Juryn motverkade ”maskotfaktorn” – reflektioner efter MF-finalen 2022

Puh! Där undgick precis Sverige en katastrof.
Ja, eller katastrof är kanske att ta i. Dels är förvisso inte en missad Eurovision-final fullt så katastrofal som att t.ex. bli invaderad av Ryssland, dels vore det på sitt sätt bara nyttigt för Sveriges uppblåsta ego om vi torskade i Eurovision någon gång. Men samtidigt skulle det vara tråkigt om det hände, och jobbigt att behöva lugna ner ilskna svenskar i sociala medier … svenska folkets tolerans och samhörighetskänsla med våra ”närbelägna” europeiska grannfolk är, för att uttrycka sig milt, inte riktigt så stor i musiktävlingssammanhang som när de är drabbade av krig. Så jag andas i alla fall ut åt att vi nu med största sannolikhet undviker den konfrontationen i år också.
Vad syftar jag då på?
Jo, att om Sveriges TV-tittare hade fått bestämma själva, så hade det tydligen blivit Anders Bagge som vi skickat till ESC i Turin. Det var den internationella juryn som satte stopp för detta, då de en stund tidigare givit Bagge så pass få poäng att han trots sina högsta tittarpoäng inte gick förbi Cornelia Jakobs. Resultatet blev alltså att Cornelia, som var tvåa hos tittarna och etta hos juryn, vann alltihop sammanlagt. Det har hänt ett par gånger tidigare att jurygruppernas favorit blivit vinnare, t.ex. 2013 och 2017, och nu hände det alltså igen, till förargelse för många men till glädje bl.a. för mig.

I vanliga fall brukar jag förespråka att Melodifestivalen borde krympa ner den internationella juryn till bara ett par enstaka grupper, så att tittarna får mycket mer inflytande och juryn mer av en rådgivande funktion. Det tycker jag egentligen fortfarande. Jag anser att det bästa är om svenska folket (och folken i alla de andra länderna) själva får bestämma vad de är på humör för att skicka. Det blir mycket mer variation, originalitet och kul grejer då än om internationella juryer anpassar och likriktar startfälten efter ”vad som passar för Eurovision”. Men samtidigt måste jag ju medge att det rent praktiskt och taktiskt sett kan ha sina poänger när det blir som det blev igår och juryn så att säga ingriper när folket saknar vett.
Det finns nämligen en faktor, som Christer Björkman faktiskt också nämner lite grann i sin läsvärda självbiografi Generalen, och det är att det ibland händer att folket i ett land av diverse interna och sentimentala skäl sluter upp bakom en artist som de själva har någon särskild anknytning till, men som de inte inser att resten av Europa inte alls kommer att begripa sig på. Det kan vara att det är en artist som är väldigt folkkär sedan tidigare eller som har något slags ”sad backstory” eller annat som gör att hen är en speciell profil inom landet, men bara där. Björkman återger i sin bok ett exempel han var med om från Tyskland, där han desperat (och förgäves) försökte övertyga tyskarna om att de var på fel spår: ”Hon är ju så rar och tänk att hon blev upptäckt i en karaokebar …” ”Nej, nej, ni tänker fel, det är ju den andra låten som kommer att fungera!” Tittarna röstar så att säga fram en maskot istället för ett bidrag. Man kan kanske kalla det för ”maskotfaktorn”?
Så tycker jag att det är lite grann med Anders Bagge, en välkänd mysfarbror till mediagestalt från andra sammanhang och med lite av ett ”inhemskt narrativ” som väcker folks känslor. ”Ja men det är ju så fint att han har scenskräck och så är han med här i alla fall …”
Visst, han sjöng bra och låten var verkligen inte det värsta man hört, men jag misstänker kraftigt att Bagge inte hade funkat utanför Sverige – särskilt inte som just den sortens svulstiga insats av manlig sångare har mycket lätt att trampa över en gräns i Eurovision och uppfattas som pekoral och då floppa. Jag tror därför att juryn gjorde oss en tjänst nu på lördagskvällen när de stoppade vår maskot: det räckte att han fick ett intyg på svenska folkets kärlek, han behövde inte vinna också.
Fortfarande är det väl i längden att föredra att Sveriges tittare bestämmer själva, och det har sin tjusning att vi kan få för oss att skicka vilka galenskaper som helst, men eftersom jag alltjämt inte tror att vi är mogna nog att ta ett nederlag i ESC så blev det kanske (rent praktiskt sett, som sagt) bäst så här just nu.

Som det nu blev så vann istället Cornelia Jakobs, och jag riktar ett stort grattis till henne och känner mig rätt nöjd med detta resultat för egen del.
Allra roligast hade det förstås varit om Medina hade vunnit, för då hade vi skickat ett svenskspråkigt bidrag till Eurovision och till på köpet ett väldigt medryckande sådant – helt annorlunda mot andra bidrag från Sverige. Men jag var hela tiden medveten om att det inte skulle gå, det var osannolikt att vare sig tittare eller jury skulle kunna ha Medina allra överst, och då går det lika bra med Cornelia som var mitt andrahandsval (och som jag tippade som vinnare i mitt förra inlägg, jag tippade rätt, märk väl! 😊).
Jag tycker också att Cornelia i många avseenden är en bra och lämplig vinnare. Hon är den första kvinnliga artist vi representeras av sedan 2014 (om man undantar The Mamas 2020, men de fick ju aldrig tävla) och bara det är ju positivt. Sedan har hon, även om hon inte sticker ut fullt så mycket som Medina hade gjort, ett eget uttryck som Sverige har saknat ute i ESC i ett antal år nu. Man får gå tillbaka till Frans 2016, kanske längre, för att hitta något lika särpräglat. Faktum är att jag tycker att Cornelia påminner en del om Loreen med ”Euphoria” … det finns paralleller, med en ensam tjej som hasar omkring barfota och sjunger mycket innerligt och känslosamt, i en låt som är en intressant kombination av lugnare stämning och suggestivt dunkadunk. Det som saknas är väl snön och en mystisk danspartner, och ”Euphoria” är dessutom onekligen en starkare låt än ”Hold Me Closer”, så man kan väl säga att Sveriges bidrag i år är lite ”Euphoria light”. Men Cornelia gör ändå väldigt bra ifrån sig, låten växer för mig hela tiden, och jag gillar särskilt det lite hesa i hennes röst när hon tar i genom de allra mest desperata delarna.
Jag tror inte alls att vi kommer att misslyckas med detta i Turin. Vinner tror jag väl knappast att Cornelia gör, men hon kan nog komma bra nära, och en finalplats känner jag mig säker på – kanske med mer stöd från tittarna den här gången än vi annars har fått på sistone. Det känns alltså som 2022 års bidrag från Sverige, trots den mediokra standarden på årets Melodifestival, kan bli ett visst steg framåt.

Även andra detaljer vittnar om att vår uttagning kanske kan ta en annan och bättre riktning från och med nu. Vi ska lägga märke till att topptrion Cornelia, Anders Bagge och Medina var artister som debuterade i tävlingen (Cornelia deltog förvisso med Love Generation 2011 och 2012, men debuterade solo nu) och att flera av ”de där som redan varit med en massa gånger” fick tämligen låga poäng av i synnerhet tittarna: Robin Bengtsson, Anna Bergendahl, John Lundvik. Det kan tyda på en viss mättnad på det gamla, att det finns en efterfrågan på något nytt. Hoppas verkligen att SVT med nuvarande tävlingsproducent Karin Gunnarsson i spetsen tar fasta på detta och spetsar till arbetet med artistrekryteringen till nästa år.
Värt att nämna är också att jurygrupperna nu verkar ha fått upp ögonen för musik på svenska, då juryn på det hela taget röstade mer på de tre svenskspråkiga bidragen än vad tittarna gjorde. Om man tänker på förra årets tendens ute i Europa, att bidrag på det egna språket tas väl emot (vilket framför allt tog sig uttryck i Italiens vinst med ”Zitti e buoni”) så kanske även detta är något att fundera på. Håll upp fingret i luften lite, SVT, och känn vart det blåser, så kanske Melodifestivalen snart kan sluta bli en stor bökig apparat för inbördes beundran och istället bli en intressant tillställning som speglar sin samtid.

Apropå juryn och hur de röstade så var det väl annars knappast någon som inte märkte hur spretig den röstningen var. Det är vi visserligen vana vid, att det är oförutsägbart, men det slogs nog närmast något rekord i år. Allra mest anmärkningsvärda var Tjeckien, då de helt otippat gav tolv poäng till Theoz och ingenting alls till Cornelia … hur ända in i självaste Bert Karlsson kunde det bli så? Jag misstänker nästan att Tjeckien begick misstaget att vända sin poänglista upp och ner – det skulle inte vara första gången det händer i så fall, då det i Eurovision ibland är enskilda jurymedlemmar eller hela jurygrupper som klantar sig just på det sättet. Alternativt är det som någon konspiratorisk kommentator föreslog, att Tjeckien som är i samma semifinal som Sverige i Turin var så sluga att de på ren taktik röstade ”tvärtom” för att försöka ordna sämsta tänkbara motstånd från Sverige. (Men jag tror nog på det första alternativet ändå.) I vilket fall visar det att det kanske i själva verket skulle ha blivit Cornelia som fick den tolvpoängaren också, och då stabiliseras ju juryernas poänggivning en aning. Jag tycker också att det sammantaget, trots spretigheten, var ganska klart att hon var favorit för jurymedlemmarna ute i Europa.
Tittarna för sin del föredrog alltså Bagge med 90 poäng, medan Cornelia var god tvåa med 70 och Klara Hammarström och Medina båda fick 56. Tone Sekelius fick också en rätt hög siffra (53), men alla de andra fick betydligt lägre poängantal … tittarna delade upp startfältet i en tydlig övre och undre del i år (och det var på ett ungefär förhandsfavoriterna som återfanns i den övre). Appröstandet medför tydligen inte längre att poängfördelningen blir jämnt utbredd, sannolikt på grund av det nuvarande systemet med att omvandla hjärtan till poäng per åldersgrupp. I övrigt kan jag inte säga så mycket om tittarpoängen eftersom de fullständiga siffrorna inte kommit än, men jag tror ändå inte det hade varit så mycket att tillägga. Möjligen att det är lite förvånande att Anders Bagge nu rimligen fick en del poäng även från de lägsta åldersgrupperna, vilket jag inte riktigt trodde.

Nu börjar det bli dags att runda av, men ytterligare en sak vill jag kommentera och det är det stora intresset för Melodifestivalen bland utländska Eurovision-fans – vilket vi ju också fick se en liten glimt av igår, då de engelskspråkiga kommentatorerna hamnade i bild i sitt bås. (Jag fick till på köpet en ytterligare inblick, då min hustru under sändningen följde en utländsk MF-tråd på Reddit med mängder av uppspelta reaktioner från MF-nördar i hela Europa.)
Det är väl trevligt att folk från andra länder är intresserade av Mello, men samtidigt är jag lite bekymrad över effekterna. Enligt min egen åsikt som jag framfört tidigare var årets upplaga av Melodifestivalen inte särskilt bra utan tvärtom tämligen fantasi- och inspirationslös (även om den slutliga vinnaren var ett av undantagen), och det finns många med koll i Sverige som håller med mig om det. När en massa utländska fans däremot hänfört dyrkar Mello och höjer tävlingen till skyarna och tycker att den är standard för alltihop och det är så här en musiktävling ska vara och det är svenskarna som är proffsen, blir det liksom en ond cirkel av skeva perspektiv. Fansen i fråga lever så att säga i något slags illusion och kommer naivt in i vår uttagning och uppfattar den som mycket bättre än den i själva verket är. Vilket är till stor skada för alla andra länders uttagningar som då fördomsfullt får lägre status – på Reddit igår följdes t.ex. Islands Söngvakeppni-final inte tillnärmelsevis lika mycket som MF – och SVT för sin del tror kanske att allt är bra och inget behöver ändras, vilket verkligen inte är fallet. Framför allt känns det för mig mycket osunt att Sverige låter sig beundras av Europa men inte alls visar samma intresse tillbaka. Sådan Sverigecentrering är inte bra i längden, det tycker jag verkligen inte, så svensk jag är.

Hur tråkig årets MF-upplaga än var – utom för de utländska fansen då – så har den nu i alla fall resulterat i ett bra bidrag från oss i Turin: en bra låt med en bra artist i en bra show. Nu börjar det roliga på allvar, som jag brukar säga, och jag har på känn att Eurovision-veckan borta i Italien kommer att bli en mycket välkommen ljusglimt i ett Europa som i övrigt känns väldigt mörkt just nu. Ja, såvida nu inte Ryssland sabbar alltihop på något sätt (sura över att de inte själva fick vara med …) så att det inte blir något av med ESC-nöjet heller. Men man får väl vara ironiskt optimistisk och tro på Eurovision-hatarna i det fallet när de säger att tävlingen är ett komplett meningslöst spektakel, för om det stämmer så gör ju inte Ryssland något för att stoppa den heller. 😊 Jag är i alla fall helt övertygad om att vi behöver en europeisk musiktävling som föda för själen i tuffa tider.
Snart börjar jag säkert återkomma med omdömen om Cornelia Jakobs medtävlare och kommentarer om annat som är på gång. Grattis än en gång till Cornelia och på återseende!

Att rasistiskt kritisera rasism i Eurovision

I år kommer jag på ett sätt att heja på Sverige mer än vad jag brukar i Eurovision.
Varför det?
Jo, därför att det (lite krasst uttryckt) kommer att kännas så hemskt besvärligt med alla påståenden om rasism som svenskarna garanterat sätter igång med om Tusse inte vinner.

Så kan det nämligen mycket väl tänkas bli. Placerar vi oss tvåa eller sämre i finalen leder det till att såväl krönikörer i tidningarna som gästtyckare i TV-kanalernas morgonsoffor och vanligt folk på Facebook sätter igång att spekulera över att Europa – och i synnerhet Östeuropa naturligtvis – är så fasligt rasistiska och att det nog var därför som det gick så dåligt för Sverige. (Ja, i svenskarnas ögon är allt annat än seger dåligt.)
För att inte tala om hur det går om – hu, hemska tanke – Sverige missar finalen på tisdag. Jag kommer då att få sitta flera dagar och nätter på sociala medier och försöka framföra en mer nyanserad bild och lugna ner alla upprörda svenska tyckare som inte skräder orden när de ondgör sig över alla de andra länderna som är rasister och tycker att det var ju vi som var bäst och ”lägg ner skiten”.
Så illa går det nu nog inte, jag känner mig säker på att Tusse går till final. Men kommentarer om att han är drabbad av rasism från taskiga Europa, det lär det bli i någon form. Det har redan börjat, då det nu häromdagen stod på nyheterna att det kommit en massa rasistiska inlägg på Instagram efter hans repetitioner. Mer sådan rapportering är säkerligen att vänta, och så blir folk arga, och detta blir jobbigt att se och bemöta.

Menar jag då att jag inte tror på att det finns någon rasism i Eurovision? Tycker jag inte synd om Tusse när det förekommer rasism mot honom? Anser jag inte att folk ska få lov att bli arga för det på hans vägnar?
Jodå, absolut, rasism i Eurovision-kretsar finns, och annat hat också. Det har till och med blivit tydligare i år än tidigare, att det förekommer en hel del mobbing inom fandomen, och det har drabbat inte bara Tusse utan även ett antal av de andra ländernas artister (t.ex. Destiny från Malta som har blivit ”weight-shamad”). Och det tycker jag absolut är hemskt. Det är också självklart att man uttrycker sin förfäran när det faktiskt syns sådana konkreta exempel i form av kommentarer och så.
Det är bara det att här finns en väldigt stor risk att reaktionen på detta i Sverige blir skev och missriktad, och att svenskarnas rättspatos får en motsatt effekt. Rasismen blir då inte bara förskräcklig i sig, utan det blir en extra tråkighet i form av reaktionen på den.

För det första behöver inte rasismen och det andra hatet i diverse medier betyda att rasism verkligen påverkar även resultatet i tävlingen. Att rasism skulle försvåra vinstchanserna motsägs av att det finns åtskilliga exempel på deltagare med ”utomeuropeiskt” ursprung som klarat sig bra i Eurovision genom åren. Kunde Loreen verkligen ha vunnit 2012 om ESC-tittarkretsen varit ett enda rasistbo? Kunde italienske Mahmood ha kommit tvåa för två år sedan? Tja, minnet är ju tyvärr kort hos många, det är det som är kruxet, men jag anser att det än så länge inte finns belägg för någon generell ESC-rasistfaktor. Att se rasism i sociala medier är en sak, men att läsa in rasism i ESC-resultatet är mer onödigt spekulativt.

Sedan har vi det viktigaste. Nämligen att när svenskar anmärker på att folk från andra länder är rasistiska, så finns det en risk att detta slår över i att svenskarna själva blir rasistiska mot de utlänningar som de påpekar rasism hos – och att de glömmer bort att rasism finns även här hos oss i Sverige.

Det är en risk som inte är unik för Eurovision-sammanhang, utan beteendet kan förekomma på annat håll också: ett bra exempel är från fotbollens värld när Alexander Isak utsattes för rasistiska glåpord från publiken i Rumänien under EM-kvalet häromåret. Det var det många som förfasade sig över den gången, men det fanns då också en tendens bland de upprörda att bli nedlåtande och föraktfulla mot Rumänien och ”de där östeuropeiska rötäggen” över huvud taget. Och blir det så, då kan det lätt slå över i omvänd rasism. Samma sak gäller nu i Eurovision, om Tusse skulle bli drabbad. Utpekandet och förebråendet av de skyldiga får inte bli för kategoriskt.
Man skulle kunna sammanfatta hela riskscenariot med denna fejkade replik:
”Usch och fy för de där hemska efterblivna östeuropéerna, ingen hyfs har de, rasismen är utbredd i deras så kallade kultur, j-a öststatsapor!”
Klart rasistisk kommentar. Riktigt så tydligt behöver det kanske inte bli, men min poäng är att man helt enkelt måste akta sig för att falla in i något som ens lutar åt det tankesättet – och det misstänker jag att många inte kommer att kunna i ett läge när de är besvikna för att Tusse missade finalen, eller helt enkelt bara inte fick en tillräckligt hög placering.

Tanken kan annars vara god, att fjärma sig från rasism och framstå som rättskaffens genom att fördöma andra länders rasistiska beteende. Men det får inte bli så att detta används som en obefogad bortförklaring av resultatet (särskilt inte om Sverige nu faktiskt ändå gick till final och hamnade på den övre halvan) eller en ursäkt för att kunna släta över egna problem och slippa sopa rent framför egen dörr.
För grejen är ju att vi i Sverige har en egen dörr att sopa rent framför. Nu kommer jag in på saker jag nämnt tidigare, men min bestämda uppfattning är att svenska folket har en ytterst föraktfull inställning till andra länders Eurovision-bidrag och till deras musik. Man är förstås inte automatiskt rasist för att man inte gillar alla låtar i Eurovision (i så fall är jag också rasist! 😊), men det finns ändå alltför många som har en alltför fördomsfull attityd, och så länge så många här i landet har den är det onekligen ganska snorkigt av oss att klaga över att andra länder är rasistiska mot vår musik.
En talande mening som jag såg från en krönikör i en svensk tidning år 2010, efter att Sverige missat Eurovision-finalen det året, var denna (och i det här fallet är den alltså autentisk):
”Europa vill inte ha vår musik, då vill jag inte ha Europas skit.”
Visst säger det uttalandet en hel del om man tänker efter …?

Jag tror personligen att om ESC-fans och tittare från de andra länderna verkligen har något emot Sverige (och det tror jag att de flesta av dem inte har, men om), så beror det inte i första hand på rasism utan på att vi har just den där stöddigheten och bortskämdheten och tror att vi är bäst på musik hela tiden och har mage att vara missnöjda varje år som vi inte vinner. Då är det kanske inte så konstigt om resten av Europa tröttnar på vår inställning och håller inne med rösterna till oss. Och då blir det än mer missriktat om vi skyller detta på rasism och framställer oss själva som helgon. Extra tragiskt blir det dessutom när vi höjer upp denna smyg-nedlåtande attityd till högsta nivå i debattsofforna och ser den som ett ideal, något att kontrastera mot andra länders dåliga hyfs.

Nej, jag hoppas verkligen att få slippa sådana där kommentarer som i längden säger mer om oss från Sverige än om dem vi anklagar. Enklaste sättet att slippa se det är då förstås att det går bra för Sverige, så att kommentarerna över huvud taget inte kommer upp, och därför hoppas jag extra på Tusse … fast då finns å andra sidan problemet kvar dolt.
Kanske bra att helt enkelt påminna om ett ord från Bibeln som passar bra i sammanhanget: nämligen att man inte ska ”se flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget”.

Melodifestivalfinalen 2021: dagen efter

Det gick som jag trodde – och som de flesta trodde.
Seger för Tusse, och dessutom en högst imponerande sådan. Även om John Lundvik för två år sedan imponerade genom att få maxpoäng av samtliga jurygrupper, så var Tusses bedrift igår nästan ännu mer anmärkningsvärd, då han tog hem tittarnas hjärtröster med en marginal som aldrig tidigare varit så bred och egentligen inte borde kunna vara det heller (med tanke på att folk ger hjärtan till alla i appen). Att han dessutom tydligen vann i samtliga åldersgrupper plus telefonröstningsdelen säger en hel del. Det är bara att buga sig och säga ett ödmjukt grattis.
Som jag har sett påpekas på andra håll så ansluter sig Tusse nu till en liten exklusiv skara av ”tonåringar som representerat Sverige i ESC” (de övriga är Carola, Frans, Anna Bergendahl samt Richard och Louis Herrey), han blir den första ESC-representanten på länge från Dalarna, och dessutom är han den förste som klarat bedriften att vinna både Melodifestivalen och Idol. Märkligt egentligen att det dröjde så pass länge innan någon vann både-och, med tanke på vilken intensiv symbios de båda musiktävlingarna lever i med varandra. Jag är inte odelat positiv till att de gör det om jag ska vara ärlig – det finns så många andra källor än Idol-omgångar man som artistansvarig kan leta i för att hitta artister till MF-bidrag – men man kan inte förneka kopplingen.

Om det berodde på fördelen att vara ”känd från Idol” vet jag inte, men svenskarna verkade ju vara högst eniga om att de ville se Tusse som vinnare, och det är roligt på flera sätt. Även om jag tar för givet att han blev framröstad till seger på grund av låten och sin egen artistiska insats, och inte av några ”sympatiorsaker”, så kan jag inte låta bli att finna något högst föredömligt och angenämt i att en kille med bakgrund som ensamkommande flyktingbarn får äran att representera Sverige i Eurovision – med en låt vars text också rör sig på toleransens och solidaritetens område – i ett annars tämligen kallt svenskt samhällsklimat à 2021. Och än mer intressant blir det ju om man betänker att svenskarna nu har röstat fram ”färgade” artister tre år i rad! Det känns befriande, och det enda jag möjligen kan önska mig är att denna vidsynthet från svenska folket bara kunde få sträcka sig till synen på de andra ländernas bidrag i Eurovision också … där har vi ju dessvärre fortfarande kvar vår stroppighet, men vi kanske bättrar oss även på den punkten vad det lider?

I alla fall så har jag alltså inget emot att skicka detta till Rotterdam, då jag förutom mångfaldsaspekten tycker att ”Voices” (även om titeln i första hand för mig är ett pampigt stycke av Vangelis) är en utmärkt låt – det bästa bidrag Sverige haft sedan 2015 eller möjligen 2016. Sedan är den ändå ingen absolut höjdare, och jag hade som bekant blivit ännu gladare om Clara Klingenström fått avgå med segern istället, men det räknade jag egentligen aldrig med. Dock är det lite konstigt att de flesta kommentarer jag såg eller hörde citeras faktiskt angav just att de tyckte Clara var bäst; det var fler än en som menade att ”min favorit är Clara men jag tror Tusse vinner”. Jag antar att min vänkrets helt enkelt inte är så representativ för Sverige, för annars hade väl Clara fått fler poäng än hon nu fick? Eller är det så att folk faktiskt missuppfattar och tror att man ska rösta på den man tror kommer att vinna istället för den man vill ska vinna? De båda sakerna, att tippa och att gilla, har ju onekligen blandats ihop förr av vimsiga betygsättare ...
Nåja, eftersom siffrorna blev så överlägsna som de blev är det kanske ändå inte så mycket att snacka om att vi skickar rätt bidrag, när nu alla var så överens om det.

När det gällde jurygrupperna var de förvisso också som helhet med på noterna, så i protokollet är allt i sin ordning, men det är värt att notera att juryerna var en aning mer spretiga och att alla inte gav höga poäng till Tusse. (Storbritanniens jury har redan tidigare utmärkt sig för att rösta konstigt när vi anlitat dem i MF, och det gjorde de nu också.) Dessutom ger juryn en ganska missvisande bild av Europa eftersom den östra sidan av världsdelen inte var tillräckligt väl representerad.
Jag misstänker därför att det, när det väl är dags för ESC i Rotterdam, kanske inte blir ett riktigt så himlastormande bra resultat för Sverige som Melloresultatet kan få oss att tro. Tusse och ”Voices” har vissa nackdelar i och med att det saknas ett visuellt uttryck som verkligen sätter sig i tittarnas minnen, och något ”litet extra” eller en ”gimmick”, vilket gör att en hel del i Europa kan uppfatta det hela mest bara som ytterligare ett tillrättalagt popnummer från Sverige av samma slag som vi brukar komma med. Det är nog därför mer sannolikt att Tusse får ett liknande facit som John Lundvik, det vill säga mycket poäng av juryn och lite mindre av tittarna, och blir typ femma (en placering som Sverige ganska ofta har parkerat på). Men jag kan inte tänka mig annat än att han fortsätter Sveriges snygga svit av topp 10-placeringar som pågått i fem år (och sett längre tillbaka är det åtta stycken på de nio senaste åren). Jag har inte börjat lyssna på de andra ländernas bidrag ännu, det ska jag göra nu endera dagen, men så länge jag inte finner en ovanligt stor mängd starka låtar där tror jag att Tusse har Sveriges finalplats som i en liten ask.

Kan man säga något mer om finalen?
Ja, jag får ju förstås skryta med att jag tippade den ganska bra. Som synes fick jag fem rätt i mitt tips i appen, vilket kanske inte låter så mycket, men där handlar det ju om att pricka in samtliga tolv på rätt ställe och det tror jag knappast att någon lyckas med, varför fem rätt är ett ganska bra facit. Rättar man min tipsrad på det mer korrekta sättet (alltså att få maxpoäng för en helt rätt placering, maxpoäng minus en när man har tippat en placering fel, och så vidare neråt) så blir det 129, vilket allt är en hög siffra. 😊 Jag hade vidare helt rätt i att Paul Rey, Alvaro Estrella och Anton Ewald skulle ta ut varandra och att Eric Saade skulle dela folket för mycket (hos tittarna var han bara fyra), och även om The Mamas inte nådde upp till att utmana Tusse (Saade slank in däremellan) så var det ändå bra nära: hos tittarna var det Tusse och The Mamas som var etta och tvåa. Mammorna fick säkerligen en del sympatiröster ändå.

Produktions- och programledarmässigt var gårdagens föreställning rätt så avslagen … jag tyckte spontant att skämten föll mer platt nu och det började kännas som man från SVT:s sida blivit trött på alltihop. Shima Niavarani gjorde dock en bra insats i sin tolkning av ”Move”; det traditionella inslaget att förra årets vinnarlåt tolkas på ett nytt sätt brukar alltid vara intressant.
Mest pinsamt blev det naturligtvis när ljudet tappades i anslutningen till Storbritanniens och Schweiz talespersoner – även om man kan se det som ett missöde som på ett tragikomiskt sätt matchade året som gått, med alla dessa distansförbindelser som hakat upp sig. Christer Björkman kunde i alla fall inte riktigt hantera det utan blev märkbart irriterad (jag kan tänka mig att han brukar bli rätt sur när något går fel i rösträkningsrummet bakom kulisserna också). Det blev alldeles uppenbart att han inte riktigt kan improvisera i sådana lägen, och det kan jag väl i och för sig inte klandra honom för … jag tycker inte själv heller om rubbade cirklar.
Apropå Björkman så var det inget fel på att hedra honom med lite extra avskedsshow – jag har alltid tyckt att han förtjänat mer respekt än han fått både som artist och musiktävlingsboss – men det är bra att han faktiskt tar avsked nu. Det behövs lite nytt blod och nya idéer i Melodifestivalen och jag hoppas att de nya ansvariga ser till att få till detta på rätt sätt. I synnerhet när det gäller artisturval naturligtvis, och att göra något åt de förvirrade internationella jurygrupperna och tona ner dem igen. Men SVT kan gärna ta sig en funderare i det stora hela på hur man ska kunna gå vidare och utnyttja det faktum att intresset för MF faktiskt var lite högre igen i år. Om man kan hitta formeln för att få det att fortsätta vara det även när det inte är pandemi, så har man ju kommit någonstans.

Nu vankas i alla fall den roligaste tiden på året, nämligen när Eurovision närmar sig. För i år ska väl tävlingen kunna bli av i alla fall, även om det blir nedbantat i Rotterdam också. Jag har hittills endast lyssnat på två av de andra länderna: Finland (som också gjorde ett ganska klokt val då det blir rockarna i Blind Channel) och Litauen, men nu är det dags att gå igenom de övriga också ett och ett. Och då blir det väl fler blogginlägg här, i takt med att jag upptäcker intressanta saker på vägen.
Jag har talat. På återseende!

Efter finalen 2020: Samma sak igen – om det nu blir något

Jaha, det blev visst en överraskning på finalkvällen. Eller kanske inte så jättestor överraskning förresten, för The Mamas har nämnts i förhandssnacket, och själv hade jag dem lite som dark horse (även om jag trodde att vinnaren skulle återfinnas i trion Anna-Hanna-Dotter). Men nog blev det ändå så att man spärrade upp ögonen i viss mån, med denna dramatiska avslutning där gospeltrion besegrade Dotter med en enda poängs marginal. Kul att det fortfarande är möjligt att det kan bli så jämnt.
Jag säger grattis till The Mamas, och konstaterar också att det verkligen blev tjejernas år i år, som det blivit sagt – för de fyra överst placerade artisterna var nu alla kvinnliga. Därför tippade jag inte heller helt dåligt, för det var också just dessa fyra som jag trodde skulle bli de bästa, låt vara att de kom i en annan ordning.
Hur som helst, den som klagat över de senaste årens manliga dominans och över att tjejer inte kan vinna längre kan nu gå och begrunda ett och annat en stund.

Röstningen var förvisso spännande i år, men det går onödigt fort när jurypoängen flimrar upp på skärmen utan att man hinner se någonting, och jag saknar fortfarande att de sju åldersgruppernas poäng inte redovisas var för sig utan att tittarnas röster fortfarande presenteras i klump på slutet. Jag tycker också att jurygruppernas inflytande borde minskas ganska kraftigt, då juryn i viss mån hämmar folkets spontana önskemål och alltid förhindrar att vi skickar alltför uppsluppna och säregna bidrag. Det upplägg jag helst skulle vilja se är att det helt enkelt finns elva röstningsgrupper, vars poäng läses upp på traditionellt sett, 1-2-4-6-8-10-12, och att dessa röstningsgrupper utgörs av följande:
Grupp 1–7. De sju åldersgrupperna som röstar i appen.
Grupp 8. Telefonrösterna.
Grupp 9. En internationell jurygrupp från Västeuropa.
Grupp 10. En internationell jurygrupp från Östeuropa.
Grupp 11. En svensk jurygrupp.
På detta sätt skulle internationella juryn tonas ner, men utan att man helt avskaffar dem – de finns kvar och kan ge en liten taktisk vink om vilka låtar som skulle funka i Europa, men det är ändå tittarna som avgör med den stora majoriteten av rösterna. Och dessutom blir en effekt av detta system att vi alltså skulle få se åldersgrupperna var för sig: ”och tolv poäng från 3–9-åringarna går till ...”
Jag skrev detta i en kommentar på Melodifestivalens Facebook-sida häromdagen, och hoppas på att SVT följer detta mitt goda och visa råd till nästa år. :)

Vad kan man nu annars dra för slutsatser av att det var just The Mamas och låten ”Move” som vann? Förutom sådana detaljer som att det var det jämnaste upploppet sedan 1987, och att folkets favorit segrade (och egentligen även juryns, även om de gav lika många poäng till Dotter)? Och förutom att det allra först framförda bidraget i årets Melodifestival också blev den slutliga vinnaren (det har inte hänt förut) och att Sverige kommer att representeras i Eurovision av en grupp för första gången sedan 2007?
Ja, det är ju på flera sätt en något ovanlig situation. Man kan notera att Sverige för första gången kommer att officiellt representeras av en artist som inte är svensk medborgare, då The Mamas-medlemmen Ash Haynes är amerikan. Detta har jag dock inte sett någon ifrågasätta, och det är tur det, för i så fall förväntar jag mig att dessa personer lika starkt fördömer svensk inblandning i andra länders bidrag (hehe). Själv tycker jag ju av princip att alla artister åtminstone borde ha anknytning till landet de tävlar för, men det har väl Ash Haynes, och jag ska inte gå närmare in på detta nu.
Så har vi det där att man nu kan säga att samma artist vinner två år i rad, men samtidigt inte … The Mamas tävlade för Sverige förra året också, men officiellt var det bara John Lundvik som gjorde det så vi skickar alltså inte samma artist två år i rad, men ändå gör vi det rent praktiskt sett (och i så fall är det första gången sedan Family Four 1971 och 1972 som det händer). Hur ska man räkna? Det blir nästan så man kan börja med djupa grubblerier över vad som egentligen definierar en artist/grupp – eller ”akt” (som man också kan kalla det med ett direkt översättningslån från engelskans ”act”). Hur många av de inblandade i en låt ska och bör egentligen få credd: för att ha skrivit den, för att ha framfört den, för att ha bidragit på ett eller annat sätt till den? Ett dilemma som egentligen finns överallt i musikvärlden.

Ja, det där är väl en parentes, men det vi i alla fall kan säga definitivt är att Sverige nu skickar samma sorts låt två år i rad till Eurovision, nämligen ”gospelpop”. Det skvallrar väl om att genren i fråga alltjämt är slitstark hos oss, och även hos internationella juryer, som inte tycks ha tröttnat. Men är det särskilt lyckat att köra nästan samma grej en gång till så här direkt?
Personligen är jag fortfarande inte särskilt road av att lyssna på gospel – det har jag sagt förut, att jag ser gospel mer som en genre att höra live och själv delta i – och även om jag tycker att The Mamas hörde till de absolut mest proffsiga av gårdagens akter och de är medryckande och energiska, så brydde jag mig aldrig om att ge några som helst hjärtan till dem. (Mina hjärtan gick huvudsakligen till Hanna Ferm och Mariette, och så några ströhjärtan till Paul Rey, Felix Sandman, Dotter och Anis Don Demina, av olika principiella skäl.)
Jag tycker att ”Move” egentligen är en ganska intetsägande låt … jag kan fortfarande inte alls gnola på den, jag kommer inte ihåg hur den går, och dess enda fördel är som sagt att den är så pass bra framförd av The Mamas-tjejerna. Om man jämför den med förra årets ”Too Late For Love” så har väl ”Move” fördelen att den är bättre sammanhållen och inte växlar över så irriterande mellan lugn takt och vilt sväng, men samtidigt är ”Too Late For Love” mycket mer klämmig och lättare att minnas. I det stora hela tycker jag nog att årets låt känns som något av en karbonkopia av förra årets.
Det är väl sedan i och för sig en fördel att gårdagens vinnare faktiskt inte blev något av de mest typiska utslätade bidragen som annars präglade startfältet, utan en låt med en viss egen touch, av ett helt annat låtskrivarteam … men ändå, faktum kvarstår, Sverige ställer upp med samma grej som i fjol och dessutom sämre och tråkigare än den gången. Tycker i alla fall jag, och att döma av en rätt stor mängd missnöjda kommentarer är det kanske inte heller direkt ”hela folket” som står bakom det här valet.

Nu ska i alla fall The Mamas få åka till Rotterdam med sin låt – hur kommer det att gå för dem där?
Ja, det ska bli intressant att se. För som jag nämnde i det förra inlägget är jag inte övertygad om att Sverige kan känna sig säkra på final längre, och i nuläget kvarstår den varningen. Trots gospelglädjen och professionaliteten uppfattar jag inte The Mamas och ”Move” som tillräckligt minnesvärda för att kunna ta en plats bland de tio bästa i den första semifinalen den 12 maj, åtminstone inte med säkerhet. Själva låten känns för tråkig för det helt enkelt.
Men det där beror naturligtvis till stor del på vad de andra länderna kommer med, och jag har inte börjat lyssna på dem ännu, så där vet jag ju inte särskilt mycket. Jag har hört sägas att det är många lugna låtar i år, och det kan i så fall förstås vara till The Mamas fördel, då det onekligen är energi och sväng i Sveriges bidrag. Vi får se.
Klart är att jag ändå innerligt kommer att hoppas på att The Mamas klarar sig till final, för gör de inte det kommer jag att få det svettigt med att lugna ner svenska folket på olika forum, då de samfällt kommer att brista ut i högljutt raseri över att de andra länderna är rasistiska. Jag är för min del övertygad om att ifall Sverige misslyckas så beror det då inte på någon rasism, och svenskar är som bekant också de sista som ska klaga över sådana flisor hos andra med tanke på vilken bjälke till attityd vi själva har i Eurovision, men tyvärr ser ju säkert många andra inte det så, utan det skulle nog bli ungefär samma reaktioner som när publiken i Rumänien var rasistisk mot Alexander Isak i kvalfotbollen i höstas. Det där är väldigt lömskt … för även om det är befogat att kritisera rasismen i andra länder blir det fel om man använder det för att släta över sin egen, vilken ju inte är obetydlig.

Nå, först ska vi se vad som händer under våren och om det över huvud taget blir något Eurovision i Rotterdam. För vi har ju det där med coronaviruset.
Beträffande corona så är det något tröttsamt med kritiken mot att SVT inte gjorde som Danmark och genomförde Melodifestivalfinalen utan publik. Eller jo, visst kan man kritisera detta, men alla som tar upp saken glömmer ju fullständigt bort alla de ordinarie hockeymatcher och andra sportevenemang som för närvarande genomförs alldeles som vanligt runtom i Sverige med många tusen personer i publiken varje gång. Ska man kritisera tillställningar med stora folksamlingar får man väl åtminstone vara uppmärksam på att det finns fler sådana än Melodifestivalen.
Eurovision Song Contest är dock ett praktexempel på ett extra problematiskt arrangemang, där mycket folk från många länder beblandar sig på ett och samma ställe, och därför hänger nu årets ESC på en tråd som än så länge kanske inte är jätteskör men som mycket väl kan bli det.
Jag räknar med att EBU och nederländsk TV har apparaten igång för att aktivera både plan B och C om läget skulle förvärras, och i nuläget tror jag väl knappast att hela ESC 2020 skulle ställas in … det finns tänkbara (om än tråkiga) reservlösningar som att skjuta upp, att köra utan publik, att ordna något via länk. Men man vet ju aldrig; det är vissa evenemang världen över som helt och hållet får stryka på foten, nu senast damernas hockey-VM, och även om sådana åtgärder inte verkar gälla riktigt viktiga tillställningar (säger jag en aning deppigt cyniskt, eftersom damhockey tydligen inte hör dit …) så kanske inte ESC är tillräckligt viktigt heller och dessutom kanske det blir så illa att till och med de allra största grejerna blir avblåsta.
Än så länge har jag dock Martin Luthers inställning att ”jag planterar mitt äppelträd idag även om jorden går under imorgon”, och därför kommer jag tills vidare att räkna med att ESC blir av och ladda inför detta på mitt vanliga sätt. Till att börja med genom att lyssna igenom alla årets bidrag en dag i taget. Jag återkommer när jag har gjort detta, och ett annat blogginlägg i övrigt blir det också. För nu är säsongen igång!

P.S. Vi i Sverige ska i alla fall helt klart vara nöjda med resultatet i vår uttagning jämfört med östra grannlandets. Finland hade chansen att rösta fram glädjepillret ”Cicciolina” med Erika Vikman, som jag skrev om häromdagen, men naturligtvis sumpade de det … eller rättare sagt sumpade deras internationella jury det, precis som jag fruktade, och att Erika Vikman blev folkets etta hjälpte inte eftersom hon inte vann tittarröstningen tillräckligt stort. Istället skickar nu Finland en av de andra tråkiga kandidaterna, Aksel Kankaanranta, som inte kommer att ha en chans att gå till final. Ibland är internationella jurygrupper sorgligt kontraproduktiva.

Inför finalen: förmodat kvinnlig seger i en kompetent men tråkig uppvisning

Hallå igen. Nu har jag envisats med att hålla tyst i fem veckor och inte andats ett knyst om någon av Melodifestivalens deltävlingar eller Andra Chansen – men nu vankas det final och då blir jag sugen på att åtminstone komma med ett ”inför”-uttalande. Inte minst för att jag har ett sådant på gång om Finlands uttagning … då blir det ju faktiskt lite konstigt om jag inte har något om Sverige också.
Så här kommer mina tankar inför lördagens MF-final.

Melodifestivalen på väg utför
Tyvärr får jag i viss mån inleda med pessimistiska tongångar, precis som när jag skrev sist. För min känsla är fortfarande den som jag hade innan alltihop började, nämligen att hela Melodifestivalen befinner sig i en nedförsbacke. Den uppfattningen har inte förändrats. Jag tycker faktiskt att hela utbudet av bidrag i år har varit markant ljummet, utan mycket till bidrag som har höjt sig över mängden.
Förvisso har SVT gjort sitt bästa för att hålla stämningen uppe och banka in i tittarna att Mello verkligen är en fest utan dess like. Inte minst genom Hall of Fame-påhittet och det stora uppbådet av gamla stjärnor i Andra Chansen, som jag medger var roligare att titta på än jag först befarade. Men Björkmans & co:s strävan börjar ändå kännas mer och mer desperat. SVT:s expertbloggare Gustav Dahlander såg häromdagen positivt på det hela och tyckte att 2020 blir ett år som kommande års gnällmånsar kommer att längta tillbaka till, men jag är mer böjd att hålla med SVT:s andra kommentator Rebecca Haimi (som annars är en riktig surpuppa till recensent, uppenbarligen anställd av SVT för att påminna om allt det negativa med musiktävlingar och på så sätt åstadkomma balans) när hon menar att Hall of Fame-påhittet är Melodifestivalens ångestvrål: en vädjan ”lämna oss inte!” och en kamp för att ”rädda varumärket”.
Jag tror som hon att det är på väg utför. Kritiken blir allt tuffare, folk tröttnar, tittarsiffrorna dalar, färre artister blir benägna att vara med, och åter igen, själva låtarna blir tråkigare. Det måste till något mer än nostalgishower för att vända på detta och få in Melodifestivalen i framtiden som en Eurovision-uttagning med stil och status som faktiskt också anknyter till tävlingen den är en uttagning till.

Intetsägande finalstartfält
Vi har nu förvisso i vanlig ordning fått tolv bidrag ihopsamlade till en final som rent teoretiskt är fullt kompetent – men det är också lite det som är problemet. Häromsistens var det någon i Mellokretsar på Twitter som myntade uttrycket ”kompetent men ointressant”, som en fälla som flera Eurovisionländer och deras uttagningar och bidrag går i. Det stämmer väldigt bra in på årets Melodifestivalfinal. Merparten av låtarna är kompetenta, på så vis att de är väl ihopsnickrade och framförda, men de är helt i avsaknad av intressanta inslag som märker ut dem och gör dem minnesvärda. Det är som om såväl låtskrivare som artister som stylister och koreografer har börjat gå på tomgång och tappat inspirationen. Kanske kan flera av låtarna bli hits för stunden, men det känns inte som det kommer att bli några fleråriga evergreens av dem precis. Och när man ser hela finalens startfält går de allra flesta låtarna liksom in i varandra i en röra av bidrag som är ungefär likadana allihop: modern profillös pop och så är det inte mer med det.
Faktiskt har det varit så illa under turnéns gång att jag, som ändå hör till ”anti-schlager-skolan”, nästan har kommit att heja allra mest på svenskspråkiga och mer schlagerbetonade och folkhemspoppiga bidrag som Nanne Grönvall – och i synnerhet Drängarna – bara för att de åtminstone sticker ut lite grann, till skillnad från det andra. Men det har jag ju som bekant inte haft något för; inget av de bidragen kom ens till final, det är nu bara en enda låt i finalen som ens är på svenska och det är för övrigt också bara en som är vad man kallar ”balladaktig”, och det har bara blivit en enda utslätad smet.
Det här är en tendens som tilltagit de senaste fem åren, ett snäpp värre för varje år, och nu tycker jag det har kommit till det stadiet att Sveriges Eurovisionresultat är i fara. Förut kunde jag i alla fall känna mig ganska säker på att Sverige skulle klara semifinalen i Eurovision med de flesta av de möjliga vinnarkandidaterna, men nu har det blivit så anonymt och grått att jag faktiskt inte är så övertygad om det längre. Är man för utslätad och allmängiltig i ESC ska man inte räkna med final, även om paketet är snyggt iscensatt. Det kan Sverige få erfara i år om det vill sig illa. Det som då är riktigt besvärligt är att även om den svenska publiken kanske håller med om att det är trista låtar i år, så tycker de likväl att vi ändå är bra mycket bättre än resten av Europa, och sitter (mycket p.g.a. SVT:s självgoda hyllningsinsatser här i Mellon) med en oerhört djup övertygelse att det är Sverige som är bäst på musik. Av den anledningen kommer de inte att ta en eventuell motgång i ESC särskilt bra utan bara bli upprörda och tjura istället, utan att fundera närmare på vad det egentligen är som är fel.

Startfältet
Nåväl, vi ska kanske inte gå händelserna i förväg för mycket utan ta en närmare titt på finalisterna istället. Är det lika illa ställt med dem allihop, eller finns det någon av dem som nog ändå skulle ha hyfsat stor chans på final (eller vinst) i Eurovision? Är det verkligen ingen av dem som jag gillar lite grann?
Tja, om jag drar dem alla i tur och ordning väldigt kort så ser det ut så här:
1. Victor Crone. Avicii-efterapning: allmänt tråkigt och samma stuk som när han sjöng för Estland förra året. Då sjöng han dessutom falskt, vilket inte märks här i Mellon där det är lead dub, men i Rotterdam skulle det göra det. Inte för att jag tror att han går dit.
2. Paul Rey. Den enda låten som kommer i närheten av att vara ”lågtempo”, och det finns vissa snygga inslag i produktionen, men han lär inte ge några bestående intryck.
3. The Mamas. Svårbedömt, kan få många röster av såväl tittare som jury, men det är inte lätt att avgöra hur de uppfattas utan John Lundvik. I slutändan blir det nog mittenplacering.
4. Mohombi. Typisk radiopop utan profil, och i det här fallet lär nog till och med tittarna fatta det … han kommer att bli över så att säga. Nedre halvan.
5. Hanna Ferm. Den mest professionella, utan tvekan, men eventuellt fick hon inte ett så bra resultat i sin deltävling som man kunde tro, att döma av det undanskymda startnummer hon nu fått. Jag tror emellertid hon får juryn med sig i hög grad.
6. Méndez feat. Alvaro Estrella. Snodde en finalplats som det hade varit mycket roligare att ha Drängarna på. Kan ta vissa partajröster nu, men bara spridda sådana.
7. Dotter. Just nu den mest tippade favoriten, och lär hamna högt. Men låten är inte så märkvärdig i det här fallet heller.
8. Robin Bengtsson. Också svårbedömd … internationella juryn har som bekant höjt upp honom förr, gör de det igen? Sånginsatsen övertygade inte i deltävlingen.
9. Mariette. I final nu igen, hon hör liksom hemma där, men samtidigt har hon inte med toppstriden att göra nu heller.
10. Felix Sandman. Mycket text/budskap och inte mycket musik. Men Felix är Felix. Kan kanske inte räknas bort utan vidare.
11. Anna Bergendahl. Har sin speciella mörka röst som tillgång och en klämmig bit till låt, som dock kan ge illusionen av att vara bättre än den faktiskt är. Europa skulle uppfatta den som tråkigare än vad vi gör här.
12. Anis Don Demina. Enda svenskspråkiga bidraget i år, och den bygger rätt mycket på alla de roliga texterna i dekoren. I övrigt är låten ingen höjdare och juryn lär rata den så det skriker om det.

I år blir det en tjej
Som vanligt är det inte alldeles lätt att tippa, men en sak jag känner mig ganska säker på, det är att 2020 blir ett år då en kvinnlig akt vinner. De fem senaste åren har Sverige skickat manliga artister, men det lär brytas i år – det är helt enkelt så att samtliga de starkaste kandidaterna inför lördagen är kvinnliga. Hanna Ferm var väl inför tävlingen den mest framträdande, men nu ser det ut som Dotter har stigit upp som den främsta favoriten, och blir det inte någon av dessa två kan det bli Anna Bergendahl eller möjligen The Mamas. Killarna tror jag inte alls har samma chans – kanske Robin Bengtsson, men kan han verkligen vinna en gång till? Felix Sandman nämns också ibland, men hans problem är att hans låt bygger på en text med ett budskap och musikaliskt nästan inte är någonting alls – även om det förvisso är ett bra budskap så har jag väldigt svårt att tro att såväl tittare som jury skulle gå igång så pass mycket på något så monotont och omelodiöst.
Vad gäller övriga killar lär de nog återfinnas längre bak i resultatlistan. Det blir någon av tjejerna som tar hem det, det tror jag allt. Men vem?

Anna, Hanna och Johanna
Detta var titeln på en bok av Marianne Fredriksson vill jag minnas, och det är också namnen på de tre kvinnliga artister som jag tror kommer att kämpa om segern. Ja, för Dotter heter ju egentligen Johanna Jansson, och tillsammans med Hanna Ferm och Anna Bergendahl bildar hon en trojka av mest tänkbara vinnare.
Personligen har jag en aning svårt att förstå varför Dotter har hamnat så högt upp i tipsen och fått så mycket beröm, för i mitt tycke hade hon en mycket mer intressant låt för två år sedan, då hon tävlade med den ganska speciella ”Cry”. Det är väl rätt symptomatiskt för den nutida, utslätade Melodifestivalen att hon åkte ut med den men att hon nu nått finalen med ”Bulletproof” som är mycket mer intetsägande. Jag inser dock att Dotter tilltalar många här i Sverige med det bidraget, och jag är med på noterna och tror därför också att hon placerar sig väldigt högt – men kan hon vinna?
Och kan Anna Bergendahl vinna? Ja, att hon också har en viss popularitet råder det inget tvivel om, och hon har för all del en bra och särpräglad röst som kan ta henne långt. Sedan vill jag egentligen hissa varningsflagga, för det är Anna som står för Sveriges hittills enda missade Eurovision-final (2010) och det finns faktiskt en viss risk att historien upprepar sig nu tio år senare om hon åker till Rotterdam. För jag tror att själva låten kan komma att passera många européers öron tämligen obemärkt. Liksom även Dotter, favoritskapet här hemma till trots.
Det säkraste kortet för oss i ESC tror jag istället är Hanna Ferm, av den anledningen att hon känns allra mest professionell av alla artisterna i finalen (sin unga ålder till trots). Precis som Dotter var Hanna bättre förra gången hon var med, förra året i duetten ”Hold You” med Liamoo, men hon gör sitt jobb på scen och sjunger sina höga toner alldeles utmärkt och gör verkligen inga misstag med sin ordentligt funktionella låt. Jag tycker att ”Brave” på sina ställen i refrängen ger kraftiga associationer till ”Stressed Out” med Twenty One Pilots, men det ger den också en viss catchighet. Totalt sett är Hanna Ferm med ”Brave” det enda bidrag vi har i år som jag känner mig rätt säker på att vi skulle gå till ESC-final med. Jag misstänker nämligen också att det är den sortens grej som jurygrupper går igång på, dels i Eurovision när vi väl är där, men även juryn nu här i finalen i Sverige. Därför tror jag just nu på att Hanna vinner på lördag till slut: de internationella jurygrupperna kan helt enkelt falla för henne i första hand, även om hon kanske inte kommer etta hos tittarna.

Sverige vinner inte i år
Det här är rätt mycket spekulationer, men jag kan inte åstadkomma särskilt mycket mer än så för närvarande. Min magkänsla och intuition säger mig att det blir damernas kamp i år, att Anna, Hanna och Johanna (Dotter) framträder mer än de andra, och att Hanna vinner kampen eftersom hon nog får juryn med sig i hög grad – vilket sedan också blir till hennes fördel i Rotterdam. Så kan man sammanfatta det.
Men någon svensk vinst i Rotterdam tror jag inte på; därtill är även Hanna för ”kompetent men ointressant”. Jag har inte börjat lyssna på de bidrag som hittills valts i de andra länderna, med ett undantag: Litauen, och de har lyckats med just det som Sverige inte klarar, det vill säga att skicka något som faktiskt är lite udda och sticker ut. Litauen ligger just nu högt i oddslistan (ovanligt nog för det landet) och det är inte utan anledning. Varken Hanna Ferm eller någon annan härifrån MF kan överträffa länder som verkligen kommer med något personligt.
Hoppas bara att det inte blir alltför sura miner i maj när Sverige inte vinner.
Ja ja, först får vi se hur det går i Friends på lördag – det är naturligtvis fullt möjligt att jag har fel i mitt tips också. Kanske alltihop tas hem av Anis Don Demina istället? Då kommer väl saken delvis i ett annat läge.

Två år då svenskarna var stöddiga ...

Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest brukar ofta omges av stor förväntan och en väldig upphaussning från svenskarna själva. Det är ingen nyhet. Vi är alltid stöddigt övertygade om att vi har fått fram en riktigt bra låt och att den självklart kommer att placera sig högt, kanske vinna också.
Följaktligen har svensk publik och svenska kritiker också ett antal gånger gjort sig skyldiga till solklar överskattning av våra bidrag. Rätt många gånger, skulle jag vilja säga. För visst är det så att Sveriges bidrag vid ett flertal tillfällen inte har varit så märkvärdiga som svenskarna har föreställt sig, och i backspegeln framstår detta som rent ut sagt löjeväckande.
Jag skulle kunna nämna ett flertal exempel på det här … vansinnig svensk överskattning av det egna bidraget har förekommit bl.a. 2010, 2007, 2006 och 2003 (ja, av någon anledning har det blivit vanligare på 2000-talet). Men i mitt tycke finns det framför allt två Eurovision-år då det har varit som allra värst. Två år då de allra flesta i Sverige samstämt tyckte att nu tar vi hem det, och så gjorde vi inte det alls och jag var en av få som inte blev ett dugg förvånad.
(Obs! I det här inlägget är det fullt möjligt att jag är stöddig, och mindre objektiv än vanligt! Det går i så fall utmärkt att säga emot mig. :) )

Det ena av dessa ”överskattningsår” är 2002, då vi skickade Afro-Dite och ”Never Let It Go” till ESC i Tallinn. Jag har verkligen aldrig, aldrig begripit hur det numret kunde vinna Melodifestivalen och till på köpet så stort, och hur det kom sig att så många var spiksäkra på ESC-seger.
Nog för att numret på ett sätt stod för förnyelse. Christer Björkman berättar i sin självbiografi ”Generalen” att Melodifestivalen 2002 för honom mer eller mindre var en kamp mellan förnyare som han själv, som ville utveckla och bredda tävlingen, och traditionalister som Bert Karlsson som ville bevara den för schlager och dansband (och för vita!) – en kamp som artistmässigt representerades av sådana som Afro-Dite och Mendez på den ena sidan och framför allt Kikki, Bettan & Lotta på den andra. Björkman har principiellt rätt i det här, men man kommer ändå inte ifrån att om Afro-Dite stod för förnyelse så var det ganska klent material för den förnyelsen.

(Bild från SVT.)
För ”Never Let It Go” är i mina öron sällsynt slätstruken, bara en intetsägande vers och en intetsägande refräng som inte ens passar särskilt bra ihop med varandra, och tjejerna i Afro-Dite framstod mest bara som överdrivna, överspända, smaklöst plojiga och urladdade när de framförde den. När röstningen satte igång i Tallinn och Sverige genast kom på efterkälken, blev våra kommentatorer (Björkman var en av dem) fullständigt förvirrade och chockerade och började prata om att ”många länder vi brukar få poäng av är inte med …” och andra desperata bortförklaringar. Men som jag ser det var det bara sanningen som kom fram. Afro-Dite räckte inte till, därtill var låten helt enkelt för svag, och uppträdandet som sagt besynnerligt. (Jag fick bekräftelse på det när jag någon tid senare såg ett TV-inslag, tror det var i ”När och fjärran”, där man fick se en familj i Turkiet som tittade på Eurovision och började gapskratta åt Sveriges låt.)
Nu blev det ändå en åttondeplats för Afro-Dite till slut, kanske tack vare att de ändå kunde fylla ”skämtbidragskvoten” i viss mån. Placeringen i fråga var högre än de förtjänade, men vi ska nog vara tacksamma att de inte halkade längre ner, för då hade Sverige missat Eurovision 2003 (eftersom man på den tiden inte fick vara med nästa år om man placerade sig för lågt). Större risk än så att bli degraderade har vi nog aldrig utsatt oss för. Och som sagt, en fruktansvärd självöverskattning var det från Sverige den gången. Bara för att man prövar något nytt och modernt behöver det inte betyda att det är bra också.

Men allting är relativt, och om jag ska försöka vara lite snäll så finns det ändå vissa pyttesmå kvaliteter hos ”Never Let It Go” i mina öron. (Jag kan sträcka mig till att det är musikaliskt intressant med den där abrupta, rytmiska övergången som gör att versen kan växla över i refrängen trots att den är i en helt annan tonart.) Afro-Dites insats känns också faktiskt snäppet mer originell jämfört med det mediokra bidrag från Sverige som kan ståta med att vara allra mest upphaussat och överskattat, som jag ser det.

Och vilket år talar vi då om? Jo, naturligtvis 2008. Året då förra Eurovisionvinnaren Charlotte Perrelli återkom till Melodifestivalen med Fredrik Kempes ”Hero” och vann igen. Det var inte oväntat, för massor av svenskar tog naturligtvis för givet att hon som haft en bra vinnarlåt tidigare hade det den här gången också, och så uppfattade de låten på det sättet. Men i själva verket var det rena rama skandalen.
2008 var nämligen ett väldigt bra Melodifestivalår, och det fanns tre andra låtar i finalstartfältet som samtliga har blivit riktiga evergreens i min personliga smak och på min spellista. Vi hade Nordmans ”I lågornas sken”, där folkpopduon i fråga gjorde storstilad återkomst till svensk musikscen och väckte uppmärksamhet med en sofistikerad, allvarlig låt (men ändå med stora hitkvaliteter) om häxbränning på medeltiden. Vi hade även Sanna Nielsen och hennes ”Empty Room”, som verkligen fick mig att spärra upp ögon och öron när jag bevittnade den i TV-soffan, för jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att Sanna Nielsen kunde vara så pass bra och göra en så stark insats med en riktigt tjusig, vemodig, innerlig låt.

Framför allt hade vi ju sedan också BWO och ”Lay Your Love On Me”. Detta mästerverk som jag skulle kunna skriva ett flera sidor långt, översvallande omdöme om. Sällan har Alexander Bards geni och estetik kommit fram så tydligt som i ”Lay Your Love On Me”, med alla dess referenser och blinkningar (både textmässigt och musikaliskt) till såväl 70-talets ABBA som 80-talshits som ”Oh Mama” och det samtida 00-talets moderna dansgolvsrökare med Madonnas ”Hung Up” i spetsen. En odödlig, fyndig, läcker musikalisk fruktsallad och dunkande popkaramell, där en textrad som ”we can dance all night with the bourgeoisie” är som en sammanfattning av hela Bards begåvning. Martin Rolinskis sånginsats, det originella scennumret med de där kostymerna … hela paketet var så bra, alltihop hade så väldigt mycket förtjänat en Melodifestivalseger.

Men så blev det ju nu inte, och inte heller vann någon av de andra två (trots att Sanna Nielsen faktiskt fick flest tittarröster), utan det blev La Perrelli som tog hem det till slut, med stor hjälp av de dammiga svenska jurygrupperna. Schlagerkonservatism, nostalgi och försök till taktiskt tänkande (att skicka en f.d. segrare) vann över nyskapande danspop, eftertänksam seriös folkton och gripande känslosamhet. Den enda anledningen till att jag inte rev ner vardagsrummet i besvikelse var att jag var ganska så beredd på eländet.
Och sedan blev det Eurovision i Belgrad, och nu var minsann alla säkra på att Sverige inte skulle kunna misslyckas, nu när vi hade Charlotte som trumfkort igen. (På något sätt rycktes hela folket med i ivern trots att majoriteten först hade velat skicka Sanna.) Ute i Europa såg det inte bättre ut – där gick de schlagergalna Eurovisionfansen i spinn och hade Sverige högst på sina listor.
Jag var en av de få som hela tiden misstänkte att det nog inte alls skulle gå lika bra som de alla trodde. Självklart kan jag ha påverkats av att jag alltså är väldigt förtjust i de där tre låtarna som hamnade efter Charlotte i Melodifestivalen … men jag kunde aldrig, och kan än idag inte, uppfatta det märkvärdiga med ”Hero”. Den är ett typexempel på vad jag kallar ”Kempe-plast”. Snyggt gjord förvisso, oklanderligt producerad, men samtidigt är allting så livlöst, oinspirerat, beräknande på något sätt, stöpt i en trist perfekt form. Jag uppfattade ingen som helst gnista i ”Hero” och inte i Charlottes scennummer. Det lilla extra, det som kan attrahera en hel kontinent, det fanns inte där. Inte ens i närheten.

Intresseväckande nog så fanns det i ESC i Belgrad en rival till Charlotte, som hade ett liknande uttryck och ett liknande nummer – till och med en nästan identisk silvrig klänning. Det var Ani Lorak från Ukraina och hennes ”Shady Lady”. Många svenskar observerade likheten och såg möjligheten till en toppstrid mellan Sverige och Ukraina, men medan de ansåg att det naturligtvis var Charlotte som hade den bättre låten, så tyckte jag tvärtom. ”Shady Lady” är lik ”Hero”, men ”Shady Lady” är samtidigt precis vad ”Hero” inte är. Den har något mer: spänning och kreativitet på en högre nivå i låthantverket, och en extra glöd som även kom fram på scenen i Belgrad och gick genom rutan. (Även ”Shady Lady” finns än i dag på min ”stora spellista”, där ”Hero” aldrig har tagit plats.)

Jag blev följaktligen nöjd och belåten, och lite stolt, när det faktiskt gick precis så som jag trodde. Ukraina kom tvåa i ESC-finalen, medan Sverige fick nöja sig med plats arton, och till råga på allt avslöjades det att det var juryn (återinförd just det året i begränsad omfattning) som sett till att Sverige över huvud taget gått vidare från semifinalen: hade det bara varit tittarröster så hade vi missat. Också detta kände jag starkt på mig i förväg. För Eurovisionfansen blev det nu en mycket kraftig så kallad ”fanwank” (alltså en låt som fansen gillar men som till deras förvåning floppar i tävlingen), och de svenska TV-tittarna för sin del satt som fågelholkar över resultatet och blev ännu mer upprörda över att öststaterna förstört Eurovision, men jag kunde bara sitta och nicka bekräftande. ”Hero” var överskattad och upphaussad. Det är inget speciellt med den – åtminstone inget som kan tilltala en bred internationell publik, även om den kanske går hem hos dem som redan ligger åt Kempe-schlagerhållet. Jag tyckte att jag fick bekräftelse på detta den där gången, och på så sätt kan man väl ändå säga att MF- och ESC-året 2008 för mig slutade i dur, genom den triumfen.
Om ”Hero” hade tävlat något år senare, då systemet med 50-50 mellan tittare och jury blivit infört, är det förstås högst sannolikt att det hade gått mycket bättre. Men till vinst hade det inte räckt då heller, för det är låten för intetsägande för. Jag envisas på den punkten. (Och att jurymedlemmar har en tendens att premiera just sådana låtar som ”Hero”, det är för mig en tungt vägande anledning till att den vimsiga internationella juryn borde kastas ut igen och 100 % tittarröster återinföras.)

”Hero” och ”Never Let It Go”, Charlotte Perrelli och Afro-Dite, 2008 och 2002, är alltså sammanfattningsvis de två tillfällen då jag tycker att Sverige verkligen överdrivit tilltron till sitt eget bidrag. Men samma symptom har förekommit många andra år, om än i mindre skala. Vinst i ESC är ofta ett krav, placeringar längre ner tas inte emot nådigt, och de andra ländernas bidrag hånas och sågas rutinmässigt. Jag tycker att svenskarna – inte minst kritiker och skribenter i media, som ju brukar få de vanliga tittarna med sig – borde lugna ner sig på den punkten. Övermod och skrytsamhet är inte till nytta för någon. Vi borde anstränga oss mer för att se kvaliteten hos de andra länderna och få en mer nyanserad inställning till oss själva.
Fast det har jag ju sagt många gånger förut.

P.S. Som vi vet fick Sanna Nielsen till slut vinna med ”Undo” 2014, så brottet att hon inte gjorde det med ”Empty Room” kan sägas vara preskriberat numera. Att Nordman inte heller nådde ända fram kan man också leva med (ingen hade väl förväntat sig det ändå). Däremot är det alltjämt synd och skam att BWO blev bestulna på sin seger. Egentligen borde de få upprättelse någon gång, men det kan kanske kvitta, det skulle ändå aldrig bli detsamma igen … det var 2008 som var deras år, så är det bara.

Norges välförtjänta vinst och en mellanakt av ljus – en återblick på 1995

Häromåret berättade jag i ett särskilt inlägg om det strålande Eurovision-året 1987 och vad det betydde för mig. Idag har jag tänkt göra en ny djupdykning tillbaka i tiden, närmare bestämt till ett annat år som är ett av de bättre och mer minnesvärda – nämligen 1995.
Jag är medveten om att 1995 egentligen var under Eurovision Song Contests mörkaste tid. Tävlingen var som allra minst populär just då och tittarsiffrorna sjönk i botten, och ännu hade man inte moderniserat genom att ta till de åtgärder som senare skulle bli så avgörande: att införa telefonröstning, ta bort orkestern, tillåta helt förinspelad bakgrund och släppa sångspråket fritt. Det var först ett par år senare som de reformerna började komma. 1995 var ESC fortfarande fast i ett gammalmodigt, mossigt träsk där juryn bara belönade ballader och Irland vann mest hela tiden.
Så var det, men jag för min del märkte aldrig riktigt av det där krisläget, utan jag tyckte tvärtom att 1995 var ett riktigt bra år. Kanske för att jag är svag för spröda, stillsamma och ljuva folkmusikaliska toner, och det var just den ”etnovågen” som kom igång 1995. Egentligen hade den börjat redan året innan då Irland hade Riverdance som sensationell pausunderhållning, men nu tog det fart på allvar.

Precis som det föregående Riverdance-året skulle 1995 års tävling – inte helt förvånande – också sändas från Irland, eftersom den gröna ön nu hade vunnit tre år i rad, och även om detta inte precis tydde på utveckling i tävlingen var jag som vanligt ytterst angelägen om att inte missa den. Timmarna innan var jag annars faktiskt iväg på en fest hemma hos en av klasskompisarna, och den festen var egentligen inte slut än på långa vägar, men det spelade ingen roll; jag var sjutton vid detta tillfälle, men så mycket rebellisk tonåring var jag inte att jag kunde tänka mig att missa ESC. För att vara exakt så var jag inte någon rebellisk tonåring över huvud taget! Jag minns att en kompis där på festen, som hade bespetsat sig på att få med mig på upptåg och galej längre fram på kvällen – och som inte hade höga tankar om Eurovision – blev så besviken att han surnade till ordentligt när han fick klart för sig att jag tänkte åka hem och titta på eländet. ”Men vad f-n”, sade han och blängde på mig, ”Sverige kommer ju sist ändå med den där sketna balladj-eln!”
Som om jag bara brydde mig om Sverige … det var inte Sveriges bidrag ”Se på mig” med Jan Johansen som jag var intresserad av, utan tävlingen som helhet! Om Jan Johansen vann var det bara en bonus, och jag var inte så överdrivet angelägen om att han skulle vinna heller, för jag var fortfarande av den uppfattningen att Cecilia Vennersten med ”Det vackraste” borde ha varit vårt bidrag.
Hur som helst, jag ignorerade fullständigt protesterna från kompisen och eventuella andra på festen, och ringde pappa och blev hemskjutsad så att jag kunde slå mig ner vid TV:n lagom tills det började klockan nio. Ett föredömligt Eurovision-beteende, skulle jag vilja säga.

När sändningen sedan kom igång därifrån Dublin på Irland, så dröjde det inte långt in i startfältet förrän jag genast visste vilket land som var min favorit detta år. Norge. Självklart Norge. Secret Garden med ”Nocturne”. Än idag, när jag tittar på klippet från detta framträdande på Youtube, så tycker jag att det inte är mycket som slår det. Låten är så ljuvligt vacker. Magisk stämning i framförandet, med scenen som är försänkt i dunkel. Den klara sången i början och slutet; fiolen och nyckelharpan. Den melodin … ja, den melodin! Det gjorde nästan inte längre något att ”Det vackraste” inte vann i Sverige, för nu fick jag ju det vackraste i alla fall, från Norge.
Jag minns faktiskt vad Expressens recensent skrev om Norges bidrag:
”Vacker, som ett filmtema, men vad har den här att göra? Låter 50-tal. Närmare bestämt 1350-tal.”
Inget mer än det. En ganska talande vink om vad svenskar ofta har haft för syn på Eurovision. Jag återkommer till det. Men själv blev jag alltså genast såld på ”Nocturne”.

Inte för att Norge nu var de enda som var bra 1995. Där fanns några andra också som jag fäste mig vid då (även om de kanske inte alla har åldrats med behag idag). Den danska låten ”Fra Mols til Skagen” var struttig och lite egendomlig, men bra icke desto mindre. Likaså Spaniens dramatiska ”Vuelve conmigo”. Och Frankrike hade vissa inslag av 80-talssynt (om än ganska subtilt) i den medryckande ”Il me donne rendez-vous”.
Sedan hade värdlandet Irland även detta år ansträngt sig för att få till en snygg mellanakt: något att följa upp Riverdance med. Naturligtvis blev inte pausnumret i fråga så berömt som sin föregångare, men det är ändå ett nummer värt att nämna, för det var nämligen stycket ”Lumen” (ljus), gjort av kompositören med namnet som är omöjligt att stava till eller uttala: Mícheál Ó Súilleabháin. ”Lumen” framfördes av en kraftfull ensemble med en hel munkkör, en skönsjungande manlig solist, gruppen Clannad och diverse instrumentalister, och tillsammans uppnådde de i mitt tycke en ljuvlig, keltisk, folkloristisk stämning i samma stil som mitt favoritbidrag i själva tävlingen. Jag glömde tillfälligt bort ”Lumen” efteråt, men något år senare var både den och ”Nocturne” med på samlings-CD:n ”Pure Moods 2” som jag införskaffade, och då ringde det en klocka och jag insåg i backspegeln att Eurovision 1995 verkligen bjudit på god smak. Folkloristisk smak!

Men för att återgå till vad som hände där i Dublin så var det ju omröstning sedan efter ”Lumen”, och då blev det faktiskt just mina fyra favoriter – Norge, Spanien, Frankrike och Danmark – som tillsammans med Sverige utgjorde topp fem efter avslutad omröstning. Jag har sällan haft anledning att känna mig så nöjd med ett ESC-resultat (ja, det är väl 2006 då).
Allra härligast var det förstås att Norge vann, för det var de så oförskämt väl värda, och jag bortsåg från att jag i vanliga fall på den tiden brukade vara smått avundsjuk på Norge och snarast skadeglad när det gick dåligt för dem – inte minst i vinter-OS och så. I Eurovision kunde jag helt enkelt inte behålla den inställningen. Norge var bäst, alltså höll jag på Norge, mer än jag höll på Sverige, och de vann, och jag blev glad, så enkelt är det.
Tyvärr såg ju inte resten av Sverige saken riktigt på det sättet. Inte nog med att Sveriges jury demonstrativt lät bli att ge norrmännen poäng (till deras stora irritation), utan dagarna efter Norges vinst svämmade medierna och min bekantskapskrets över av sura kommentarer. ”Fel låt vann!” ”Norrmännen fuskade!” ”De sjöng ju knappt någonting!” ”Det heter väl Eurovision SONG Contest!” ”Det där var ju ingen schlager!”
Helt i samma anda som Expressens kritiker, som undrade vad ”Nocturne” hade i ESC att göra. Vilket ju egentligen är allra märkligast, att folk i Sverige egentligen medgav att Norges låt var bra, men att ”schlagerfestivalen” inte var rätt plats för den och att den därför var dålig i alla fall. Det tänkesättet finns i viss mån fortfarande kvar här i landet, även om kravet på just traditionell schlager kanhända har ebbat ut sedan dess.

Nåväl, jag försökte ändå att inte bry mig om det där gnället, för jag kunde ju njuta av att Norge hade vunnit och att jag fått ett nytillskott bland mina främsta favoritlåtar. Än idag ligger ”Nocturne” kvar i den positionen, och jag kan nog säga att det är en av de tre i mitt tycke bästa låtar som någonsin tävlat i ESC (de andra två är ”Water” 2007 och ”Le dernier qui a parlé” 1991).
Sammanfattningsvis så var det också i samband med Eurovision 1995 som jag på allvar lade mig till med några av mina mest ihärdiga åsikter och lärdomar i ESC-sammanhang, nämligen att 1. man måste inte nödvändigtvis hålla på Sverige, 2. det måste inte vara ”schlager”, och 3. det är bara bra med bidrag som tänjer på gränserna och utmanar konventionerna för vad som funkar i Eurovision.
”Nocturne” gjorde just detta genom greppet att den var nästan (men inte helt och hållet) instrumental, och därför ser jag det som att trots att mitten av 90-talet var ”Eurovisions mörkaste tid” med idel lugna och mossiga vinnare, så var det icke desto mindre ett slags förnyelse som kännetecknade 1995 års resultat. Norge fattade detta, Sverige gjorde det inte – och Sverige fattar fortfarande inte, men vem bryr sig.
1995 är helt klart ett oerhört positivt Eurovision-minne. Heja Norge!

En liten grafik

Jag kan inte låta bli att lägga ut en bild jag har gjort, som jag publicerade på mitt Facebook häromdagen men som gott kan få ligga här också. :)
Det är en grafik, fast handritad av mig, över musikalisk kvalitet och attityd. Jag låter den tala för sig själv. (Klicka på den om den inte syns ordentligt.)

Är det så här det är ...?
Personligen tycker jag att rosa och gul stapel i själva verket är helt jämnlånga - det finns allt från jättedålig till jättebra musik såväl i som utanför MF/ESC. (Även om jag medger att MF i år inte precis ligger långt åt höger ...)
Så här kan man därför säga att jag själv resonerar.

Fast principen för mitt hjärtröstande är inte huggen i sten i och för sig. Det kan hända att jag delar ut ett hjärta eller två till någon som jag tycker borde lyftas fram av någon annan anledning än att låten är särskilt bra. Och ibland kanske jag hjärtröstar både i grund- och slutomgången, vilket då gör antalet hjärtan missvisande.
Men i det stora hela är detta min uppfattning. Kommentera gärna om du håller med eller tycker att jag är fullständigt felunderrättad och stöddig. :)

Det bästa bidraget i Eurovision någonsin

Min ”favorit alla kategorier” bland alla de låtar som varit med i Eurovision är för många säkerligen ett något oväntat val – för att inte säga obegripligt. Det är en låt från ett land som inte precis hävdat sig i ESC genom åren och inte är så där jätteberyktat för sitt musikliv, och här i Sverige var det verkligen inte många som uppskattade bidraget den gången det var med. Men likväl gick det ganska bra för det i tävlingen (även om det inte vann), och det visar väl att jag kanske inte är helt i avsaknad av smak och omdöme.

Vilken är det då, den låt som jag tycker är det allra bästa ESC-bidraget genom tiderna?
Jo, det är ”Water” som var Bulgariens bidrag i Helsingfors 2007. Alternativt kan låten också kallas ”Voda”, som är det bulgariska ordet för vatten, men ”Water” är den titel som användes i ESC trots att låten är helt på bulgariska. Den framfördes av duon Elitsa Todorova och Stojan Jankulov (ja, jag stavar deras namn enligt de svenska transkriptionsreglerna …) och den gick vidare från semifinalen och i finalen nådde den så högt som plats fem. Titta gärna på den vattendränkta videon till låten (lite taskig kvalitet, men det var det enda klipp jag hittade).

Varför är jag då så oerhört förtjust i detta bidrag att jag inte bara sätter det högt, utan rentav högst av alla? Är inte det att gå till överdrift?
Nej, jag tycker inte det, för jag är helt enkelt bara såld på den här låten. Soundet och stämningen i den kan knappast överträffas. En fantasifull, spännande och inte minst trolsk etno-technolåt, med oerhört läckra dunkande trummor, en svettig discotrummaskin och en dov surrande bakgrundsvägg, en i det närmaste pentatonisk melodi med tritonus i skalan (det finns säkert ett ord för den sortens tonalitet, men jag kan inte tillräckligt mycket musikvetenskap) och en inte särskilt ordrik men ändå poetisk, sagoaktig text (här är översättningen!) framförd med känsla och stor teknisk skicklighet av sångerskan Elitsa. Mystiskt och gripande, exotiskt och fängslande, med en doft av fantasy och östeuropeisk medeltid, och samtidigt väldigt modernt.
Bara början av ”Water” ger mig verkligen otroliga rysningar … med den atmosfäriska inledningen som följs av Elitsas suggestiva ylande ”mo-o-reeee …”, varpå en mungiga kommer in och trummorna sätter igång att dundra, mer och mer, tills det hela exploderar igång på allvar i ett hypnotiserande dunka-dunk.

Studioinspelningen av låten är naturligtvis bäst, och videon är också fantastisk, men artisterna lyckades återge det mesta av paketet även live i Helsingfors. Och även om det hela var för svårsmält för att gå hela vägen till vinst, så var det glädjande nog ändå väldigt många i Europa som begrep tjusningen med numret och röstade fram Bulgarien till landets bästa resultat dittills (det var till och med Bulgariens enda sejour i finalen fram till 2016, då Poli Genova inte bara nådde final utan även toppade ”Water” genom att bli fyra med ”If Love Was A Crime”).

Det tråkiga med det år då ”Water” var med, 2007, var att publiken här i Sverige var ovanligt tjurig. Tävlingen i Helsingfors dominerades ju av öststaterna, och det var i ärlighetens namn inte konstigt för de var helt klart bättre än väst den gången, men svenskarna såg det inte så utan surade värre än någonsin över den orättvisa östdominansen och över att våra egna The Ark kom så långt ner i resultatlistan. (Med facit i hand så var det inte konstigt att Ola Salo & co gjorde det – de hade en betydligt sämre låt än de annars brukar ha och gjorde mest bara ett förbryllande intryck på Europa.)
”Water” blev i de flesta svenskars ögon därför bara en i raden av dåliga och konstiga låtar från Östeuropa som fick oförtjänt bra placeringar på vår bekostnad, och det var ytterst få här hos oss som fattade grejen med Bulgarien det året. Ett bra exempel på det är SVT:s kommentator Kristian Luuk, som väldigt spydigt jämförde Bulgariens sångerska med Ronja Rövardotter (på grund av hennes trollrufsliknande hår, får man väl anta) och var allmänt nedlåtande mot hela bidraget. Även andra kritiker verkade mest vara inne på linjen att Bulgariens låt bestod av en massa dunkande på trummor och inte så mycket mer.
Men själv satt jag och höll på Bulgarien från början, låt vara att jag även skarpt gillade Georgien och nästan hejade ännu mer på dem just under finalkvällen, men under tiden närmast efter växte ”Water” mer för mig än vad georgiska ”Visionary Dream” gjorde.

Ja, oavsett vad andra tycker så kommer jag alltid att älska ”Water”.
Man kan ju därför ana att mina förväntningar var skyhöga vid ESC 2013, när Elitsa och Stojan kom tillbaka som bulgariska representanter, nu med låten ”Samo Shampioni”. Tyvärr blev jag besviken, för även om den också var bra och hade förtjänat finalplats (vilket juryn såg till att den inte fick) så saknade den nästan helt den magi som präglat ”Water”, och låg ofrånkomligen flera hästlängder efter föregångaren.
Inte för att det nu var någon överraskning egentligen. Det är svårt att överträffa ”Water”.