Men i årets ”Eurovision-rörelse” är det nästan omöjligt att engagera sig i tävlingen utan att åtminstone ha sagt något om hur man känner inför det där. Så jag ska ändå göra ett försök att förklara min attityd – eller mina attityder, för alldeles enkelt är det inte.
Fortfarande tänker jag försöka göra detta utan att säga alltför mycket om Mellanösternkonflikten i sig, för den vill jag som sagt inte debattera egentligen. Jag ska koncentrera mig just på Israels vara och inte vara i Eurovision och hur jag tänker där. I den mån det går att hålla detta åtskilt från själva konflikten.
Många anser som bekant att Israel inte borde få vara med i Eurovision i år, av samma skäl som Ryssland och Belarus inte är med längre – att det som staten Israel gör är oförenligt med Eurovision Song Contests anda och principer och att det oundvikligen på ett osmakligt sätt blir politik om man låter dem vara med.
Där tycker jag inledningsvis att visst, ja, det blir politik om Israel får vara med, men å andra sidan blir det i högsta grad politik om man tar beslutet att inte låta dem vara med också. Så den aspekten kan kvitta. Ibland är politiska signaler oundvikliga hur man än gör.
Om sedan Israels handlingar i Gaza är skäl nog att se landet som lika skurkaktigt som Ryssland och Belarus, och därmed anse att det har förverkat sin rätt att delta i ett fredens och vänskapens evenemang, det kan man ha olika åsikter om.
Och det är just att man kan ha olika åsikter om det som gör saken besvärlig. Det är förfärliga saker som pågår i Gaza, jag säger inte annat, men trots detta råder det ju fortfarande markant olika uppfattningar bland folk och politiker om huruvida Israel ska sättas i skampåle eller inte. Situationen är helt enkelt en annan än när Ryssland uteslöts ur Eurovision för två år sedan. Då var de allra flesta överens om att nej, det här går inte längre, Ryssland har gjort sig omöjliga. Likadant var det med Belarus; där var det visserligen inte någon invasion av ett grannfolk som föranledde uteslutningen, men EBU tröttnade på att Lukasjenko-diktaturen försökte utnyttja Eurovision för sina egna syften och hela Europa instämde och så fick belarusierna flyga och fara.
Nu är det alltså inte riktigt så med Israel, hur gärna man än skulle vilja ha det till det. Det är för mycket oenighet för att det ska gå att avkunna en objektiv dom att Israel gjort sig obehöriga för ESC. Särskilt med tanke på att ingen säger något om Azerbajdzjan, trots att det landet inte heller precis är några mästare på mänskliga rättigheter och precis har skrämt ut alla armenier ur Nagorno-Karabach. En omständighet som blivit totalt bortglömd efter den 7 oktober och som jag gärna vill lyfta. Om Israel ska uteslutas, då borde man alldeles definitivt ha vänt blicken mot Azerbajdzjan också.
Då får man lämpligast gå efter det där med sanktioner och sådant. Ryssland fick genast en massa sanktioner mot sig när de invaderade Ukraina, och har uteslutits från idrottsevenemang och allt möjligt. Fullt logiskt att de inte får delta i Eurovision då. Men har Israel blivit föremål för något liknande? Svar nej, det har de inte, de är fortfarande utan begränsning med i alla turneringar och tillställningar. Jag tycker därför, för min personliga del och i ett försök att vara saklig, att det är rimligt att de inte utesluts ur Eurovision heller. Om läget blir annorlunda på den här punkten längre fram kan det däremot förstås bli aktuellt (fortfarande rent objektivt sett från min sida), precis som med Jugoslavien. Det landet deltog i Eurovision 1992 trots att de just då börjat bomba Bosnien sönder och samman – men bara ett par veckor efter ESC belades de med sanktioner från FN och kastades bland annat ut ur fotbolls-EM (så att Danmark kom in som reserv och senare tog guld, det minns ni nog!). Då försvann också Jugoslavien från Eurovision, och hade sanktionerna kommit en aning tidigare så hade de inte varit med år 1992 heller. Likadant kan det givetvis bli med Israel, och då tänker jag för min del i så fall inte säga något om det, för då känns det rent sakligt sett logiskt att ge Israel respass.
Nu kan man förstås invända att i Israels fall så kommer de aldrig att drabbas av några sanktioner, eftersom det finns vissa länder (läs: USA) som jämt sätter P för sådant … och då borde EBU visa egen vilja och föregå med gott exempel … men jag tycker ändå principen att ”invänta andras sanktioner” håller. Det skulle nog räcka med att EU tar i med hårdhandskarna, för då kan diverse organisationer och idrottsförbund följa efter, som fallet var med Ryssland, och då hänger EBU också på.
En sista sida av saken är sedan det här med Belarus, som på de flesta områden inte har några sanktioner mot sig (de deltar fortfarande t.ex. i fotbollens EM- och VM-kval) men som ändå har förvisats ur Eurovision. Kan man inte utesluta Israel enligt en ”lex Belarus”?
Här är mitt svar nej, än så länge inte, men det är nog viktigt att hålla koll på vad som händer. Den största anledningen till att EBU kastade ut Belarus var ju att landet använde tävlingen som plattform för sin egen diktaturpropaganda – 2021 försökte de skicka ett Eurovision-bidrag som var ren Lukasjenko-dynga – och det finns vissa signaler på att liknande grejer pågår i Israel. Låten som Israel ska delta med nu i år hette från början ”October Rain”, vilket var en lite väl uppenbar vink tills de gick med på att ändra texten, och efter vad jag har förstått så var Israels artistuttagning till ESC en uppvisning i patriotism och militär närvaro (vilket fick ESC-nyhetssajten Eurovoix att börja utesluta Israel från sin nyhetsrapportering). Än har inte Israel gått över gränsen på det här området på det sätt som Belarus gjorde – jag tror Israel kanske är lite smartare än Belarus i det avseendet – men varningsflaggan finns. Går Israel för långt med att utnyttja Eurovision för egna uppviglande syften så kan det vara skäl att utesluta dem precis som Belarus, det håller jag med om.
Men sammanfattningsvis så är min syn på Israel i Eurovision, som läget är just nu, att så länge det inte är några officiella sanktioner mot landet (och så länge EBU tolererar Azerbajdzjan) så är jag rent formellt okej med att Israel deltar.
Rent formellt alltså.
Sedan är det en annan sak hur jag upplever allt det här rent känslomässigt. För på sätt och vis hade det varit skönast om Israel uteblivit, eftersom det hade blivit mycket lugnare då.
Jag tycker fortfarande att årets Eurovision-säsong har en ytterst olustig stämning över sig, och jag har stundtals varit inne på att inte ens titta när det är dags i maj. Även om jag inte hänger på dem som ropar om ”Eurovision Genocide Contest”, så känns det på något sätt väldigt fel att sitta och följa tävlingen samtidigt som allt elände och lidande pågår som värst i Gaza och det land som många ser som ansvarigt för detta finns med bland deltagarna under fröjd och gamman som om inget hänt. Och så känner jag faktiskt oavsett hur stor skuld Israel har i det hela. Det är delvis just det där att Israel får komma till tals, samtidigt som Palestina kommer bort under all konfetti, som gör att alltsammans blir skevt och snedvridet. I vanliga fall har jag ju ingenting emot att titta på Eurovision fastän det finns lidande på olika håll i Europa och världen (tänker man så kan man över huvud taget inte roa sig med någonting!), men just i det här fallet är det som att vi har en konflikt med två förlorarsidor där den ena sidan får komma till tals men inte den andra. Det är krig i Ukraina men det är en ljuspunkt för dem att vara med i Eurovision. När det var krig i Bosnien så var de på samma sätt ändå med i Eurovision. Armenien och Azerbajdzjan är ovänner men det gör inget när de båda är med i Eurovision. I Israel-Palestina-fallet kommer en av de båda lidande sidorna att inte ha något Eurovision att muntra upp sig med utan tvärtom döljas från det.
Det hade känts mycket bättre bara om Palestina varit representerat i årets tävling genom Island. Ja, så hade ju kunnat bli fallet. Island var väldigt nära att skicka den i landet bosatte palestinske artisten Bashar Murad till Malmö, och om de hade gjort det, då tror jag att det inte hade blivit bråk utan att det tvärtom hade kunnat få en intressant diplomatisk effekt på plats och att det gjutits olja på vågorna. Nu blev det inte så, och där tror jag att det var en möjlighet som gick förlorad.
Som det nu är så kommer jag, även om jag alltså formellt inte har något emot att Israel är med, att sitta vid TV:n och känna att någonting skaver med alltihop. Plus att jag kommer att vara ruskigt nervös över risken för dålig stämning, buanden, protestaktioner, sceninvasioner och i värsta fall attentat. Det sistnämnda skulle vara förfärligt, men risken är rätt hög som jag ser det … och det är inget man vill bevittna i direktsändning precis. Då känns det nästan som det vore bättre att avstå alltsammans.
Egentligen finns det ett rätt enkelt sätt att undvika sådan här olust till nästa år, och andra år.
Nämligen att EBU ändrar inställning och låter alla länder vara med.
Ja, jag önskar mig faktiskt det. Det är förvisso ett radikalt förslag och en omsvängning från min sida, och det skulle säkerligen svida för många att låta Ryssland och Belarus komma tillbaka, men på ett sätt tror jag det skulle vara till nytta om de fick det. Då får EBU också givetvis tumma på sina behörighetsregler och bjuda in Palestina att delta (om de nu skulle tacka ja), plus Kosovo.
Om Eurovision ska vara en tävling som sprider ljuset från fredens lykta, då är det mest logiskt om verkligen alla länder i och kring Europa får belysas av den lyktan, oavsett vad de har för stridigheter med varandra. Då slipper man också alla dessa diskussioner och resonemang om att ”de får vara med, de får inte vara med” som i slutändan alltid blir godtyckliga på något sätt. Låt alla vara med. Punkt.
Och om inte det funkar, om det inte går att åstadkomma den sortens förbrödring, då anser jag att hela Eurovision Song Contest får läggas på is i några år – tills läget har lugnat sig och Europa kan tåla varandra igen. Som man gjorde med idrotten under andra världskriget.
Så som det går till nu kan det i längden inte fortsätta hålla på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar