Finland har det som bekant avsevärt jobbigare i Eurovision än vad Sverige har, och de är inne i en ond cirkel: dåliga resultat leder till ointresse från både tittare och artister, och det leder i sin tur till ännu sämre resultat. Förra året blev det nästan något slags bottenrekord, då Finland gjorde ett försök att imponera genom att skicka ”Sandstorm”-Darude till Tel Aviv, men det blev magplask i form av en jumboplats i semifinalen, och det var inte så konstigt då låten i fråga var ytterligt blek. Men nästan ännu pinsammare var själva sättet som bidraget valdes på; finska Yle har ju som bekant monterat ner uttagningen UMK så att den de två senaste åren bara har innehållit en enda artist (2019 alltså Darude) som tävlat mot sig själv med tre ynka låtar som Finlands TV-tittare fått välja mellan. Det är minst sagt patetiskt, och visar tydligt hur den där onda cirkeln snurrar längre och längre ner i botten.
Nåväl, i år så gör Yle ett försök att få det hela att vända uppåt igen, och det gör man genom att i viss mån återinföra ett mer ”normalt” UMK med flera olika artister och något fler bidrag. Närmare bestämt så är det sex stycken i år, och Yle har också insett att det kanske inte behövs någon stor arena till detta, utan de nöjer sig med att sända från en studio i Tammerfors. Det är nog lika bra. Även om sex bidrag inte är så imponerande jämfört med Sveriges 28 och de artister som ställer upp inte heller precis är några överdrivet kända namn, så kan man ju säga att detta är en början (på rätt pretentionsnivå) och om det här funkar någorlunda kan man kanske trappa upp ytterligare ett snäpp nästa år, bygga upp något nytt och få skutan på rätt köl.
Hur är då förutsättningarna för detta? Finns det några guldkorn till låtar eller stjärnskott till artister bland de sex UMK-bidragen i år?
Mja. Jag har tittat/lyssnat på dem alla och jag får tyvärr säga att det är lite ”meh” över dem – åtminstone över fem stycken. Kortfattat kan man sammanfatta startfältet så här:
Tika – ”I Let My Heart Break”. Power-ballad som i och för sig framförs av en rätt stark sångerska, men själva låten är ett riktigt sömnpiller och den besväras av en hemskt dålig text med inte så få irriterande ”bétoningsfel”. En typisk sådan låt som får startnummer 2 av Christer Björkman i Eurovision och åker ut.
Sansa – ”Lover View”. En något drömliknande danslåt som är 70-talssouldisco i botten men har behandlats med nutida sound, och som hade kunnat vara ganska angenäm. Tyvärr känns den också entonig och menlös och tar inte riktigt tag i mig ändå.
Aksel Kankaanranta – ”Looking Back”. Enda killen i startfältet, med en midtempolåt som försöker härma diverse tidigare manliga finkänsliga Eurovision-bidrag (bl.a. förra årets vinnare) men som i likhet med ”Lover View” aldrig kommer igång.
Catharina Zühlke – ”Eternity”. Den första minuten tror man att detta är en lugn och romantisk låt (som lånat bitar ur Aviciis ”Without You”), men sedan slår den oväntat över i discopop istället. Ingen av de pusselbitarna fungerar ens var för sig, och som kombination blir det fullständigt förvirrat.
F3M – ”Bananas”. Enda gruppen i startfältet: tre tjejer som ärligt talat känns ganska larviga med sin uppenbart Britney Spears- och Spice Girls-inspirerade dunka-dunka-låt om tjejer som går ut och festar. Dagispopnivå.
Av dessa fem tror jag inte att det är någon som skulle ha en chans i Rotterdam – inte att vinna och ganska säkert inte att gå till final heller. Därtill känns de alla för menlösa, och även anonyma, även om de har vissa särdrag.
Men jag skrev ju nyss att det var sex bidrag. Hur var det med det sjätte nu då?
Inte för att den nu är något mästerverk den heller, den känns ganska ”corny” och även här finns det klara inslag av Britney Spears (refrängen har en viss doft av ”Oops I Did It Again”) och liknande. Men väljer Finland den så kommer de åtminstone att sticka ut i Rotterdam. Det rör sig om Erika Vikman och låten ”Cicciolina”, som också är den enda i årets UMK som är på finska, något som faktiskt kan vara en fördel.
Om någon inte vet så är ju Cicciolina (även känd som Ilona Staller) en tämligen berömd gammal italiensk porrskådespelerska och politiker, och även om namnet kan kännas mossigt och småpinsamt så tror jag det kan funka alldeles utmärkt som hook i en låt i Eurovision. Själva låten matchar också konceptet: det är en schlager, men det är en schlager med viss lekfullhet och humor, och Erika Vikman framför den spralligt i videon – hur det kommer att se ut på scen vet jag inte, men det finns förutsättningar att göra något lämpligt kitschigt.
Sedan har vi också det där med finskan. Det är ganska anmärkningsvärt att jag ser det som en möjlig fördel om Finland tävlade i ESC med denna låt på finska, för förr i världen var jag rätt säker på att det var just språket som hindrade Finland från att lyckas i Eurovision, och jag blev mycket lättad när sångspråket släpptes fritt och Finland fick sjunga på engelska och fick chans att vinna. Även om de sedan också gjorde det 2006 så tror jag faktiskt inte riktigt på det där längre – i alla fall är det inte nödvändigtvis så att engelska är ett måste. För mig som inte kan finska särskilt bra känns det på något sätt kul och lite coolt när en låt som ”Cicciolina” sjungs på finska, med enstaka ord och namn man känner igen här och var, och det är fullt möjligt att många andra ute i Europa skulle uppfatta det på samma sätt. Det skulle kunna bli ett slags ”ansiktsburk”-effekt, eller helt enkelt som i gamla tiders Eurovision, när länderna ofta slätade över sina egna obegripliga språk med hjälp av internationellt gångbara refrängtitlar: några exempel är ”Djingis Khan”, ”Rock Me” och ”Diggi-loo Diggi-ley”. ”Cicciolina” tar med glimten i ögat sin plats i den traditionen.
Jag tror helt enkelt att den exotiska finskan, hooken, det visuella, den smittande refrängen och hela det smågalna konceptet skulle få Finland att synas i mängden om de ställde upp med Erika Vikman och ”Cicciolina”. God smak är det förvisso inte, men det skulle bli ett glädjepiller i Rotterdam. Och jag tror inte det skulle räcka till vinst, men jag skulle nog känna mig hyfsat säker på en finalplats åtminstone. Just den injektion av uppmuntran som Finland behöver för att bygga vidare och på längre sikt nå nya höjder i ESC och UMK.
De övriga fem bidragen tror jag som sagt inte alls skulle ha lika goda chanser – de drunknar i mängden i ESC, inte minst för att de är på engelska och känns allmänt menlösa, ”generic” som det ofta brukar heta i ESC-kommentatorskretsarna.
Nej, hör ni Finland, sammanfattningsvis – inte för att ni nu har något jättestarkt utgångsmaterial att välja på, men av det ni har så tycker jag ni gör bäst i att plocka ut ”Cicciolina”! Vi vill ha referenser till italienska porrstjärnor i Rotterdam. Och lite härlig finska. Länder som sjunger på sina egna språk är alltid trevligt.
Men risken finns att det blir Catharina Zühlke eller Tika som får åka. Inte minst för att även Finland delvis kör med en internationell jury ... de kanske inte fattar det där att finskan kan vara en fördel, och så väljer de någon av de andra.
Ja, skyll inte på mig då, om det går åt skogen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar