Där var den andra showen också över. Och precis i enlighet med mitt förhandsintryck när jag lyssnat på låtarna så kändes detta som ett mycket mer sömngivande startfält än det i tisdags. Stundtals en enda racka av storvulna balladliknande nummer.
Jag får också hålla med om att programlederiet och produktionen lämnade en del övrigt att önska – men det hindrar inte att jag nu började reta mig rätt ordentligt på Edvard af Silléns kommentarer till det hela. Han lät spydig i tisdags och nu var han direkt nedlåtande, vilket ändå känns orättvist … alla Eurovision-arrangemang behöver inte vara stöpta i hans egen svenska form hela tiden (vem vet, många i andra delar av Europa kanske uppskattade österrikarnas insatser och deras humor?) och Edvard är inte själv alltid i toppform på att skriva programmanus och pausnummer. Framför allt kan han ju ta och se över sina egna faktafel som kommentator innan han klagar på andra. Jag hörde att han nu när han rabblade statistik sade minst två årtal som jag direkt kunde säga var fel, och så påstod han att Albanien inte var i final förra året, vilket de definitivt var. Så det är nog snarare han som ska skärpa sig, mer än österrikisk TV.
Man kan förresten också observera en intressant positiv detalj om årets ESC-produktion, och det är att den är mer tydligt hbtqi+-vänlig än någonsin (om det nu är Österrikes förtjänst eller inte). Efter inledningssekvensen från i tisdags med gayparet som följde Eurovision genom decennierna kom nu ett helt statistikinslag om hbtqi+ i tävlingen – tillräckligt för att få Turkiet ännu mindre benägna att komma tillbaka till ESC kan man säga, och även tillräckligt för att få konservativa föräldrar med ”don’t say gay”-inställning att generat skruva på sig och säga åt barnen att gå och lägga sig när de började fråga ”vad pratar de om nu?” Det är ett mer tydligt ställningstagande och normalisering av detta i rutan än det varit tidigare, och det ska väl årets produktion snarast ha credd för.
Nåväl. Jag kanske mer ska koncentrera mig på hur det faktiskt gick och vilka som gick till final till slut. Svårtippat var det ju – på så vis var det också en underhållande deltävling – och det blev inte lättare att tippa under sändningens gång heller utan man blev snarare ännu mer förvirrad då. Vilket märks på att jag i mitt tips i sista minuten bytte ut mina tippade finalister Tjeckien och Malta mot Albanien och Lettland: i det senare fallet var jag ute och cyklade och det gjorde att jag fick ett rätt mindre, men om man ser till hur jag faktiskt tippade här på bloggen från början så fick jag nio rätt (åtta i det slutliga) och det får man väl ändå säga var ganska bra jobbat.
Problemet var ju att förutsäga vilka av alla juryvänliga och finstämda bidrag som skulle ta sig igenom, men det blev alltså både Tjeckien, Malta och Albanien som klarade av det till slut, tillsammans med andra i samma fack som Australien och Ukraina. Sällskap från det mer medryckande hållet fick de av inledande Bulgarien, avslutande Norge och det mittersta medelhavsbelägna Cypern, och så kom givetvis favoriterna Danmark och Rumänien med, som i hög grad spelade i egna ligor.
Sämre gick det för Armenien, som också hade fart och fläkt (och som jag diggade för deras spontanitet) men som inte verkade få fördel av den kontrasten lika mycket som Bulgarien och Norge. Azerbajdzjan var tok-generiska, ingen överraskning att de åkte ut igen, och Lettland var bättre än väntat i rutan men det räckte ändå inte. Och som jag anade så kom både Luxemburg och Schweiz också bort i mängden, Schweiz snöpligt nog efter att ha varit värdland förra året (men deras resultat går upp och ner som schweiziska alper).
För Luxemburg var det nu första gången sedan deras comeback 2024 som de missade finalen, och därmed står Ukraina åter igen på alla sätt ensamma som det enda land som aldrig misslyckats i en semifinal. Hoppas bara inte Luxemburg tappar sugen och får för sig att på nytt hoppa av ESC i trettio år (de blev ju sura häromveckan när Finland fick tillåtelse att spela fiol live samtidigt som Luxemburg inte själva fick – låt vara att de faktiskt inte frågade).
På det hela taget kan startnumren ha haft en viss betydelse i det jämntjocka startfältet, för den här gången gick det alldeles uppenbart bättre för dem som sjöng sent i startordningen: bidrag 10–15 gick samtliga till final, medan fyra av de fem som misslyckades var från den tidiga halvan. Nog för att jag personligen tyckte att det var just mot slutet som det kändes som allra segast, men tittarna fick väl låtarna där i färskt minne åtminstone.
Själv hade jag som mina favoriter de upplivande Norge och Armenien (även om de alltså inte båda lyckades ta sig vidare), samt Rumänien, vars ”Choke Me” växer mer och mer. Om låten sedan handlar om strypsex intresserar mig inte nämnvärt faktiskt, den är cool alldeles oavsett.
Geografiskt innebar torsdagsresultatet att Norden fick full pott i finalmedverkan – med undantag för Island som ju håller sig borta frivilligt – och det är kanske inte så konstigt heller, för både Sverige, Norge, Danmark och Finland är relativt starka i år. De tre länderna i Kaukasus är nu däremot inte alls med i finalen någon av dem (när hände det sist månntro?) och finalländerna är därmed mer tydligt förskjutna mot Centraleuropa, det ser man om man tittar på kartan. Men åter igen var det 50-50-fördelning mellan ”öst” och ”väst” bland kvällens finalister. Däremot hade de huvudsakligen engelskspråkiga bidragen lite mer framgång nu än i tisdagens semifinal, även om Danmarks avancemang och uppenbara popularitet tyder på att det inte är någon ny engelskspråkig likriktning i sikte på länge än.
Jämför man sedan det nu färdiga finalstartfältet 2026 med det förra året så är det nio stycken länder som ska vara med nu som inte var det förra året, och tio från i fjol som försvunnit. Det beror nu visserligen på att flera stycken hoppat av tävlingen och att andra kommit tillbaka (både Moldavien, Bulgarien och Rumänien fixade ju finalbiljetter nu vid sin återkomst) men ändå, det är trevligt med nytt blod och att omväxling sker och att negativa trender bryts.
Jag känner att jag inte har så mycket annat att göra just nu än att observera statistiska faktorer och programledarskap, men jag återkommer inom kort med ett försök till genomgång inför finalen. Då ska jag bland annat försöka reda ut om Finland faktiskt tar hem det eller om alla sympatier för Israel får genomslag den här gången – och om det finns andra länder som kan kika fram ur buskarna och utmana.
Nu är det sovdags som gäller efter ännu en (trots allt) trevlig Eurovision-afton. På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar