Som jag redan sagt så kännetecknas den semifinalen i ännu högre grad av att här finns många länder som lagt en väldig omsorg på att få till låtar som ska vara snyggt uppbyggda och framföras med imponerande röstresurser – allt för att få juryerna att smälta, så som de gjorde för schweiziska Nemo 2024 och österrikiske JJ 2025. Länder som använder den taktiken är t.ex. Ukraina, Australien, Tjeckien, Lettland och Rumänien – för att inte tala om Frankrike, som är ett av de direktkvalificerade länder som också framträder denna kväll. Det är onekligen så man efter ett tag börjar sucka att jaha, nu kommer det ytterligare en operastämma. Men mot detta kontrasterar länder som Armenien, Norge och Bulgarien, som kommer med mer uppsluppna galenskaper. Vissa bidrag är för den delen också lite mittemellan.
Av de formella favoriterna är det fler som återfinns i den här semifinalen (även om den allra största favoriten Finland var i den första) och den anses därför vara den bättre semin, men jag håller nog inte riktigt med, det känns lite segare här. Dock finns det ljusglimtar. Här följer mina omdömen (klicka på landets namn så kommer klippet upp).
Precis som i semifinal ett börjar vi med ett land som återkommer efter att ha varit borta ett litet tag, och som kör på det uppsluppna och fartiga spåret. Dock är Bulgarien inte fullt så medryckande som Moldavien i semi ett, det ska erkännas, och det här känns också mer ”plastigt” och gjort enligt ett välbekant mönster: en artist i form av en tidigare X-Factor-vinnare och en låt av ett internationellt team. Låten är i hög grad (även om det även finns en sådan där sydosteuropeisk tuta med också) uppbyggd kring det där enerverande, loopade ”bangaranga”, som jag inte vet vad det ska betyda men om det har något att göra med att låten är en ”banger” så stämmer det på sätt och vis. Fast inte i någon vidare positiv bemärkelse.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Azerbajdzjan är just nu inne i en avgrundsdjup svacka, de har bara fått dåliga placeringar sedan de slutade ta svensk hjälp med sina bidrag, och det är inte mycket som tyder på att det går bättre i år. Det är inget alternativrockband de skickar den här gången utan en sångerska med en vemodig göra-slut-ballad, men den balladen är väldigt mycket efter standardsnitt (förutom text på azerbajdzjanska i sticket och något blåsinstrument från hemlandet) och så har hon fått den undanskymda startpositionen två och gör inget intryck alls. Tycker i alla fall inte jag spontant. Fast man vet ju aldrig … ibland kan vissa lågtempolåtar i precis den här stilen faktiskt sticka upp näsan och ta en finalplats, och på sätt och vis unnar jag Azerbajdzjan det när de nu faktiskt försöker med inhemska förmågor både bland artister och låtskrivare.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det krävdes några lyssningar, men nu börjar jag gilla den här mer och mer. Rumänien är ytterligare ett land som gör comeback efter att ha varit borta ett litet tag, och det är inte utan energi som de gör sitt nya intåg. Den börjar som en elektropoplåt men blir sedan mer av ett rocknummer, särskilt i refrängen, där de distade gitarrerna kommer in och sångerskan glänser med en riktigt rivig stämma som hon dessutom börjar göra snygga operaskutt med. Synd bara att det är fler länder än Rumänien som gör på just det sättet i år och låter sina artister visa upp sin vokalistiska skicklighet (inspirerade av förra årets vinnare). Med mindre sådan konkurrens hade Alexandra kunnat gå riktigt långt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Slovenien är ju inte med i år eftersom de bojkottar, men de är representerade ändå eftersom Luxemburgs sångerska har slovenskt påbrå – även om hon är uppvuxen i Luxemburg. Det hon framför allt utmärker sig för är dock att hon under den sista minuten av sin låt får en fiol i handen och börjar spela på den (så Finland är inte ensamma om den saken). Och texten är som synes något slags naturhyllning. Det hela är rart och trevligt, men samtidigt ganska anonymt … det enda man kommer ihåg låten för i övrigt är det pizzicatoliknande riffet som framför allt hörs i inledningen (kommer det också från en fiol)?
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Ett annat bidrag som alldeles uppenbart har observerat hur vinnarlåten lät förra året – här ska det demonstrativt visas upp musikalitet och smak! Det börjar mycket stillsamt och andäktigt, med ett ljuvt arrangemang och vackra harmonier, och om det hade fortsatt så (eller möjligen bara ökat lite grann) så hade jag varit mycket belåten. Men tyvärr stegras det för mycket till en alltför melodramatisk, hejdundrande final där sångaren Daniel glider upp till de allra högsta höjderna, och även om det är beundransvärt gjort så suckar jag åt att det känns så föga originellt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Tjeckien framträder en av de direktkvalificerade:
En blott 17-årig klassiskt skolad mormonsk amerikansk-fransyska uppväxt i Utah är den som representerar Frankrike i år, och visst, nu blir det seriöst och proffsigt igen. Den här gången är låten ett slags kombination av gammal fransk schlager (den sorten vi har hört förut) och mer storslagen opera. Man kan inte ifrågasätta skickligheten, men precis som med Tjeckien blir jag helt enkelt bara mätt på dessa röstuppvisningar och undrar mest bara hur jurygrupperna egentligen kommer att bete sig i år när de har så mycket ”kvalitetsmusik” att välja på. Det kan bli en slutstrid mellan Frankrike och Finland sägs det … ja, vi får se, jag känner mig inte säker på något, förutom på att detta från Frankrike känns over-the-top för mig.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Kontrasten mot seriösa och professionella Frankrike är våldsam när Armenien kommer in med en mycket enkel, kort och koncis (inte mer än två en halv minut), infantil rocklåt: på sätt och vis lika nonsensaktigt som Bulgariens ”Bangaranga” men mer frigjort kan man säga. Här är ambitionen verkligen bara att rocka loss och ha kul – ”rock this!” som sångaren Simón också utbrister då och då – och det är repetitivt och låten bygger mest bara på ett enda monotont riff och det är inte mycket till text, och så finns det med en syntetisk barnkör också som sjunger ”la-la-la-la-la”. Men i valet mellan Armeniens barnsligheter och Frankrike (och de andra beräknande bidragen som ska locka juryröster) så vet jag vad jag gillar mest. Vi behöver bli urballade ibland också i Eurovision och bara leva lite rock’n’roll, och detta har en spontanitet som smittar.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Egentligen är det sådant här man vill se mer av i Eurovision: en låt med enbart kvinnliga upphovspersoner, varav en är artisten själv, en indie-singer-songwriter som till på köpet sjunger om våld i nära relationer (är Alice en anspelning på The Lost Flowers of Alice Hart?). Ja, det är viktiga grejer, och låten är väl egentligen inte helt oäven med sin tydliga 6/8-takt som ger en känsla av 1950-tal, vilket man sedan har lagt rockinslag över så det har blivit modernare. Men jag får känslan av att det här är en låt som kommit till mer för textens skull än musikens. Risken finns också att publiken inte uppfattar tanken bakom och då drunknar numret i mängden.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Nej, här är det inte fråga om det välkända arabiska ordet ”jalla”, skynda (internationellt sett stavas det snarare ”yalla”), utan ett grekiskt ord som betyder ”mera” och som här uttalas på cypriotiskt sätt, ”dzjalla”. Ja, oavsett dialekt så är det ingen tvekan om att det är den grekisk-cypriotiska världen vi befinner oss i, för det är precis den rytmen och bozouki och dansa på bordet och ett och annat ”opa!” som slinker in också. Tolva från Grekland blir det direkt (och det brukar det ju bli). Men helt glatt är det inte utan det finns allt ett visst vemod i det hela, och det kanske inte är bara därför men det känns som festen i det stora hela blir lite avslagen. Cypern ramlar liksom ner från bordet mitt i alltihop.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Cypern framträder en av de direktkvalificerade:
Det är alldeles uppenbart att värdlandet Österrike inte vill arrangera Eurovision två år i rad. För att undvika det tar de till ett grepp som också ibland har varit deras signum i tävlingen, nämligen att driva med oss. ”Tanzschein” betyder ungefär ”dans-körkort”, men texten handlar snarare om safari med diverse vilda djur, som Simon & Garfunkels ”At The Zoo” fast tramsigare … ja, allra mest får jag förstås associationer till Tyskarna från Lund. Komik är det i alla fall, absolut inget annat, och Österrike lär väl få några poäng från Tyskland så att det inte blir en pinsam nolla, men långt ner kommer de att hamna.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Uppmuntrade av förra årets relativa framgång med avancerad kvinnlig vokalgrupp på lettiska prövar Lettland det egna språket även i år, fast denna gång skickar man istället en enda sångerska och en lugnare låt. Det börjar lovande och låter stundtals väldigt vackert, med Atvaras spröda och klagande röst i den första refrängen. Men tyvärr faller även letterna i den alltför välbekanta fällan att skruva upp för mycket efter ett tag, så att det bara blir pompöst tråkigt – inte minst för att det (som jag redan sagt) finns ett antal andra i årets Eurovision som gör samma sak.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Som synes sjunger Danmark på danska i år, vilket de inte gör så ofta och sist de försökte (2021) blev det flopp. Nu däremot verkar många tro att det kan gå bra för landet, trots språket, för det här är en låt som känns som väldigt tidsenlig pop (och texten framstår också som väldigt modern poppoesi när jag läser den, även om det naturligtvis inte är någon annan än danskarna själva som kommer att uppfatta vad som sjunges 😊). Och här finns en viss suggestivitet och karisma hos sångaren. Likväl blir jag personligen inte så såld på det här, det känns som många låtar jag hört förr, och refrängen är för tam och det där syntknattret i verserna är direkt kopierat från Loreens ”Tattoo”.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
I det här partiet av startfältet kommer flera högt tippade länder efter varandra: härnäst har vi Australien, som omedelbart seglade upp i oddsen när det meddelades att det var Delta Goodrem som skulle representera dem. Hon är tydligen något av en världsstjärna från ”down under” (jag får pinsamt nog medge att jag själv inte hört talas om henne) och varje gång det är en ”riktig artist” med i Eurovision blir det ju ett väldigt ståhej. Men hysterin lade sig en aning när man väl fick höra låten, för ärligt talat – det är inget märkvärdigt med den alls. Faktum är att det inte ens går att placera den som ballad eller upptempo, då den har både-och, och för mig blir detta bara ”meh”-radiopop utan gnista, trots en bra sånginsats. Stjärnstatus är bara en etikett och inget annat: vad som är bra musik avgörs av så många andra faktorer också.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Något är fel med Eurovision när till och med Ukraina missar att göra intryck … de brukar ju alltid vara bland de bästa, men i år har jag, de gånger jag lyssnat igenom bidragen, tänkt ”vänta nu, vilket land är det här nu då, javisstja det var ju Ukraina”. Egentligen följer de sitt vanliga mönster, med en låt som är lite engelska och lite ukrainska, och med en aning folklore här och där i produktionen. Men det är inte lika utpräglat nu, utan det här är mer en filmlåtsliknande ballad som trots att refrängmelodislingan är vacker känns mer som bakgrundsmusik. När sedan Leléka mot slutet av låten sjunger ett långt, lååångt glissando upp mot allt högre operahöjder så gäspar jag igen åt att det är ännu ett land som vill impa på jurygruppernas musikexperter.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Ukraina framträder en av de direktkvalificerade:
Nej då, när Storbritannien är i farten är det ingen fara för att det ska bli seriöst … I år har de fått tag i något slags youtuber (det är väl bara i de sammanhangen man kan kalla sig för Look Mum No Computer) som tydligen ändå är en viss profil ute i cyberrymden, där han experimenterar med att göra elektromusik med gammal vintage-utrustning. Hur det brukar låta i vanliga fall vet jag inte, men här har han (med hjälp av internationella proffs, irriterande nog) fått till en imbecill dänga som mest framstår som något slags internt brittiskt skämt, framfört på ett gastande sätt på frän engelsk dialekt. Visst kan jag roas av det, låten är lite av en öronmask också och Storbritannien ska ha credd för ett originellt försök, men många kommer nog att missa den eventuella poängen.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Många tycker nog det är tur att förinspelad bakgrundssång är tillåten i Eurovision numera – det har Albanien också sannerligen utnyttjat, då de vräker på med stor maffig kör (så att det mer låter som sextio personer än sex) redan i början av sin låt. Det fortsätter sedan i samma stil med en ständig körkuliss bakom sångaren. Och det är tur att den finns där, för något annat vettigt består bidraget egentligen inte av, även om Alis också själv tar i allt vad han orkar. Konsten att göra väldigt mycket av väldigt lite och sedan ändå missa att göra intryck.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Åhå, blir det 40-talsstil nu helt plötsligt? Det låter i alla fall så i början av låten, lite som Portugals odödliga vinnare ”Amar pelos dois” 2017, och jag vaggas med av denna gammalmodiga stämning (i positiv bemärkelse). Men tyvärr varar inte magin så länge, för det börjar snart kännas tjatigt och pratigt och sångaren sätter igång att upprepa sitt ”bella bella bella” på ungefär samma sätt som när Caroline af Ugglas sjöng ”Snälla snälla” fast sämre. När produktionen sedan sväller till mot slutet tappar jag alldeles definitivt fokus.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Grannländerna Finland och Danmark har det ju varit snack om under försäsongen, men däremot inte om Norge, så när jag skulle lyssna på det norska bidraget hade jag inga förväntningar. Men jag blev glatt överraskad – norrmännen är på precis samma bekymmerslösa spår som Armenien och kommer i år med en enkel liten rocklåt, som nog kan sägas vara precis så simpel som dess titel antyder, men som likväl är en trallvänlig sak som livar upp och sätter sig ordentligt på hjärnan. När den nu också får gå sist ut i sin semifinal så blir den en välbehövlig energikick efter alla mediokra låtar som föregått den. Oseriöst tycker kanske en del att det är (och det är väl därför entusiasmen varit så låg) men jag tycker den funkar, det är möjligt att den rentav skräller sig upp högt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Det var alla. Som ni nog märkte har jag på frågan om finalavancemang skrivit ”kanske” för ovanligt många av de här låtarna, och faktiskt inte ”nej” på någon alls, och det säger en del om hur svårt det är att tippa denna semi. Jag känner mig bara säker på Danmark, Rumänien och Ukraina som finalister – ja, och så på Norge också, mest för att de är sist ut och sticker ut så mycket. Ukraina är ju också svåra att tippa emot om man säger så, och Danmark och Rumänien verkar stabila.
I övrigt är det förfärligt svårt, och det beror naturligtvis på att man inte vet vilka av alla dessa juryvänliga låtar som faktiskt kommer att lyckas tilltala juryn – det är ju liksom inte rimligt att alla kommer att göra det. Plus att det är minst lika oförutsägbart vad tittarna ska tycka och i hur hög grad deras och juryns poäng väger upp eller neutraliserar varandra.
Men Azerbajdzjan borde faktiskt inte ha så mycket att hämta, de får förmodligen ganska lite av tittarna och inte tillräckligt av juryn för att väga upp det. Dem utesluter jag. Även Schweiz och Luxemburg känns som de kan gå lite under radarn, med tidiga startnummer och budskap som kanske inte helt når fram. Sedan har vi svåra fall som Tjeckien och Lettland, som jag misstänker nog är i viss mån beroende av juryn för att få tillräckligt med poäng – och det är inte säkert att juryn hörsammar dem, de kan eventuellt ha fullt upp med att ösa poäng över Australien, Rumänien eller Danmark.
Andra ytterligt svårbedömda länder är Albanien och Malta (sena startpositioner men inte direkt minnesvärda), och även Bulgarien och Cypern. Och så kommer Armenien mitt i allt, kommer juryn att avsky dem och är Norge en för svår konkurrent för dem?
Det känns i slutändan som jag mest bara chansar och slumpar det här, men jag tror som sagt att Azerbajdzjan, Schweiz och Luxemburg får lämna oss (Luxemburg i så fall för första gången sedan de gjorde comeback i tävlingen 2024) och att det blir Lettland och Albanien som gör dem sällskap. De sistnämnda två är juryvänliga men inte tillräckligt mycket, det blir nog det som avgör.
Då får vi fram en finalistlista bestående av Bulgarien, Rumänien, Tjeckien, Armenien, Cypern, Danmark, Australien, Ukraina, Malta, Norge. Ja, det är kanske en lämplig avvägning med alla de faktorer som kan spela in.
Jag har i övrigt inte så mycket mer att säga, utan det är lika bra att vänta in programmet och se hur det går. På sätt och vis skulle man lika gärna kunna lotta resultatet … och en sak jag ändå är rätt säker på är att det kommer att bli väldigt spretigt och förmodligen stora kontraster mellan tittar- och juryrösterna. Men på ett sätt är det väl så det ska vara i ett spännande Eurovision.
Väl mött vid TV:n!
Min genomgång av semifinal 1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar