Så var det klart – det blir inget Eurovision 2020.
Efter den senaste veckan var detta inget oväntat besked; själv var jag mentalt beredd på det, och läget i världen just nu är sådant att jag faktiskt inte ojar mig nämnvärt över just detta heller … det finns viktigare saker att bekymra sig över.
Men tråkigt är det naturligtvis, och eftersom jag nu har den här bloggen där jag skriver allt möjligt om ESC får jag förstås knacka ner mina tankar om denna trista händelseutveckling. Kanske är det ett bra sätt att psykiskt hantera det övriga kaoset som råder.
Därför kommer nu här en reflektion och en framåtblick – ungefär av samma slag som den jag brukar skriva i maj när ESC är över och jag sammanfattar och funderar inför nästa år. Nu kom det tillfället alldeles för tidigt, men det är som det är.
Jag ska inte gå så mycket in på vad som kunde ha hänt – alltså hur det hade gått och vem som hade vunnit om tävlingen hållits. Det är ganska meningslöst att spekulera i detta. Allt man kan säga är att det är beklagligt att artister från 41 länder nu inte får tävla i Rotterdam. Det gäller förstås våra egna The Mamas från Sverige, men även alla andra, som lagt ner mycket tid och ansträngning på att få fram bra bidrag. Jag tycker särskilt synd om länder som Schweiz, Island och Litauen, som samtliga hade goda chanser att vinna i år; för de två sistnämnda hade det i så fall blivit första gången. (Vill man vara galghumoristisk kan man skämta om att det är en ofrånkomlig naturlag att Island och Litauen aldrig kan vinna Eurovision och Finland aldrig får vara med i ett stort mästerskap i fotboll – nu höll just detta precis på att hända och då ryckte naturen in och förhindrade det!)
Men åter igen, det där vet vi ingenting om, så jag övergår till hur EBU kan ha tänkt när de tog beslutet.
För det första – lösningen blev alltså att ställa in helt och hållet, varför det? Varför inte skjuta upp några månader, eller hålla ESC på distans?
Båda dessa möjligheter kommenterade jag närmare i mitt förra inlägg, och jag har egentligen inte ändrat åsikt. Särskilt skeptisk är jag till att ESC skulle ha skjutits upp. Låt gå för att låtarna kanske hade överlevt några månader till fram till dess, men det hade varit mycket möjligt att reservdatumet inte fungerat heller; vi vet inte hur länge coronakrisen håller på. Dessutom finns en annan aspekt (egentligen den viktigaste), nämligen att om det hade korats en ESC-vinnare t.ex. i augusti, då hade det landet fått alldeles för lite tid att förbereda inför 2021 års Eurovision. Det hade mycket väl kunnat leda till en inställd tävling det året istället, för att komma i fas.
När det gäller den där lösningen med länk eller att klippa ihop ett program, så är det alltjämt den jag själv mest hade föredragit, men samtidigt kan jag förstå varför EBU valde att inte gå på den linjen. Jag kan tänka mig att inblandade parter saknar ork och lust att ställa om sig så. Det hade kunnat bli svårorganiserat. Artisterna hade kanske inte heller utan vidare ställt upp på en sådan avslagen nödlösning. Och ett ESC på distans hade dessutom kunnat få nackdelen att det blivit mycket svårare att kontrollera omröstningen, och mycket lättare att fuska med den och byta röster med varandra som mindre nogräknade länder brukade göra förr om åren.
Den mest avgörande faktorn för EBU när de valde bort distans-Eurovision misstänker jag dock var att arrangörerna i Rotterdam och på TV i Nederländerna absolut inte ville gå miste om att få ordna samma slags fest som alla andra får när de vinner. Det kan nog ha varit så att de inte nöjde sig med en ynklig liten studioshow med länkar och förinspelade inslag, utan krävde att få ha det vanliga Eurovision som de hade rätt till, men ett år senare istället. Och då kan det ju inte få bli någon annan vinnare däremellan. Därav beslutet. Även om detta är ett något mindre solidariskt skäl så har jag förståelse för det också.
Den enda motivering till att skippa distansvarianten som jag verkligen inte köper är den som EBU har uppgivit i sina FAQ till beslutet, nämligen att Eurovision Song Contest ”har i sitt DNA” att det är en liveshow. Nej, så är det inte. ESC har framför allt i sitt DNA att det är en tävling som ska förena Europa, liveshow eller inte. I tävlingens begynnelse var det minsann inga jättearenor med stor publik. Att förena världsdelen med musik är det väsentliga. Just detta hade behövts så väl i dessa tider när allting annat är inställt, och med studiosändning hade man kunnat åstadkomma det, men det struntar nu EBU i. Just detta kan ge anledning till stor besvikelse och undran över hur de ser på sin tävling egentligen.
Ja ja, åter igen, det är som det är och istället för Rotterdam 2020 blir det Rotterdam 2021. Om coronaviruset tillåter.
Självklart dyker det då upp följdfrågor. Kommer artisterna som nu inte får tävla att vara med nästa år istället? Med samma låtar som de skulle ha haft nu?
EBU kan inte svara på detta ännu, men flera länder har nu under dagen faktiskt redan snabbt varit ute och sagt att de kommer att skicka samma artist 2021. Om de har tänkt sig att det ska vara med samma låt framgår inte. Jag tippar att det inte blir det utan att man följer regeln att ESC-bidrag ska vara relativt nyskrivna, och det hela alltså börjar om från början med nya uttagningar. Eller möjligen att varje land får göra som man själv vill på den punkten. (Fast detta skulle ju bli rätt krångligt och aningen orättvist …)
Ett större problem än vad det blir för artister och bidrag 2021 är emellertid hur många länder som egentligen kommer att ha råd att vara med. Coronapandemin har redan fått världsekonomin att totalkrascha, och under flera år framöver kommer de flesta länder att ha fullt upp med att återhämta sig och spara och skära ner och ha sig. Även ur den aspekten hade det varit ett klokt beslut att ha årets Eurovision och kanske även nästa års i nedbantad studioform (som nu EBU alltså valde bort), så att länderna bara behövt lägga en mindre summa på att delta. Som det nu är ska det alltså bli storevenemang som vanligt nästa år, och kommer alla att kunna delta i Eurovision då?
Det är en fråga som gäller alla länder, även Sverige, och när det gäller Sverige är det intressant att också fundera på hur det hela påverkar vår egen uttagning.
För efter den omruskning som Sverige och Europa och världen just nu får vara med om, skulle jag vilja påstå att det inte längre är självklart att Melodifestivalen fortlever nästa år. De oerhörda besparingar som då krävs kommer kanske att innebära att det inte finns budgetutrymme för den elefanten längre – och även om det gör det så kan svenska folket ha ändrat inställning till tävlingen och tycker inte längre att den är värd att lägga pengar på. Det gäller inte minst om det nu de närmaste veckorna blir så att antalet coronafall och döda exploderar och folk sätter det i samband med att SVT höll Melodifestivalen på Friends med publik. Jag har sett åtskilliga anklagelser mot det tilltaget i sociala medier, och det är kanske inte alldeles sannolikt men om Melodifestivalen skulle utses till syndabock för jättemånga coronafall och kaos i vården, så kommer svenskarnas mellokärlek att förbytas i mellohat. Då har tävlingen satt sin sista potatis för rätt många år framöver, och nostalgishowen i årets Andra Chansen kommer att visa sig ha blivit inte bara en hyllningsshow till 60 års melodifestivaler utan även en avslutning av desamma.
Jag låter kanske pessimistisk och olycksbådande i överkant här, men jag vill bara lyfta fram möjligheten. Om inte annat kan ekonomin kräva att nästa års Mello blir mycket, mycket mindre än den stora upplaga vi vant oss vid.
Eurovision Song Contest tror jag däremot inte är lika utsatt som Melodifestivalen i längden. Tävlingen lär nog på sikt fortleva. Jag blir inte förvånad om den kanske får ställas in nästa år också, på grund av ekonomiska faktorer som jag redan nämnt, men förr eller senare tror jag säkerligen att den återupptas, ungefär som OS och fotbolls-VM gjorde efter att ha stannat av under andra världskriget. (Då fick Helsingfors 1952 det OS som de skulle ha haft 1940 …)
Fram till dess får vi nu slicka såren och leva med det faktum att en lång oavbruten rad av Eurovision-tävlingar bryts. Värre saker kan dock hända i livet, glöm inte det. Sedan är jag övertygad om att det finns entusiaster där ute som nu genast sätter igång ambitiösa webbprojekt där hela Europa får rösta på de bidrag som skulle ha varit med, så att en inofficiell vinnare ändå kan utses. Det kan väl vara trevligt, men något riktigt Eurovision-resultat blir det inte, och jag vet inte om jag kommer att orka engagera mig nämnvärt i det.
Det jag dock ska göra är att fortsätta lyssna på 2020 års tänkta Eurovisionbidrag, som jag just nu gör en dag i taget. Även om de inte fick tävla så måste jag ju i alla fall ha hört dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar