Ja, eller katastrof är kanske att ta i. Dels är förvisso inte en missad Eurovision-final fullt så katastrofal som att t.ex. bli invaderad av Ryssland, dels vore det på sitt sätt bara nyttigt för Sveriges uppblåsta ego om vi torskade i Eurovision någon gång. Men samtidigt skulle det vara tråkigt om det hände, och jobbigt att behöva lugna ner ilskna svenskar i sociala medier … svenska folkets tolerans och samhörighetskänsla med våra ”närbelägna” europeiska grannfolk är, för att uttrycka sig milt, inte riktigt så stor i musiktävlingssammanhang som när de är drabbade av krig. Så jag andas i alla fall ut åt att vi nu med största sannolikhet undviker den konfrontationen i år också.
Vad syftar jag då på?
Jo, att om Sveriges TV-tittare hade fått bestämma själva, så hade det tydligen blivit Anders Bagge som vi skickat till ESC i Turin. Det var den internationella juryn som satte stopp för detta, då de en stund tidigare givit Bagge så pass få poäng att han trots sina högsta tittarpoäng inte gick förbi Cornelia Jakobs. Resultatet blev alltså att Cornelia, som var tvåa hos tittarna och etta hos juryn, vann alltihop sammanlagt. Det har hänt ett par gånger tidigare att jurygruppernas favorit blivit vinnare, t.ex. 2013 och 2017, och nu hände det alltså igen, till förargelse för många men till glädje bl.a. för mig.
I vanliga fall brukar jag förespråka att Melodifestivalen borde krympa ner den internationella juryn till bara ett par enstaka grupper, så att tittarna får mycket mer inflytande och juryn mer av en rådgivande funktion. Det tycker jag egentligen fortfarande. Jag anser att det bästa är om svenska folket (och folken i alla de andra länderna) själva får bestämma vad de är på humör för att skicka. Det blir mycket mer variation, originalitet och kul grejer då än om internationella juryer anpassar och likriktar startfälten efter ”vad som passar för Eurovision”. Men samtidigt måste jag ju medge att det rent praktiskt och taktiskt sett kan ha sina poänger när det blir som det blev igår och juryn så att säga ingriper när folket saknar vett.
Det finns nämligen en faktor, som Christer Björkman faktiskt också nämner lite grann i sin läsvärda självbiografi Generalen, och det är att det ibland händer att folket i ett land av diverse interna och sentimentala skäl sluter upp bakom en artist som de själva har någon särskild anknytning till, men som de inte inser att resten av Europa inte alls kommer att begripa sig på. Det kan vara att det är en artist som är väldigt folkkär sedan tidigare eller som har något slags ”sad backstory” eller annat som gör att hen är en speciell profil inom landet, men bara där. Björkman återger i sin bok ett exempel han var med om från Tyskland, där han desperat (och förgäves) försökte övertyga tyskarna om att de var på fel spår: ”Hon är ju så rar och tänk att hon blev upptäckt i en karaokebar …” ”Nej, nej, ni tänker fel, det är ju den andra låten som kommer att fungera!” Tittarna röstar så att säga fram en maskot istället för ett bidrag. Man kan kanske kalla det för ”maskotfaktorn”?
Så tycker jag att det är lite grann med Anders Bagge, en välkänd mysfarbror till mediagestalt från andra sammanhang och med lite av ett ”inhemskt narrativ” som väcker folks känslor. ”Ja men det är ju så fint att han har scenskräck och så är han med här i alla fall …”
Visst, han sjöng bra och låten var verkligen inte det värsta man hört, men jag misstänker kraftigt att Bagge inte hade funkat utanför Sverige – särskilt inte som just den sortens svulstiga insats av manlig sångare har mycket lätt att trampa över en gräns i Eurovision och uppfattas som pekoral och då floppa. Jag tror därför att juryn gjorde oss en tjänst nu på lördagskvällen när de stoppade vår maskot: det räckte att han fick ett intyg på svenska folkets kärlek, han behövde inte vinna också.
Fortfarande är det väl i längden att föredra att Sveriges tittare bestämmer själva, och det har sin tjusning att vi kan få för oss att skicka vilka galenskaper som helst, men eftersom jag alltjämt inte tror att vi är mogna nog att ta ett nederlag i ESC så blev det kanske (rent praktiskt sett, som sagt) bäst så här just nu.
Allra roligast hade det förstås varit om Medina hade vunnit, för då hade vi skickat ett svenskspråkigt bidrag till Eurovision och till på köpet ett väldigt medryckande sådant – helt annorlunda mot andra bidrag från Sverige. Men jag var hela tiden medveten om att det inte skulle gå, det var osannolikt att vare sig tittare eller jury skulle kunna ha Medina allra överst, och då går det lika bra med Cornelia som var mitt andrahandsval (och som jag tippade som vinnare i mitt förra inlägg, jag tippade rätt, märk väl! 😊).
Jag tycker också att Cornelia i många avseenden är en bra och lämplig vinnare. Hon är den första kvinnliga artist vi representeras av sedan 2014 (om man undantar The Mamas 2020, men de fick ju aldrig tävla) och bara det är ju positivt. Sedan har hon, även om hon inte sticker ut fullt så mycket som Medina hade gjort, ett eget uttryck som Sverige har saknat ute i ESC i ett antal år nu. Man får gå tillbaka till Frans 2016, kanske längre, för att hitta något lika särpräglat. Faktum är att jag tycker att Cornelia påminner en del om Loreen med ”Euphoria” … det finns paralleller, med en ensam tjej som hasar omkring barfota och sjunger mycket innerligt och känslosamt, i en låt som är en intressant kombination av lugnare stämning och suggestivt dunkadunk. Det som saknas är väl snön och en mystisk danspartner, och ”Euphoria” är dessutom onekligen en starkare låt än ”Hold Me Closer”, så man kan väl säga att Sveriges bidrag i år är lite ”Euphoria light”. Men Cornelia gör ändå väldigt bra ifrån sig, låten växer för mig hela tiden, och jag gillar särskilt det lite hesa i hennes röst när hon tar i genom de allra mest desperata delarna.
Jag tror inte alls att vi kommer att misslyckas med detta i Turin. Vinner tror jag väl knappast att Cornelia gör, men hon kan nog komma bra nära, och en finalplats känner jag mig säker på – kanske med mer stöd från tittarna den här gången än vi annars har fått på sistone. Det känns alltså som 2022 års bidrag från Sverige, trots den mediokra standarden på årets Melodifestival, kan bli ett visst steg framåt.
Även andra detaljer vittnar om att vår uttagning kanske kan ta en annan och bättre riktning från och med nu. Vi ska lägga märke till att topptrion Cornelia, Anders Bagge och Medina var artister som debuterade i tävlingen (Cornelia deltog förvisso med Love Generation 2011 och 2012, men debuterade solo nu) och att flera av ”de där som redan varit med en massa gånger” fick tämligen låga poäng av i synnerhet tittarna: Robin Bengtsson, Anna Bergendahl, John Lundvik. Det kan tyda på en viss mättnad på det gamla, att det finns en efterfrågan på något nytt. Hoppas verkligen att SVT med nuvarande tävlingsproducent Karin Gunnarsson i spetsen tar fasta på detta och spetsar till arbetet med artistrekryteringen till nästa år.
Värt att nämna är också att jurygrupperna nu verkar ha fått upp ögonen för musik på svenska, då juryn på det hela taget röstade mer på de tre svenskspråkiga bidragen än vad tittarna gjorde. Om man tänker på förra årets tendens ute i Europa, att bidrag på det egna språket tas väl emot (vilket framför allt tog sig uttryck i Italiens vinst med ”Zitti e buoni”) så kanske även detta är något att fundera på. Håll upp fingret i luften lite, SVT, och känn vart det blåser, så kanske Melodifestivalen snart kan sluta bli en stor bökig apparat för inbördes beundran och istället bli en intressant tillställning som speglar sin samtid.
Apropå juryn och hur de röstade så var det väl annars knappast någon som inte märkte hur spretig den röstningen var. Det är vi visserligen vana vid, att det är oförutsägbart, men det slogs nog närmast något rekord i år. Allra mest anmärkningsvärda var Tjeckien, då de helt otippat gav tolv poäng till Theoz och ingenting alls till Cornelia … hur ända in i självaste Bert Karlsson kunde det bli så? Jag misstänker nästan att Tjeckien begick misstaget att vända sin poänglista upp och ner – det skulle inte vara första gången det händer i så fall, då det i Eurovision ibland är enskilda jurymedlemmar eller hela jurygrupper som klantar sig just på det sättet. Alternativt är det som någon konspiratorisk kommentator föreslog, att Tjeckien som är i samma semifinal som Sverige i Turin var så sluga att de på ren taktik röstade ”tvärtom” för att försöka ordna sämsta tänkbara motstånd från Sverige. (Men jag tror nog på det första alternativet ändå.) I vilket fall visar det att det kanske i själva verket skulle ha blivit Cornelia som fick den tolvpoängaren också, och då stabiliseras ju juryernas poänggivning en aning. Jag tycker också att det sammantaget, trots spretigheten, var ganska klart att hon var favorit för jurymedlemmarna ute i Europa.
Tittarna för sin del föredrog alltså Bagge med 90 poäng, medan Cornelia var god tvåa med 70 och Klara Hammarström och Medina båda fick 56. Tone Sekelius fick också en rätt hög siffra (53), men alla de andra fick betydligt lägre poängantal … tittarna delade upp startfältet i en tydlig övre och undre del i år (och det var på ett ungefär förhandsfavoriterna som återfanns i den övre). Appröstandet medför tydligen inte längre att poängfördelningen blir jämnt utbredd, sannolikt på grund av det nuvarande systemet med att omvandla hjärtan till poäng per åldersgrupp. I övrigt kan jag inte säga så mycket om tittarpoängen eftersom de fullständiga siffrorna inte kommit än, men jag tror ändå inte det hade varit så mycket att tillägga. Möjligen att det är lite förvånande att Anders Bagge nu rimligen fick en del poäng även från de lägsta åldersgrupperna, vilket jag inte riktigt trodde.
Nu börjar det bli dags att runda av, men ytterligare en sak vill jag kommentera och det är det stora intresset för Melodifestivalen bland utländska Eurovision-fans – vilket vi ju också fick se en liten glimt av igår, då de engelskspråkiga kommentatorerna hamnade i bild i sitt bås. (Jag fick till på köpet en ytterligare inblick, då min hustru under sändningen följde en utländsk MF-tråd på Reddit med mängder av uppspelta reaktioner från MF-nördar i hela Europa.)
Det är väl trevligt att folk från andra länder är intresserade av Mello, men samtidigt är jag lite bekymrad över effekterna. Enligt min egen åsikt som jag framfört tidigare var årets upplaga av Melodifestivalen inte särskilt bra utan tvärtom tämligen fantasi- och inspirationslös (även om den slutliga vinnaren var ett av undantagen), och det finns många med koll i Sverige som håller med mig om det. När en massa utländska fans däremot hänfört dyrkar Mello och höjer tävlingen till skyarna och tycker att den är standard för alltihop och det är så här en musiktävling ska vara och det är svenskarna som är proffsen, blir det liksom en ond cirkel av skeva perspektiv. Fansen i fråga lever så att säga i något slags illusion och kommer naivt in i vår uttagning och uppfattar den som mycket bättre än den i själva verket är. Vilket är till stor skada för alla andra länders uttagningar som då fördomsfullt får lägre status – på Reddit igår följdes t.ex. Islands Söngvakeppni-final inte tillnärmelsevis lika mycket som MF – och SVT för sin del tror kanske att allt är bra och inget behöver ändras, vilket verkligen inte är fallet. Framför allt känns det för mig mycket osunt att Sverige låter sig beundras av Europa men inte alls visar samma intresse tillbaka. Sådan Sverigecentrering är inte bra i längden, det tycker jag verkligen inte, så svensk jag är.
Hur tråkig årets MF-upplaga än var – utom för de utländska fansen då – så har den nu i alla fall resulterat i ett bra bidrag från oss i Turin: en bra låt med en bra artist i en bra show. Nu börjar det roliga på allvar, som jag brukar säga, och jag har på känn att Eurovision-veckan borta i Italien kommer att bli en mycket välkommen ljusglimt i ett Europa som i övrigt känns väldigt mörkt just nu. Ja, såvida nu inte Ryssland sabbar alltihop på något sätt (sura över att de inte själva fick vara med …) så att det inte blir något av med ESC-nöjet heller. Men man får väl vara ironiskt optimistisk och tro på Eurovision-hatarna i det fallet när de säger att tävlingen är ett komplett meningslöst spektakel, för om det stämmer så gör ju inte Ryssland något för att stoppa den heller. 😊 Jag är i alla fall helt övertygad om att vi behöver en europeisk musiktävling som föda för själen i tuffa tider.
Snart börjar jag säkert återkomma med omdömen om Cornelia Jakobs medtävlare och kommentarer om annat som är på gång. Grattis än en gång till Cornelia och på återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar