Hallå igen. Nu har jag envisats med att hålla tyst i fem veckor och inte andats ett knyst om någon av Melodifestivalens deltävlingar eller Andra Chansen – men nu vankas det final och då blir jag sugen på att åtminstone komma med ett ”inför”-uttalande. Inte minst för att jag har ett sådant på gång om Finlands uttagning … då blir det ju faktiskt lite konstigt om jag inte har något om Sverige också.
Så här kommer mina tankar inför lördagens MF-final.
Melodifestivalen på väg utför
Tyvärr får jag i viss mån inleda med pessimistiska tongångar, precis som när jag skrev sist. För min känsla är fortfarande den som jag hade innan alltihop började, nämligen att hela Melodifestivalen befinner sig i en nedförsbacke. Den uppfattningen har inte förändrats. Jag tycker faktiskt att hela utbudet av bidrag i år har varit markant ljummet, utan mycket till bidrag som har höjt sig över mängden.
Förvisso har SVT gjort sitt bästa för att hålla stämningen uppe och banka in i tittarna att Mello verkligen är en fest utan dess like. Inte minst genom Hall of Fame-påhittet och det stora uppbådet av gamla stjärnor i Andra Chansen, som jag medger var roligare att titta på än jag först befarade. Men Björkmans & co:s strävan börjar ändå kännas mer och mer desperat. SVT:s expertbloggare Gustav Dahlander såg häromdagen positivt på det hela och tyckte att 2020 blir ett år som kommande års gnällmånsar kommer att längta tillbaka till, men jag är mer böjd att hålla med SVT:s andra kommentator Rebecca Haimi (som annars är en riktig surpuppa till recensent, uppenbarligen anställd av SVT för att påminna om allt det negativa med musiktävlingar och på så sätt åstadkomma balans) när hon menar att Hall of Fame-påhittet är Melodifestivalens ångestvrål: en vädjan ”lämna oss inte!” och en kamp för att ”rädda varumärket”.
Jag tror som hon att det är på väg utför. Kritiken blir allt tuffare, folk tröttnar, tittarsiffrorna dalar, färre artister blir benägna att vara med, och åter igen, själva låtarna blir tråkigare. Det måste till något mer än nostalgishower för att vända på detta och få in Melodifestivalen i framtiden som en Eurovision-uttagning med stil och status som faktiskt också anknyter till tävlingen den är en uttagning till.
Intetsägande finalstartfält
Vi har nu förvisso i vanlig ordning fått tolv bidrag ihopsamlade till en final som rent teoretiskt är fullt kompetent – men det är också lite det som är problemet. Häromsistens var det någon i Mellokretsar på Twitter som myntade uttrycket ”kompetent men ointressant”, som en fälla som flera Eurovisionländer och deras uttagningar och bidrag går i. Det stämmer väldigt bra in på årets Melodifestivalfinal. Merparten av låtarna är kompetenta, på så vis att de är väl ihopsnickrade och framförda, men de är helt i avsaknad av intressanta inslag som märker ut dem och gör dem minnesvärda. Det är som om såväl låtskrivare som artister som stylister och koreografer har börjat gå på tomgång och tappat inspirationen. Kanske kan flera av låtarna bli hits för stunden, men det känns inte som det kommer att bli några fleråriga evergreens av dem precis. Och när man ser hela finalens startfält går de allra flesta låtarna liksom in i varandra i en röra av bidrag som är ungefär likadana allihop: modern profillös pop och så är det inte mer med det.
Faktiskt har det varit så illa under turnéns gång att jag, som ändå hör till ”anti-schlager-skolan”, nästan har kommit att heja allra mest på svenskspråkiga och mer schlagerbetonade och folkhemspoppiga bidrag som Nanne Grönvall – och i synnerhet Drängarna – bara för att de åtminstone sticker ut lite grann, till skillnad från det andra. Men det har jag ju som bekant inte haft något för; inget av de bidragen kom ens till final, det är nu bara en enda låt i finalen som ens är på svenska och det är för övrigt också bara en som är vad man kallar ”balladaktig”, och det har bara blivit en enda utslätad smet.
Det här är en tendens som tilltagit de senaste fem åren, ett snäpp värre för varje år, och nu tycker jag det har kommit till det stadiet att Sveriges Eurovisionresultat är i fara. Förut kunde jag i alla fall känna mig ganska säker på att Sverige skulle klara semifinalen i Eurovision med de flesta av de möjliga vinnarkandidaterna, men nu har det blivit så anonymt och grått att jag faktiskt inte är så övertygad om det längre. Är man för utslätad och allmängiltig i ESC ska man inte räkna med final, även om paketet är snyggt iscensatt. Det kan Sverige få erfara i år om det vill sig illa. Det som då är riktigt besvärligt är att även om den svenska publiken kanske håller med om att det är trista låtar i år, så tycker de likväl att vi ändå är bra mycket bättre än resten av Europa, och sitter (mycket p.g.a. SVT:s självgoda hyllningsinsatser här i Mellon) med en oerhört djup övertygelse att det är Sverige som är bäst på musik. Av den anledningen kommer de inte att ta en eventuell motgång i ESC särskilt bra utan bara bli upprörda och tjura istället, utan att fundera närmare på vad det egentligen är som är fel.
Startfältet
Nåväl, vi ska kanske inte gå händelserna i förväg för mycket utan ta en närmare titt på finalisterna istället. Är det lika illa ställt med dem allihop, eller finns det någon av dem som nog ändå skulle ha hyfsat stor chans på final (eller vinst) i Eurovision? Är det verkligen ingen av dem som jag gillar lite grann?
Tja, om jag drar dem alla i tur och ordning väldigt kort så ser det ut så här:
1. Victor Crone. Avicii-efterapning: allmänt tråkigt och samma stuk som när han sjöng för Estland förra året. Då sjöng han dessutom falskt, vilket inte märks här i Mellon där det är lead dub, men i Rotterdam skulle det göra det. Inte för att jag tror att han går dit.
2. Paul Rey. Den enda låten som kommer i närheten av att vara ”lågtempo”, och det finns vissa snygga inslag i produktionen, men han lär inte ge några bestående intryck.
3. The Mamas. Svårbedömt, kan få många röster av såväl tittare som jury, men det är inte lätt att avgöra hur de uppfattas utan John Lundvik. I slutändan blir det nog mittenplacering.
4. Mohombi. Typisk radiopop utan profil, och i det här fallet lär nog till och med tittarna fatta det … han kommer att bli över så att säga. Nedre halvan.
5. Hanna Ferm. Den mest professionella, utan tvekan, men eventuellt fick hon inte ett så bra resultat i sin deltävling som man kunde tro, att döma av det undanskymda startnummer hon nu fått. Jag tror emellertid hon får juryn med sig i hög grad.
6. Méndez feat. Alvaro Estrella. Snodde en finalplats som det hade varit mycket roligare att ha Drängarna på. Kan ta vissa partajröster nu, men bara spridda sådana.
7. Dotter. Just nu den mest tippade favoriten, och lär hamna högt. Men låten är inte så märkvärdig i det här fallet heller.
8. Robin Bengtsson. Också svårbedömd … internationella juryn har som bekant höjt upp honom förr, gör de det igen? Sånginsatsen övertygade inte i deltävlingen.
9. Mariette. I final nu igen, hon hör liksom hemma där, men samtidigt har hon inte med toppstriden att göra nu heller.
10. Felix Sandman. Mycket text/budskap och inte mycket musik. Men Felix är Felix. Kan kanske inte räknas bort utan vidare.
11. Anna Bergendahl. Har sin speciella mörka röst som tillgång och en klämmig bit till låt, som dock kan ge illusionen av att vara bättre än den faktiskt är. Europa skulle uppfatta den som tråkigare än vad vi gör här.
12. Anis Don Demina. Enda svenskspråkiga bidraget i år, och den bygger rätt mycket på alla de roliga texterna i dekoren. I övrigt är låten ingen höjdare och juryn lär rata den så det skriker om det.
I år blir det en tjej
Som vanligt är det inte alldeles lätt att tippa, men en sak jag känner mig ganska säker på, det är att 2020 blir ett år då en kvinnlig akt vinner. De fem senaste åren har Sverige skickat manliga artister, men det lär brytas i år – det är helt enkelt så att samtliga de starkaste kandidaterna inför lördagen är kvinnliga. Hanna Ferm var väl inför tävlingen den mest framträdande, men nu ser det ut som Dotter har stigit upp som den främsta favoriten, och blir det inte någon av dessa två kan det bli Anna Bergendahl eller möjligen The Mamas. Killarna tror jag inte alls har samma chans – kanske Robin Bengtsson, men kan han verkligen vinna en gång till? Felix Sandman nämns också ibland, men hans problem är att hans låt bygger på en text med ett budskap och musikaliskt nästan inte är någonting alls – även om det förvisso är ett bra budskap så har jag väldigt svårt att tro att såväl tittare som jury skulle gå igång så pass mycket på något så monotont och omelodiöst.
Vad gäller övriga killar lär de nog återfinnas längre bak i resultatlistan. Det blir någon av tjejerna som tar hem det, det tror jag allt. Men vem?
Anna, Hanna och Johanna
Detta var titeln på en bok av Marianne Fredriksson vill jag minnas, och det är också namnen på de tre kvinnliga artister som jag tror kommer att kämpa om segern. Ja, för Dotter heter ju egentligen Johanna Jansson, och tillsammans med Hanna Ferm och Anna Bergendahl bildar hon en trojka av mest tänkbara vinnare.
Personligen har jag en aning svårt att förstå varför Dotter har hamnat så högt upp i tipsen och fått så mycket beröm, för i mitt tycke hade hon en mycket mer intressant låt för två år sedan, då hon tävlade med den ganska speciella ”Cry”. Det är väl rätt symptomatiskt för den nutida, utslätade Melodifestivalen att hon åkte ut med den men att hon nu nått finalen med ”Bulletproof” som är mycket mer intetsägande. Jag inser dock att Dotter tilltalar många här i Sverige med det bidraget, och jag är med på noterna och tror därför också att hon placerar sig väldigt högt – men kan hon vinna?
Och kan Anna Bergendahl vinna? Ja, att hon också har en viss popularitet råder det inget tvivel om, och hon har för all del en bra och särpräglad röst som kan ta henne långt. Sedan vill jag egentligen hissa varningsflagga, för det är Anna som står för Sveriges hittills enda missade Eurovision-final (2010) och det finns faktiskt en viss risk att historien upprepar sig nu tio år senare om hon åker till Rotterdam. För jag tror att själva låten kan komma att passera många européers öron tämligen obemärkt. Liksom även Dotter, favoritskapet här hemma till trots.
Det säkraste kortet för oss i ESC tror jag istället är Hanna Ferm, av den anledningen att hon känns allra mest professionell av alla artisterna i finalen (sin unga ålder till trots). Precis som Dotter var Hanna bättre förra gången hon var med, förra året i duetten ”Hold You” med Liamoo, men hon gör sitt jobb på scen och sjunger sina höga toner alldeles utmärkt och gör verkligen inga misstag med sin ordentligt funktionella låt. Jag tycker att ”Brave” på sina ställen i refrängen ger kraftiga associationer till ”Stressed Out” med Twenty One Pilots, men det ger den också en viss catchighet. Totalt sett är Hanna Ferm med ”Brave” det enda bidrag vi har i år som jag känner mig rätt säker på att vi skulle gå till ESC-final med. Jag misstänker nämligen också att det är den sortens grej som jurygrupper går igång på, dels i Eurovision när vi väl är där, men även juryn nu här i finalen i Sverige. Därför tror jag just nu på att Hanna vinner på lördag till slut: de internationella jurygrupperna kan helt enkelt falla för henne i första hand, även om hon kanske inte kommer etta hos tittarna.
Sverige vinner inte i år
Det här är rätt mycket spekulationer, men jag kan inte åstadkomma särskilt mycket mer än så för närvarande. Min magkänsla och intuition säger mig att det blir damernas kamp i år, att Anna, Hanna och Johanna (Dotter) framträder mer än de andra, och att Hanna vinner kampen eftersom hon nog får juryn med sig i hög grad – vilket sedan också blir till hennes fördel i Rotterdam. Så kan man sammanfatta det.
Men någon svensk vinst i Rotterdam tror jag inte på; därtill är även Hanna för ”kompetent men ointressant”. Jag har inte börjat lyssna på de bidrag som hittills valts i de andra länderna, med ett undantag: Litauen, och de har lyckats med just det som Sverige inte klarar, det vill säga att skicka något som faktiskt är lite udda och sticker ut. Litauen ligger just nu högt i oddslistan (ovanligt nog för det landet) och det är inte utan anledning. Varken Hanna Ferm eller någon annan härifrån MF kan överträffa länder som verkligen kommer med något personligt.
Hoppas bara att det inte blir alltför sura miner i maj när Sverige inte vinner.
Ja ja, först får vi se hur det går i Friends på lördag – det är naturligtvis fullt möjligt att jag har fel i mitt tips också. Kanske alltihop tas hem av Anis Don Demina istället? Då kommer väl saken delvis i ett annat läge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar