Först ska jag ta en sväng över till östra grannlandet Finland, där finalen i UMK äger rum just denna helg, och se vad som händer på den fronten. Det brukar jag ju inleda Eurovision-bloggperioden med.
Precis som de senaste åren har Finland en uttagning med en final och ingenting mer (och ibland känns det onekligen som att det skulle räcka med det i Sverige också). Den UMK-final de faktiskt har gör Yle i alla fall ett stort nummer av och blåser upp ordentligt – i år har de den i den stora Nokia Arena i Tammerfors.
Detta år är det sex startande bidrag. Det skulle ha varit sju, och det var också sju som förhandspresenterades ett i taget i januari, men sedan blev ett av dem struket: hårdrocksbandet One Morning Left med låten ”Puppy”. Anledningen till avhoppet/diskningen var mycket otrevlig och inget jag ska gå in på här, men jag kan säga så mycket som att själva låten klarar jag mig gott utan. Den var nämligen ytterst tramsig och enerverande: en skämt- och plojlåt på hundtema och i fejk-hårdrock-technoskrud, som framkallade omedelbar skämskudde. Nog om den.
Det startfält som återstår är nu på grund av decimeringen fritt från rockinslag, vilket är ovanligt för en finländsk uttagning. Variationen blir då något mindre, och det blir kanske lite svårare att tippa hur det ska gå (för i Finland är ju rockbidragen ofta favoriter).
Jag får också ofrånkomligen intrycket att årets sex bidrag är en ganska anonym sörja. Efter att ha varit något på spåren och fått idel godkända och rentav bra resultat i Eurovision efter pandemin, med Käärijä och ”Cha Cha Cha” som en självklar höjdpunkt 2023, börjar Finland uppenbarligen tappa greppet. Vi märkte det redan förra året, då det var övervägande fånerier i UMK och ett sådant bidrag också vann och fick åka till Malmö (Windows95Man, ni vet). Nu i år har man inte ens lyckats få till några skämtbidrag ordentligt, utan det är ganska mycket gäspning över alltihop. Är Finland på väg tillbaka till gamla tider då man varje år fick kämpa för att ens nå ESC-final? Ja, jag är då inte säker på att något av de bidrag finländarna nu har att välja på skulle fixa det uppdraget.
Sedan finns det visserligen bland de sex en artist som jag kände till sedan tidigare och reagerade med förtjusning när jag såg att hon skulle vara med igen, och hon är också onekligen min UMK-favorit i år i brist på bättre, men en liten aning besviken blev jag likväl för hon toppar inte sin förra insats. Vem jag talar om? Ja, jag ska väl kanske räkna upp artisterna det gäller så får ni se.
”Hitaammin hautaan” – Nelli Matula. Kanske det närmaste vi kommer schlagerpop i denna UMK-upplaga. Samtida finskspråkig pop är det i alla fall, fast väldigt slätstruken … det är svårt att ens urskilja någon hook, och låtens enda behållning är det något drömska mellanpartiet, som hade varit mer lyckat om det utgjort en låt i sig självt.
”Aina” – Viivi. Den enda lite lugnare låten i startfältet: en ballad i 6/8-takt, där ”aina, aina, aina” (vilket betyder ”alltid”) fungerar som en rätt bra hook och den finska texten överlag smälter in fint i den mjuka produktionen. I videon går sångerskan Viivi behagfullt omkring som en vitklädd alvkvinna i solförmörkelse. Det kan på ett sätt vara vettigt av Finland att skicka detta till ESC, för lyckade ballader på finska är sällsynta där. Å andra sidan är kanske inte denna så lyckad ändå när allt kommer omkring. Den är inget jag minns länge och Viivis lätt hesa röst känns på något sätt begränsad.
”Made Of” – Goldilocks. Bakom artistnamnet döljer sig en kvinna som i videon kryper runt som en jättinna i en miniatyrvärld: det är en aning coolt och hon har en aning cool stil och röst. Men bara en aning, för även om låten känns hyfsat modern och tar sin plats i samma fack som t.ex. Zara Larsson och andra dunkiga sångerskor i samma stil, så når den inte upp till de uppenbara förebilderna.
”Nightmares” – Neea River. Ännu mer uppenbar piratkopiering är det här, då låten produktionsmässigt med sitt trance-pop-sound verkligen skriker ut sin längtan efter att bli sjungen av Loreen. Det är den nu inte, utan istället av en sångerska som enligt Wikipedia är ”singer-songwriter” och kanske hade passat bättre med en annan och mer egen stil på sin låt.
”Sekaisin” – Costee. Att Costee nu är den enda manliga artisten i årets UMK (efter One Morning Lefts avhopp) ger honom kanske en fördel, men jag har å andra sidan svårt att se hur något så här anonymt skulle kunna vinna. Den är monoton i verserna och platt i refrängerna, och känns trots en viss danspuls och finsk text mest bara som ett typiskt Eurovisionbidrag från Belgien när de är som minst inspirerade.
”Ich komme” – Erika Vikman. Här har vi henne, Erika Vikman, som var med i UMK 2020 med underbart ironiska och schlagerkitschiga ”Cicciolina” som jag var bland de många som gillade. ”Om inte Finland skickar henne kan Eurovision lika gärna ställas in”, kommenterades det bland Europas ESC-fans den gången, och så blev det också, för hon kom tvåa och sedan ställdes Eurovision in. 😊 Efter detta har Erika klokt nog bidat sin tid, kanske i väntan på en låt som kan matcha ”Cicciolina” – och nu är det tydligen dags igen. Och om hon anspelade på italiensk porr förra gången så är det som synes tysk porr som gäller nu, i en låt och ett nummer med en hel del fräcka antydningar och gester. Ja, jag köper det, men är det lika bra som hennes förra låt? Mja. Jag medger att ”Ich komme” växer med några lyssningar, och att den har ett antal läckra inslag: refrängens svulstiga arenaläktarkör, det ”Funkytown”-liknande syntblippet i andra versen, det mäktiga sticket som är som en kombination av U2 och Lady Gaga, och på det hela taget samma lätt spexiga känsla som Tyskarna från Lund (minns någon den skämtgruppen?). Samtidigt är problemet att det blir för mycket och för spretigt med alla dessa impulser från olika håll … jag får liksom inte grepp om låten på samma sätt som jag fick om ”Cicciolina”.
Mer räcker inte Finland till i år, men med Erika Vikman ställer man ändå upp med något lagom uppseendeväckande och lyfter fram finskan (om än med tysk titel), vilket inte är att förakta. Av samma anledning är mitt önskade ”andrahandsresultat” att Viivi med ”Aina” får åka till Basel. Hon sjunger också på finska och gör det till på köpet i en lugnare låt, vilket kan vara en trevlig omväxling och något nytt i ESC.
Som ni märker är jag fortfarande av den uppfattningen att Finland (liksom Sverige för den delen) borde satsa på eget språk i Eurovision ett tag. Det är mycket för att det är ett bra sätt att sticka ut och bli lite mer speciell, särskilt nu när ingen av de låtar man har att välja på är särskilt originell musikaliskt. Med detta sagt måste jag ju ändå ge Finland beröm för att det nu ändå är finska i fyra av sex startande bidrag. Den ambitionen finns åtminstone kvar i UMK: att visa Europa att finskspråkig musik inte måste vara finsk tango utan att finskan kan funka även till mer samtida tongångar, även om tongångarna inte är några potentiella världshits direkt.
Hur tror jag då att det kommer att gå i UMK-finalen? En sak måste man komma ihåg, och det är att tittarna har större makt i Finland än de har i Sveriges melodifestival; Finland har internationella jurygrupper, men de står bara för 25 procent av resultatet, resten avgör tittarna. Det är alltså rätt mycket en fråga om vad den finländska publiken är på humör för – får de en stor gemensam favorit så blir det svårt för juryn att fälla den.
Tittares humör är sedan svårt att förutsäga förstås, det kan ju hända att publiken i Finland har tröttnat på spexiga uppvisningar och vill ha något seriöst, och då kan Viivi med den enda lugna låten ligga bra till. Å andra sidan känns det verkligen som att en vinst för Erika Vikman ligger i luften nu – hon vann tittarrösterna 2020 och kan göra det igen, och kanske är även juryn med på noterna nu, till skillnad från förra gången (då de hade en större andel makt och drog ner ”Cicciolina”). I så fall är det inget snack om saken, och det som ännu mer talar för det scenariot är att det enda övriga bidrag som hade kunnat plocka hem en massa röster från humor- och röjsugna finnar var den där ”Puppy” som nu inte finns med i bilden längre. Det lämnar fältet nästan fritt.
Sedan kan det kanske hända att såväl det lugna som det fartiga får stryka på foten till förmån för något av de andra fyra bidragen som känns mer ”mittemellan”. Det är nog då framför allt Goldilocks med ”Made Of” som skulle kunna vara en dark horse. Men jag skulle nog ändå bli rätt förvånad om den, eller någon annan av de ”övriga”, vinner. Jag är rätt säker på att vi får se Erika Vikman sjunga ”Ich komme” i ESC … hur det nu tas emot i det tyskspråkiga Basel. (Där hade de ju för övrigt folkomröstning ifall de skulle betala för Eurovision eller inte, en folkomröstning som hölls på initiativ av moraliskt upprörda schweiziska kristdemokrater … undrar vad de skulle tycka om ett bidrag som ”Ich komme”? Kan bli kul! 😊)
Innan jag slutar för idag ska jag kanske återkomma till det där jag sade i början, att jag redan är säker på hur vår egen Melodifestival slutar. Om ni nu undrar vad jag menar.
Jag menar så här, att precis som de senaste fem åren så kommer cirka tjugoåtta av trettio bidrag i Melodifestivalen att visa sig vara skräp – men Måns Zelmerlöw kommer att ha en utmärkt låt och han vinner (till stor del med juryns hjälp, och till de fåraktiga ESC-fansens stora jubel), så då spelar det ingen roll att resten är skräp. Det hela ger en ytterst missvisande bild av Melodifestivalens kvalitet, men så brukar det ju vara.
Måns kommer sedan att vinna Eurovision också, eftersom jurygrupperna där öser poäng över honom och tittarna inte kommer att kunna motverka detta därför att alltför många av dem är upptagna med att sympatirösta på Israel och Ukraina så att det inte blir någon tydlig tittarfavorit. Om det blir en sådan så blir det Israel, men juryn kommer att effektivt sätta stopp för alla det landets vinstchanser, precis som förra året. (Även i år kommer tävlingen att åtföljas av Israeltjafs, om än inte lika mycket som i Malmö, men en hel del buande blir det.)
Jag lovar, det blir så här det går. Jag vet minsann vid det här laget hur det funkar i Eurovision. ☹ Det är då rakt inte en utveckling jag önskat mig, men det lär nog tyvärr krävas minst ett sådant resultat till innan EBU vaknar till liv och ser det ohållbara mönstret och börjar införa lite reformer för att göra något åt den svenska musikbranschens osunda dominans och juryns partiskhet (och tittarnas om det går).
Nu blev det en onödigt lång utvikning, det var ju egentligen Finland det här inlägget handlade om. Och jag önskar Finland lycka till oavsett vilket bidrag ni väljer. Hoppas det blir Erika Vikman den här gången … fast det är heller ingen katastrof om det blir någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar