att undra vad juryn håller på med, och önska (än en gång) att tittarna hade all makt själva som förr i världen. Jag har fortfarande svårt att smälta att Finlands vackra ”Blackbird” inte nådde final, och det känns fortsatt försmädligt när jag konstaterar att det var juryn som hindrade dem från det. (Jag har intrycket att jurygrupper verkligen har något emot Finland och alltid har haft det.) Att sedan juryn ville stoppa Belgien och Rumänien, och peta in länder som Tjeckien, Georgien och Serbien … vad sysslar de med? Och varför detta ständiga fjäsk från juryn gentemot Australien, när tittarna uppenbarligen har tröttnat på ”gästen” nu?
Jag återkommer till mitt missnöje med juryn i slutet av denna artikel.

Framtiden
Nästa år kommer alltså Eurovision Song Contest att gå av stapeln i Portugal – med största sannolikhet i Lissabon. För den geografiskt intresserade kan jag avslöja att det ser ut att bli västligt rekord för tävlingen, då Lissabon ligger en liten aning längre västerut än irländska Millstreet som än så länge är den västligaste punkt där ESC arrangerats.
Jag skulle tro att EBU nu är ganska lättade över arrangörslandet, för det lär ju bli betydligt mindre problem att ordna tävlingen i Portugal jämfört med Ukraina. Även om Portugals TV-bolag RTP inte har någon erfarenhet av att ordna ESC så ska det säkert gå finfint.
Innan förberedelserna för nästa års Eurovision kan ta sin början ska emellertid det trista bråket mellan Ryssland och Ukraina tidigare under våren få sitt efterspel, då EBU ska ta upp den saken i början av juni. Det har påståtts från vissa håll att Ukraina kan räkna med ett fett straff för att de inte släppte in ryska Julia Samojlova i landet – tre års avstängning har nämnts, men det tror jag knappast blir fallet. Det skulle vara otroligt dålig stil av EBU att tacka Ukraina för deras arrangemang nu i år med att stänga av dem efteråt. Över huvud taget kan det bli svårt att utdöma något straff, då varken Ukrainas eller Rysslands TV-bolag egentligen rent formellt bröt mot några regler i samband med det där bråket. Däremot kommer EBU säkerligen att göra upp någon sorts strategi och tydligare regler för att slippa situationer som dessa i framtiden. Något kommer att göras, var så säker.

Ett problem i framtiden – juryn!
En sak som jag definitivt tycker borde göras något åt är det här med juryn. Det blev som sagt alldeles uppenbart i år att Europas jurygrupper är fullkomligt ute och cyklar. Juryerna återinfördes för att motverka grannröstning och garantera att den musikaliska kvaliteten uppmärksammades, men det syntes ju lång väg i omröstningen igår att kompisröstandet alltjämt finns kvar på juryhåll (”12 points from Cyprus to Greece – 12 points from Greece to Cyprus”) och när det gäller den musikaliska kvaliteten så verkar juryerna inte alls kunna enas konsekvent om någon sådan, utan deras bedömning bygger uppenbarligen helt på oförutsägbart godtycke och i vissa fall misstänkt taktikröstning. Dessutom – och det här är nästan det allra viktigaste – så är den mycket tråkiga tendensen att juryerna inte släpper fram det som är mer djärvt och uppseendeväckande, det som dels livar upp och dels förnyar tävlingen, utan de premierar bara det som är försiktigt, konventionellt, likriktat och ”lagom”. Visst, de belönade Portugal, men i övrigt är situationen besynnerlig. Bara en sådan grej som att glädjepillret Rumänien inte hade släppts fram till final om juryn fått bestämma själv … det funkar verkligen inte.
Detta är något jag tycker man borde tänka på även här hemma i Sverige, i Melodifestivalen. De internationella jurygrupperna i MF har nu visat sig effektiva ännu en gång: de utsåg Robin Bengtsson åt oss, och Robin kom mycket riktigt femma i ESC-finalen och till och med trea i juryns del av omröstningen. Så visst är internationella MF-juryn bra på att pejla in vad som funkar i Europa. Problemet är bara att det blir ju så tråkigt. Just det där med försiktigt, konventionellt, likriktat och lagom. Bidrag som folket gillar, men som kanske samtidigt är mer av chansningar och risktagningar i Eurovision, släpps inte fram i Sverige längre och kommer inte att göra det så länge vi har internationell jury – vi kommer att fortsätta representeras av ”mellanmjölk” och aldrig våga släppa tyglarna som många andra länder gör. Så länge vi vill vara säkra på en plats i finalen varje år (och har inställningen att tjura ofantligt om vi missar) är kanske detta rimligt, men för min del tycker jag att det är viktigare att vi är modiga och skickar det vi faktiskt känner för, oavsett hur det går.
Därför anser jag att de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen borde fråntas en stor del av sin makt och ges en rådgivande roll, snarare än en medbestämmande. Hur detta ska ordnas i tävlingen får jag återkomma till en annan gång, men på något sätt måste systemet med jury i Sverige justeras.
Liksom alltså även i Eurovision. Juryn funkar inte där, den gör inte vad den ska utan framstår snarare som vimsig och korrupt. Det kan kanske bli svårt att ta bort den helt, nu när röstningsproceduren har ändrats till det där dramatiska upplägget som höjer spänningen enormt, men juryarbetet borde verkligen ändå ses över på något markant sätt. Om det medför att Ryssland vinner då och då tack vare allt kompisröstande på dem på telefon så må det väl vara hänt. Tittarna har ändå faktiskt ett visst mått av omdöme och är inte förutsägbara varje år, det syns i årets resultatlista.

Slutkläm
Den som fruktar att nästa års Eurovision-startfält kommer att fyllas av 50-talspastischer på grund av Portugals vinst behöver nog inte oroa sig. Det blev väl inte mängder av politiska statements nu i Kiev efter Jamala …? Däremot kan det ju mycket väl bli så att länderna fortsätter med det där med ”enkla uttryck” med en person ensam på scen i en ballad, då det var ett sådant bidrag som vann nu. Och det skulle kanske kännas småtråkigt eftersom det var så mycket av den varan i år. Men med lite tur så slipper vi det, då länderna kanske fattar att det inte var det stillsamma utan det ovanliga och originella som var poängen med årets vinnare.
Vi ses i Lissabon nästa år!
(”Det dom har, det har dom i Lissabon ...”)

P.S. Det var visst en del upprörda känslor över den där snubben som moonade under Jamalas framträdande igår, men med tanke på att det finns betydligt värre saker som skulle kunna drabba ESC så kan man nog ta det lugnt ändå. :)

Inför ESC-finalen 2017 – Carl-Henriks guide till spektaklet

I kväll blir det en drabbning mellan Italien och Portugal. Och nej, jag pratar inte om fotbolls-EM utan om Eurovision.

Det känns smått underligt faktiskt, att just Italien och Portugal för närvarande framstår som de två största favoriterna att vinna ESC 2017. Men det är just så det ligger till enligt oddsmakare och experter, och jag instämmer fullkomligt. Jag tycker också det är glädjande att det ser ut att bli en kamp mellan dessa två. De representerar båda ett hörn av Europa – den sydvästra delen – som inte vunnit Eurovision på mycket länge, och bara det är ju ovanligt och kul i sig. Sedan är det ännu mer intressant att såväl Italien som Portugal sjunger på sina egna språk istället för engelska, och att inget av länderna har svenskskrivna bidrag. Ser vi månne en tendens till trendbrott här …?
Men det där med språkval och svenskbidrag kan jag nog få anledning att återkomma till när finalen väl är klar. För närvarande ska jag hålla mig till vad som gäller för stunden – hur ser det egentligen ut inför finalkvällen och hur går det?
Jag ska utforma mitt inför-snack som en guide punkt för punkt, med viss anpassning till läsare som inte vet så mycket sedan tidigare.

Är det ett bra Eurovisionår? Hur är kvaliteten?
Helt okej tycker jag. Det har funnits bättre Eurovisionår, men även sämre – det är en dryg femtedel av årets alla bidrag som jag uppfattat som så pass bra att de tagit sig in på mitt Spotify och anslutit sig till den musik ”jag vanligen lyssnar på”.
Sedan har många kritiker menat att det är oproportionerligt många ballader i år, men rätt många av dem har nu försvunnit i semifinalerna och finalstartfältet är därför mer jämnt fördelat. Dock är fortfarande en kraftig tendens bland länderna i år att de låter sin artist stå ensam på scenen utan andra effekter än stora skärmbakgrundsbilder – avskalat helt enkelt. Men om man inte är någon vän av sensationella svulstiga shower så är ju detta enbart positivt.

Vilka länder ska man framför allt hålla ögonen på i kväll?
Ja, det är ju då framför allt Italien och Portugal som jag nämnde. Italien har hela tiden varit storfavorit med artisten Francesco Gabbani och hans dansande gorilla i låten ”Occidentali’s Karma”. Det är inte bara ett plojnummer utan ett väl genomtänkt bidrag, som Francesco vill säga något med: en kommentar till den fördummade samtiden. (Han har själv sagt att det finns två grupper av människor: de som förstår hans låt, och de som låten handlar om.)
Vad gäller Portugal så har de en mycket vacker låt som låter som hämtad direkt från 50-talet, men i positiv bemärkelse: ”Amar pelos dois” är som ett äkta gammalt romantiskt örhänge. Den framförs på portugisiska av den originelle Salvador Sobral, som har ett väldigt egensinnigt manér på scenen (delvis beroende på problem med hälsan) men samtidigt ett oerhört innerligt uttryck.
Förutom dessa anser jag personligen att det är särskilt värt att uppmärksamma Armenien, Belgien, Rumänien, Moldavien och Ungern. Och Sverige om man så vill. Och Bulgarien för att de också är en favorit vid sidan av Italien och Portugal. Och kanske även Storbritannien – själv gäspar jag kraftigt åt den låten, men faktum är att den har haussats upp rätt ordentligt den senaste veckan och tros kunna komma högt, så någon annan kanske gillar den.

Vilket startnummer har Sverige? Hur kommer det att gå för Robin Bengtsson?
Robin går ut med startnummer 24 (av 26) och det är onekligen gynnsamt. Jag tror det kan gå riktigt bra för Sverige, fast inte ända fram.

Är det några andra svenskbidrag med som man kan hålla på? Eller grannländer?
Varför ska ni hålla speciellt på just svenskbidragen? Och varför ska ni grannrösta? :) Ja ja, om ni nu tycker det är viktigt så kan jag upplysa om att Polen, Storbritannien, Cypern, Azerbajdzjan, Kroatien och Bulgarien har låtar som är delvis skrivna av svenskar. Ytterligare ett par länder har fått svensk hjälp med koreografin. Jag tycker det är tråkigt men ni kanske är av en annan mening. Vad gäller grannländer så är Danmark och Norge med, det är bara att ringa på!

Vilka länder har de knasigaste numren/mest minnesvärda showerna?
Rumänien och Kroatien är helt klart knasigast. Rumänien har joddling i kombination med rap och det blir man riktigt glad av. Kroatiske Jacques har också ett mycket märkligt nummer där han sjunger duett med sig själv, även om själva låten inte är komisk på det sättet.
Moldavien ska också nämnas: de är inte lika knasiga som grannlandet Rumänien men de livar upp med sin spralliga låt och sin saxofonist Epic Sax Guy. Och så har vi Azerbajdzjan, som har en minst sagt ovanlig dekor i sitt nummer och i likhet med Italien ett inslag från djurriket. Mer säger jag inte.

Finns det några ”meningsfulla” bidrag? Sådana som är ”bra på riktigt”?
Att Italien definitivt har något att säga i år har jag redan nämnt, men även Ungern har något viktigt att förmedla. Deras sångare är av romskt ursprung och sjunger refrängen på romani (men rappar på ungerska) och låten handlar över huvud taget om situationen för romer. Att sådant kommer fram i Eurovision tycker jag för min del är utmärkt.
”Bra på riktigt” är ett uttryck som jag avskyr (se gammalt blogginlägg om detta) men om ni nu envisas med att använda det så skulle jag tro att Belgien är ett sådant bidrag som ni skulle kunna uppfatta så. Otroligt snygg och ambitiös låt. Och kanske hör Portugal också hit? De är onekligen annorlunda mot resten.

Är det någon hårdrock med i år?
Tyvärr … det enda land som har ett bidrag som över huvud taget liknar rock är Ukraina, och de kommer inte riktigt in på hårdrocksområdet de heller, även om gruppen O.Torvald öser på en del. Jag är den förste att beklaga detta, och är rätt säker på att den nutida bristen på rock i Eurovision beror på 2009 års återinförande av juryn. (Jag skulle gärna avskaffa juryn igen, då de inte premierar djärva och originella bidrag utan bara det konventionella, men detta får jag väl debattera någon annan gång.)

Under vilken låt ska man passa på att gå på toa?
Ingen alls, skulle jag vilja säga spontant. Samtliga förtjänar att man stannar och bildar sig en uppfattning om dem. Men om ni insisterar så skulle jag framför allt föreslå Polen, Nederländerna, Grekland, Storbritannien eller Tyskland. Dessa tycker jag personligen är rätt trista.

Carl-Henrik, vem tycker du har den bästa låten? Vem vill du ska vinna?
Det här är inte alldeles enkelt att svara på. Om frågan bara gäller vilken av kvällens 26 låtar som är bäst, kort och gott (när man lyssnar på studioinspelningarna) så blir mitt svar Belgien – jag tycker onekligen att ”City Lights” med Blanche är den bästa låten i finalen, följd av Armenien och Italien. Men om man ska ta med även artisternas insatser på scen i beräkningen, och showen som helhet, så blir det genast mycket mer komplicerat, och om jag dessutom tar hänsyn även till sådant som ”vilket resultat som är bäst för tävlingen”, ”vad som borde uppmuntras och inte” eller ”vad som skulle kännas roligast”, så blir det ännu värre att avgöra vem som ska få min tolva.
Ser jag till låt + framförande + show så ligger Armenien bra till för att vara min favorit, men även Italien och i viss mån Portugal … ja, Belgien är inte alldeles uteslutna heller för den delen. Det är svårt att avgöra innan jag sett alltihop på TV, men det är nog ändå dessa länder som ligger högst. Frågar man mig sedan vad jag tycker om man lägger till faktorn ”lämplighet som vinnare”, så håller jag nog på Belgien men mest Italien. Jag tror att Francesco är en lämplig vinnare ur ganska många aspekter: en seriös låt med budskap, en låt med show, en låt med hitkvaliteter, en låt som ej är på engelska, ett icke-svenskbidrag, med mera. Sedan medger jag att jag skulle tycka det var väldigt roligt om Portugal fick vinna efter 49 års väntetid, men det finns några nackdelar med Portugals bidrag: framför allt att det rent stilmässigt känns som ett kliv väldigt långt bakåt i tiden (låten är i och för sig snarare tidlös än daterad, men det fattar ju inte alla), samt att det blir ytterligare en balladvinnare med en person ensam på scenen. Det har blivit lite för mycket av det nu i år, även om Portugal förvisso är bland de länder som gjort det bäst.
Jag hoppas i alla fall inte på tredjehandstippade Bulgarien. Artisten är duktig och Bulgarien har inte vunnit tidigare, men låten är tråkig och så är det ett svenskskrivet bidrag som ej bör premieras.

Carl-Henrik, vem tror du vinner?
Ja, det här är ju förstås den intressantaste frågan. Som sagt så ser det ut att bli en uppgörelse mellan Italien och Portugal. Italien har nästan hela tiden varit skyhög favorit, men Portugal har glidit allt närmare och nu igår kväll så bytte länderna faktiskt plats på den övergripande oddslistan så att Portugal blev etta. Det kan hända att Salvador Sobral förmedlar äkthet och innerlighet på ett sätt som går genom rutan över hela Europa och som ger honom segern. I synnerhet om Francesco Gabbani spelar över på scenen och framstår som divig i överkant, vilket han har en tendens att göra. Men normalt sett borde fortfarande Francesco och hans gorilla ha det mest minnesvärda paketet och vinna, då Portugal har emot sig att de är en vattendelare i högre grad.
Förutom de här två finns det en farlig outsider, nämligen Kristian Kostov från Bulgarien. Jag är personligen inte alls särskilt trakterad av hans låt, den är en svenskskriven modern radiovänlig ballad som inte riktigt berör mig även om den är snygg. Däremot har många andra tagit till sig den och inte minst tagit till sig Kristian själv, som imponerar på scen. Vi får inte heller glömma att Bulgarien har ett gynnsamt sent startnummer och även kan få många röster från länderna i öst – väldigt många till och med, med tanke på att Ryssland inte är med och merparten av Balkanländerna inte tog sig till final.
Ytterligare en dark horse utgörs (tror jag) av Armenien, som har en övertygande och spännande låt i ett säkert framförande och som kan få många öströster om inte Bulgarien får det. Övriga länder tror jag inte kommer att ha med den absoluta toppstriden att göra, även om sådana som Sverige, Belgien och Rumänien kan ligga och skugga i fältet närmast under de här fyra. (Sverige kan säkert hänga med bra i toppen ett tag under juryröstningen, men vi faller tillbaka när det blir dags för tittarrösterna.)
Mitt tips får i slutändan bli att Italien trots allt vinner, med Portugal som tvåa, i en hyfsat jämn kamp men ändå med en aning marginal till slut. Även om Bulgarien är farliga tror jag ärligt talat att betydelsen av deras ”ryssröster” är överdriven … de blir nog bara trea och det blir Italien och Portugal som gör upp i första hand. Vad gäller Sverige så tippar jag på en femteplats, precis som Frans fick förra året.

Det ser onekligen ut som det blir killarnas år i år, med både Italien, Portugal och Bulgarien så långt framme. Men det är ingen fara för jämställdheten, för historiskt sett så har de kvinnliga sångerskorna dominerat kraftigt i Eurovision.

Väl mött vid TV:n i kväll!

(Fotot av Christian Hofer, Expressen.)

Spontana reflektioner efter ESC-semifinal 2 2017

* Det första jag kommer att tänka på är ju naturligtvis att det var lite tråkigt att inte Makedonien kom med. Mest för att jag faktiskt gillade såväl låt som framträdande – enligt vad jag har läst så har det inte varit så bra på repetitionerna, men nu tyckte jag det satt överraskande bra och jag var faktiskt i slutändan ganska säker på att det skulle bli rödgult i final. Vilket det då ändå inte blev (kanske var det juryn som ställde till det, om nu Jana inte sjöng lika bra igår kväll?).
Men det var också tråkigt med Makedonien därför att det hade suttit fint med en finalplats åt Jana ovanpå det där frieriet i green room strax innan. Å andra sidan har hon väl något att trösta sig med nu då … Det var ett snyggt ögonblick det där – jag tror inte det har varit något frieri i Eurovisionhistorien tidigare (om man inte räknar med Finlands låt ”Marry Me” 2013, och det gör man ju inte). Sedan är jag ju egentligen lite skeptisk till sådana där offentliga överraskningsfrierier där den utvalda i praktiken inte kan bestämma själv … tänk om Jana hade velat säga nej? Men för all del. Det var ändå kul. Och kul att hon genast bjöd in allesammans till bröllopet i Makedonien!

* Ja ja, nu har jag kommenterat Makedonien färdigt och kan övergå till min övriga tippning. Min förutsägelse här på bloggen ledde till 7 rätt till slut – privat blev det 8 eftersom jag under kvällen bytte ut Malta mot Vitryssland. I vilket fall så får det väl anses vara godkänt med tanke på att det har varit ganska svårt att avgöra vilka länder som var starka nog i den här semin.
De två länder jag inte fick med var Nederländerna (som har en tendens att alltid gå till final just när jag inte tror att de ska göra det) samt Österrike (se där vad en halvmåne kan göra för att nå framgång). Och de två jag tippade på som inte klarade sig var nämnda Makedonien samt Estland. De sistnämnda var en riktig överraskning, jag trodde på schlagern ”Verona”. Men jag kanske borde ha anat hur det skulle gå. Koits och Lauras framträdande var faktiskt lite tafatt och platt.

* Rumänien var inte mycket att snacka om, den där joddlarbiten är ett glädjepiller, det bara är så. Att Kroatiens ”duett” skulle göra intryck framgick också ganska tydligt när man väl såg det i TV:n. Även Vitryssland stack ut på ett härligt sätt, som fick mig att till och med ha överseende med den falsksång som förekom här och var och tippa dem till final. Vad gäller Bulgarien så är Kristian Kostov alldeles uppenbart mycket duktig, men jag vidhåller att själva låten aldrig riktigt lyfter på allvar för mig, och det skulle kännas ganska tråkigt om den vann uppriktigt sagt. (Vilket den nog inte heller gör, men Bulgarien kan möjligen nosa Italien och Portugal i bakhasorna en aning på lördag.)

* Om man ska analysera lite geografiska tendenser så kan vi nu konstatera att det blir ett okej år för Norden i alla fall, då Norge och Danmark båda gör Sverige sällskap i finalen. Tur att Norge gjorde det tyckte jag. Värre är det med Baltikum, där samtliga tre länder gick bet, och f.d. Jugoslavien har inte heller något bra år då de nu endast representeras av Kroatien. Hur detta kommer att påverka röstningssiffrorna och grannröstandet kan man spekulera vidare i de närmaste dagarna.

* Stackars Irland (som en gång var så lysande stjärnor) har nu missat finalen fyra år i rad … vad ska de hitta på härnäst månntro? Schweiz är också inne i en synnerligen negativ trend, liksom San Marino, men i det sistnämnda fallet var ju det inte så oväntat. Nederländerna, Österrike och Israel fortsätter däremot på positiva inslagna spår (någon politisk aversion mot Israel märks då inte i Eurovision), och Danmark och Norge bröt sina negativa mönster.

* Något som jag ser som mycket positivt är att samtliga de bidrag som framfördes helt eller delvis på ett annat språk än engelska nu har tagit sig till final. Heja det egna språket! Även om jag inte hoppas att alla ska sjunga på sina egna språk hela tiden, så uppskattar jag länder som är modiga nog att göra det. I Ungerns fall medför detta nu dessutom att vi har romani i finalen (är inte det första gången? får kolla upp det) och över huvud taget romsk representation där. Härligt. Eurovision får gärna vara ett forum för minoriteter.

* Utmärkt gjort program av Ukraina igen: inte så avancerat, men sympatiskt och fullt godkänt. Jag ser ingen anledning att klaga. Däremot var det nu tredje gången som Edward yttrade sitt skämt ”varför ändra på ett förlorande koncept” om San Marino … Och så undrar jag varför Edward och Måns hela tiden måste påminna om att det inte gick att rösta från Sverige i denna semifinal. Kommer det så många kommentarer hela tiden från sura svenska tittare som undrar varför de inte kan rösta …?

* Och nu under de närmaste timmarna så kommer finalens startordning att sättas snabbt som ögat. Jag hoppas fortfarande på att någon av favoriterna ska hamna på startnummer två, så att förbannelsen utmanas. Vid närmare eftertanke känns det faktiskt inte helt omöjligt att Portugal skulle kunna placeras där med flit. Nåja, det får vi se när vi vaknar i morgon bitti.

Jag har talat.

Spontana reflektioner efter ESC-semifinal 1 2017

* Nähäpp, det blev alltså som jag var rädd för – Finland gick inte vidare. Typiskt. Det hade de gjort vilket annat år som helst, men nu stack de inte ut tillräckligt mycket bland de andra balladerna och det kändes också som sångerskan Leena bitvis tog i lite för mycket nu i kväll så att det trolska intrycket i viss mån avtog. Nåja, jag har redan fått en ny låt att mysa till i ett mörkt rum. Det är inte fy skam.
Kommer även att sakna Island, men i det fallet räknade jag aldrig med att bli bönhörd.

* Bland dem som gick till final fanns det väl vissa som jag bemötte med en suck (t.ex. Grekland, där det klingade så illa falskt i refrängen att de knappast hade klarat sig om det inte råkat vara en upptempolåt). Men samtidigt är jag mycket nöjd med i synnerhet Armenien, Belgien, Moldavien och Portugal. De två förstnämnda hörde ju till mina största favoriter, och när det gällde belgiska Blanche och allt snack om hennes nervositet så konstaterade jag under denna kväll att även om hon såg lite rädd ut, så satte hon låten snyggt ändå – och i kombination med att låten i sig faktiskt är ett mästerverk blev det tillräckligt starkt för att nå ända fram. Mycket glädjande, även om det samtidigt innebar ridå för Finland.
Moldavien ska det också bli kul att återse i finalen … inte minst för att jag har två grabbar på 13 och 10 år här hemma som är väldigt förtjusta i Epic Sax Guy. Och låten och hela framträdandet livar upp riktigt ordentligt. Även Portugal var glädjande – jag är nu säker på att om Italiens Francesco får någon konkurrent så blir det Salvador, och det ska bli oerhört spännande att se om han verkligen kan ta upp kampen om poängen på allvar. (Men måtte han bara orka, med sjukdomen och så …)

* Robin Bengtsson såg som väntat till att Sverige inte behövde skämmas, även om det faktiskt märktes att man inte får ha förinspelad sång i Eurovision – just sången blev tam på något sätt i Robins nummer. Men det lät i alla fall inte falskt.
Att jag sedan drog en suck av lättnad när Sverige gick till final beror enbart på att det hade blivit så jobbigt med den storm av ”lägg ner skiten”-kommentarer som kommit igång om vi inte klarat det. För mig personligen kvittar det egentligen helt och hållet hur Sverige klarar sig. Ursäkta om jag är en landsförrädare.

* Programmet från Ukraina var väl småtrevligt. Det ligger säkert nära till hands för svenska tittare att såga ukrainarnas insats, efter vårt eget ”fantastiska” arrangemang förra året, men olika länder ordnar Eurovision på olika sätt (och skrattar åt olika saker) och det får man inte utan vidare förakta. Green room-inslagen kändes i och för sig pinsamma, men kom igen … det gör de i Melodifestivalen också, inte minst när det är Filippa Bark som håller låda.

* För övrigt anser jag att Jamala är en beundransvärd artist med ett unikt och minnesvärt uttryck. Hon imponerade stort på mig även när hon inte sjöng ”1944” utan sin andra låt ”Zamanyly” längre fram i programmet.

* Men var inte ljudet i sändningen lite dåligt, eller var det bara vår TV …? Jag tyckte att bakgrunderna allt som oftast inte kom fram så mycket som de skulle, vilket i vissa fall påverkade låtarna rätt så negativt. Men som sagt, det kanske bara var ett ytterst lokalt fenomen på vår TV.

* Vad gäller mitt tips här på bloggen så blev det 9 rätt, och felet berodde på Finland, som jag optimistiskt tippade som finalist för en vecka sedan. Privat på Facebook under programmets gång nu i kväll gjorde jag justeringen att ta bort Finland och ersätta dem med Cypern, vilket ju visade sig rätt, men å andra sidan tog jag också bort Polen till förmån för Slovenien och det visade sig ju vara fel. Så det blev helt enkelt 9 rätt i båda fallen.

* Fem av kvällens finalister kom från halva ett och fem från halva två – trenden att det aldrig kommer en majoritet finalister från den första halvan stämmer alltså fortfarande. Andra statistiska detaljer är att östra Europa fick med fyra bidrag, väst fem (plus Australien), och att Azerbajdzjan fortsätter sin oavbrutna rad av finalplatser. (Jag är säker på att de också kan missa finalen någon gång, men det var rätt uppenbart att det inte skulle bli i år.)

* Förresten, Christer Björkman: om du läser det här ;) så lyd ett gott råd och sätt Italien på startnummer två i finalen på lördag! Varför inte ta chansen och experimentera lite för att eventuellt kunna ”bryta förbannelsen” med detta startnummer, när nu Italien verkar vara en så klar favorit? Jag tror mycket väl de kan vinna oavsett startposition, så passa på nu!

Jag har talat.

De sex direktkvalificerade i ESC 2017: omdömen

Dags att recensera även de sex bidrag som är direktkvalificerade till final, det vill säga värdlandet samt Big 5 – även dem måste jag ju vid något tillfälle ta upp, och det får bli nu. Bland dessa hittar vi årets stora favorit Italien, men det är också bara den låten och möjligen Frankrike som kan räkna med mer framskjutna placeringar; de övriga fyra håller en låg profil och värdlandet Ukraina lär för en gångs skull inte ha med toppstriden att göra.
Vi ger oss väl direkt in i omdömena. (Något tips är inte aktuellt på det här stadiet.)

FRANKRIKE – ”Requiem”, Alma.
Det jag vänder mig mot med den här låten är att den sjungs på både franska och engelska, i en ganska rörig blandning dessutom – enbart franska hade varit mycket bättre och upplyftande för paketet. Med detta sagt så är det ändå en av de bättre låtarna i år: här finns en vemodig känsla av fransk chanson med lätt orientaliskt snitt, och samtidigt popkvalitet. Frankrike brukar varva totalt intetsägande bidrag med riktigt skapliga diton, och det här hör nog snarast till den senare kategorin.
Betyg: 8/10.

ITALIEN – ”Occidentali’s Karma”, Francesco Gabbani.
Jag har redan kommenterat italienaren Francesco Gabbanis egensinniga bidrag i tidigare inlägg … det är ett utsökt konstnärligt nummer vars italienska text – med österländska metaforer – handlar om ”den nutida västvärldens fördumning”, vilket illustreras av en dansande gorilla (eftersom aporna håller på att gå om människorna i intelligens). Bara detta gör att jag skulle bli höggradigt förtjust om Italien vann. Men nu är det så att själva låten är alldeles utmärkt den också, som låt betraktad; den är trallvänlig och oerhört medryckande med sitt ”allez!” och svår att få ur huvudet. Kan så att säga tilltala såväl kultursnobbar som treåringar. Att den sedan framförs på italienska och trots det funkar internationellt i allra högsta grad är för mig ytterligare ett plus i kanten. Enda nackdelen är att låten har fått förkortas jämfört med när den vann Sanremofestivalen på hemmaplan, med följden att en del fyndiga textrader har gått förlorade, men förhoppningsvis gör det ingen stor skillnad för publiken. Italien har inte riktigt årets bästa låt rent tekniskt sett, men däremot det bästa paketet.
Betyg: 9/10.

SPANIEN – ”Do It for Your Lover”, Manel Navarro.
Det var så många sura miner när det här bidraget valdes (i den spanska uttagningen körde en tremannajury över tittarna och ordnade så Manel Navarro vann) att jag var beredd på en smärre katastrof när jag först lyssnade. Så illa är det nu inte, för detta är en ganska sympatisk, typisk latino-medelhavshit med spansk gitarr och reggaerytm, och det blir man väl alltid i viss mån glad av. Dock blir det ganska snart väldigt tjatigt med det där ”do it for your lover” om och om igen.
Betyg: 6/10.

STORBRITANNIEN – ”Never Give Up on You”, Lucie Jones.
Ballad. Sångerska. Engelsk lovesong. Snark. Ärligt talat, detta engagerar mig inte ett dugg, inte ens när jag prövar att lyssna om. För mig är det här helt enkelt bara märkligt anonymt, trots att 2013 års vinnare Emmelie de Forest varit med och skrivit låten, och trots att Lucie försöker sjunga sorgset och innerligt. Storbritannien borde kanske återgå till internval istället för den lilla B-uttagning de haft på sistone – då kan de kanske åtminstone få med en mer känd artist nästa gång.
Betyg: 2/10.

TYSKLAND – ”Perfect Life”, Levina.
David Guettas och Sias ”Titanium” är alldeles uppenbart en låt som många har försökt och försöker ta efter. Tysklands bidrag i år bygger på en slinga som känns väldigt lånad därifrån, och det är rätt typiskt att den slingan också är det enda som är bra med låten. I övrigt är den mest intetsägande i mina öron. Efter sin vinst 2010 har Tyskland radat upp misslyckanden och sistaplatser, utan att lära sig något mellan varven, och så lär det fortsätta. Jag ser fram emot den dag då de övertalar Rammstein att ställa upp istället ... då snackar vi.
Betyg: 3/10.

UKRAINA – ”Time”, O.Torvald.
Det är mycket beklagligt att värdlandet Ukraina faktiskt är det enda av 42 länder som skickar en rocklåt i år. Och att även denna rocklåt i sin tur ligger rätt långt från riktig hårdrock … kunde Lordi verkligen inte sätta större spår än så? Förmodligen beror det på återinförandet av juryn. Nåja, eftersom detta band från Ukraina ändå representerar någon sorts rock så ligger det nära till hands att uppfatta bidraget positivt – jag tycker det är en rätt trevlig låt (om än lite vemodig), och jag hoppas att bandmedlemmarna tänker ha sina tröjor med digitalur på i ESC också. Men det lär nog bli en placering betydligt längre ner än vad Ukraina är vana vid.
Betyg: 7/10.

Nu har jag alltså satt betyg på samtliga 42 Eurovisionbidrag i år, och även försökt tippa. Som vanligt är ingen av dessa två uppgifter särskilt lätt ... allt eftersom tävlingen närmar sig brukar jag ha för vana att ändra (ibland radikalt) såväl min uppfattning om vissa bidrag som mina teorier om hur det ska gå för dem.
Men just därför kommer jag att återkomma med kommentarer under och efter Eurovision också. Fattas bara annat, för då får man ju massor med nytt att säga som inte fallit en in tidigare.
Nu ser vi fram emot tisdagen och semifinal 1. På återseende!

Semifinal 2 i ESC 2017: omdömen och tips

Och så var det dags för semifinal 2 och mina omdömen och tips där.
Jag upprepar sedan förra gången: sifferbetygen från 1 till 10 bygger enbart på min personliga smak och inget annat, och de grundar sig på hur bidragen ser ut på YouTube och låter på Spotify.
Vad gäller tipset i slutet så går även detta efter YouTube/Spotify, samt efter vad jag hör sägas om bidragen i rapporter från repetitionerna.
Sådär, nu kastar vi oss direkt in i startfältet.

1. SERBIEN – ”In Too Deep”, Tijana Bogićević.
Semifinal 2 inleds av Serbien, som förut var balkanmusikens och det egna språkets trognaste ambassadör i Eurovision, men som nu har halkat mycket långt från den rollen. I år har de ett svenskskrivet popbidrag (av Joacim Persson, som även gjort Makedoniens och Bulgariens låtar) som är ett av årets främsta exempel på ”svensk radiovänlig mellanmjölk” i ESC, även om jag tycker mig skönja vissa mer östeuropeiska influenser mot slutet. Det är en lämplig energisk start på kvällen, men det lyfter inte för mig och frågan är om Serbien inte löper risk att missas av många andra också.
Betyg: 3/10.

2. ÖSTERRIKE – ”Running On Air”, Nathan Trent.
Österrike ställer upp med en mjuk, somrig och luftig (ja, den heter ju också ”Running On Air” …) liten låt, framförd av snygg käck ung kille och försedd med några snyggt hamrande stråkar som break före hooken, och man blir åtminstone rätt glad av alltihopa för tillfället. Baksidan är att hela paketet, i likhet med luft, inte alls märks utan bara blåser iväg och så har man snabbt glömt det igen. Det lär Europa också göra … det är ingen slump att Österrike fått startnummer två av Björkman (som fått sätta startordningen igen eftersom Ukraina lånat in honom till just den posten där man får göra det).
Betyg: 4/10.

3. MAKEDONIEN – ”Dance Alone”, Jana Burčeska.
Som jag nyss nämnde så har både Serbien och Makedonien fått välja låtar av svensken Joacim Persson i år, och en del verkar tycka att Serbien gjorde det säkraste valet. I mina öron var det emellertid helt klart Makedonien som valde rätt, om än mer vågat – för de fick ”Dance Alone”, och den är helt annorlunda och har en helt annan kvalitet (tycker jag) än Serbiens ”In Too Deep”. Makedonien kör helt enkelt läcker 80-talsaktig syntpop i år, med ett härligt beat, en vers med Cardigans-liknande sång och en refräng som sätter sig ordentligt. Visst låter det föga makedonskt och visst är det ett ”svenskbidrag”, men låten är så bra att jag vill ha den i final ändå. Tyvärr är detta inte självklart, för i likhet med flera andra länder finns det tvivel på om framförandet i direktsändning kan leva upp till studioversionen.
Betyg: 9/10.

4. MALTA – ”Breathlessly”, Claudia Faniello.
Det är ett ”balladår” i år tycker många, och Malta är i alla fulla fall ett exempel på land som verkligen har ett lågtempobidrag. Inte för att det skulle vara dåligt – i synnerhet i början låter det ganska snyggt och stämningsfullt, och sångerskan Claudia har en kraftfull och dramatisk stämma. Men det där lilla extra saknas likväl. Kan ta sig till final tack vare juryn, men där lär den försvinna, om inte förr.
Betyg: 5/10.

5. RUMÄNIEN – ”Yodel It!”, Ilinca och Alex Florea.
Rumänien är tillbaka efter sitt år i skamvrån, och kommer tillbaka som ett riktigt glädjepiller och visar hur härligt prilligt Eurovision kan vara ibland. För här har vi ett duettpar där killen rappar och tjejen joddlar. Ord som ”bra” och ”dåligt” tappar helt sin relevans inför ett sådant här bidrag – det här är kul och upplyftande, trots att de båda artisternas beteende på scen (syns i videon) ibland kan tyckas lika märkligt som musiken. I det stora hela så tycker jag det här behövs i finalen för att liva upp, och det tar nog plats där också.
Betyg: 7/10.

6. NEDERLÄNDERNA – ”Lights and Shadows”, O’G3NE.
Det besynnerliga gruppnamnet ska tydligen uttalas ”ogene” (3:an är alltså ett bakvänt E) och bakom den benämningen döljer sig tre systrar som sjunger vackert i stämmor. Tyvärr är det också det enda man kommer ihåg bidraget för – stämsången är snygg, men själva låten är det inte mycket med. Om inte juryn rikligt belönar tjejernas vokalistiska insatser – och för detta krävs ju också att tonerna sitter även live, märk väl – så får Nederländerna det jobbigt i år.
Betyg: 3/10.

7. UNGERN – ”Origo”, Joci Pápai.
Ungern sticker ut genom att skicka ett bidrag på ungerska (annars är det ju nästan bara engelska för hela slanten bland årets bidrag), och sympatiskt nog så är sångaren dessutom en kille med romskt ursprung. Uppmuntrande att Viktor Orbáns land fortfarande är beredda att låta sig representeras av något sådant. Låten är också helt klart annorlunda mot resten: en mycket orientalisk sak med en ytterst vemodig virvlande fiol, samtidigt som beatet är modernt, rappandet rappt och sången jämrande. Det är inte direkt lättsmält, men jag gillar det.
Betyg: 8/10.

8. DANMARK – ”Where I Am”, Anja Nissen.
Varför är danskarna så slätstrukna vartenda år (utom möjligen 2013 då de vann)? Inte heller årets bidrag från Danmark gör mycket till intryck på mig … det är en ordinär poplåt med en ordinär sångerska. Det bästa man kan säga är att paketet ändå är klanderfritt rent hantverksmässigt, och bättre än de två senaste bidragen Danmark har haft som de missade final med. Troligen gör de trots allt inte det en tredje gång, de har tydligen en del fans med sig på det här.
Betyg: 3/10.

9. IRLAND – ”Dying to Try”, Brendan Murray.
Ytterligare en i raden av ”söta unga killar” i år, med ytterligare en ballad, och precis som kollegan från Österrike kan nog Brendan få det svårt, i synnerhet med tanke på konkurrensen från Bulgarien. Rent rytmiskt så jag gillar jag i och för sig låten – den går i 6/8-takt och det har jag en liten svaghet för – men det är väl också det enda, och jag uppfattar dessutom för min personliga del Brendans röst som ganska konstig och gäll. (Det har redan börjat skämtas friskt om att han har andats in helium från ballongerna han ska ha med sig på scenen.) Irland tar inte någon åttonde seger i år heller.
Betyg: 3/10.

10. SAN MARINO – ”Spirit of the Night”, Valentina Monetta och Jimmie Wilson.
När det gäller San Marino är det inte utan att man drar sig till minnes den gamla Norgehistorien: ”Varför är stadsbiblioteket i Oslo stängt?” ”Boken är utlånad.”
Ja, jag menar alltså att på samma sätt som i vitsen så skickar San Marino i år sin Artist – den enda som tycks finnas i landet. Det vill säga Valentina Monetta, som varit med tre gånger tidigare och nu sjunger duett med amerikanen Jimmie Wilson. Som vanligt är det gamle tyske schlagermakaren Ralph Siegel som fixat låten, och den kan väl i bästa fall sägas vara en mindre lyckad karbonkopia av ”It’s Raining Men”. Schlagerdisco à la 70-talet med flera stycken tonartshöjningar och en allmänt kitschig känsla. Det lär inte ha en chans, och jag skulle gärna se att San Marino rotade fram någon annan förmåga än La Monetta nästa år, för jag är ändå rätt säker på att det faktiskt finns fler.
Betyg: 2/10.

11. KROATIEN – ”My Friend”, Jacques Houdek.
Nej, det är faktiskt inte två herrar som sjunger duett i den här låten – det är en och samma kille, som sjunger växelvis som en pojkbandssångare (på engelska) och en operasångare (på italienska). Otippat? Tja, i Eurovision kan förvisso allting hända, och på sätt och vis är väl insatsen smått imponerande. Själv blir jag så distraherad av ”växelsången” att jag nästan missar att lyssna på själva låten, och det är nog tur för den är i sig inte särskilt minnesvärd. Kommer Europa att gilla det här då, eller blir det bara en floppande kalkon? Svårt att säga faktiskt.
Betyg: 5/10.

12. NORGE – ”Grab the Moment”, JOWST.
Årets norska bidrag framstod i början som ointressant men växer faktiskt en del efter ett par lyssningar. Märkligt nog är det framför allt verserna jag fäster mig vid – trots att de inte är så melodiösa utan kännetecknas av snabbt rabblad ”pratsång” så låter det snyggt på något sätt. Och refrängen framförs till en behaglig syntmatta, samtidigt som låten är kryddad med elektroniska sångljud som studsar fram och tillbaka (blir inte det svårt att återge i Eurovision där inspelad sång är förbjuden?). Även om det inte är precis storslaget så ser jag gärna Norge i final.
Betyg: 7/10.

13. SCHWEIZ – ”Apollo”, Timebelle.
En smårolig omständighet angående Schweiz är att gruppen Timebelle som representerar dem delvis har rumänsk bakgrund, samtidigt som Rumäniens bidrag utgörs av joddling à la Schweiz … vågar vi gissa att Rumänien och Schweiz kommer att byta tolvor?
Hur som helst, Timebelle sjunger en renodlad midtempo-poplåt som har fördelen av en ”internationellt gångbar hook i titeln” (vilket de tydligen också kommer att spela på i sitt framträdande) och över huvud taget är lite catchig i refrängen och växer en del. Själv uppskattar jag det där syntglissandot i bakgrunden, men längre än så sträcker sig ändå inte min förtjusning. Balanserar verkligen på gränsen till final.
Betyg: 5/10.

14. VITRYSSLAND – ”Story of My Life”, NAVI.
Vitryssland överraskar i år med att vara bättre än på mycket länge. De skickar en folkrocklåt, som trots den engelska titeln (och en allmän keltisk känsla) framförs på vitryska av en käck duo, och själv kan jag inte motstå det rytmiska svänget och det där medryckande hejandet. Det känns som det sticker ut på ett rätt härligt sätt, inte minst då på grund av språket, och förtjänar en finalplats även om det nog kan bli svårt att ta den.
Betyg: 8/10.

15. BULGARIEN – ”Beautiful Mess”, Kristian Kostov.
Från att ha ställts utanför finalen en väldans massa år i rad har Bulgarien plötsligt, på bara ett drygt år, blivit en favorit att räkna med i Eurovision-sammanhang. Många tror att 17-årige Kristian, som är bulgar av ryskt ursprung, kommer att bli den som tar de flesta rösterna från ryskspråkiga runtom i Östeuropa, nu när Ryssland själva inte är med. Samtidigt hyllas själva låten för att vara välgjord och modern och fungerande, även om det är ytterligare en ballad, och det tas också för givet att Bulgarien får röster för ”snyggfaktorn”. Själv vet jag inte vad jag ska tro riktigt. Jag är inte lika imponerad av låten (även om den är snyggt suggestiv här och var) och är inte heller säker på att Bulgarien verkligen får alla de där ”ryssrösterna”, men om så många tror att det blir topplacering för dem så blir det väl det då.
Betyg: 6/10.

16. LITAUEN – ”Rain of Revolution”, Fusedmarc.
Litauen går ofta sin egen väg, utan att resten av Europa är med på noterna, och så blir det i i år också … ingen verkar tro att de ska komma någon vart med det här numret, som inte är särskilt kommersiellt, modernt eller radioanpassat utan bara egensinnigt. Själv uppfattar jag det mer positivt än ESC-fansen i gemen (som har totalsågat det). En ganska syntig låt med dramatiskt brass och ett teatraliskt kitsch-revolutionärt uttryck, och för mig är det helt okej att Litauen vill vara alternativa. Men det ligger ändå rätt långt ifrån de bästa låtarna i årets omgång.
Betyg: 5/10.

17. ESTLAND – ”Verona”, Koit Toome och Laura.
Estniske låtskrivaren Sven Lõhmus, som redan tidigare snickrat ihop de två bästa bidragen som Estland ställt upp med (2009 och 2011), är tillbaka igen och har inte tappat formen nämnvärt. Det här är en popdänga framförd av två andra gamla deltagare som tussats ihop i duett, och den har en mycket effektiv ”a-a-a-a-ah”-refräng och en viss schlagerkänsla i positiv bemärkelse. Textens Romeo och Julia-tema fyller också sin funktion. Borde vara räkmacka till final för Estland.
Betyg: 8/10.

18. ISRAEL – ”I Feel Alive”, Imri.
Precis som länder som Bulgarien och Lettland har Israel skärpt till sig på senare år, och den här gången skickar de en snygg snubbe med klämkäck eurodisco som sitter fint som avslutning på kvällens startfält. Med tanke på det ligger Israel också bra till för att gå till final, jag nästan räknar med det. Men låten är inte något man lär komma ihåg särskilt länge, den är i samma något trista fack som Grekland i semifinal 1 och räddas enbart av den där snygga skalmejan (eller vad det är) i sticket.
Betyg: 5/10.

Från semifinal 2 är det de här som jag hoppas få se i final: Makedonien, Malta, Rumänien, Ungern, Norge, Vitryssland, Bulgarien, Litauen, Estland och Israel. Men jag tycker semi 2 är snäppet sämre än semi 1, och flera av dessa tio är egentligen ”utfyllnad”.
Vad tror jag då? Ja, här är det faktiskt något enklare än i den första semin – här är det bara att plocka fram ett antal länder som utan vidare känns som självklara finalister och sedan fylla ut med några till. Rumänien, Ungern, Danmark, Bulgarien, Estland, Israel och (med någon tvekan) Norge tror jag alla fixar det. Som synes hör inte riktigt alla dessa till mina personliga favoriter, utan Danmark petar jag in motvilligt. Får nog acceptera att jury och tittare kommer att ta danskarna till sig mer än vad jag gör.
I gengäld skulle jag då gärna se att de tre platser jag har kvar – ja, det blev visst bara tre över! – gick till Malta, Vitryssland och Makedonien. Det är emellertid tveksamt om jag törs tippa så. Makedonien hänger väldigt mycket på scenframträdandet, precis som Belgien i semi 1, men om det sitter som det ska så borde finalplatsen egentligen vara given. Därför ger jag mig också på att tippa till Makedoniens fördel. Kan då Vitryssland locka publiken med sin smittande folkmusikglädje och sång på vitryska? Det är förstås inte omöjligt, men vi ska inte glömma att Schweiz har viss potential att hålla sig framme och att Kroatien är högst oförutsägbara: Jacques Houdeks svulstiga duett med sig själv kanske kan bli en snackis som lockar röster, ungefär som Rumäniens galna falsettsjungande Cesar 2013 eller de sex lettiska herrarna i hög hatt (som också sjöng på italienska) 2007? Min slutsats är att det nog blir så det går.
Vad gäller Malta så är det ett land vars smäktande ballader ofta brukar uppskattas oproportionerligt av juryn, och det kan mycket väl hända att det lyfter dem till final i år också. Ja, så tror jag det blir. Alltså blir mitt tips Makedonien, Malta, Rumänien, Ungern, Danmark, Kroatien, Norge, Bulgarien, Estland, Israel.

Detta tips är kanske inte så förfärligt väl genomtänkt utan bygger snarare på intuition, men det kändes rätt i det här fallet, och mig tycks det ändå rimligt med tanke på ländernas platser i startfältet och så. De länder jag nu har utelämnat är förvisso också sådana som verkligen löper uppenbar risk att antingen försvinna i anonymitet (Serbien, Österrike, Nederländerna, Irland, Schweiz) eller bli missuppfattade och missförstådda (San Marino, Vitryssland, Litauen). Ja, att det går så här tycks mig troligt.
Men det kan förstås mycket väl hända att jag står där helt snopen på torsdagkvällen och har gjort en total missbedömning.

P.S. Lägg märke till att Ryssland egentligen skulle ha varit med i den här semifinalen, med startnummer 3 (mellan Österrike och Makedonien). Jag har dock valt att inte tjafsa vidare om det tänkta ryska bidraget eller spekulera i hur det hade gått för det. Har nu Ryssland hoppat av så har de.

Semifinal 1 i ESC 2017: omdömen och tips

En vecka kvar till semifinal 1, och då tycker jag det är ett lagom tillfälle att ge mina omdömen om låtarna i denna semi, med ett sammanfattande tips/analys efter avslutad genomgång.
Jag vill betona att mina betyg, som jag satt från 1 till 10, representerar min personliga smak och ingenting annat. Hur jag tror att det ska gå, hur väl en låt passar in i tävlingen eller hur lämpligt det är att den vinner är inte något jag blandar in i betygssiffrorna. Vidare går jag efter hur bidragen låter/ser ut på Spotify och YouTube, inte hur det kommer att bli i TV den 9 maj, för det vet jag ju inte än.
När det gäller tipset som följer efter omdömena så bygger det också på hur låtarna framstår på Spotify och YouTube, samt i någon mån på de rapporter jag läser från förhandsuppträdanden och repetitioner. Privat kommer jag att justera tipset när jag senare sitter vid TV:n och får ett eget intryck, men eftersom det då kommer att vara för sent att skriva och lägga ut en ny analys så får det tips jag lägger nu vara det som gäller slutgiltigt på bloggen.
Nu kör vi igång! (Klicka på ländernas namn för att komma till YouTube-klippen.)

1. SVERIGE – ”I Can’t Go On”, Robin Bengtsson.
Sverige får alltså dra igång alltsammans i år, och det var väl ärligt talat inte så oväntat: Robins nummer med starten ute i kulisserna lämpar sig förträffligt som inledning. Jag tycker personligen fortfarande att låten inte är överdrivet märkvärdig utan mest en ljummen Justin Timberlake-variant, men Robin vet i alla fall vad han gör med sitt genomarbetade paket och vi har ett upptemponummer bland många lugnare låtar, vilket gör att jag ändå blir ganska förvånad om det inte blir final för Sveriges del. Att det sedan finns flera andra länder som förtjänar det bättre är en annan sak.
Betyg: 6/10.

2. GEORGIEN – ”Keep the Faith”, Tamara Gachechiladze.
I år är det inte så många som försökt kopiera föregående års vinnare, men georgiska Tamara får nog sägas vara en av dem som har det – hon sjunger någon sorts budskap om fred och framtidstro och tar i rätt ordentligt också som Jamala. Tyvärr är det mycket långt ifrån inspirationskällan och verkligen inget man minns länge, och även om här finns en viss skönhet i molltonerna så blir det i längden för skrikigt. Jag tror Georgien får det svårt.
Betyg: 3/10.

3. AUSTRALIEN – ”Don’t Come Easy”, Isaiah.
Nu är det tredje året i rad som Australien är ”gäst” och man får väl kanske börja räkna dem som ordinarie deltagare … frågan är om deras smekmånad då är över? Åtminstone hör de inte riktigt till de största favoriterna i år som de gjort tidigare. Unge Isaiah sjunger en pianoballad med lätta gospelinfluenser, som lämnar åtminstone mig ganska oberörd. De flesta verkar tro att bara för att Australien har lyckats så bra de två tidigare gångerna så lär det bli final nu också, men jag är nog inte helt hundra på den saken, det kan hända att Europa inte längre tycker det är något särskilt med Australien och att det hela går obemärkt förbi. Men jag vet inte. Svårbedömt.
Betyg: 4/10.

4. ALBANIEN – ”World”, Lindita.
Albanien brukar ofta skicka röststarka sångerskor som tar i ända från tårna och mer eller mindre skriker sönder sin låt, och de gör det nu också. Framgången med detta albanska recept brukar variera, och det är få som verkar tro att det här numret kommer att komma någon vart. Själv kan jag ändå i viss mån uppskatta det pompöst dramatiska i refrängmelodin, ett uttryck som påminner om ett annat gammalt albanskt bidrag som var mycket oförtjänt underskattat – ”Feel the Passion” med Aurela Gaçe från 2011 – men precis som i det fallet så lär det knappast räcka.
Betyg: 5/10.

5. BELGIEN – ”City Lights”, Blanche.
Det här är verkligen en riktigt skön låt som det är en sann njutning att lyssna på. Modernt, snyggt och smakfullt, ett mysigt syntsound, en melodi som sätter sig, och Blanche har ett originellt uttryck i sin lågmälda mörka stämma. Studioinspelningen av ”City Lights” är helt enkelt en höjdare, och om det bara handlade om den skulle Belgien stå som välförtjänt ESC-vinnare 2017 i min bok. Frågan är bara hur det blir live … enligt uppgift har Blanche inte alls övertygat i sina förhandsframträdanden och nu på repen, och allt fler verkar tro att den stackars flickan kommer att floppa istället för att triumfera. Jag hoppas verkligen att hon fixar det, för det är både hon och låten värd.
Betyg: 10/10.

6. MONTENEGRO – ”Space”, Slavko Kalezić.
Inte för att vara elak, men påminner inte Montenegros Slavko en hel del om Khal Drogo i ”Game of Thrones”? Ja, han ser ju i alla fall originell ut, den saken är klar, och hans gaydiscoaktiga bidrag sticker ut efter de fyra lugnare låtar som kommit dessförinnan. Men själva låten är ändå inte särskilt märkvärdig, snarare pinsam, och jag tror dessvärre att Montenegro inte väcker starkare reaktioner än allmän förvirring.
Betyg: 3/10.

7. FINLAND – ”Blackbird”, Norma John.
Åh, vad innerligt jag önskar att den här ska gå till final … Jag har verkligen ända sedan jag först hörde den varit förtjust i denna stillsamma, atmosfäriska låt med sin vackra melodi, innerliga sång och vemodiga text. De flesta bedömare verkar också vara ense om att ”Blackbird” faktiskt är bra, men att Finland kommer att få det svårt ändå eftersom det finns så många andra lugna låtar som de konkurrerar med. Min förhoppning är att de är så pass bra av egen kraft att de klarar utmaningen, men lätt blir det inte.
Betyg: 10/10.

8. AZERBAJDZJAN – ”Skeletons”, Dihaj.
Som någon sade, här är det land som är den mest pålitliga leverantören av svenska bidrag förutom Sverige. I år har Azerbajdzjans låt delvis skrivits av en azerisk låtskrivare, och sångerskan Dihaj är egentligen en mycket alternativ popkonstnärlig artist på hemmaplan, så här hade det kunnat bli något mer eget och originellt från landet … men nej då, man har på nytt anlitat Sandra Bjurman (som uppenbarligen inte har några problem med att hjälpa diktaturer vinna Eurovision) för att putsa till det hela, och då försvinner Dihajs eget uttryck till stor del i en ”Eurovision-anpassning”. I verserna är låten inte alls så dum utan rentav riktigt njutbar (mycket tack vare elektroinslagen), men i refrängerna blir den svulstiga svenska produktionen helt uppenbar och då blir det mycket mer trist och fantasilöst. Nåväl, som helhet är det ändå snyggt.
Betyg: 7/10.

9. PORTUGAL – ”Amar pelos dois”, Salvador Sobral.
Här har vi ett av årets mest omdiskuterade bidrag: den originelle, sköre och charmige Salvador som sjunger sin kvarleva till låt från 1940-talet, och har blivit allmänt hyllad för att ändå ha en alldeles speciell ”tidlös” känsla. Ja, jag är böjd att hålla med, det känns fortfarande inte helt fel att kalla detta för en portugisisk ”As Time Goes By”. Jag är också säker på att juryn kommer att älska det och se till att Portugal går till final, även om inte tittarna gör det. Men – den allra viktigaste frågan är ju om Salvador kommer att klara av det? Han har tydligen problem med hälsan och har opererats precis i dagarna, och på de första repetitionerna sjunger hans syster (som också har skrivit låten) i hans ställe. Många lär bita på naglarna över detta, för numret bygger onekligen på Salvadors utstrålning och om han blir förhindrad så hamnar saken givetvis i ett helt annat läge. Utgångstipset med en finalplats är dock ändå givet.
Betyg: 8/10.

10. GREKLAND – ”This Is Love”, Demy.
Förra året gjorde Grekland fiasko och missade final för första gången, och för att undvika det nu i år har de försett sin sångerska Demy med ett specialbeställt discopaket från Eurovisionproffset Dimitris Kontopoulos. Märkligt och beklagligt då att discopaketet i fråga inte övertygar mer, ens när det kommit igång (vilket dröjer en stund). Jag tycker det helt saknas gnista, även om det inte är dåligt. För mig får Grekland gärna floppa en gång till och lämna sin finalplats åt någon annan, men jag misstänker att de ändå får röster så det räcker.
Betyg: 3/10.

11. POLEN – ”Flashlight”, Kasia Moś.
För mig behövdes det ett antal lyssningar innan den här började sätta sig någorlunda, och det känns knappast som det var värt besväret. Det enda som ger låten en viss särprägel är en ganska dundrande refräng med någon sorts vemodigt stråkgnissel i bakgrunden, och det räcker inte för att få det att lyfta. Tycker inte jag åtminstone. Andra verkar däremot ha tagit Polen till sig och ser det som att detta är en av de starkare balladerna i startfältet. Återstår att se vem som har rätt.
Betyg: 3/10.

12. MOLDAVIEN – ”Hey, Mamma!”, SunStroke Project.
”Epic Sax Guy” och hans två kollegor i gruppen SunStroke Project är tillbaka i Eurovision igen, efter att deras förra bidrag blev, som sagt, episkt – med massor av fans på YouTube som inte hade en aning om att det var något från ESC. Hur som helst, den nya låten är förvisso inte lika bra som ”Run Away”, men saxofonen finns där även nu med en enerverande liten slinga, och Moldavien livar alltjämt upp med fart och humor. Man kan bara undra om det räcker till en finalbiljett. Kul vore det onekligen.
Betyg: 7/10.

13. ISLAND – ”Paper”, Svala.
Jag kan inte neka till att det här är just den sortens läckert synt- och sequencerspäckade, aningen mörka elektropop som brukar träffa mig direkt. Så jag håller Island högt i år … det är en riktigt bra låt med utmärkt produktion. Sedan har Island samma problem som Finland, nämligen att det finns konkurrens i deras fack (från Belgien och Lettland men i synnerhet från Azerbajdzjan). Det torde inte spela någon roll om Svala bara har ett tillräckligt starkt framförande, men just detta har ifrågasatts av kritikerna. Svårt att tippa innan jag själv ser det.
Betyg: 9/10.

14. TJECKIEN – ”My Turn”, Martina Bárta.
Efter att ha klarat en finalbiljett förra året får nog Tjeckien tyvärr stå ute i skuggan igen i år. Åtminstone har jag ganska svårt att se att denna ganska intetsägande ballad skulle kunna tilltala tillräckligt många. Den hör inte till de tråkigaste eller sämsta av låtarna i år utan är väl för all del lyssningsvänlig, med en viss soul- och gospelkänsla i rytmen, men samtidigt känns den alldeles för lagom.
Betyg: 3/10.

15. CYPERN – ”Gravity”, Hovig.
Thomas G:son har åter igen hoppat in och skrivit en låt åt Cypern (samtidigt som han börjar bli mer och mer osynlig hemma i Sverige). Låten i fråga är faktiskt hygglig, jag gillar den stadiga och tunga pulsen som drivs av någon sorts elektroniskt handklapp, och melodin får man lätt på hjärnan … på det sättet har G:son lyckats bra. Sedan är det ändå långt ifrån samma potential som ”Euphoria” utan blir snarare lite tjatigt i längden, och Hovig hänger väl lite löst på gränsen till final. Mycket hänger på att showen blir lyckad.
Betyg: 8/10.

16. ARMENIEN – ”Fly With Me”, Artsvik.
Storstilad etnolåt som är förträffligt uppbyggd: det börjar mycket lugnt, sedan kommer ett litet fängslande syntmotiv in och upprepas gång på gång, och över det börjar Artsvik yla orientaliskt och styrkan ökar gradvis med fler stämmor och pålägg. Personligen blir jag riktigt hypnotiserad av denna suggestiva mix av modern elektro och Armeniens egen folkmusik. Enda nackdelen är väl att man känner att de hade kunnat höja ytterligare en nivå – som det nu är tar låten slut lite abrupt innan den är helt ”färdig”. Men det är jättevackert i alla fall, och i kombination med en läcker scenshow (hoppas de gör något i stil med videon) så blir det rentav farligt.
Betyg: 9/10.

17. SLOVENIEN – ”On My Way”, Omar Naber.
En artist som heter likadant som mitt favoritgodis? Det är ju trevligt. Tyvärr smakar inte låten lika bra … det är ytterligare en i rätt långsamt tempo, närmare bestämt av det slaget som påminner lite om en låt ur någon Disneyfilm. Omar kämpar tappert och tar i ordentligt och svulstigt i refrängerna, men det känns som ansträngningen är förgäves och man bara skakar på huvudet åt plattityder som ”lights will guide you through the night”.
Betyg: 2/10.

18. LETTLAND – ”Line”, Triana Park.
Även Lettland hittar vi i elektrofacket, där de också har befunnit sig de två senaste åren med viss framgång (så det är väl därför de håller fast vid det). De har nu fått fördelen att gå ut sist med sin luftiga och aningen konstnärliga housedisco, men jag är faktiskt inte säker på att startnumret hjälper … även om låten har dansrytmer och är helt okej i mina öron så saknas den riktiga pulsen, och jag tror att det hela kommer att framstå som lite väl alternativt och svårsmält för många.
Betyg: 6/10.

Sammanfattningsvis så hoppas jag att de som går till final blir Sverige, Belgien, Finland, Azerbajdzjan, Portugal, Moldavien, Island, Cypern, Armenien och Lettland.
När det gäller vilka jag tror att det blir så är det värre. Det känns spontant som att den första halvan av denna semifinal är starkare än den andra och innehåller fler bidrag som det nog kan gå bra för, och när jag försöker mig på ett utkast till tips så konstaterar jag att det liksom blir för många som jag stoppar in från första halvan. Både Sverige, Australien, Belgien, Azerbajdzjan och Portugal har ju goda chanser därifrån … och så vill jag ju ha med Finland … men då blir det för många. För faktum är att det aldrig har hänt att majoriteten av finalisterna från en semifinal har kommit från dess första halva – att det är lika många från vardera halvan har inträffat rätt ofta, liksom att andra halvan har fått fler bidrag med, men inte det omvända. Då känns det egendomligt att tippa en alltför gynnsam utgång för bidragen i halva 1. Så ska jag ge upp och inse att Finland inte kommer att klara konkurrensen, eller ska jag tippa att de snor en plats från någon annan i sin halva, typ Australien, Belgien eller Azerbajdzjan? Vilken av dem i så fall? Eller ska jag strunta i all statistik och helt enkelt säga att det faktiskt blir fler från halva 1 som kommer med, så att en trend bryts i år?
Vad gäller halva 2 så är den inte lätt den heller – där är det bara Grekland och Armenien som jag är säker går vidare. Varken Moldavien, Cypern eller Lettland bör räknas bort, men ingen av dem känns särskilt självskriven heller. Polen kan kanske hålla sig framme även om jag personligen anser att den låten är tråkig. Och när det gäller Island är jag i grunden pessimist och räknar inte med att få se Svala gå vidare, men omöjligt är det kanske inte ändå.
Några länder känns som ganska givna missar (bl.a. Tjeckien, Georgien, Slovenien och Albanien) men så självsäker borde jag å andra sidan kanske inte vara? I synnerhet Slovenien kanske kan sno en plats från någon?

Nej, det är inte lätt det här, men fram tills jag ser framträdandena på tisdag kväll – då kan många av mina intryck säkert ställas på ända – så blir mitt utgångstips att dessa länder går till final:
Sverige, Australien, Belgien, Finland, Azerbajdzjan, Portugal, Grekland, Polen, Moldavien och Armenien.
Det blir alltså i mitt tips en anmärkningsvärd övervikt mot den första halvan av startfältet, och även mot de tidigare bidragen i den andra halvan: jag går emot den gängse uppfattningen att en sen startposition är fördelaktig. Men det måste bli så den här gången, eftersom jag helt enkelt inte tror att låtarna mot slutet är starka nog, förutom Armenien.
Vi får se hur det går. Kan bli spännande.
Ja visst ja, en sak till – om Portugal går till final (vilket jag tror) så lär det nog bli de som blir uppropade sist! Jag har nämligen observerat på senare år hur Jon Ola Sand gör när han bestämmer den ordning i vilken finalisterna meddelas: han tycks ha en tendens att låta det tionde och sista landet bli ett sådant som inte varit i final på några år och som han samtidigt märker är en klar publikfavorit. (Förmodligen gör han så för att såväl det aktuella landets TV-tittare som publiken i arenan ska få svettas lite extra.) Och i denna semi lär nog den rollen innehas av Portugal.