Väntad svensk vinnare men knappast någon svensk vinst att vänta – reflektioner efter MF-finalen 2026

Sådär – då har startskottet gått och vi är igång! Ja, för det var ju startskottet igår, inte slutsignalen. Det är nu Eurovisionsäsongen börjar på allvar.
Och det började med ett högst väntat resultat i Melodifestivalens final, nämligen att Felicia vann med sin ”My System”. Jag tror att det i slutändan knappast var någon som trodde något annat … även de som till en början tippade önsketänkande på andra än Felicia var tvungna att ändra sig till slut och inse hur uppenbart det hela var. Inget kunde stoppa henne, inte ens sjukdom och feber: det var snarare nästan så att hon fick ytterligare sympati i och med pratet om det.

Man får också medge att det var en välförtjänt seger. Sjukdomen i fråga märktes det ingenting av, förutom en liten, liten antydan till tupp på Felicias första höga ton, tyckte jag mig höra, men det var inget som störde. Strongt av henne att så att säga kasta sig ut i backen trots dålig form och (till skillnad från Lindsey Vonn) klara av det också. Nu får man väl i och för sig ha i åtanke det där med lead dub och att typ 80 % av den sång som hörs i TV är den som är förinspelad, men faktum kvarstår att även själva framträdandet var utmärkt genomfört. Låten är också ett värdigt vinnarbidrag, fastän den inte hörde till mina främsta favoriter utan snarare kom fyra på min ranking. Jag har ändå respekt för den.

Felicias seger var alltså väntad, och ganska klar, åtminstone från TV-tittarnas sida. Det skilde tjugo tittarpoäng mellan henne och tvåan Greczula, och det är förhållandevis mycket i en finalomröstning, så det tyder på att hon var tydlig tittarfavorit (de fullständiga siffrorna har inte kommit än men lär nog bekräfta den saken). När det gällde jurygrupperna så var det jämnare, de brukar ju i allmänhet sprida ut sina röster mer och vara oförutsägbara – och hela omröstningen började också förvirrande med att Armenien bara gav sju poäng till Felicia och de alltid lika egensinniga italienarna nollade henne. Men även i jurydelen kom ju Felicia etta till slut, låt vara att det inte var förrän efter den allra sista juryn från Finland som hon övertog toppositionen.
Så det var alltså ett sådant år då tittare och jury var överens, och det var över huvud taget förhållandevis stor samstämmighet mellan de två parterna i år. De hade helt och hållet samma topptrio, om än inte i riktigt samma ordning (i juryernas fall var det Felicia-Medina-Greczula och i tittarnas Felicia-Greczula-Medina) och dessa tre var i en klass för sig i båda fallen, med ett litet hopp i poängen ner till övriga bidrag. Även längre ner följdes tittare och juryer åt någorlunda: de största skillnaderna hittar vi inte helt oväntat i form av Meira Omar (fick hyfsat mycket av juryn men inte mycket av tittarna, vilket jag i min förhandsanalys också misstänkte skulle bli fallet) och Lilla Al-Fadji (lyftes tvärtom flera placeringar av roade tittare).
Jag kan nog inte säga att jag som helhet är särskilt överraskad av resultatlistan, det gick ungefär som jag trodde att det skulle gå, och om tipsen bara hade rättats efter ”hur nära man kommer varje placering” istället för ”hur många placeringar man prickar in exakt rätt” så hade jag fått en rätt snygg tipsrad. Det stora undantaget är Greczula, som alltså var tittarnas tvåa och även blev tvåa totalt – det hade jag faktiskt inte väntat mig, då jag själv tyckte att han var mycket sämre än förra året, men tydligen var det ändå något med hans ABBA-ripoff-låt som tilltalade många, och den saken får jag medge att vissa av mina anhöriga (min dotter och min bror närmare bestämt) var skickligare än jag på att förutse.

Men vann var det ju som bekant Felicia som gjorde, som alla trodde. Vad innebär nu detta för Melodifestivalen och Eurovision?
Jo, efter förra årets utvikning till lätt plojbidrag på det egna språket så återfaller nu Sverige i sina normala vanor, kan man tycka vid första anblicken i alla fall, för nu har vi ett bidrag på engelska igen och ett mer ordinärt popmusikaliskt. Dock är det inte helt som det brukar, för det är inte bara artisten utan även låtens upphovspersoner som är nya namn för Sverige i ESC-sammanhang – det är inte G:son och Deb och Wrethov längre, utan ett helt annat team, kvinnodominerat och faktiskt enbart norskt/danskt förutom Felicia själv (har någon ens tänkt på det?).
Stilmässigt ger vi oss nu också in på delvis nya marker, i och med att stilen på ”My System” är ganska utpräglat techno- och raveaktig (ni får ursäkta mina svepande benämningar, jag har dessvärre dålig koll på de exakta genretermerna). Det är inget nytt i Eurovision med sådant svettigt och flimrigt dunk, det har hänt åtskilliga gånger förut att andra länder kommit med sådant – med varierande framgång – men det är egentligen första gången Sverige ger sig in på det, med laserstrålar och allt. Och det känns ju som att det eventuellt kan vara ett steg in i en ny era. Men fortfarande är det ändå så att en stor del av paketet hänger på sången, och där gör ju Felicia onekligen bra ifrån sig: hon har en utmärkt röst och övertygar med en sorts desperat, sorgsen klang, särskilt i de där högsta tonerna.

Av den anledningen tror jag också att Sverige har goda chanser att klara sig ur semifinalen i Wien i maj. Själva stilen på vårt bidrag är ingen garant för att få poäng, inte heller är det solklart att låten i sig är stark så det räcker, men i kombination med Felicias starka sånginsats och det visuella i showen så tror jag att det borde gå bra.
Vinner gör Sverige däremot inte, och det verkar det för ovanlighetens skull nästan inte vara någon här hemma som tror att vi ska göra heller. Det är som att alla är medvetna om att årets melodifestivalomgång var ganska slätstruken och finalstartfältet svagt, och att vi visserligen plockade det bästa russinet ur kakan när Felicia fick vinna men att man inte kan begära några underverk av henne. Finlands bidrag med eld och fiol är alltjämt upphaussat, och inställningen tycks vara att det är de som är djärva och kreativa och kommer att vinna och att Sverige får hålla sig i skymundan i år. Jag håller själv inte riktigt med om att Finlands låt är så fantastisk, men tror även jag att det nog normalt sett borde bli en del länder som överträffar oss i år. Om nu svenskarna i gemen är okej med detta är det en intressant attitydförändring, men det är onekligen skönt om vi kan känna oss avslappnade för en gångs skull.

Kanske är det helt enkelt så att den lilla tendensen fortsätter att svenska folket med sina val ger en fingervisning om att de vill någon annanstans. Det började redan med att vi lät oss representeras av de två norrbaggarna Marcus & Martinus för två år sedan, det blev ännu mer uppenbart när KAJ fullständigt bröt alla mönster förra året, och man kan se det också nu. Tvåan Greczula och trean Medina representerar ju också de på sätt och vis något annat än det gamla vanliga.
Man kan då bara önska sig att Melodifestivalen själv och dess ledning skulle kunna (och vilja) uppfatta vart vinden blåser. En av SVT:s kommentatorer sade precis i en intelligent sammanfattning något i stil med att vi borde lägga Christer Björkmans och Edvard af Silléns era bakom oss. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv – den tiden är förbi då den där mastodontturnén à la Björkman (i intensiv symbios med diverse stora skivbolag och låtskrivare) med navelskådande komiska manus av Sillén framstod som något fräscht som alla ville ha. SVT borde ta och släppa greppet om den, överge nostalgin, bli lite modiga och ta Melodifestivalen någon annanstans med nya arbetssätt och infallsvinklar. Gårdagens resultat och den lätta kritiken mot årets MF-upplaga kan ses som ännu ett tecken på det, även om finalen i sig som evenemang betraktat fortfarande framstår som en stor folkfest och ett svenskt Super Bowl.

Nu har slutackordet klingat ut från Super Bowl i fråga, och den närmaste tiden ska jag nu sätta mig in i de andra ländernas bidrag, samtidigt som jag fortsätter att uppfatta hur det mullrar och knallar runtom i världen. Lätt blir det inte att komma i stämning, då ju verkligheten färgar av sig i allra högsta grad även på Eurovision, men jag ska fortsätta försöka. Lite nyfiken blir man ju på att kolla upp länder som t.ex. Danmark (hur låter det med ”dark disco” på danska?) och Frankrike (vad var det som fick dem att genast skjuta uppåt på oddslistan så fort bidraget presenterats?).
Jag återkommer om en dryg månad igen. På återseende! (Och grattis till Felicia!)

En bastubadande revolution – reflektioner efter MF-finalen 2025

Jag älskar att ha fel jämt!
För jag hade ju fel, och många med mig (även om det faktiskt också var en del tyckare av det mer frisinnade slaget som anade att det kunde vara en skräll på gång).

Slutresultatet av Melodifestivalen 2025 blev en ”Revolution”, fast inte genom Måns Zelmerlöw, utan han fick se sig slagen av tre finlandssvenska bastande muntergökar och därmed blev det revolution i Sveriges gamla konservativa Mello. Och det välkomnar jag i allra högsta grad. Jag tycker att detta var precis vad Sverige, och i förlängningen Eurovision, behövde. Grattis Sverige och grattis Kaj!
Det är uppmuntrande i sig bara att Sverige nu skickar ett bidrag på svenska för första gången sedan 1998, och att vi visar upp humor i tävlingen för första gången sedan … ja, det måste väl vara 1986 då Lasse Holm och Monica Törnell och deras delegation skojade till det i ”E’ de’ det här du kallar kärlek”. (Lotta Engberg 1987 och Afro-Dite 2002 räknas inte, för de var inte skrattretande med flit. 😊)
Sverige, Eurovisions stelaste och mest kommersiellt beräknande och perfektionistiska och ”säkra” land, bestämde sig detta år helt plötsligt för att släppa hämningarna och bara skicka något kul för att vi kände för det. Så som många av de andra länderna ofta har gjort, men som vi aldrig kunnat tänka oss. Tiderna förändras tydligen. Revolutionen är här.
Faktiskt så spekulerade jag så här dags förra året kring om det kanske kunde vara ett paradigmskifte på gång – vissa saker i 2024 års Melodifestivalresultat tydde på det – men det hade jag glömt nu, så nu när skiftet verkligen inträffade var jag inte beredd på det! Jag trodde verkligen att det skulle gå som det brukar, men det blev annorlunda.

Extra intressant är det att inte bara tittarna utan även de utländska jurygrupperna bidrog till detta – det hade inte gått som det gått om inte juryn hjälpt Kaj på traven. Visserligen hade de sammantaget Måns som sin favorit, precis som man kunde förvänta sig, men Kaj fick ändå en mängd poäng av dem och i kombination med tittarnas högsta poäng så räckte det till vinst (om än med tämligen liten marginal). Ja, jag misstänkte ju visserligen att även juryn kanske skulle uppskatta rolig bastukultur, men att det skulle bli i den omfattningen, det trodde jag verkligen inte. Men kanske är det så att såväl svenska folket som många jurymedlemmar kände att det vi behöver just nu i oroliga tider är att festa loss och fly verkligheten ett tag i Eurovision. Vilket ju är ett av många potentiella hedervärda ändamål med tävlingen (den kan å andra sidan också vara sammanhållande genom allvarliga och tankeväckande bidrag, men kanske är det inte det som är trenden i år).
Följden av detta blir nu att jag personligen kommer att kunna slappna av på ett helt nytt sätt inför årets Eurovision. Om Sverige med vårt bastuspexande får ett betydligt sämre resultat än vi är vana vid så är det bara att ta det med en klackspark, för ingen här i landet kommer att förvänta sig något annat ändå. Och om Kaj faktiskt skulle vinna alltihop (vilket jag ser som osannolikt, men ändå) så kan jag fullt ut njuta av vinsten, för då är det den sortens svensk vinst som tar Eurovision Song Contest åt ett annat håll, tillfälligt bort från det baksluga och utslätade.

Man kan förstås ändå ha ett par invändningar mot hur lämpligt det är att just Kaj och deras bidrag får äran att driva den ”svenska revolutionen”. Vi kan ju till exempel se att Anderz Wrethov, en av de där låtskrivarna som jämt är med och skriver alla bidrag, har varit med och skrivit ”Bara bada bastu” också. Är det då inte egentligen fråga om samma dominans och plastiga, kommersiella beräkning från den svenska musikindustrin som det brukar vara, bara att herr Wrethov var smart nog att blanda sig i en annan genre bland sina bidrag i år? Hör inte ”Bara bada bastu” till samma själlösa gröt som resten av startfältet?
Ja, det kan man fundera på, men för det första är det oklart hur låten kom till och vad Wrethov egentligen har bidragit med i det här fallet – det var kanske Kaj som egentligen skrev låten och sedan skickade den på remiss till Wrethov och hans kompanjoner? – och för det andra får man ju se till den praktiska konsekvensen. Vilken väl onekligen måste bli att uppsluppna bidrag nu får ett uppsving och att Wrethovs & co:s mer ordinarie metoder får sig en knäpp på näsan. Och i mitt förra inlägg så efterlyste jag ju fler MF-bidrag som verkligen kan ta sig in i ”folksjälen” och få ett långt liv och fungera som något mer än tillfälliga Spotify- och Youtube-visningar – och det har Kajs bastudänga de bästa förutsättningarna att göra bland lördagens finalbidrag. För min del nöjer jag mig med dessa positiva effekter just nu.
En annan invändning man kan ha är det där att Sverige nu skickar en akt som inte är från Sverige utan från ett grannland, för andra året i rad till på köpet, för efter en norsk tvillingduo får vi nu alltså en finländsk trio. (Blir det månne en dansk kvartett nästa år då, som Aqua till exempel?) Och detta med en låt där det egentligen bara är låtskrivarna som har svensk anknytning: i övrigt är det inget svenskt alls med bidraget och dess framförande (inte ens språket faktiskt om man ska vara noga, då det ju är mer Finlands språk än Sveriges vi snackar om här!). Finland kommer att ha två bidrag i årets Eurovision, ett eget och ett i form av Sverige.
Det kan man förstås tycka är konstigt, och jag tyckte det själv förra året med Marcus & Martinus, men nu lutar jag i ännu högre grad åt att Sverige kan unna sig att själva inte vara svenska med tanke på hur många ”svenskbidrag” vi haft i ESC genom andra länder genom åren. Dessutom är kärleken till och symbiosen med ett grannland på sätt och vis också en del av ett lands kultur som man kan visa upp, har jag kommit att tänka på. Och jag med mitt finlandssvenska påbrå kan naturligtvis inte annat än smälta inför det faktum att det finlandssvenska (och den österbottniska Vörådialekten!) nu får ta en plats i Eurovision genom Sverige.
Nej, sammanfattningsvis så ser jag inte mycket negativt med att vi ”baxar bastun till Basel”, som Kaj själva har sagt. Det ska bli enbart kul att de representerar oss i Schweiz. (För övrigt finns det ytterligare ett ”för första gången sedan …” med Kaj, och det är att Sverige skickar en grupp till Eurovision för första gången sedan 2007, om vi inte räknar The Mamas 2020 som ju emellertid inte fick åka iväg och tävla.)

Om jag ska säga något om lördagskvällen annars så var det ju en väldigt tät och spännande omröstning, det kan man inte säga annat. Kajs seger var allt annat än solklar, det var nog ett tag sedan det var så få poäng som skilde (minns inte några siffror just nu), och jag har redan nämnt det där att juryns oväntade välvilja mot dem på sätt och vis blev avgörande. Tittarna var delvis inne på att ändå skicka Måns Zelmerlöw till Basel, det var inte långt ifrån att det anarkistiska och revolutionära röstandet fått ge vika för det gamla vanliga trygga valet.
Greczula, som rent ”kvalitetsmässigt” fortfarande var min favorit under kvällen (jag gav hjärtan till både honom och Kaj, om än mer till Kaj eftersom jag rycktes med i den duell det blev mellan dem och Måns), landade på en för min del ganska väntad tredjeplats, och det var ju också uppmuntrande med tanke på att även han stod för något mer annorlunda. Fyra blev välförtjänt Klara Hammarström, som jag nog ändå får nämna som ett bidrag som har växt på mig lite och som övertygade i sändning. Tvärtom var det med Maja Ivarsson, som framstod som lite loj och uttröttad och följdriktigt kom näst sist.
Förutom utgången av toppduellen hade jag ganska så rätt i min tippning i Mello-appen, då bidragen med smärre variationer placerade sig ungefär i den ordning jag trodde. Det stora undantaget var Dolly Style, som jag hade trott skulle komma mer eller mindre sist, men de blev till slut femma efter att även de ha premierats av juryn i rätt hög grad (och tagit de flesta rösterna från det andra countrynumret – Saga Ludvigsson kom ju till slut på sista plats). Oväntat kanhända, men det är möjligt att deras lekfulla och spexiga uttryck slog an hos juryn av samma anledning som Kaj gjorde det … Europa vill möjligen ha något befriande glatt och lekfullt när omvärlden ser ut som den gör.
Hur tittarrösterna såg ut i detalj fördelat på åldersgrupperna har SVT i skrivande stund inte gått ut med än, men jag brukar inte vänta in att de ska göra det, jag är inte så intresserad att jag analyserar det åldersrelaterade röstandet in i minsta detalj ändå. Det får räcka med att kommentera juryn kontra folket helt enkelt, och där har jag nog pratat färdigt nu.

Jag har nog över huvud taget pratat färdigt snart, men några saker till ska jag nämna.
Som att SVT avrundade sin Melodifestivalturné på ett snyggt sätt med en ändå rätt bra genomförd final, utsmyckad med överraskningsgäster (lustigast var när Kayo plötsligt dök upp istället för Keyyo, utan vidare kommentarer) och en del bra skämt. Mycket fyndigt var det att föreslå att Zelenskyj och Trump löser Ukraina-konflikten genom att sätta sig och basta – ”Sweet N’ Psycho”, som man då skulle kunna kalla dem. 😄 (Det skulle vara kul att höra hur Trump reagerar på det skämtet, om han får nys om det.) Mer tråkigt var det att det blev tekniska problem under omröstningen så att varken Litauen eller Serbien kunde anropas ordentligt – jag trodde nästan vi var förbi det stadiet då sådant inte fungerade, men det finns ändå ingen anledning att misstänka fuffens så man får väl bara rycka på axlarna åt missödet.
Vidare kan jag inte låta bli att reflektera över att Finland för närvarande verkar ha väldigt cool status i Europas ögon. Från att ha varit ett okänt land uppe i ett kallt och kargt hörn av världsdelen, med rykte om sig att vara tråkiga och konstiga, tycks Finland ha blivit värsta hippa inne-landet som alla ser upp till. Att Käärijä nästan vann Eurovision för två år sedan med ett finskspråkigt bidrag var anmärkningsvärt bara det, och ännu mer iögonfallande är det att nu europeiska jurygrupper öser poäng över en finländsk bastulåt på finlandssvenska … det gör man väl knappast om man inte tycker det är något häftigt med hela den grejen. Och efter att Sverige redan blivit förnedrat av Finland i och med att de fick gå före oss in i Nato, och överlag framstår som mer framåt och bättre på allting än vi (utom möjligen i sportvärlden), låter nu Sverige sig representeras av Finland i Eurovision till råga på allt. Jo men visst, jag har då inget emot det som sagt. ”Sverige är en del av Finland”, som min finlandssvenska mor brukade säga med en fnysning när någon påminde henne om att förr i tiden ”Finland var en del av Sverige”.

Nu vankas det Eurovisiontider och jag ska börja lyssna på alla de andra ländernas bidrag. Jag har alltså inte hört något av dem ännu förutom Sverige och Finland, men så mycket har jag uppfattat att det verkar vara lite av en trend i år att blinka åt något annat europeiskt land än det man tävlar för. Sverige gör det ju nu åt Finland, medan Finland själva blinkar åt värdlandet Schweiz och andra tyskspråkiga länder i ”Ich komme” (ja, Erika Vikman vann ju, till min belåtenhet!) och Estland och San Marino skojar med respektive hyllar Italien i bidragen ”Espresso Macchiato” och ”Tutta l’Italia”. Och så har tydligen Malta väckt uppmärksamhet med låten ”Kant”, maltesiska för ”sång”, men likheten med ett fult engelskt ord utnyttjas inte av en slump i låten och det har väckt mycket ont blod hos BBC. Stämningen verkar helt enkelt märkbart galen i ESC-världen och det ska bli roligt att ta del av dessa bidrag och fler därtill den närmaste månaden.
Jag återkommer när jag har gjort det – säsongen är inte slut, den har bara börjat. Grattis Kaj och vi hörs senare!

Norsk-svensk union och kanske en längtan till något annat – reflektioner efter MF-finalen 2024

För några dagar sedan gav Sverige en gång för alla upp sin alliansfrihet, då vi kom med i Nato under norrmannen Jens Stoltenbergs ledning. Norge kommer från och med nu att så att säga försvara Sverige.
I samma anda av samarbete och union med grannlandet låter vi nu också följdriktigt Norge försvara de svenska färgerna i Eurovision – på vår egen hemmaplan i Malmö. Marcus & Martinus har vunnit Melodifestivalen 2024, och världen känns en aning upp och ner.

Mig veterligt har det inte alls hänt tidigare att en icke-svensk grupp/artist har representerat Sverige i ESC – eller jo, som experten QX-Ronny upplyste om i sändning igår var tydligen Elisabeth Andreassen norsk redan 1982 när hon tävlade för Sverige med Chips, men det räknas väl ändå inte riktigt (hon är ju trots allt svensk från början). Så det här med Marcus & Martinus är något helt nytt.
Det är väl dock knappast någon nyhet att jag rent principiellt har lite svårt för en sådan grej. Jag tycker att artister som tävlar i Eurovision ska vara medborgare i eller åtminstone ha anknytning till landet de tävlar för, och det gäller Sverige också. Det är givetvis inte diskriminering efter nationalitet utan en ren ordnings- och principfråga, precis som i sportvärlden – det blir ju liksom i grunden irrelevant att länder tävlar mot varandra om de inte gör det med egna spelare. Jag är också nästan lite förvånad över att svenska folket inte brydde sig om den saken i det här fallet, för de kan minsann vara väldigt noga med svenskheten i andra sammanhang (inte minst i sin inställning till internationella juryer, där de tycker att ”det är vår Mello!!!!!”). Men med tanke på hur många gånger vi själva har överöst Eurovision med ”svenskbidrag” där svenska artister och låtskrivare representerat andra länder, är det väl förstås på ett sätt rättvist att vi själva utsätter oss för lite utländskt inflytande nu. Det kan kanske rentav ge vissa en tankeställare. (Och vill man vinkla det åt ett annat håll kan man se det som att Sveriges bidrag förvisso fortfarande är ett ”svenskbidrag” i den rikliga mängden av sådana, för även om Marcus & Martinus är norrmän är låtskrivarna naturligtvis svenskar.)
Sett till symbolvärde och signaler och sådant begriper jag sedan inte riktigt varför Marcus & Martinus de två senaste åren har ratat det egna hemlandet för att tävla i Sverige istället – så dåligt är väl inte Norsk MGP att de inte skulle kunna vara med där? Vad tycker egentligen deras landsmän hemma i Norge om detta svek? Även detta känns lite beklämmande.

Men när jag nu nämnt det ska jag lägga av med den negativa inställningen och se det positiva istället. Som att vi, om man nu är vidskeplig, kanske har lyckats utnyttja en statistisk trollformel. 50 % av de gånger Eurovision hållits i Sverige har nämligen ett grannland till Sverige vunnit (Norge eller Danmark), följaktligen torde det vara en fördel att vara norsk i Malmö i maj, och då kanske detta blev ett knep för Sverige att vinna en gång till, även om vi som värdland normalt sett inte borde kunna göra det? 😊
Mer seriöst betraktat är det också så att Marcus & Martinus kommer med en helt okej låt som vi i Sverige inte behöver skämmas för i Malmö (även om förra årets ”Air” i mitt tycke var bättre), och att de vann på ett övertygande, hederligt och snyggt sätt, med högsta poäng inte bara från juryerna utan även från tittarna – någon ilsken tittarstorm borde det nu följaktligen inte bli.

Som jag redan sagt känns det överraskande att M & M-duon vann så stort som de gjorde, för även om jag var medveten om att de var favoriter så såg jag ändå startfältet som ganska jämnt och svårtippat. Att tvillingarna skulle dra iväg så pass mycket, och till och med få större poängmarginal till tvåan än vad Loreen fick förra året, förutsåg jag inte.
Jag hade inte heller väntat mig att tvåan, trean och fyran skulle bli de som de blev. Ingen av dem som tippats mest att utmana Marcus & Martinus om segern återfanns där uppe i toppen, utan de kom längre ner än väntat – det gällde till exempel Danny, Liamoo och inte minst Dotter (som kom sist!) – och inte heller dark horses som Annika Wickihalder och Jacqline nådde särskilt högt i slutändan. Men däremot kom Medina otippat på andra plats, efter att ha blivit tvåa hos tittarna och trea hos juryn, och jag tyckte också det var något av en skräll att Smash Into Pieces upprepade sin tredjeplats från förra året och att Cazzi Opeia knep fjärdeplatsen (ett tag såg det rentav ut som att både hon och Medina skulle kunna ge norrmännen en match). Jag gläder mig på sätt och vis åt alla de placeringarna, för Cazzi Opeia var ju det bidrag som jag personligen tyckte bäst om igår, och att ett rockbidrag som Smash Into Pieces och ett svenskspråkigt partybidrag som Medina kunde nå så högt är på flera sätt uppmuntrande.
Kanske skulle man rentav kunna se detta resultat som att såväl tittare som juryer i Melodifestivalen har börjat få en omedveten längtan till något annat i tävlingen? Att de (precis som jag) vill komma ur det gamla uttjatade mönstret och få lite omväxling? Det skulle man kunna tänka sig, och Marcus & Martinus kan för den delen också vara ett tecken på det – ett mer konventionellt bidrag i deras fall förvisso, men att de är icke-svenskar och ändå vinner är ju ändå något av ett paradigmskifte. Det kan bli intressant att se hur det ser ut nästa år, om man orkar igenom en omgång till med deltävlingar 2025 alltså.

Ja, det där med deltävlingar är tröttsamt, och det märker jag nu att det inte heller bara är jag som tycker. När man väl är framme vid finalen brukar det för all del vara en okej uppsättning låtar som bjuds – det intrycket hade jag inför sändningen igår och det förstärktes ännu mer när man väl började titta, för då framstod det onekligen som bra TV-underhållning och fullt njutbar musik. Men att det ska behövas en så stor och långvarig mangling för att nå fram dit, med ett besvärligt Andra chansen-moment som låg krona på verket, det känns mer och mer onödigt. Att omedelbart banta ner Melodifestivalen till bara en final vore kanske lite väl drastiskt, men en kortare turné kanske ändå är värd att överväga. Sedan låter det kanske paradoxalt att jag samtidigt vurmar för fler bidrag i varje deltävling, men det gör jag, för jag tycker att om det nu ska vara deltävlingar i arenor så ska det åtminstone vara ett ordentligt startfält i varje så att programledarna inte behöver fylla ut de nittio minuterna med en massa annat dösnack och trams. Man kan då passa på att istället bredda, fördjupa och diversifiera låtutbudet både sett till genrer, artister och låtskrivare. För en bidragande orsak till den tröttsamma långa turnén är ju att det är så likriktat och inspirationslöst hela tiden.

Nu kom jag ifrån ämnet lite – kan jag säga något mer utöver det jag redan sagt om lördagskvällens final och allt som hände där?
Tja, egentligen var det inte så mycket att orda om, men en sak jag kan konstatera är att deltävling fem måste ha haft betydligt bättre låtar än de tidigare fyra, om man ser till resultaten från igår. Både vinnarna Marcus & Martinus och tvåorna Medina kom från deltävling fem, och därifrån kom ju också kvalomgångens båda segrare Jay Smith och Annika Wickihalder, som nu placerade sig lite längre ner men ändå inte gjorde bort sig – kanske var det ändå inte riktigt bara att tittarna just hört deras låtar som gjorde att de gick vidare förra lördagen?
Tittarnas smak verkar annars inte ha förändrats så drastiskt eller ologiskt nu i finalen jämfört med deltävlingarna; visst förekom det omkastningar (med Dotter som bästa exemplet, framröstad som direktfinalist i sin deltävling och nu komplett bortglömd av folket) men i det stora hela får det nog sägas vara ganska normala förändringar, orsakade av att urvalet av låtar att rösta på var ett annat nu och folks rangordningar då blev delvis annorlunda.
En anmärkningsvärd sak jag kan upptäcka i resultatlistan är förresten att gårdagens startfält bestod av två duor, en grupp och nio soloartister – och det var de två duorna och gruppen som hamnade på topp tre och de nio soloartisterna som kom därefter. Intressant faktiskt, även om jag inte vet vad jag ska dra för slutsatser av det i längden.

Björn Gustafsson och hans pojkbandsnummer var förstås ett roligt inslag (även om det nu kan få räcka med alla hans anspelningar på den där gamla Carina Berg-låten 2008) och självklart är det just nu många som anser att ”bidrag nummer tretton borde ha vunnit istället”, men så brukar det alltid vara, att ett lyckat pausnummer anses bättre än alla de riktiga bidragen. (Tänker folk efter lite så inser de att så inte är fallet egentligen.)
Och nu ska vi alltså representeras av Marcus & Martinus i Malmö. Jag säger grattis till dem och konstaterar att det absolut inte är första gången som artister som är tvillingar ställer upp i Eurovision – det har hänt ett antal gånger förut och det har väl gått både bra och dåligt. De Eurovision-tvillingar som de flesta nog kommer ihåg bäst är väl de irländska Jedward med sina penntrollfrisyrer 2011 … de kom på åttonde plats, kan Marcus och Martinus toppa det? Kanske, men jag tror ärligt talat inte de vinner, och det är kanske lika så gott.
Nu väntar i alla fall förberedelsesäsongen då jag ska lyssna in mig på alla de andra ländernas bidrag – och fortsätta våndas över Israel-affären (jag funderar på att trots min princip att inte ge mig in i debatter i Mellanösternfrågan återkomma med ett nytt inlägg om min syn på Israels vara eller inte vara i ESC) och se om Island gör allvar av sina funderingar på att bojkotta och vad som i så fall händer. Riktigt samma stämning som andra år är det fortfarande inte, men jag gör mitt bästa för att följa det hela på det sätt jag alltid gör.
På återseende inom kort!

Inför Sveriges uttagning 2024: som vanligt kompetent men jämntjockt

Då var det dags för Sverige att välja bidrag, och detta efter det sedvanliga Melodifestival-maratonloppet som man fått stå ut med ett tag.
Eller inte riktigt det vanliga maratonloppet förresten, för i år var det ju en aning ovanligt så till vida att det var fem deltävlingar istället för fyra, och den kvalomgång som förut var känd som Andra Chansen hölls i miniformat omedelbart efter deltävling fem. Något som inte blev särdeles lyckat, för det var uppenbart att de två bidrag som tittarna precis fått höra i själva deltävlingen en stund innan hade en fördel när kvalet drog igång – det var just dessa två som tog hem det. Över huvud taget var kvalet mest bara ett förvirrande inslag, och jag misstänker kraftigt att det upplägget har försvunnit igen till nästa år. Kan inte SVT passa på att ta sitt förnuft till fånga och göra Andra Chansen till en vanlig deltävling, utan dueller eller andra krångelpåfund, bara att de två bästa rättvist går vidare därifrån också?
SVT kan dessutom gärna öka antalet bidrag per deltävling till sju igen, eller ännu hellre åtta som det var förr, för nu när det varit sex (i fem deltävlingar, alltså trettio totalt) så har hela årets Melodifestival-turné präglats av att Carina Berg och hennes olika sidekicks desperat fått fylla ut den alltför långa tiden mellan låtarna med idel tramsiga och onödiga presentationssketcher och mellansnack. Det har varit hemskt tröttsamt, och även om Björn Gustafsson stundtals har varit rolig så har inte ens hans insatser räckt till för att rädda programmen – och det har inte heller inslag som den där kommentatorspanelen där Ronny från QX (som ändå är underhållande i den tidningens Inför Eurovision-poddar) mellan varven helt i onödan rabblar betydelselös statistik. Jag är ärligt talat ganska trött på det där evinnerliga ”Mello” som aldrig vill förnya sig (åtminstone inte till det bättre) och går på tomgång i både arrangemang och låtuppbåd och försöker liva upp den halvdöda elefanten med konstlad omröstningsdramatik och Hall of Fame-inflation. Om det inte vore för att det är en familje-TV-kväll (och även det blir det i allt lägre grad här hemma, då ungdomarna allt som oftast uteblir) så hade jag helt sonika låtit bli att titta, det menar jag faktiskt allvarligt.

Hårda ord från mig här förvisso (och det har det varit på senare år), men ja, nu är det i alla fall dags för final och Sveriges Eurovision-bidrag ska väljas, och det får man ju helt klart titta på. En ljus sida är att vi i finalen slipper artister som Fröken Snusk och Gunilla Persson (om nu den sistnämnda kan kallas artist), och ändå har fått fram något slags ”grädda” med ett finalstartfält som ändå framstår som rätt kompetent – även om de alla säkerligen har försetts med lead-dub i produktionen för att dölja eventuell sur sång. Tolv bidrag är det, ett av dem ska få representera oss på hemmaplan i Malmö. Inte särskilt långt att åka förvisso.
Man kan konstatera att nio av tolv artister är sådana som varit med förr (och de tre som inte har det har varit med i Idol, som ju Melodifestivalen lever i en inte helt sund symbios med). Fyra av dem har dessutom varit med två gånger eller mer – för att inte tala om låtskrivarna, där är det för det mesta samma namn som alltid. Suck. Symptomatiskt är också att det bara är ett av de tolv numren som är på svenska – jag minns inte om det varit ett så lågt antal tidigare, det är möjligt att det har det någon gång, men det är hur som helst en klen andel och det vittnar naturligtvis även det om en viss likriktning. Inte för att det nu spelar så stor roll, för svenskspråkiga bidrag har numera aldrig någon chans att vinna, det får man nog inse efter att det inte hänt på 18 år.

Det finns åtminstone någorlunda variation i startfältet/gräddan så till vida att vi har några lugnare låtar som agerar filbunke mellan varven, och inslag av lätt rock som kontrasterar mot mellanmjölkspopen – låt vara att rocken i fråga snarare är något slags ljummen yoghurt. Så allt är inte bara en enda enhetlig kyldisk, så att säga. Även om man så här året efter Sveriges senaste vinst tydligt kan urskilja vissa Loreen-inspirerade och ”drömska” tendenser bland mejerivarorna.
Jag ska göra som jag gjorde i Finlands UMK-final och gå igenom de tolv låtarna en och en med korta omdömen.

1. ”When I’m Gone” – Maria Sur. Ukrainskan från förra året är med nu också, men med en snabbare låt än powerballaden hon sjöng sist. Trots tempobytet och dunkadunket har dock Maria samma lite vemodiga känsla i låten och framförandet; något glatt är det inte tal om utan snarare är det samma fack som Loreen. Det är rätt vackert, men det hade behövt någon extra gimmick för att gripa tag.
2. ”Back To My Roots” – Jay Smith. Här blir det rockartat, gitarrbaserat och manlig skrovlig stämma – en aning countrykänsla också, jag får associationer till hur det låter när Nederländerna kommer med countryrock i Eurovision. På något sätt känns det genast mer ”äkta” bara för genrens skull, men någon minnesvärd låt är det ändå inte. Jag tror inte att Jay gått till final om han inte halkat in i kvalomgången direkt efter sin deltävling så att han fick momentum; nu har detta momentum försvunnit, startnumret har blivit två och någon hög placering tror jag inte på.
3. ”Awful Liar” – Lisa Ajax. En tjej som tyvärr vid det här laget har blivit en av Melodifestivalens evighetsmaskiner – hon ställer upp med jämna mellanrum men vinner aldrig, och det gör hon inte nu heller. Hon kan förvisso sjunga, men låten är bara en formstöpt lågtempopoplåt och gör inte mycket intryck.
4. ”Heroes Are Calling” – Smash Into Pieces. Ännu mer beklagligt är det att den här gruppen, som var med förra året, kommer igen redan nu och därmed en gång för alla tar steget från den riktiga rockvärlden som är deras ursprung, in i den Mello-bubbla som dessvärre blir mer och mer av en realitet, och som de från och med nu aldrig kommer att krångla sig ut ur igen. Låten är mest bara en sämre variant av den de hade förra året, och jag får känslan att de bara är med för att fylla en rockkvot … jag kan trots soundet inte känna någonting för detta.
5. ”Give My Heart A Break” – Cazzi Opeia. Här blir det däremot lite munter omväxling, och jag får nog säga att detta är en av mina favoriter för kvällen. Cazzi Opeia var överraskande bra förra gången hon var med för två år sedan, och hon är överraskande bra nu också: inte bara musikaliskt, med den käcka ”4-chords”-refrängen som späckad med studsiga bakgrundstråkar sätter sig som klister, utan också med scennumrets visuella intryck av rosa-gult dockhus. (Färgerna matchar den här bloggen …) Jag gillar alltsammans rätt ordentligt men tvivlar på att det räcker till för att vinna – i så fall hade Cazzi vunnit sin deltävling först, vilket hon ju faktiskt inte gjorde.
6. ”Light” – Annika Wickihalder. Det här är inte heller så dumt (och en av få debutanter i den här finalen). Tjejen sjunger verkligen riktigt bra, refrängen är stark och det dundrar på i en energisk powerpopballad med snygga körer: det som t.ex. Lisa Ajax försöker nå men som blir fulländat här. Budskapet i låten är också bra … det är ju annars så lätt hänt att texterna i den här tävlingen antingen blir klyschiga eller totalt nollställda, men här blir det en bra grej av alltsammans.
7. ”Unforgettable” – Marcus & Martinus. De norska tvillingarna ställde upp med den utmärkta låten ”Air” förra året och det enda som hindrade dem från att vinna den gången var en viss Loreen. Kan de ta hem det detta år istället? Ja, det är då verkligen inte omöjligt, konkurrensen är inte lika hård, men låten är sämre nu. Den lever i viss mån upp till sin titel, man får den på hjärnan, och den har ett ödsligt och atmosfäriskt sound som verkar vara lite inne i Mello just nu (både ”Air”, Loreens ”Tattoo” och Maria Surs ”When I’m Gone” har samma känsla). Elektroniskt-rytmiskt är det också så det förslår. Men inte heller denna har det lilla extra.
8. ”It’s Not Easy To Write A Love Song” – Dotter. En onekligen mycket proffsig artist, som ligger och kråmar sig konstnärligt och får till ett nummer med en hel del innerlighet i. Kanske skulle det också vara smart av Sverige om Dotter fick vinna nu på fjärde försöket, för det är inte jättegott om lågtempolåtar i årets Eurovision har jag förstått. Tyvärr är jag ändå ganska likgiltig inför själva låten (förutom att det är en snygg ackordvändning före refrängerna). Dotter var som bäst med sitt första bidrag 2018, den mycket mer avancerat konstnärliga ”Cry”.
9. ”Que será” – Medina. Årets enda finalbidrag på svenska (om än med en spansk titel, som ska stavas med accenttecken på A:et, märk väl!). Det är exotiskt influerad partypop igen, precis som med duons ”In i dimman” häromåret, men även om det i viss mån spritter i benen nu också känns den här låten känns ärligt talat som en ganska blek kopia. Det hjälper inte att de försöker krydda texten med en massa allsångsskrålvänliga spanska och franska fraser.
10. ”Dragon” – Liamoo. Det här är däremot en artist som ryckt upp sig sedan förra gången han var med. Då hade han en riktigt tråkig låt (jag minns inte ens vad den hette eller vilket år det var) men den här är ändå en aning originell och spännande. Ödesmättat klingande sound i verserna, sedan visserligen mer typiskt lead-dubbat dundrande i refrängen, men som helhet är det ändå tjusigt. Inte minst för att låten går i valstakt, vilket inte är alldeles vanligt här i tävlingen.
11. ”Effortless” – Jacqline. Midnatts-disco-klubb-pop, nästan lite åt schlagerhållet, som lämnade mig helt likgiltig när jag först såg det i deltävlingen men som växer lite efter fler lyssningar. Showen är snygg och proffsig får man ju medge, och Jacqline har en viss utstrålning och kan säkerligen ha fler hits att vänta. Men skulle det vara något speciellt minnesvärt med det? Nej.
12. ”Happy That You Found Me” – Danny Saucedo. Det jag uppskattar med Dannys bidrag denna gång (förutom den snygga dekoren med något slags romerska triumfbågar som övergår i blixtrande molnlandskap) är att låtskrivarteamet är ett annat än de vanliga uttjatade namnen. Men själva låten är bakom de David Guetta-liknande houseinfluenserna förvånansvärt blek och det känns som artisten har tappat stinget på senare år, trots ett medryckande ”oh-oh-oh-oooh” i refrängen.

Det var alla. Medan jag nu har lyssnat/tittat igenom dem på Youtube för att repetera har jag för övrigt konstaterat att så gott som alla låtarna är skrivna av ”den och den och den och artisten själv!” – det låter så i vart och vartannat klipp, och lite nyfiken blir jag på hur det egentligen går till när låtarna arbetas fram av herr Deb och fru Deb och herr Wrethov och de andra bekantingarna. Vad är det egentligen artisterna själva bidrar med som gör att de får låtskrivarcred?
Annars behöver jag kanske inte längre kommentera det där med den dåliga variationen och det faktum att låtarna i Melodifestivalen på något sätt påminner om varandra allihop fast de är olika i smådetaljerna. Jag har tjatat tillräckligt mycket om mitt missnöje på den punkten. Istället får jag försöka mig på att tippa vem som vinner av de här tolv.

Inte för att det nu är speciellt lätt. Jurygrupperna utifrån Europa är totalt oförutsägbara och det finns ingen chans att försöka gissa vilka de kommer att ge poäng till, det vet jag sedan tidigare. När det gäller tittarna är problemet att deras poäng ofta brukar fördela sig ganska jämnt – inte alltid, men i år gör de nog det, för det är nämligen ett svårtippat år utan någon klar favorit och då hamnar nog merparten av bidragen inom samma tajta poängintervall.
Och det är klart att det då också kan bli en spännande kväll när rösterna presenteras – här ska vi inte hugga något i sten. Marcus & Martinus verkar nämnas oftast i favorittipsen och som jag ser det kan de båda grabbarna mycket väl vinna, men det kan även Dotter göra, och Liamoo, och Danny Saucedo, och kanske Jacqline och kanske rentav Annika Wickihalder. Sedan hoppas jag ju personligen på Cazzi Opeia, men tror som sagt inte att hon håller ända fram … jag får nog ha Liamoo att hålla på i reserv. Några som definitivt känns uteslutna är Medina (jag tror som sagt inte längre att bidrag på svenska har någon chans) samt Lisa Ajax och Jay Smith, men i övrigt kan nog vem som helst skrälla.
I slutändan tror jag faktiskt att det blir de norska tvillingarna som tar hem det. Det skulle i så fall vara ett uppseendeväckande resultat, då det verkligen inte är vanligt att Sverige representeras i Eurovision av någon som inte är svensk medborgare – men det kan hända, för en av medlemmarna i The Mamas 2020 (som visserligen aldrig fick åka och tävla) var ju amerikanska. Så det är möjligt att de svenska tittarna inte hålls tillbaka av nationalitetskänslan, i alla fall inte så mycket att det på allvar sätter käppar i hjulen för Marcus & Martinus. Och jurygrupperna för sin del tror jag då rakt inte tvekar att rösta på dem.
Sammanfattningsvis så är Cazzi Opeia och Liamoo är de två jag själv tycker bäst om i MF i år efter egen smak. Rent taktiskt hade Dotter, Annika eller nämnde Liamoo funkat bäst i Eurovision tror jag, och när det gäller aspekten att ”visa upp något kul och mer annorlunda från Sverige” hade förstås Medina varit mest att rekommendera (övriga bidrag skulle inte sticka ut nämnvärt i ESC alls). Men jag saknar ”In i dimman” så pass mycket att jag inte bryr mig om Medina nämnvärt den här gången ändå.
Mitt tips går alltså till Marcus & Martinus, vars popularitet inte ska underskattas, som inte har någon Loreen att klara av i år och som glimtar till i ett ganska jämntjockt startfält. Det blir norskt från Sverige i år helt enkelt. Och följaktligen har vi genast hämtat hem två tolvor från Norges tittare respektive jury i Eurovision ... fast vinner i Malmö gör vi inte, varken med M & M eller någon annan.

Väl mött vid TV:n på lördag kväll! Melodifestivalfinalen kommer jag alltid garanterat att titta på, även om jag skulle få för mig att uttråkat börja prioritera bort deltävlingarna.

Väntat, välförtjänt … och sedan då? – reflektioner efter MF-finalen 2023

Precis. Så blev det. Just som alla trodde. Loreen representerar Sverige i Eurovision 2023.
Det var så uppenbart att alla försök att skapa dramatik i sändning föll helt platt. Till och med när Kroatien röstade som första land och inte gav Loreen mer än åtta poäng, kändes det som att det nog mest bara var SVT som ville göra det mer spännande på det viset. Mycket riktigt blev det sedan tolvor från alla de länder som sedan följde. (Att det inte blev någon från Kroatien, och att Kroatiens siffror över huvud taget var rätt lustiga jämfört med de andras, kan kanske ha berott på att ett par av deras jurymedlemmar råkade vända sina listor upp och ner – det skulle inte alls förvåna mig, det har ju hänt förr som bekant.)
Ja, redan då under juryröstningen var det förutsägbart på den nivån att min äldste son, som annars brukar följa MF och ESC från början till slut, lämnade TV:n av pur uttråkning. Och sedan kom folkets röster, och även där visste man från början hur det skulle gå. Inte minst begrep Marcus och Martinus det … det såg man ju på dem. Spontant tycker jag nästan lite synd om både dem och resten av startfältet, för det kändes som de typ aldrig fick någon ärlig chans med dessa förutsättningar. Fast just Marcus och Martinus får kanske skylla sig själva förstås. Hade de ställt upp med ”Air” hemma i Norge istället så hade de vunnit alla gånger och fått åka till Liverpool.

Å andra sidan är det förstås troligt att låten ”Air” var klar för Melodifestivalen långt innan Marcus och Martinus var det. I låtskrivardrakarnas Mellobubbla kommer ju alla låtarna till först, och sedan sätter processen igång med att hitta artister till dem. Min hustru påpekade mycket klipskt igår att tvillingarnas låt egentligen skulle ha kunnat passa väldigt bra för Loreen den också, och det tankeexperimentet går så bra ihop för mig att jag kan tänka mig att Loreen faktiskt blev erbjuden ”Air” men valde ”Tattoo”.
Jag skulle egentligen gärna se att den motsatta metoden förekom lite oftare – att man först bestämmer en artist som ska vara med i Melodifestivalen och att en låtskrivare sedan skriver något riktigt bra och passande skräddarsytt åt vederbörande (eller att artisten gör det själv, givetvis). Och när jag nu ändå halkat in på ämnet låtskrivare, låtmarknad och artistmatchningar kan jag inte låta bli att återge en annan klok reflektion som jag såg nu efter tävlingen – nämligen att en lösning på problemet med ”samma låtskrivare hela tiden” skulle kunna vara att varje låtskrivare, istället för att i samarbete med kollegorna i olika kombinationer på låtskrivarläger spruta ur sig en hel massa låtar som man gödslar tävlingen med, koncentrerar sig på att skriva en låt (eller möjligen två) som blir desto bättre. Då blir det mer utrymme för andra att få in en fot, och det måste ju höja såväl kvaliteten som variationen om man jobbar på det sättet istället.

Nåja, nu blev det i alla fall så att Loreen överglänste motståndet igår kväll med en låt och ett framförande som man faktiskt kan säga är ”desto bättre”. Hur tråkigt jag än tycker det är med upprepningar, och att risken nu finns att Sverige driver Eurovision tillbaka in på sitt svenska massproduktionsspår igen (många av de senaste årens framgångsrika Eurovision-bidrag har ju annars varit mer ”oberoende” och säregna, och trenden har gått en aning bort från de svenska metoderna), så kan jag inte neka till att ”Tattoo” är en oklanderlig låt och att Loreen är totalproffsig. Hon förtjänade sin vinst på det sättet, det är inte tal om annat. Och för övrigt är hon som artist en udda fågel som håller en (i positiv mening) ”skum” profil, och därmed inte riktigt passar in i den industriella Mellobubblan i övrigt. Så jag säger grattis till Loreen.
Nu gör hon alltså också ett försök att bli den första sedan Johnny Logan som vinner Eurovision två gånger. Det finns ett antal andra Eurovision-vinnare som ställt upp på nytt på det sättet, och nu ska vi se här om jag kan räkna upp dem utan att smygtitta … jo, sådana försök har gjorts av både Carola, Charlotte Perrelli, Elisabeth Andreassen, Alexander Rybak, Lena, Dana International, Iszar Cohen, Niamh Kavanagh, Gigliola Cinquetti, Lys Assia och säkerligen någon mer också som jag har missat. Vissa av dem har varit ganska nära, men ännu har ingen gjort om ”Mr. Eurovision” Johnny Logans bravad när han vann både 1980 och 1987. Är det möjligt för Loreen att göra det?

Ja, om man får tro hur snacket går (och inte minst oddsen just nu) så blir det precis som i Melodifestivalen bara en formsak. Som läget är nu så är Loreen redan storfavorit i Liverpool. Jag har som vanligt inte börjat lyssna på de andra ländernas låtar ännu förutom Finland, men kan inte tänka mig annat än att Loreen borde kunna trollbinda Europa på samma sätt som hon nu trollbundit Sverige. Det som kan tala emot är att det också nog alltjämt kan råda en viss trötthet på Sverige bland Eurovision-publiken (i så fall helt befogad) och att ”Tattoo” trots allt inte når riktigt lika högt som ”Euphoria”. Vad Europas TV-tittare vill ha är dessutom alltid mycket oförutsägbart. Det kan hända att de inte alls är på humör för loreensk konst – och man får inte glömma att för bara ett par månader sedan sågs Ukraina som lika självklara vinnare som Sverige är nu. Har den ukrainska sympatifaktorn redan hunnit bli så inaktuell …?
Helt lätt är det aldrig att tippa, och Eurovision är en annan sak än Melodifestivalen och än kan vi inte ta något helt för givet.
Om vi byter spår en aning och börjar titta på Melodifestivalfinalens resultat i detalj så kan vi för övrigt se vissa tecken på att Loreen inte är oövervinnelig. Hon var visserligen tittarfavorit med bred marginal, 26 poäng före Marcus & Martinus, men samtidigt var hon en bit ifrån att få maxpoäng av folket: 85 av 96 möjliga blev det, och det var faktiskt sämre än både Tusse 2021 (som tog full tittarpott) och Anders Bagge 2022. Så om man vill och är statistikbiten kan man vända på det och se det som att resultatet var lätt överraskande i och med att hon inte tog någon direkt jordskredsseger. Vad det kan innebära i Eurovision återstår att se.

Längre ner i finalens resultatlista fanns det även andra överraskningar. Personligen blev jag framför allt förvånad över att Maria Sur inte placerade sig bättre, vare sig hos tittare eller jury. Kanske var det så att Loreen plockade hem de flesta känslosamma röster … eller också så hölls de röstande faktiskt tillbaka av att Maria Sur kändes på något sätt ”osvensk” i sammanhanget. Å andra sidan motbevisas det av att norska Marcus & Martinus inte på något sätt var hindrade att plocka en massa poäng här och där och bli tvåa hos både juryn och folket.
Smash Into Pieces gjorde bra ifrån sig och kom trea, och åter igen, där hoppas man ju på en positiv spridningseffekt. Övriga artister fick ganska hoppigt med poäng, ofta med stora skillnader mellan tittare- och juryröster. Sådana som Paul Rey och Theoz fick överraskande höga poäng av juryn (särskilt i Theoz fall var det anmärkningsvärt) för att sedan i viss mån bli nedtagna på jorden av tittarna istället. För andra var det tvärtom, kanske framför allt för Jon Henrik Fjällgren & co, som gjorde blygsamt ifrån sig hos juryn men av tittarna lyftes till en fjärdeplats. Kanske hade det kunnat bli ännu bättre om de inte fått gå ut först av alla och om inte ljudet i låten varit besvärande grötigt – vilket jag tyckte att det var. Studioversionen har tagit plats på mitt Spotify, men i programmet lät det inget vidare.
Fortfarande var det Nordman som var min favorit i startfältet förutom Loreen (men deras resultat blev ju inte heller så märkvärdigt). Sedan gav jag hjärtan till andra också, drygt hälften av de startande, och som jag skrev sist så tycker jag att det var den bästa finalen på ett tag. Men Loreen ägde. Så är det bara.

Avslutningsvis har jag ett par småreflektioner:
• Att Sverige nu för andra året i rad skickar en kvinnlig artist känns ju inte så illa efter den mansdominans som varit tidigare.
• Melodifestivalens Hall of Fame blir ett mer och mer menlöst och fånigt koncept, lika irriterande glättigt som det ständiga ”nuuu köööör vi!!!” Inget ont om Danny Saucedo, men att invalet av honom i Hall of Fame skulle göras till en hel hyllande mellanakt i själva MF-finalen, det är ganska överdrivet. Och att han skulle ha vunnit hela Eurovision med ”Amazing” 2012 om inte Loreen och ”Euphoria” kommit i vägen är för övrigt en myt som spridits av Christer Björkman och som jag inte tror på ett ögonblick. ”Amazing” hade aldrig vunnit ESC … var det ens särskilt många nu igår som kom ihåg den?
• Det känns alltjämt grymt när de ansamlade tittarpoängen redovisas för varje artist i taget – jag har sagt det förr, det är likadant i Eurovision, men det gäller Melodifestivalen också. I det här fallet blev det en så fruktansvärd antiklimax för i synnerhet Tone Sekelius och Paul Rey då de blev utpekade med toklåga tittarpoäng. Sådan ren artist-shaming borde inte höra hemma i anständiga musiktävlingar. Antingen får man köra de låga tittarpoängen lite snabbt så att det inte märks så tydligt vad de sämst lottade artisterna får, innan man sätter igång med de högre poängen. Eller också får man låta bli att läsa upp tittarpoängen i klump och ta dem en väljargrupp i taget istället (precis som med jurypoängen) så att det inte heller då blir alltför uppenbart vilka som failade. Den sistnämnda varianten, som jag också talat mig varm för tidigare, får jag väl dock vara tacksam för att SVT inte körde igår – för då hade det blivit ännu mer av en tråkig transportsträcka mot Loreens seger.
• En annan lösning jag nu spontant kom på för att bryta ”låtskrivardominansen” skulle kanske vara om SVT återgick till att själva välja några stycken ”jokrar” varje år, som de gjorde ett tag på 00-talet? Då kan de ju med fördel medvetet erbjuda specialplatser i Melodifestivalen till mer udda musikprofiler. Det finns ett fint ord för en sådan strategi – mångfald kallas det. 😊 Sedan är det väl inte säkert att de specialinbjudna skulle stå sig mot G:son och Deb och de andra, men då har de i alla fall fått chansen och förr eller senare kanske experimentet slår väl ut.

Nu ska jag avsluta och se fram emot att få stifta bekantskap med de andra ländernas bidrag. Finlands ”Cha Cha Cha” ses alltjämt i Eurovision-kretsar som en av Loreens huvudmotståndare, och Österrike har visst kommit med något prilligt om Edgar Allan Poe, och Serbien lär ha något mörkt och säreget igen (något med en hummer?!?), och Tyskland verkar ha valt något rockigt. Det ska bli kul att kolla upp allt det där och lite till.
Melodifestivalen tar vi och glömmer nu så länge, och så koncentrerar vi oss på det väsentliga.

Inför Melodifestivalen 2023: bubbelvarning, uppryckning och en storfavorit

Det här kan kanske bli ett ovanligt kort inlägg. Om det nu är möjligt för mig att skriva kort om någonting – det ligger ju inte för mig precis. 😊
Men i nuläget känns det som att alla analyser av lördagens final i Melodifestivalen egentligen är överflödiga, för jag har ytterligt svårt att se att det skulle kunna sluta på något annat sätt än att Loreen vinner.

Visserligen är det inte på något sätt självklart att en tidigare Eurovision-vinnare som ställer upp i Melodifestivalen på nytt vinner en gång till. Just Loreen är ju ett exempel på det, då det inte gick så bra när hon senast tävlade, 2017 med ”Statements”. Men det var å andra sidan en mycket svårare låt som publiken inte kunde ta till sig riktigt. Den här gången känns det som Loreen har hittat rätt igen och kommer med en liknande formel som med ”Euphoria” (utan att det har blivit samma låt en gång till för det).
Och med tanke på att svenska folket ändå i normala fall har en tendens att lita på att en tidigare vinnare är ett säkert kort (tänk 2006 och 2008), och inte minst att Loreen är otroligt upphaussad och favorittippad bland fansen ute i Europa och därför troligen också får juryn med sig – det skulle inte förvåna mig om det blir full pott från samtliga grupper – så är jag övertygad om att Sveriges låt i Eurovision 2023 kommer att heta ”Tattoo”.
Jag är dessutom själv ganska förtjust i den. Visst är det på ett sätt tråkigt om det skulle bli Loreen igen, jag brukar inte gilla upprepningar i Eurovision, men jag kommer inte ifrån att det är en väldigt bra låt och att jag rent sakligt sett tycker bäst om den av alla årets Mello-bidrag.

Men jag kan väl ta och ge mig in på att rada upp och kommentera startfältet när jag nu satt igång att skriva. Jag har ju som bekant inte bloggat någonting om deltävlingarna i år, men det gör inget, då blir det bara desto lättare att betrakta finaluppbådet förutsättningslöst. Så på samma sätt som i mitt inlägg om Finlands UMK för ett par veckor sedan (där ju för övrigt ”Cha Cha Cha” vann ändå, det var ju strålande!) drar jag nu en genomgång av dem som startar i lördagens MF-final.
1. ”Where You Are (Sávežan)”, Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods. Det tar en evighet bara att skriva ner namnet på den här låten och artistkonstellationen … men det väsentliga tycker jag väl är att det är Jon Henrik som är tillbaka i Mello igen. Jag brukar ju gilla hans låtar, och jag gillar den här också, även om etnostuket och jojken den här gången har bäddats in i en mer discoaktig produktion. Lätt stämningsfullt är det ju ändå, och låten växer för varje gång man hör den. Men paketet ger ändå ett något rörigt och luddigt intryck, precis som låttiteln/gruppnamnet. Jag tycker fortfarande att Jon Henriks starkaste insats i tävlingen var första gången han deltog, med ”Jag är fri” … den gången hade han förtjänat att vinna, men då hade han ju oturen att få tävla mot Måns Zelmerlöw.
2. ”Rhythm of My Show”, Tone Sekelius. Tone lämnar mig lika likgiltig nu som när hon var med sist förra året … rent musikaliskt tycker jag att det är något slags ”meh” över henne. Till hennes fördel ska dock sägas att det inte alls är samma typ av låt hon ställer upp med nu som i fjol – nu är det en mer rytmisk och lätt Medelhavsområdesinspirerad (och ganska typisk Eurovision-artad) typ av pop, med doft av Ricky Martin och ”La copa de la vida” här och där. Men det är fortfarande inget speciellt med det.
3. ”One Day”, Mariette. Det börjar kännas som Mariette snart placerat sig i samma fack som Linda Bengtzing, Jessica Andersson, Shirley Clamp och andra evighetsmaskiner som ställer upp jämt och inte just har något artistliv utanför ”bubblan”. Hon är förvisso bättre än de tre jag nämnde, men hon har stadigt tappat ett snäpp för varje gång. Det här är en kompetent poplåt, stabilt framförd, men i mitt tycke saknar den gnista.
4. ”Air”, Marcus & Martinus. Här har vi däremot något som väcker ett visst intresse och sticker ut en aning, och om det finns något bidrag i startfältet som kan utmana Loreen så är det kanske dessa norska tvillingar. Jag ska bortse från det där att de egentligen borde ha tävlat i sitt hemland, och kungöra att jag tycker de kommer med en rätt snygg låt som i refrängen rentav når riktigt höga höjder med sin läckert atmosfäriska, nästan rymd-blippande bakgrund – helt i enlighet med titeln ”Air”. Sångmässigt låter grabbarna ungefär som Eric Saade x 2 (vilket ju knappast är en nackdel) och de har vuxit upp till övertygande artister sedan den tiden då de sjöng ”Elektrisk” och ”oh-oh-oh-oh-oh”-ade sig in i småtjejernas hjärtan. Respekt, får man trots allt säga.
5. ”On My Way”, Panetoz. Ytterligare ett återseende av några som varit med förr, men det livar ju förstås alltid upp när Panetoz intar scenen, och det är trevligt med svenskspråkiga bidrag (även om titeln/hooken är på engelska). Dock är gruppen ganska uppenbart med enbart för att vara glädjepiller: det finns ingen som räknar med att de ska, vill eller kan vinna, och det kommer de inte att göra heller.
6. ”Never Give Up”, Maria Sur. Den här hade varit riktigt farlig vilket annat år som helst … eller rättare sagt så är det just det här året, med situationen i Ukraina och så, som den normalt sett skulle vara farlig. Sammanhanget med artist och låt är så fullständigt rätt att man nästan kan undra om det är direkt uttänkt på ett cyniskt sätt – typ att någon har kommit på att enda sättet att se till att inte Ukraina vinner ESC i år också är att Sverige förvandlar sig till Ukraina! Men men, även om det är en mycket vacker och gripande låt och ett starkt och proffsigt framförande av ukrainska Maria (och dessutom den enda låten i startfältet som känns balladaktig), så kvarstår faktum att den har en rival som inte ens krigsstämning och sympatier med en ”sad backstory” kan rå på. Trolig tvåa.
7. ”Six Feet Under”, Smash Into Pieces. Rocktongångar i Mello igen, det är ju alltid välkommet, och nu var det dessutom ett tag sedan. Positivt är också att Smash Into Pieces inte riktigt är ett ”halvhjärtat” B-rockband utan en aningen mer seriös representant för genren. Jag hoppas absolut att det blir mersmak och spridningseffekt. Sedan får jag medge att låten (även om jag gillar den, särskilt det lite ödsliga tjutande partiet i slutet av refrängerna) inte känns som den går helt all-in, utan ändå är lite onödigt anpassad för denna tävling. Den påminner dessutom produktionsmässigt ganska mycket om Finlands bidrag ”Dark Side” för två år sedan. Samma Linkin Park-liknande sound.
8. ”Where Did You Go”, Kiana. Startfältets yngsta deltagare har förvisso en smittande tonårig glädje och charm på scenen, man kan inte undgå att hela tiden tänka på hur proffsig hon är för att vara så ung och så. Men låten är en av kvällens mest anonyma och inget som får mig att börja trycka på hjärtat i första taget.
9. ”Släpp alla sorger”, Nordman. Här kan det däremot hända att jag trycker på hjärtat, för trots att Nordman nu blivit ärrade veteraner tycker jag att deras välbekanta svenskspråkiga etno-popkombination alltjämt fungerar – samma stil som gett dem en rad minnesvärda hits redan innan. Förutom att själva låten är vemodigt vacker och dramatisk (och Håkan Hemlins kraxande sång som vanligt är oklanderlig) så är jag också mycket tjusad av den där scenbakgrunden med alla flaxande korpar. Jag skulle inte ha något alls emot att skicka detta till Eurovision om det skulle vara så. Men …
10. ”Tattoo”, Loreen. Men nu får vi ta och inse fakta. Loreen gör (i alla fall nästan) om bravaden med ”Euphoria”. Hennes nummer är oklanderligt, konstnärligt, smakfullt, innerligt och trollbindande – man sitter mer eller mindre och stirrar vid TV:n. Hon sjunger allt igenom fantastiskt. Och även om låten inte smäller riktigt lika högt som 2012 års vinnare så är den fortfarande riktigt tjusig, inte minst (om jag ska stila med musikvetenskapliga termer) det kontrapunktiska i den. Alltså att det till stora delar är två melodier samtidigt i låten som flyter ihop med varandra. Plus att den på något sätt är lågtempo och högtempo på en gång. Ja, det finns inget snack. Den här vinner. (Och ärligt talat, hade inte SVT kunnat roa sig med att ge den startnummer två då, för att höja spänningen och bevisa att nummer två kan vinna?)
11. ”Mer av dig”, Theoz. Betydligt mer bagatellartat blir det här, när fjolårets unge spoling kommer tillbaka – måhända en aning mindre småpojkig nu, men fortfarande med samma lättviktiga (och på något sätt samtida) Tiktok-pop på svenska. Det är inte min grej i särskilt hög grad och är i final mest p.g.a. hans utstrålning.
12. ”Royals”, Paul Rey. För en gångs skull avslutas det hela inte med något mer plojigt nummer (jag var annars säker på att Panetoz skulle få gå ut sist) utan det blir Paul Rey som får avrunda med sin mer generiska pop. Eller generisk förresten … för att vara generiskt så tycker jag ändå det här är rätt okej. Jag gillar det marschaktiga dansanta dunket och mattan av allsångsskrålliknande körer som dyker upp i refrängen (typiskt exempel på sådana där förinspelade rösteffekter som man numera faktiskt får ha i Eurovision också). Dock tappar det hela lite mot slutet, då det blir en omotiverad tempominskning i sticket och sedan en ännu mer omotiverad tonartshöjning.

Ja, det var alla. Fler grupp- och duokonstellationer i år än det brukar vara annars, men andelen svenskspråkiga bidrag är ungefär den vanliga (3 av 12) och som helhet känns det som ett ganska typiskt startfält.

Att det till väldigt stor del är samma upphovsmän (och i några fall kvinnor) som förekommer bland låtskrivarna känns mer och mer som ett problem, och det vet jag att det är många med mig som tycker. På något sätt måste SVT spräcka bubblan – ja, för hur mycket man än försöker bortförklara och motivera dominansen från G:son och Deb och Thörnfeldt och Wrethov, så känns Melodifestivalen mer och mer som just en bubbla, att det är samma folk som ligger bakom bidragen och att såväl låtskrivare som artister är samma hela tiden. Sådana som inte heller har mycket till karriär utanför tävlingen. Det är en tendens som jag varje år tycker lika illa om (då tävlingen ska vara bred, mångfaldig och representativ) och som måste motverkas.

Men sett till själva kvaliteten måste jag ändå faktiskt säga att jag tycker Melodifestivalen har lyft sig en aning detta år. Just på det sättet är det inte fråga om någon bubbla, på så vis att musiken i MF och ESC skulle vara sämre än den ”riktiga” musiken utanför, och där går det också åt rätt håll nu. Det är en större andel låtar här i finalen som jag personligen faktiskt tycker är bra (eller rentav mycket bra) och i klass med min ”favoritmusik-utanför-tävlingen” – och av alla de bidrag som deltar i år är det fler än vanligt som har letat sig in på min spellista.
Jag tycker dessutom att det har varit någorlunda okej att följa programmet i år jämfört med tidigare (när det inte är sådan där kuslig sceninvasion). Till stor del beror det naturligtvis på att SVT har lyckats engagera en programledare som faktiskt är bra och för det mesta rolig, nämligen Jesper Rönndahl – han har på egen hand lyft upp tillställningen en del. Det känns nu inte heller längre riktigt lika mycket som att varje program bara är ett enda stort självbelåtet vältrande i tävlingens stolta historia och hur otroligt tolerant man är. Men förutom de fördelarna så har alltså även låtkvaliteten stigit. Fortsätter det så här kanske jag så småningom finner det värt att kommentera varje enskild deltävling här på bloggen igen. Ja, om då SVT kan göra något åt det där med bubblan. Kanske kan den så att säga spricka till en pöl med såpa som flyter ut och kletar ner resten av musik-Sverige … t.ex. om Smash Into Pieces får ett bra resultat.

Fast får de det nu då? Hur tror jag sammanfattningsvis att det här kommer att sluta?
Ja, som sagt, Loreen vinner, det är jag fullkomligt säker på. Jag lovar att äta upp någonting om hon inte gör det. (Behöver ju inte specificera vad.)
Tvåa och trea tror jag blir Maria Sur och Marcus & Martinus. Sedan är det mer öppet, men jag lutar åt att Smash Into Pieces och Nordman kan få ett ord med i laget om platserna därefter. Så långt kan jag tippa. Och när det gäller botten så tror jag att i synnerhet Paul Rey, Tone Sekelius och Mariette kommer att återfinnas där: inte för att de är direkt dåliga utan för att de löper störst risk att drunkna i mängden.
Vad jurygrupperna kommer att tycka går aldrig att förutsäga i detalj, så det ska jag inte ens försöka mig på. Urvalet av juryländer säger som vanligt ingenting (i år är det Australien, Belgien, Kroatien, Lettland, Malta, Spanien, Tyskland och Österrike). Men i det stora hela tror jag att jury och tittare kommer att vara ganska överens i år. De blir nog någorlunda samstämmiga om tvåan och trean, men i synnerhet om vem de har som etta givetvis.
Vad sedan Loreens vinst kommer att innebära ur ett ”bubbelperspektiv” är också svårt att sia om. I och med att hon varit med förr och vunnit förr så hör hon ju på sätt och vis till bubblan (och framför allt gör hennes låtskrivare det) och representerar inte någon förnyelse direkt, men om låten faktiskt blir en stor hit så kan det kanske medföra att bubblan flyter ihop lite mer med ”världen utanför” och får respekt därifrån. Skulle ju vara trevligt i så fall.
Men jag ska inte gå händelserna för mycket i förväg. Vi får väl först se vad som händer under lördagskvällen. Kanske har jag misstagit mig och det är trots allt en jätteskräll på lut?

P.S. Nej, det var inte möjligt för mig att skriva ett kort inlägg! 😊

Juryn motverkade ”maskotfaktorn” – reflektioner efter MF-finalen 2022

Puh! Där undgick precis Sverige en katastrof.
Ja, eller katastrof är kanske att ta i. Dels är förvisso inte en missad Eurovision-final fullt så katastrofal som att t.ex. bli invaderad av Ryssland, dels vore det på sitt sätt bara nyttigt för Sveriges uppblåsta ego om vi torskade i Eurovision någon gång. Men samtidigt skulle det vara tråkigt om det hände, och jobbigt att behöva lugna ner ilskna svenskar i sociala medier … svenska folkets tolerans och samhörighetskänsla med våra ”närbelägna” europeiska grannfolk är, för att uttrycka sig milt, inte riktigt så stor i musiktävlingssammanhang som när de är drabbade av krig. Så jag andas i alla fall ut åt att vi nu med största sannolikhet undviker den konfrontationen i år också.
Vad syftar jag då på?
Jo, att om Sveriges TV-tittare hade fått bestämma själva, så hade det tydligen blivit Anders Bagge som vi skickat till ESC i Turin. Det var den internationella juryn som satte stopp för detta, då de en stund tidigare givit Bagge så pass få poäng att han trots sina högsta tittarpoäng inte gick förbi Cornelia Jakobs. Resultatet blev alltså att Cornelia, som var tvåa hos tittarna och etta hos juryn, vann alltihop sammanlagt. Det har hänt ett par gånger tidigare att jurygruppernas favorit blivit vinnare, t.ex. 2013 och 2017, och nu hände det alltså igen, till förargelse för många men till glädje bl.a. för mig.

I vanliga fall brukar jag förespråka att Melodifestivalen borde krympa ner den internationella juryn till bara ett par enstaka grupper, så att tittarna får mycket mer inflytande och juryn mer av en rådgivande funktion. Det tycker jag egentligen fortfarande. Jag anser att det bästa är om svenska folket (och folken i alla de andra länderna) själva får bestämma vad de är på humör för att skicka. Det blir mycket mer variation, originalitet och kul grejer då än om internationella juryer anpassar och likriktar startfälten efter ”vad som passar för Eurovision”. Men samtidigt måste jag ju medge att det rent praktiskt och taktiskt sett kan ha sina poänger när det blir som det blev igår och juryn så att säga ingriper när folket saknar vett.
Det finns nämligen en faktor, som Christer Björkman faktiskt också nämner lite grann i sin läsvärda självbiografi Generalen, och det är att det ibland händer att folket i ett land av diverse interna och sentimentala skäl sluter upp bakom en artist som de själva har någon särskild anknytning till, men som de inte inser att resten av Europa inte alls kommer att begripa sig på. Det kan vara att det är en artist som är väldigt folkkär sedan tidigare eller som har något slags ”sad backstory” eller annat som gör att hen är en speciell profil inom landet, men bara där. Björkman återger i sin bok ett exempel han var med om från Tyskland, där han desperat (och förgäves) försökte övertyga tyskarna om att de var på fel spår: ”Hon är ju så rar och tänk att hon blev upptäckt i en karaokebar …” ”Nej, nej, ni tänker fel, det är ju den andra låten som kommer att fungera!” Tittarna röstar så att säga fram en maskot istället för ett bidrag. Man kan kanske kalla det för ”maskotfaktorn”?
Så tycker jag att det är lite grann med Anders Bagge, en välkänd mysfarbror till mediagestalt från andra sammanhang och med lite av ett ”inhemskt narrativ” som väcker folks känslor. ”Ja men det är ju så fint att han har scenskräck och så är han med här i alla fall …”
Visst, han sjöng bra och låten var verkligen inte det värsta man hört, men jag misstänker kraftigt att Bagge inte hade funkat utanför Sverige – särskilt inte som just den sortens svulstiga insats av manlig sångare har mycket lätt att trampa över en gräns i Eurovision och uppfattas som pekoral och då floppa. Jag tror därför att juryn gjorde oss en tjänst nu på lördagskvällen när de stoppade vår maskot: det räckte att han fick ett intyg på svenska folkets kärlek, han behövde inte vinna också.
Fortfarande är det väl i längden att föredra att Sveriges tittare bestämmer själva, och det har sin tjusning att vi kan få för oss att skicka vilka galenskaper som helst, men eftersom jag alltjämt inte tror att vi är mogna nog att ta ett nederlag i ESC så blev det kanske (rent praktiskt sett, som sagt) bäst så här just nu.

Som det nu blev så vann istället Cornelia Jakobs, och jag riktar ett stort grattis till henne och känner mig rätt nöjd med detta resultat för egen del.
Allra roligast hade det förstås varit om Medina hade vunnit, för då hade vi skickat ett svenskspråkigt bidrag till Eurovision och till på köpet ett väldigt medryckande sådant – helt annorlunda mot andra bidrag från Sverige. Men jag var hela tiden medveten om att det inte skulle gå, det var osannolikt att vare sig tittare eller jury skulle kunna ha Medina allra överst, och då går det lika bra med Cornelia som var mitt andrahandsval (och som jag tippade som vinnare i mitt förra inlägg, jag tippade rätt, märk väl! 😊).
Jag tycker också att Cornelia i många avseenden är en bra och lämplig vinnare. Hon är den första kvinnliga artist vi representeras av sedan 2014 (om man undantar The Mamas 2020, men de fick ju aldrig tävla) och bara det är ju positivt. Sedan har hon, även om hon inte sticker ut fullt så mycket som Medina hade gjort, ett eget uttryck som Sverige har saknat ute i ESC i ett antal år nu. Man får gå tillbaka till Frans 2016, kanske längre, för att hitta något lika särpräglat. Faktum är att jag tycker att Cornelia påminner en del om Loreen med ”Euphoria” … det finns paralleller, med en ensam tjej som hasar omkring barfota och sjunger mycket innerligt och känslosamt, i en låt som är en intressant kombination av lugnare stämning och suggestivt dunkadunk. Det som saknas är väl snön och en mystisk danspartner, och ”Euphoria” är dessutom onekligen en starkare låt än ”Hold Me Closer”, så man kan väl säga att Sveriges bidrag i år är lite ”Euphoria light”. Men Cornelia gör ändå väldigt bra ifrån sig, låten växer för mig hela tiden, och jag gillar särskilt det lite hesa i hennes röst när hon tar i genom de allra mest desperata delarna.
Jag tror inte alls att vi kommer att misslyckas med detta i Turin. Vinner tror jag väl knappast att Cornelia gör, men hon kan nog komma bra nära, och en finalplats känner jag mig säker på – kanske med mer stöd från tittarna den här gången än vi annars har fått på sistone. Det känns alltså som 2022 års bidrag från Sverige, trots den mediokra standarden på årets Melodifestival, kan bli ett visst steg framåt.

Även andra detaljer vittnar om att vår uttagning kanske kan ta en annan och bättre riktning från och med nu. Vi ska lägga märke till att topptrion Cornelia, Anders Bagge och Medina var artister som debuterade i tävlingen (Cornelia deltog förvisso med Love Generation 2011 och 2012, men debuterade solo nu) och att flera av ”de där som redan varit med en massa gånger” fick tämligen låga poäng av i synnerhet tittarna: Robin Bengtsson, Anna Bergendahl, John Lundvik. Det kan tyda på en viss mättnad på det gamla, att det finns en efterfrågan på något nytt. Hoppas verkligen att SVT med nuvarande tävlingsproducent Karin Gunnarsson i spetsen tar fasta på detta och spetsar till arbetet med artistrekryteringen till nästa år.
Värt att nämna är också att jurygrupperna nu verkar ha fått upp ögonen för musik på svenska, då juryn på det hela taget röstade mer på de tre svenskspråkiga bidragen än vad tittarna gjorde. Om man tänker på förra årets tendens ute i Europa, att bidrag på det egna språket tas väl emot (vilket framför allt tog sig uttryck i Italiens vinst med ”Zitti e buoni”) så kanske även detta är något att fundera på. Håll upp fingret i luften lite, SVT, och känn vart det blåser, så kanske Melodifestivalen snart kan sluta bli en stor bökig apparat för inbördes beundran och istället bli en intressant tillställning som speglar sin samtid.

Apropå juryn och hur de röstade så var det väl annars knappast någon som inte märkte hur spretig den röstningen var. Det är vi visserligen vana vid, att det är oförutsägbart, men det slogs nog närmast något rekord i år. Allra mest anmärkningsvärda var Tjeckien, då de helt otippat gav tolv poäng till Theoz och ingenting alls till Cornelia … hur ända in i självaste Bert Karlsson kunde det bli så? Jag misstänker nästan att Tjeckien begick misstaget att vända sin poänglista upp och ner – det skulle inte vara första gången det händer i så fall, då det i Eurovision ibland är enskilda jurymedlemmar eller hela jurygrupper som klantar sig just på det sättet. Alternativt är det som någon konspiratorisk kommentator föreslog, att Tjeckien som är i samma semifinal som Sverige i Turin var så sluga att de på ren taktik röstade ”tvärtom” för att försöka ordna sämsta tänkbara motstånd från Sverige. (Men jag tror nog på det första alternativet ändå.) I vilket fall visar det att det kanske i själva verket skulle ha blivit Cornelia som fick den tolvpoängaren också, och då stabiliseras ju juryernas poänggivning en aning. Jag tycker också att det sammantaget, trots spretigheten, var ganska klart att hon var favorit för jurymedlemmarna ute i Europa.
Tittarna för sin del föredrog alltså Bagge med 90 poäng, medan Cornelia var god tvåa med 70 och Klara Hammarström och Medina båda fick 56. Tone Sekelius fick också en rätt hög siffra (53), men alla de andra fick betydligt lägre poängantal … tittarna delade upp startfältet i en tydlig övre och undre del i år (och det var på ett ungefär förhandsfavoriterna som återfanns i den övre). Appröstandet medför tydligen inte längre att poängfördelningen blir jämnt utbredd, sannolikt på grund av det nuvarande systemet med att omvandla hjärtan till poäng per åldersgrupp. I övrigt kan jag inte säga så mycket om tittarpoängen eftersom de fullständiga siffrorna inte kommit än, men jag tror ändå inte det hade varit så mycket att tillägga. Möjligen att det är lite förvånande att Anders Bagge nu rimligen fick en del poäng även från de lägsta åldersgrupperna, vilket jag inte riktigt trodde.

Nu börjar det bli dags att runda av, men ytterligare en sak vill jag kommentera och det är det stora intresset för Melodifestivalen bland utländska Eurovision-fans – vilket vi ju också fick se en liten glimt av igår, då de engelskspråkiga kommentatorerna hamnade i bild i sitt bås. (Jag fick till på köpet en ytterligare inblick, då min hustru under sändningen följde en utländsk MF-tråd på Reddit med mängder av uppspelta reaktioner från MF-nördar i hela Europa.)
Det är väl trevligt att folk från andra länder är intresserade av Mello, men samtidigt är jag lite bekymrad över effekterna. Enligt min egen åsikt som jag framfört tidigare var årets upplaga av Melodifestivalen inte särskilt bra utan tvärtom tämligen fantasi- och inspirationslös (även om den slutliga vinnaren var ett av undantagen), och det finns många med koll i Sverige som håller med mig om det. När en massa utländska fans däremot hänfört dyrkar Mello och höjer tävlingen till skyarna och tycker att den är standard för alltihop och det är så här en musiktävling ska vara och det är svenskarna som är proffsen, blir det liksom en ond cirkel av skeva perspektiv. Fansen i fråga lever så att säga i något slags illusion och kommer naivt in i vår uttagning och uppfattar den som mycket bättre än den i själva verket är. Vilket är till stor skada för alla andra länders uttagningar som då fördomsfullt får lägre status – på Reddit igår följdes t.ex. Islands Söngvakeppni-final inte tillnärmelsevis lika mycket som MF – och SVT för sin del tror kanske att allt är bra och inget behöver ändras, vilket verkligen inte är fallet. Framför allt känns det för mig mycket osunt att Sverige låter sig beundras av Europa men inte alls visar samma intresse tillbaka. Sådan Sverigecentrering är inte bra i längden, det tycker jag verkligen inte, så svensk jag är.

Hur tråkig årets MF-upplaga än var – utom för de utländska fansen då – så har den nu i alla fall resulterat i ett bra bidrag från oss i Turin: en bra låt med en bra artist i en bra show. Nu börjar det roliga på allvar, som jag brukar säga, och jag har på känn att Eurovision-veckan borta i Italien kommer att bli en mycket välkommen ljusglimt i ett Europa som i övrigt känns väldigt mörkt just nu. Ja, såvida nu inte Ryssland sabbar alltihop på något sätt (sura över att de inte själva fick vara med …) så att det inte blir något av med ESC-nöjet heller. Men man får väl vara ironiskt optimistisk och tro på Eurovision-hatarna i det fallet när de säger att tävlingen är ett komplett meningslöst spektakel, för om det stämmer så gör ju inte Ryssland något för att stoppa den heller. 😊 Jag är i alla fall helt övertygad om att vi behöver en europeisk musiktävling som föda för själen i tuffa tider.
Snart börjar jag säkert återkomma med omdömen om Cornelia Jakobs medtävlare och kommentarer om annat som är på gång. Grattis än en gång till Cornelia och på återseende!

Inför Melodifestivalfinalen 2022: en klar favorit för mig, men en annan klar trolig vinnare

Så har turen kommit till Sverige att ha nationell final. Sist jag skrev här var det Finland som var på tapeten: där valde man inte helt oväntat The Rasmus att skicka till Turin, och denna helg är det vi på västra sidan om Östersjön som ska bestämma oss för något.
Årets Melodifestivalfinal avslutar en säsong som ärligt talat inte varit så mycket att hurra för. Den inleddes fullständigt katastrofalt, med en första deltävling som var så pinsamt dålig och misslyckad i alla avseenden att jag fick allvarliga existentiella funderingar över varför jag alls tittade. Menlösa bidrag, mängder av misstag i sändning, appstrul, fånigt upplägg, genanta pausinslag, osäkra programledarinsatser … allt var patetiskt, minst sagt. Efter detta har det tack och lov stabiliserat sig under följande deltävlingar, så till vida att Oscar Zia och hans medhjälpare faktiskt har växt in i sina roller en del och det tekniska har fungerat bättre – plus att det dykt upp vissa låtar som varit värda att ge åtminstone ett hjärta eller två. Men något bra melodifestivalår tycker jag fortfarande inte att det är, och så har det ju dessvärre också varit ett tag nu: en stadigt nedåtpekande kurva som inte tycks vända uppåt igen. Som jag redan varit inne på angående Finland så verkar de ha kommit in på en intressantare väg med UMK – om än i mindre skala – medan Melodifestivalen är ett vrålåk som går på tomgång. Ja, det gör det. De galna Eurovisionfansen som anser att MF är ett föredöme och den bästa av alla nationella uttagningar är kanske av en annan åsikt, men man ska nog vara just galen för att inte inse att energin har pyst ur tävlingen.

Detta märks också på att startfältet i lördagens MF-final är precis som det brukar vara numera, det vill säga övervägande jolmigt och ointressant, och utan överdrivet mycket variation. Snyggt gjorda låtar kanske, och på Spotify dominerar de ju (vilket man i SVT-kretsar på Twitter inte är sena att förtjust påpeka), men något nyskapande är vi inte i närheten av. Tiden då oväntade artister kunde pröva på tävlingen är sedan länge förbi.
Ja, med något enstaka undantag då. Det finns faktiskt ett bidrag i årets Mello som med lite god vilja kan anses vara framåtsträvande, och som är min överlägsna favorit som jag hoppas ska vinna – fast det gör den nog tyvärr inte. Vilket bidrag det är? Det ska jag strax berätta.

Vi kan helt enkelt dra igenom finalens startfält med mina små kommentarer om det.
1. Klara Hammarström – ”Run To The Hills”. Det känns lite sorgligt att den enda chansen att få med något rockanknutet i en nutida Mellofinal är att ta in en låt som lånat sin titel från Iron Maiden. 😊 Men ja, jo, Klara inleder alltså med ett stycke dansgolvspop, som flera bedömare har jämfört med Timoteij, vilket jag inte alls kan förstå (var finns det etnoaktiga?). Det är en fartig sak, melodiskt sett bättre än flera av de andra i samma genre i startfältet, men den griper inte tag i mig och det har inte heller Klara som artist lyckats göra på alla de gånger (är det tre nu?) som hon varit med. Trots de märkliga klädkreationer hon jämt uppträder i.
2. Theoz – ”Som du vill”. Charmig liten gosse som har kul på scen och förmodligen är i final mest på grund av de två faktorerna. Att han sjunger på svenska är ett plus, men å andra sidan känns det som man hört den sortens svenskspråkiga pop rätt mycket innan.
3. Anna Bergendahl – ”Higher Power”. Blekare än de låtar hon haft med tidigare: man anar fortfarande en lätt impuls av country, men det mesta av detta kommer bort i en allmängiltig produktion. Alltid tråkigt att Anna med sin utmärkta röst inte får tillfälle att göra något mer eget. Här är det mest bara dekoren med de stora hästarna som känns som behållningen.
4. John Lundvik – ”Änglavakt”. Svenskspråkiga bidrag uppskattar jag alltid numera, och det är en trevlig gest av John att ta steget och byta språk den här gången. Tyvärr är låten en rätt intetsägande ballad (som lika gärna skulle ha varit skriven av Ingela Pling Forsman på flumhumör) som inte får till den rätta känslan trots innerliga försök.
5. Tone Sekelius – ”My Way”. Inte för att jag vill vara elak, men på något sätt känns detta mer som en schlagerdiscoklädd Pride-manifestation än som en riktig låt. Refrängen är väl för all del lite klämmig, men inte tillräckligt … jag blir tyvärr liksom mest bara blasé av hela konceptet.
6. Anders Bagge – ”Bigger Than The Universe”. Stundtals en ganska mäktig sak, där Idol-jurymedlemmen som tagit ner så många hoppfulla sångare på jorden visar att han faktiskt äger en stor sångröst för egen del (om han nu inte blivit lead-dubbad jättemycket). Det blir pampigt när kompet dundrar på och en barnkör också kommer in. Även denna räknas till favoriterna, men är det verkligen trovärdigt att skicka en figur som Bagge – mer en mediaprofil än en artist – till Turin …?
7. Robin Bengtsson – ”Innocent Love”. Den här killen har aldrig lyckats göra något intryck på mig, det känns som han åtminstone måste ha ett rullband att gå på för att bli ihågkommen … och här när han inte har det så återstår inget annat än en vanlig medioker poplåt, The Weeknd-inspirerad förvisso, men ändå tråkig. Ett typiskt sådant bidrag som inte ens kommer sist utan bara näst sist.
8. Faith Kakembo – ”Freedom”. Lite omväxling blir det förstås alltid när vi får oss gospelsoul till livs. Faiths sång är inte att klaga på, det här är bland det stilfullaste i kvällens uppbåd, men som alltid när det gäller gospel så är det mer känsla än komplett låt över alltihop.
9. Liamoo – ”Bluffin”. Liam gjorde en riktigt bra duett med Hanna Ferm i ”Hold You” häromåret och borde nästan ha vunnit den gången. Nu sjunger han på egen hand och det har blivit i det närmaste totalt menlöst. Det här är pop. Punkt. Ridå.
10. Cornelia Jakobs – ”Hold Me Closer”. I den katastrofala deltävling 1 befann jag mig så djupt nedgrävd i skämskudden att jag just då bara vagt uppfattade att ”melodi nummer sex ändå var rätt okej” och att om det fanns någon ljusglimt i programmet så var det den. Efter detta har jag fått medge att Cornelias låt inte bara är helt okej utan faktiskt rätt bra också. Mycket för att hon kommer in med ett lite eget uttryck och en annan stil mitt i all slätstruken samtidspop. Det är mer i samma fack som Lana Del Rey eller något … och Cornelia gör en snygg sång- och sceninsats. Detta är mångas favorit, och jag blir nog också rätt nöjd om den vinner, för då skickar Sverige trots allt något till Eurovision som både är en aning särpräglat och som kan få en bra placering. Men någon ”Euphoria” är den inte.
11. Cazzi Opeia – ”I Can’t Get Enough”. Syntinfluenser finns det så det räcker och blir över i nutida popproduktion, men det är först när syntljuden används mer kreativt (som på 80-talet) som det blir njutbart. Det tycker jag det är i någon mån här, faktiskt. Rätt balans mellan blippande och syntstråkar, och så Cazzi Opeias lätt ylande sång i refrängen. Fortfarande ingen jättehöjdare men en av de fyra bästa.
12. Medina – ”In i dimman”. Här har vi den – min stora favorit för i år, den enda som fick mig att direkt känna ”wow!” när jag hörde den i deltävlingen. Och det beror mycket på att här kommer, för en gångs skull, en riktigt stark melodi som man kan gnola på … de andra låtarna saknar faktiskt det på något sätt. Refrängen till ”In i dimman” har en härlig blandning av vemod och partystämning, och en orientalisk influens som får mig att associera bl.a. till Israels nationalsång … Tutandet på österländsk saxofon (eller vad det är) förbättrar det hela ytterligare. Ja, jag diggar låten skarpt – vilket jag inte hade väntat mig först – och tycker till råga på allt att Medina i år är det närmaste SVT kommer att ha ”lockat någon som inte är så mycket för Mello-sammanhang annars”. Det sticker ut. Det är på svenska. Och i Eurovision skulle det vara en frisk fläkt. Jag ser mycket gärna att Medina vinner, men det är väl knappast lönt att hoppas … inte minst som de nu har fått gå ut sist, den placering som SVT oblygt tilldelar ”partylåtar på svenska som inte är med för att vinna”.

Det här var allesammans, och den vinnare jag önskar mig för egen del är alltså Medina, i andra hand Cornelia Jakobs – och det senare känns betydligt mer realistiskt.
Ja, för hur kan det då tänkas gå? Förståsigpåarna verkar anse att det kommer att bli en kamp mellan Cornelia, Anders Bagge och Klara Hammarström; jag har faktiskt sett en analytiker påstå att Liamoo kan ha en chans också, men det tror jag inte för ett ögonblick på. Jag är böjd att hålla med om att det blir någon av de andra tre. Medina kan möjligen vara en dark horse, men jag har svårt att tro att de internationella jurygrupperna är inne på det spåret och det blir nog inte tillräckligt många bland tittarna heller.
För en del har det kommit som en överraskning att Klara får gå ut först av alla, och de verkar inte räkna med henne längre av det skälet. Jag tror dock att hon är med i spelet ändå. Förr i tiden var det faktiskt ganska vanligt att startnummer 1 vann – det hände både 1999, 2002, 2003, 2005 och 2008 (statistiknörden talar!), och på den tiden brukade också Christer Björkman placera någon favorit just som nummer ett … tills han så småningom lade av med det, sannolikt för att han började lägga märke till att startnummer ett sällan funkade särskilt bra i Eurovision och fick för sig att samma sak då borde gälla för Melodifestivalen. (Den karlens hantering av startnummer, med allt vad det inneburit av självuppfyllande profetior och förutsägbarhet, är egentligen helt skandalös.) Nu är det andra som sätter startordningen och de kanske tänker lite mer i andra banor, även om det är uppenbart att Björkman skolat in dem i sina principer på andra punkter. Summa summarum så räknar jag alltjämt Klara som en favorit, men tycker att hon saknar något i jämförelse med Cornelia, vilket tittarna men i synnerhet juryn nog kan hålla med om. Även Bagge känns det som att han knappast kan slå i alla läger på det sätt som kommer att krävas på lördag kväll. Nej, jag tror att Cornelia har mycket goda chanser att ta hem det, både hos tittare och jury. Hon har något säreget. (Och om vi ska tänka taktiskt så tror jag att hennes bidrag dessutom är det enda som vi kan känna oss någorlunda säkra på finalplats med i Turin.)

När det gäller tittarrösterna så vet jag i skrivande stund inte om det kommer att bli presentation av dem en åldersgrupp i taget på poängtavlan, som i deltävlingarna, eller om tittarna avslöjas i klump nu igen, men jag hoppas verkligen på det förstnämnda. Jag har försökt fundera på om fördelningen av poäng efter åldersgrupperna kan påverka utgången på något sätt jämfört med förr när allting ackumulerades, men det är hopplöst att försöka räkna på. Möjligen att det blir ännu viktigare att ett bidrag slår an i samtliga åldrar för att det ska kunna komma först. Det talar i så fall inte för Medina, men för Cornelia och Klara, förmodligen.
Angående juryn så har SVT tyvärr behållit samma koncept som tidigare och låtit jurygrupperna vara lika många till antalet som tittargrupperna. Jag hade hoppats på en något mindre andel jury den här gången (som de har gjort i Finland!) men det är alltså fortfarande 50-50. Och de länder som är med har som vanligt en kraftig övervikt mot Västeuropa och västvärlden: Nederländerna, Finland, Spanien, Australien, Irland, Israel, Italien, samt Tjeckien som är det enda land som känns en aning som ”öst”. Jag har därför som vanligt mina tvivel om det urvalets lämplighet och representativitet, men nu är det som det är och med de länder vi har fått med oss är det också troligt att Cornelia och Klara får en hel del röster. Kanske att juryerna gillar Faith Kakembo lite mer än vad tittarna gör, men det är inte säkert. Medina lär i alla fall inte få mer än spretpoäng av dem.

Lite tråkigt är det att inte Ukraina är med bland juryländerna, det hade ju verkligen blivit ett rörande inslag om man kunnat anropa dem under röstningen … men det hade väl inte varit så lätt att genomföra förstås.
Däremot skulle det inte alls förvåna mig om Ukraina ändå uppmärksammas under finalkvällen, och då genom att 2016 års ESC-vinnare Jamala dyker upp. Det gjorde hon nämligen i Tysklands uttagning för någon vecka sedan, och det känns som att SVT både vill och borde ta chansen att plocka upp henne till Stockholm. Om det nu är möjligt alltså. Det vore onekligen känslosamt att se och höra Jamala sjunga ”1944” på nytt, med allt vad den låten betyder och innebär, och i nuvarande sammanhang.

Men vi får väl se vad som händer. När det gäller röstningen förväntar jag mig alltså inte att det blir överdrivet dramatiskt i år. Själv ska jag reservera alla mina hjärtan för Medina och ingen annan, men jag är fullt inställd på att Cornelia Jakobs får lyfta trofén och åka till Turin.
Och nu märker jag att jag redan har skrivit alltför mycket om något som egentligen fortfarande känns som en svag tillställning jämfört med stora Eurovision. Jag slutar här, och försöker ändå se positivt på det hela … vi har ju inga direkt dåliga låtar bland de tolv, det är någorlunda ordentlig publik igen, kanske har SVT lyckats få till en smakfull avslutningsshow med bra inslag, och med rätt resultat och signaler går det kanske att vända utvecklingen.