Dagen efter ESC-finalen 2022 – min stora slutanalys

En samfälld kärleks- och sympatiförklaring till Ukraina från hela Europa – och samtidigt ett rejält ”fuck you” åt Putin. Det var vad som inträffade under gårdagskvällen.
Man kan förstås tycka att det är tråkigt att det inte var själva musiken som fick avgöra, när nu Eurovision Song Contest är en musiktävling. Trumpna kommentarer om att ”politiken ska väl inte styra, hela tävlingen är en bluff” kommer därför säkerligen att florera nu idag. Jag hade nog också själv tyckt att det varit roligare med ett annat resultat än detta förutsägbara.
Samtidigt är det inte så enkelt, för Eurovision är inte bara en musiktävling, utan det är som en hel social-kulturell väv som återspeglar allt som händer i Europa och hur känslorna florerar i världsdelen. Så har det alltid varit och det är en del av charmen. Vore det inte så, då skulle det istället vara den motsatta kritiken som hade fog för sig, nämligen att ”Eurovision är ytligt”. Så är det inte. Det bakomliggande djupa och seriösa finns i tävlingen, politiken finns i tävlingen, och det är i sin ordning att den gör det, så länge det är som en bakgrund. Årets finalresultat betecknar egentligen detta ganska bra – det var uppenbart att Ukraina vann på grund av politik, men samtidigt går det inte att bevisa, för Europas tittare röstade i demokratisk ordning som de gjorde och man kan inte ogiltigförklara eller ifrågasätta varje enskild persons röst.
Det hade ju också varit svårare att smälta Ukrainas vinst om det segrande bidraget varit en dålig låt, och det tycker jag nu inte att det var. Jag hade själv med ”Stefania” bland mina egna tio bästa. Med sin spännande mix av etniskt och modernt, ett sound som kan tilltala lite varstans i Europa, är den ytterligare ett övertygande nummer från ett land som är ett av Eurovisionens skickligaste giganter och som (med tanke på alla de starka låtar de haft genom åren och inte vunnit med) verkligen förtjänar att ha tagit tre vinster. Stort grattis till Ukraina!

Inte ett år som alla andra
Som helhet får man väl egentligen kanske, med tanke på omständigheterna, ha överseende med detta som ett mellanår. 2022 är ett speciellt år i Europa, och det var inte förvånande att det geopolitiska läget skulle ta sig uttryck i att Ukraina fick en självklar Eurovision-vinst (och Ryssland ett långfinger) av ren sympati. ESC:s ordinarie vinst- och värdlandscykel fick helt enkelt stå tillbaka för det. Nästa år återgår det kanske till det normala igen, för även om det kanske är jobbigt läge i Ukraina då också så har jag svårt att tro att samma fenomen som vi fick se igår skulle inträffa ett år till.
Fördelen med detta blir då också att den ganska vanliga företeelsen att ”försöka kopiera förra årets vinnare” kommer att bli irrelevant nästa år. (Såvida inte länderna ber Putin att invadera dem så att de kan vinna Eurovision på det sättet. 😊) Det kan bli intressant, för det betyder i bästa fall att länderna kan få för sig att testa lite vad som helst att skicka istället för att apa efter andras formler. Om de tänker taktiskt så blir det nog snarare Storbritanniens och Spaniens framgångsrecept de uppmärksammar, och det kanske inte är så dumt det heller.

Nästa år i … var då?

När jag nu ändå talar om nästa år så är naturligtvis den omedelbara frågan om Ukraina kommer att kunna ordna ESC 2023. Svaret är att det just nu är helt omöjligt att säga – och vi vet ju för den delen inte heller hur läget är i Europa på det hela taget om ett år. Men jag antar att EBU till att börja med faktiskt kommer att erbjuda Ukraina att arrangera, och så får vi se om ett tag ifall det är genomförbart. Är det inte det så finns det gott om länder med TV-bolag som kan rycka in istället: SVT är säkerligen en het kandidat, och även BBC (även om de kanske hade föredragit att få arrangera som vinnare). Just nu skulle nog emellertid ett Eurovision i Ukraina vara teoretiskt möjligt. Tävlingen har redan innan gått av stapeln i instabila och krigsdrabbade krutdurkar till länder, och om man t.ex. har den i Lviv (på bilden), som ligger västerut i Ukraina och långt bort från stridshärdarna och har varit ganska förskonat, så är det kanske inte värre än att ha den i Jerusalem eller Baku.
(Edit: Nu kom det precis nyheter om att Lvivregionen har blivit beskjuten ... ja, det kanske inte är så säkert där heller då ... men hoppas kan man ju.)
När det gäller hur det härjade Ukraina ska kunna betala för festligheterna så kan jag inte tänka mig annat än att övriga länder glatt crowdfundar det hela lite extra så att värdlandet i detta fall nästan inte behöver lägga ut någonting själva. Det finns ju verkligen inga gränser för hur mycket Europa vill omhulda Ukraina.
Ja, vi får väl se. Ett Eurovision 2023 blir det i alla fall i någon form; jag tror att EBU nu efter läxan från pandemin har så många planer B och C och D att det är svårt att stoppa dem helt.

Vad som kunde ha hänt …
Nu över till lite fler resultatkommentarer. Det blev alltså så igår att Ukraina vann tack vare tittarrösterna. Som jag hade anat var inte juryerna automatiskt benägna att överösa landet med poäng, men det blev ändå så pass mycket att Ukraina låg fyra efter avslutad juryomröstning, och då började det ligga i luften att de skulle få en hel drös poäng från tittarna och vinna. Så blev också fallet.
Hade det inte varit så, då är det väl troligt att tvåan Storbritannien, trean Spanien eller fyran Sverige hade vunnit. Det är förstås inte lätt att säga hur poängfördelningen hade blivit om Ukraina inte funnits med i bilden på det sätt de gjorde nu, och det är möjligt att den inbördes ordningen mellan de tre S:en hade förändrats. Min egen teori är att Spanien hade stått som segrare i sådana fall, och det grundar jag på att Spanien fick nästan 50 poäng mer av tittarna än vad Storbritannien och Sverige fick.
Detta är också ett tecken på att jag kan ha haft rätt när jag misstänkte att Europas tittare mitt i kriget var på humör för något som var glatt och uppåt. Spanien hade ett sådant bidrag, och det hade även Moldavien, som nu faktiskt var det bidrag som fick näst mest poäng av folket efter Ukraina (folkets trea var Spanien). Jag får ju nu i övrigt skämmas lite över att jag tippade det moldaviska tåget som segrare här på bloggen igår, men jag vidhåller att jag var något på spåren (vitsigt va?): det var juryn som fullständigt drog ner Moldavien, något som man på förhand inte kunde vara helt säker på att de skulle, och tittarna visade sig just så sugna på balkanglädje som jag anade. Glädje var årets motto, om man gjorde avdrag för alla Ukraina-sympatier, och därför känns det för mig troligt att den ”riktiga” segraren i år var Spanien.
Å andra sidan är det ju hopplöst att försöka se hur saker ”skulle ha blivit”. Det är lika möjligt att det i själva verket var Sverige som Ukraina tog många av sina tittarröster från (många allvarligt lagda tittare kanske valde det ena blågula landet framför det andra), och att det därför är Sverige som är moralisk vinnare. Och själva anledningen till att Europa ville ha glädje i år var ju kanske just läget i Ukraina, så om man drar bort den faktorn blir liksom omständigheterna helt annorlunda i grunden.

… och hur det faktiskt blev
Nej, det går i längden inte att hålla på så där. Vi får konstatera faktum istället: Ukraina vann, Storbritannien och Spanien lyfte upp sig riktigt ordentligt, Sverige fick också en bra placering, Moldavien gjorde tittarsuccé men blev samtidigt ett av de mest hiskliga exemplen på skillnaden mellan tittar- och juryröster.
Och trenden fortsätter att det går bra när man sjunger på eget språk och satsar på sina egna inhemska förmågor istället för på inlånade låtskrivare: det blev nu för andra året i rad en icke-engelskspråkig vinnare – och den första vinnaren helt på ukrainska – och hälften av topp-10 var helt eller delvis på eget språk. (Ja, Storbritannien sjöng ju också på eget språk för den delen men det kanske inte räknas. 😊) Sveriges dominans ur den aspekten börjar kanske försvinna, visserligen till förmån för Norge i så fall – norrmännen var ju inblandade i både Grekland och Tjeckien – men kanske lutar det ändå fortsatt åt att den utländska inblandningen avtar.

Medgång och motgång på olika håll
Jag hoppas i vilket fall att resultaten kan leda till något bra och konstruktivt i respektive länder. De båda Big 5-länderna Storbritannien och Spanien fick sig ju nu en så markant skjuts att det effektivt borde ha gjort slut på mycket av den Eurovision-motsträvighet som finns hemma hos dem (särskilt i Storbritannien) och det är mycket välkommet.
Andra Big 5-länder lyckades däremot sämre, inte minst de två som till slut hamnade i botten av den sammanlagda resultatlistan. Frankrike var ju en av mina favoriter i år rent låtmässigt, men framträdandet kändes tyvärr färglöst (och inte särskilt tonsäkert) och det var därför inte så förvånande att det blev platt fall – men hemskt förargligt med tanke på att det var ett så vackert försök. Tyskland för sin del känns mer och mer patetiska i Eurovision, och de ska nog vara innerligt tacksamma att det inte blev en totalnolla. Men om Storbritannien och Spanien kunde bättra sig till i år så kan väl Frankrike och Tyskland också göra det. Liksom för den delen andra länder med problem, som inte ens tog sig vidare från semifinalerna: Irland, Lettland, Georgien med flera. Förr eller senare så lossnar det, det lovar jag, men man måste anstränga sig lite också.
Italien nådde inte så högt som de hade hoppats, men det är jag personligen rätt glad över. Liksom över att Serbiens konstnärliga uppvisning räckte så långt som till en femteplats – som sagt så finns det hopp om den kulturella mångfalden i Eurovision! (Jag gav de flesta av mina SMS-röster till Moldavien, men Serbien fick också en.)
Norges Rödluvan-skämt räckte till en sammanlagd tiondeplats, Finland som hade den mest kända akten kom däremot betydligt längre ner, trots att de var ensamma med sin genre. Jag hoppas ändå att landet fortsätter på sin positiva inslagna trend i UMK.
Vad gäller Sverige borde det rimligtvis inte kunna ses som en besvikelse att ”bara” komma på fjärde plats, särskilt inte när nu anledningen till den uteblivna segern var så självklar. Svenska folket borde nu precis som det brittiska ha blivit övertygat om att Europa inte har tröttnat utan fortfarande gärna röstar på oss om vi har en bra låt. Särskilt som vi faktiskt vann semifinal 2 i stor stil och var etta inte bara hos juryn (där vi tog en hel mängd tolvor) utan även hos tittarna, i det fallet.

Juryer och oegentligheter
Detta leder mig över till juryernas och tittarnas poäng och hur de fördelade sig. Som vanligt kändes det vid flera tillfällen igår som att det var väldigt stora skillnader mellan de båda parterna – i synnerhet då när Moldavien av tittarna lyftes upp skyhögt från sin låga jurypoäng – men tittar man närmare på siffrorna så är det faktiskt inte så dramatiska skillnader ändå. Särskilt inte när vi kikar på semifinalerna, för där var faktiskt jury och tittare väldigt väl överens om sina finalister i år. De enda avvikelserna var att om bara tittarna fått bestämma så hade Albanien gått till final istället för Schweiz i semi 1 och Cypern istället för Azerbajdzjan i semi 2 – och om bara juryn fått bestämma så hade Kroatien gått till final istället för Moldavien i semi 1 och Nordmakedonien istället för Rumänien i semi 2.
Ja, ni läste rätt. Jag säger som jag brukar varje år: kasta ut juryn!
Särskilt som det nu verkar som att det har förekommit ”oegentligheter” vid röstningen, enligt en del nyhetsrapportering. Tydligen var det redan när juryerna satte poäng vid genrepet till semifinal 2 som det upptäcktes konstiga avvikelser i sex länders röstning (Azerbajdzjan, Georgien, Rumänien, Polen, Montenegro och San Marino), och alla dessa juryers siffror blev därför strukna både i den semin och i finalen – och ersatta med schablonsiffror, som man brukar göra när en jury sätts ur spel. Mer vet jag inte just nu, men med tanke på att tre av de där länderna var just de som man sedan tappade förbindelsen med vid röstningen igår kväll (en märklig situation bara den – det har väl inte ofta hänt förut?) så känns det som det är något konstigt med alltihop. Inte minst att Azerbajdzjan är inblandat; de oväntade jurytolvor det landet fick i finalen från länder som Spanien och Grekland känns det också som det är något skumt med. De har försökt fuska förr, det vet vi, och om de är i farten igen nu så hoppas jag EBU tar i med hårdhandskarna. Att man redan nu har gått ut och är öppen med att något inte gått rätt till är ett gott tecken.

Om själva programmet
Men annars kändes programmet igår precis som den fest det skulle vara – många av bidragen hade också växt ytterligare ett snäpp. Tyvärr kändes det som RAI stundtals hade misslyckats med ljudet; inte i alla bidrag, men i en del överröstades musiken ganska rejält av publikens jubel och annat störande runtom. Konstig mixning helt enkelt, som gjorde att t.ex. Frankrike, Italien eller Moldavien inte riktigt kom till sin rätt.
Störande är det tillika att ”röstningsfönstret” fortfarande är så pass långt – räcker det verkligen inte att man får rösta under en kvart eller så? Det blir en väldigt lång kväll av alltihop.
Jag ska i övrigt inte uppehålla mig vid vad man kan göra bättre till nästa år, för sådant har jag kommenterat förr och nu börjar det bli dags att avrunda det här inlägget. När det gäller framtiden har jag också redan skrivit om möjligheterna att ha Eurovision i Ukraina och så där. Men något om Sverige vill jag avslutningsvis säga.

Allt väl med Mello? Nej!
Personligen tycker jag att det var på sätt och vis positivt att inte Sverige vann, för även om Cornelia hade förtjänat en seger – jag tyckte i slutändan att Sverige var bäst igår, och det hör verkligen inte till vanligheterna – så hade risken med detta varit att SVT förletts att tro att Melodifestivalen är helt okej som den är. Det är den inte, utan vi råkade i år bara få med oss en guldklimp ur ett startfält som i övrigt mest bara var fullt med grus. Melodifestivalen behöver förbättras och förnyas mycket mer. Jag bloggar ju som bekant inte längre om varje enskild deltävling i Mello (utan bara om finalen), och det tänker jag inte heller göra förrän jag börjar tycka att de höjt upp sig.
Men gårdagskvällens resultat visar, trots den politiska vinklingen, att Eurovision lever och att Melodifestivalen kanske också kan göra det.
Nu avslutar vi 2022 års ESC-säsong, och även om man inte kommer att kunna hålla sig helt borta från nyheterna på denna front – jag har redan tagit en första titt på Wikipedia-sidan om ESC 2023 för att se vilka länder som har bekräftat att de kommer 😊 – så avtar det lite mer från och med nu. Grattis Ukraina igen, och vi hoppas på ett Eurovision nästa år i ett Ukraina där det är fred!

P.S. Jag måste säga att jag diggade Mikas extremt grälla kläder i 100 % knallgult och 100 % knallrosa. Kanske skulle man skaffa sig liknande munderingar själv?