Det gick som jag trodde – och som de flesta trodde.
Seger för Tusse, och dessutom en högst imponerande sådan. Även om John Lundvik för två år sedan imponerade genom att få maxpoäng av samtliga jurygrupper, så var Tusses bedrift igår nästan ännu mer anmärkningsvärd, då han tog hem tittarnas hjärtröster med en marginal som aldrig tidigare varit så bred och egentligen inte borde kunna vara det heller (med tanke på att folk ger hjärtan till alla i appen). Att han dessutom tydligen vann i samtliga åldersgrupper plus telefonröstningsdelen säger en hel del. Det är bara att buga sig och säga ett ödmjukt grattis.
Som jag har sett påpekas på andra håll så ansluter sig Tusse nu till en liten exklusiv skara av ”tonåringar som representerat Sverige i ESC” (de övriga är Carola, Frans, Anna Bergendahl samt Richard och Louis Herrey), han blir den första ESC-representanten på länge från Dalarna, och dessutom är han den förste som klarat bedriften att vinna både Melodifestivalen och Idol. Märkligt egentligen att det dröjde så pass länge innan någon vann både-och, med tanke på vilken intensiv symbios de båda musiktävlingarna lever i med varandra. Jag är inte odelat positiv till att de gör det om jag ska vara ärlig – det finns så många andra källor än Idol-omgångar man som artistansvarig kan leta i för att hitta artister till MF-bidrag – men man kan inte förneka kopplingen.
Om det berodde på fördelen att vara ”känd från Idol” vet jag inte, men svenskarna verkade ju vara högst eniga om att de ville se Tusse som vinnare, och det är roligt på flera sätt. Även om jag tar för givet att han blev framröstad till seger på grund av låten och sin egen artistiska insats, och inte av några ”sympatiorsaker”, så kan jag inte låta bli att finna något högst föredömligt och angenämt i att en kille med bakgrund som ensamkommande flyktingbarn får äran att representera Sverige i Eurovision – med en låt vars text också rör sig på toleransens och solidaritetens område – i ett annars tämligen kallt svenskt samhällsklimat à 2021. Och än mer intressant blir det ju om man betänker att svenskarna nu har röstat fram ”färgade” artister tre år i rad! Det känns befriande, och det enda jag möjligen kan önska mig är att denna vidsynthet från svenska folket bara kunde få sträcka sig till synen på de andra ländernas bidrag i Eurovision också … där har vi ju dessvärre fortfarande kvar vår stroppighet, men vi kanske bättrar oss även på den punkten vad det lider?
I alla fall så har jag alltså inget emot att skicka detta till Rotterdam, då jag förutom mångfaldsaspekten tycker att ”Voices” (även om titeln i första hand för mig är ett pampigt stycke av Vangelis) är en utmärkt låt – det bästa bidrag Sverige haft sedan 2015 eller möjligen 2016. Sedan är den ändå ingen absolut höjdare, och jag hade som bekant blivit ännu gladare om Clara Klingenström fått avgå med segern istället, men det räknade jag egentligen aldrig med. Dock är det lite konstigt att de flesta kommentarer jag såg eller hörde citeras faktiskt angav just att de tyckte Clara var bäst; det var fler än en som menade att ”min favorit är Clara men jag tror Tusse vinner”. Jag antar att min vänkrets helt enkelt inte är så representativ för Sverige, för annars hade väl Clara fått fler poäng än hon nu fick? Eller är det så att folk faktiskt missuppfattar och tror att man ska rösta på den man tror kommer att vinna istället för den man vill ska vinna? De båda sakerna, att tippa och att gilla, har ju onekligen blandats ihop förr av vimsiga betygsättare ...
Nåja, eftersom siffrorna blev så överlägsna som de blev är det kanske ändå inte så mycket att snacka om att vi skickar rätt bidrag, när nu alla var så överens om det.
När det gällde jurygrupperna var de förvisso också som helhet med på noterna, så i protokollet är allt i sin ordning, men det är värt att notera att juryerna var en aning mer spretiga och att alla inte gav höga poäng till Tusse. (Storbritanniens jury har redan tidigare utmärkt sig för att rösta konstigt när vi anlitat dem i MF, och det gjorde de nu också.) Dessutom ger juryn en ganska missvisande bild av Europa eftersom den östra sidan av världsdelen inte var tillräckligt väl representerad.
Jag misstänker därför att det, när det väl är dags för ESC i Rotterdam, kanske inte blir ett riktigt så himlastormande bra resultat för Sverige som Melloresultatet kan få oss att tro. Tusse och ”Voices” har vissa nackdelar i och med att det saknas ett visuellt uttryck som verkligen sätter sig i tittarnas minnen, och något ”litet extra” eller en ”gimmick”, vilket gör att en hel del i Europa kan uppfatta det hela mest bara som ytterligare ett tillrättalagt popnummer från Sverige av samma slag som vi brukar komma med. Det är nog därför mer sannolikt att Tusse får ett liknande facit som John Lundvik, det vill säga mycket poäng av juryn och lite mindre av tittarna, och blir typ femma (en placering som Sverige ganska ofta har parkerat på). Men jag kan inte tänka mig annat än att han fortsätter Sveriges snygga svit av topp 10-placeringar som pågått i fem år (och sett längre tillbaka är det åtta stycken på de nio senaste åren). Jag har inte börjat lyssna på de andra ländernas bidrag ännu, det ska jag göra nu endera dagen, men så länge jag inte finner en ovanligt stor mängd starka låtar där tror jag att Tusse har Sveriges finalplats som i en liten ask.
Ja, jag får ju förstås skryta med att jag tippade den ganska bra. Som synes fick jag fem rätt i mitt tips i appen, vilket kanske inte låter så mycket, men där handlar det ju om att pricka in samtliga tolv på rätt ställe och det tror jag knappast att någon lyckas med, varför fem rätt är ett ganska bra facit. Rättar man min tipsrad på det mer korrekta sättet (alltså att få maxpoäng för en helt rätt placering, maxpoäng minus en när man har tippat en placering fel, och så vidare neråt) så blir det 129, vilket allt är en hög siffra. 😊 Jag hade vidare helt rätt i att Paul Rey, Alvaro Estrella och Anton Ewald skulle ta ut varandra och att Eric Saade skulle dela folket för mycket (hos tittarna var han bara fyra), och även om The Mamas inte nådde upp till att utmana Tusse (Saade slank in däremellan) så var det ändå bra nära: hos tittarna var det Tusse och The Mamas som var etta och tvåa. Mammorna fick säkerligen en del sympatiröster ändå.
Produktions- och programledarmässigt var gårdagens föreställning rätt så avslagen … jag tyckte spontant att skämten föll mer platt nu och det började kännas som man från SVT:s sida blivit trött på alltihop. Shima Niavarani gjorde dock en bra insats i sin tolkning av ”Move”; det traditionella inslaget att förra årets vinnarlåt tolkas på ett nytt sätt brukar alltid vara intressant.
Mest pinsamt blev det naturligtvis när ljudet tappades i anslutningen till Storbritanniens och Schweiz talespersoner – även om man kan se det som ett missöde som på ett tragikomiskt sätt matchade året som gått, med alla dessa distansförbindelser som hakat upp sig. Christer Björkman kunde i alla fall inte riktigt hantera det utan blev märkbart irriterad (jag kan tänka mig att han brukar bli rätt sur när något går fel i rösträkningsrummet bakom kulisserna också). Det blev alldeles uppenbart att han inte riktigt kan improvisera i sådana lägen, och det kan jag väl i och för sig inte klandra honom för … jag tycker inte själv heller om rubbade cirklar.
Apropå Björkman så var det inget fel på att hedra honom med lite extra avskedsshow – jag har alltid tyckt att han förtjänat mer respekt än han fått både som artist och musiktävlingsboss – men det är bra att han faktiskt tar avsked nu. Det behövs lite nytt blod och nya idéer i Melodifestivalen och jag hoppas att de nya ansvariga ser till att få till detta på rätt sätt. I synnerhet när det gäller artisturval naturligtvis, och att göra något åt de förvirrade internationella jurygrupperna och tona ner dem igen. Men SVT kan gärna ta sig en funderare i det stora hela på hur man ska kunna gå vidare och utnyttja det faktum att intresset för MF faktiskt var lite högre igen i år. Om man kan hitta formeln för att få det att fortsätta vara det även när det inte är pandemi, så har man ju kommit någonstans.
Nu vankas i alla fall den roligaste tiden på året, nämligen när Eurovision närmar sig. För i år ska väl tävlingen kunna bli av i alla fall, även om det blir nedbantat i Rotterdam också. Jag har hittills endast lyssnat på två av de andra länderna: Finland (som också gjorde ett ganska klokt val då det blir rockarna i Blind Channel) och Litauen, men nu är det dags att gå igenom de övriga också ett och ett. Och då blir det väl fler blogginlägg här, i takt med att jag upptäcker intressanta saker på vägen.
Jag har talat. På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar