Israel i Eurovision: så här ser jag på det

Egentligen brukar jag inte uttala mig om konflikten mellan Israel och Palestina. Det är ett av några stycken ämnen som jag alltid försöker undvika att kommentera eller hamna i diskussioner om på sociala medier.
Men i årets ”Eurovision-rörelse” är det nästan omöjligt att engagera sig i tävlingen utan att åtminstone ha sagt något om hur man känner inför det där. Så jag ska ändå göra ett försök att förklara min attityd – eller mina attityder, för alldeles enkelt är det inte.
Fortfarande tänker jag försöka göra detta utan att säga alltför mycket om Mellanösternkonflikten i sig, för den vill jag som sagt inte debattera egentligen. Jag ska koncentrera mig just på Israels vara och inte vara i Eurovision och hur jag tänker där. I den mån det går att hålla detta åtskilt från själva konflikten.

Många anser som bekant att Israel inte borde få vara med i Eurovision i år, av samma skäl som Ryssland och Belarus inte är med längre – att det som staten Israel gör är oförenligt med Eurovision Song Contests anda och principer och att det oundvikligen på ett osmakligt sätt blir politik om man låter dem vara med.
Där tycker jag inledningsvis att visst, ja, det blir politik om Israel får vara med, men å andra sidan blir det i högsta grad politik om man tar beslutet att inte låta dem vara med också. Så den aspekten kan kvitta. Ibland är politiska signaler oundvikliga hur man än gör.

Om sedan Israels handlingar i Gaza är skäl nog att se landet som lika skurkaktigt som Ryssland och Belarus, och därmed anse att det har förverkat sin rätt att delta i ett fredens och vänskapens evenemang, det kan man ha olika åsikter om.
Och det är just att man kan ha olika åsikter om det som gör saken besvärlig. Det är förfärliga saker som pågår i Gaza, jag säger inte annat, men trots detta råder det ju fortfarande markant olika uppfattningar bland folk och politiker om huruvida Israel ska sättas i skampåle eller inte. Situationen är helt enkelt en annan än när Ryssland uteslöts ur Eurovision för två år sedan. Då var de allra flesta överens om att nej, det här går inte längre, Ryssland har gjort sig omöjliga. Likadant var det med Belarus; där var det visserligen inte någon invasion av ett grannfolk som föranledde uteslutningen, men EBU tröttnade på att Lukasjenko-diktaturen försökte utnyttja Eurovision för sina egna syften och hela Europa instämde och så fick belarusierna flyga och fara.
Nu är det alltså inte riktigt så med Israel, hur gärna man än skulle vilja ha det till det. Det är för mycket oenighet för att det ska gå att avkunna en objektiv dom att Israel gjort sig obehöriga för ESC. Särskilt med tanke på att ingen säger något om Azerbajdzjan, trots att det landet inte heller precis är några mästare på mänskliga rättigheter och precis har skrämt ut alla armenier ur Nagorno-Karabach. En omständighet som blivit totalt bortglömd efter den 7 oktober och som jag gärna vill lyfta. Om Israel ska uteslutas, då borde man alldeles definitivt ha vänt blicken mot Azerbajdzjan också.

Men om vi nu ska koncentrera oss på Israel så finns det i det fallet en tudelad opinion, och om man låter den ena eller andra sidan i debatten avgöra Israels Eurovision-existens så blir det därför i någon mån godtyckligt, och därför har vi inget annat val än att avgöra saken på andra och mer objektiva sätt.
Då får man lämpligast gå efter det där med sanktioner och sådant. Ryssland fick genast en massa sanktioner mot sig när de invaderade Ukraina, och har uteslutits från idrottsevenemang och allt möjligt. Fullt logiskt att de inte får delta i Eurovision då. Men har Israel blivit föremål för något liknande? Svar nej, det har de inte, de är fortfarande utan begränsning med i alla turneringar och tillställningar. Jag tycker därför, för min personliga del och i ett försök att vara saklig, att det är rimligt att de inte utesluts ur Eurovision heller. Om läget blir annorlunda på den här punkten längre fram kan det däremot förstås bli aktuellt (fortfarande rent objektivt sett från min sida), precis som med Jugoslavien. Det landet deltog i Eurovision 1992 trots att de just då börjat bomba Bosnien sönder och samman – men bara ett par veckor efter ESC belades de med sanktioner från FN och kastades bland annat ut ur fotbolls-EM (så att Danmark kom in som reserv och senare tog guld, det minns ni nog!). Då försvann också Jugoslavien från Eurovision, och hade sanktionerna kommit en aning tidigare så hade de inte varit med år 1992 heller. Likadant kan det givetvis bli med Israel, och då tänker jag för min del i så fall inte säga något om det, för då känns det rent sakligt sett logiskt att ge Israel respass.
Nu kan man förstås invända att i Israels fall så kommer de aldrig att drabbas av några sanktioner, eftersom det finns vissa länder (läs: USA) som jämt sätter P för sådant … och då borde EBU visa egen vilja och föregå med gott exempel … men jag tycker ändå principen att ”invänta andras sanktioner” håller. Det skulle nog räcka med att EU tar i med hårdhandskarna, för då kan diverse organisationer och idrottsförbund följa efter, som fallet var med Ryssland, och då hänger EBU också på.

En sista sida av saken är sedan det här med Belarus, som på de flesta områden inte har några sanktioner mot sig (de deltar fortfarande t.ex. i fotbollens EM- och VM-kval) men som ändå har förvisats ur Eurovision. Kan man inte utesluta Israel enligt en ”lex Belarus”?
Här är mitt svar nej, än så länge inte, men det är nog viktigt att hålla koll på vad som händer. Den största anledningen till att EBU kastade ut Belarus var ju att landet använde tävlingen som plattform för sin egen diktaturpropaganda – 2021 försökte de skicka ett Eurovision-bidrag som var ren Lukasjenko-dynga – och det finns vissa signaler på att liknande grejer pågår i Israel. Låten som Israel ska delta med nu i år hette från början ”October Rain”, vilket var en lite väl uppenbar vink tills de gick med på att ändra texten, och efter vad jag har förstått så var Israels artistuttagning till ESC en uppvisning i patriotism och militär närvaro (vilket fick ESC-nyhetssajten Eurovoix att börja utesluta Israel från sin nyhetsrapportering). Än har inte Israel gått över gränsen på det här området på det sätt som Belarus gjorde – jag tror Israel kanske är lite smartare än Belarus i det avseendet – men varningsflaggan finns. Går Israel för långt med att utnyttja Eurovision för egna uppviglande syften så kan det vara skäl att utesluta dem precis som Belarus, det håller jag med om.

Men sammanfattningsvis så är min syn på Israel i Eurovision, som läget är just nu, att så länge det inte är några officiella sanktioner mot landet (och så länge EBU tolererar Azerbajdzjan) så är jag rent formellt okej med att Israel deltar.

Rent formellt alltså.
Sedan är det en annan sak hur jag upplever allt det här rent känslomässigt. För på sätt och vis hade det varit skönast om Israel uteblivit, eftersom det hade blivit mycket lugnare då.
Jag tycker fortfarande att årets Eurovision-säsong har en ytterst olustig stämning över sig, och jag har stundtals varit inne på att inte ens titta när det är dags i maj. Även om jag inte hänger på dem som ropar om ”Eurovision Genocide Contest”, så känns det på något sätt väldigt fel att sitta och följa tävlingen samtidigt som allt elände och lidande pågår som värst i Gaza och det land som många ser som ansvarigt för detta finns med bland deltagarna under fröjd och gamman som om inget hänt. Och så känner jag faktiskt oavsett hur stor skuld Israel har i det hela. Det är delvis just det där att Israel får komma till tals, samtidigt som Palestina kommer bort under all konfetti, som gör att alltsammans blir skevt och snedvridet. I vanliga fall har jag ju ingenting emot att titta på Eurovision fastän det finns lidande på olika håll i Europa och världen (tänker man så kan man över huvud taget inte roa sig med någonting!), men just i det här fallet är det som att vi har en konflikt med två förlorarsidor där den ena sidan får komma till tals men inte den andra. Det är krig i Ukraina men det är en ljuspunkt för dem att vara med i Eurovision. När det var krig i Bosnien så var de på samma sätt ändå med i Eurovision. Armenien och Azerbajdzjan är ovänner men det gör inget när de båda är med i Eurovision. I Israel-Palestina-fallet kommer en av de båda lidande sidorna att inte ha något Eurovision att muntra upp sig med utan tvärtom döljas från det.
Det hade känts mycket bättre bara om Palestina varit representerat i årets tävling genom Island. Ja, så hade ju kunnat bli fallet. Island var väldigt nära att skicka den i landet bosatte palestinske artisten Bashar Murad till Malmö, och om de hade gjort det, då tror jag att det inte hade blivit bråk utan att det tvärtom hade kunnat få en intressant diplomatisk effekt på plats och att det gjutits olja på vågorna. Nu blev det inte så, och där tror jag att det var en möjlighet som gick förlorad.
Som det nu är så kommer jag, även om jag alltså formellt inte har något emot att Israel är med, att sitta vid TV:n och känna att någonting skaver med alltihop. Plus att jag kommer att vara ruskigt nervös över risken för dålig stämning, buanden, protestaktioner, sceninvasioner och i värsta fall attentat. Det sistnämnda skulle vara förfärligt, men risken är rätt hög som jag ser det … och det är inget man vill bevittna i direktsändning precis. Då känns det nästan som det vore bättre att avstå alltsammans.

Egentligen finns det ett rätt enkelt sätt att undvika sådan här olust till nästa år, och andra år.
Nämligen att EBU ändrar inställning och låter alla länder vara med.
Ja, jag önskar mig faktiskt det. Det är förvisso ett radikalt förslag och en omsvängning från min sida, och det skulle säkerligen svida för många att låta Ryssland och Belarus komma tillbaka, men på ett sätt tror jag det skulle vara till nytta om de fick det. Då får EBU också givetvis tumma på sina behörighetsregler och bjuda in Palestina att delta (om de nu skulle tacka ja), plus Kosovo.
Om Eurovision ska vara en tävling som sprider ljuset från fredens lykta, då är det mest logiskt om verkligen alla länder i och kring Europa får belysas av den lyktan, oavsett vad de har för stridigheter med varandra. Då slipper man också alla dessa diskussioner och resonemang om att ”de får vara med, de får inte vara med” som i slutändan alltid blir godtyckliga på något sätt. Låt alla vara med. Punkt.
Och om inte det funkar, om det inte går att åstadkomma den sortens förbrödring, då anser jag att hela Eurovision Song Contest får läggas på is i några år – tills läget har lugnat sig och Europa kan tåla varandra igen. Som man gjorde med idrotten under andra världskriget.
Så som det går till nu kan det i längden inte fortsätta hålla på.

Framställning till EBU – Petition to the EBU

Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket mer om Eurovision nu på ett tag, och det har jag inte gjort heller. Men för några veckor sedan skrev jag faktiskt en något annorlunda text i ämnet, och den lägger jag nu ut, för att eventuellt kanske få lite feedback på om den går att skicka till högre ort.
Det rör sig om en ”framställning”, petition som det heter på engelska – och jag har också skrivit den på engelska.
Saken är den att jag är ju, som en del kanske vet, av den mycket bestämda uppfattningen att det inte är bra när det är en massa ”svenskbidrag” i ESC, och över huvud taget när länder i hög grad tar hjälp av s.k. musikerproffs från andra länder istället för att försöka själva och lita på sin egen musikbransch. Det där är ett ämne som jag ofta återkommer till.
Nu fick jag för mig att skriva en framställning om den saken, som jag funderar på att skicka till någon på EBU.
Jag har inspirerats lite grann av de framställningar som vanligt folk brukar skriva till EU (och som jag översätter ibland på jobbet). Jag tänkte att om man kan skicka sådana framställningar till EU-myndigheterna, så borde det vara fullt rimligt, tillåtet och genomförbart att även göra det till en organisation som EBU och få sin fråga vederbörligen behandlad och besvarad.
Därför har jag skrivit nedanstående, och nu undrar jag alltså om detta är något jag kan skicka till Eurovisions högsta ort. Synpunkter mottages mycket gärna!
(Trots att jag är översättare från engelska är det inte bara möjligt utan fullt troligt att min engelska inte alltid är fullt korrekt, för är man svensk så är man. Men jag försökte ändå uttrycka mig så formellt och snyggt jag kunde.)


To whom it may concern at the EBU,

I would like to know the view of the EBU and/or the ESC Reference Group (or any other party concerned) on the increasing foreign involvement in the Eurovision Song Contest entries of several countries.
I have been a keen Eurovision Song Contest fan for many years, and I really love this colourful, multinational, unifying, enjoyable spectacle of a contest. However, what somehow disturbs the wonderful experience of watching and engaging in the Contest is the fact that so many countries every year are represented by artists, songwriters and other creative workers who are not citizens or even residents of that particular country. This causes the sad impression that the music in the Contest is getting less personal, less country-specific, and less representative of the European countries.

This is nothing new; already in ”the old times” in the 20th century, countries like Luxembourg used to participate in the Contest without any native whatsoever involved in their entries. This has not changed in later years however; rather it has been increasing, albeit in a somewhat different form. Nowadays, many Eurovision participant countries tend to consult ”professional” music business people from abroad – songwriters, producers, choreographers, dancers and sometimes artists as well – to improve their Eurovision entries and performances and make them contemporary and fit for a so called Eurovision purpose. One country in particular is often consulted, namely my own native Sweden. From here, music professionals (backed by their record companies) seem to go on a kind of yearly ”mission” to help the other countries to achieve good songs – as if these countries were not able to make music themselves.

Some might think that this trend is positive for the Contest, since this activity could help countries with smaller resources to achieve good results. It could also be argued that there is nothing wrong about musicians helping other countries in Eurovision, because after all, the whole Contest is about cross-border contacts.
Still, to me the trend is problematic, not only for the peculiarity of seeing (for example) Cyprus represented by a non-Cypriot who sings a song written by all non-Cypriots. In my opinion, one of the main purposes of the Contest, as well as a charming quality about it, is that the participating countries can have a rewarding musical and cultural exchange and learn something about each other’s musical life. Ideally, the Contest should be a forum where the countries can show each other what their popular music is like – and this does not mean that the entries should by necessarily ”typically ethnic” or in any way nationalist; of course there are many sub-cultures in a country (including immigrant cultures and minority communities) and they could all very well be showcased. However, tragically enough, when so many countries are heavily influenced by other countries like Sweden and their powerful music industry, no special culture is showcased at all; the good purpose of diversity is almost completely wiped out. Instead, in my view, there is an increasing danger that the Swedish way of making popular music will become standard; this will make the music of the Contest boringly uniform (professional and contemporary, maybe, but still uninteresting) and it could even give rise to a kind of inferiority complex among European countries as well as racist-like views. Sweden is best, they know everything about popular music, no one else can handle it, so then let the Swedish experts take care of everything! Of course this is alarmingly wrong; still I am convinced that this is what it all leads to.

Therefore, I would like to ask the following questions to the EBU and the Eurovision management, and I hope for an informative reply.
1. Does the EBU believe, like me, that foreign involvement in Eurovision entries means a risk of uniformity, vapidity and decreased authenticity?
2. If so, is there anything that the EBU would wish to do about it?
3. What would the EBU think about introducing new Contest rules to decrease foreign involvement?

My own suggestion is that some kind of rule be established, maybe not yet prohibiting completely, but at least greatly restricting, the involvement of non-native artists, songwriters and other contributors in the ESC entry of a country. In my opinion, this ”requirement of relation” would not at all be a sign of xenophobia; rather the opposite, because it would counteract the incorrect notion that certain countries are better music-makers than others. It would also ensure that competitors have at least some connection to the country they are representing, and finally, it could inspire the music professionals in European countries to trust their own domestic pool of musical abilities. I am convinced that all European countries – even the smallest – have plenty of musical talent and skill to use, and great possibilities to enjoy success in the Eurovision Song Contest, without any need of help from songwriters and producers from Sweden and other external parties.

I am looking forward to your reply.
Best wishes,
Carl-Henrik Hammarlund

Vem är inte med, vem får vara med, vem får inte vara med och varför? – en genomgång

Varje år i samband med Eurovision Song Contest brukar det vara folk som frågar och kommenterar varför det och det landet, som inte ligger i Europa, får vara med. Oftast Israel naturligtvis. Men det kan frågas om annat också. ”Har aldrig de varit med någon gång?” ”Varför kommer aldrig de tillbaka?” ”Skulle de kunna få vara med om de ville?” ”Vad är regeln för att få vara med egentligen?”
Inte ens de insatta har alltid 100 % koll på när ett land får vara med i ESC. Även jag brukar få tänka efter ibland, för kriterierna är delvis snärjiga.
Så nu tänkte jag ta och reda ut detta i ett inlägg. Naturligtvis blir detta då mer en uppsats än ett vanligt blogginlägg, men det här är min blogg och jag gör vad jag vill med den. :)
Alltså. Så här är det.

Grundregel: Ett land som vill vara med i Eurovision Song Contest måste först och främst ha ett TV-bolag som är aktiv medlem i EBU.
(EBU är alltså, för den som inte vet, European Broadcasting Union, den stora organisationen för europeiskt TV-samarbete som ordnar ESC och en hel del annat.)
Det är alltså egentligen inte ett land som är medlem i EBU, utan landets TV-bolag. Flera länder har också mer än ett bolag med i EBU, t.ex. Sverige, som representeras av både SVT och TV4. På den här punkten fick Liechtenstein problem år 1976. Det lilla landet ville gärna vara med i ESC det året, och utsåg till och med ett bidrag de ville skicka, men det föll på att Liechtenstein inte hade något inhemskt TV-bolag som bidraget officiellt kunde representera.

För att ett TV-bolag ska kunna bli aktiv medlem i EBU, och därmed delta i ESC, måste det uppfylla tre kriterier.
1. Först ett geografiskt kriterium: Landet där TV-bolaget finns måste ligga inom EBU:s sändningsområde. Detta sändningsområde utgörs huvudsakligen av världsdelen Europa, men det sträcker sig dessutom lite längre än så, i synnerhet åt syd och sydöst. Sändningsområdet når till Nordafrikas kust och en bra bit av Mellanöstern, och därför omfattar det vid sidan av Europa också de icke-europeiska länderna Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Israel, Palestina, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien och Irak. Alla dessa är också aktiva medlemmar i EBU, utom de tre sistnämnda, som inte ansökt om medlemskap än så länge, samt Palestina som inte kan vara med av andra skäl (se längre fram).
Sändningsområdet omfattar även den gränstrakt mellan Europa och Asien där Armenien, Georgien och Azerbajdzjan ligger. Däremot når det inte så långt österut som till Kazakstan, trots att världsdelen Europa enligt flera definitioner gör det. Just i det fallet är sändningsområdet alltså inte lika utbrett som världsdelen.
Om ett land inte ligger inom sändningsområdet kan det få bli aktiv EBU-medlem ändå, om det är med i Europarådet och alltså europeiskt på det sättet. Men eftersom bara länder i Europa får bli medlemmar i detta råd, och de redan är inom sändningsområdet, så spelar det villkoret ingen större roll. Egentligen gäller det bara för nämnda Kazakstan, som skulle kunna få bli EBU-medlem om de blev medlem i Europarådet – vilket de också kan vara på väg att bli för närvarande.
2. Förutom det där med sändningsområdet-alternativt-Europarådet så finns det ytterligare ett krav, nämligen att landet där TV-bolaget finns måste vara medlem i FN:s telekommunikationsorgan ITU. Och det kan det i sin tur bara bli om det är en suverän FN-stat. Det vill säga, en riktig, självständig stat som är medlem i FN eller åtminstone fullständigt erkänd av FN. Det är på den här punkten som många ”halv-erkända” stater får problem. Kosovo och Palestina är de två främsta exemplen – det är sant att Sverige och många andra länder har erkänt dem som suveräna stater, men alla har inte gjort det och i FN räknas de därför fortfarande inte riktigt (Palestina har observatörsstatus i FN men ändå inte fullständigt erkännande).
Andra områden i Europa som inte kan vara med i EBU av denna anledning är utbrytarrepublikerna Transnistrien, Sydossetien, Abchasien, Nagorno-Karabach och Nordcypern. Och likadant är det för halvt självständiga nationer som Färöarna och Åland, eller för den delen delvis autonoma regioner inom vissa länder: Skottland och Wales, Katalonien med flera. Kravet på att vara en fullt erkänd suverän stat, vilket i sin tur ger medlemskap i ITU, sätter stopp för alla dessa.
3. Det sista kriteriet är att TV-bolaget som är medlem i EBU måste betala sin medlemsavgift. En självklarhet kan man kanske tycka, men inte för alla – Rumänien gjorde inte detta på flera år och blev därför abrupt utkastade ur ESC 2016. I år är de tillbaka, vilket väl innebär att de har betalat nu.

Även om ett TV-bolag i ett land inte är aktiv medlem i EBU kan det bli associerad medlem eller observatör.
Just det – länder utanför sändningsområdet kan bli associerade EBU-medlemmar, och det finns en hel del utanför Europa som är det, bland andra USA, Kanada och Australien. Fortfarande gäller dock att landet måste vara en suverän FN-stat.
Det går också att få observatörsstatus i EBU, även som icke-suverän FN-stat; det har Kosovo fått, men hittills inga andra vad jag vet.

Undantag – inbjudna länder som inte är aktiva medlemsstater
Det är alltså länder med TV-bolag som är aktiva medlemmar i EBU som får delta i Eurovision Song Contest. Men det har hänt några gånger att EBU har tillåtit länder som inte är aktiva medlemsstater att vara med i deras tävlingar. Bästa exemplet är Australien, som är associerad medlem och bjöds in att vara med som gäst i Eurovision Song Contest både 2015, 2016 och 2017 (och även i Junior ESC). Men redan 1987 och 1989 fick Kanada (också associerad medlem) vara med i ett annat av EBU:s evenemang, Eurovision Young Dancers. Samma tävling har också Kosovo tillfälligt varit med i en gång, år 2011, och det är mig veterligt det enda tillfället då ett land som över huvud taget inte på något sätt varit medlem i EBU har släppts in som tävlande i ett EBU-evenemang. Helt konsekventa med reglerna verkar EBU alltså inte vara, men orsaken till Kosovos medverkan är förmodligen att de har observatörsstatus i EBU och att Eurovision Young Dancers är ett betydligt mer anspråkslöst evenemang att släppa in dem i som kompromiss. När det gäller den stora draken Eurovision Song Contest så är EBU mer restriktiva, även om de förvisso specialinbjudit den associerade medlemmen Australien.

Hur är det då med alla de här länderna som för närvarande inte är med i ESC?
Ja, vi kan ju göra en liten lista och gå igenom alla länder som man kanske kan undra över.
Ryssland, Turkiet, Bosnien-Hercegovina, Slovakien, Luxemburg, Andorra och Monaco är de länder i Europa som varit med i ESC tidigare men inte i år; de är alla aktiva EBU-medlemmar och får fortfarande delta om de vill. Att de uteblir nu, och i vissa fall har varit borta länge, har olika orsaker: ointresse (SK, LU, AD, MC), ekonomiska hänsyn (BH, AD), missnöje med reglerna (TU), konflikt med årets värdland (RU).
Liechtenstein har tidigare saknat ett eget TV-bolag, och därför inte kunnat vara med i EBU. Numera har de ett TV-bolag, som har ansökt om EBU-medlemskap och säkert kommer att bli medlem förr eller senare, men än så länge är deras ansökan ”pending”, mest för att liechtensteinsk TV inte har fått anslag beviljade från landets regering för att kunna betala medlemsavgiften. (De är ekonomiska av sig i Liechtenstein har man ju hört ...)
Vatikanstaten är aktiv EBU-medlem och får alltså vara med i ESC! Det är dock inte så troligt, eftersom Eurovision Song Contest knappast är sådant som Vatikanstatens TV har lust att delta i eller sända. :)
Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Jordanien och Libanon är aktiva EBU-medlemmar utanför Europa, men inom sändningsområdet, som får delta i ESC om de vill precis som Israel gör. De brukar för det mesta inte vilja, oftast för att de har problem med att behöva tävla mot just Israel och visa Israels bidrag. Marocko har varit med i ESC en gång (1980) och Tunisien och Libanon har varit inne på det men ångrat sig – det är allt.

Aline Lahoud skulle ha tävlat i ESC för Libanon 2005 med låten ”Quand tout s’enfuit”, men landet drog sig ur. (Bild från listenarabic.com)

Syrien, Saudiarabien och Irak nås av sändningsområdet och skulle kunna bli aktiva EBU-medlemmar om de var intresserade, men de har alltså inte ansökt om medlemskap än. Syrien och Irak har väl dessutom annat att tänka på just nu om man säger så.
Kazakstan kan som jag nämnde bli aktiv EBU-medlem om de någon gång blir medlem i Europarådet och alltså uppfyller kriterierna den vägen. När detta inträffar är ännu osäkert. För närvarande har Kazakstan associerat medlemskap.
Qatar har ansökt om aktivt medlemskap i EBU men lär inte kunna få det, eftersom de ofrånkomligen är utanför såväl sändningsområdet som Europarådet.
Kosovo och Palestina har båda ansökt om EBU-medlemskap, men kan som sagt inte bli medlemmar med nuvarande kriterier, även om i synnerhet Kosovo har tiggt och bett om att få bli det (Palestina har inte drivit frågan lika ihärdigt). Kosovo har hittills fått nöja sig med observatörsstatus och en tillfällig medverkan i Eurovision Young Dancers som tröst. Men om Kosovos och Palestinas internationella erkännandestatus förbättras kan det naturligtvis bli aktuellt med EBU-medlemskap och ESC-deltagande (om nu inte Palestina i likhet med övriga arabländer är obenägna att tävla mot Israel …). För närvarande får länderna i fråga, liksom alla andra områden med omtvistad status, hoppas på att kanske bli specialinbjudna till ESC någon gång. Men det känns föga troligt eftersom Serbien respektive Israel (och även fler länder) skulle motsätta sig detta kraftigt, för att inte tala om vilken kedjereaktion det kan ge upphov till i form av en rad andra hoppfulla utbrytarregioner och autonoma områden som också gärna vill vara med. (Färöarna och Skottland har till exempel uttryckt intresse då och då.)

Det är klart att man kan diskutera de här reglerna, kriterierna och gränserna och argumentera för att vissa stater, länder och områden kanske ändå borde släppas in, eller kastas ut om man så vill. Särskilt som EBU själva alltså inte alltid uppträder helt konsekvent. Fältet är fritt för debatt – bara man kommer ihåg att själv vara konsekvent i sin åsikt om vilka som borde få vara med! (Kan kanske vara nog så svårt … och det är ju det där att det kanske inte borde vara för många deltagare på en gång heller.)
Vilka länder skulle du vilja, eller absolut inte vilja, se i tävlingen?

Ryssland och Ukraina bråkar och EBU är pinsamma

Just nu är det storkonflikt i Eurovisionvärlden. Både Ryssland och Ukraina skämmer ut sig – men de som skämmer ut sig allra mest är faktiskt EBU. :(
Detta har hänt, om någon undrar:

1. Ryssland och Ukraina är som bekant inte bästa vänner för närvarande, men trots det har Ryssland anmält sig till årets Eurovision Song Contest i Kiev i Ukraina.
2. Ryssland presenterade sitt bidrag häromveckan, nämligen den rullstolsburna sångerskan Julia Samojlova, med en fredssång, inte helt förvånande. Många tyckte genast att detta framstod som ganska cyniskt, att skicka fram henne som någon sorts experiment: ”nu får vi allt se om folk i Ukraina törs bua åt det här”. Mer bekymmersamt var dock att Julia Samojlova har framträtt på det ryskockuperade Krim och sålunda tagit politisk ställning och brutit mot Ukrainas lagar, med följden att hon skulle kunna vara persona non grata i Ukraina. Det hela verkade på flera sätt som en provokation mot Ukraina från ryskt håll.

3. Igår kom också beskedet från Ukrainas säkerhetsmyndighet (alltså ej från ukrainsk TV eller från EBU) att Julia Samojlova inte kommer att släppas in i Ukraina. Varför Ryssland för närvarande är förhindrade att delta i Eurovision.
4. Diskussionerna har gått höga om detta det senaste dygnet – vissa anser att det är Ryssland som provocerar med flit med sitt artistval och att Ukraina har all rätt i världen att följa sina lagar, medan andra tycker att Ukraina väl borde ha kunnat göra ett undantag och att de förstör tävlingen med sin tjurighet.
5. EBU, som ärligt talat kunde ha undvikit det här om de redan tidigare gett Ukraina tydliga instruktioner att ordna så att alla deltagare skulle kunna släppas in i landet utan krångel (sådana förhållningsorder fick t.ex. Azerbajdzjan 2012), fick genast huvudbry – men kunde inte ta itu med situationen, utan meddelade bara att de tyckte beslutet från Ukrainas myndigheter var tråkigt och att de skulle fortsätta ha en dialog med myndigheterna för att lösa problemet.
6. Tydligen är de ukrainska myndigheterna envisa, för idag kom ett direkt löjeväckande förslag från EBU – nämligen att Julia Samojlova ska få framföra sitt bidrag via länk.

Det här sista påfundet får det verkligen att framstå som att det är EBU som borde skärpa till sig. Kan de inte komma med en bättre åtgärd än så? Att låta Ryssland ”fjärrframföra” sitt bidrag kommer ju onekligen att rikta in allas uppmärksamhet direkt på konflikten och göra att hela tävlingen präglas av den, istället för att problemet blir löst.
Men tyvärr är den dystra sanningen att EBU står fullständigt handfallna och inte alls vet vad de ska göra medan de båda länderna Ryssland och Ukraina, som bloggen Pierre’s Schlager uttrycker det, ”använder Eurovision Song Contest som slagträ i en politisk konflikt”.
Läget påminner en liten aning om 2009, då Georgien ville tävla i Moskva med låten ”We Don't Wanna Put In” (och till slut blev diskade), fast det här är mycket värre. Tävlingens rykte och image håller i rask takt på att svärtas ner (för många Eurovisionkritiker gör det väl ingen skillnad i och för sig, men ändå) och trots att ESC ska vara opolitiskt så dominerar nu politiken runt evenemanget mer än någonsin. Ännu mer ironiskt blir det att årets tävling har som slogan ”Celebrate Diversity” ... med en funktionshindrad sångerska som nu inte får komma och två länder som hackar på varandra ända in i tävlingsarenan känns det ju inte precis som det finns någon mångfald att fira.
Nej, EBU måste ta krafttag och fixa detta på ett ordentligt sätt, nu, innan det är för sent.

(Detta inlägg har nu ersatt ett annat som jag skrev som hastigast om saken igår.)