Så låter det 2026 – mitt första intryck av de 35

Nu har jag, sent omsider (har hoppat över vissa dagar i min ”ett-land-per-dag-genomgång” p.g.a. andra aktiviteter och allmän tidsbrist), lyssnat igenom årets 35 Eurovision-bidrag.
Inom kort ska jag börja skriva mina omdömen om dem allihop, och lägga ut här med början någon vecka före den första semifinalen, men först kommer här som brukligt är mitt sammanfattande, generella första intryck efter ännu inte särskilt många lyssningar på varje land.
Kort sagt: vad kan vi förvänta oss på Eurovision i Wien, efter vad jag hört hittills?

En slutsats började jag komma fram till redan på ett ganska tidigt stadium under min genomlyssning. Nämligen att länderna detta år i rätt så hög grad kan sägas vara indelade i två grupper: dels de länder som kör seriöst och vill locka till sig juryröster med de stilar och de musikaliska insatser som de tror att jurygrupperna gillar, och dels de som istället siktar in sig på sprallighet, upptempo och spontanitet, kanske mer med tittarröster i åtanke. Det känns som att det är ovanligt tydligt polariserat på det viset i år, även om det finns vissa länder som är mittemellan också.
Och det är länderna i den förstnämnda gruppen som just nu är mest favorittippade ute i Eurovisionvärlden – men själv tilltalas jag mer av de sistnämnda.

Det allra bästa exemplet är Finland. De har ett bra tag nu legat tämligen överlägset etta i oddsen, och detta med ett bidrag som med Eurovisionmått mätt får sägas vara ganska ”pretentiöst”. Ja, jag har ju kommenterat det redan när det var UMK-final: det är fiolmästarinnan Linda Lampenius och hennes sångarpartner Pete Parkkonen som framför låten ”Liekinheitin” (”eldkastare”), och det är i samma anda som de senaste två årens ESC-vinnare från Schweiz och Österrike: snyggt gjort och klassiska influenser och ett visst mått av estetisk briljans och smakfull uppvisning. En vinnarkandidat helt i tiden, och det har mycket med juryn att göra: eftersom de föregående två vinnarna var smakfulla bidrag som blev upplyfta till seger av juryn så ligger det nära till hands att tro att juryn gillar detta från Finland också.
Men själv är jag fortfarande inte så väldigt tjusad. Jag tycker ”Liekinheitin” i längden är en lite småtråkig låt, även om den är snygg, och jag fattar verkligen inte hur bidraget kan vara så högt tippat som det är. Enligt min åsikt hade Finland mycket hellre fått vinna med Erika Vikman förra året eller Käärijä för tre år sedan … det hade varit avsevärt roligare.
Sedan kommer fenomenet igen även i flera av de andra bidrag som är tippade att placera sig högt och kanske utmana Lampenius/Parkkonen. Frankrike till exempel är oddstvåa, och har på samma sätt en juryvänlig låt – men för mig känns den bara som ytterligare ett stycke franskt smäktande stuk, inget speciellt engagerande alls. Likadant med tredjefavoriten Danmark: där är det visserligen något mer danspoppigt (om än på danska), men även där känns det på något sätt tillrättalagt för att juryn ska rösta på det. Och Australien likaså … och sedan finns det även längre ner på oddslistan en hel del länder som man känner att de försökt göra något liknande som Österrike och Schweiz och göra intryck med ren beräknande proffsighet (och storslagna operaröster). I de flesta fall blir det för mig mest bara tråkigt.

Nej, då gillar jag alltså mycket bättre de mer tokiga bidragen – som i de flesta fall inte är speciellt favorittippade, om man undantar Grekland som faktiskt är oddsfemma just nu, och typiskt nog är det bidraget ett av dem jag inte är så förtjust i bland de spralliga.

De länder jag hittills har fäst mig mest vid, på så vis att jag blir sugen på att lyssna på dem igen, det är istället Moldavien, Georgien och Norge. Samtliga rätt så osökt får man nog säga, och inget av de länderna har uppmärksammats nämnvärt av ESC-tyckarna än så länge, men för mig sticker de ut på ett positivt sätt. Moldavien är det kanske inte så konstigt att jag gillar förstås, de gör comeback efter att ha stått över förra året (då jag saknade dem kraftigt), och det är ju rätt ofta så med Moldavien att varje gång de sticker upp näsan i ESC så blir det smittsam glädjeyra och precis så är det nu också. ”Viva Moldova” heter bidraget, och det är en titel som genast skvallrar om vad det är för balkaniserat muntert knas som väntar – och jag föll pladask på nytt givetvis. Nästan lika muntert är det i Georgiens bidrag ”On Replay”, som dessutom känns spännande rent tonalitetsmässigt sett och som framförs av gruppen Bzikebi som vann Junior Eurovision Song Contest utklädda till bin när de var mindre. Ja, för min del kan de nu gärna få vinna den stora versionen också (vuxna och utan bi-tema). Sedan har vi då Norge, som var ett grannland jag inte var beredd på att få som favorit (det har ju varit mycket mer snack om Finland och Danmark) men norrmännen har en lätt rockaktig upptempolåt, ”Ya Ya Ya”, som även den smittar mig på ett sätt som alla de där juryvänliga bidragen inte gör.

Det känns helt enkelt som att jag går helt emot strömmen och den allmänna meningen i mitt spontana intryck av årets Eurovisionbidrag. Juryfrierierna utgör en stor del av startfältet, en annan stor del är tittarfrierierna, och det är de senare som är mer befriande frierier, så att säga. Särskilt då de mer udda av dem, i mina ögon och öron.
Vissa dark horses och specialfall finns sedan för övrigt också, till exempel Serbien som kommer med något slags märklig, mörk, progressiv hårdrock, och deras lilla granne Montenegro som svänger om från balkanballader till popsound och nog får sägas ha en viss chans att hyfsa till sin tävlingsstatistik på kuppen.
Men jag kan väl inte säga att det är någon vidare stark Eurovisionomgång … det känns som att det finns en viss trötthet i låtuppbådet och att länderna inte orkat satsa så stort längre (vilket väl kanske inte heller är så konstigt med alla konflikter som tär på tävlingen). Men det är väl just det som gör att jag reagerar när de udda glädjepillren kommer. De är liksom välbehövliga på något sätt.

Hur är det då förresten med det land som tyvärr råkar vara orsaken till den relativt lågmälda stämningen, nämligen Israel? En och annan kanske är nyfiken på om jag tror att publiksympatierna tar överhanden så att Israel vinner i år, efter att ha varit nära två år i rad (särskilt förra året)?
Här tror jag att det finns en klar chans – eller risk, beroende på hur man ser det – att det går på det viset. Israel har visserligen ett sämre bidrag detta år, vilket också återspeglas på oddslistan där de inte ligger riktigt så högt som de skulle kunna göra. Låten är denna gång inte en känslosam dov ballad med fredssångsundertoner utan istället något av en fransk chanson med titeln ”Michelle” (just det där franska har ju använts flitigt på senare år, inte bara av Frankrike själva). Den hör därmed till den typiskt ”juryvänliga” gruppen i startfältet, vilket ju Israel kan behöva eftersom juryn motarbetat dem 2025 och 2024. Det kommer säkert juryn att göra nu också trots landets ansträngning, men en tittarfavorit kommer Israel att bli i år igen (fastän det nu saknas anspelningar på 7 oktober-gisslandramat) och eftersom juryn i år har så väldigt många juryvänliga låtar att rösta på så finns det faktiskt en möjlighet att dess röster blir väldigt spridda och att en tittarfavorit därför kliver upp och vinner. Vilket då kan bli Israel, det är fullt möjligt.
Jag ska väl egentligen inte börja tippa mer än så just nu, men vill gärna påpeka redan på det här stadiet att Israel mycket väl kan stå som vinnare och kom ihåg var ni läste det först.

Annars präglas förstås startfältet av just Israel-affären och av att fem länder hoppat av i protest mot att Israel får delta. Både Island, Irland, Spanien, Nederländerna och Slovenien lyser med sin frånvaro, vilket naturligtvis är trist oavsett vad man tycker om anledningen. Märkligt nog verkar EBU mest bara rycka på axlarna åt avhoppen (när Finland hotade att lämna i protest mot Ryssland 2022 fick ju däremot samma EBU panik och skyndade sig att kasta ut ryssarna direkt). Men de nöjer sig väl med att Moldavien, Bulgarien och Rumänien hoppat in i tävlingen igen nu, så att det fortfarande inte är färre deltagare (35) än att det går att genomföra allting med två semifinaler på ett meningsfullt sätt.
Sedan känns ju tävlingen ändå lätt rumphuggen, med så få länder närvarande och den allmänt avslagna atmosfären och inga riktiga wow-upplevelser bland låtarna, men jag tänker oavsett detta och politiska åsikter titta och följa det hela. Man kan för övrigt glädjas åt andra saker, som att 19 bidrag (mer än hälften) framförs helt eller delvis på ländernas egna språk, och 12 av dem (en tredjedel) helt och hållet på annat språk än engelska. Visserligen råkar mina tre ovan nämnda favoriter likväl vara på engelska, men ändå, jag gillar själva grejen. Liksom att det där med utländska låtskrivare i andra länders bidrag tycks vara på nedåtgående. Det är bara några enstaka länder som tagit till sådant, och då främst sådana små obetydliga länder som inte litar på sin egen förmåga att åstadkomma Eurovision-bidrag, som Luxemburg, San Marino och Storbritannien (ja, britterna har komplex, det vet vi! 😊).

Som sagt, snart återkommer jag med mina detaljerade omdömen om varje land. Jag ska bara ägna viss tid åt att skriva dem först. På återseende!

P.S. Sverige då? Ja, det höll jag nästan på att glömma ... och faktum är att Sverige och Felicia kan bli bortglömda även när det är dags i Wien, för vi har fått en för oss ovanlig position i vår semifinal, nämligen startnummer två. När jag lyssnar på bidragen i deras startordning (vilket jag alltid gör) så känns Sverige faktiskt ovanligt blekt på den platsen, efter inledande muntra Moldavien och allt. Men förhoppningsvis ska det kunna bli final ändå, vi har ju inte ett bidrag vi behöver skämmas över direkt och semin i fråga känns än så länge inte som något getingbo.

Inför Finlands uttagning 2026: finskt självförtroende, KAJ-effekt och violin

Hej och välkomna till en ny Eurovisionsäsong!
Kanske.
Det är lika bra jag säger direkt som det är, att jag är ännu mindre upplagd för att blogga om Eurovision i år än jag varit de två senaste åren. Det är helt enkelt så att den där affären med Israel mer och mer håller på att förgifta hela Eurovisionvärlden och släcka det ljus i mörkret som tävlingen länge var. Och det har fått den effekten på mig att jag håller på att tappa lusten för alltihop. När det gäller Melodifestivalen har jag ju som bekant mist mycket av min entusiasm redan tidigare (på grund av att den tävlingen fastnat i en alltför tråkig och tramsig form), och nu håller jag på att få samma känsla för Eurovision också. Att det liksom inte är så kul längre.
(Och det hade inte varit annorlunda om Israel faktiskt kastats ur ESC. Även då hade stämningen blivit sur och vrång och olustig, och även då hade vissa länder bojkottat tävlingen i protest, så jag hade känt precis likadant då.)
Men samtidigt tänker jag att skam den som ger sig och man ska ju ändå ha en positiv grundinställning, så jag ska åtminstone inledningsvis försöka tvinga fram en sådan – och sätter nu följaktligen igång bloggandet för säsongen. Med reservation för att jag dessvärre kan tröttna senare. Men förhoppningsvis inte.

Som vanligt kommer det första inlägget för i år att handla om Finlands uttagning UMK. Den ska gå av stapeln lördagen den 28 februari, platsen för det hela är Tammerfors precis som förra året, och jag har förmått mig att lyssna (och titta) på låtarna på Youtube. Det är i vanlig ordning sju stycken bidrag som Yle valt ut, och till skillnad från i fjol så verkar det nu också som att ingen blir diskad utan alla sju kommer till start.
Jag har trots mitt Finlandsintresse alltjämt inte så mycket koll på Finlands populärmusikliv, tycks det, för artisterna som framför bidragen är samtliga okända för mig sedan innan. Med ett undantag, nämligen en viss finlandssvensk violinist som faktiskt har något av ett internationellt rykte och som nog även en del svenskar känner till, och som för första gången ställer upp i UMK.
Kanske är det hennes medverkan, med tillhörande förhoppningar, som gjort att Finland i skrivande stund ligger etta i 2026 års sammantagna Eurovisionvinnartips. I alla fulla fall så verkar Eurovisionfansen och de insatta se det som att Finland på 2020-talet fortsätter vara ett ”powerhouse” i ESC-sammanhang och att UMK håller sällsynt hög klass. Den uppfattningen lär nog inte kunna tas ur dem i första taget efter Käärijä och ”Cha Cha Cha” 2023. Jag vet inte riktigt om jag håller med, men jag får medge att det i alla fall fortfarande känns mer intressant att titta närmare på Finlands deltagare än på Sveriges. Och det jag för egen del kan observera, det är att förra årets framgångsrika svenska ESC-bidrag med KAJ från Finland har satt vissa spår i årets UMK, och det kan ju också vara det som driver tipsen uppåt. Kanske har Finland fått lust att visa Europa att man lika gärna själv kan presentera samma sak som Sverige senast – och understryka varifrån den där geniala bastumusikmentaliteten egentligen kommer.
Blir det den taktiken som tar hem UMK och får företräda Finland, eller blir det snarare ett internationellt grepp med den där världskända violinisten?
Jag ska gå igenom de sju bidragen med lite korta omdömen – denna gång i den ordning de faktiskt kommer att uppträda i sändning från Tammerfors.

1. ”Lululai” – Komiat. Vi börjar direkt med en av de låtar som har KAJ-känsla över sig. Det här är en muntert leende ung grupp (nästan som något slags finskt dansband, vilket också antyds av videon från en folkfylld danslokal), och de spelar klart folkmusikaktiga tongångar med gott om finskt dragspel – men det finns även en visslingsslinga à la country & western mitt i alltihop. Medryckande är det, med en känsla av både glädje och vemod, och jag får i viss mån refrängen på hjärnan. Sedan är det förstås inte lika komiskt och skruvat som KAJ utan mer prydligt och bara trivsamt rätt och slätt.
2. ”Million Dollar Smile” – Etta. Trots titeln är även den här låten på finska, och det gör att det faktiskt är hela fem av sju låtar som är huvudsakligen finskspråkiga i årets UMK. Rent stilmässigt är det annars inget inhemskt finskt med låten alls, utan den är en rätt så modern dunkig RNB-radiopoplåt i midtempo, som kännetecknas av att det finns med en rappad vers också. Ja, rappandet klarar artisten Etta av utmärkt, och det är sympatiskt att finska språket utan problem gör sig i de här genrekläderna. Synd då att slutintrycket ändå blir rätt intetsägande … och ärligt talat, vad är poängen med den där engelska titelraden när man nästan ändå inte hör den sjungas?
3. ”Rakkaudenkipee” – Kiki. Om man bortser från språkfaktorn – för visst är det finska som gäller här också – så finns här stora likheter med Loreen. Ja, det brukar ju varje år finnas gott om låtar i Eurovision och de nationella uttagningarna där Loreen har tjänat som influens, och här kommer förebilden igen både i Kikis sätt att sjunga, hennes visuella stil, den atmosfäriska elektroproduktionen och allt det ödsliga på det hela taget. Men det är ingen misslyckad efterapning utan tvärtom en helt okej låt. Mycket beror det förstås på den väldigt läckra och något oväntade ackordvändningen i refrängen, som ger alltihop en extra mystisk/exotisk ton.
4. ”Takatukka” – Antti Palanen. Nästa uppenbart KAJ-influerade inslag, men här känns det som det är lite mera humor, på gott och ont. Det är dragspelsinfluerad folkpop igen, precis som vi hörde från Komiat i början, och den skäggige Antti (med en låt som handlar om frisyren hockeyfrilla, det är vad ”takatukka” betyder) brummar bastoner på en nivå som vi inte hört sedan Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Är det riktig strupsång rentav …? Visst lockas jag att småle och tycka att det hela är lite coolt/catchigt, men bra är det knappast. Dessutom blir det mest bara förvirrande att det är två helt olika takter i vers och refräng.
5. ”Cherry Cake” – Chachi. ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?” sjöng Ann-Christine Bärnsten redan 1975, och ekivoka anspelningar på temat körsbär blir det nu också – fast en hel tårta för att vara exakt. Är det månne Erika Vikmans oanständighets-statement från förra året som man här vill upprepa på något sätt? I så fall har det inte blivit så lyckat, för den sortens fräcka och halvskojiga bidrag har ett slags gräns för att det inte ska kännas som trams, och den gränsen klarar inte Chachi (som för övrigt är amerikanska bosatt i Finland och har tävlingens enda helt engelskspråkiga låt). Det blir bara ett typiskt urvattnat Eurovision-plojbidrag som vi hört rätt många gånger innan: lite som Maltas ”Kant” (också i fjol), fast sämre. Jag ser till på köpet att Linnea Deb varit med och skrivit det här … var det något slags restproduktion som hon släppte till Finland att användas som Yle fann för gott?
6. ”Ready To Leave” – Sinikka Monte. Yle nöjer sig med bara en lugn låt i startfältet i år, och det är denna. Den är också övervägande på engelska, även om det är enstaka rader på finska instoppade i refrängen också (åter igen kan man undra vad det ska vara bra för?). Själva låten är obestridligt smakfull – den är ljuvt stillsam och eftertänksam i versen och framförd med spröd röst av Sinikka, sedan kommer det in betydligt mer energi och styrka i refrängen och lika abrupt tystnar det igen. Dynamiskt, och väl genomarbetat, jag gillade den spontant, fast det är nog en sådan låt som behöver många lyssningar för att lyfta på allvar.

7. ”Liekinheitin” – Linda Lampenius & Pete Parkkonen. Ja, violinisten jag nämnde är alltså Linda Lampenius, som ju redan för ett antal år sedan gjorde sig ett namn inte bara för sin skicklighet på fiol utan även för sina yttre företräden i kombination med fiolen (får man nog erkänna). Nu har hon slagit ihop sig med den tjugo år yngre Idol-deltagaren Pete Parkkonen som sjunger, och resultatet har blivit en kombination av pop och klassiskt, där det onekligen är snygga fiolslingor och ett smittande dunk. Det hela andas dessutom finskt vemod, och det är uppenbart i samma pretentiösa fack som de två senaste Eurovision-vinnarna ”The Code” och ”Wasted Love”. Ja, det passar ju verkligen att skicka till Mozartstaden Wien, det kan bli bra med en snygg show, och juryn i Eurovision (och här i UMK) kan kanske gå igång på det. Men jag har ändå mina dubier … för själva låten är egentligen inte så där överdrivet minnesvärd, och det blir ju inte precis så att Linda kommer att imponera med sin virtuositet på scenen eftersom all musik är förinspelad. Plus att man ohjälpligen får känslan att hon (som så många andra) kanske gör detta mest för att blåsa nytt liv i en karriär som hållit på rätt länge. Nej, det finns en viss överskattningsvarning här.

Som helhet är det ett hyfsat startfält tycker jag nog … fast samtidigt finns här inte något som jag går igång på så där extra mycket. Till skillnad från andra tyckare ser jag inte heller UMK som något ”powerhouse” som sprutar ur sig idel potentiella Eurovisionvinnare. Omöjligt är det inte att det kan gå bra för Finland med vissa av de här bidragen, men man får helt enkelt inte känslan att de kommer att bli storfavoriter i Wien.
Hur det ska gå och vem av dessa sju som får åka till Österrike för Finlands räkning, det kan man som vanligt fundera ett tag på. Vi ska då tänka på att den internationella juryn i Finland står för en rätt liten andel av poängen som ska delas ut – så som jag tycker det borde vara i Sverige också – och det blir alltså i praktiken mest de finländska tittarna och deras beteende man får försöka förutsäga. Vad kommer de att ha för favorit?
Linda Lampenius (och ”featuring-sångaren” Pete, om man nu får kalla honom det) har väl de flesta förhandstipsen i tävlingen har jag förstått, tack vare sin stjärnstatus. Jag tycker nog själv också att det är den bästa låten i utbudet, tack vare de där fiolinslagen. Möjligen att Kiki och hennes ”Rakkaudenkipee” också kan konkurrera enligt min egen åsikt. Men hos tittarna tror jag inte att det bidraget slår riktigt, liksom inte heller Etta och ”Million Dollar Smile”, de är för alldagliga.
Om Linda och Pete får någon utmanare har det väl snarare att göra med att de finländska tittarna samfällt kanske får för sig att de vill ha humor och uppsluppenhet, eller möjligen ett mer stilla och allvarsamt uttryck. I det senare fallet blir det Sinikka Monte som kan ta striden, och hon har ju också startfältets enda ”ballad”, vilket är en fördel. Det är inte särskilt vanligt att det finländska folket röstar fram lugna tongångar, men det har hänt (den ljuva ”Blackbird” 2018 är väl det bästa exemplet) och om det är där tittarna landar så blir ”Ready To Leave” Finlands bidrag.
Sedan är det väl kanske visserligen troligare att KAJ-effekten hänger kvar och att det då blir antingen Antti Palanen eller Komiat (eller möjligen Chachi) som skördar de flesta tittarrösterna. Att lite skruvad galenskap kan gå hem vet vi ju sedan Käärijä och inte minst Windows95man året därpå … kan det upprepa sig även den här gången? Eller kommer de båda KAJ-artade bidragen att ta ut varandra? Ja, nej, själv lutar jag nog åt att inget av dem kommer att vinna, men det beror nog inte på att de tar ut varandra utan snarare på att de inte är tillräckligt ”pang på” för att verkligen gå hela vägen. Hockeyfrillalåten ”Takatukka” har sina fans har jag förstått, men jag vet ändå inte riktigt jag.

Som sagt, att sia i förväg om vad Finland är på humör för (och hur de eventuellt taktiskt kan tänka) är inte så lätt, men jag behöver faktiskt inte analysera detta särskilt länge för att inse att jag tror att Linda Lampenius och Pete Parkkonen kommer att vinna UMK ganska klart med sin ”Liekinheitin”. Det finns något för alla i det bidraget, något som lockar såväl jury som tittare i alla kategorier, även om den inte är något mästerverk.
Om det blir så det går så blir det alltså ett Eurovisionbidrag på finska på nytt, och nu har ju Finland i och för sig inte så mycket annat att välja på, men det gör det hela egentligen bara ännu mer anmärkningsvärt. Det känns som att Finland för närvarande känner sig väldigt trygga inte bara med sin egen inhemska musik utan även med sitt eget språk, och litar på att det går lika bra att skicka låtar på det som på engelska till Eurovision: inte ens en för utlänningar svåruttalad titel som ”Liekinheitin” tycks avskräcka. Och det självförtroendet är uppmuntrande att konstatera efter alla de gånger Finland floppat i tävlingen med sina finskspråkiga bidrag.
Sedan kan man ju visserligen också lägga märke till att Finlands andra officiella språk, nämligen svenska, har varit spårlöst försvunnet i UMK de senaste åren och så även nu. Det är väl förstås lite tråkigt, men å andra sidan är ju Linda Lampenius just finlandssvensk, så även om hon nu spelar istället för att sjunga så finns alltså den sidan av landet ändå representerad – och det vore väl konstigt annars, efter all respekt KAJ fick förra året.
Ja, KAJ-faktorn finns på sätt och vis även i Lindas och Petes bidrag. Det gör mig bara ännu mer säker på att det blir det som vinner, överskattning till trots.
Men vi får väl se, man vet aldrig, jag har haft fel förr. Jag bryr mig inte heller så där jättemycket om att rätt låt måste vinna UMK, jag tycker att vilket som helst av de här sju bidragen kan få göra det – förutom möjligen den där körsbärstårtlåten som jag bara tycker är störig (och till på köpet minst finländsk av de sju). Samtliga skulle jag också vilja säga har hyggliga chanser att klara av en semifinal i Wien, men potentiella Eurovisionvinnare är de inte, som jag uppfattar det just nu.
Vi får se vad som händer på kvällen den 28 februari och hur reaktionerna sedan blir. Än så länge ligger ju Eurovisionsäsongen bara i startgroparna.

Så låter det 2025 – mitt första intryck av de 37

En dryg månad efter att Kaj blev klara som Sveriges bidrag är jag nu färdig med min ett-land-per-dag-genomgång av årets Eurovision-låtar. Vad har jag konstaterat under den genomlyssningen? Hur kommer Kaj och deras ”Bara bada bastu” att klara sig, och för den delen Finlands eget bidrag, ”Ich komme” med Erika Vikman (som jag ju också hade koll på i förväg)? Vad är det för motstånd de får att tampas med i Basel?

För det första kan vi konstatera att förra årets rysliga strul och konflikter i Malmö inte har fått några negativa effekter i form av massiva avhopp från Eurovision. Nästan alla länder tar nya tag och vill vara med igen trots allt, och hoppas väl på att det inte ska bli likadant två år i rad. Till och med Nederländerna, som ju blev utskämda inför Europa genom att diskas i Malmö, biter ihop och ställer upp på nytt. Det är bara Moldavien som saknas sedan i fjol, de hoppade av på ett sent stadium, men i gengäld får vi en återkomst av Montenegro, så antalet bidrag är oförändrat 37. Sedan är det lite trist att det är just Moldavien som uteblir, för de är ju nästan alltid ett lyckopiller i Eurovision … det brukar man ärligt talat inte kunna säga om Montenegro, som snarare fungerar som nedåttjack. Men man får nog ändå vara tacksam att det finns länder så det räcker i startfältet.

Vad gäller själva bidragen är det första som slår mig det faktum att såväl Sverige som Finland – som ju båda i någon mån faller under etiketten ”lätt plojiga eller spektakulära bidrag” – kommer att smälta in bra i mängden. För det är nämligen så att säga ett ”skojigt år” i år. Då och då känns det som att det kommer en sådan Eurovision-omgång, då många länder bestämmer sig för att skoja till det – ett särskilt tydligt sådant år är 2008 – och nu är det dags igen.
Detta är lätt paradoxalt med tanke på hur läget ser ut i världen, men samtidigt är det på ett sätt fullt logiskt. Man kan uttrycka det som att världen är sjuk, och länderna i Eurovision reagerar nu med att komma med käcka förslag på olika mediciner och kurer som ska få allt att kännas bättre. Sverige föreslår ju som bekant bastu som bästa boten för kropp och själ, Finland kommer istället med sex som terapi … och många av de andra hänger på. Även om det moldaviska lyckopillret saknas så finner vi bland övriga länders läkemedelsordinationer kaffe från Estland (koffein), milkshake från Australien (laktos och glukos), tårta från Kroatien (med något slags gift i) och så något oanständigt som Malta hade tänkt servera men det fick de i slutändan inte för EBU, utan fick nöja sig med just ”serving”. Och Irland föreslår rymdparty kort och gott.
Sedan finns det förstås också en del länder som föredrar att vara lågmälda och allvarliga mitt i alla dessa lätt oseriösa nummer. Slovenien undrar hur lång tid vi har kvar, Portugal sticker emellan med sitt vanliga vemodiga ”saudade”-stämning, franskspråkig melankoli får vi nu inte bara från Frankrike och värdlandet Schweiz utan även från Nederländerna och Israel, och de sistnämnda ordinerar renodlad PTSD-terapi, kan man säga. Det finns variation i år också.

Något jag själv tycker är roligt är att trenden med eget språk fortsätter i ännu högre grad i år. Sverige sjunger ju på svenska för första gången på evigheter, men vi är inte ensamma om sådana grepp, för av de 33 icke-engelsktalande länderna är det detta år hela 21 som sjunger helt eller delvis på eget språk, och ett par till som sjunger på ett främmande språk som inte är engelska. Det är möjligt att jag räknar fel i hastigheten, men i vilket fall är det uppenbart att språkmöjligheterna fortsätter att utforskas. Och det kan vara lite allt möjligt i genreväg på språken i fråga också, som att Island sjunger något som skulle kunna kännetecknas som epadunk på isländska. Det känns annorlunda och festligt.

Men hur bra är allt det här då? 2008 var ju i mitt tycke ett av de bästa Eurovision-åren trots spexigheten det året – åtskilliga av bidragen från 2008 finns alltjämt kvar på min spellista, kommer 2025 års bidrag också att göra det om sjutton år?
Mja, nej, det tror jag dessvärre inte. Några jättestora favoriter hittar jag inte i det här utbudet. Det är som vanligt några stycken som jag spetsar öronen åt mer än andra och får lust att höra igen, men de är egentligen inte jättemånga och inte ens de allra bästa är sådana som man spelar konstant på repeat. Trots alla de tokroliga påfunden och den språkliga variationen flyter bidragen ihop ganska mycket och blir anonyma när man spelar dem efter varandra – det är alltför många som är stöpta i en generisk form, med upphovsmän vars namn känns lätt bekanta (några av dem svenskar, men även av andra nationaliteter) och som i en del fall nog har strålat samman på låtskrivarläger och fått till produkter som de skickat runt i Europa tills länder på olika håll har nappat på kroken. Ni vet den där arbetsmetoden som jag är måttligt förtjust i.

Nåja, kanske kan en del av låtarna i fråga växa, jag har ju trots allt inte lyssnat på dem så många gånger ännu. Jag har i alla fall som sagt några favoriter i den här soppan av medicinska kurer.

Estland och Australien kommer som jag nämnde med varsin låt om kaffe respektive milkshake, och i båda de fallen är det egentligen rätt bra låtar som döljer sig bakom den tramsiga inramningen. Åtminstone tillräckligt mycket för att jag ska uppskatta de båda länderna en hel del. Estlands ”Espresso Macchiato” är en knasig drift med Italien på fejkitalienska, och alla italienare har inte tagit den blinkningen på rätt sätt har jag förstått, men jag tycker låten är både rolig och snygg samtidigt (och melodin är nästan lite vemodig på östersjöfinskt vis) och sätter sig gör den definitivt. Australien för sin del har på något sätt fått in det jag uppfattar som ett typiskt australiensiskt poprocksound någonstans i produktionen i sin låt ”Milkshake Man”, så att den inte bara kan avfärdas som ett skämt.
Sverige har jag i vanlig ordning svårt att bedöma på ett rättvist sätt jämfört med alla andra, och det gäller nästan Finland också (åtminstone i år), men visst uppskattar jag båda dessa länders bidrag: bäst i Norden är de definitivt. Kaj och ”Bara bada bastu” gillar jag nästan av princip, med finlandssvenskheten och den där Vöråsvenskan och alltihop, och Erikas ”Ich komme” har egentligen hejdundrande hitkvaliteter … den är en växare som kan visa sig funka riktigt bra på Eurovision-scenen i Basel.
Sedan finns det ett land som jag har fäst mig vid lite otippat, och det är Luxemburg, som nu är med för andra året i följd efter sitt mycket långa uppehåll. Årets luxemburgska bidrag heter ”La poupée monte le son”, och det är en anspelning på landets gamla klassiska ESC-vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965. Det krävs flera rader för att förklara bakgrunden och reda ut vad som är så fyndigt – jag återkommer till det i ett annat inlägg – men jag har alltså för min del fattat poängen och tycker att låten och bidraget på det hela taget är en medryckande liten poppig uppvisning, även här med en refräng som sätter sig dessutom. Helt klart underskattat.
De här är nog de jag gillar mest, men jag är även lätt svag för Israels finstämda låt (samma stil som förra året fast snäppet bättre nu i mina öron), och vidare för alternativrocken från Litauen, Lettlands lustiga folkloristiska körensemblesång och faktiskt också Islands nämnda epadunk. Plus att Albanien har en anmärkningsvärt spännande låt, som egentligen inte går så långt ifrån landets vanliga koncept i Eurovision men ändå tycks ha något extra. Och Österrike väcker alldeles definitivt uppmärksamhet, med operapop som verkligen är något utöver det vanliga – deras sångare har en kontratenorstämma som han lyckas nå förbluffande höjder och styrkor med.
När det gäller vilket land som är sämst i år så säger jag spontant Tyskland: maken till monoton och enerverande låt har jag inte hört på länge. Och Norges bidrag skriker verkligen ”arketypisk nutida Mello-reject”. Men tack och lov har jag inte behövt gräva mig alltför långt ner i skämskudden.

Vem tror jag spontant vinner i Basel då? Jo, Österrike får väl ses som en av de största favoriterna där – jurygrupperna kommer att ääääääälska det numret – men det är annars egentligen inte alls särskilt lätt att förutsäga vilket land som ska ta hem det. I vanliga fall hade jag inte trott på att en grupp som svenska (finländska) Kaj hade haft någon chans i Eurovision, för det är ett faktum att ett renodlat skämtbidrag aldrig har vunnit där, men nu är konkurrensen ärligt talat inte mördande hård och då kan till och med ett bastunummer segla upp och vinna. För närvarande är det också Sverige som legat ganska ohotade på oddslistan ett bra tag. Det kan bli en kamp mellan Österrike som juryfavorit och Sverige som tittarfavorit.
Om nu inte något annat land tar den rollen hos tittarna förstås. Det har ju under nuvarande omständigheter såväl Israel som Ukraina goda chanser att göra, och man får inte glömma bort Estland, Finland, Frankrike eller Nederländerna i detta sammanhang. Det ser helt enkelt ut att bli ett svårförutsägbart år – och det får man ju medge att det är roligast när det är så.

Jag återkommer snart med mina detaljerade omdömen om samtliga bidrag; då blir det ännu mer att frossa i här på bloggen. Eventuellt kanske det blir något annat inlägg före det också, om jag känner mig inspirerad, och det kan det ju tänkas att jag gör i takt med att festligheterna rycker allt närmare.

En bastubadande revolution – reflektioner efter MF-finalen 2025

Jag älskar att ha fel jämt!
För jag hade ju fel, och många med mig (även om det faktiskt också var en del tyckare av det mer frisinnade slaget som anade att det kunde vara en skräll på gång).

Slutresultatet av Melodifestivalen 2025 blev en ”Revolution”, fast inte genom Måns Zelmerlöw, utan han fick se sig slagen av tre finlandssvenska bastande muntergökar och därmed blev det revolution i Sveriges gamla konservativa Mello. Och det välkomnar jag i allra högsta grad. Jag tycker att detta var precis vad Sverige, och i förlängningen Eurovision, behövde. Grattis Sverige och grattis Kaj!
Det är uppmuntrande i sig bara att Sverige nu skickar ett bidrag på svenska för första gången sedan 1998, och att vi visar upp humor i tävlingen för första gången sedan … ja, det måste väl vara 1986 då Lasse Holm och Monica Törnell och deras delegation skojade till det i ”E’ de’ det här du kallar kärlek”. (Lotta Engberg 1987 och Afro-Dite 2002 räknas inte, för de var inte skrattretande med flit. 😊)
Sverige, Eurovisions stelaste och mest kommersiellt beräknande och perfektionistiska och ”säkra” land, bestämde sig detta år helt plötsligt för att släppa hämningarna och bara skicka något kul för att vi kände för det. Så som många av de andra länderna ofta har gjort, men som vi aldrig kunnat tänka oss. Tiderna förändras tydligen. Revolutionen är här.
Faktiskt så spekulerade jag så här dags förra året kring om det kanske kunde vara ett paradigmskifte på gång – vissa saker i 2024 års Melodifestivalresultat tydde på det – men det hade jag glömt nu, så nu när skiftet verkligen inträffade var jag inte beredd på det! Jag trodde verkligen att det skulle gå som det brukar, men det blev annorlunda.

Extra intressant är det att inte bara tittarna utan även de utländska jurygrupperna bidrog till detta – det hade inte gått som det gått om inte juryn hjälpt Kaj på traven. Visserligen hade de sammantaget Måns som sin favorit, precis som man kunde förvänta sig, men Kaj fick ändå en mängd poäng av dem och i kombination med tittarnas högsta poäng så räckte det till vinst (om än med tämligen liten marginal). Ja, jag misstänkte ju visserligen att även juryn kanske skulle uppskatta rolig bastukultur, men att det skulle bli i den omfattningen, det trodde jag verkligen inte. Men kanske är det så att såväl svenska folket som många jurymedlemmar kände att det vi behöver just nu i oroliga tider är att festa loss och fly verkligheten ett tag i Eurovision. Vilket ju är ett av många potentiella hedervärda ändamål med tävlingen (den kan å andra sidan också vara sammanhållande genom allvarliga och tankeväckande bidrag, men kanske är det inte det som är trenden i år).
Följden av detta blir nu att jag personligen kommer att kunna slappna av på ett helt nytt sätt inför årets Eurovision. Om Sverige med vårt bastuspexande får ett betydligt sämre resultat än vi är vana vid så är det bara att ta det med en klackspark, för ingen här i landet kommer att förvänta sig något annat ändå. Och om Kaj faktiskt skulle vinna alltihop (vilket jag ser som osannolikt, men ändå) så kan jag fullt ut njuta av vinsten, för då är det den sortens svensk vinst som tar Eurovision Song Contest åt ett annat håll, tillfälligt bort från det baksluga och utslätade.

Man kan förstås ändå ha ett par invändningar mot hur lämpligt det är att just Kaj och deras bidrag får äran att driva den ”svenska revolutionen”. Vi kan ju till exempel se att Anderz Wrethov, en av de där låtskrivarna som jämt är med och skriver alla bidrag, har varit med och skrivit ”Bara bada bastu” också. Är det då inte egentligen fråga om samma dominans och plastiga, kommersiella beräkning från den svenska musikindustrin som det brukar vara, bara att herr Wrethov var smart nog att blanda sig i en annan genre bland sina bidrag i år? Hör inte ”Bara bada bastu” till samma själlösa gröt som resten av startfältet?
Ja, det kan man fundera på, men för det första är det oklart hur låten kom till och vad Wrethov egentligen har bidragit med i det här fallet – det var kanske Kaj som egentligen skrev låten och sedan skickade den på remiss till Wrethov och hans kompanjoner? – och för det andra får man ju se till den praktiska konsekvensen. Vilken väl onekligen måste bli att uppsluppna bidrag nu får ett uppsving och att Wrethovs & co:s mer ordinarie metoder får sig en knäpp på näsan. Och i mitt förra inlägg så efterlyste jag ju fler MF-bidrag som verkligen kan ta sig in i ”folksjälen” och få ett långt liv och fungera som något mer än tillfälliga Spotify- och Youtube-visningar – och det har Kajs bastudänga de bästa förutsättningarna att göra bland lördagens finalbidrag. För min del nöjer jag mig med dessa positiva effekter just nu.
En annan invändning man kan ha är det där att Sverige nu skickar en akt som inte är från Sverige utan från ett grannland, för andra året i rad till på köpet, för efter en norsk tvillingduo får vi nu alltså en finländsk trio. (Blir det månne en dansk kvartett nästa år då, som Aqua till exempel?) Och detta med en låt där det egentligen bara är låtskrivarna som har svensk anknytning: i övrigt är det inget svenskt alls med bidraget och dess framförande (inte ens språket faktiskt om man ska vara noga, då det ju är mer Finlands språk än Sveriges vi snackar om här!). Finland kommer att ha två bidrag i årets Eurovision, ett eget och ett i form av Sverige.
Det kan man förstås tycka är konstigt, och jag tyckte det själv förra året med Marcus & Martinus, men nu lutar jag i ännu högre grad åt att Sverige kan unna sig att själva inte vara svenska med tanke på hur många ”svenskbidrag” vi haft i ESC genom andra länder genom åren. Dessutom är kärleken till och symbiosen med ett grannland på sätt och vis också en del av ett lands kultur som man kan visa upp, har jag kommit att tänka på. Och jag med mitt finlandssvenska påbrå kan naturligtvis inte annat än smälta inför det faktum att det finlandssvenska (och den österbottniska Vörådialekten!) nu får ta en plats i Eurovision genom Sverige.
Nej, sammanfattningsvis så ser jag inte mycket negativt med att vi ”baxar bastun till Basel”, som Kaj själva har sagt. Det ska bli enbart kul att de representerar oss i Schweiz. (För övrigt finns det ytterligare ett ”för första gången sedan …” med Kaj, och det är att Sverige skickar en grupp till Eurovision för första gången sedan 2007, om vi inte räknar The Mamas 2020 som ju emellertid inte fick åka iväg och tävla.)

Om jag ska säga något om lördagskvällen annars så var det ju en väldigt tät och spännande omröstning, det kan man inte säga annat. Kajs seger var allt annat än solklar, det var nog ett tag sedan det var så få poäng som skilde (minns inte några siffror just nu), och jag har redan nämnt det där att juryns oväntade välvilja mot dem på sätt och vis blev avgörande. Tittarna var delvis inne på att ändå skicka Måns Zelmerlöw till Basel, det var inte långt ifrån att det anarkistiska och revolutionära röstandet fått ge vika för det gamla vanliga trygga valet.
Greczula, som rent ”kvalitetsmässigt” fortfarande var min favorit under kvällen (jag gav hjärtan till både honom och Kaj, om än mer till Kaj eftersom jag rycktes med i den duell det blev mellan dem och Måns), landade på en för min del ganska väntad tredjeplats, och det var ju också uppmuntrande med tanke på att även han stod för något mer annorlunda. Fyra blev välförtjänt Klara Hammarström, som jag nog ändå får nämna som ett bidrag som har växt på mig lite och som övertygade i sändning. Tvärtom var det med Maja Ivarsson, som framstod som lite loj och uttröttad och följdriktigt kom näst sist.
Förutom utgången av toppduellen hade jag ganska så rätt i min tippning i Mello-appen, då bidragen med smärre variationer placerade sig ungefär i den ordning jag trodde. Det stora undantaget var Dolly Style, som jag hade trott skulle komma mer eller mindre sist, men de blev till slut femma efter att även de ha premierats av juryn i rätt hög grad (och tagit de flesta rösterna från det andra countrynumret – Saga Ludvigsson kom ju till slut på sista plats). Oväntat kanhända, men det är möjligt att deras lekfulla och spexiga uttryck slog an hos juryn av samma anledning som Kaj gjorde det … Europa vill möjligen ha något befriande glatt och lekfullt när omvärlden ser ut som den gör.
Hur tittarrösterna såg ut i detalj fördelat på åldersgrupperna har SVT i skrivande stund inte gått ut med än, men jag brukar inte vänta in att de ska göra det, jag är inte så intresserad att jag analyserar det åldersrelaterade röstandet in i minsta detalj ändå. Det får räcka med att kommentera juryn kontra folket helt enkelt, och där har jag nog pratat färdigt nu.

Jag har nog över huvud taget pratat färdigt snart, men några saker till ska jag nämna.
Som att SVT avrundade sin Melodifestivalturné på ett snyggt sätt med en ändå rätt bra genomförd final, utsmyckad med överraskningsgäster (lustigast var när Kayo plötsligt dök upp istället för Keyyo, utan vidare kommentarer) och en del bra skämt. Mycket fyndigt var det att föreslå att Zelenskyj och Trump löser Ukraina-konflikten genom att sätta sig och basta – ”Sweet N’ Psycho”, som man då skulle kunna kalla dem. 😄 (Det skulle vara kul att höra hur Trump reagerar på det skämtet, om han får nys om det.) Mer tråkigt var det att det blev tekniska problem under omröstningen så att varken Litauen eller Serbien kunde anropas ordentligt – jag trodde nästan vi var förbi det stadiet då sådant inte fungerade, men det finns ändå ingen anledning att misstänka fuffens så man får väl bara rycka på axlarna åt missödet.
Vidare kan jag inte låta bli att reflektera över att Finland för närvarande verkar ha väldigt cool status i Europas ögon. Från att ha varit ett okänt land uppe i ett kallt och kargt hörn av världsdelen, med rykte om sig att vara tråkiga och konstiga, tycks Finland ha blivit värsta hippa inne-landet som alla ser upp till. Att Käärijä nästan vann Eurovision för två år sedan med ett finskspråkigt bidrag var anmärkningsvärt bara det, och ännu mer iögonfallande är det att nu europeiska jurygrupper öser poäng över en finländsk bastulåt på finlandssvenska … det gör man väl knappast om man inte tycker det är något häftigt med hela den grejen. Och efter att Sverige redan blivit förnedrat av Finland i och med att de fick gå före oss in i Nato, och överlag framstår som mer framåt och bättre på allting än vi (utom möjligen i sportvärlden), låter nu Sverige sig representeras av Finland i Eurovision till råga på allt. Jo men visst, jag har då inget emot det som sagt. ”Sverige är en del av Finland”, som min finlandssvenska mor brukade säga med en fnysning när någon påminde henne om att förr i tiden ”Finland var en del av Sverige”.

Nu vankas det Eurovisiontider och jag ska börja lyssna på alla de andra ländernas bidrag. Jag har alltså inte hört något av dem ännu förutom Sverige och Finland, men så mycket har jag uppfattat att det verkar vara lite av en trend i år att blinka åt något annat europeiskt land än det man tävlar för. Sverige gör det ju nu åt Finland, medan Finland själva blinkar åt värdlandet Schweiz och andra tyskspråkiga länder i ”Ich komme” (ja, Erika Vikman vann ju, till min belåtenhet!) och Estland och San Marino skojar med respektive hyllar Italien i bidragen ”Espresso Macchiato” och ”Tutta l’Italia”. Och så har tydligen Malta väckt uppmärksamhet med låten ”Kant”, maltesiska för ”sång”, men likheten med ett fult engelskt ord utnyttjas inte av en slump i låten och det har väckt mycket ont blod hos BBC. Stämningen verkar helt enkelt märkbart galen i ESC-världen och det ska bli roligt att ta del av dessa bidrag och fler därtill den närmaste månaden.
Jag återkommer när jag har gjort det – säsongen är inte slut, den har bara börjat. Grattis Kaj och vi hörs senare!

Inför Finlands uttagning: en intressant återkomst i ett småtråkigt startfält

Så var det dags för en ny säsong! Ja, i tävlande i musik alltså. Det har redan börjat, då den första melodifestivaldeltävlingen gick av stapeln i lördags, men vårt svenska spektakel tänker jag i vanlig ordning inte kommentera under turnéns gång. Jag är för övrigt redan spiksäker på hur det kommer att sluta där (och i Eurovision också) men det kan jag ta i slutet av detta inlägg istället.
Först ska jag ta en sväng över till östra grannlandet Finland, där finalen i UMK äger rum just denna helg, och se vad som händer på den fronten. Det brukar jag ju inleda Eurovision-bloggperioden med.

Precis som de senaste åren har Finland en uttagning med en final och ingenting mer (och ibland känns det onekligen som att det skulle räcka med det i Sverige också). Den UMK-final de faktiskt har gör Yle i alla fall ett stort nummer av och blåser upp ordentligt – i år har de den i den stora Nokia Arena i Tammerfors.
Detta år är det sex startande bidrag. Det skulle ha varit sju, och det var också sju som förhandspresenterades ett i taget i januari, men sedan blev ett av dem struket: hårdrocksbandet One Morning Left med låten ”Puppy”. Anledningen till avhoppet/diskningen var mycket otrevlig och inget jag ska gå in på här, men jag kan säga så mycket som att själva låten klarar jag mig gott utan. Den var nämligen ytterst tramsig och enerverande: en skämt- och plojlåt på hundtema och i fejk-hårdrock-technoskrud, som framkallade omedelbar skämskudde. Nog om den.

Det startfält som återstår är nu på grund av decimeringen fritt från rockinslag, vilket är ovanligt för en finländsk uttagning. Variationen blir då något mindre, och det blir kanske lite svårare att tippa hur det ska gå (för i Finland är ju rockbidragen ofta favoriter).
Jag får också ofrånkomligen intrycket att årets sex bidrag är en ganska anonym sörja. Efter att ha varit något på spåren och fått idel godkända och rentav bra resultat i Eurovision efter pandemin, med Käärijä och ”Cha Cha Cha” som en självklar höjdpunkt 2023, börjar Finland uppenbarligen tappa greppet. Vi märkte det redan förra året, då det var övervägande fånerier i UMK och ett sådant bidrag också vann och fick åka till Malmö (Windows95Man, ni vet). Nu i år har man inte ens lyckats få till några skämtbidrag ordentligt, utan det är ganska mycket gäspning över alltihop. Är Finland på väg tillbaka till gamla tider då man varje år fick kämpa för att ens nå ESC-final? Ja, jag är då inte säker på att något av de bidrag finländarna nu har att välja på skulle fixa det uppdraget.
Sedan finns det visserligen bland de sex en artist som jag kände till sedan tidigare och reagerade med förtjusning när jag såg att hon skulle vara med igen, och hon är också onekligen min UMK-favorit i år i brist på bättre, men en liten aning besviken blev jag likväl för hon toppar inte sin förra insats. Vem jag talar om? Ja, jag ska väl kanske räkna upp artisterna det gäller så får ni se.

”Hitaammin hautaan” – Nelli Matula. Kanske det närmaste vi kommer schlagerpop i denna UMK-upplaga. Samtida finskspråkig pop är det i alla fall, fast väldigt slätstruken … det är svårt att ens urskilja någon hook, och låtens enda behållning är det något drömska mellanpartiet, som hade varit mer lyckat om det utgjort en låt i sig självt.
”Aina” – Viivi. Den enda lite lugnare låten i startfältet: en ballad i 6/8-takt, där ”aina, aina, aina” (vilket betyder ”alltid”) fungerar som en rätt bra hook och den finska texten överlag smälter in fint i den mjuka produktionen. I videon går sångerskan Viivi behagfullt omkring som en vitklädd alvkvinna i solförmörkelse. Det kan på ett sätt vara vettigt av Finland att skicka detta till ESC, för lyckade ballader på finska är sällsynta där. Å andra sidan är kanske inte denna så lyckad ändå när allt kommer omkring. Den är inget jag minns länge och Viivis lätt hesa röst känns på något sätt begränsad.
”Made Of” – Goldilocks. Bakom artistnamnet döljer sig en kvinna som i videon kryper runt som en jättinna i en miniatyrvärld: det är en aning coolt och hon har en aning cool stil och röst. Men bara en aning, för även om låten känns hyfsat modern och tar sin plats i samma fack som t.ex. Zara Larsson och andra dunkiga sångerskor i samma stil, så når den inte upp till de uppenbara förebilderna.
”Nightmares” – Neea River. Ännu mer uppenbar piratkopiering är det här, då låten produktionsmässigt med sitt trance-pop-sound verkligen skriker ut sin längtan efter att bli sjungen av Loreen. Det är den nu inte, utan istället av en sångerska som enligt Wikipedia är ”singer-songwriter” och kanske hade passat bättre med en annan och mer egen stil på sin låt.
”Sekaisin” – Costee. Att Costee nu är den enda manliga artisten i årets UMK (efter One Morning Lefts avhopp) ger honom kanske en fördel, men jag har å andra sidan svårt att se hur något så här anonymt skulle kunna vinna. Den är monoton i verserna och platt i refrängerna, och känns trots en viss danspuls och finsk text mest bara som ett typiskt Eurovisionbidrag från Belgien när de är som minst inspirerade.
”Ich komme” – Erika Vikman. Här har vi henne, Erika Vikman, som var med i UMK 2020 med underbart ironiska och schlagerkitschiga ”Cicciolina” som jag var bland de många som gillade. ”Om inte Finland skickar henne kan Eurovision lika gärna ställas in”, kommenterades det bland Europas ESC-fans den gången, och så blev det också, för hon kom tvåa och sedan ställdes Eurovision in. 😊 Efter detta har Erika klokt nog bidat sin tid, kanske i väntan på en låt som kan matcha ”Cicciolina” – och nu är det tydligen dags igen. Och om hon anspelade på italiensk porr förra gången så är det som synes tysk porr som gäller nu, i en låt och ett nummer med en hel del fräcka antydningar och gester. Ja, jag köper det, men är det lika bra som hennes förra låt? Mja. Jag medger att ”Ich komme” växer med några lyssningar, och att den har ett antal läckra inslag: refrängens svulstiga arenaläktarkör, det ”Funkytown”-liknande syntblippet i andra versen, det mäktiga sticket som är som en kombination av U2 och Lady Gaga, och på det hela taget samma lätt spexiga känsla som Tyskarna från Lund (minns någon den skämtgruppen?). Samtidigt är problemet att det blir för mycket och för spretigt med alla dessa impulser från olika håll … jag får liksom inte grepp om låten på samma sätt som jag fick om ”Cicciolina”.

Ja, det var alla. Och trots mina invändningar mot ”Ich komme” så är det sammanfattningsvis ändå helt klart den jag gillar bäst av årets sex låtar: när jag lyssnar igenom de fem övriga i tur och ordning för att finslipa min uppfattning om dem så kommer jag på mig själv med att se fram emot den som avslutning! Med all den pumpande energi den ändå har (och sympatierna med Erika efter att hon aldrig fick chansen för fem år sedan) så känner jag att Finland verkligen borde skicka detta till Eurovision. Vinner gör de inte där, och helt säkert är det inte att det blir final heller, fast normalt sett borde det bli ungefär samma resultat som för Windows95Man – det vill säga finalplats men sedan en blygsam placering på undre halvan.
Mer räcker inte Finland till i år, men med Erika Vikman ställer man ändå upp med något lagom uppseendeväckande och lyfter fram finskan (om än med tysk titel), vilket inte är att förakta. Av samma anledning är mitt önskade ”andrahandsresultat” att Viivi med ”Aina” får åka till Basel. Hon sjunger också på finska och gör det till på köpet i en lugnare låt, vilket kan vara en trevlig omväxling och något nytt i ESC.
Som ni märker är jag fortfarande av den uppfattningen att Finland (liksom Sverige för den delen) borde satsa på eget språk i Eurovision ett tag. Det är mycket för att det är ett bra sätt att sticka ut och bli lite mer speciell, särskilt nu när ingen av de låtar man har att välja på är särskilt originell musikaliskt. Med detta sagt måste jag ju ändå ge Finland beröm för att det nu ändå är finska i fyra av sex startande bidrag. Den ambitionen finns åtminstone kvar i UMK: att visa Europa att finskspråkig musik inte måste vara finsk tango utan att finskan kan funka även till mer samtida tongångar, även om tongångarna inte är några potentiella världshits direkt.

Hur tror jag då att det kommer att gå i UMK-finalen? En sak måste man komma ihåg, och det är att tittarna har större makt i Finland än de har i Sveriges melodifestival; Finland har internationella jurygrupper, men de står bara för 25 procent av resultatet, resten avgör tittarna. Det är alltså rätt mycket en fråga om vad den finländska publiken är på humör för – får de en stor gemensam favorit så blir det svårt för juryn att fälla den.
Tittares humör är sedan svårt att förutsäga förstås, det kan ju hända att publiken i Finland har tröttnat på spexiga uppvisningar och vill ha något seriöst, och då kan Viivi med den enda lugna låten ligga bra till. Å andra sidan känns det verkligen som att en vinst för Erika Vikman ligger i luften nu – hon vann tittarrösterna 2020 och kan göra det igen, och kanske är även juryn med på noterna nu, till skillnad från förra gången (då de hade en större andel makt och drog ner ”Cicciolina”). I så fall är det inget snack om saken, och det som ännu mer talar för det scenariot är att det enda övriga bidrag som hade kunnat plocka hem en massa röster från humor- och röjsugna finnar var den där ”Puppy” som nu inte finns med i bilden längre. Det lämnar fältet nästan fritt.
Sedan kan det kanske hända att såväl det lugna som det fartiga får stryka på foten till förmån för något av de andra fyra bidragen som känns mer ”mittemellan”. Det är nog då framför allt Goldilocks med ”Made Of” som skulle kunna vara en dark horse. Men jag skulle nog ändå bli rätt förvånad om den, eller någon annan av de ”övriga”, vinner. Jag är rätt säker på att vi får se Erika Vikman sjunga ”Ich komme” i ESC … hur det nu tas emot i det tyskspråkiga Basel. (Där hade de ju för övrigt folkomröstning ifall de skulle betala för Eurovision eller inte, en folkomröstning som hölls på initiativ av moraliskt upprörda schweiziska kristdemokrater … undrar vad de skulle tycka om ett bidrag som ”Ich komme”? Kan bli kul! 😊)

Innan jag slutar för idag ska jag kanske återkomma till det där jag sade i början, att jag redan är säker på hur vår egen Melodifestival slutar. Om ni nu undrar vad jag menar.
Jag menar så här, att precis som de senaste fem åren så kommer cirka tjugoåtta av trettio bidrag i Melodifestivalen att visa sig vara skräp – men Måns Zelmerlöw kommer att ha en utmärkt låt och han vinner (till stor del med juryns hjälp, och till de fåraktiga ESC-fansens stora jubel), så då spelar det ingen roll att resten är skräp. Det hela ger en ytterst missvisande bild av Melodifestivalens kvalitet, men så brukar det ju vara.
Måns kommer sedan att vinna Eurovision också, eftersom jurygrupperna där öser poäng över honom och tittarna inte kommer att kunna motverka detta därför att alltför många av dem är upptagna med att sympatirösta på Israel och Ukraina så att det inte blir någon tydlig tittarfavorit. Om det blir en sådan så blir det Israel, men juryn kommer att effektivt sätta stopp för alla det landets vinstchanser, precis som förra året. (Även i år kommer tävlingen att åtföljas av Israeltjafs, om än inte lika mycket som i Malmö, men en hel del buande blir det.)
Jag lovar, det blir så här det går. Jag vet minsann vid det här laget hur det funkar i Eurovision. ☹ Det är då rakt inte en utveckling jag önskat mig, men det lär nog tyvärr krävas minst ett sådant resultat till innan EBU vaknar till liv och ser det ohållbara mönstret och börjar införa lite reformer för att göra något åt den svenska musikbranschens osunda dominans och juryns partiskhet (och tittarnas om det går).

Nu blev det en onödigt lång utvikning, det var ju egentligen Finland det här inlägget handlade om. Och jag önskar Finland lycka till oavsett vilket bidrag ni väljer. Hoppas det blir Erika Vikman den här gången … fast det är heller ingen katastrof om det blir någon annan.

Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

Inför Finlands uttagning 2024: En rad Käärijä-efterapningar och någon enstaka bra låt

Då var det dags igen.
Egentligen har jag i nuläget inte mycket ork eller lust att börja kommentera Eurovision, för inte nog med att Melodifestivalen började hopplöst dåligt nu igen i lördags – läget i omvärlden är ju dessutom så dystert att man mest bara blir matt, och den där affären med Israels vara eller inte vara i årets Eurovision är synnerligen beklämmande och lägger sordin på hela stämningen nu under ”försäsongen”. Hur jag ser på den frågan (både om själva Mellanösternkonflikten och om Israels ESC-medverkan) ska jag lämna därhän, men oavsett åsikt så känns det nästan som det förnuftigaste vore att lägga hela Eurovision Song Contest på is i några år tills Europa har lugnat ner sig och man kan njuta ordentligt igen, utan besvär och komplikationer.
Nåväl, men ja, när det nu faktiskt blir en tävling så ska jag ändå göra ett försök att sätta igång säsongen här på bloggen och hoppas att kunna jobba fram den rätta känslan. Och då börjar jag som vanligt med att ta en liten titt på vad som händer i Finland just nu. För där vankas det i helgen UMK-final och jag har som vanligt lyssnat/tittat på de sju bidragen.

Hur det gick för Finland i Eurovision förra året vet vi ju alla. De kom tvåa med Käärijä och den fantastiska ”Cha Cha Cha”, de hade till och med vunnit om tittarna fått bestämma själva, och borde i mitt tycke ha vunnit också (det anser jag med bestämdhet, så svensk jag är).
Med tanke på att Finland var ”så nära men ändå så långt borta”, har de då lyckats bita ihop och gå vidare och ladda för revansch med ett vasst nytt försök i år? Eller har luften istället gått ur dem?
Ja, när jag går igenom årets UMK-bidrag så är det inte utan att det lutar åt det senare. Det är inte så att Finland och Yle inte försöker, det gör de visst, men det vill sig inte riktigt. Snarare är det så att de försöker alldeles för mycket – med att upprepa det som nästan funkade förra året, i tron att det ska gå vägen nu istället. Det gör det inte.
En stor del av 2024 års startfält i UMK utgörs helt enkelt av nummer som känns inspirerade av ”Cha Cha Cha” och präglas av en viss galenskap, men som saknar det som gjorde Käärijäs låt speciell. Den var sprallig och tokig på rätt sätt, de nya låtarna nu är tokiga på fel sätt. Det är inte lätt med en sådan balansgång – och med tanke på att det dessutom växlar från år till år vad ESC-publiken vill ha (de kommer säkert inte att vara inne på crazy-spåret i år), så hade det nog varit klokare av Yle att utforska helt andra idéer istället.
Som det nu är så är det ganska få av kandidaterna som går andra vägar, och inte heller de som gör det når sådana höjder att Finland skulle kunna vinna ESC med dem. Tyvärr, men det är vad jag spontant tycker.
Men jag ska väl ta och rada upp de sju deltagarna så får vi se. (Klicka på bidragets namn så kommer videon upp.)

Cyan Kicks – ”Dancing With Demons”. Den minnesgode kommer kanske ihåg att den här gruppen var med i UMK även för två år sedan. Då var de bland de bästa i startfältet enligt mig, och det är de egentligen nu också (allt beror ju på vad man jämför med) med sin stil som känns som en kombo av Linkin Park, Saara Aalto och Nightwish … men det hindrar inte att låten är ganska ”meh”. Elektroinfluerad rock med en nu ännu mer lättklädd sångerska, och ett mörkt, svart och flimrigt bildspråk som bara känns som ren påklistrad image och inget annat. Inspirationslöst.
Sexmane – ”Mania”. Kille i dreadlocks som sjunger rätt så ordinär pop, i en låt dominerad av ordet ”hullu” (galen), och en video som går i kraftigt orange, inspelad i en källarlokal full med tvättmaskiner (eller vad det är). Att låten är på finska är en fördel, men när det finns betydligt mer att säga om videon än om låten så bådar det inte riktigt gott.
Sini Sabotage – ”Kuori mua”. Om det var orange i föregående låt så blir det istället illblått här, vilket också artistens namn antyder (”sininen/sini” betyder ju blå). Framför allt är det en låt och ett nummer som, efter att först ha lurats med ett klassiskt piano i introt, radar upp en massa sexanspelningar både i text och mimik. ”Kuori mua” betyder ”skala mig” (jag uppfattar att hon sjunger om både en banan och en lök 😊) och eventuellt är det inte så ytligt som det verkar, men jag uppfattar mest bara den sensuella betydelsen och det hela hinner bli ganska tröttande innan de tre minuterna har gått. Synd på Sini Sabotage som annars verkar vara en rätt kompetent modern hiphoptjej med rap på finska.
”Glow” – Jesse Markin. Här känns själva låten mer seriös än flera av de andra, och är på det hela taget mer angenäm – det är hiphop/RNB-aktigt och när Jesse väl har rabblat sig fram till refrängen visar den sig vara ganska catchig. Inte dåligt, men de entoniga partierna tar tyvärr ändå för stor plats och jag blir inte såld på låten som helhet.

”No Rules” – Windows95man. Okej, här är min första fråga om Finland verkligen skulle tillåtas att tävla med denna låt i Eurovision där reklambudskap inte är tillåtna? Att nämna Windows känns ju som en ganska uppenbar produktplacering, även om det rör sig om den gamla 95:an. Men om vi antar att det släpps igenom så får jag fortsätta med att säga att hela låten är något slags parodisk återblick till 1995, inte bara till dess Windows-version: musikstilen är den typiska eurodiscon som var på modet på 90-talet, bara marginellt anpassad till vår tid. Jag får ge det att det är snabbt och medryckande, men det är ändå till största delen pinsamt och knappast möjligt att ta på något som helst allvar. Särskilt inte när sångaren ser ut som en finsk Eddie Meduza.
”Vox Populi” – Mikael Gabriel & Nublu. Ganska mycket samma stil som föregående låt, mycket snabbt och dansvänligt, fast nu har det blivit rymdtema istället. (Varje låt och video i årets UMK har verkligen ett Mycket Tydligt Visuellt Tema!) Språket är dessutom finska i det här fallet, och även estniska tydligen fast det urskiljer inte jag. Vad sedan den latinska titeln har med det hela att göra framgår inte riktigt … jag blev lurad först och trodde att det skulle vara någon läcker new age-munksång à la Enigma eller så. Istället är det alltså ytterligare ett stycke skämtdisco.
”Paskana” – Sara Siipola. Jag sparar det bästa till sist! För jämfört med mycket av det andra tramset är detta riktigt njutbart – äntligen kommer det in lite smak. Och detta trots att titeln egentligen är ett rätt saftigt kraftuttryck (”mä oon paskana” betyder så vitt jag förstår ungefär ”jag mår skit”). En duktig sångerska som sjunger en vacker och känslosam syntspäckad midtempoballad, fullständigt modern och samtidigt på finska – det är den kombination som ofta har lyfts fram i UMK på senare år men som detta år bara förekommer i det här bidraget. Jag gillar refrängmelodin och det vemodiga, desperata uttrycket i Saras röst och stil, och som sagt, finskan gör låten mer speciell (hade den hamnat i Melodifestivalen så hade den sjungits mycket mer opersonligt på engelska av Hanna Ferm eller någon dylik). Sedan är det ju naturligtvis fullt möjligt att jag uppfattar detta som bättre än det är, bara för att det höjer sig så mycket över resten, men ändå. Det här är det bästa UMK kan erbjuda i år.

Det var alla bidragen, och då kan man för det första fråga sig om Finland har någon chans att vinna hela Eurovision med något av dem och få den seger man borde fått i fjol?
Nej, det tror jag inte – sorry Finland, samtliga sju bidrag är något för bleka för att göra det riktigt stora avtrycket. Faktum är att de flesta av dem skulle få en osäker tillvaro redan i semifinalen; de kan nog alla klara av den, men de kan alla misslyckas också. Förutom Sara Siipola och ”Paskana”. Hon skulle nog kunna känna sig rätt säker på en finalbiljett tror jag.

I mina ögon och öron framstår det över huvud taget som att Sara Siipola är det smartaste valet för Finland i år. Som jag var inne på tidigare så är det sällan en bra idé att upprepa sig från ett år till ett annat, utan Finland borde detta år gå på ett annat spår än att vara plojig som med ”Cha Cha Cha”. Då kan det funka bra att istället komma med en vacker uppvisning som ”Paskana” och visa att finska språket passar även för en sådan låt. Möjligen att Jesse Markin med ”Glow” skulle fungera också – även den känns som en seriös låt och inte bara ett iögonfallande nummer. Men Sara skulle kännas intressantare.

Nu medger jag ju att Sara är min egen överlägsna favorit av dem som finns att tillgå, och då borde jag kanske försöka tänka mer objektivt istället, men hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte tycka annat än att hon borde vinna och att det är henne som Finland har den bästa chansen med. Jag är för den delen inte ensam om den uppfattningen; att döma av de kommentarer jag sett så verkar det vara många ute i Europa som är på samma linje och håller henne högt.
När det väl är dags för Finlands TV-tittare och UMK:s internationella jury att säga sitt så tror jag också att det slutar med seger för Sara Siipola. Det har mycket med startfältet som helhet att göra – hon sticker ut så pass mycket ur det (och de andra bidragen tar ut varandra i så pass stor omfattning) att hon verkligen gör intryck och får såväl tittare som jury att rösta på henne.
Väl på plats i Malmö tror jag alltså inte att hon vinner, men en topp 10-placering kan det kanske bli som bäst. Och då har Finland åtminstone fortsatt den positiva trend man haft i Eurovision de senaste åren, och kan behålla motivationen och komma igen 2025 med något ännu mer klockrent.
Bara man nu ser till att rensa bort alla dessa skämtpopförsök som är ämnade att gå i Käärijäs fotspår men som mest bara framstår som pinsamma.

Så här låter det 2023 – mitt första intryck av de 37

Sådär, nu har jag lyssnat på alla årets Eurovision-bidrag minst en gång var. Härmed förklarar jag min egen personliga Eurovision-säsong invigd. (Fanfar!)
Det gick något fortare än vanligt detta år att lyssna på en låt per dag, för det är ju bara 37 länder som ska tävla den här gången. Både Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien har hoppat av sedan i fjol, vilket är beklagligt, men en inte helt oväntad följd av det ekonomiska kaos som har varit alltsedan, ja ni vet, Putin och sånt som man inte ens behöver förklara.
Dock är det glädjande att de flesta länderna ändå faktiskt har ansett det värt att muntra upp sig med Eurovision i alla fall och att det är tillräckligt många kvar för att någorlunda fylla ut två semifinaler. Och kvaliteten på ländernas låtar har också höjts, skulle jag nog också vilja påstå.

Förhandssnacket har annars hittills varit så ensidigt att det känns ganska meningslöst att följa Eurovision-trådar och kommentarer för närvarande. Alla anser att Sverige kommer att ta hem det och att Loreen med ”Tattoo” blir den andra artisten som vinner två gånger, och om någon är fräck nog att påpeka att andra länder också kan ha en chans så blir vederbörande genast utskälld och idiotförklarad med hjälp av allsköns GIF:ar. När det gäller tvåan och trean så är det på samma sätt uteslutande Finlands ”Cha Cha Cha” och Norges ”Queen of Kings” som nämns, så om man får tro de där tongångarna från de allt mer nervpåfrestande s.k. fansen så blir det alltså Norden som dominerar totalt i år. Ja, tillsammans med fjolårsvinnaren Ukraina, som ju fortfarande anses kunna räkna med massor av sympatiröster.
Dessutom uppmärksammas det hela tiden i fankretsar att semifinal 1 i år är många hästlängder bättre än semifinal 2 … och så finns det ett par särskilt markanta hatobjekt i form av Polen (eftersom deras bidrag valdes framför ESC-fansens klara favorit i en misstänkt korrumperad uttagning) och San Marino (eftersom deras tämligen mesiga rockbidrag enligt många är generande amatörmässigt).
Håller jag med om det där? Är verkligen Sverige en så stor förhandsfavorit? Och hur är det med övriga länders kvalitet och hur är de båda semifinalerna när man jämför dem?

Ja, att Sverige har mycket goda vinstchanser kan jag knappast förneka. Loreen står sig med lätthet i konkurrensen, och även om hon måste ändra i sitt scennummer (det är också ett påstående som florerat envist på sistone) så är låten i sig ändå stark nog att vinna alltihop. Jag ska inte börja tippa redan nu, men visst ser det hyggligt ut för svensk del.
Vilket dock inte alls innebär att övriga länder ska ignoreras. Det är inte på något sätt avgjort på förhand, särskilt inte som juryer alltid är oförutsägbara och tittarnas humör omväxlande. Finlands bidrag, ”Cha Cha Cha” med Käärijä, gillade jag ju skarpt redan innan det hade vunnit UMK, och för närvarande står jag och väger mellan om jag gillar Finland eller Sverige mest. (Svårt att avgöra eftersom låtarna är så olika.) Finland har i år verkligen hittat något som kan slå, och kan mycket väl få sin bästa placering sedan Lordi och sin bästa placering någonsin med en låt på finska – det sistnämnda är väldigt kul bara det. Det är ingen som ens nämner att språket skulle vara en nackdel för Finland, som det alltid har spekulerats kring tidigare. Nästan surrealistiskt.

Det ligger säkert också något i att Norge och Ukraina kan få ett ord med i laget, men de låtarna (pop i sagoton från Norge och något slags RNB i krigsstämning från Ukraina) har jag personligen ännu inte gripits av riktigt. Däremot har jag fått ett gäng andra favoriter, men dem ska jag strax återkomma till. Mer objektivt sett bland troliga toppkandidater vill jag istället tillsammans med de fyra redan nämnda lyfta fram Österrike, som skickar något av ett skämtbidrag, men onekligen ett ganska medryckande och meme-aktigt sådant: ”Who The Hell Is Edgar?” tramsar duon Teya & Salena, och sjunger ”Poe-Poe-Poe-Poe-Poe-Poe” så man blir alldeles galen. (Ja, för det är alltså skräckromantikern Edgar Allan Poe som på detta sätt nu blir förevigad i Eurovision.) Övertygar gör också Tjeckien, med tjejbandet Vesna och deras fräscha och lätt etniska popdänga ”My Sister’s Crown”. Plus att man väl aldrig ska glömma bort Italien: därifrån blir det typisk smäktande romantik igen, med den tidigare deltagaren Marco Mengoni som vann Sanremo i stor stil.

Men de favoriter jag själv har hittat fram till förutom Sverige och Finland, det är (än så länge, det kan givetvis ändras) ett urval bestående av Serbien, Moldavien, Nederländerna och något otippat Australien.
Serbien körde ju lite avant-garde förra året och gör en liknande ovanlig grej nu: ett mörkt och säreget nummer med lätt mystiska tongångar, vilket jag går igång på direkt. Likaså på Moldavien, som är ett av de länder som kör med etnopop i år och som har fått till den rätta kombinationen av just etno och pop. Nederländerna brukar utmärka sig för hyfsat god smak i Eurovision och har en väldigt snygg och välgjord poprockballadduett av det slaget som brukar kallas för ”bra på riktigt” (jag måste tyvärr ta till den beskrivningen i brist på bättre termer). Och Australien, som annars inte har imponerat nämnvärt på mig under de år de fått vara med, skickar nu en arenarockaktig låt med ett sound som träffar mig helt rätt.

Fem av de här sex länderna jag nu räknade upp som dem jag själv tycker bäst om råkar vara från semifinal 1. Och av de som hålls som favoriter i stort är också majoriteten därifrån. När jag lyssnar igenom alltsammans i rätt startordning märker jag också ganska tydligt att de flesta av de bästa, intressantaste och mest variationsrika bidragen finns i semi 1. Det råder alltså knappast något tvivel om att den semin glänser betydligt mer i år. På den punkten har alla tyckarna uppenbarligen rätt.
Men det är klart att även om man tar en överblick över alla de 37 som helhet så finns det – som vanligt, naturligtvis – en rik flora av musik av olika slag. Det är inte ett år med ett enda balladträsk, och inte heller något utpräglat ”rockår”. Här finns kabarémusik från Portugal, dissonant orientalisk folkton från Spanien, glamhårdrock från Tyskland, ett politiskt knasnummer från Kroatien och britpop från Azerbajdzjan, för att nämna några.
Sedan är det sant att jag även i år saknar den där riktiga favoriten – den som får mig att utbrista i ett hänfört ”wow!” och genast lyssna om och om igen och dela ut 10 av 10 i betyg. Det är alltid lika trevligt när detta händer, och visst händer det ibland (vissa år rentav flera gånger om), men i år händer det inte. Startfältet är på så vis lite jämntjockt kan man säga. Men lägstanivån anser jag har höjts en liten bit detta år också.
För övrigt gläder jag mig åt att trenden med svenskbidrag fortsätter att avta. Såvitt jag kan se är det förutom Sverige själva bara Cypern (naturligtvis) och Polen som har tagit hjälp av oss i år. Till och med Azerbajdzjan håller sig till inhemska förmågor nu. Och av de 33 deltagarländer som inte har engelska som officiellt språk är det i år 14 som helt eller delvis sjunger på det egna språket. Det är nästan hälften, och en klar uppgång. Frågan är bara om en seger för Loreen skulle medföra att den positiva utvecklingen där länderna litar på sig själva avstannar och det börjar bli svenskdominans igen … låt oss verkligen hoppas att så inte blir fallet.

Ja, nu var det väl inte mer jag hade på hjärtat för närvarande, utan nu ska jag fortsätta lyssna intresserat och så skriva mina omdömen och tips. De kommer om ett par veckor, när det närmar sig på allvar. Till dess får väl ni läsare själva utforska alla årets bidrag – och som sagt, dem jag själv gillar bäst just nu är alltså Sverige, Finland, Serbien, Moldavien, Nederländerna och Australien. Men det håller ni andra säkert inte alls med om. 😊 Sätt igång att lyssna och tycka bara.

Inför Finlands uttagning: Finland borde ta en cha-cha-cha-chans!

Nu drar Eurovision-säsongen 2023 igång – inte heller i år skriver jag något om de enskilda Melodifestivalen-deltävlingarna, men jag ska skriva inför finalen och som vanligt ska jag skriva även inför Finlands uttagning.
Och eftersom Finland alltid väljer före Sverige, och det råkar vara nu den här helgen som de gör det, så blir startskottet för säsongen i vanlig ordning att jag kommenterar Uuden Musiikin Kilpailu.

Förra året skrev jag att UMK lyft upp sig rejält och hade något på gång, och att tävlingen trots sitt jämfört med Sverige blygsamma format var intressantare än Sveriges Melodifestival. Att UMK 2022 sedan vanns av internationellt kända The Rasmus var då också helt följdriktigt och positivt.
När jag nu kikar på årets bidrag i Finland känns det väl i och för sig inte riktigt som grannlandet avancerat ytterligare sedan sist, utan de ligger snarare kvar på fjolårets ambitionsnivå. Jag hittar heller inga sådana där riktiga absoluta fullfjädrade höjdare som Finland kan vinna årets Eurovision med, det kan jag säga med en gång. Men jag är nog ändå fortfarande nöjd med hur Yle försöker. Inte minst kvarstår mitt intryck från förra året att de lyckas ganska bra med att visa upp ett musikaliskt modernt Finland – och dessutom ett Finland som använder sitt finska språk i modern musik. Det är fler finskspråkiga låtar i årets UMK 2023 än 2022, och det tycker jag är enbart en fördel, för dessa framstår som förhållandevis fräscha. Jag tycker Finland borde satsa åt det hållet i år för att synas och märkas i Eurovision, och inte på något generiskt engelskspråkigt.

Men jag tar väl och går igenom vad det är för bidrag helt enkelt. Precis som förra året är det sju stycken, och bredden är kanske inte jättestor men lite olika intryck blir det allt ändå. Här är de (inte i den ordning de startar i programmet, utan i den ordning jag själv tycker det blir bäst att presentera dem). (Klicka på bidragets namn för att se respektive video.)
”Girls Like You”, Robin Packalen. Robin var ung söt pojkstjärna i Finland för ungefär tio år sedan och var då enormt populär, ungefär som en finländsk Justin Bieber. Jag uppfattade faktiskt detta själv som svensk också, för dottern fick nämligen klistermärken med Robin i pris när hon vann en teckningstävling i leklandet på Finlandsbåten (2014 var det nog). Det gjorde henne enbart förvirrad, då hon ju inte alls visste vem Robin var … och uppenbarligen är det nu för tiden en del även i Finland som inte vet vem han är, för nu ställer den vuxne Robin alltså upp i UMK för att blåsa liv i karriären. Tyvärr gör han det med en tämligen ointressant låt, som mycket snabbt far genom huvudet och försvinner. Det är en anonym lätt soulaktig pojkbandsstil, ett insmickrande ”aa-ooh” och en klyschig engelsk text. Visst att Robin är ett känt namn, det är ju positivt på så vis att han medverkar, men om inte hans gamla fans vaknar till i väldigt stor omfattning och juryn får för sig att gamla meriter ska premieras, så borde låten inte ha någon större chans.
”Samaa taivasta katsotaan”, Portion Boys. Ett skämtbidrag i skrålig poprockstil som samtidigt försöker ha lite allvar i botten. Titeln betyder ungefär ”det är samma himmel vi tittar på”, det syftar på alla länder och folk i Europa, och även om min finska inte precis är flytande uppfattar jag också att gruppen Portion Boys i låtens verser rabblar upp en massa olika europeiska länder och deras egenheter. Tämligen stereotypt får man nog säga (och Ryssland har utelämnats …), men låten är ändå ganska medryckande och alldeles uppenbart gjord just för Eurovision och ett enat Europa på party. Inte bland årets bästa UMK-bidrag men inte bland de sämsta heller.
”Something to Lose”, Lxandra. Startfältets enda lugna låt, innerligt framförd med naket pianoklinkande komp och något slags konstnärliga dansrörelser i videon. Ganska fin, men om den vinner och får representera Finland så kommer alla i Sverige genast att muttra över att alltihop påminner om vårt fjolårsbidrag ”Hold Me Closer” med Cornelia Jakobs. Det är i så fall inte ett helt obefogat klagomål … särskilt Lxandras sätt att sjunga känns direkt inspirerat av Cornelia.
”Ylivoimainen”, Kuumaa. Modern discoklubbpop i kategorin ”The Weeknd-influerat”; det är ju en stil som jag gillar, när det är lite syntigt och så, men här är det ändå en ganska allmängiltig låt som snabbt glöms bort. Pluset är – förutom det där lätt suggestiva ”ooooh”-et à la Coldplay – naturligtvis att det är på finska, det blir mer personligt då.
”Hoida mut”, Benjamin. Har ganska mycket gemensamt med föregående ”Ylivoimainen”, det är samma stil på denna, men även om det är den andra låtens titel som betyder ”överlägsen” så anser jag att det är den här som är överlägsen! Här har vi i mitt tycke ett bättre låtmaterial, med en refräng som sätter sig ordentligt och en riktig hook i titeln – och dessutom en aningen mer ödslig ljudbild och sorgsen biton à la Finland. Det enda jag inte begriper är varför den engelska raden ”hey baby do what you gotta do” nödvändigtvis måste vara med också. Men i övrigt är detta något av en poppärla.
”No Business on the Dancefloor”, Keira. Det här är enligt mig mycket tråkigare … nu blir det en sådan där typisk Fuego/El Diablo-variant som alltför många länder försökt sig på i ESC sedan 2018. Ett visst slags orientalisk rytm, dansant uppkäftig sångerska och en text full med engelska nödrim. Generiskt var ordet, och verkligen ingenting finländskt med det alls. Tyvärr finns det en mycket stor risk för att vi har vinnaren här, för den internationella juryn i UMK kommer ju garanterat att älska det, som juryer alltid gör med den sortens bidrag. Men om jag fick råda så skulle vinnaren i UMK 2023 istället bli …
”Cha cha cha”, Käärijä. Just det – det här är min favorit. Och det är mycket för att det är riktigt festligt och originellt och inte liknar något annat. I videon sprattlar artisten Käärijä runt i en boxningsring iklädd en besynnerlig grön svid (snälla, säg att han gör något liknande på scen, det blir ju fantastiskt!), och han rappar/sjunger/skriker på monstruös komisk finska i en lustig hybrid av techno och hårdrock (och allt möjligt annat för den delen). Låtens svaga sida är att den ungefär vid 01:40 slår över i en något mer mesig eurodiscoliknande del – det var bättre under den råare halvan, men som helhet är det ändå en mycket minnesvärd låt. I mitt tycke är också detta perfekt för Finland att skicka till Eurovision: det är på det egna språket, det är galet, det har hit- och memekvalitéer, det sticker ut och lär bli hågkommet. För närvarande ligger Finland ganska högt på oddslistorna och jag misstänker att det beror just på ”Cha cha cha”. Låten skulle inte vinna hela tjottaballongen, men den har förutsättningar att placera sig ganska högt och är den enda av de sju som helt säkert skulle klara ESC-semifinalen utan svårigheter.

Men för att Käärijä och ”Cha cha cha” ska nå så långt måste den ju först vinna UMK, och kan den det? Kommer Finland verkligen att göra så som Paul McCartney sjöng i Beatles-låten ”Birthday”: ”take a cha-cha-cha-chance” i Beatles-staden Liverpool?
Ack nej, hitfaktorn till trots är jag nästan hundra procent säker på att så inte blir fallet. För som jag nyss sade, det är internationella jurygrupper i UMK som i så många andra nationella uttagningar numera, och det som sådana jurystofiler har gemensamt är att de ger en massa poäng till det som är försiktigt, taktiskt och tillrättalagt och passar Eurovisionmallen och som ”skulle kunna funka” för landet det gäller. Med följden att åtskilliga länder skickar ungefär samma låt allihopa och att försök till djärva experiment stoppas. Sverige har lidit av detta länge nu, och i Finlands fall märktes det för tre år sedan då juryn satte P för Erika Vikman och kitsch-underverket ”Cicciolina” – nu hade den inte fått tävla i Eurovision i vilket fall eftersom tävlingen ställdes in 2020, men ändå. Här misstänker jag att samma fenomen ställer till det för ”Cha cha cha”. Även om Finlands TV-tittare kanske är med på noterna och tycker att det vore kul att skicka Käärijä, så lär det inte räcka. Såvida de inte verkligen ger honom markant mycket mer poäng än alla andra, och det tror jag inte (han kan nog delvis vara en vattendelare också).

Istället misstänker jag att det blir ett av de tråkigaste numren, Keira och ”No Business on the Dancefloor”, som får åka till Liverpool. Man kan kanske spekulera i om t.ex. Robin Packalen kan ge Keira en match, men han har nog en alltför svag låt och har tappat alltför mycket momentum sedan sin storhetstid för att kunna göra det. Vidare hade nog de båda liknande bidragen Kuumaa och Benjamin kunnat utmana var för sig, men nu kommer de nog att ta ut varandra tror jag. Synd, för Benjamin är min favorit i startfältet efter Käärijä och jag hade inte blivit så hemskt besviken om han blev en andrahandsvinnare – men nej, så roligt ska vi nog inte ha i det fallet heller. Jag är pessimist på den här punkten.
Om jag ska kommentera även de kvarvarande två bidragens chanser så tror jag att Portion Boys kommer att avfärdas som ett alltför simpelt skämtbidrag (i synnerhet av juryn som inte förstår eller uppskattar den där uppräkningen av Europas länder) och att Lxandra visserligen står ut i startfältet då hon har den enda lugna låten, men att den är lite för anonym för att ta hem det. Nej, det här känns som upplagt för Keira. Hon sjunger på engelska också, det lär juryn belöna (för ytterligare en irriterande egenskap hos juryer är att de har svårt att överkomma språkbarriären, och särskilt när det gäller ett så udda språk som finska).

Det var mina tankar om årets UMK, jag kan nog inte säga mycket mer än så. Jag hoppas naturligtvis att jag har fel och att vi får lite härligt uppfriskande cha-cha-cha i en boxningsring i Liverpool. Jag tänker också kika på UMK på lördagkvällen (parallellt med Melodifestivalen) och se hur det går. Men jag förväntar mig verkligen ingenting. Åtminstone inte mer än att de finländska TV-tittarna själva i alla fall ska rösta klokt, så att Yle kanske får sig en tankeställare till nästa år och inser att det där med internationell jury nog inte alltid ger det bästa utfallet ändå.