Två år då svenskarna var stöddiga ...

Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest brukar ofta omges av stor förväntan och en väldig upphaussning från svenskarna själva. Det är ingen nyhet. Vi är alltid stöddigt övertygade om att vi har fått fram en riktigt bra låt och att den självklart kommer att placera sig högt, kanske vinna också.
Följaktligen har svensk publik och svenska kritiker också ett antal gånger gjort sig skyldiga till solklar överskattning av våra bidrag. Rätt många gånger, skulle jag vilja säga. För visst är det så att Sveriges bidrag vid ett flertal tillfällen inte har varit så märkvärdiga som svenskarna har föreställt sig, och i backspegeln framstår detta som rent ut sagt löjeväckande.
Jag skulle kunna nämna ett flertal exempel på det här … vansinnig svensk överskattning av det egna bidraget har förekommit bl.a. 2010, 2007, 2006 och 2003 (ja, av någon anledning har det blivit vanligare på 2000-talet). Men i mitt tycke finns det framför allt två Eurovision-år då det har varit som allra värst. Två år då de allra flesta i Sverige samstämt tyckte att nu tar vi hem det, och så gjorde vi inte det alls och jag var en av få som inte blev ett dugg förvånad.
(Obs! I det här inlägget är det fullt möjligt att jag är stöddig, och mindre objektiv än vanligt! Det går i så fall utmärkt att säga emot mig. :) )

Det ena av dessa ”överskattningsår” är 2002, då vi skickade Afro-Dite och ”Never Let It Go” till ESC i Tallinn. Jag har verkligen aldrig, aldrig begripit hur det numret kunde vinna Melodifestivalen och till på köpet så stort, och hur det kom sig att så många var spiksäkra på ESC-seger.
Nog för att numret på ett sätt stod för förnyelse. Christer Björkman berättar i sin självbiografi ”Generalen” att Melodifestivalen 2002 för honom mer eller mindre var en kamp mellan förnyare som han själv, som ville utveckla och bredda tävlingen, och traditionalister som Bert Karlsson som ville bevara den för schlager och dansband (och för vita!) – en kamp som artistmässigt representerades av sådana som Afro-Dite och Mendez på den ena sidan och framför allt Kikki, Bettan & Lotta på den andra. Björkman har principiellt rätt i det här, men man kommer ändå inte ifrån att om Afro-Dite stod för förnyelse så var det ganska klent material för den förnyelsen.

(Bild från SVT.)
För ”Never Let It Go” är i mina öron sällsynt slätstruken, bara en intetsägande vers och en intetsägande refräng som inte ens passar särskilt bra ihop med varandra, och tjejerna i Afro-Dite framstod mest bara som överdrivna, överspända, smaklöst plojiga och urladdade när de framförde den. När röstningen satte igång i Tallinn och Sverige genast kom på efterkälken, blev våra kommentatorer (Björkman var en av dem) fullständigt förvirrade och chockerade och började prata om att ”många länder vi brukar få poäng av är inte med …” och andra desperata bortförklaringar. Men som jag ser det var det bara sanningen som kom fram. Afro-Dite räckte inte till, därtill var låten helt enkelt för svag, och uppträdandet som sagt besynnerligt. (Jag fick bekräftelse på det när jag någon tid senare såg ett TV-inslag, tror det var i ”När och fjärran”, där man fick se en familj i Turkiet som tittade på Eurovision och började gapskratta åt Sveriges låt.)
Nu blev det ändå en åttondeplats för Afro-Dite till slut, kanske tack vare att de ändå kunde fylla ”skämtbidragskvoten” i viss mån. Placeringen i fråga var högre än de förtjänade, men vi ska nog vara tacksamma att de inte halkade längre ner, för då hade Sverige missat Eurovision 2003 (eftersom man på den tiden inte fick vara med nästa år om man placerade sig för lågt). Större risk än så att bli degraderade har vi nog aldrig utsatt oss för. Och som sagt, en fruktansvärd självöverskattning var det från Sverige den gången. Bara för att man prövar något nytt och modernt behöver det inte betyda att det är bra också.

Men allting är relativt, och om jag ska försöka vara lite snäll så finns det ändå vissa pyttesmå kvaliteter hos ”Never Let It Go” i mina öron. (Jag kan sträcka mig till att det är musikaliskt intressant med den där abrupta, rytmiska övergången som gör att versen kan växla över i refrängen trots att den är i en helt annan tonart.) Afro-Dites insats känns också faktiskt snäppet mer originell jämfört med det mediokra bidrag från Sverige som kan ståta med att vara allra mest upphaussat och överskattat, som jag ser det.

Och vilket år talar vi då om? Jo, naturligtvis 2008. Året då förra Eurovisionvinnaren Charlotte Perrelli återkom till Melodifestivalen med Fredrik Kempes ”Hero” och vann igen. Det var inte oväntat, för massor av svenskar tog naturligtvis för givet att hon som haft en bra vinnarlåt tidigare hade det den här gången också, och så uppfattade de låten på det sättet. Men i själva verket var det rena rama skandalen.
2008 var nämligen ett väldigt bra Melodifestivalår, och det fanns tre andra låtar i finalstartfältet som samtliga har blivit riktiga evergreens i min personliga smak och på min spellista. Vi hade Nordmans ”I lågornas sken”, där folkpopduon i fråga gjorde storstilad återkomst till svensk musikscen och väckte uppmärksamhet med en sofistikerad, allvarlig låt (men ändå med stora hitkvaliteter) om häxbränning på medeltiden. Vi hade även Sanna Nielsen och hennes ”Empty Room”, som verkligen fick mig att spärra upp ögon och öron när jag bevittnade den i TV-soffan, för jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att Sanna Nielsen kunde vara så pass bra och göra en så stark insats med en riktigt tjusig, vemodig, innerlig låt.

Framför allt hade vi ju sedan också BWO och ”Lay Your Love On Me”. Detta mästerverk som jag skulle kunna skriva ett flera sidor långt, översvallande omdöme om. Sällan har Alexander Bards geni och estetik kommit fram så tydligt som i ”Lay Your Love On Me”, med alla dess referenser och blinkningar (både textmässigt och musikaliskt) till såväl 70-talets ABBA som 80-talshits som ”Oh Mama” och det samtida 00-talets moderna dansgolvsrökare med Madonnas ”Hung Up” i spetsen. En odödlig, fyndig, läcker musikalisk fruktsallad och dunkande popkaramell, där en textrad som ”we can dance all night with the bourgeoisie” är som en sammanfattning av hela Bards begåvning. Martin Rolinskis sånginsats, det originella scennumret med de där kostymerna … hela paketet var så bra, alltihop hade så väldigt mycket förtjänat en Melodifestivalseger.

Men så blev det ju nu inte, och inte heller vann någon av de andra två (trots att Sanna Nielsen faktiskt fick flest tittarröster), utan det blev La Perrelli som tog hem det till slut, med stor hjälp av de dammiga svenska jurygrupperna. Schlagerkonservatism, nostalgi och försök till taktiskt tänkande (att skicka en f.d. segrare) vann över nyskapande danspop, eftertänksam seriös folkton och gripande känslosamhet. Den enda anledningen till att jag inte rev ner vardagsrummet i besvikelse var att jag var ganska så beredd på eländet.
Och sedan blev det Eurovision i Belgrad, och nu var minsann alla säkra på att Sverige inte skulle kunna misslyckas, nu när vi hade Charlotte som trumfkort igen. (På något sätt rycktes hela folket med i ivern trots att majoriteten först hade velat skicka Sanna.) Ute i Europa såg det inte bättre ut – där gick de schlagergalna Eurovisionfansen i spinn och hade Sverige högst på sina listor.
Jag var en av de få som hela tiden misstänkte att det nog inte alls skulle gå lika bra som de alla trodde. Självklart kan jag ha påverkats av att jag alltså är väldigt förtjust i de där tre låtarna som hamnade efter Charlotte i Melodifestivalen … men jag kunde aldrig, och kan än idag inte, uppfatta det märkvärdiga med ”Hero”. Den är ett typexempel på vad jag kallar ”Kempe-plast”. Snyggt gjord förvisso, oklanderligt producerad, men samtidigt är allting så livlöst, oinspirerat, beräknande på något sätt, stöpt i en trist perfekt form. Jag uppfattade ingen som helst gnista i ”Hero” och inte i Charlottes scennummer. Det lilla extra, det som kan attrahera en hel kontinent, det fanns inte där. Inte ens i närheten.

Intresseväckande nog så fanns det i ESC i Belgrad en rival till Charlotte, som hade ett liknande uttryck och ett liknande nummer – till och med en nästan identisk silvrig klänning. Det var Ani Lorak från Ukraina och hennes ”Shady Lady”. Många svenskar observerade likheten och såg möjligheten till en toppstrid mellan Sverige och Ukraina, men medan de ansåg att det naturligtvis var Charlotte som hade den bättre låten, så tyckte jag tvärtom. ”Shady Lady” är lik ”Hero”, men ”Shady Lady” är samtidigt precis vad ”Hero” inte är. Den har något mer: spänning och kreativitet på en högre nivå i låthantverket, och en extra glöd som även kom fram på scenen i Belgrad och gick genom rutan. (Även ”Shady Lady” finns än i dag på min ”stora spellista”, där ”Hero” aldrig har tagit plats.)

Jag blev följaktligen nöjd och belåten, och lite stolt, när det faktiskt gick precis så som jag trodde. Ukraina kom tvåa i ESC-finalen, medan Sverige fick nöja sig med plats arton, och till råga på allt avslöjades det att det var juryn (återinförd just det året i begränsad omfattning) som sett till att Sverige över huvud taget gått vidare från semifinalen: hade det bara varit tittarröster så hade vi missat. Också detta kände jag starkt på mig i förväg. För Eurovisionfansen blev det nu en mycket kraftig så kallad ”fanwank” (alltså en låt som fansen gillar men som till deras förvåning floppar i tävlingen), och de svenska TV-tittarna för sin del satt som fågelholkar över resultatet och blev ännu mer upprörda över att öststaterna förstört Eurovision, men jag kunde bara sitta och nicka bekräftande. ”Hero” var överskattad och upphaussad. Det är inget speciellt med den – åtminstone inget som kan tilltala en bred internationell publik, även om den kanske går hem hos dem som redan ligger åt Kempe-schlagerhållet. Jag tyckte att jag fick bekräftelse på detta den där gången, och på så sätt kan man väl ändå säga att MF- och ESC-året 2008 för mig slutade i dur, genom den triumfen.
Om ”Hero” hade tävlat något år senare, då systemet med 50-50 mellan tittare och jury blivit infört, är det förstås högst sannolikt att det hade gått mycket bättre. Men till vinst hade det inte räckt då heller, för det är låten för intetsägande för. Jag envisas på den punkten. (Och att jurymedlemmar har en tendens att premiera just sådana låtar som ”Hero”, det är för mig en tungt vägande anledning till att den vimsiga internationella juryn borde kastas ut igen och 100 % tittarröster återinföras.)

”Hero” och ”Never Let It Go”, Charlotte Perrelli och Afro-Dite, 2008 och 2002, är alltså sammanfattningsvis de två tillfällen då jag tycker att Sverige verkligen överdrivit tilltron till sitt eget bidrag. Men samma symptom har förekommit många andra år, om än i mindre skala. Vinst i ESC är ofta ett krav, placeringar längre ner tas inte emot nådigt, och de andra ländernas bidrag hånas och sågas rutinmässigt. Jag tycker att svenskarna – inte minst kritiker och skribenter i media, som ju brukar få de vanliga tittarna med sig – borde lugna ner sig på den punkten. Övermod och skrytsamhet är inte till nytta för någon. Vi borde anstränga oss mer för att se kvaliteten hos de andra länderna och få en mer nyanserad inställning till oss själva.
Fast det har jag ju sagt många gånger förut.

P.S. Som vi vet fick Sanna Nielsen till slut vinna med ”Undo” 2014, så brottet att hon inte gjorde det med ”Empty Room” kan sägas vara preskriberat numera. Att Nordman inte heller nådde ända fram kan man också leva med (ingen hade väl förväntat sig det ändå). Däremot är det alltjämt synd och skam att BWO blev bestulna på sin seger. Egentligen borde de få upprättelse någon gång, men det kan kanske kvitta, det skulle ändå aldrig bli detsamma igen … det var 2008 som var deras år, så är det bara.