För det är ju verkligen inte någon ordinär fandom i ESC, utan en fankultur som på flera sätt är annorlunda än andra.
Med vanliga fans, alltså fans till en enskild musikartist, eller till en författare och dennes verk, eller till en skådespelare eller en viss filmsvit eller TV-serie, eller till ett idrottslag, är det ganska enkelt. De gillar allesammans det där som de är fans till, och som fans är de experter på området och vet mest, och det är de som entusiastiskt dyker upp när idolen ska uppträda eller den nya filmen släppas eller laget spela. Även om det också alltid i de där sammanhangen kommer besökare som är lite mer ”light”-fans, och reportrar och recensenter från pressen som också vill få ett ord med i laget, så är det ändå på något sätt fansen som allting utgår från – det är de som är kärnan och som har den gemensamma nämnaren i form av det mest innerliga intresset och passionen. Reportrarna som kommer blir därför inte heller riktigt vilka som helst, utan sådana som åtminstone delvis känner sig som en del av fankretsen – det skulle bli konstigt annars, om de recenserade utan att begripa något. Om Bruce Springsteen spelar på Ullevi så skickar GP naturligtvis dit den av sina journalister som är mest intresserad av honom.
I Eurovision Song Contest är det inte riktigt så. Där har fansen inte något annat gemensamt än att de gillar själva tävlingen ESC – vilket är nog så förståeligt, med alla fina ideal den står för – men vilken musik i tävlingen som är bra närmare bestämt kan de ha högst olika åsikter om. Ofta är det ju till och med så att det är en hel del musik i ESC som fansen inte gillar. Jag har då aldrig stött på något Eurovision-fan, mig själv naturligtvis inräknad, som gillar alla låtar vartenda år. Tror man att vi som gillar Eurovision är sådana, att det finns en viss musikstil som kallas ”Eurovision” och att vi alla gillar den, så har man missuppfattat alltihop. För tvärtom brukar fansen dissa och såga ganska mycket av sitt favoritevenemang. (Och visst, ett Bruce Springsteen-fan gillar säkert inte alla Bruces låtar heller, men det är ändå en lite mer enhetlig kärlek till The Boss från fansen i det fallet än vad det är till ESC:s mångskiftande startfält från dess fans varje år.)
Redan där skiljer sig alltså ESC-fansen från övriga fandoms.
Dessutom får de stå ut med att i högre grad än andra fankretsar bli uppblandade med en massa andra besökare och tittare som inte är fans. De som rapporterar om ESC i media gör det ofta inte ur något särskilt insatt perspektiv, utan snarare (i bästa fall) neutralt och riktat till alla de tittare som sätter sig vid TV:n på finalkvällen men inte vet mycket alls om tävlingen och inte har hängt med i allt det som hänt fram till dess. Och dessa tittare är ju i sin tur ännu mindre fans, kan man lugnt säga. Är man elak och snobbig skulle man kunna kalla det för att en tävling som egentligen borde tillhöra fansen blir ”besudlad” av okunniga TV-tittande barbarer som inte vet ett smack om den. Men så elak och snobbig kan man inte vara, för med Eurovision Song Contest är det ju så att man som fan vill att så många som möjligt ska titta på den. Det blir ett smålustigt läge men det är så det måste vara. Det är ungefär som om man var ett fan av fotbolls-VM för turneringens egen skull, och själv hejade på olika lag varje gång och sedan också glatt accepterade att vara omgiven av en massa andra åskådare utan kunskap om fotboll. I det fallet verkar det småknäppt, men i Eurovision är det så är det fungerar.
Här kan vi ju förstås reflektera lite. Är det verkligen bra att det fungerar så här? Borde inte media visa lite mer respekt för Eurovision Song Contests insatta fans, och rapportera mer initierat om tävlingen? Borde man inte vinkla mediatäckningen av ESC så att det blev mer rum för fansen och mindre för de okunniga tillfälliga TV-tittarna? Och ge de riktiga fansen mera förtur till biljetter och så?
Frågan har aktualiserats i år i och med att EBU har ändrat en massa på sitt system för pressackreditering vid Eurovision, så att många fansajter och bloggare som förut kunde vara med och se repetitioner och presskonferenser på plats inte kan göra det längre – medan platserna istället går till ”neutrala” reportrar och mainstream-media, har det klagats över.
Själv kan jag hålla med om klagomålen så till vida att jag också tycker att media skulle kunna rapportera mer respektfullt. Att någon tjurig kultursnobbrecensent som ändå inte bryr sig nämnvärt om Eurovision får hålla på och strö ur sig spydiga omdömen på tidningssidorna är bara meningslöst och föga konstruktivt.
Däremot håller jag inte med om att allt ska kretsa kring fansen. För Eurovision-fansen har nämligen ytterligare en egenhet, som tyvärr inte alls är till deras fördel. Och det är att de är dels enormt insnöade, dels blir mer och mer elaka för varje år.
Av den anledningen är jag till och med tveksam till att kalla mig för Eurovision-fan för egen del – jag experimenterar hellre med andra benämningar, typ ”Eurovision-nörd”. Den stämning som brukar råda bland de officiella fansen, den skiljer sig ofta väldigt mycket från mina Eurovision-ideal.
Även om Eurovision-fansen förstås kan ha olika smak sinsemellan (som jag nämnde ovan), så går det mer och mer mot att det blir en viss sorts musik i ESC som är ”sådan som fansen gillar”. En likriktning i fandomen helt enkelt. Man skulle nästan kunna kalla det för ”fuegifiering”, efter Cyperns bidrag ”Fuego” 2018, som har bildat skola för en viss typ av låt som jämt dyker upp i olika former och som majoriteten av fansen älskar. Det finns andra uttryck också för de här strömningarna … till exempel en rent sjuklig besatthet av Sveriges uttagning och hur musiken låter i Melodifestivalen … och även annat … ja, det är svårt att sätta ord på vad det egentligen är, men det är alltså en gemensam Eurovision-fan-musiksmak som håller på att ta form. Det är som om man vill införa just det som hittills inte funnits: en musikstil som heter ”Eurovision” som alla fans kan gilla allting av! Jag som mer än något annat vill ha musikalisk mångsidighet i tävlingen är rätt bekymrad av den utvecklingen och hur den kan påverka ESC:s framtid och de bidrag som Europas länder tar fram när de nervöst försöker hålla upp fingret i luften och känna vart det blåser.
Om det sedan bara var sådan musikalisk isolationism som var problemet så skulle det kanske vara lättare att hantera, men nu är det dessvärre också så att den hatiska tonen i fanvärlden tilltar för varje år. Intoleransen på forumen eskalerar och folk kan inte längre diskutera Eurovision som … ja, som folk. Det sekteristiska inslaget i fandomen tar sig uttryck i mer oförståelse mot allt som inte passar in i ens egen initierade Eurovision-mall.
Därför kan jag inte låta bli att tycka att det kanske är bra att fansen inte har Eurovision för sig själva. Det kan för ett fan vara irriterande med tillfälliga TV-tittare utan koll som är fräcka nog att rösta och hålla på utan att ha lyssnat på varje bidrag 158 gånger först, men själv känner jag att man gott kan unna dem det och ha överseende med okunnigheten. Eurovision Song Contest är faktiskt hela Europas fest, och på samma sätt som man inte behöver bestämma att enbart experter på fotboll ska tillåtas att titta på fotbolls-VM, så får man hålla ESC öppet för ”amatörerna” och glädjas åt att de faktiskt vill titta. Självklart är det så.
Så kanske har den där nya pressackrediteringen rent krasst sina fördelar. Liksom att de vanliga TV-tittarna med sina röster kan ställa alla tips på huvudet och ordna fram helt andra vinnare än fansen hade önskat sig (vilka då också blir mycket mer lämpliga och representativa för musikstämningen i Europa). Fansens bubbelbeteende behöver inte uppmuntras.
Men visst kan det ändå vara en svår balansgång. För Eurovision befinner sig som sagt, på grund av vad tävlingen är, i en underlig situation med fans och tyckare och publik från olika håll som interagerar och påverkar på ett helt annat sätt än vad som är fallet med många andra populärkulturella företeelser som har sina fandoms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar