Jaha, det blev visst en överraskning på finalkvällen. Eller kanske inte så jättestor överraskning förresten, för The Mamas har nämnts i förhandssnacket, och själv hade jag dem lite som dark horse (även om jag trodde att vinnaren skulle återfinnas i trion Anna-Hanna-Dotter). Men nog blev det ändå så att man spärrade upp ögonen i viss mån, med denna dramatiska avslutning där gospeltrion besegrade Dotter med en enda poängs marginal. Kul att det fortfarande är möjligt att det kan bli så jämnt.
Jag säger grattis till The Mamas, och konstaterar också att det verkligen blev tjejernas år i år, som det blivit sagt – för de fyra överst placerade artisterna var nu alla kvinnliga. Därför tippade jag inte heller helt dåligt, för det var också just dessa fyra som jag trodde skulle bli de bästa, låt vara att de kom i en annan ordning.
Hur som helst, den som klagat över de senaste årens manliga dominans och över att tjejer inte kan vinna längre kan nu gå och begrunda ett och annat en stund.
Röstningen var förvisso spännande i år, men det går onödigt fort när jurypoängen flimrar upp på skärmen utan att man hinner se någonting, och jag saknar fortfarande att de sju åldersgruppernas poäng inte redovisas var för sig utan att tittarnas röster fortfarande presenteras i klump på slutet. Jag tycker också att jurygruppernas inflytande borde minskas ganska kraftigt, då juryn i viss mån hämmar folkets spontana önskemål och alltid förhindrar att vi skickar alltför uppsluppna och säregna bidrag. Det upplägg jag helst skulle vilja se är att det helt enkelt finns elva röstningsgrupper, vars poäng läses upp på traditionellt sett, 1-2-4-6-8-10-12, och att dessa röstningsgrupper utgörs av följande:
Grupp 1–7. De sju åldersgrupperna som röstar i appen.
Grupp 8. Telefonrösterna.
Grupp 9. En internationell jurygrupp från Västeuropa.
Grupp 10. En internationell jurygrupp från Östeuropa.
Grupp 11. En svensk jurygrupp.
På detta sätt skulle internationella juryn tonas ner, men utan att man helt avskaffar dem – de finns kvar och kan ge en liten taktisk vink om vilka låtar som skulle funka i Europa, men det är ändå tittarna som avgör med den stora majoriteten av rösterna. Och dessutom blir en effekt av detta system att vi alltså skulle få se åldersgrupperna var för sig: ”och tolv poäng från 3–9-åringarna går till ...”
Jag skrev detta i en kommentar på Melodifestivalens Facebook-sida häromdagen, och hoppas på att SVT följer detta mitt goda och visa råd till nästa år. :)
Vad kan man nu annars dra för slutsatser av att det var just The Mamas och låten ”Move” som vann? Förutom sådana detaljer som att det var det jämnaste upploppet sedan 1987, och att folkets favorit segrade (och egentligen även juryns, även om de gav lika många poäng till Dotter)? Och förutom att det allra först framförda bidraget i årets Melodifestival också blev den slutliga vinnaren (det har inte hänt förut) och att Sverige kommer att representeras i Eurovision av en grupp för första gången sedan 2007?
Ja, det är ju på flera sätt en något ovanlig situation. Man kan notera att Sverige för första gången kommer att officiellt representeras av en artist som inte är svensk medborgare, då The Mamas-medlemmen Ash Haynes är amerikan. Detta har jag dock inte sett någon ifrågasätta, och det är tur det, för i så fall förväntar jag mig att dessa personer lika starkt fördömer svensk inblandning i andra länders bidrag (hehe). Själv tycker jag ju av princip att alla artister åtminstone borde ha anknytning till landet de tävlar för, men det har väl Ash Haynes, och jag ska inte gå närmare in på detta nu.
Så har vi det där att man nu kan säga att samma artist vinner två år i rad, men samtidigt inte … The Mamas tävlade för Sverige förra året också, men officiellt var det bara John Lundvik som gjorde det så vi skickar alltså inte samma artist två år i rad, men ändå gör vi det rent praktiskt sett (och i så fall är det första gången sedan Family Four 1971 och 1972 som det händer). Hur ska man räkna? Det blir nästan så man kan börja med djupa grubblerier över vad som egentligen definierar en artist/grupp – eller ”akt” (som man också kan kalla det med ett direkt översättningslån från engelskans ”act”). Hur många av de inblandade i en låt ska och bör egentligen få credd: för att ha skrivit den, för att ha framfört den, för att ha bidragit på ett eller annat sätt till den? Ett dilemma som egentligen finns överallt i musikvärlden.
Ja, det där är väl en parentes, men det vi i alla fall kan säga definitivt är att Sverige nu skickar samma sorts låt två år i rad till Eurovision, nämligen ”gospelpop”. Det skvallrar väl om att genren i fråga alltjämt är slitstark hos oss, och även hos internationella juryer, som inte tycks ha tröttnat. Men är det särskilt lyckat att köra nästan samma grej en gång till så här direkt?
Personligen är jag fortfarande inte särskilt road av att lyssna på gospel – det har jag sagt förut, att jag ser gospel mer som en genre att höra live och själv delta i – och även om jag tycker att The Mamas hörde till de absolut mest proffsiga av gårdagens akter och de är medryckande och energiska, så brydde jag mig aldrig om att ge några som helst hjärtan till dem. (Mina hjärtan gick huvudsakligen till Hanna Ferm och Mariette, och så några ströhjärtan till Paul Rey, Felix Sandman, Dotter och Anis Don Demina, av olika principiella skäl.)
Jag tycker att ”Move” egentligen är en ganska intetsägande låt … jag kan fortfarande inte alls gnola på den, jag kommer inte ihåg hur den går, och dess enda fördel är som sagt att den är så pass bra framförd av The Mamas-tjejerna. Om man jämför den med förra årets ”Too Late For Love” så har väl ”Move” fördelen att den är bättre sammanhållen och inte växlar över så irriterande mellan lugn takt och vilt sväng, men samtidigt är ”Too Late For Love” mycket mer klämmig och lättare att minnas. I det stora hela tycker jag nog att årets låt känns som något av en karbonkopia av förra årets.
Det är väl sedan i och för sig en fördel att gårdagens vinnare faktiskt inte blev något av de mest typiska utslätade bidragen som annars präglade startfältet, utan en låt med en viss egen touch, av ett helt annat låtskrivarteam … men ändå, faktum kvarstår, Sverige ställer upp med samma grej som i fjol och dessutom sämre och tråkigare än den gången. Tycker i alla fall jag, och att döma av en rätt stor mängd missnöjda kommentarer är det kanske inte heller direkt ”hela folket” som står bakom det här valet.
Nu ska i alla fall The Mamas få åka till Rotterdam med sin låt – hur kommer det att gå för dem där?
Ja, det ska bli intressant att se. För som jag nämnde i det förra inlägget är jag inte övertygad om att Sverige kan känna sig säkra på final längre, och i nuläget kvarstår den varningen. Trots gospelglädjen och professionaliteten uppfattar jag inte The Mamas och ”Move” som tillräckligt minnesvärda för att kunna ta en plats bland de tio bästa i den första semifinalen den 12 maj, åtminstone inte med säkerhet. Själva låten känns för tråkig för det helt enkelt.
Men det där beror naturligtvis till stor del på vad de andra länderna kommer med, och jag har inte börjat lyssna på dem ännu, så där vet jag ju inte särskilt mycket. Jag har hört sägas att det är många lugna låtar i år, och det kan i så fall förstås vara till The Mamas fördel, då det onekligen är energi och sväng i Sveriges bidrag. Vi får se.
Klart är att jag ändå innerligt kommer att hoppas på att The Mamas klarar sig till final, för gör de inte det kommer jag att få det svettigt med att lugna ner svenska folket på olika forum, då de samfällt kommer att brista ut i högljutt raseri över att de andra länderna är rasistiska. Jag är för min del övertygad om att ifall Sverige misslyckas så beror det då inte på någon rasism, och svenskar är som bekant också de sista som ska klaga över sådana flisor hos andra med tanke på vilken bjälke till attityd vi själva har i Eurovision, men tyvärr ser ju säkert många andra inte det så, utan det skulle nog bli ungefär samma reaktioner som när publiken i Rumänien var rasistisk mot Alexander Isak i kvalfotbollen i höstas. Det där är väldigt lömskt … för även om det är befogat att kritisera rasismen i andra länder blir det fel om man använder det för att släta över sin egen, vilken ju inte är obetydlig.
Nå, först ska vi se vad som händer under våren och om det över huvud taget blir något Eurovision i Rotterdam. För vi har ju det där med coronaviruset.
Beträffande corona så är det något tröttsamt med kritiken mot att SVT inte gjorde som Danmark och genomförde Melodifestivalfinalen utan publik. Eller jo, visst kan man kritisera detta, men alla som tar upp saken glömmer ju fullständigt bort alla de ordinarie hockeymatcher och andra sportevenemang som för närvarande genomförs alldeles som vanligt runtom i Sverige med många tusen personer i publiken varje gång. Ska man kritisera tillställningar med stora folksamlingar får man väl åtminstone vara uppmärksam på att det finns fler sådana än Melodifestivalen.
Eurovision Song Contest är dock ett praktexempel på ett extra problematiskt arrangemang, där mycket folk från många länder beblandar sig på ett och samma ställe, och därför hänger nu årets ESC på en tråd som än så länge kanske inte är jätteskör men som mycket väl kan bli det.
Jag räknar med att EBU och nederländsk TV har apparaten igång för att aktivera både plan B och C om läget skulle förvärras, och i nuläget tror jag väl knappast att hela ESC 2020 skulle ställas in … det finns tänkbara (om än tråkiga) reservlösningar som att skjuta upp, att köra utan publik, att ordna något via länk. Men man vet ju aldrig; det är vissa evenemang världen över som helt och hållet får stryka på foten, nu senast damernas hockey-VM, och även om sådana åtgärder inte verkar gälla riktigt viktiga tillställningar (säger jag en aning deppigt cyniskt, eftersom damhockey tydligen inte hör dit …) så kanske inte ESC är tillräckligt viktigt heller och dessutom kanske det blir så illa att till och med de allra största grejerna blir avblåsta.
Än så länge har jag dock Martin Luthers inställning att ”jag planterar mitt äppelträd idag även om jorden går under imorgon”, och därför kommer jag tills vidare att räkna med att ESC blir av och ladda inför detta på mitt vanliga sätt. Till att börja med genom att lyssna igenom alla årets bidrag en dag i taget. Jag återkommer när jag har gjort detta, och ett annat blogginlägg i övrigt blir det också. För nu är säsongen igång!
P.S. Vi i Sverige ska i alla fall helt klart vara nöjda med resultatet i vår uttagning jämfört med östra grannlandets. Finland hade chansen att rösta fram glädjepillret ”Cicciolina” med Erika Vikman, som jag skrev om häromdagen, men naturligtvis sumpade de det … eller rättare sagt sumpade deras internationella jury det, precis som jag fruktade, och att Erika Vikman blev folkets etta hjälpte inte eftersom hon inte vann tittarröstningen tillräckligt stort. Istället skickar nu Finland en av de andra tråkiga kandidaterna, Aksel Kankaanranta, som inte kommer att ha en chans att gå till final. Ibland är internationella jurygrupper sorgligt kontraproduktiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar