Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.