När det gäller Big 5 har jag ibland sett förslag om att även andra länder borde få ingå i denna skara – exempelvis Sverige eller Ryssland, med tanke på vad de bidrar med i pengar och musikaliskt inflytande, eller Turkiet för att helt enkelt bara locka tillbaka dem till tävlingen. (Turkiet har ju Big 5-regeln som ett av sina främsta skäl till att hålla sig borta, då de tycker den är orättvis, och just det kan man ju hålla med dem om.) Men enligt min åsikt skulle det bara bli ännu värre om fler länder fick finalgaranti. Jag fortsätter istället att hoppas på att EBU tar sitt förnuft till fånga någon gång och helt slopar Big 5 och bara låter ett enda land vara i final direkt, nämligen värdlandet.
Ja ja, än så länge finns systemet kvar, och det är åtminstone ett av Big 5-länderna som i regel brukar förtjäna sin ständiga finalplats. De övriga brukar förtjäna den i varierande grad, i ett par fall nästan aldrig. Ungefär på det sättet är det i år också – det landet som är bra har även i år chans att vinna, de övriga lär inte ha med toppstriden att göra. Och vad värdlandet beträffar så håller de låg profil i år precis som det brukar vara.
Här tycker jag nu till om de sex direktfinalisterna.
För en svensk är det intressantaste med årets brittiska bidrag att John Lundvik har varit med och skrivit det, och det är faktiskt första gången som någon är artist för ett land och samtidigt låtskrivare för ett annat. Man hör också tydligt att Lundvik är upphovsman, för här är det gospel av samma slag som i Sveriges bidrag. Inte dåligt, men det kommer knappast att sno röster från Sverige om man säger så … den ofrånkomliga känslan blir att detta var Lundviks eget andrahandsval och en restprodukt som han föredrog att skicka någon annanstans. Att Storbritannien med sin musiktradition gör sig till objekt för sådan imperialism visar med all önskvärd tydlighet hur bedrövligt lite de tar den här tävlingen på allvar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Det mest positiva med Frankrikes bidrag är att 19-årige sångaren Bilal (med marockanskt ursprung) verkligen har stil … jag måste säga att jag diggar hans androgyna look med lång blond peruk. Men nu är ju ESC trots allt en musiktävling, och själva den franska låten är det dessvärre inte mycket med. En soulpoplåt med viss vemodig stämning, men inget speciellt utöver det vanliga franska tilltaget att blanda modersmålet med engelska hela låten igenom.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Som man kan ana av såväl låttitel som gruppnamn är detta ett slags kvinnokampssång, med en duo som dock inte själva är systrar. Feministtemat i fråga är något som Tyskland har gemensamt med Nordmakedonien i år, men jag undrar jag om inte de sistnämnda gör det bättre. Det som den här låten har är en gimmick i form av det i och för sig ganska charmiga lilla ljudet av en raspig speldosa, samt två bra röster i stämmor, men inte något himlastormande utöver det.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
”Contemporary RNB” och alla halv-hiphop-varianter i det facket brukar inte precis stå högt i kurs hos mig, men här blir det delvis annorlunda när det görs på italienska och har ett slags vemodig blandkulturell atmosfär över sig. Mahmood (uppvuxen i Italien med italiensk mamma och frånvarande egyptisk pappa) ror helt enkelt iland sin självbiografiska låt om pengar och familjetragedi på ett övertygande sätt. Jag anar hitkvaliteter, men samtidigt kan det hända att jag uppfattar låten som bättre än den är bara för att Mahmood med sin bakgrundshistoria, sitt allvar och sin kulturella mångfald hör så väl hemma i den här tävlingen.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Här kommer det klämkäck och fartfylld latino (med flamencogitarrer och allt), som lika gärna hade kunnat fungera som officiell låt för ett spanskt fotbolls-VM. Spanien kan nog ta sig en bit upp i resultatlistan bara för att de sticker ut så mycket med sitt höga tempo och sin glädje. Men det är på tok för ytligt och förutsägbart spanskt för att kunna utmana på riktigt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Vi avslutar med årets värdland, som gör precis vad värdländer ofta brukar: de ställer upp med ett bidrag som är snyggt och välgjort och som de inte behöver skämmas för, men som samtidigt inte är avsett att ha någon chans att vinna. I detta fall är det en ganska slätstruken ballad som Israel kommer med: här finns gospelinfluenser precis som i Sveriges och Storbritanniens bidrag, men sångaren tycker jag låter mest som en uttråkad Josh Groban. Kanske är låten mest till för att fungera som patriotisk gest till ”hemmet” Israel.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Det var allt - nu har jag gått igenom alla 41. Inte något jättestarkt startfält allt som allt. Lite saknar jag också att det inte är så mycket till pseudopolitiska eller sociala budskap i år (även om det förekommer, från t.ex. Island, Armenien och Nordmakedonien). Men favoriter har jag ju likväl bland de här låtarna. Och det lär bli en väldigt spännande omröstning i finalen, med utrymme för skrällar.
Väl mött vid TV:n!
Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om semifinal 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar