Idag kommenterar jag semifinal 1, som är den semi där merparten av förhandsfavoriterna inte finns – men personligen tycker jag likväl att detta är den starkare av de två, mycket för att variationen är bättre här och det finns en del intressanta och utstickande bidrag i högre grad än i semi 2. Det är också här jag hittar två av mina egna stora favoriter i år, nämligen Island och Slovenien.
Som vanligt drar jag land efter land med dels ett betyg helt efter mitt eget tycke och smak, dels om jag för närvarande tror att landet når final eller inte (Ja/Kanske/Nej). Och som vanligt bygger mina omdömen och tips på hur bidragen låter på Spotify och ser ut på Youtube, samt i någon mån på vad jag har hört sägas om dem.
Förresten, en annan sak som är som vanligt är att Christer Björkman har fått sätta startordningen igen. Kanske inte riktigt så förutsägbart som det brukar vara (att han lade San Marino sist var en överraskning) men likväl känner man igen Björkmans tänkande här och var. Det var ingen dum idé att sluta lotta och låta värdlandets produktionsteam få bestämma startordningen, men det kan väl inte ha varit meningen att en och samma person skulle få nästla sig in i produktionen och därför få göra startordningen år efter år? Björkman har gjort mycket bra för tävlingen, men ibland känns det också som det ringer varningsklockor för korruption, svågerpolitik och bristande transparens när han är i farten.
Ja ja, nu sätter vi igång.
Vi inleder med Cypern, som kom tvåa i finalen förra året. Det resultatet uppnådde de med Eleni Foureira och den i mitt tycke vansinnigt överskattade låten ”Fuego” – som av ESC-fansen (när de väl fått se hur den eldsprakande showen såg ut) höjdes oproportionerligt till skyarna. Nu året efter är det flera länder som uppenbart försöker ta efter ”Fuego”, och ett av dem är Cypern själva, som uppmuntrade av framgången kommer med nästan exakt samma sorts låt i år igen (fast lite sämre) och får öppna hela tävlingen med den. En beräknande dänga med samtida sound och lätt orientalisk touch, skriven av svenskar och framförd av den georgisk-grekiska sångerskan Tamta som inte heller hon har någon anknytning till Cypern. Min inställning till paketet är också densamma som i fjol (med risk för att upprepa mig): det är plastigt, det är tråkigt, det är i längden inte bra för tävlingen med sådana här bidrag, och jag tycker att Cypern istället borde fiska i sin egen talangpool.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
När Montenegro just hade valt sitt bidrag i vintras i sin lilla melodifestival Montevizija, såg jag så många negativa kommentarer att jag var tvungen att kolla upp låten i fråga för att se vad som var så dåligt med den. Vad jag då hörde var mycket riktigt också en låt som slog något slags rekord i att vara slätstruken och medioker. Men sedan dess har Montenegro gjort en så kallad ”revamp”, och den version vi nu får höra är faktiskt bra mycket bättre. Det har införts vissa snygga element av folklore, och javisst – här hittar vi det jag brukar kalla ”årets bidrag med lovsångsteam-vibbar” genom gruppmedlemmarnas kraftfulla sånginsats. Så nu behöver inte Montenegro skämmas längre, men det räcker ändå inte ända fram.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.
Det är verkligen synd att en artist med världsrykte som Darude gör ett så pass tamt intryck när han äntligen dyker upp i Eurovision (tillsammans med gästsångaren Sebastian Rejman). Visst gör han sin grej, det låter som hans musik brukar göra och det är inte dåligt, men det är miltals från den stämning och inspiration som präglade hiten ”Sandstorm”. Och med den här startpositionen är bidraget som gjort för att glömmas. Det enda som kan rädda Finland nu är om folk ändå märker att detta är killen bakom klassikern och memet ”Sandstorm” och röstar förtjust på honom, men det verkar inte troligt. Finland är rökta.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.
Nu blir det etniskt från Polen i form av en grupp med fyra tjejer i folkdräkt som sjunger unisont, högt och ljust och gällt, vilket ger en rätt häftig och intressant klang – inte helt olikt bulgariska damkörer. Själva låten har inte lika mycket etno över sig utan låter mer som något slags bluesrock, men jag tycker kombinationen ändå funkar. Det blir något säreget av det hela och jag går igång rätt mycket på det.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Men ännu mer än på Polen går jag igång på detta! Bidraget framförs av en duo, men det är enbart tjejen som hörs, killen står bredvid och spelar synt. De lär ha en viss personkemi på scenen för all del, men framför allt är låten en vackert stillsam bit med svävande syntbakgrund och så den där viskande, spröda sången på slovenska. Jag var tvungen att fundera ett tag på vad sångstilen påminner mig om, och kom till slut fram till Suzanne Vega i ”Tom’s Diner”; även om låten annars inte är så lik så är det samma loja, slappa, viktlösa sätt att sjunga. Oavsett paralleller så gillar jag i alla fall Slovenien starkt i år och hoppas och tror att Europa gör detsamma.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Tjeckien ställer även i år upp med ett nummer som inte låter speciellt tjeckiskt (men det måste det naturligtvis inte göra!). Istället söker man sig till 70-talets soulpop med denna taktfasta låt, framförd av indiegruppen Lake Malawi, vars sångare till och med försöker imitera brittisk accent i rader som ”she was my neighbour when we were thirteen”. För att inte tala om tjejrösten som kommer in med sitt ”I’m only your friend” då och då. I Eurovision är den här typen av experiment ganska ovanliga, och jag borde uppskatta det, men själva låten känns lite för svag för att engagera. Svårbedömt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Återkomst av romskättade Joci Pápai som var med för två år sedan och då kom åtta i finalen med den rätt originella ”Origo”. Den här nya låten är inte lika fängslande som den, men har istället andra kvaliteter: där ”Origo” kändes som ett rörigt mischmasch av etno- och hiphopinfluenser, är den här nya ”Az én apám” betydligt bättre sammansatt. Lugnt och snyggt, och en väldigt vacker visslad melodi som för min del för tankarna till Ennio Morricones spaghettivästern-soundtrack. Underskattat bidrag.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Det känns som Vitryssland hör till de länder som lyssnat på ”Fuego” i år (se Cypern) och deras version av konceptet i fråga känns på ett sätt mer lättsamt och mindre pretentiöst än flera av de andra länderna, men samtidigt också mer glatt amatörmässigt. Visst kan man ryckas med tillfälligt i den poppiga rytmen och den förhållandevis starka refrängen, men det varar inte särskilt länge utan låten har snart försvunnit ur hjärnan igen.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
En låt som huvudsakligen sjungs på serbiska men har enstaka rader på engelska instoppade, vad det nu är för mening med det. Paketet är egentligen rätt vackert: en lätt folktonsfärgad rockballad med en hygglig melodi, kryddad av en sorgsen fiol. Men i längden tar det ändå inte tag i mig, låten är svår att komma ihåg och sångerskan har en tendens att ta i för mycket emellanåt så det mest blir tjatigt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Den här låten är delvis skriven av samma person som stod bakom Blanches ”City Lights” för två år sedan, och den har ett i mitt tycke väldigt läckert, mörkt riff i bakgrunden, vilket är dess främsta tillgång. Problemet är att det i kombination med detta hade behövts ett mer stadigt beat som gjorde produktionen tydligare; som det nu är har låten flera parallella taktarter och man blir som lyssnare liksom ”rånad på rytmen” flera gånger, särskilt i refrängen, och känner inte den rätta pulsen. För mig blir detta ganska störigt, även om riffet som sagt fortfarande är snyggt och låten har en viss stämning. Ett missat tillfälle.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Georgien har sitt eget högst säregna musikliv; årets representant är vinnaren i senaste georgiska Idol, som också fungerade som landets ESC-uttagning – men något allmängiltigt popsound som i Sveriges Idol-kretsar är det inte tal om. Istället får vi här ett georgiskt bidrag som tydligt präglas av hemlandstoner, med surrande exotisk instrumentering, dova manskörer och så sång på georgiska trots engelsk titel. Det är rätt mörkt och vemodigt, men tyvärr kommer det aldrig riktigt igång utan känns ofokuserat, och det är lite för specialiserat för att Europa ska begripa sig på det.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.
Australien har nu fått löfte om att få vara med de närmaste fem åren, och när de nu kan slappna av på den punkten så ordnade de i år för första gången en egen nationell final – allt för att bli ett riktigt Eurovision-land! Vinnaren visar också tydligt att australiensarna går in för det som de tror är poängen med Eurovision … för det här är kitsch. Otroligt mycket kitsch. En konstig låt med en konstig sångerska i konstig mundering och med en konstig show, så kan man sammanfatta det. Teatralisk operapop med kvittrande vokalistiska uppvisningar. Jag är inte alldeles förtjust i sådana tilltag, där man tycks se smaklöshet i Eurovision som ett självändamål, och jag är inte heller säker på om det kommer att funka eller om Australien kan anses ha gått till överdrift. I vanliga fall brukar jurygrupperna hjälpa landet till bra resultat, men inte kan väl juryerna gilla något så vansinnigt som det här …?
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
I år satsar Island på att sticka ut, den saken är klar! Och det är verkligen inte på ett dåligt sätt de gör det heller. Den rebelliska industri-synt-punk-performance-art-gruppen Hatari, skrudade i BDSM-inspirerade läderutstyrslar, ryter på sitt isländska modersmål att ”hatet kommer att segra”, vilket är en dyster satirisk kommentar till det tråkiga läget i Europa. Jag tycker paketet är briljant, och trots vrålandet finns här också vissa popkvaliteter i det elektroniska kompet och i refrängmelodin. Det hela lär absolut räcka till final, och där vet man aldrig … även om hatet inte borde få segra så har jag i alla fall inget emot om Island gör det.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Jag blir högst besviken på Estland i år. Det är ett land med ett alldeles utmärkt musikliv trots sin ringa storlek, men i årets Eesti Laul var det likväl en inlånad svensk artist som vann – dessutom en högst okänd svensk (om man inte mot förmodan kommer ihåg att Victor Crone sjöng refrängerna i Behrang Miris melodifestivalbidrag ”Det rår vi inte för” 2015). Varför dessa fasoner? Jag hade kanske kunnat förstå det bättre om låten åtminstone varit intressant, men det är den ju inte – den känns enbart som en lätt countryinfluerad typisk efterapning av Avicii. Det tror jag inte Estland kommer någon vart med. Till och med Finland (som rör sig i samma EMD-marker) är faktiskt att föredra, då deras Darude åtminstone har sitt eget uttryck.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.
Oj! Det är det första man får på tungan när man hör Portugals bidrag. För det här liknar inget annat. Till att börja med undrar man ju om instrumenten inte spelar falskt, och om sångaren Conan inte sjunger falskt också för den delen. Men så är det alltså inte, utan det ska låta så. En helt annan tonalitet än man är van vid. Sedan kommer det in mer elektroniska inslag vid sidan av de mystiskt plingande strängarna och Conans jämrande sång, och det hela blir säreget till tusen. Lite orientaliskt, lite fado, lite modernt, lite experimentellt – och alltihop på portugisiska. Svårt att ens betygsätta. Rent musikvetenskapligt sett måste detta anses vara mycket skickligt gjort, jag tror att juryerna inser det, och om tittarna också inser det och grips av stämningen så kan detta skrälla.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Ett bidrag som växer ganska rejält för varje lyssning och nu börjar bli en av mina favoriter. Modern låt med en pampig, dundrande refräng där den fylliga, lätt ekande produktionen och Katerine Duskas flinthårda stämma bildar en smakfull helhet. Särskilt snyggt blir det med det avslutande upprepade ”who you really love”. Alla kanske inte gillar rösten, men nog blir det tillräckligt många som sluter upp bakom Grekland för att de ska kunna återvända till finalen ganska lätt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.
Efter idel fiaskon de senaste fyra åren prövar San Marino att upprepa det grepp som ändå funkade minst dåligt av de försöken, nämligen att förvandla sig till ”Turkmarino”. Turkiske Serhat sjöng för minilandet även 2016, och nu får han alltså göra det igen. Och även nu är det ett stycke 70-talsinspirerad disco framförd med Serhats mörka och sliskiga stämma. Men jag måste säga att det ändå faktiskt funkar bättre nu, för låten är starkare än sist och det där ”say na na na” är en rätt effektiv hook som kanske kan slå an hos en del tittare. Lägg till detta att man fått fördelen att gå ut sist och att den stora turkiska diasporan skulle kunna kasta sig på telefonerna (i avsaknad av Turkiet själva att rösta på), så blir det inte helt omöjligt att ”Turkmarino” tar hem en finalplats i år.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.
Hur ska man tippa utgången av semifinal 1 nu då?
Ja, jag tänker faktiskt inte breda ut mig med något stort resonemang i år, för det blir lätt rörigt och om man verkligen ska tippa initierat så kräver det enormt med utrymme. Men om jag ska ge mig på att räkna upp de tio jag i nuläget tror går till final, så blir det dessa (i ordning efter startnummer):
Cypern, Polen, Slovenien, Tjeckien, Ungern, Serbien, Island, Portugal, Grekland, San Marino.
Några vågade tips här som synes; bland annat tippar jag ju att Australien för första gången får uppleva nesan att missa finalen (eftersom jag lutar åt att inte tillräckligt många fattar deras grej – det gör de ju inte ens själva) och att den finalplats som är vikt för kitschiga upptåg istället går till San Marino. Jag är också bestämd med att Estland, trots att en del tydligen gillar bidraget, kommer att ge ett intryck av menlöshet.
Sedan är det flera av mina finalister som egentligen känns ganska osäkra, särskilt den östliga kvartetten Polen/Slovenien/Tjeckien/Serbien, där det är svårt att bedöma hur väl det ska gå hem. Någon av deras biljetter kan istället gå till exempelvis Vitryssland, Belgien eller om kanske Australien krånglar sig med i alla fall.
Men det här är det intryck jag har nu så här dagarna innan.
Mina omdömen om semifinal 2
Mina omdömen om de direktkvalificerade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar