Årets Melodifestivalfinal avslutar en säsong som ärligt talat inte varit så mycket att hurra för. Den inleddes fullständigt katastrofalt, med en första deltävling som var så pinsamt dålig och misslyckad i alla avseenden att jag fick allvarliga existentiella funderingar över varför jag alls tittade. Menlösa bidrag, mängder av misstag i sändning, appstrul, fånigt upplägg, genanta pausinslag, osäkra programledarinsatser … allt var patetiskt, minst sagt. Efter detta har det tack och lov stabiliserat sig under följande deltävlingar, så till vida att Oscar Zia och hans medhjälpare faktiskt har växt in i sina roller en del och det tekniska har fungerat bättre – plus att det dykt upp vissa låtar som varit värda att ge åtminstone ett hjärta eller två. Men något bra melodifestivalår tycker jag fortfarande inte att det är, och så har det ju dessvärre också varit ett tag nu: en stadigt nedåtpekande kurva som inte tycks vända uppåt igen. Som jag redan varit inne på angående Finland så verkar de ha kommit in på en intressantare väg med UMK – om än i mindre skala – medan Melodifestivalen är ett vrålåk som går på tomgång. Ja, det gör det. De galna Eurovisionfansen som anser att MF är ett föredöme och den bästa av alla nationella uttagningar är kanske av en annan åsikt, men man ska nog vara just galen för att inte inse att energin har pyst ur tävlingen.
Ja, med något enstaka undantag då. Det finns faktiskt ett bidrag i årets Mello som med lite god vilja kan anses vara framåtsträvande, och som är min överlägsna favorit som jag hoppas ska vinna – fast det gör den nog tyvärr inte. Vilket bidrag det är? Det ska jag strax berätta.
Vi kan helt enkelt dra igenom finalens startfält med mina små kommentarer om det.
1. Klara Hammarström – ”Run To The Hills”. Det känns lite sorgligt att den enda chansen att få med något rockanknutet i en nutida Mellofinal är att ta in en låt som lånat sin titel från Iron Maiden. 😊 Men ja, jo, Klara inleder alltså med ett stycke dansgolvspop, som flera bedömare har jämfört med Timoteij, vilket jag inte alls kan förstå (var finns det etnoaktiga?). Det är en fartig sak, melodiskt sett bättre än flera av de andra i samma genre i startfältet, men den griper inte tag i mig och det har inte heller Klara som artist lyckats göra på alla de gånger (är det tre nu?) som hon varit med. Trots de märkliga klädkreationer hon jämt uppträder i.
2. Theoz – ”Som du vill”. Charmig liten gosse som har kul på scen och förmodligen är i final mest på grund av de två faktorerna. Att han sjunger på svenska är ett plus, men å andra sidan känns det som man hört den sortens svenskspråkiga pop rätt mycket innan.
3. Anna Bergendahl – ”Higher Power”. Blekare än de låtar hon haft med tidigare: man anar fortfarande en lätt impuls av country, men det mesta av detta kommer bort i en allmängiltig produktion. Alltid tråkigt att Anna med sin utmärkta röst inte får tillfälle att göra något mer eget. Här är det mest bara dekoren med de stora hästarna som känns som behållningen.
4. John Lundvik – ”Änglavakt”. Svenskspråkiga bidrag uppskattar jag alltid numera, och det är en trevlig gest av John att ta steget och byta språk den här gången. Tyvärr är låten en rätt intetsägande ballad (som lika gärna skulle ha varit skriven av Ingela Pling Forsman på flumhumör) som inte får till den rätta känslan trots innerliga försök.
5. Tone Sekelius – ”My Way”. Inte för att jag vill vara elak, men på något sätt känns detta mer som en schlagerdiscoklädd Pride-manifestation än som en riktig låt. Refrängen är väl för all del lite klämmig, men inte tillräckligt … jag blir tyvärr liksom mest bara blasé av hela konceptet.
6. Anders Bagge – ”Bigger Than The Universe”. Stundtals en ganska mäktig sak, där Idol-jurymedlemmen som tagit ner så många hoppfulla sångare på jorden visar att han faktiskt äger en stor sångröst för egen del (om han nu inte blivit lead-dubbad jättemycket). Det blir pampigt när kompet dundrar på och en barnkör också kommer in. Även denna räknas till favoriterna, men är det verkligen trovärdigt att skicka en figur som Bagge – mer en mediaprofil än en artist – till Turin …?
7. Robin Bengtsson – ”Innocent Love”. Den här killen har aldrig lyckats göra något intryck på mig, det känns som han åtminstone måste ha ett rullband att gå på för att bli ihågkommen … och här när han inte har det så återstår inget annat än en vanlig medioker poplåt, The Weeknd-inspirerad förvisso, men ändå tråkig. Ett typiskt sådant bidrag som inte ens kommer sist utan bara näst sist.
8. Faith Kakembo – ”Freedom”. Lite omväxling blir det förstås alltid när vi får oss gospelsoul till livs. Faiths sång är inte att klaga på, det här är bland det stilfullaste i kvällens uppbåd, men som alltid när det gäller gospel så är det mer känsla än komplett låt över alltihop.
9. Liamoo – ”Bluffin”. Liam gjorde en riktigt bra duett med Hanna Ferm i ”Hold You” häromåret och borde nästan ha vunnit den gången. Nu sjunger han på egen hand och det har blivit i det närmaste totalt menlöst. Det här är pop. Punkt. Ridå.
10. Cornelia Jakobs – ”Hold Me Closer”. I den katastrofala deltävling 1 befann jag mig så djupt nedgrävd i skämskudden att jag just då bara vagt uppfattade att ”melodi nummer sex ändå var rätt okej” och att om det fanns någon ljusglimt i programmet så var det den. Efter detta har jag fått medge att Cornelias låt inte bara är helt okej utan faktiskt rätt bra också. Mycket för att hon kommer in med ett lite eget uttryck och en annan stil mitt i all slätstruken samtidspop. Det är mer i samma fack som Lana Del Rey eller något … och Cornelia gör en snygg sång- och sceninsats. Detta är mångas favorit, och jag blir nog också rätt nöjd om den vinner, för då skickar Sverige trots allt något till Eurovision som både är en aning särpräglat och som kan få en bra placering. Men någon ”Euphoria” är den inte.
11. Cazzi Opeia – ”I Can’t Get Enough”. Syntinfluenser finns det så det räcker och blir över i nutida popproduktion, men det är först när syntljuden används mer kreativt (som på 80-talet) som det blir njutbart. Det tycker jag det är i någon mån här, faktiskt. Rätt balans mellan blippande och syntstråkar, och så Cazzi Opeias lätt ylande sång i refrängen. Fortfarande ingen jättehöjdare men en av de fyra bästa.
12. Medina – ”In i dimman”. Här har vi den – min stora favorit för i år, den enda som fick mig att direkt känna ”wow!” när jag hörde den i deltävlingen. Och det beror mycket på att här kommer, för en gångs skull, en riktigt stark melodi som man kan gnola på … de andra låtarna saknar faktiskt det på något sätt. Refrängen till ”In i dimman” har en härlig blandning av vemod och partystämning, och en orientalisk influens som får mig att associera bl.a. till Israels nationalsång … Tutandet på österländsk saxofon (eller vad det är) förbättrar det hela ytterligare. Ja, jag diggar låten skarpt – vilket jag inte hade väntat mig först – och tycker till råga på allt att Medina i år är det närmaste SVT kommer att ha ”lockat någon som inte är så mycket för Mello-sammanhang annars”. Det sticker ut. Det är på svenska. Och i Eurovision skulle det vara en frisk fläkt. Jag ser mycket gärna att Medina vinner, men det är väl knappast lönt att hoppas … inte minst som de nu har fått gå ut sist, den placering som SVT oblygt tilldelar ”partylåtar på svenska som inte är med för att vinna”.
Det här var allesammans, och den vinnare jag önskar mig för egen del är alltså Medina, i andra hand Cornelia Jakobs – och det senare känns betydligt mer realistiskt.
Ja, för hur kan det då tänkas gå? Förståsigpåarna verkar anse att det kommer att bli en kamp mellan Cornelia, Anders Bagge och Klara Hammarström; jag har faktiskt sett en analytiker påstå att Liamoo kan ha en chans också, men det tror jag inte för ett ögonblick på. Jag är böjd att hålla med om att det blir någon av de andra tre. Medina kan möjligen vara en dark horse, men jag har svårt att tro att de internationella jurygrupperna är inne på det spåret och det blir nog inte tillräckligt många bland tittarna heller.
För en del har det kommit som en överraskning att Klara får gå ut först av alla, och de verkar inte räkna med henne längre av det skälet. Jag tror dock att hon är med i spelet ändå. Förr i tiden var det faktiskt ganska vanligt att startnummer 1 vann – det hände både 1999, 2002, 2003, 2005 och 2008 (statistiknörden talar!), och på den tiden brukade också Christer Björkman placera någon favorit just som nummer ett … tills han så småningom lade av med det, sannolikt för att han började lägga märke till att startnummer ett sällan funkade särskilt bra i Eurovision och fick för sig att samma sak då borde gälla för Melodifestivalen. (Den karlens hantering av startnummer, med allt vad det inneburit av självuppfyllande profetior och förutsägbarhet, är egentligen helt skandalös.) Nu är det andra som sätter startordningen och de kanske tänker lite mer i andra banor, även om det är uppenbart att Björkman skolat in dem i sina principer på andra punkter. Summa summarum så räknar jag alltjämt Klara som en favorit, men tycker att hon saknar något i jämförelse med Cornelia, vilket tittarna men i synnerhet juryn nog kan hålla med om. Även Bagge känns det som att han knappast kan slå i alla läger på det sätt som kommer att krävas på lördag kväll. Nej, jag tror att Cornelia har mycket goda chanser att ta hem det, både hos tittare och jury. Hon har något säreget. (Och om vi ska tänka taktiskt så tror jag att hennes bidrag dessutom är det enda som vi kan känna oss någorlunda säkra på finalplats med i Turin.)
När det gäller tittarrösterna så vet jag i skrivande stund inte om det kommer att bli presentation av dem en åldersgrupp i taget på poängtavlan, som i deltävlingarna, eller om tittarna avslöjas i klump nu igen, men jag hoppas verkligen på det förstnämnda. Jag har försökt fundera på om fördelningen av poäng efter åldersgrupperna kan påverka utgången på något sätt jämfört med förr när allting ackumulerades, men det är hopplöst att försöka räkna på. Möjligen att det blir ännu viktigare att ett bidrag slår an i samtliga åldrar för att det ska kunna komma först. Det talar i så fall inte för Medina, men för Cornelia och Klara, förmodligen.
Angående juryn så har SVT tyvärr behållit samma koncept som tidigare och låtit jurygrupperna vara lika många till antalet som tittargrupperna. Jag hade hoppats på en något mindre andel jury den här gången (som de har gjort i Finland!) men det är alltså fortfarande 50-50. Och de länder som är med har som vanligt en kraftig övervikt mot Västeuropa och västvärlden: Nederländerna, Finland, Spanien, Australien, Irland, Israel, Italien, samt Tjeckien som är det enda land som känns en aning som ”öst”. Jag har därför som vanligt mina tvivel om det urvalets lämplighet och representativitet, men nu är det som det är och med de länder vi har fått med oss är det också troligt att Cornelia och Klara får en hel del röster. Kanske att juryerna gillar Faith Kakembo lite mer än vad tittarna gör, men det är inte säkert. Medina lär i alla fall inte få mer än spretpoäng av dem.
Lite tråkigt är det att inte Ukraina är med bland juryländerna, det hade ju verkligen blivit ett rörande inslag om man kunnat anropa dem under röstningen … men det hade väl inte varit så lätt att genomföra förstås.
Däremot skulle det inte alls förvåna mig om Ukraina ändå uppmärksammas under finalkvällen, och då genom att 2016 års ESC-vinnare Jamala dyker upp. Det gjorde hon nämligen i Tysklands uttagning för någon vecka sedan, och det känns som att SVT både vill och borde ta chansen att plocka upp henne till Stockholm. Om det nu är möjligt alltså. Det vore onekligen känslosamt att se och höra Jamala sjunga ”1944” på nytt, med allt vad den låten betyder och innebär, och i nuvarande sammanhang.
Men vi får väl se vad som händer. När det gäller röstningen förväntar jag mig alltså inte att det blir överdrivet dramatiskt i år. Själv ska jag reservera alla mina hjärtan för Medina och ingen annan, men jag är fullt inställd på att Cornelia Jakobs får lyfta trofén och åka till Turin.
Och nu märker jag att jag redan har skrivit alltför mycket om något som egentligen fortfarande känns som en svag tillställning jämfört med stora Eurovision. Jag slutar här, och försöker ändå se positivt på det hela … vi har ju inga direkt dåliga låtar bland de tolv, det är någorlunda ordentlig publik igen, kanske har SVT lyckats få till en smakfull avslutningsshow med bra inslag, och med rätt resultat och signaler går det kanske att vända utvecklingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar