För jag hade ju fel, och många med mig (även om det faktiskt också var en del tyckare av det mer frisinnade slaget som anade att det kunde vara en skräll på gång).
Det är uppmuntrande i sig bara att Sverige nu skickar ett bidrag på svenska för första gången sedan 1998, och att vi visar upp humor i tävlingen för första gången sedan … ja, det måste väl vara 1986 då Lasse Holm och Monica Törnell och deras delegation skojade till det i ”E’ de’ det här du kallar kärlek”. (Lotta Engberg 1987 och Afro-Dite 2002 räknas inte, för de var inte skrattretande med flit. 😊)
Sverige, Eurovisions stelaste och mest kommersiellt beräknande och perfektionistiska och ”säkra” land, bestämde sig detta år helt plötsligt för att släppa hämningarna och bara skicka något kul för att vi kände för det. Så som många av de andra länderna ofta har gjort, men som vi aldrig kunnat tänka oss. Tiderna förändras tydligen. Revolutionen är här.
Faktiskt så spekulerade jag så här dags förra året kring om det kanske kunde vara ett paradigmskifte på gång – vissa saker i 2024 års Melodifestivalresultat tydde på det – men det hade jag glömt nu, så nu när skiftet verkligen inträffade var jag inte beredd på det! Jag trodde verkligen att det skulle gå som det brukar, men det blev annorlunda.
Extra intressant är det att inte bara tittarna utan även de utländska jurygrupperna bidrog till detta – det hade inte gått som det gått om inte juryn hjälpt Kaj på traven. Visserligen hade de sammantaget Måns som sin favorit, precis som man kunde förvänta sig, men Kaj fick ändå en mängd poäng av dem och i kombination med tittarnas högsta poäng så räckte det till vinst (om än med tämligen liten marginal). Ja, jag misstänkte ju visserligen att även juryn kanske skulle uppskatta rolig bastukultur, men att det skulle bli i den omfattningen, det trodde jag verkligen inte. Men kanske är det så att såväl svenska folket som många jurymedlemmar kände att det vi behöver just nu i oroliga tider är att festa loss och fly verkligheten ett tag i Eurovision. Vilket ju är ett av många potentiella hedervärda ändamål med tävlingen (den kan å andra sidan också vara sammanhållande genom allvarliga och tankeväckande bidrag, men kanske är det inte det som är trenden i år).
Följden av detta blir nu att jag personligen kommer att kunna slappna av på ett helt nytt sätt inför årets Eurovision. Om Sverige med vårt bastuspexande får ett betydligt sämre resultat än vi är vana vid så är det bara att ta det med en klackspark, för ingen här i landet kommer att förvänta sig något annat ändå. Och om Kaj faktiskt skulle vinna alltihop (vilket jag ser som osannolikt, men ändå) så kan jag fullt ut njuta av vinsten, för då är det den sortens svensk vinst som tar Eurovision Song Contest åt ett annat håll, tillfälligt bort från det baksluga och utslätade.
Man kan förstås ändå ha ett par invändningar mot hur lämpligt det är att just Kaj och deras bidrag får äran att driva den ”svenska revolutionen”. Vi kan ju till exempel se att Anderz Wrethov, en av de där låtskrivarna som jämt är med och skriver alla bidrag, har varit med och skrivit ”Bara bada bastu” också. Är det då inte egentligen fråga om samma dominans och plastiga, kommersiella beräkning från den svenska musikindustrin som det brukar vara, bara att herr Wrethov var smart nog att blanda sig i en annan genre bland sina bidrag i år? Hör inte ”Bara bada bastu” till samma själlösa gröt som resten av startfältet?
Ja, det kan man fundera på, men för det första är det oklart hur låten kom till och vad Wrethov egentligen har bidragit med i det här fallet – det var kanske Kaj som egentligen skrev låten och sedan skickade den på remiss till Wrethov och hans kompanjoner? – och för det andra får man ju se till den praktiska konsekvensen. Vilken väl onekligen måste bli att uppsluppna bidrag nu får ett uppsving och att Wrethovs & co:s mer ordinarie metoder får sig en knäpp på näsan. Och i mitt förra inlägg så efterlyste jag ju fler MF-bidrag som verkligen kan ta sig in i ”folksjälen” och få ett långt liv och fungera som något mer än tillfälliga Spotify- och Youtube-visningar – och det har Kajs bastudänga de bästa förutsättningarna att göra bland lördagens finalbidrag. För min del nöjer jag mig med dessa positiva effekter just nu.
En annan invändning man kan ha är det där att Sverige nu skickar en akt som inte är från Sverige utan från ett grannland, för andra året i rad till på köpet, för efter en norsk tvillingduo får vi nu alltså en finländsk trio. (Blir det månne en dansk kvartett nästa år då, som Aqua till exempel?) Och detta med en låt där det egentligen bara är låtskrivarna som har svensk anknytning: i övrigt är det inget svenskt alls med bidraget och dess framförande (inte ens språket faktiskt om man ska vara noga, då det ju är mer Finlands språk än Sveriges vi snackar om här!). Finland kommer att ha två bidrag i årets Eurovision, ett eget och ett i form av Sverige.
Det kan man förstås tycka är konstigt, och jag tyckte det själv förra året med Marcus & Martinus, men nu lutar jag i ännu högre grad åt att Sverige kan unna sig att själva inte vara svenska med tanke på hur många ”svenskbidrag” vi haft i ESC genom andra länder genom åren. Dessutom är kärleken till och symbiosen med ett grannland på sätt och vis också en del av ett lands kultur som man kan visa upp, har jag kommit att tänka på. Och jag med mitt finlandssvenska påbrå kan naturligtvis inte annat än smälta inför det faktum att det finlandssvenska (och den österbottniska Vörådialekten!) nu får ta en plats i Eurovision genom Sverige.
Nej, sammanfattningsvis så ser jag inte mycket negativt med att vi ”baxar bastun till Basel”, som Kaj själva har sagt. Det ska bli enbart kul att de representerar oss i Schweiz. (För övrigt finns det ytterligare ett ”för första gången sedan …” med Kaj, och det är att Sverige skickar en grupp till Eurovision för första gången sedan 2007, om vi inte räknar The Mamas 2020 som ju emellertid inte fick åka iväg och tävla.)
Om jag ska säga något om lördagskvällen annars så var det ju en väldigt tät och spännande omröstning, det kan man inte säga annat. Kajs seger var allt annat än solklar, det var nog ett tag sedan det var så få poäng som skilde (minns inte några siffror just nu), och jag har redan nämnt det där att juryns oväntade välvilja mot dem på sätt och vis blev avgörande. Tittarna var delvis inne på att ändå skicka Måns Zelmerlöw till Basel, det var inte långt ifrån att det anarkistiska och revolutionära röstandet fått ge vika för det gamla vanliga trygga valet.
Greczula, som rent ”kvalitetsmässigt” fortfarande var min favorit under kvällen (jag gav hjärtan till både honom och Kaj, om än mer till Kaj eftersom jag rycktes med i den duell det blev mellan dem och Måns), landade på en för min del ganska väntad tredjeplats, och det var ju också uppmuntrande med tanke på att även han stod för något mer annorlunda. Fyra blev välförtjänt Klara Hammarström, som jag nog ändå får nämna som ett bidrag som har växt på mig lite och som övertygade i sändning. Tvärtom var det med Maja Ivarsson, som framstod som lite loj och uttröttad och följdriktigt kom näst sist.
Förutom utgången av toppduellen hade jag ganska så rätt i min tippning i Mello-appen, då bidragen med smärre variationer placerade sig ungefär i den ordning jag trodde. Det stora undantaget var Dolly Style, som jag hade trott skulle komma mer eller mindre sist, men de blev till slut femma efter att även de ha premierats av juryn i rätt hög grad (och tagit de flesta rösterna från det andra countrynumret – Saga Ludvigsson kom ju till slut på sista plats). Oväntat kanhända, men det är möjligt att deras lekfulla och spexiga uttryck slog an hos juryn av samma anledning som Kaj gjorde det … Europa vill möjligen ha något befriande glatt och lekfullt när omvärlden ser ut som den gör.
Hur tittarrösterna såg ut i detalj fördelat på åldersgrupperna har SVT i skrivande stund inte gått ut med än, men jag brukar inte vänta in att de ska göra det, jag är inte så intresserad att jag analyserar det åldersrelaterade röstandet in i minsta detalj ändå. Det får räcka med att kommentera juryn kontra folket helt enkelt, och där har jag nog pratat färdigt nu.
Jag har nog över huvud taget pratat färdigt snart, men några saker till ska jag nämna.
Som att SVT avrundade sin Melodifestivalturné på ett snyggt sätt med en ändå rätt bra genomförd final, utsmyckad med överraskningsgäster (lustigast var när Kayo plötsligt dök upp istället för Keyyo, utan vidare kommentarer) och en del bra skämt. Mycket fyndigt var det att föreslå att Zelenskyj och Trump löser Ukraina-konflikten genom att sätta sig och basta – ”Sweet N’ Psycho”, som man då skulle kunna kalla dem. 😄 (Det skulle vara kul att höra hur Trump reagerar på det skämtet, om han får nys om det.) Mer tråkigt var det att det blev tekniska problem under omröstningen så att varken Litauen eller Serbien kunde anropas ordentligt – jag trodde nästan vi var förbi det stadiet då sådant inte fungerade, men det finns ändå ingen anledning att misstänka fuffens så man får väl bara rycka på axlarna åt missödet.
Vidare kan jag inte låta bli att reflektera över att Finland för närvarande verkar ha väldigt cool status i Europas ögon. Från att ha varit ett okänt land uppe i ett kallt och kargt hörn av världsdelen, med rykte om sig att vara tråkiga och konstiga, tycks Finland ha blivit värsta hippa inne-landet som alla ser upp till. Att Käärijä nästan vann Eurovision för två år sedan med ett finskspråkigt bidrag var anmärkningsvärt bara det, och ännu mer iögonfallande är det att nu europeiska jurygrupper öser poäng över en finländsk bastulåt på finlandssvenska … det gör man väl knappast om man inte tycker det är något häftigt med hela den grejen. Och efter att Sverige redan blivit förnedrat av Finland i och med att de fick gå före oss in i Nato, och överlag framstår som mer framåt och bättre på allting än vi (utom möjligen i sportvärlden), låter nu Sverige sig representeras av Finland i Eurovision till råga på allt. Jo men visst, jag har då inget emot det som sagt. ”Sverige är en del av Finland”, som min finlandssvenska mor brukade säga med en fnysning när någon påminde henne om att förr i tiden ”Finland var en del av Sverige”.
Nu vankas det Eurovisiontider och jag ska börja lyssna på alla de andra ländernas bidrag. Jag har alltså inte hört något av dem ännu förutom Sverige och Finland, men så mycket har jag uppfattat att det verkar vara lite av en trend i år att blinka åt något annat europeiskt land än det man tävlar för. Sverige gör det ju nu åt Finland, medan Finland själva blinkar åt värdlandet Schweiz och andra tyskspråkiga länder i ”Ich komme” (ja, Erika Vikman vann ju, till min belåtenhet!) och Estland och San Marino skojar med respektive hyllar Italien i bidragen ”Espresso Macchiato” och ”Tutta l’Italia”. Och så har tydligen Malta väckt uppmärksamhet med låten ”Kant”, maltesiska för ”sång”, men likheten med ett fult engelskt ord utnyttjas inte av en slump i låten och det har väckt mycket ont blod hos BBC. Stämningen verkar helt enkelt märkbart galen i ESC-världen och det ska bli roligt att ta del av dessa bidrag och fler därtill den närmaste månaden.
Jag återkommer när jag har gjort det – säsongen är inte slut, den har bara börjat. Grattis Kaj och vi hörs senare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar