Punkt.
Jag var svårt frestad att sarkastiskt avsluta årets ”inför finalen”-inlägg här, eftersom det inte är så mycket lönt att skriva något mer ändå när saken redan är klar. 😊 Men nu handlar det ju ändå om mitt eget hemlands uttagning och det kanske är på sin plats att säga åtminstone något om de andra låtarna som tävlar (ja, för det finns faktiskt elva till, ni vet).
Vilket inte hindrar att jag är helt spiksäker på själva grundsatsen. Måns Zelmerlöw vinner Melodifestivalen 2025 med ”Revolution”. Det kan inte sluta på något annat sätt.
Visserligen är jag själv, som jag snart ska förklara, inte särskilt såld på årets insats av Måns. När Loreen för två år sedan följde upp ”Euphoria” med ”Tattoo” så matchade hon inte föregångaren helt, men hon gjorde sitt nya nummer på ett sådant sätt att man inte kunde neka till att alltihop var bra. När nu Måns följer upp ”Heroes” är nivån ett steg lägre: även om ”Heroes” är bra är den inte lika bra som ”Euphoria”, och han matchar inte heller föregångaren på det sätt Loreen förmådde. Och då har det i mina ögon och öron blivit jämförelsevis blekt.
Ändå kvarstår faktum att det kommer att räcka, för det är fullt kompetent och mer än så behövs egentligen inte. Melodifestivalens internationella jurygrupper kommer att vara helt och hållet med på noterna och tycka att det här åter igen blir ett föredömligt bidrag från Sverige. Likaså kommer de svenska tittarna – som ibland är böjda att rösta taktiskt och partiskt – att fullständigt självklart känna att det gick ju bra med Måns förra gången och visst är det en bra låt han har nu, så då skickar vi honom på nytt precis som vi gjorde med Loreen och då kan vi rycka ifrån Irland och bli ensamma herrar på Eurovisiontäppan. Jag tror att Måns måste ha tagit väldigt mycket poäng redan i deltävlingen (en vink om detta är att Kaj fick utrymme att bli tvåa i den och att trean Ella Tiritiello sedan i finalkvalet visade sig vara den av treorna som fått minst poäng i sin deltävling – det berodde på att Måns tog det mesta!). Och det fortsätter säkerligen i samma stil i finalen.
Läget cementeras av att Måns inte har någon stenhård konkurrens. För att besegra honom hade det behövts en tydlig andrahandsfavorit som hade haft en teoretisk chans att samla poäng så det räckte för att utmana. Något sådant bidrag finns inte nu – vem skulle det kunna vara som förmår lyfta sig så? Klara Hammarström? John Lundvik? Greczula? Kaj? Nej nej nej, även om finlandssvenskarna verkar ha vunnit svenskarnas bastande partyhjärtan så är det inte på något sätt realistiskt att de skulle ta sig till vinst. Sverige ser på tok för seriöst på sin Mello för det. Och ingen av de andra klarar det heller.
Jag gillar inte detta, jag tror Sverige (och Eurovision) hade behövt något annat än ett ordinärt bidrag i gamla överproffsiga hjulspår från en artist som redan vunnit förut, men jag är icke desto mindre helt övertygad om det och tror därför inte jag behöver resonera mer kring någon tippning. Istället ska jag övergå till att rent smakmässigt kommentera samtliga de tolv bidrag vi kan se i rutan på lördag kväll, direkt från Strawberry Arena – eller ”Smultronstället”, som jag gott tycker att vi kan ha som smeknamn på bygget i fråga. 😊
1. ”Voice of the Silent” – John Lundvik. Det är inte bara en utan två gamla vinnare som dyker upp igen i årets MF, och vi börjar med en av dem, nämligen John Lundvik. Jag har aldrig varit speciellt tjusad av honom och hans tidigare bidrag, och jag blir det inte nu heller, trots att han fläskar på med storstilad ”arenapop” med allt som hör till: tungt dunk, blixtrande ljus och en svulstig ljudbild där även en barnkör kommer in som ingrediens. Märkligt hur han kan ha allt detta, plus en hygglig sångröst, och ändå inte beröra … det hade rent teoretiskt kunnat vara värdigt Coldplay på Ullevi men säger mig ändå ingenting.
2. ”Yihaa” – Dolly Style. Efter ett antal försök (och ännu fler medlemsbyten) lyckades till slut den ökända plastgruppen Dolly Style nå en MF-final – sisådär tio år för sent, för min dotter som gillade dem skarpt första gången de var med är nog rätt likgiltig för dem nu misstänker jag. 😊 Hur som helst så drar tjejerna ett barn-country-popnummer där ingenting i rodeotemat har lämnats outnyttjat. Visst, lite glad blir man av det (särskilt av banjokompet), och jag vet bättre än att såga en grupp bara för att den är ”oäkta” och ”konstgjord”, men det är ändå inte min kopp bourbon.
3. ”Believe Me” – Greczula. Det här får nog ändå sägas vara min favorit i årets MF-final, inte minst för att det känns som välbehövligt nytt blod i tävlingen; såväl Greczula själv som låtskrivarna är debutanter i de här sammanhangen. Även stilmässigt är detta något som sticker ut: låten följer inte konventionerna och strukturerna utan är något helt annat, nästan oklart vad, men om Bryan Adams hade varit sångare i Queen så hade det kanske låtit ungefär så här. En popsymfoni komprimerad till tre minuter, och Greczula har en helt egen stil och uttryck. Kommande år vill jag ha fler sådana här bidrag som tar ut svängarna! Och det får gärna vinna nu i år också, fast det gör det naturligtvis inte.
4. ”On and On and On” – Klara Hammarström. Att låna titlar av ABBA, Beatles och Elvis är ett väl beprövat grepp i MF och Eurovision: två sådana bidrag har vi här i år, och det är Klara Hammarström som står för det ena (i detta fall med en ABBA-titel). Hon har ju varit med förr och är onekligen duktig och på sätt och vis värd att vinna förr eller senare, och hon har även nu utrustats med en rätt stilig refräng. Hela showen är dessutom mer smakfull än hon brukar bjuda på, utan någon rymddräktsliknande utstyrsel och med romerska valv i bakgrunden. Fullt kompetent.
5. ”Sweet N’ Psycho” – Scarlet. Eventuellt kan detta sägas vara årets rockbidrag, fast jag vet inte jag … det är nästan så jag hellre vill placera det i samma fack som Dolly Style, det vill säga något teatraliskt och spexigt för de yngre, bara att det är skräcktema istället för hästar och dockor. Själva låten är ju under ryslighetsmasken inte alls särskilt rockig egentligen utan bara det vanliga köret från Wrethov & co. Jag hade faktiskt förväntat mig lite mer av de båda spökdamerna efter förra året då de ändå var bland de bättre.
6. ”Show Me What Love Is” – Erik Segerstedt. Om den här låten kan jag bara tänka att den är en alldeles för fräck stöld från ”Not Too Young” med Sabina Ddumba: det är både samma harmonier och samma ”what love is”-rad på precis rätt ställe i refrängen. Ska ”Snygg-Erik” verkligen få komma undan med sådana fasoner? Och om jag försöker skala bort de stulna partierna och koncentrera mig på låten i övrigt så finns där inte mycket att koncentrera sig på. Det är bara slätstruket.
7. ”Kamikaze Life” – Maja Ivarsson. Det här är i mitt tycke lite mer genuin rock än Scarlet, och ytterligare ett ”nytt” inslag, med en artist som vi inte sett i den här tävlingen förut. Det uppskattar jag per definition. Tyvärr blir ju ändå känslan (som den ofta blir i sådana här fall) att det hade varit ännu bättre om hon deltagit ihop med hela sin f.d. grupp istället, alltså The Sounds, och att det här mest bara är ett smådesperat försök att få igång en solokarriär. Men visst, det är en okej låt, aftonens tredje bästa tycker jag nog, och den är i The Sounds anda även om den samtidigt också har en stark känsla av Kim Wildes ”Kids in America”.
8. ”Hush Hush” – Meira Omar. Den största känslan av Eurovisionscen i årets MF får vi när Meira äntrar scenen och låter ungefär som ett typiskt ESC-bidrag från Turkiet (på den tiden då de var med). Eller för den delen som ett ESC-bidrag från Sverige skulle låta om vi använde oss lite mer av de mångkulturella influenser vi har på hemmaplan. Kommer vi att visa upp den aspekten av oss i år genom att låta Meira Omar vinna? Nej då – även om det är trevlig omväxling med detta orientaliska stuk så har det knappast mycket att hämta på poängtavlan.
9. ”Revolution” – Måns Zelmerlöw. Så var han då tillbaka igen, tio år efter sin förra triumf, och det jag genast märker är att hans låt (förutom att den lånat titeln av Beatles) även denna gång har inslag av David Guettas ”Lovers of the Sun”. I ”Heroes” var det melodin och produktionen i stort, här är det själva spaghettiwestern-visslingsljudet som lånats in. Är inte detta lite väl trött …? Jag tycker på det hela taget att ”Revolution” inte lever upp till sin föregångare – jag har på ett mycket tolerant sätt lyssnat på den flera gånger för att ge den en chans, men det är verkligen bara en replika. Finfint framfört, visst. Snygg produktion, visst. Allting finns där. Och ändå känns det som att ingenting finns där. Som att det är mer status quo än revolution. Det är i mitt tycke direkt tråkigt att detta blir vinnaren.
10. ”Hate You So Much” – Saga Ludvigsson. I nästan varje deltävling i årets melodifestival har det funnits med en countryaktig låt, och förutom den här har vi ju nämnda Dolly Style i finalen nu, men Saga var det enda av countrybidragen som tog sig direkt till Strawberry Arena och det som första finalist dessutom. Jag begriper faktiskt inte alls varför, jag tyckte flera av de andra var bättre och den här låten är för mig helt förglömlig. Har det att göra med att hennes gröna baddräkt (eller vad det nu är) fängslade tittarna på något sätt? Jag tror i alla fall den kommer bort i mängden den här gången.
11. ”Life Again” – Annika Wickihalder. Problemet med MF-deltävlingarna numera är att det sällan blir utrymme för de lugnare låtarna att slå sig in bland finalisterna, med följden att det blir väldigt ”balladfattigt” i finalen till slut. Det närmaste vi kommer en ballad i år är Annikas nummer, som visserligen ökar i tempo och får gospelliknande rytmer i refrängen, men det känns ändå som att det är hennes smäktande skönsång som är huvudsaken. Hon ger precis som förra året ett sympatiskt intryck, och sjunger onekligen utmärkt. Synd bara att det inte är något märkvärdigt alls med själva låten, och synd att hon redan nu ställer upp igen och riskerar att bli en sådan där artist som bara syns i Mello en massa gånger och ingen annanstans.
12. ”Bara bada bastu” – Kaj. Vi avslutar med årets enda svenskspråkiga bidrag – som typiskt nog kommer från Finland – och det enda förutom Greczula som sticker ut. Inte helt överraskande att detta skämt- och partynummer får gå ut sist då, det brukar ju sådana bidrag få göra. Österbottniska humorgruppen Kaj radar upp klyschor om bastu och Finland, på ett sätt som jag som 50 % finländare på sätt och vis tycker är lite tjatigt och fördomsfullt (”yksi kaksi kolme sauna” och ”ei saa peittää” är ju typ den enda finska som svenskar kan och som de gärna gör sig lustiga över). Men i och med att gruppen faktiskt själva är från Finland så uppfattar jag det trots allt som självironi, och blir då istället smittad av det medryckande knaset och spontaniteten i detta. Jag skickar hellre Kaj än Måns till Eurovision, helt klart, för Sverige måste någon gång unna sig att släppa loss och vara oseriösa där i stortävlingen.
Det här var hela startfältet, och det är väl ungefär som det har brukat vara de senaste åren: snyggt men tämligen tråkigt. På något sätt är det som att Sverige nu för tiden totalt missar det som borde vara det väsentliga med Melodifestivalen och Eurovision: att vi ska kunna få ut låtar därifrån som sätter sig i folksjälen och kan bli klassiker som människor i många år går och trallar på och skrålar på karaokescener och spelar när det är fest och framför högtidliga versioner av i kyrkan och på skolavslutningar. Vi har haft många sådana låtar förr, men nutida bidrag är inte i närheten av den sortens odödlighet, utan de är gjorda för att tillfälligt impa på en Eurovision-jury och för att slå på Spotify och Youtube, och när de väl visats färdigt där kommer de att glömmas bort.
I år är det väl egentligen för mig mest bara Greczula och Kaj som sätter färg på det hela och bryter denna Spotify-monotoni och så att säga kan ha en liten chans att bli något mer. I Kajs fall är det tack vare spexigheten och det catchiga temat, i Greczulas mer på grund av själva estetiken. Dessa båda (och möjligen lite grann Maja Ivarsson) kommer jag att hålla på, och rösta på, vi får se i hur hög grad jag tycker det är värt att göra det.
Bristen på variation och enformigheten i det ständiga anhanget av stående låtskrivare har jag annars beklagat mig över flera år tidigare, så det tänker jag inte göra mer just nu. Om jag istället ska vara lite mera positiv så ska jag medge att årets Melodifestivalturné, som jag trots allt bemödat mig om att följa varje lördagskväll även i år, ändå har varit någorlunda njutbar TV-mässigt. Keyyo och Edvin har varit ett okej programledarpar (även om det i längden blir tjatigt med Edvins anspelningar – man kan inte hålla på hur länge som helst med att skoja fram anmälningar till Granskningsnämnden) och pausinslagen något så när trevliga, särskilt när det gjorts tillbakablickar till gångna tiders Melodifestivalepisoder som alla utom jag och några till hade glömt. Det har inte heller varit riktigt så tydliga inslag av inbördes beundran och Mello-navelskåderi som andra år, även om jag personligen fortfarande skulle önska mig att andra länders uttagningar och Eurovision-engagemang uppmärksammades i högre grad. Och upplägget för finalkvalet funkade något bättre nu – man kan i alla fall inte längre anklaga det momentet för att gynna det bidrag som syntes i deltävlingen strax innan.
Att sedan låtuppbådet i det stora hela passerat obemärkt (i dagsläget har jag faktiskt inte bemödat mig om att ta in en enda av de trettio på min stora spellista, inte ens Greczula ännu) är förstås en annan historia.
Innan jag slutar är det kanske någon som insisterar på att jag ändå borde ge mig på att tippa finalutgången utöver den självklara vinnaren. Ja, det är väl klart jag kan försöka, men det känns ganska fåfängligt … för det är ovanligt svårt att förutsäga vilka som kommer att sticka upp mest bakom Måns. Resultaten i deltävlingarna var till stor del otippade, då artister som troddes ta den första finalplatsen plötsligt inte alls gjorde det (Saga Ludvigsson kom före Scarlet, Erik Segerstedt kom före Klara Hammarström), och det är lite samma känsla nu, att det kan sluta hur som helst för att alla tar ut varandra och ligger på en jämn nivå. Om jag får våga några gissningar så tror jag att Dolly Style, Annika och Maja blir de som hamnar långt ner. Greczula kan däremot gå rätt långt, och det inte bara för att jag själv tycker att han är bäst. Scarlet kan också komma en bit upp, liksom John Lundvik igen, och det är inte omöjligt att Kaj tar en ovanligt bra placering för att vara ett plojbidrag på svenska (juryerna kanske också i viss mån tycker att bastu är kul).
Men vadå, vi vet alla hur det går när det gäller placeringen allra högst upp, och då spelar det andra ingen större roll.
Måns vinner.
Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar