Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

Så här låter det 2023 – mitt första intryck av de 37

Sådär, nu har jag lyssnat på alla årets Eurovision-bidrag minst en gång var. Härmed förklarar jag min egen personliga Eurovision-säsong invigd. (Fanfar!)
Det gick något fortare än vanligt detta år att lyssna på en låt per dag, för det är ju bara 37 länder som ska tävla den här gången. Både Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien har hoppat av sedan i fjol, vilket är beklagligt, men en inte helt oväntad följd av det ekonomiska kaos som har varit alltsedan, ja ni vet, Putin och sånt som man inte ens behöver förklara.
Dock är det glädjande att de flesta länderna ändå faktiskt har ansett det värt att muntra upp sig med Eurovision i alla fall och att det är tillräckligt många kvar för att någorlunda fylla ut två semifinaler. Och kvaliteten på ländernas låtar har också höjts, skulle jag nog också vilja påstå.

Förhandssnacket har annars hittills varit så ensidigt att det känns ganska meningslöst att följa Eurovision-trådar och kommentarer för närvarande. Alla anser att Sverige kommer att ta hem det och att Loreen med ”Tattoo” blir den andra artisten som vinner två gånger, och om någon är fräck nog att påpeka att andra länder också kan ha en chans så blir vederbörande genast utskälld och idiotförklarad med hjälp av allsköns GIF:ar. När det gäller tvåan och trean så är det på samma sätt uteslutande Finlands ”Cha Cha Cha” och Norges ”Queen of Kings” som nämns, så om man får tro de där tongångarna från de allt mer nervpåfrestande s.k. fansen så blir det alltså Norden som dominerar totalt i år. Ja, tillsammans med fjolårsvinnaren Ukraina, som ju fortfarande anses kunna räkna med massor av sympatiröster.
Dessutom uppmärksammas det hela tiden i fankretsar att semifinal 1 i år är många hästlängder bättre än semifinal 2 … och så finns det ett par särskilt markanta hatobjekt i form av Polen (eftersom deras bidrag valdes framför ESC-fansens klara favorit i en misstänkt korrumperad uttagning) och San Marino (eftersom deras tämligen mesiga rockbidrag enligt många är generande amatörmässigt).
Håller jag med om det där? Är verkligen Sverige en så stor förhandsfavorit? Och hur är det med övriga länders kvalitet och hur är de båda semifinalerna när man jämför dem?

Ja, att Sverige har mycket goda vinstchanser kan jag knappast förneka. Loreen står sig med lätthet i konkurrensen, och även om hon måste ändra i sitt scennummer (det är också ett påstående som florerat envist på sistone) så är låten i sig ändå stark nog att vinna alltihop. Jag ska inte börja tippa redan nu, men visst ser det hyggligt ut för svensk del.
Vilket dock inte alls innebär att övriga länder ska ignoreras. Det är inte på något sätt avgjort på förhand, särskilt inte som juryer alltid är oförutsägbara och tittarnas humör omväxlande. Finlands bidrag, ”Cha Cha Cha” med Käärijä, gillade jag ju skarpt redan innan det hade vunnit UMK, och för närvarande står jag och väger mellan om jag gillar Finland eller Sverige mest. (Svårt att avgöra eftersom låtarna är så olika.) Finland har i år verkligen hittat något som kan slå, och kan mycket väl få sin bästa placering sedan Lordi och sin bästa placering någonsin med en låt på finska – det sistnämnda är väldigt kul bara det. Det är ingen som ens nämner att språket skulle vara en nackdel för Finland, som det alltid har spekulerats kring tidigare. Nästan surrealistiskt.

Det ligger säkert också något i att Norge och Ukraina kan få ett ord med i laget, men de låtarna (pop i sagoton från Norge och något slags RNB i krigsstämning från Ukraina) har jag personligen ännu inte gripits av riktigt. Däremot har jag fått ett gäng andra favoriter, men dem ska jag strax återkomma till. Mer objektivt sett bland troliga toppkandidater vill jag istället tillsammans med de fyra redan nämnda lyfta fram Österrike, som skickar något av ett skämtbidrag, men onekligen ett ganska medryckande och meme-aktigt sådant: ”Who The Hell Is Edgar?” tramsar duon Teya & Salena, och sjunger ”Poe-Poe-Poe-Poe-Poe-Poe” så man blir alldeles galen. (Ja, för det är alltså skräckromantikern Edgar Allan Poe som på detta sätt nu blir förevigad i Eurovision.) Övertygar gör också Tjeckien, med tjejbandet Vesna och deras fräscha och lätt etniska popdänga ”My Sister’s Crown”. Plus att man väl aldrig ska glömma bort Italien: därifrån blir det typisk smäktande romantik igen, med den tidigare deltagaren Marco Mengoni som vann Sanremo i stor stil.

Men de favoriter jag själv har hittat fram till förutom Sverige och Finland, det är (än så länge, det kan givetvis ändras) ett urval bestående av Serbien, Moldavien, Nederländerna och något otippat Australien.
Serbien körde ju lite avant-garde förra året och gör en liknande ovanlig grej nu: ett mörkt och säreget nummer med lätt mystiska tongångar, vilket jag går igång på direkt. Likaså på Moldavien, som är ett av de länder som kör med etnopop i år och som har fått till den rätta kombinationen av just etno och pop. Nederländerna brukar utmärka sig för hyfsat god smak i Eurovision och har en väldigt snygg och välgjord poprockballadduett av det slaget som brukar kallas för ”bra på riktigt” (jag måste tyvärr ta till den beskrivningen i brist på bättre termer). Och Australien, som annars inte har imponerat nämnvärt på mig under de år de fått vara med, skickar nu en arenarockaktig låt med ett sound som träffar mig helt rätt.

Fem av de här sex länderna jag nu räknade upp som dem jag själv tycker bäst om råkar vara från semifinal 1. Och av de som hålls som favoriter i stort är också majoriteten därifrån. När jag lyssnar igenom alltsammans i rätt startordning märker jag också ganska tydligt att de flesta av de bästa, intressantaste och mest variationsrika bidragen finns i semi 1. Det råder alltså knappast något tvivel om att den semin glänser betydligt mer i år. På den punkten har alla tyckarna uppenbarligen rätt.
Men det är klart att även om man tar en överblick över alla de 37 som helhet så finns det – som vanligt, naturligtvis – en rik flora av musik av olika slag. Det är inte ett år med ett enda balladträsk, och inte heller något utpräglat ”rockår”. Här finns kabarémusik från Portugal, dissonant orientalisk folkton från Spanien, glamhårdrock från Tyskland, ett politiskt knasnummer från Kroatien och britpop från Azerbajdzjan, för att nämna några.
Sedan är det sant att jag även i år saknar den där riktiga favoriten – den som får mig att utbrista i ett hänfört ”wow!” och genast lyssna om och om igen och dela ut 10 av 10 i betyg. Det är alltid lika trevligt när detta händer, och visst händer det ibland (vissa år rentav flera gånger om), men i år händer det inte. Startfältet är på så vis lite jämntjockt kan man säga. Men lägstanivån anser jag har höjts en liten bit detta år också.
För övrigt gläder jag mig åt att trenden med svenskbidrag fortsätter att avta. Såvitt jag kan se är det förutom Sverige själva bara Cypern (naturligtvis) och Polen som har tagit hjälp av oss i år. Till och med Azerbajdzjan håller sig till inhemska förmågor nu. Och av de 33 deltagarländer som inte har engelska som officiellt språk är det i år 14 som helt eller delvis sjunger på det egna språket. Det är nästan hälften, och en klar uppgång. Frågan är bara om en seger för Loreen skulle medföra att den positiva utvecklingen där länderna litar på sig själva avstannar och det börjar bli svenskdominans igen … låt oss verkligen hoppas att så inte blir fallet.

Ja, nu var det väl inte mer jag hade på hjärtat för närvarande, utan nu ska jag fortsätta lyssna intresserat och så skriva mina omdömen och tips. De kommer om ett par veckor, när det närmar sig på allvar. Till dess får väl ni läsare själva utforska alla årets bidrag – och som sagt, dem jag själv gillar bäst just nu är alltså Sverige, Finland, Serbien, Moldavien, Nederländerna och Australien. Men det håller ni andra säkert inte alls med om. 😊 Sätt igång att lyssna och tycka bara.

Dagen efter ESC-finalen 2022 – min stora slutanalys

En samfälld kärleks- och sympatiförklaring till Ukraina från hela Europa – och samtidigt ett rejält ”fuck you” åt Putin. Det var vad som inträffade under gårdagskvällen.
Man kan förstås tycka att det är tråkigt att det inte var själva musiken som fick avgöra, när nu Eurovision Song Contest är en musiktävling. Trumpna kommentarer om att ”politiken ska väl inte styra, hela tävlingen är en bluff” kommer därför säkerligen att florera nu idag. Jag hade nog också själv tyckt att det varit roligare med ett annat resultat än detta förutsägbara.
Samtidigt är det inte så enkelt, för Eurovision är inte bara en musiktävling, utan det är som en hel social-kulturell väv som återspeglar allt som händer i Europa och hur känslorna florerar i världsdelen. Så har det alltid varit och det är en del av charmen. Vore det inte så, då skulle det istället vara den motsatta kritiken som hade fog för sig, nämligen att ”Eurovision är ytligt”. Så är det inte. Det bakomliggande djupa och seriösa finns i tävlingen, politiken finns i tävlingen, och det är i sin ordning att den gör det, så länge det är som en bakgrund. Årets finalresultat betecknar egentligen detta ganska bra – det var uppenbart att Ukraina vann på grund av politik, men samtidigt går det inte att bevisa, för Europas tittare röstade i demokratisk ordning som de gjorde och man kan inte ogiltigförklara eller ifrågasätta varje enskild persons röst.
Det hade ju också varit svårare att smälta Ukrainas vinst om det segrande bidraget varit en dålig låt, och det tycker jag nu inte att det var. Jag hade själv med ”Stefania” bland mina egna tio bästa. Med sin spännande mix av etniskt och modernt, ett sound som kan tilltala lite varstans i Europa, är den ytterligare ett övertygande nummer från ett land som är ett av Eurovisionens skickligaste giganter och som (med tanke på alla de starka låtar de haft genom åren och inte vunnit med) verkligen förtjänar att ha tagit tre vinster. Stort grattis till Ukraina!

Inte ett år som alla andra
Som helhet får man väl egentligen kanske, med tanke på omständigheterna, ha överseende med detta som ett mellanår. 2022 är ett speciellt år i Europa, och det var inte förvånande att det geopolitiska läget skulle ta sig uttryck i att Ukraina fick en självklar Eurovision-vinst (och Ryssland ett långfinger) av ren sympati. ESC:s ordinarie vinst- och värdlandscykel fick helt enkelt stå tillbaka för det. Nästa år återgår det kanske till det normala igen, för även om det kanske är jobbigt läge i Ukraina då också så har jag svårt att tro att samma fenomen som vi fick se igår skulle inträffa ett år till.
Fördelen med detta blir då också att den ganska vanliga företeelsen att ”försöka kopiera förra årets vinnare” kommer att bli irrelevant nästa år. (Såvida inte länderna ber Putin att invadera dem så att de kan vinna Eurovision på det sättet. 😊) Det kan bli intressant, för det betyder i bästa fall att länderna kan få för sig att testa lite vad som helst att skicka istället för att apa efter andras formler. Om de tänker taktiskt så blir det nog snarare Storbritanniens och Spaniens framgångsrecept de uppmärksammar, och det kanske inte är så dumt det heller.

Nästa år i … var då?

När jag nu ändå talar om nästa år så är naturligtvis den omedelbara frågan om Ukraina kommer att kunna ordna ESC 2023. Svaret är att det just nu är helt omöjligt att säga – och vi vet ju för den delen inte heller hur läget är i Europa på det hela taget om ett år. Men jag antar att EBU till att börja med faktiskt kommer att erbjuda Ukraina att arrangera, och så får vi se om ett tag ifall det är genomförbart. Är det inte det så finns det gott om länder med TV-bolag som kan rycka in istället: SVT är säkerligen en het kandidat, och även BBC (även om de kanske hade föredragit att få arrangera som vinnare). Just nu skulle nog emellertid ett Eurovision i Ukraina vara teoretiskt möjligt. Tävlingen har redan innan gått av stapeln i instabila och krigsdrabbade krutdurkar till länder, och om man t.ex. har den i Lviv (på bilden), som ligger västerut i Ukraina och långt bort från stridshärdarna och har varit ganska förskonat, så är det kanske inte värre än att ha den i Jerusalem eller Baku.
(Edit: Nu kom det precis nyheter om att Lvivregionen har blivit beskjuten ... ja, det kanske inte är så säkert där heller då ... men hoppas kan man ju.)
När det gäller hur det härjade Ukraina ska kunna betala för festligheterna så kan jag inte tänka mig annat än att övriga länder glatt crowdfundar det hela lite extra så att värdlandet i detta fall nästan inte behöver lägga ut någonting själva. Det finns ju verkligen inga gränser för hur mycket Europa vill omhulda Ukraina.
Ja, vi får väl se. Ett Eurovision 2023 blir det i alla fall i någon form; jag tror att EBU nu efter läxan från pandemin har så många planer B och C och D att det är svårt att stoppa dem helt.

Vad som kunde ha hänt …
Nu över till lite fler resultatkommentarer. Det blev alltså så igår att Ukraina vann tack vare tittarrösterna. Som jag hade anat var inte juryerna automatiskt benägna att överösa landet med poäng, men det blev ändå så pass mycket att Ukraina låg fyra efter avslutad juryomröstning, och då började det ligga i luften att de skulle få en hel drös poäng från tittarna och vinna. Så blev också fallet.
Hade det inte varit så, då är det väl troligt att tvåan Storbritannien, trean Spanien eller fyran Sverige hade vunnit. Det är förstås inte lätt att säga hur poängfördelningen hade blivit om Ukraina inte funnits med i bilden på det sätt de gjorde nu, och det är möjligt att den inbördes ordningen mellan de tre S:en hade förändrats. Min egen teori är att Spanien hade stått som segrare i sådana fall, och det grundar jag på att Spanien fick nästan 50 poäng mer av tittarna än vad Storbritannien och Sverige fick.
Detta är också ett tecken på att jag kan ha haft rätt när jag misstänkte att Europas tittare mitt i kriget var på humör för något som var glatt och uppåt. Spanien hade ett sådant bidrag, och det hade även Moldavien, som nu faktiskt var det bidrag som fick näst mest poäng av folket efter Ukraina (folkets trea var Spanien). Jag får ju nu i övrigt skämmas lite över att jag tippade det moldaviska tåget som segrare här på bloggen igår, men jag vidhåller att jag var något på spåren (vitsigt va?): det var juryn som fullständigt drog ner Moldavien, något som man på förhand inte kunde vara helt säker på att de skulle, och tittarna visade sig just så sugna på balkanglädje som jag anade. Glädje var årets motto, om man gjorde avdrag för alla Ukraina-sympatier, och därför känns det för mig troligt att den ”riktiga” segraren i år var Spanien.
Å andra sidan är det ju hopplöst att försöka se hur saker ”skulle ha blivit”. Det är lika möjligt att det i själva verket var Sverige som Ukraina tog många av sina tittarröster från (många allvarligt lagda tittare kanske valde det ena blågula landet framför det andra), och att det därför är Sverige som är moralisk vinnare. Och själva anledningen till att Europa ville ha glädje i år var ju kanske just läget i Ukraina, så om man drar bort den faktorn blir liksom omständigheterna helt annorlunda i grunden.

… och hur det faktiskt blev
Nej, det går i längden inte att hålla på så där. Vi får konstatera faktum istället: Ukraina vann, Storbritannien och Spanien lyfte upp sig riktigt ordentligt, Sverige fick också en bra placering, Moldavien gjorde tittarsuccé men blev samtidigt ett av de mest hiskliga exemplen på skillnaden mellan tittar- och juryröster.
Och trenden fortsätter att det går bra när man sjunger på eget språk och satsar på sina egna inhemska förmågor istället för på inlånade låtskrivare: det blev nu för andra året i rad en icke-engelskspråkig vinnare – och den första vinnaren helt på ukrainska – och hälften av topp-10 var helt eller delvis på eget språk. (Ja, Storbritannien sjöng ju också på eget språk för den delen men det kanske inte räknas. 😊) Sveriges dominans ur den aspekten börjar kanske försvinna, visserligen till förmån för Norge i så fall – norrmännen var ju inblandade i både Grekland och Tjeckien – men kanske lutar det ändå fortsatt åt att den utländska inblandningen avtar.

Medgång och motgång på olika håll
Jag hoppas i vilket fall att resultaten kan leda till något bra och konstruktivt i respektive länder. De båda Big 5-länderna Storbritannien och Spanien fick sig ju nu en så markant skjuts att det effektivt borde ha gjort slut på mycket av den Eurovision-motsträvighet som finns hemma hos dem (särskilt i Storbritannien) och det är mycket välkommet.
Andra Big 5-länder lyckades däremot sämre, inte minst de två som till slut hamnade i botten av den sammanlagda resultatlistan. Frankrike var ju en av mina favoriter i år rent låtmässigt, men framträdandet kändes tyvärr färglöst (och inte särskilt tonsäkert) och det var därför inte så förvånande att det blev platt fall – men hemskt förargligt med tanke på att det var ett så vackert försök. Tyskland för sin del känns mer och mer patetiska i Eurovision, och de ska nog vara innerligt tacksamma att det inte blev en totalnolla. Men om Storbritannien och Spanien kunde bättra sig till i år så kan väl Frankrike och Tyskland också göra det. Liksom för den delen andra länder med problem, som inte ens tog sig vidare från semifinalerna: Irland, Lettland, Georgien med flera. Förr eller senare så lossnar det, det lovar jag, men man måste anstränga sig lite också.
Italien nådde inte så högt som de hade hoppats, men det är jag personligen rätt glad över. Liksom över att Serbiens konstnärliga uppvisning räckte så långt som till en femteplats – som sagt så finns det hopp om den kulturella mångfalden i Eurovision! (Jag gav de flesta av mina SMS-röster till Moldavien, men Serbien fick också en.)
Norges Rödluvan-skämt räckte till en sammanlagd tiondeplats, Finland som hade den mest kända akten kom däremot betydligt längre ner, trots att de var ensamma med sin genre. Jag hoppas ändå att landet fortsätter på sin positiva inslagna trend i UMK.
Vad gäller Sverige borde det rimligtvis inte kunna ses som en besvikelse att ”bara” komma på fjärde plats, särskilt inte när nu anledningen till den uteblivna segern var så självklar. Svenska folket borde nu precis som det brittiska ha blivit övertygat om att Europa inte har tröttnat utan fortfarande gärna röstar på oss om vi har en bra låt. Särskilt som vi faktiskt vann semifinal 2 i stor stil och var etta inte bara hos juryn (där vi tog en hel mängd tolvor) utan även hos tittarna, i det fallet.

Juryer och oegentligheter
Detta leder mig över till juryernas och tittarnas poäng och hur de fördelade sig. Som vanligt kändes det vid flera tillfällen igår som att det var väldigt stora skillnader mellan de båda parterna – i synnerhet då när Moldavien av tittarna lyftes upp skyhögt från sin låga jurypoäng – men tittar man närmare på siffrorna så är det faktiskt inte så dramatiska skillnader ändå. Särskilt inte när vi kikar på semifinalerna, för där var faktiskt jury och tittare väldigt väl överens om sina finalister i år. De enda avvikelserna var att om bara tittarna fått bestämma så hade Albanien gått till final istället för Schweiz i semi 1 och Cypern istället för Azerbajdzjan i semi 2 – och om bara juryn fått bestämma så hade Kroatien gått till final istället för Moldavien i semi 1 och Nordmakedonien istället för Rumänien i semi 2.
Ja, ni läste rätt. Jag säger som jag brukar varje år: kasta ut juryn!
Särskilt som det nu verkar som att det har förekommit ”oegentligheter” vid röstningen, enligt en del nyhetsrapportering. Tydligen var det redan när juryerna satte poäng vid genrepet till semifinal 2 som det upptäcktes konstiga avvikelser i sex länders röstning (Azerbajdzjan, Georgien, Rumänien, Polen, Montenegro och San Marino), och alla dessa juryers siffror blev därför strukna både i den semin och i finalen – och ersatta med schablonsiffror, som man brukar göra när en jury sätts ur spel. Mer vet jag inte just nu, men med tanke på att tre av de där länderna var just de som man sedan tappade förbindelsen med vid röstningen igår kväll (en märklig situation bara den – det har väl inte ofta hänt förut?) så känns det som det är något konstigt med alltihop. Inte minst att Azerbajdzjan är inblandat; de oväntade jurytolvor det landet fick i finalen från länder som Spanien och Grekland känns det också som det är något skumt med. De har försökt fuska förr, det vet vi, och om de är i farten igen nu så hoppas jag EBU tar i med hårdhandskarna. Att man redan nu har gått ut och är öppen med att något inte gått rätt till är ett gott tecken.

Om själva programmet
Men annars kändes programmet igår precis som den fest det skulle vara – många av bidragen hade också växt ytterligare ett snäpp. Tyvärr kändes det som RAI stundtals hade misslyckats med ljudet; inte i alla bidrag, men i en del överröstades musiken ganska rejält av publikens jubel och annat störande runtom. Konstig mixning helt enkelt, som gjorde att t.ex. Frankrike, Italien eller Moldavien inte riktigt kom till sin rätt.
Störande är det tillika att ”röstningsfönstret” fortfarande är så pass långt – räcker det verkligen inte att man får rösta under en kvart eller så? Det blir en väldigt lång kväll av alltihop.
Jag ska i övrigt inte uppehålla mig vid vad man kan göra bättre till nästa år, för sådant har jag kommenterat förr och nu börjar det bli dags att avrunda det här inlägget. När det gäller framtiden har jag också redan skrivit om möjligheterna att ha Eurovision i Ukraina och så där. Men något om Sverige vill jag avslutningsvis säga.

Allt väl med Mello? Nej!
Personligen tycker jag att det var på sätt och vis positivt att inte Sverige vann, för även om Cornelia hade förtjänat en seger – jag tyckte i slutändan att Sverige var bäst igår, och det hör verkligen inte till vanligheterna – så hade risken med detta varit att SVT förletts att tro att Melodifestivalen är helt okej som den är. Det är den inte, utan vi råkade i år bara få med oss en guldklimp ur ett startfält som i övrigt mest bara var fullt med grus. Melodifestivalen behöver förbättras och förnyas mycket mer. Jag bloggar ju som bekant inte längre om varje enskild deltävling i Mello (utan bara om finalen), och det tänker jag inte heller göra förrän jag börjar tycka att de höjt upp sig.
Men gårdagskvällens resultat visar, trots den politiska vinklingen, att Eurovision lever och att Melodifestivalen kanske också kan göra det.
Nu avslutar vi 2022 års ESC-säsong, och även om man inte kommer att kunna hålla sig helt borta från nyheterna på denna front – jag har redan tagit en första titt på Wikipedia-sidan om ESC 2023 för att se vilka länder som har bekräftat att de kommer 😊 – så avtar det lite mer från och med nu. Grattis Ukraina igen, och vi hoppas på ett Eurovision nästa år i ett Ukraina där det är fred!

P.S. Jag måste säga att jag diggade Mikas extremt grälla kläder i 100 % knallgult och 100 % knallrosa. Kanske skulle man skaffa sig liknande munderingar själv?

Så här låter det 2022 – mitt första intryck av de 40

Ungefär så här dags varje år brukar jag ha min egen lilla personliga invigning av Eurovision-perioden genom att ta en generell beskrivning av hur jag uppfattar årets startfält, så snart som möjligt efter att jag under mars och april lyssnat igenom det startfältet en låt per dag. På det sättet tänkte jag göra i år också – och nu har jag lyssnat färdigt, så nu är det fritt fram.

Man kan förstås ställa sig frågan om vi i Europa är på humör för ett Eurovision nu, och om det är lämpligt med sådana ”meningslösa nöjen”, när det är krig i Ukraina och ryssarna beter sig allmänt hotfullt och fruktan för fler konflikter (och atombomber) är allestädes närvarande. Men jag tycker för min del att det är viktigare än någonsin att vi får ägna oss åt lite europeisk musiktävling mitt i alltihop. Jag brukar ofta dra Bosnien-Hercegovina som exempel; de debuterade ju i ESC år 1993, just när det krigades som värst hemma hos dem, och den bosniska delegationen lyckades smita ut ur Sarajevo och flyga till Irland efter att ha blivit beskjutna på flygplatsen, och när de fick frågan varför de gjorde sig besväret menade de att ”för att överleva behöver vi inte bara föda för kroppen utan också för själen”.
Precis så är det – om krigsdrabbade bosnier tyckte att Eurovision var föda för själen så kan vi andra sannerligen också se det så – och den anekdoten tycker jag att man gott kan föra vidare till varje sur kritiker som muttrar om att det är osmakligt att ordna meningslösa nöjen i den tid vi lever i. (Förhoppningsvis blir kritikern svarslös av det, särskilt om man fortsätter med att påpeka att det faktiskt är ganska mycket som skulle kunna räknas som meningslösa nöjen och alltså förbjudas i kristider.)

I likhet med Bosnien på sin tid gör sig ju faktiskt också Ukraina besväret att vara med i årets Eurovision, vilket även detta borde ge en tankeställare. Ryssland å andra sidan blev utkastade, vilket sannerligen känns skönt, och bäst för alla parter – en eventuell rysk artist hade ju blivit så utbuad att det verkligen inte känts kul för någon. Egentligen tycker jag som bekant att alla länder i Europa borde få vara med i ESC, men nu är det onekligen så att Ryssland precis som Belarus har gjort sig omöjliga, och då blir det som det blir. Jag välkomnar gärna båda länderna tillbaka när de har skärpt till sig och infört demokrati och frihet och oberoende medier och annat nyttigt.
När det gäller Ukraina så har de nu ett tag räknats som skyhög favorit i årets tävling. Detta har nog mer att göra med all den kärlek och förståelse de just nu möter från hela Europa än med att låten är sådär himlastormande bra, men jag medger att ”Stefania” (framförd av folk-hiphop-gruppen Kalush Orchestra, som nog också kommer att kunna delta personligen i Turin efter vad det ser ut) är ett av de bättre bidragen, med sin vemodigt klagande etniska refrängslinga i kombination med rap och rytm. Ukraina brukar vara ett av de starkaste Eurovisionländerna och sviker inte i år heller. Men jag skulle nog ändå tycka det var lite tråkigt förutsägbart om de vann, för känslan skulle fortfarande vara att de gjorde det mest av sympatiskäl. Jag hoppas att oddsen tar fel och att det faktiskt finns andra länder som kommer att kunna ge Ukraina en match.

Hurdana är då förutsättningarna för den saken? Vad har jag för intryck av årets fyrtio bidrag, för att återgå till min grundfråga? Är det ett bra startfält 2022?
Ja, det är väl rätt okej, skulle jag säga spontant. Några riktiga höjdare (d.v.s. tiopoängare) hittar jag inte i år, men det är å andra sidan ont om floppar också, och det finns en hel del låtar som känns både kompetenta och rent ut sagt bra.
En positiv faktor är också att många av länderna verkar ha grävt inrikes efter låtskrivare och artister detta år, kanske som en följd av förra årets resultat (där ju de egna språken och de inhemska upphovsmännen lyckades bra, inte bara i form av vinnaren Italien). Jag har min vana trogen försökt få en uppfattning om hur många länder som tagit hjälp av svenskar, men det verkar faktiskt inte vara så många längre: Cypern och Azerbajdzjan har vänt sig hitåt förstås, men annars är det nästan inga alls. Sedan är det förstås möjligt att namnen jag ser bland låtskrivarna i själva verket är sådana där ”internationella team” som skriver låtar på ”camp” – en låtproduktionsform som jag tidigare kritiserat. Men det är inget jag märker så där omedelbart, utan på sina håll tycker jag mig rentav se att ländernas artister varit med och skrivit sina låtar i rätt hög grad (ibland helt själva). Det är förstås positivt.
Vidare är variationen i det stora hela rätt bra: flera länder har naturligtvis tagit efter det faktum att förra årets vinnare var en rocklåt och skickar därför egna rockförsök (med varierande resultat …), men det finns även jazz, hiphop/RNB, etno, disco, country och en hel del annat skoj. Samt ett helt koppel ballader, kanske inte alltid lika engagerande … det är väl det negativa.
Just balladerna står nämligen för en viss slätstrukenhet som också tyvärr präglar en del av startfältet. Det finns nämligen i nutidens Eurovision en tendens att komma med låtar som kanske inte nödvändigtvis är rena beställningsvaror från Sverige, men som det ändå märks på i många fall att de har knåpats ihop med attityden att ”det här kommer att funka i Eurovision”. Och som här och där har vunnit sina respektive nationella finaler med hjälp av internationella juryer som också tycker att ”det här funkar i Eurovision”. Med svenska låtskrivare som förebilder. Jag tycker att sådant brukar resultera i ett visst slags menlös formel, en särskild typ av mjölkig och intetsägande låt, ofta lite balladaktig. Den formeln återfinns dessvärre i ett antal av årets bidrag, som alltså inte är direkt dåliga, men helt enkelt menlösa. Några exempel är Montenegro, Nordmakedonien, Azerbajdzjan, Grekland, Australien och Belgien. Det hade varit roligare om de länderna skickat något spralligt och säreget istället, för de kommer aldrig att kunna vinna med sina ”perfekta” kompositioner ändå.

Därför är det kanske inte heller så konstigt att jag till mina egna favoriter, i alla fall hittills, har utsett låtar som viker av väldigt kraftigt från det där tänket – länder som skickar något helt annat, det de känner för.

Den jag tycker är allra härligast är Moldavien. Det landet skickar ju ofta just spralliga låtar, som man blir glad av, och de gör det i allra högsta grad i år. Gruppen Zdob și Zdub har varit med två gånger tidigare, båda gångerna med något slags knasig ska-punk-pop, och samma stuk är det nu igen fast med ännu mera Balkan-sound, i låten ”Trenulețul”, ”det lilla tåget”. (Jag som gillar tåg och järnvägar kan naturligtvis inte motstå en låt som handlar om tåg och innehåller tågljud och allt!) Bra kan man kanske inte kalla det, snarare kitschigt så det förslår, men det är oemotståndligt kul och muntert och precis vad man behöver för att pigga upp sig i dessa tider.
Frankrike kör mer lågmält och seriöst, men ganska snabbt och taktfast ändå, och etno är det minst lika mycket i deras bidrag som i Moldaviens. Närmare bestämt så sjunger Frankrike på sitt minoritetsspråk bretonska, låten heter ”Fulenn”, och den har precis den ton av mystik och trolskhet som jag är svag för i Eurovision. Mörk etnodisco som griper tag.
Sedan har vi Sverige också … ja, jag tycker faktiskt att vi är riktigt bra i år, om än inte allra bäst. Det är ju på ett sätt lite orättvist och missvisande, för årets Melodifestival var som bekant ingen höjdare, men nu fick vi likväl med oss det bästa vi kunde därifrån (om man undantar Medina, som jag fortfarande tycker hade gått bra de också). Cornelia Jakobs övertygar med sin ”Hold Me Closer”, även i jämförelse med de andra länderna, och har något särskilt som gör att även hon skiljer sig från mängden, svårt att säga vad, men det finns där. Låten är liksom inte bara en kärleksballad utan något mer och innerligare. Jag har fram till nu inte varit särskilt övertygad om att Sverige skulle kunna vinna i Turin, men nu tror jag inte det är omöjligt längre – Sverige har allt vissa chanser. Till skillnad från Moldavien och Frankrike, får jag nog säga, för dem är det nog bara jag och ett fåtal andra som gillar så pass mycket.

De som i övrigt nämns som rivaler till Sverige, och till Ukraina, om Eurovision-segern är länder som Italien, Storbritannien och i viss mån Polen. Här tycker jag personligen att länderna i fråga är upphaussade i onödan, särskilt de två förstnämnda: Italien anses numera alltid vara bra per automatik och har nu fått någon sorts förväntan på sig att kunna bli det första landet på länge som vinner två år i rad, medan Storbritannien för sin del är överskattade bara för att de skärpt till sig något jämfört med andra år. Själv är jag alltså inte speciellt imponerad av de länderna utan tycker snarare att de hör till det där ”tråkiga ballad”-facket som jag nämnde. Polen är kanske något bättre på den punkten, men inte speciellt minnesvärda de heller.

Det skulle inte alls förvåna mig om årets vinnare inte alls blir någon lågmäld och vemodig sak, och inte heller någon rocklåt som förra året, utan något som är mer glatt och uppåt. Moldaviens muntra tågvisa är kanske för tramsig för att kunna nå ända fram, men det finns andra länder som kan gynnas om Europa vill komma på glatt humör: vi har till exempel Spanien, som jag nog tycker har ryckt upp sig mer än vad Storbritannien har – spanjorerna kommer med rätt så käck och samtida pop på spanska i låten ”SloMo” – och så har vi Norge med bidraget som man visuellt onekligen kommer ihåg: den hemlighetsfulla duon Subwoolfer i gula vargmasker som sjunger ”Give That Wolf A Banana”. Jag är för min personliga del helt bombsäker på att det är Ylvis som döljer sig bakom maskerna, och även om låten inte är någon ”The Fox” så är den allt en låtmask och vargarna en dark horse. (Här blev det många djur i en och samma mening …)

Vi får väl se hur det går. Kanske kan finska The Rasmus, förmodligen den akt som är mest känd sedan tidigare, övertyga tillräckligt mycket? Eller Nederländerna som har en något säregen vacker låt på det egna språket, som har mottagits hyfsat? Eller Serbiens spännande mischmaschlåt med den latinska titeln ”In corpore sano”?
2022 är inte något av de bästa åren, men som vanligt finns här ändå helt klart tillräckligt många ovanliga, originella och intressanta inslag för att man ska hålla engagemanget uppe och tycka att alltsammans är kul. Inom kort kommer jag att börja fila på mina omdömen om de enskilda låtarna, och så dyker de upp här i lagom tid tills tävlingarna börjar i Turin. Sedan får vi bara hoppas att Putin och hans anhang av troll, hackare och nervgiftsspridande agenter håller sina klåfingrar borta från evenemanget. Men han kanske inte bryr sig om ”meningslösa nöjen”?
På återseende!

Två år då svenskarna var stöddiga ...

Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest brukar ofta omges av stor förväntan och en väldig upphaussning från svenskarna själva. Det är ingen nyhet. Vi är alltid stöddigt övertygade om att vi har fått fram en riktigt bra låt och att den självklart kommer att placera sig högt, kanske vinna också.
Följaktligen har svensk publik och svenska kritiker också ett antal gånger gjort sig skyldiga till solklar överskattning av våra bidrag. Rätt många gånger, skulle jag vilja säga. För visst är det så att Sveriges bidrag vid ett flertal tillfällen inte har varit så märkvärdiga som svenskarna har föreställt sig, och i backspegeln framstår detta som rent ut sagt löjeväckande.
Jag skulle kunna nämna ett flertal exempel på det här … vansinnig svensk överskattning av det egna bidraget har förekommit bl.a. 2010, 2007, 2006 och 2003 (ja, av någon anledning har det blivit vanligare på 2000-talet). Men i mitt tycke finns det framför allt två Eurovision-år då det har varit som allra värst. Två år då de allra flesta i Sverige samstämt tyckte att nu tar vi hem det, och så gjorde vi inte det alls och jag var en av få som inte blev ett dugg förvånad.
(Obs! I det här inlägget är det fullt möjligt att jag är stöddig, och mindre objektiv än vanligt! Det går i så fall utmärkt att säga emot mig. :) )

Det ena av dessa ”överskattningsår” är 2002, då vi skickade Afro-Dite och ”Never Let It Go” till ESC i Tallinn. Jag har verkligen aldrig, aldrig begripit hur det numret kunde vinna Melodifestivalen och till på köpet så stort, och hur det kom sig att så många var spiksäkra på ESC-seger.
Nog för att numret på ett sätt stod för förnyelse. Christer Björkman berättar i sin självbiografi ”Generalen” att Melodifestivalen 2002 för honom mer eller mindre var en kamp mellan förnyare som han själv, som ville utveckla och bredda tävlingen, och traditionalister som Bert Karlsson som ville bevara den för schlager och dansband (och för vita!) – en kamp som artistmässigt representerades av sådana som Afro-Dite och Mendez på den ena sidan och framför allt Kikki, Bettan & Lotta på den andra. Björkman har principiellt rätt i det här, men man kommer ändå inte ifrån att om Afro-Dite stod för förnyelse så var det ganska klent material för den förnyelsen.

(Bild från SVT.)
För ”Never Let It Go” är i mina öron sällsynt slätstruken, bara en intetsägande vers och en intetsägande refräng som inte ens passar särskilt bra ihop med varandra, och tjejerna i Afro-Dite framstod mest bara som överdrivna, överspända, smaklöst plojiga och urladdade när de framförde den. När röstningen satte igång i Tallinn och Sverige genast kom på efterkälken, blev våra kommentatorer (Björkman var en av dem) fullständigt förvirrade och chockerade och började prata om att ”många länder vi brukar få poäng av är inte med …” och andra desperata bortförklaringar. Men som jag ser det var det bara sanningen som kom fram. Afro-Dite räckte inte till, därtill var låten helt enkelt för svag, och uppträdandet som sagt besynnerligt. (Jag fick bekräftelse på det när jag någon tid senare såg ett TV-inslag, tror det var i ”När och fjärran”, där man fick se en familj i Turkiet som tittade på Eurovision och började gapskratta åt Sveriges låt.)
Nu blev det ändå en åttondeplats för Afro-Dite till slut, kanske tack vare att de ändå kunde fylla ”skämtbidragskvoten” i viss mån. Placeringen i fråga var högre än de förtjänade, men vi ska nog vara tacksamma att de inte halkade längre ner, för då hade Sverige missat Eurovision 2003 (eftersom man på den tiden inte fick vara med nästa år om man placerade sig för lågt). Större risk än så att bli degraderade har vi nog aldrig utsatt oss för. Och som sagt, en fruktansvärd självöverskattning var det från Sverige den gången. Bara för att man prövar något nytt och modernt behöver det inte betyda att det är bra också.

Men allting är relativt, och om jag ska försöka vara lite snäll så finns det ändå vissa pyttesmå kvaliteter hos ”Never Let It Go” i mina öron. (Jag kan sträcka mig till att det är musikaliskt intressant med den där abrupta, rytmiska övergången som gör att versen kan växla över i refrängen trots att den är i en helt annan tonart.) Afro-Dites insats känns också faktiskt snäppet mer originell jämfört med det mediokra bidrag från Sverige som kan ståta med att vara allra mest upphaussat och överskattat, som jag ser det.

Och vilket år talar vi då om? Jo, naturligtvis 2008. Året då förra Eurovisionvinnaren Charlotte Perrelli återkom till Melodifestivalen med Fredrik Kempes ”Hero” och vann igen. Det var inte oväntat, för massor av svenskar tog naturligtvis för givet att hon som haft en bra vinnarlåt tidigare hade det den här gången också, och så uppfattade de låten på det sättet. Men i själva verket var det rena rama skandalen.
2008 var nämligen ett väldigt bra Melodifestivalår, och det fanns tre andra låtar i finalstartfältet som samtliga har blivit riktiga evergreens i min personliga smak och på min spellista. Vi hade Nordmans ”I lågornas sken”, där folkpopduon i fråga gjorde storstilad återkomst till svensk musikscen och väckte uppmärksamhet med en sofistikerad, allvarlig låt (men ändå med stora hitkvaliteter) om häxbränning på medeltiden. Vi hade även Sanna Nielsen och hennes ”Empty Room”, som verkligen fick mig att spärra upp ögon och öron när jag bevittnade den i TV-soffan, för jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att Sanna Nielsen kunde vara så pass bra och göra en så stark insats med en riktigt tjusig, vemodig, innerlig låt.

Framför allt hade vi ju sedan också BWO och ”Lay Your Love On Me”. Detta mästerverk som jag skulle kunna skriva ett flera sidor långt, översvallande omdöme om. Sällan har Alexander Bards geni och estetik kommit fram så tydligt som i ”Lay Your Love On Me”, med alla dess referenser och blinkningar (både textmässigt och musikaliskt) till såväl 70-talets ABBA som 80-talshits som ”Oh Mama” och det samtida 00-talets moderna dansgolvsrökare med Madonnas ”Hung Up” i spetsen. En odödlig, fyndig, läcker musikalisk fruktsallad och dunkande popkaramell, där en textrad som ”we can dance all night with the bourgeoisie” är som en sammanfattning av hela Bards begåvning. Martin Rolinskis sånginsats, det originella scennumret med de där kostymerna … hela paketet var så bra, alltihop hade så väldigt mycket förtjänat en Melodifestivalseger.

Men så blev det ju nu inte, och inte heller vann någon av de andra två (trots att Sanna Nielsen faktiskt fick flest tittarröster), utan det blev La Perrelli som tog hem det till slut, med stor hjälp av de dammiga svenska jurygrupperna. Schlagerkonservatism, nostalgi och försök till taktiskt tänkande (att skicka en f.d. segrare) vann över nyskapande danspop, eftertänksam seriös folkton och gripande känslosamhet. Den enda anledningen till att jag inte rev ner vardagsrummet i besvikelse var att jag var ganska så beredd på eländet.
Och sedan blev det Eurovision i Belgrad, och nu var minsann alla säkra på att Sverige inte skulle kunna misslyckas, nu när vi hade Charlotte som trumfkort igen. (På något sätt rycktes hela folket med i ivern trots att majoriteten först hade velat skicka Sanna.) Ute i Europa såg det inte bättre ut – där gick de schlagergalna Eurovisionfansen i spinn och hade Sverige högst på sina listor.
Jag var en av de få som hela tiden misstänkte att det nog inte alls skulle gå lika bra som de alla trodde. Självklart kan jag ha påverkats av att jag alltså är väldigt förtjust i de där tre låtarna som hamnade efter Charlotte i Melodifestivalen … men jag kunde aldrig, och kan än idag inte, uppfatta det märkvärdiga med ”Hero”. Den är ett typexempel på vad jag kallar ”Kempe-plast”. Snyggt gjord förvisso, oklanderligt producerad, men samtidigt är allting så livlöst, oinspirerat, beräknande på något sätt, stöpt i en trist perfekt form. Jag uppfattade ingen som helst gnista i ”Hero” och inte i Charlottes scennummer. Det lilla extra, det som kan attrahera en hel kontinent, det fanns inte där. Inte ens i närheten.

Intresseväckande nog så fanns det i ESC i Belgrad en rival till Charlotte, som hade ett liknande uttryck och ett liknande nummer – till och med en nästan identisk silvrig klänning. Det var Ani Lorak från Ukraina och hennes ”Shady Lady”. Många svenskar observerade likheten och såg möjligheten till en toppstrid mellan Sverige och Ukraina, men medan de ansåg att det naturligtvis var Charlotte som hade den bättre låten, så tyckte jag tvärtom. ”Shady Lady” är lik ”Hero”, men ”Shady Lady” är samtidigt precis vad ”Hero” inte är. Den har något mer: spänning och kreativitet på en högre nivå i låthantverket, och en extra glöd som även kom fram på scenen i Belgrad och gick genom rutan. (Även ”Shady Lady” finns än i dag på min ”stora spellista”, där ”Hero” aldrig har tagit plats.)

Jag blev följaktligen nöjd och belåten, och lite stolt, när det faktiskt gick precis så som jag trodde. Ukraina kom tvåa i ESC-finalen, medan Sverige fick nöja sig med plats arton, och till råga på allt avslöjades det att det var juryn (återinförd just det året i begränsad omfattning) som sett till att Sverige över huvud taget gått vidare från semifinalen: hade det bara varit tittarröster så hade vi missat. Också detta kände jag starkt på mig i förväg. För Eurovisionfansen blev det nu en mycket kraftig så kallad ”fanwank” (alltså en låt som fansen gillar men som till deras förvåning floppar i tävlingen), och de svenska TV-tittarna för sin del satt som fågelholkar över resultatet och blev ännu mer upprörda över att öststaterna förstört Eurovision, men jag kunde bara sitta och nicka bekräftande. ”Hero” var överskattad och upphaussad. Det är inget speciellt med den – åtminstone inget som kan tilltala en bred internationell publik, även om den kanske går hem hos dem som redan ligger åt Kempe-schlagerhållet. Jag tyckte att jag fick bekräftelse på detta den där gången, och på så sätt kan man väl ändå säga att MF- och ESC-året 2008 för mig slutade i dur, genom den triumfen.
Om ”Hero” hade tävlat något år senare, då systemet med 50-50 mellan tittare och jury blivit infört, är det förstås högst sannolikt att det hade gått mycket bättre. Men till vinst hade det inte räckt då heller, för det är låten för intetsägande för. Jag envisas på den punkten. (Och att jurymedlemmar har en tendens att premiera just sådana låtar som ”Hero”, det är för mig en tungt vägande anledning till att den vimsiga internationella juryn borde kastas ut igen och 100 % tittarröster återinföras.)

”Hero” och ”Never Let It Go”, Charlotte Perrelli och Afro-Dite, 2008 och 2002, är alltså sammanfattningsvis de två tillfällen då jag tycker att Sverige verkligen överdrivit tilltron till sitt eget bidrag. Men samma symptom har förekommit många andra år, om än i mindre skala. Vinst i ESC är ofta ett krav, placeringar längre ner tas inte emot nådigt, och de andra ländernas bidrag hånas och sågas rutinmässigt. Jag tycker att svenskarna – inte minst kritiker och skribenter i media, som ju brukar få de vanliga tittarna med sig – borde lugna ner sig på den punkten. Övermod och skrytsamhet är inte till nytta för någon. Vi borde anstränga oss mer för att se kvaliteten hos de andra länderna och få en mer nyanserad inställning till oss själva.
Fast det har jag ju sagt många gånger förut.

P.S. Som vi vet fick Sanna Nielsen till slut vinna med ”Undo” 2014, så brottet att hon inte gjorde det med ”Empty Room” kan sägas vara preskriberat numera. Att Nordman inte heller nådde ända fram kan man också leva med (ingen hade väl förväntat sig det ändå). Däremot är det alltjämt synd och skam att BWO blev bestulna på sin seger. Egentligen borde de få upprättelse någon gång, men det kan kanske kvitta, det skulle ändå aldrig bli detsamma igen … det var 2008 som var deras år, så är det bara.

Några nyhetskommentarer: politiskt ESC-bråk i Ukraina och andra länder

Eurovision Song Contest ska fungera som ett ”ljus i mörkret”. Så har det blivit sagt. När Europa i övrigt håller på att gå sönder av främlingsfientlighet och annat elände, så brukar Eurovision vara en oas där länderna istället kommer samman i vänskapligt tävlande och visar upp sina toleranta och vänliga sidor, lyfter fram sina minoriteter, ger prov på humor och distans, och inte bråkar (förutom ett visst vänskapligt gnabb).
Det är så det är meningen att det ska vara, och rätt ofta är det så också. Men naturligtvis förekommer det smolk i mjölken ibland. Och den senaste tiden, alltmedan Sverige har hållit på med sin Melodifestival och inte märkt någonting, så har det varit en del konflikter kring ESC. Konflikter där det märks tydligt att det finns vissa krafter som inte är främmande för att förstöra oasen Eurovision också.

Värst har det nu blivit i Ukraina. Där har man som bekant varit i bråk med Ryssland redan innan, och just nu bråkar man visserligen inte med Ryssland direkt, men konflikten med Ryssland har ändå med det hela att göra.
Ukraina valde sitt bidrag till Tel Aviv i lördags i sin melodifestival Vidbir: det blev sångerskan Maruv med låten ”Siren Song”. Men knappt hade hon fått sjunga vinnarreprisen förrän det ukrainska TV-bolaget UA:PBC – och för den delen även Ukrainas vice premiärminister – gick ut och påpekade att det ingalunda var säkert att Maruv skulle få representera Ukraina. Först måste hon skriva på ett kontrakt så att allt var i sin ordning.
Anledningen till oron var framför allt att Maruv råkar ha kontrakt med Warner i Ryssland, och att hon har turnerat i Ryssland och även har spelningar inbokade där i en snar framtid. Sådant går då rakt inte för sig när man ska vara Ukrainas ansikte i Europa, tycker UA:PBC och vice premiärministern, och därför krävde nu TV-bolaget i sitt kontrakt att Maruv genast skulle avboka sina ryska spelningar. Maruv svarade i sociala medier och sade att hon faktiskt kunde rätta sig efter detta, men samtidigt beskrev hon ganska bittert hur kontraktet i övrigt såg ut – och med hennes ord så framstod det väldigt mycket som ett slavkontrakt där hon helt skulle bli tvungen att dansa efter UA:PBC:s pipa och företräda Ukraina på det sätt de vill att hon ska göra.
Enligt UA:PBC är kontraktet detsamma som de brukar använda varje år, förutom klausulerna om Ryssland, och det gör ju att man undrar lite hur vanligt det egentligen är med hårda krav på artisterna i såväl Ukraina som andra länder … men detta är en parentes som jag kanske får återkomma till en annan gång. Nu blev det i alla fall så i Ukraina att Maruv inte skrev på, och därför bestämdes det att hon inte får bli Ukrainas representant.

Vilket förstås är mycket tråkigt. Det känns som att potentater på högre ort i Ukraina helt enkelt lade sig i landets artistval och ställde orimliga krav, och så ska det inte gå till. Att en artist har engagemang i Ryssland borde inte vara en så allvarlig stötesten (utan kanske snarare en tillgång?) när man ska delta i en tävling som går ut på någon form av förbrödring. Redan under själva Vidbir-finalen lär för övrigt stämningen ha varit märklig, då en av jurymedlemmarna, ingen mindre än 2017 års ESC-vinnare Jamala, frågade Maruv rent ut vilket land hon anser att Krim tillhör. Maruv svarade ”Ukraina förstås”, och juryn gav henne så många poäng att det räckte till vinst, men att Jamala ställde en sådan fråga har förbryllat många.
Över huvud taget är många Eurovisionfans upprörda över det här just nu, och tycker att EBU borde ingripa och stänga av Ukraina på något sätt, men så mycket begriper jag att det kan inte EBU göra. De har ingen befogenhet att påverka hur det går till när varje land väljer ut sitt bidrag – det är först när bidraget är klart och presenteras för EBU som de kan uttala sig. Det enda EBU möjligen kan göra just nu är att uttrycka sitt missnöje med hur det går till i Ukraina, men det skulle bara bli ett slag i luften. Vi får nog finna oss i att Ukraina gör som de vill och att UA:PBC frågar någon av de andra artisterna som var med i Vidbir om de vill åka till Tel Aviv istället. (Förutsatt att de inte är engagerade i Ryssland då förstås, får man anta …)
Alltsammans är en mindre trevlig röra där det verkligen märks att vissa bara inte kan låta bli att dra in politik i det opolitiska Eurovision. Ironiskt nog skyller UA:PBC på att det är just detta som Maruv gör, och att de för sin del naturligtvis är helt opolitiska.

Tyvärr är inte Ukraina det enda landet där politiker och andra har försökt blanda sig i vem som ska få representera dem. Italien är inte mycket bättre. Där vanns Sanremo-festivalen häromveckan av RNB-sångaren Mahmood, med egyptiskt påbrå och några rader på arabiska i sin låt ”Soldi” (”Pengar”), och det föll inte i god jord hos vissa. Särskilt inte eftersom det var juryn som förde fram Mahmood till seger och körde över tittarrösterna. Enligt Italiens två vice premiärministrar, Matteo Salvini och Luigi Di Maio (som också är partiledare för de högerextrema partierna Lega respektiva Femstjärnerörelsen), var det en samling PK-elitister och radikala journalister som röstade fram Mahmood och han är ju naturligtvis inte någon bra representant för det riktiga Italien.
Så kan det låta från italienska toppolitiker. Att Mahmood är född och uppvuxen i Italien med en italiensk mamma, och inte ens har haft särskilt mycket kontakt med sin egyptiske pappa, spelar tydligen ingen roll … att han heter Mahmood och är arabisk av sig är illa nog. Sådan kan främlingsfientligheten vara i Europa idag. I mitt tycke är det helt i Eurovisions anda att Mahmood representerar Italien, men politikernas protester, de är tecken på de unkna strömningar som dominerar Europa i övrigt och som gärna vill fördärva Eurovision också.

Även Frankrike kommer lustigt nog att representeras av en artist med ursprung i ett nordafrikanskt land, nämligen av Bilal Hassani, som härstammar från Marocko och är en öppet homosexuell sångare med mycket androgynt utseende. Han blev framröstad av de franska TV-tittarna som körde över juryn; där var det tvärtom mot i Italien. Men även här har det blivit trubbel, i detta fall i form av ett ordkrig med årets värdland Israel.
Man kan ju undra hur Israel ser på att såväl Frankrike som Italien skickar ”arabiska” artister till Eurovision; jag vill gärna tro att det inte spelar någon roll, men på senare tid har det verkat som att Israel faktiskt ser det som en provokation. Just nu håller nämligen en ny miniserie på att spelas in för israelisk TV (för sändning i maj), och det är en dramakomediserie som utspelar sig i Eurovisionmiljö – och en av huvudpersonerna är en fransk-arabisk artist som låtsas vara homosexuell och i själva verket är en förtäckt terrorist.
Frankrike har uppfattat detta som en klar och tydlig pik mot Bilal Hassani, och har därför ilsknat till på Israel, samtidigt som Israel försäkrar att det hela är en olycklig slump och att manuset började skrivas redan i fjol. Själv tycker jag inte att motivet med en terrorist förklädd till bög verkar särskilt roligt, även om det inte togs fram med flit, och i Frankrike är alltså också irritationen stor. Ett litet tag hotade vissa på fransk TV med att hoppa av och bojkotta, men det har de inte drivit vidare och i nuläget verkar det råda paus i diskussionen mellan länderna. Men de står onekligen fortfarande och blänger surt på varann efter Israels misstänkta ärekränkning. Det har alltså blivit ytterligare en grej där politiska anspelningar har tillåtits äventyra Eurovision på ett väldigt onödigt sätt, kan man tycka.

En del kanske irriteras av de här affärerna på så sätt att de fördömer själva Eurovision, med resonemanget att ”det ska vara opolitiskt men så blir det inte det i alla fall, fy vilken blufftävling”. Jag har sett den ”logiken” här och var redan innan. Men naturligtvis är det inte själva ESC:s fel att vissa personer och parter i vissa länder försöker begå övergrepp mot tävlingen och få den att passa deras egna syften. Tvärtom är ESC och ESC-andan i fara på grund av dessa fasoner. Vilket man också kan se i ESC-fansens trådar, där sådana här nyheter sår splittring och får all strävan efter vänskap och tolerans att bli som bortblåst.
Inget roligt alls. Jag hoppas mot bättre vetande att konflikterna i Ukraina, Italien och Frankrike/Israel upphör och att de blir de enda vi har fått behöva se i år.

Uppdatering 190227: Det är nu klart att Ukraina inte alls kommer att delta i årets Eurovision. UA:PBC frågade både tvåan och trean i Vidbir om de ville åka till Tel Aviv istället för Maruv, men båda tackade nej (vilket jag tycker var strongt av dem). Följaktligen stod UA:PBC utan deltagare, och bestämde sig då till slut för att inte vara med alls. Så långt var de alltså beredda att gå för att få kontrollera Ukrainas artist politiskt ... Det är oklart vad påföljden blir för Ukraina för detta sena avhopp; det kan bli avstängning, böter eller inget av det, det får vi se.

Ryssland och Ukraina bråkar och EBU är pinsamma

Just nu är det storkonflikt i Eurovisionvärlden. Både Ryssland och Ukraina skämmer ut sig – men de som skämmer ut sig allra mest är faktiskt EBU. :(
Detta har hänt, om någon undrar:

1. Ryssland och Ukraina är som bekant inte bästa vänner för närvarande, men trots det har Ryssland anmält sig till årets Eurovision Song Contest i Kiev i Ukraina.
2. Ryssland presenterade sitt bidrag häromveckan, nämligen den rullstolsburna sångerskan Julia Samojlova, med en fredssång, inte helt förvånande. Många tyckte genast att detta framstod som ganska cyniskt, att skicka fram henne som någon sorts experiment: ”nu får vi allt se om folk i Ukraina törs bua åt det här”. Mer bekymmersamt var dock att Julia Samojlova har framträtt på det ryskockuperade Krim och sålunda tagit politisk ställning och brutit mot Ukrainas lagar, med följden att hon skulle kunna vara persona non grata i Ukraina. Det hela verkade på flera sätt som en provokation mot Ukraina från ryskt håll.

3. Igår kom också beskedet från Ukrainas säkerhetsmyndighet (alltså ej från ukrainsk TV eller från EBU) att Julia Samojlova inte kommer att släppas in i Ukraina. Varför Ryssland för närvarande är förhindrade att delta i Eurovision.
4. Diskussionerna har gått höga om detta det senaste dygnet – vissa anser att det är Ryssland som provocerar med flit med sitt artistval och att Ukraina har all rätt i världen att följa sina lagar, medan andra tycker att Ukraina väl borde ha kunnat göra ett undantag och att de förstör tävlingen med sin tjurighet.
5. EBU, som ärligt talat kunde ha undvikit det här om de redan tidigare gett Ukraina tydliga instruktioner att ordna så att alla deltagare skulle kunna släppas in i landet utan krångel (sådana förhållningsorder fick t.ex. Azerbajdzjan 2012), fick genast huvudbry – men kunde inte ta itu med situationen, utan meddelade bara att de tyckte beslutet från Ukrainas myndigheter var tråkigt och att de skulle fortsätta ha en dialog med myndigheterna för att lösa problemet.
6. Tydligen är de ukrainska myndigheterna envisa, för idag kom ett direkt löjeväckande förslag från EBU – nämligen att Julia Samojlova ska få framföra sitt bidrag via länk.

Det här sista påfundet får det verkligen att framstå som att det är EBU som borde skärpa till sig. Kan de inte komma med en bättre åtgärd än så? Att låta Ryssland ”fjärrframföra” sitt bidrag kommer ju onekligen att rikta in allas uppmärksamhet direkt på konflikten och göra att hela tävlingen präglas av den, istället för att problemet blir löst.
Men tyvärr är den dystra sanningen att EBU står fullständigt handfallna och inte alls vet vad de ska göra medan de båda länderna Ryssland och Ukraina, som bloggen Pierre’s Schlager uttrycker det, ”använder Eurovision Song Contest som slagträ i en politisk konflikt”.
Läget påminner en liten aning om 2009, då Georgien ville tävla i Moskva med låten ”We Don't Wanna Put In” (och till slut blev diskade), fast det här är mycket värre. Tävlingens rykte och image håller i rask takt på att svärtas ner (för många Eurovisionkritiker gör det väl ingen skillnad i och för sig, men ändå) och trots att ESC ska vara opolitiskt så dominerar nu politiken runt evenemanget mer än någonsin. Ännu mer ironiskt blir det att årets tävling har som slogan ”Celebrate Diversity” ... med en funktionshindrad sångerska som nu inte får komma och två länder som hackar på varandra ända in i tävlingsarenan känns det ju inte precis som det finns någon mångfald att fira.
Nej, EBU måste ta krafttag och fixa detta på ett ordentligt sätt, nu, innan det är för sent.

(Detta inlägg har nu ersatt ett annat som jag skrev som hastigast om saken igår.)