Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.

Problemet med alla svenskbidrag – ett förslag till regeländring

Nu närmar det sig. Och en sak som man bara kan konstatera om årets Eurovision-startfält är att där finns en hel del s.k. ”svenskbidrag” i år också. Både Azerbajdzjan, Cypern, Irland, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Schweiz, Serbien och Storbritannien har låtar där det är svensk inblandning i låtskrivande eller produktion. Det kan säkert finnas någon till som jag har missat.



”Bravo! Kul!” brukar de flesta i Sverige säga om detta, utan att ens tänka tanken att problematisera det.
Detta har jag förtvivlat svårt att förstå. Även om den omfattande svenska inblandningen förvisso kan resultera i bra låtar ibland (av de ovan nämnda i år gillar jag framför allt Makedonien och Cypern!) så är jag av den uppfattningen att varje land i idealfallet borde representeras av en artist och en låt som kommer från det landet. Jag tycker inte det blir riktigt hederligt annars, och det ger ingen rättvisande bild av olika länders musikliv och inget riktigt musikaliskt utbyte mellan dem.
En musiktävling mellan länder ska väl ändå vara just mellan länder, med dessa länders egna tävlingsbidrag som de tagit fram från sin egen inhemska musikbransch. Eftersom inget land i grunden är sämre än något annat på att göra musik (att påstå detta är snudd på rasistiskt, tycker jag) borde det inte finnas något som hindrar att varje land tävlar med något de själva producerat, och att det ändå blir en tävling på lika villkor där alla har chans att vinna.
Men så är det alltså inte just nu, och så har det för övrigt aldrig varit i Eurovision Song Contest. Redan för länge sedan utmärkte sig Luxemburg genom att nästan aldrig skicka något luxemburgskt, utan bara artister från andra länder med låtar skrivna av låtskrivare från andra länder (mest från Frankrike), som inte ens valts av TV-tittare eller jury i Luxemburg utan internt av Luxemburgs TV-bolag. Och så går det fortfarande till på flera håll, om det nu inte bara är svenska låtskrivare som ställer upp i utländska melodifestivaler och vinner och får med sina ”svenskbidrag” för andra länder. I båda fallen är det tråkigt, likriktande och beklagligt.
Jag ska redogöra för hur jag skulle vilja ha det istället.

Det jag önskar är en regeländring av något slag, som inskränker möjligheterna för låtskrivare och skivbolag (företrädesvis svenska) att lägga sig i andra länders ESC-uttagningar och bidrag.
Naturligtvis skulle man då kunna ha en riktigt sträng regel. Om vi tar Tjeckien som exempel så skulle Tjeckien med de striktaste villkoren vara tvunget att ställa upp i ESC med en låt som är helt och hållet skriven av låtskrivare som är tjeckiska medborgare, och vidare måste Tjeckiens artist plus alla andra inblandade (producent, musiker, körsångare och dansare) vara medborgare i landet. Samt att bidraget måste ha valts av Tjeckiens TV-tittare eller åtminstone av en tjeckisk jury.
Nu tycker jag inte att man behöver vara riktigt så sträng. Framför allt inte när det gäller definitionen på vem som är ”tjeck” i exemplet. Krav på medborgarskap känns överflödigt – det räcker att personerna åtminstone är bosatta och verksamma i Tjeckien.
Men även att kräva att samtliga inblandade ska uppfylla det kriteriet är kanske lite för mycket. Trots allt kan det bli hämmande och på ett besvärande sätt utesluta folk som skulle vilja vara medarbetare och medhjälpare till ett bidrag. Lite flexibel får man vara också, och dessutom blir det sällan bra om man tvärt inför strängare regler – ”interimsregler” är i så fall att föredra.

Jag skulle därför vilja föreslå en regelvariant där ett bidrag måste uppfylla ett visst antal av några bestämda nationalitetskriterier. Det skulle till exempel kunna gå ut på att ett bidrag godkänns för tävlan för ett land i ESC om det uppfyller minst tre av dessa fem villkor:

1. Det är helt skrivet av låtskrivare som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
2. Det är inspelat antingen helt på plats i det landet, eller helt med producenter som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
3. Det framförs helt av artister som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
4. Det är valt genom en nationell uttagning där landets TV-tittare fick vara med och rösta fram det.
5. Det framförs på något av det landets officiella språk eller minoritetsspråk.

Naturligtvis har jag funderat på om man skulle kunna variera reglerna här, till exempel genom att byta ut ”helt” i de tre första kriterierna mot ”helt eller delvis”. Men jag tror det kan ha en viss verkan om det faktiskt är ”helt” som gäller. Det lämnar fortfarande utrymme för att låna in en artist från ett annat land om man skulle vilja det (till exempel i en duett med någon från det egna landet), och det är fortfarande möjligt att ta hjälp av en låtskrivare/producent utifrån, men då får man i så fall se till att de övriga kriterierna är helt uppfyllda. Det blir alltså en tvingande effekt, men inte för överdriven.
En annan sak jag övervägde var att faktiskt göra kriterium 1 helt obligatoriskt – för officiellt så är Eurovision Song Contest faktiskt en tävling för låtskrivare, och då känns det på ett sätt vettigt att just låtskrivare inte får komma från något annat land än det de tävlar för. Men åter igen, man kan ju göra så här som ”interimsregel” tills vidare åtminstone. Det kan säkert bli nog så svårt för svenska musikfabrikanter att få in en fot i t.ex. Moldaviens uttagning när det är tre av fem kriterier som måste uppfyllas – dessa svenska låtskrivare brukar ju ofta inte bara skriva utan även producera (i svensk studio) de bidrag de ställer upp med, vilket gör att de inte skulle klara vare sig kriterium 1 eller 2, och med mitt förslag kan de därför inte ställa upp i Moldavien om de inte låter låten framföras på moldaviska, alternativt ger upp kriterium 2 och låter bidraget spelas in i moldavisk studio eller med moldaviska producenter. Då uppnår man en effekt, och Moldaviens egna resurser och nationella särprägel tillåts att komma fram istället för att undertryckas av svensk popimperialism.
Låt vara att tillämpningen av de här kriterierna innebär en viss byråkrati, men jag tror det kan funka och förebygga att vissa låtskrivare sprider ut sig över Europa och likriktar musiken i Eurovision, och åstadkomma mer nationellt särpräglade bidrag.
Faktum är att vissa länder redan har regler i den här stilen för när de själva väljer bidrag. I Finlands uttagning UMK finns till exempel ett krav på att minst en av låtskrivarna och minst en av de medverkande artisterna i ett bidrag måste ha finländskt medborgarskap eller bo permanent i Finland. Även Polen har liknande föreskrifter för artisterna, som måste vara polska medborgare. Jag förstår helt tanken, och anser att liknande reformer gärna får införas på Eurovision-nivå.

En invändning är förstås att allt det här pratet om krav på ”nationell tillhörighet” kan verka lite främlingsfientligt och osunt nationalistiskt, i synnerhet då när det handlar om Polen som ju just nu håller på att skaffa sig dåligt rykte som en småfascistisk stat. Vill jag verkligen ta dem till föredöme då? Är det inte lika bra att låta vilka nationaliteter som helst få tävla för ett land, helt obegränsat? Det återspeglar ju mångfalden av folk och länder och att alla människor blandar sig.
Ja, jag förstår det argumentet, men samtidigt har man tappat lite av poängen med ESC om man med den motiveringen går med på all möjlig inblandning i andra länders uttagningar. Tanken med ESC är just att länder ska mötas och ha utbyte och visa hur musiken låter och hur musiklivet är hemma hos dem (och här kan ju även invandrare i de respektive länderna ha något att bidra med, märk väl!). Det är inget osunt nationalistiskt med det, utan tvärtom syftar det till att länder och kulturer ska kunna mötas i respekt. Om tävlingen istället blir likriktad, och uttagningar och låturval präglas av att vissa mäktiga skivbolagsmänniskor försöker ta över alltsammans, så blir det inget möte, inget utbyte, ingen mångfald, utan bara en menlös smet av alltihop. Svenska låtskrivare bidrar för närvarande väldigt mycket till just sådan menlös smet, och det är sådant som jag gärna vill få stopp på. Jag tycker att denna kulturimperialism, om man drar den till sin spets, egentligen är ett uttryck för en nedlåtande syn på andra länders musikaliska kunnande, och att risken för rasism är mycket större i det fallet än när man eftersträvar ”inhemska Eurovisionbidrag”.

Inför regler och kriterier för landstillhörighet i Eurovision-bidragen!