Eller inte riktigt det vanliga maratonloppet förresten, för i år var det ju en aning ovanligt så till vida att det var fem deltävlingar istället för fyra, och den kvalomgång som förut var känd som Andra Chansen hölls i miniformat omedelbart efter deltävling fem. Något som inte blev särdeles lyckat, för det var uppenbart att de två bidrag som tittarna precis fått höra i själva deltävlingen en stund innan hade en fördel när kvalet drog igång – det var just dessa två som tog hem det. Över huvud taget var kvalet mest bara ett förvirrande inslag, och jag misstänker kraftigt att det upplägget har försvunnit igen till nästa år. Kan inte SVT passa på att ta sitt förnuft till fånga och göra Andra Chansen till en vanlig deltävling, utan dueller eller andra krångelpåfund, bara att de två bästa rättvist går vidare därifrån också?
SVT kan dessutom gärna öka antalet bidrag per deltävling till sju igen, eller ännu hellre åtta som det var förr, för nu när det varit sex (i fem deltävlingar, alltså trettio totalt) så har hela årets Melodifestival-turné präglats av att Carina Berg och hennes olika sidekicks desperat fått fylla ut den alltför långa tiden mellan låtarna med idel tramsiga och onödiga presentationssketcher och mellansnack. Det har varit hemskt tröttsamt, och även om Björn Gustafsson stundtals har varit rolig så har inte ens hans insatser räckt till för att rädda programmen – och det har inte heller inslag som den där kommentatorspanelen där Ronny från QX (som ändå är underhållande i den tidningens Inför Eurovision-poddar) mellan varven helt i onödan rabblar betydelselös statistik. Jag är ärligt talat ganska trött på det där evinnerliga ”Mello” som aldrig vill förnya sig (åtminstone inte till det bättre) och går på tomgång i både arrangemang och låtuppbåd och försöker liva upp den halvdöda elefanten med konstlad omröstningsdramatik och Hall of Fame-inflation. Om det inte vore för att det är en familje-TV-kväll (och även det blir det i allt lägre grad här hemma, då ungdomarna allt som oftast uteblir) så hade jag helt sonika låtit bli att titta, det menar jag faktiskt allvarligt.
Hårda ord från mig här förvisso (och det har det varit på senare år), men ja, nu är det i alla fall dags för final och Sveriges Eurovision-bidrag ska väljas, och det får man ju helt klart titta på. En ljus sida är att vi i finalen slipper artister som Fröken Snusk och Gunilla Persson (om nu den sistnämnda kan kallas artist), och ändå har fått fram något slags ”grädda” med ett finalstartfält som ändå framstår som rätt kompetent – även om de alla säkerligen har försetts med lead-dub i produktionen för att dölja eventuell sur sång. Tolv bidrag är det, ett av dem ska få representera oss på hemmaplan i Malmö. Inte särskilt långt att åka förvisso.
Man kan konstatera att nio av tolv artister är sådana som varit med förr (och de tre som inte har det har varit med i Idol, som ju Melodifestivalen lever i en inte helt sund symbios med). Fyra av dem har dessutom varit med två gånger eller mer – för att inte tala om låtskrivarna, där är det för det mesta samma namn som alltid. Suck. Symptomatiskt är också att det bara är ett av de tolv numren som är på svenska – jag minns inte om det varit ett så lågt antal tidigare, det är möjligt att det har det någon gång, men det är hur som helst en klen andel och det vittnar naturligtvis även det om en viss likriktning. Inte för att det nu spelar så stor roll, för svenskspråkiga bidrag har numera aldrig någon chans att vinna, det får man nog inse efter att det inte hänt på 18 år.
Jag ska göra som jag gjorde i Finlands UMK-final och gå igenom de tolv låtarna en och en med korta omdömen.
1. ”When I’m Gone” – Maria Sur. Ukrainskan från förra året är med nu också, men med en snabbare låt än powerballaden hon sjöng sist. Trots tempobytet och dunkadunket har dock Maria samma lite vemodiga känsla i låten och framförandet; något glatt är det inte tal om utan snarare är det samma fack som Loreen. Det är rätt vackert, men det hade behövt någon extra gimmick för att gripa tag.
2. ”Back To My Roots” – Jay Smith. Här blir det rockartat, gitarrbaserat och manlig skrovlig stämma – en aning countrykänsla också, jag får associationer till hur det låter när Nederländerna kommer med countryrock i Eurovision. På något sätt känns det genast mer ”äkta” bara för genrens skull, men någon minnesvärd låt är det ändå inte. Jag tror inte att Jay gått till final om han inte halkat in i kvalomgången direkt efter sin deltävling så att han fick momentum; nu har detta momentum försvunnit, startnumret har blivit två och någon hög placering tror jag inte på.
3. ”Awful Liar” – Lisa Ajax. En tjej som tyvärr vid det här laget har blivit en av Melodifestivalens evighetsmaskiner – hon ställer upp med jämna mellanrum men vinner aldrig, och det gör hon inte nu heller. Hon kan förvisso sjunga, men låten är bara en formstöpt lågtempopoplåt och gör inte mycket intryck.
4. ”Heroes Are Calling” – Smash Into Pieces. Ännu mer beklagligt är det att den här gruppen, som var med förra året, kommer igen redan nu och därmed en gång för alla tar steget från den riktiga rockvärlden som är deras ursprung, in i den Mello-bubbla som dessvärre blir mer och mer av en realitet, och som de från och med nu aldrig kommer att krångla sig ut ur igen. Låten är mest bara en sämre variant av den de hade förra året, och jag får känslan att de bara är med för att fylla en rockkvot … jag kan trots soundet inte känna någonting för detta.
5. ”Give My Heart A Break” – Cazzi Opeia. Här blir det däremot lite munter omväxling, och jag får nog säga att detta är en av mina favoriter för kvällen. Cazzi Opeia var överraskande bra förra gången hon var med för två år sedan, och hon är överraskande bra nu också: inte bara musikaliskt, med den käcka ”4-chords”-refrängen som späckad med studsiga bakgrundstråkar sätter sig som klister, utan också med scennumrets visuella intryck av rosa-gult dockhus. (Färgerna matchar den här bloggen …) Jag gillar alltsammans rätt ordentligt men tvivlar på att det räcker till för att vinna – i så fall hade Cazzi vunnit sin deltävling först, vilket hon ju faktiskt inte gjorde.
6. ”Light” – Annika Wickihalder. Det här är inte heller så dumt (och en av få debutanter i den här finalen). Tjejen sjunger verkligen riktigt bra, refrängen är stark och det dundrar på i en energisk powerpopballad med snygga körer: det som t.ex. Lisa Ajax försöker nå men som blir fulländat här. Budskapet i låten är också bra … det är ju annars så lätt hänt att texterna i den här tävlingen antingen blir klyschiga eller totalt nollställda, men här blir det en bra grej av alltsammans.
7. ”Unforgettable” – Marcus & Martinus. De norska tvillingarna ställde upp med den utmärkta låten ”Air” förra året och det enda som hindrade dem från att vinna den gången var en viss Loreen. Kan de ta hem det detta år istället? Ja, det är då verkligen inte omöjligt, konkurrensen är inte lika hård, men låten är sämre nu. Den lever i viss mån upp till sin titel, man får den på hjärnan, och den har ett ödsligt och atmosfäriskt sound som verkar vara lite inne i Mello just nu (både ”Air”, Loreens ”Tattoo” och Maria Surs ”When I’m Gone” har samma känsla). Elektroniskt-rytmiskt är det också så det förslår. Men inte heller denna har det lilla extra.
8. ”It’s Not Easy To Write A Love Song” – Dotter. En onekligen mycket proffsig artist, som ligger och kråmar sig konstnärligt och får till ett nummer med en hel del innerlighet i. Kanske skulle det också vara smart av Sverige om Dotter fick vinna nu på fjärde försöket, för det är inte jättegott om lågtempolåtar i årets Eurovision har jag förstått. Tyvärr är jag ändå ganska likgiltig inför själva låten (förutom att det är en snygg ackordvändning före refrängerna). Dotter var som bäst med sitt första bidrag 2018, den mycket mer avancerat konstnärliga ”Cry”.
9. ”Que será” – Medina. Årets enda finalbidrag på svenska (om än med en spansk titel, som ska stavas med accenttecken på A:et, märk väl!). Det är exotiskt influerad partypop igen, precis som med duons ”In i dimman” häromåret, men även om det i viss mån spritter i benen nu också känns den här låten känns ärligt talat som en ganska blek kopia. Det hjälper inte att de försöker krydda texten med en massa allsångsskrålvänliga spanska och franska fraser.
10. ”Dragon” – Liamoo. Det här är däremot en artist som ryckt upp sig sedan förra gången han var med. Då hade han en riktigt tråkig låt (jag minns inte ens vad den hette eller vilket år det var) men den här är ändå en aning originell och spännande. Ödesmättat klingande sound i verserna, sedan visserligen mer typiskt lead-dubbat dundrande i refrängen, men som helhet är det ändå tjusigt. Inte minst för att låten går i valstakt, vilket inte är alldeles vanligt här i tävlingen.
11. ”Effortless” – Jacqline. Midnatts-disco-klubb-pop, nästan lite åt schlagerhållet, som lämnade mig helt likgiltig när jag först såg det i deltävlingen men som växer lite efter fler lyssningar. Showen är snygg och proffsig får man ju medge, och Jacqline har en viss utstrålning och kan säkerligen ha fler hits att vänta. Men skulle det vara något speciellt minnesvärt med det? Nej.
12. ”Happy That You Found Me” – Danny Saucedo. Det jag uppskattar med Dannys bidrag denna gång (förutom den snygga dekoren med något slags romerska triumfbågar som övergår i blixtrande molnlandskap) är att låtskrivarteamet är ett annat än de vanliga uttjatade namnen. Men själva låten är bakom de David Guetta-liknande houseinfluenserna förvånansvärt blek och det känns som artisten har tappat stinget på senare år, trots ett medryckande ”oh-oh-oh-oooh” i refrängen.
Det var alla. Medan jag nu har lyssnat/tittat igenom dem på Youtube för att repetera har jag för övrigt konstaterat att så gott som alla låtarna är skrivna av ”den och den och den och artisten själv!” – det låter så i vart och vartannat klipp, och lite nyfiken blir jag på hur det egentligen går till när låtarna arbetas fram av herr Deb och fru Deb och herr Wrethov och de andra bekantingarna. Vad är det egentligen artisterna själva bidrar med som gör att de får låtskrivarcred?
Annars behöver jag kanske inte längre kommentera det där med den dåliga variationen och det faktum att låtarna i Melodifestivalen på något sätt påminner om varandra allihop fast de är olika i smådetaljerna. Jag har tjatat tillräckligt mycket om mitt missnöje på den punkten. Istället får jag försöka mig på att tippa vem som vinner av de här tolv.
Inte för att det nu är speciellt lätt. Jurygrupperna utifrån Europa är totalt oförutsägbara och det finns ingen chans att försöka gissa vilka de kommer att ge poäng till, det vet jag sedan tidigare. När det gäller tittarna är problemet att deras poäng ofta brukar fördela sig ganska jämnt – inte alltid, men i år gör de nog det, för det är nämligen ett svårtippat år utan någon klar favorit och då hamnar nog merparten av bidragen inom samma tajta poängintervall.
Och det är klart att det då också kan bli en spännande kväll när rösterna presenteras – här ska vi inte hugga något i sten. Marcus & Martinus verkar nämnas oftast i favorittipsen och som jag ser det kan de båda grabbarna mycket väl vinna, men det kan även Dotter göra, och Liamoo, och Danny Saucedo, och kanske Jacqline och kanske rentav Annika Wickihalder. Sedan hoppas jag ju personligen på Cazzi Opeia, men tror som sagt inte att hon håller ända fram … jag får nog ha Liamoo att hålla på i reserv. Några som definitivt känns uteslutna är Medina (jag tror som sagt inte längre att bidrag på svenska har någon chans) samt Lisa Ajax och Jay Smith, men i övrigt kan nog vem som helst skrälla.
I slutändan tror jag faktiskt att det blir de norska tvillingarna som tar hem det. Det skulle i så fall vara ett uppseendeväckande resultat, då det verkligen inte är vanligt att Sverige representeras i Eurovision av någon som inte är svensk medborgare – men det kan hända, för en av medlemmarna i The Mamas 2020 (som visserligen aldrig fick åka och tävla) var ju amerikanska. Så det är möjligt att de svenska tittarna inte hålls tillbaka av nationalitetskänslan, i alla fall inte så mycket att det på allvar sätter käppar i hjulen för Marcus & Martinus. Och jurygrupperna för sin del tror jag då rakt inte tvekar att rösta på dem.
Sammanfattningsvis så är Cazzi Opeia och Liamoo är de två jag själv tycker bäst om i MF i år efter egen smak. Rent taktiskt hade Dotter, Annika eller nämnde Liamoo funkat bäst i Eurovision tror jag, och när det gäller aspekten att ”visa upp något kul och mer annorlunda från Sverige” hade förstås Medina varit mest att rekommendera (övriga bidrag skulle inte sticka ut nämnvärt i ESC alls). Men jag saknar ”In i dimman” så pass mycket att jag inte bryr mig om Medina nämnvärt den här gången ändå.
Mitt tips går alltså till Marcus & Martinus, vars popularitet inte ska underskattas, som inte har någon Loreen att klara av i år och som glimtar till i ett ganska jämntjockt startfält. Det blir norskt från Sverige i år helt enkelt. Och följaktligen har vi genast hämtat hem två tolvor från Norges tittare respektive jury i Eurovision ... fast vinner i Malmö gör vi inte, varken med M & M eller någon annan.
Väl mött vid TV:n på lördag kväll! Melodifestivalfinalen kommer jag alltid garanterat att titta på, även om jag skulle få för mig att uttråkat börja prioritera bort deltävlingarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar