Vad menas med skämtbidrag – och är det något fel med sådana?

I årets Eurovision är det som bekant gott om skämtbidrag. Ja, om man nu ska kalla dem så. När man tänker på saken blir det ju faktiskt genast en definitionsfråga.
För vad är egentligen ett skämtbidrag? Eller en ”skämtlåt” över huvud taget? Är det när en låt inte är seriöst menad? Och hur ska man i så fall veta när den inte är det?

Det där är intressant, för ibland kan förekomsten av skämtbidrag i Eurovision väcka känslor.
Jag känner till en person som brukar vara mycket aktiv på nätet i Eurovision-sammanhang (inga namn eller forum nämnda). Den personen, har jag konstaterat, har en extremt negativ syn på skämtbidrag i Eurovision. Det är nästan så jag har blivit lite fascinerad av hens ständiga rasande utfall mot skämtbidrag, som alltid kommer som ett brev på posten varje år.
I år är personen i fråga förstås särskilt hatisk mot Estlands bidrag ”Espresso macchiato”, men hen har även gett flera av de andra länderna nolla i betyg, och det de till stor del har gemensamt är att de är ”skämtbidrag” och då blir de uppenbarligen genast föremål för denna tyckares vrede. Det brukar inte heller behövas särskilt mycket för att personen ska betrakta en låt som ett skämtbidrag. Det verkar som det räcker med att där finns minsta antydan till humor eller sprallighet någonstans i själva låten eller i framträdandet, så plockas den fördömande motorsågen fram av vederbörande. Nu i år och tidigare år.
Då ställer jag mig en nyfiken fråga, som jag tyvärr av tekniska skäl inte kunnat framföra till den här kritikern själv, men jag funderar lite över hens inställning här på min egen blogg istället.
Jag undrar i mitt stilla sinne om hen hatar all musik där det förekommer humor i någon form, eller om det bara är i Eurovision som hen anser att sådan musik borde förbjudas?
Och varför ska då just den genren/uttrycket vara tabu, och inget annat?

Kanske skulle personen svara mig med att Eurovision Song Contest är en seriös musiktävling och att det är respektlöst mot den att ställa upp med något slags trams. Kritikerns resonemang brukar vara något åt det hållet.
Men då kan man ju fråga sig vidare – när är det egentligen trams? Är det verkligen rätt att som denna kritiker ta fram tramsstämpeln så snart det är en gnutta humor inblandad i en låt? Och även om ett bidrag verkar tramsigt, är det inte möjligt att det ibland kan ligga något annat och djupare bakom?
Humor är faktiskt en ganska komplicerad sak. Enligt min uppfattning kan humor vara väldigt mångdimensionerad och ofta avancerad. Det är inte ens säkert att man som tittare uppfattar allt som humorn bygger på. Och även ett humornummer kan vara gjort med mycket möda och stort besvär och en lång kreativ process. Ska man inte uppmärksamma sådant?

För att illustrera problemet ska jag ge några exempel på olika Eurovision-bidrag genom åren som man skulle kunna betrakta som skämtbidrag – just i och med att de på ett eller annat sätt innehöll humor, eller lustigheter, eller spektakel, eller en konstig utstyrsel, eller en artist med fejk-identitet, eller något annat som kanske inte skulle betraktas som helt seriöst. Jag är inte helt säker men misstänker att kritikern jag talar om avskyr merparten av dessa låtar (eller åtminstone avskydde dem när de framfördes i Eurovision). Men i mitt tycke är de ganska olika. Är de skämtbidrag allihop, och vad är det som avgör det? Det kan även ni läsare försöka fundera på när jag nu rabblar upp dem.
(Observera att enligt många Eurovisionskeptiker är naturligtvis alla låtar som någonsin varit med i Eurovision oseriösa och tramsiga per definition. Den synen tar jag dock ingen hänsyn till – här är vi mer nyanserade än så minsann.)

”Ding-a-dong”, Teach-In (Nederländerna 1975). Tramsigare text har man sällan hört: ”Ding-a-dong every hour, when you pick a flower, even when your lover is gone-gone-gone …” Då är det väl ett skämtbidrag?
”E’ de’ det här du kallar kärlek”, Lasse Holm & Monica Törnell (Sverige 1986). Själva låten är en fullt normal poplåt, men under sitt framträdande uppträdde Lasse och Monica ganska vilt och spexigt med en utspökad kör, Lasse gjorde ett hopp ner från flygeln och Sveriges delegationschef Sten Carlberg var också med på scenen och spelade gitarr i bar överkropp.
”Shir habatlanim”, Datner & Kushnir (Israel 1987). Refrängen ”hopa-hulle-hulle-hulle” kommer väl många ihåg antar jag, och de båda israeliska herrarna gjorde på det hela taget ett lustigt sång- och dansnummer av det hela.
”Hard Rock Hallelujah”, Lordi (Finland 2006). Hårdrock, och själva låten var inte ett skämt, men bandet var utklädda till monster och låtens text var också teatralisk på ett sätt som passade in på det temat.

”Dancing Lasha Tumbai”, Verka Serduchka (Ukraina 2007). En ”fejk-artist”, och en säregen uppenbarelse som framförde en till synes enbart knasig låt. Men: bakom detta låg ett dolt politiskt budskap, där refrängens ”lasha tumbai” i själva verket betydde ”Russia goodbye” och hela låten var en uppmaning att dansa för Ukrainas frihet.
”Irlande douze pointe”, Dustin The Turkey (Irland 2008). Låten som framfördes av en kalkondocka och var en anarkistisk protest mot att det inte gick bra för Irland i ESC längre. Mest trams kan man tycka – men tänk på att dockan Dustin The Turkey redan då i ett antal år varit en välkänd profil på TV och skiva på Irland. Kanske inget man avfärdar så lätt ändå?
”Baila el chiki-chiki”, Rodolfo Chikilicuatre (Spanien 2008). Också en fejk-artist, men även här en rätt så smart text bakom den besynnerliga fasaden – och det var onekligen en catchig låt.
”Party For Everybody”, Buranovskije Babusjke (Ryssland 2012). Sex små gummor som stod och sjöng struttigt och knasigt, och bakade limpor på scenen under tiden. Var det något att ta det allra minsta på allvar?
”Cha Cha Cha”, Käärijä (Finland 2023). Artist i lustiga kläder som mest verkade vara ute efter att spela apa (även om låtens text mer handlade om party i allmänhet).
Och så nu då Estlands ”Espresso macchiato”, och Australiens ”Milkshake Man” med flera. Eller Sveriges egna Kaj. Är ”Bada bara bastu” ett skämt, ovärdigt Eurovision?
Jag kan förresten också lägga till (även om den inte kom till Eurovision) Björn Ranelids ”Mirakel” i Melodifestivalen 2012. Där har vi ett bidrag som även jag faktiskt kan tycka gick över en gräns och var enbart pinsamt. Men var det ett skämt egentligen?

Är alla dessa låtar skämtbidrag? Eller är vissa av dem det och andra inte? I vilket fall som helst skulle jag verkligen vilja höra definitionen på vad det är som gör det.
Mitt eget förslag är att om ett bidrag (låt + framträdande) är utfört med huvudsyftet att få publiken att skratta, då kan man definitivt kalla det för ett skämtbidrag.
Men även om man använder den definitionen så kan det fortfarande vara svårt att sortera in vissa låtar (som de här ovan) i eller utanför kategorin i fråga – om man nu inte som vår kritiker är beredd att se all förekomst av humor som bevis för att de hör hemma där. I annat fall är det dock inte så lätt att veta vad huvudsyftet var.
Och det spelar egentligen ingen roll heller, för jag vill för min egen del inte se något förbud mot skämt och komik och spektakel i Eurovision (som vår kritiker helst verkar vilja ha), oavsett om komiken är huvudsyfte eller inte. För enligt min uppfattning är ESC till stor del underhållning, och i underhållning kan man inte utesluta komik. Det tycker jag egentligen är en ganska självklar princip. Plus att komiken alltså mycket väl kan vara gjord på ett medvetet och kreativt sätt som förtjänar respekt, fastän den är komik.
Den enda faran är väl att artister som tar mer allvarligt på sin medverkan i Eurovision kan bli bortskrämda av när bidrag som till synes bara är på skoj och ploj (eller totala nipprigheter som Björn Ranelid) får bra placeringar på deras egen bekostnad. Jag tror att det är vår kritikers farhåga lite grann också. Ungefär som jag själv inte heller gillar när artisterna blir alltför förnedrade i fåniga vykortsinslag och utslagningsprocedurer. Vem vill utsätta sig för sådant liksom?

Men därifrån till att såga all komisk musik är ändå att gå väl långt, så om jag då ska upprepa mig: är det verkligen så att vår kritiker inte gillar musik med humor över huvud taget? Om hen faktiskt lyssnar på ”rolig musik” utanför Eurovision, och kanske till och med skulle uppskatta skämtlåtar om hen hörde dem utanför tävlingen, är det inte i så fall ett väldigt konstigt och inkonsekvent sätt att bedöma musik?
Om vi går åt andra hållet och lyfter fram några exempel på klassiska komiska låtar gjorda av proffskomiker … till exempel Monty Pythons ”Every Sperm Is Sacred”, Grotescos ”Bögarnas fel”, Galenskaparna & After Shaves ”Husvagn”, Robert Brobergs ”Uppblåsbara Barbara”, Povel Ramels ”Ittma Hohah” eller Tyskarna från Lunds ”Global Fussball OK”. Eller roliga/galna ”glimten i ögat”-låtar gjorda av artister som i vanliga fall är seriösa, till exempel Beatles urballade ”You Know My Name (Look Up The Number)”. Man kan väl inte kalla alla dessa låtar för dåliga för att de är roliga? Och om vi tänker oss att de hade varit med i Eurovision, hade de då varit så fruktansvärt malplacerade där att de automatiskt blivit dåliga därför att sammanhanget var fel? Är sammanhanget fel?
Ja, man kan hålla på länge och fundera på det här, men för min del tycker jag då rakt inte att skämtbidrag borde motarbetas i Eurovision. Snarare borde det tas in fler, med tanke på att underhållare som de ovan aldrig har varit i närheten av att tävla i ESC och följaktligen har sin genre ganska underrepresenterad där, inte överrepresenterad.

Här kan jag som avslutning påpeka en intressant sak angående just representation av skämtbidrag, och det är att än så länge har ett skämtbidrag faktiskt aldrig vunnit Eurovision. Om man nu inte räknar Lordi eller Teach-In som skämtbidrag, men det gör inte jag eftersom jag inte tror att deras nummer var gjorda med huvudsyftet att locka till skratt. I övrigt kan man bara konstatera att de låtar som vunnit genom alla år har inte varit renodlade skämtbidrag. Uppsluppna och muntra har en del av dem varit (förutom de nämnda var t.ex. Bucks Fizz 1981 och Riva 1989 det) men skratt har aldrig varit huvudsyfte i en ESC-vinnare. I alla fall inte som jag ser det.
Kan Kaj, eller något annat av årets ”tramsnummer”, ändra på denna långvariga vinnartrend nu i år?

Om fotbollsvärlden fungerade likadant som ESC-världen – en liknelse

Det är EM-kval i fotboll. Massor av svenskar följer matcherna med mycket stort intresse. Vid varje match råder en uppsluppen stämning och TV-kommentatorerna pratar om att det här är ”Kvallis” – hela Sveriges fest, som hela Sverige älskar. Det finns inget bättre än Kvallis! Fotbollsspelarna själva får också en del beröm för sin insats, och många hjärtan i betyg av tittarna i Kvallis-appen, även om många också sitter i sina TV-soffor och kritiserar hur ofantligt dåligt de spelar. En del spelare, till exempel Zlatan, får de allra bästa betygen: ”han är ju bra på riktigt”, säger många om honom, för han når nästan upp till samma spelnivå som de spelare som TV-tittarna brukar titta på i vanliga fall. (De spelare som inte är bra på riktigt får ändå många hjärtan.)

Samtidigt som detta pågår finns det andra svenskar som inte tittar ett dugg på EM-kvalet (Kvallis) utan fnyser och tycker att det bara är skit. Det är inte riktig fotboll i Kvallis och de som är med där är inte seriösa fotbollsspelare. En fotbollsspelare med självaktning spelar inte EM-kval. Inte minst hörs detta från många personer som själva är fotbollsspelare och som spelar fotboll med känsla, till skillnad från dem i Kvallis som sålt sig till idrottsbranschen och är oäkta. ”Det går inte att tävla i fotboll”, säger en del seriösa fotbollsspelare, särskilt de som spelar mer alternativ fotboll. Andra är fullt upptagna med att spela fotboll på proffsnivå och bryr sig inte ett dugg om EM och EM-kval. Dessa spelare är sådana som är bra på riktigt, till skillnad från Zlatan.

Medan Sverige spelar sina matcher i Kvallis gör även andra länder detsamma, i andra EM-kvalgrupper, för att kvalificera sig för EM. Detta uppmärksammas emellertid inte i TV eller av svenskarna i gemen – det är bara några särskilt hängivna fotbollsfans som håller koll på de andra ländernas resultat. De vanliga svenskarna tycker att dessa fans är lite prilliga som har så udda intressen. Själva vet de inte ett dugg om vad Sverige kommer att få möta för motståndare när det så småningom är dags för EM. De behöver inte bry sig, för de vet ju ändå att Sverige är bäst och kommer att vinna.
Till slut är i alla fall Kvallis över och Sverige har blivit klara för EM. Då tycker de flesta som följt Kvallis att nu är det roliga slut. Det kommande EM funderar de inte så mycket på, mer än att de som sagt räknar med seger för Sverige där, för vi har ju Zlatan som är bäst.

Så småningom blir det EM. Intresset höjs kanske en aning då, det blir trots allt en del svenskar som sätter sig vid TV:n för att följa EM, men engagemanget är inte på långa vägar så stort som när det är EM-kval. De flesta tycker att Kvallis är mycket roligare än EM.
Och de andra länderna sen … när Sveriges motståndare dyker upp i rutan så hånskrattar de svenska TV-tittarna åt dem. Titta så de ser ut! Så löjligt. Och dåligt. Kallar de det där som de försöker spela för fotboll? Patetiskt är vad det är. Vad heter den där spelaren? Cristiano Ronaldo? Vad var han ifrån för land? Portugal? Har de verkligen uppfunnit fotboll i Portugal? Nej, för Ronaldo spelar som en stucken gris. Hohoho. Sverige är bäst, det står helt klart. De andra länderna har ingen som helst koll på fotboll. Heja Sverige!
Få är intresserade av de andra ländernas laguppställningar och deras taktik och sätt att spela fotboll, eller vad spelarna heter och vilka klubbar de spelar i till vardags. Allt de svenska tittarna ser är patetiska och amatörmässiga motståndare som är i vägen för Sverige som är bäst.
Dock kan det i vissa fall hända att svenskarna uppmärksammar något av de andra ländernas lag. Dels när det är Norge eller Danmark som spelar – då tycker svenskarna det är rätt okej fotboll – och dels när det finns svenskar med i ett annat lands lag. Det sistnämnda händer ibland. Ganska ofta faktiskt. Frankrike har en svensk förbundskapten, och Kroatien har en svensk målvakt, och Österrike två svenska mittfältare, och Cyperns lag består faktiskt helt och hållet av svenskar (eftersom man även på Cypern har börjat tro på att det är svenskar som spelar bäst fotboll). I de fallen håller svenskarna lite grann på de andra länderna och har lite, lite respekt för dem. Fast självklart inte så mycket som för Sverige.

Hur går det sedan då? Jo, ibland vinner Sverige EM och då blåser svenskarna upp sig som ett gäng blågula ballonger (”vad var det vi sa, vi är minsann oslagbara på fotboll”), men i de flesta fallen blir det så att till svenskarnas oerhörda förvåning och ilska så vinner inte Sverige EM. Enstaka gånger går Sverige inte ens vidare från gruppspelet. Då bryter protesterna ut. Sverige var ju bäst! Hur kunde Portugal vinna när Ronaldo är rena skämtet och inte kan spela fotboll? Det var domarnas fel! Och UEFA:s. Och publikens. Skandal är vad det är, när Sverige som är bäst på fotboll inte vinner. Hela fotbolls-EM är därför en enda stor smörja. Det handlar bara om pengar och matchresultat som gjorts upp i förväg av öststaterna. Lägg ner skiten!
Ja ja, svenskarna tröstar sig med att även om resultatet inte visar det, så är Sverige bäst ändå. Och vi har ju Kvallis. Hela Sveriges fest. EM-kvalet är mycket bättre än det där töntiga EM. Det ska bli kul när det är dags för Kvallis nästa gång. Även om det är få spelare i Kvallis som är bra på riktigt så är det åtminstone betydligt fler än i EM.

En sista lustig sak är att fotbollsfans från hela Europa, de följer av någon anledning också Kvallis. Trots att de egentligen inte har något med de matcherna att göra så har de lärt sig älska Sveriges EM-kvalmatcher mer än andra, och tycker att så som det är i de matcherna, så borde det vara i deras egna länders EM-kvalmatcher också. Och i själva EM. Det blir till och med så att de som är ansvariga för EM, de sneglar en hel del på Kvallis och tycker att så där kan vi ju göra. Dessutom är det många svenska spelare, tränare, sponsorer och alla möjliga som reser ut i Europa och berättar för de andra länderna hur de ska spela fotboll på bästa sätt, och ser till att själva ta plats i de andra ländernas lag – för att tjäna pengar. Det tycker ingen är det minsta konstigt. Allra minst de svenska TV-tittarna. (Däremot reagerar de kraftigt om utlänningar får inflytande över Kvallis.)
I framtiden kommer det att vara alldeles smockfullt av svenskar i alla Europas fotbollslandslag, och fotbollsspelare som växt upp i andra länder blir helt förbisedda, för inställningen är att de kan ju omöjligt spela fotboll när de inte fått del av svensk fotbollskultur och lärt sig i Kvallis hur fotboll ska vara.

Men trots att Kvallis är standard i så hög grad, så är och förblir det rätt sällsynt att spelarna där är bra på riktigt.
Och på sitt håll envisas fortfarande en del grupper med att ”det går inte att tävla i fotboll” och ”riktiga fotbollsspelare deltar inte i EM-kvalet och absolut inte i EM”.

En liten grafik

Jag kan inte låta bli att lägga ut en bild jag har gjort, som jag publicerade på mitt Facebook häromdagen men som gott kan få ligga här också. :)
Det är en grafik, fast handritad av mig, över musikalisk kvalitet och attityd. Jag låter den tala för sig själv. (Klicka på den om den inte syns ordentligt.)

Är det så här det är ...?
Personligen tycker jag att rosa och gul stapel i själva verket är helt jämnlånga - det finns allt från jättedålig till jättebra musik såväl i som utanför MF/ESC. (Även om jag medger att MF i år inte precis ligger långt åt höger ...)
Så här kan man därför säga att jag själv resonerar.

Fast principen för mitt hjärtröstande är inte huggen i sten i och för sig. Det kan hända att jag delar ut ett hjärta eller två till någon som jag tycker borde lyftas fram av någon annan anledning än att låten är särskilt bra. Och ibland kanske jag hjärtröstar både i grund- och slutomgången, vilket då gör antalet hjärtan missvisande.
Men i det stora hela är detta min uppfattning. Kommentera gärna om du håller med eller tycker att jag är fullständigt felunderrättad och stöddig. :)

Om rätten till personlig smak

Den senaste veckan har det varit viss irritation i Melodifestivalsammanhang. Förutom ”skandalen” att svenska folket ratade Dotters djärva bidrag igår, så är det mycket snack om den dåliga jämställdheten, med enbart manliga artister till final (fram tills Jessica Andersson rättade till situationen en aning) och en tendens att det är tjejerna som åker ut i första hand. Många tyckare förfasar sig över att folket ordnar fram så orättvisa resultat och röstar bort det som är annorlunda. Jag tycker även själv att det är tråkigt, att nytänket bland publiken saknas och att de kvinnliga artisterna verkar ha det mer motigt än de manliga.
Så vad ska man göra åt det då?

Ja, svaret är egentligen rätt enkelt: hur gärna man än vill så är det faktiskt inte så lätt att göra något åt det, för det är ju tittarna som röstar demokratiskt efter sin smak.
Om det hade varit en jury som sållat fram finalister, då hade man kunnat föreslå att de i sin bedömning försökte tänka lite jämställt och inkluderande och försäkra sig om att de inte diskriminerar – ungefär som när Svenska Akademien tar beslut om sina Nobelpristagare (vilket de inte verkar göra helt jämställt, ärligt talat). Men nu gäller det tittarna, och deras spontana smak kan man inte styra.
Eller kan man det?
Det är förvisso tänkbart att en hel del tittare röstar ganska slentrianmässigt, att de förtjust röstar på sina gamla favoriter från Idol som de känner igen, att de tokröstar på vissa artister och dömer ut andra för lätt. Man skulle kunna önska att en del av dessa tittare tänkte till lite. Men samtidigt vet man inte säkert hur de resonerar – det kanske faktiskt är så att många av dem röstar ärligt och uppriktigt, som de verkligen tycker – och då kan man inte som utomstående sätta sig till doms över deras val. Folk måste få ha den smak de har och bestämma själva, och även om det i det här fallet har lett till likriktning och en kraftig majoritet av herrar i MF-finalen, så är det inget att göra åt.

Jag är för min del väldigt bestämd med att folk måste få ha sin personliga och subjektiva smak ifred, både när det gäller musik, film, böcker, konst, mat … alla möjliga områden där man kan ha en smak. Det är viktigt att inte se ner på sina medmänniskor eller försöka styra dem på den punkten (även om man naturligtvis kan förkunna vad man själv personligen tycker).
Att använda sakskäl och argument för att få någon att ändra sig kan vara befogat inom politiken, där det mer handlar om åsikter – men inte heller där är det bra med tvång, och när det gäller konstarterna är det definitivt olämpligt att aktivt pracka sin egen estetik på någon. Ingen ska komma och försöka påverka någon annans egen smak, för då gör man intrång i personligheten på ett respektlöst sätt. Subjektiv smak kan rentav vara jämförbar med sexuell läggning, på så sätt att det inte är något en person själv rår för eller styr över. Var och en har rätt till sin egen smak, helt enkelt.
Teoretiskt skulle man förstås som privatperson kunna försöka anpassa sin egen smak inom musik, film eller litteratur, och analysera den kritiskt. ”Hur stor andel kvinnliga och manliga artister gillar jag? Varför är det så? Varför gillar jag så många manliga författare? Varför gillar jag den där filmen men inte den? Det där går det ju inte an att jag gillar. Här krävs minsann bättring, jag måste ta mig i kragen och se över min smak!”

Ibland ser man den sortens resonemang, och ett bra exempel som jag såg för några år sedan var en debattartikel om filmen ”Dirty Dancing” (hittar den tyvärr inte igen). Skribenten var en stor beundrare av den filmen, och hen ägnade hela artikeln åt att på ett mycket akademiskt och argumenterande sätt förklara varför ”Dirty Dancing” är så otroligt viktig ur så många aspekter (framför allt feministiska). Det var i och för sig intressant och tänkvärt, men slutsatsen och hela undertonen kändes ändå förmanande på ett torrt och översittaraktigt sätt: ”Se här på min vattentäta vetenskapliga argumentation som visar att den här filmen är bra! Det är allas plikt att gilla ’Dirty Dancing’! Ta till er detta och se till att ha den bland era favoritfilmer!”
Den sortens uppmaning att styra den personliga smaken efter objektiva principer, att frångå det man faktiskt själv subjektivt som person råkar föredra, det tror jag inte är särskilt nyttigt. Och det verkar vara sådan bearbetning som blir idealet nu också, när olika skribenter ondgör sig över att Sveriges TV-tittare inte röstar på rätt artister i tillräckligt hög grad och tycker att det måste de göra.

Jag medger att det i viss mån kan vara bra att rannsaka sin smak, för självinsikt och medvetenhet är aldrig fel … men risken är att det då snabbt övergår i den där självförnekelsen istället. ”Jag har bestämt mig för att jag gillar den och den och den och den låten, för då blir det rättvist och bra och då har jag en jämställd och solidarisk musiksmak!”
Man är inte sig själv längre, man förbiser totalt hur man egentligen tycker innerst inne. Det blir någon sorts komplexfylld konstruerad värld, där man delar upp sin favoritmusik, sina favoritfilmer m.m. i ett klassamhälle, kanske helt tar avstånd från vissa inslag, och annars i bästa fall behåller de ”olämpliga” delarna av sin smak men förläget reducerar dem till någon sorts ”guilty pleasure”. ”Ja, hehe, jag gillar ju den där låten av Justin Bieber, men det är ju bara en liten svaghet jag har, min riktiga musiksmak är i själva verket så här …”
Det där tror jag är fel inställning. Jag tror man är betydligt ärligare mot sig själv om man bara erkänner att man gillar det där och det där och det där, och sedan ser allt det man gillar som jämlikt, oavsett kulturens och vetenskapens benägenhet att dela in i bra och dåligt.

Det jag tror man skulle kunna göra om man nu ändå vill granska sin smak på något sätt, det är inte att på eget bevåg börja nedvärdera den musik (och film och litteratur och annat) man faktiskt gillar – men däremot kan man jobba med sig själv och sin smak på det sättet att man uppvärderar det man inte gillar. Åt det hållet borde man kunna göra ett och annat. ”Varför tycker jag att det här är så dåligt egentligen? Är det bara för att det är en kvinna som har gjort det? Är det bara för att jag föraktar musik som barn gillar? Är det för att låten framförs i Melodifestivalen där jag ser allt som skräp? Kan det inte i själva verket vara så att den här musiken är bättre än jag tror?”
Sedan behöver inte resultatet alltid bli att man börjar gilla sådant som man förut tyckte var dåligt – och det måste det inte bli heller. Den personliga smaken måste alltid få sista ordet. Det viktiga är bara att man försöker ha ett öppet sinne, som går ut på att man dels inför sig själv vågar godkänna det man spontant gillar, dels försöker se det positiva i resten (och då inte minst det som ens medmänniskor lyssnar på, tittar på och läser).
Det kan mycket väl hända att många MF-tittare inte har sådana öppna sinnen och att det är därför de kvinnliga artisterna inte har fått komma fram så mycket i år. Men lösningen är inte att försöka styra sin egen och andras smak på ett sätt som egentligen inte heller tyder på något öppet sinne.

Till dig som är kritisk mot Eurovision – mina svar på några vanliga myter och synpunkter

Hör du till dem som brukar ha kritik mot Eurovision Song Contest? Har du bestämda åsikter om tävlingens olämplighet och tramsighet, och annat som är negativt med den? Har du vissa förutfattade meningar om hur det brukar gå till i ESC?
I så fall – ta och läs, för nu ska jag göra en sådan där grej som ibland är rätt populär, nämligen att köra en sorts ”mythbusters”-uppställning där jag bemöter vanliga kritiska synpunkter mot ESC. Ja, i ett och annat fall får jag väl medge att du har rätt, det är möjligt. Men det är också fullt möjligt att du får ompröva dina åsikter.
Nu börjar vi.

Eurovision Song Contest är en fullkomligt oviktig tillställning. Den spelar ingen som helst roll för världen eller samhället eller någonting, det är bara ett spektakel som man inte behöver bry sig om ett dugg.
Mja. Nog är det en ganska stor tillställning … det är enligt flera källor världens största underhållningsprogram, och lockar hundratals miljoner tittare varje år, inte bara i Europa utan även utanför. Många länder tar också tävlingen på så pass stort allvar att arbetet med den och resultaten av den ger genklang ända upp på politisk nivå. Eurovisionfenomenet och dess betydelse och följdverkningar och ländernas beteenden engagerar och intresserar många, även forskare inom såväl musikvetenskap som statsvetenskap (det finns särskilda ”Eurovisionforskare” på vissa universitet). Och man ska inte glömma att hela tävlingen (i likhet med EU) skapades som ett sätt att ena Europa, fast genom musik – det är i mitt tycke ett hedervärt ändamål som inte utan vidare ska avfärdas som ”spektakel”.
Alltså: du kan mycket väl tycka att tävlingen är oviktig för dig, men du kan inte påstå att den saknar betydelse för massor med andra människor. (Det är lite samma sak som med sport, som man också kan fnysa åt, men man kan inte neka till att det spelar roll för många.)

Musiken i Eurovision Song Contest är dålig, ytlig och menlös. Bara kommersiell pop utan något som helst budskap, allvar eller ambition.
Kanske var det så förr i tiden, att det bara var ytlig ”schlager”. Men nej, det var faktiskt inte så då heller. Bidrag med budskap och allvar har funnits hela tiden i tävlingens historia, och även nu. Sedan innehåller Eurovision förvisso alltid ett mått av ”smaklöshet” om man kan kalla det så, galna påfund som är lite typiska för tävlingen, men kan inte detta vara lite skönt befriande ...? Och när det gäller ”dålig musik”, se en annan punkt längre ner där jag gör upp lite noggrannare med den beteckningen.

Eurovision Song Contest ska vara en tävling för låtar, men när TV-tittarna ringer och röstar blir det ju bara den som har den häftigaste showen som vinner. Allt bygger bara på show. Det är tröttsamt och förljuget.
Faktum är att ESC faktiskt numera ska handla om både låt och show! Jurygrupperna bedömer låt och framträdande i kombination nu för tiden, vilket de inte gjorde innan. Så om showen har betydelse för resultatet så går det ändå inte emot reglerna. Om någon sedan tycker att detta är fel, eller att showerna fortfarande har alltför stort inflytande jämfört med låtarna, så finns det gott om exempel på att avskalade och enkla framträdanden lyckas bra än idag. Ta bara Italiens ”Grande amore” från 2015, som trots avsaknad av spektakulär show blev etta hos TV-tittarna och kom trea totalt (det var inte främst tittarna utan juryn som föll för Måns Zelmerlöw och hans specialeffekter samma år). Eller vår egen Frans från förra året, som kom femma med ett synnerligen enkelt uttryck på scenen. I årets upplaga av ESC är det för övrigt ganska många länder som satsar på att ha sin artist ensam på scen och låta bli de urballade showerna.

Eurovision Song Contest handlar bara om politik, inte om den bästa låten. Det grannröstas en massa så att det blir ungefär samma länder som lyckas bra varje gång.
Visst, det grannröstas och kompisröstas mycket i Eurovision, och politiska vänskaper och fiendskaper märks ibland i tävlingen. Men det betyder inte att resultatet alltid blir liknande. Trots att vissa röstningstendenser är återkommande, t.ex. att Grekland och Cypern byter tolvor, länderna i Norden röstar på varandra och tittarna i de f.d. Sovjetstaterna ringer som galningar på Ryssland, så finns det variation varje år och ibland bryts mönstren. Och det varierar ännu mer när det gäller vilka länderna röstar på förutom sina kompisar. I det stora hela så kan det vara stora skillnader från år till år, och för det mesta brukar vinnaren bli ett sådant bidrag som det visar sig att hela Europa är ganska markant överens om även om grannrösterna räknas bort.

Resultatet i Eurovision Song Contest är förutsägbart.
Inte alls! Det har ofta hänt att en del länder placerat sig dåligt gång efter gång, för att sedan plötsligt glimta till och få en jättebra placering och kanske rentav vinna. Eller tvärtom för den delen.
Tänk också på att i de 20 senaste ESC-tävlingarna som hållits så har det varit inte mindre än 16 olika länder som har vunnit, från olika delar av Europa, och det är 17 olika länder som varit tittarnas favorit under dessa år. Skulle detta vara möjligt om tävlingen styrdes av förutsägbar grannröstning?

I Eurovision Song Contest tillåts diktaturer och skurkstater att vara med, och om de vinner får de rentav arrangera hela tävlingen. Hur vettigt är det egentligen?
Visst kan det sticka i ögonen att länder som Ryssland, Vitryssland och Azerbajdzjan får delta (och Israel, om man nu anser det vara en skurkstat), men i de allra flesta tävlingar brukar ju faktiskt alla suveräna stater få vara med, oavsett statsskick och sådant. Bojkotter av politiska skäl brukar inte höra hemma i vänskapliga turneringar länder emellan, såvida det inte rör sig om ett land som är utsatt för direkta sanktioner från FN eller så.
Att de här länderna sedan får arrangera om de vinner ger förvisso också en sur eftersmak, men det är väl en risk man får ta, ser jag det som. Man kan ju också se det som ett tillfälle att uppmärksamma bristande mänskliga rättigheter i landet och göra en insats, som Loreen gjorde när hon åkte till Azerbajdzjan. Det är i alla fall mer vettigt att skurkstaterna kanske vinner och får arrangera, än att man faktiskt tilldelar dem evenemangen fullt frivilligt, vilket är fallet med VM i fotboll, ishockey och friidrott samt OS.

Eurovision Song Contest är rasistiskt och främlingsfientligt och diskriminerar minoriteter. Folk ute i Europa röstar inte på det som de tycker är för främmande, och förra året släpptes romer inte in på festområdet i Kungsträdgården i Stockholm.
Jag skulle snarare vilja påstå att det brukar vara ovanligt många minoritetsgrupper, både språkliga och andra, som får tillfälle att synas i Eurovision (och får röster). HBTQ-rörelsen är kanske det mest uppenbara exemplet, men det finns fler. Många av dessa har också nått bra resultat i tävlingen, till exempel förra året då Jamala från Ukraina vann med en låt på krimtatariska om krimtatarernas situation. Så jag upplever verkligen inte Eurovision som någon främlingsfientlig kontext. Jag tycker personligen att det är ett mer oroväckande beteende att som vissa svenska tittare och recensenter sitta vid TV:n och ägna sig åt att utan eftertanke håna och häckla andra länders artister och framträdanden.
Vad gäller händelserna i Kungsträdgården så var det mycket ledsamt och beklagligt att romer avvisades vid det tillfället, det blev jag också bedrövad över. Men det är inget man kan lasta ESC för – det var ordningsmakten från Stockholms stad som låg bakom det. ESC och organisationen EBU står inte för diskriminering på något sätt.

Det finns en massa korruption i Eurovision Song Contest. Röstbyte, korrumperade jurymedlemmar och fiffel med telefonröstningen.
Ja, jag kan hålla med om att det har funnits korruption i tävlingen tidigare. I synnerhet förr i tiden när det bara var jurygrupper som röstade så förekom det tidvis ganska ymnigt att en del av dessa jurymedlemmar var mutade och att länder gjorde upp om att byta poäng med varandra. Det finns det många exempel på. Vidare så har det flera gånger misstänkts att vissa deltagande länder i ESC (tänker inte nämna några namn här) har ägnat sig åt systematiskt taktikröstande per telefon enligt raffinerade system. Jag påstår inte att ESC är fritt från sådana problem. Det jag dock vet är att EBU för närvarande jobbar hårt med att undvika sådant här och göra tävlingen öppnare och mer ”transparent”. Bland annat brukar de numera helt offentligt redovisa hur varje enskild jurymedlem har röstat, så har man åtminstone själv chansen att granska hur allting har gått till. Och telefonröstningen har de också infört strängare kontroller av. Jag kan inte det där i detalj, men tävlingsledningens sätt att jobba med saken känns för mig betryggande just nu.

Eurovision Song Contest handlar bara om pengar och vinstintresse. Det är pengarna som styr helt och hållet. Man kan inte titta på ett sådant program.
En motfråga – brukar du titta på fotboll? I så fall: håll tyst. :)
Om du inte brukar titta på fotboll så är det mer befogat för dig att komma med denna kritik, och visst kan jag hålla med om att pengar och förtjänst finns med i bilden i Eurovisionsammanhangen. Men om man ska leta efter sammanhang där pengar inte alls spelar någon roll så får man leta länge … det kan liksom inte undvikas, och när det gäller Eurovision skulle jag nog vilja påstå att det kunde vara värre. Man får tänka på att det inte är någon vinst utan snarare en ekonomisk belastning för ett land att delta i tävlingen; vartenda år är det ett eller flera länder som ”inte har råd” att vara med, och att arrangera den kan också gå på en hel del. Det är ju faktiskt till och med så att det inte ens skulle gå att ordna Eurovision om inte de fem största TV-bolagen själva bidrog med en stor del av pengarna (som tack för detta får dessa fem länder alltid vara med direkt i ESC-finalen).
Om det är någon som faktiskt tjänar gott om pengar på tävlingen så är det väl skivbolagen … där kan man ju möjligen ha synpunkter på dem och deras råkommersiella vinstintresse och att de ser Eurovision som en chans till marknadsföring av artister och producenter som de har i sina stall. Men inte kan det vara någon jättelukrativ apparat för dem ändå. Ifall det var det så skulle större skivbolag och i synnerhet större artister engagera sig i ESC i mycket högre grad, vilket de ju inte gör. Jag vet att det egentligen är ett argumentationsfel att ”peka på någon annan som är värre”, men mitt intryck är faktiskt att Eurovision med tanke på sin storlek är en mindre penningfixerad apparat än många andra.

Det är bara den sämsta musiken som är med i Eurovision Song Contest, och de sämsta artisterna. De kan inte ens sjunga och är mest bara ”menlösa får” som ”visas upp vartenda år”, som Magnus Uggla sjöng i ”Jag mår illa”. Skillnaden är skyhög mellan dem och riktiga, stora artister, alternativt seriösa/trovärdiga musiker i mer specialiserade kretsar och små subkulturer.
Hallå, vänta nu här lite – hur avgör man egentligen vilken som är den sämsta musiken, för det första? Är inte musiksmak något väldigt subjektivt? Vad finns det för metoder för att avgöra när musik är bra och när den är dålig? Den frågan vill jag väldigt gärna ha svar på först och främst.
Men du kanske menar att det är den mest menlösa, ljumma, oinspirerade, tråkiga och plastiga musiken, ”musiken utan själ”, som skickas till Eurovision? Ja, jag skulle i så fall vilja ha någon sorts vetenskaplig bevisning även på hur man uppfattar musikens ”själ”, innan jag accepterar det som ett faktum. Jag vidhåller att det är svårare än man tror att höra skillnad på musik som man tycker har kvalitet och är autentisk, och musik som inte anses vara det. Vi tänker oss att en Eurovisionkritiker får göra ett blindtest och lyssna på ett stort antal låtar från olika länder i Europa, och försöka avgöra med ledning av den uppfattade kvaliteten vilka låtar som har varit Eurovisionbidrag och vilka som inte har det. Jag är för min del alldeles övertygad om att kritikern inte skulle gå iland med detta utan tvärtom bli ganska överraskad.
Det finns folk som kan totalsåga ett ESC-bidrag från Kroatien, men sedan inte är främmande för att sitta på ett kafé i Dubrovnik och tycka att det är jättemysigt och stämningsfullt att höra samma låt i högtalarna där. Och en person som hånskrattar åt ett garagerockband från Vitryssland som framträder i ESC kan samtidigt ha full respekt för ett vitryskt band som uppträder på en rockfestival och lirar i ungefär samma stil. Jag vill nog kort och gott påstå att många Eurovisionkritiker lider en hel del av förutfattade meningar och bara dömer utifrån sammanhanget, som de anser är dåligt per definition.
Om vi försöker se saken lite mer faktamässigt så är det onekligen så att många artister som tävlat i Eurovision har varit ganska (och i en hel del fall till och med väldigt) populära i sina hemländer. Det har också funnits åtskilliga deltagare från mer ”alternativa” kretsar, och massor av stilar och subkulturer har varit representerade. Vidare är de låtar som skickas inspelade på ett professionellt sätt av professionella musiker och producenter, och artisterna som framför låtarna har genomgående sysslat med musik tidigare och är verkligen inte plockade ”direkt från gatan”. Med tanke på detta framstår det som orimligt att det uteslutande är den mest menlösa och kassa musiken som är med i Eurovision, eller att det mest är amatörmässiga musiker som ställer upp. Så är det helt enkelt inte. Sedan kan du självfallet fortfarande med din egen subjektiva smak uppfatta merparten av Eurovisionbidragen som dåliga, men det är inte möjligt att påstå det objektivt.
(Förresten har Magnus Uggla trots sina textrader om ”menlösa får” själv deltagit i Melodifestivalen två gånger.)

Man ska inte tävla i musik – det är omoraliskt. Musik uppfattar ju var och en subjektivt, det går inte att säga att den är ”bra” eller ”dålig” och rangordna den i ett tävlingsresultat.
Precis, alla uppfattar musik subjektivt, det var ju precis det jag försökte säga i föregående punkt, där jag bemötte tesen att Eurovisionmusiken är den sämsta. Då kanske du i så fall håller med mig om att den inte är det? :)
Nej men uppriktigt sagt, visst är det subjektivt vilken musik som är bra och dålig, men det är ändå inget hinder för att tävla i det. Eurovision Song Contest handlar egentligen inte heller om att få tillfälle att ge vinnaren beteckningen Bra och jumbon Dålig, utan resultatet är bara ett mått på vilka låtar och artister som lyckas tilltala flest personer från olika länder. Vad som skulle vara omoraliskt med detta kan jag inte riktigt förstå. Tävlar gör man i många sammanhang, så varför inte i musik, så länge det sker vänskapligt? Är man så anti att tävla i musik får man även bojkotta tillställningar som Grammisgalan, som också är en sorts tävling, och även Guldbaggegalan och Oscarsgalan och liknande (går det att tävla i film?!?). Tävling präglar hela samhället, tävling är spännande och engagerar folk, och som jag ser det är det fullt normalt och inget konstigt alls att vilja tävla och konkurrera i allt som går att tävla och konkurrera i. (På många språk är tävling och konkurrens för övrigt samma sak.) Faktum är att inslag av tävling kan göra folk intresserade av saker som de kanske inte skulle intressera sig för annars, och det är väl inte fel att fler blir intresserade av musik?

Men jag gillar ju helt enkelt inte låtarna i Eurovision! Jag har tittat flera gånger men sällan hört en bra låt där. Det är inte min kopp te.
Ja, om du verkligen är helt säker på detta och har gett tillställningen flera chanser, så visst! Du slipper titta och du slipper gilla det. Jag gillar inte heller alla låtar i Eurovision, långt ifrån. ESC är ungefär som ett smörgåsbord där man kan hitta vissa låtar man gillar och andra man inte gillar, på samma sätt som besökare på rockfestivaler inte heller gillar alla medverkande band lika mycket. Så om du för din del verkligen inte gillar någon låt i Eurovision, på samma sätt som en del inte trivs på rockfestival över huvud taget, så är jag helt okej med det. Bara du vet att du är ärlig och uppriktig.
Dock så är jag för min del väldigt säker på att det finns många människor som är styrda av sina fördomar, och uppfattar musiken i Eurovision på ett visst sätt bara för att de tror att den är dålig (kanske bara för att den framförs i just Eurovisionsammanhanget). Sådana fördomar skadar det inte att försöka göra sig av med, och ett sätt är just att titta en gång till och då kanske även intressera sig lite för vad som ligger bakom artisterna och låtarna. Det finns en historia bakom dem alla, och det är inget man bara borde rynka på näsan åt.
Jag vet inte om du hör till de fördomsfulla eller om du helt ärligt ogillar all Eurovisionmusik, men oavsett vilket så tycker jag gott du kan titta en gång till, om inte annat så för att få lite avkoppling framför TV:n och knastra i dig chips. Men framför allt önskar jag en sak – att du låter bli att direkt hacka på Eurovision och tävlingens intresserade fans. Det blir jobbigt i längden. Och då ska jag försöka låta bli att hacka på dig och din värld också för den delen (jag kan säkert vara plump och nedlåtande ibland). Kan vi komma överens om detta åtminstone? :)

P.S. Om du kommer på någon kritisk punkt mot Eurovision som du märker att jag inte tagit upp ovan, så framför gärna den i en kommentar! Så ska jag försöka bemöta den också.

”Bra på riktigt”? Va? Vadå bra på riktigt?

Den replik jag störde mig mest på i MF- och ESC-sammanhang förr om åren var ”det där är väl ingen schlager”.
Den repliken är nog utdöd nu som väl är, men istället har jag numera en annan som är minst lika irriterande:
”Den här låten är ju bra på riktigt.”

Vilken otroligt sorglig inställning man uttrycker när man säger så (även om det är menat som beröm).
Jag menar förstås inte att alla måste gilla alla låtar i MF och ESC, det gör inte jag heller, långt ifrån, men det ligger något tragiskt i att som standard betrakta bidragen där som inneslutna i en bubbla som per definition är lägre stående än all annan musik. Varför tittar man ens, om det är så väldigt illa?
Att negativt inställda Eurovisionkritiker uttrycker sig på detta sätt när det någon gång dyker upp en låt de gillar är väl kanske inte så konstigt. Men det märkliga är att även de Mellobitna själva verkar ta denna dystra musikaliska världsbild för given och acceptera ”Eurovisionbubblan”. En riktigt negativ självbild full av mindervärdeskomplex. Ungefär som om ett Håkan Hellström-fan skulle säga att ”wow, den här Håkan-låten går ju faktiskt att lyssna på även när det inte är Håkan-konsert!” :)

Själv har jag en musiksmak inom ”Eurovisionbubblan”, men också en smak utanför bubblan, och hos mig överlappar dessa båda varandra och går in i varandra och är jämlika – i praktiken finns där helt enkelt ingen bubbla. På min mycket stora Spotify-lista med ”låtar jag gillar särskilt mycket” samsas ESC- och MF-bidragen med allt möjligt annat, från Bach och Vivaldi via Beatles och 80-talsblipp till diverse hårdrock, om det inte rentav är samtida norsk indie. Varje år tillkommer nya låtar till den listan, däribland (uppskattningsvis) 15–20 procent av de nya ESC- och MF-bidragen för året. Dem gillar jag särskilt mycket. Men inte uttrycker jag mig som att de är ”bra på riktigt”, underförstått att en låt från MF eller ESC i normalfallet endast kan vara bra om man betraktar den inom dess egen sfär.

Nej, jag tillämpar samma måttstock för både ESC/MF och ”det andra”.
Och hur underligt det än kan låta för vissa, så tycker jag att många av musiktävlingsbidragen i mina öron står sig i jämförelse med musikhistoriens klassiker.


Zara Larsson, som uppträdde i den bejublade mellanakten i lördags, verkar enligt många befinna sig högt upp på kvalitetsflaggstången medan själva Mellobubblan ligger vid botten. ”Att låta Zara Larsson vara mellanakt i Melodifestivalen är som att spela paintball där någon plötsligt får ett riktigt vapen”, tyckte någon. Är det verkligen så? Jag för min del tycker att Zara förvisso var bättre än en del av bidragen, men att en del andra av bidragen också var bättre än hon ...
(Bild från SVT, innan jag lade in den i en flagga.)