”Uttagningssäsongen”, eller vad nu den där perioden kallas i januari-februari-mars då länderna ett efter ett väljer och presenterar sina bidrag, har annars tyvärr i hög grad kännetecknats av avhopp och konflikter. Först lämnade Armenien ett sent återbud, på grund av den instabila situationen i landet efter den senaste konflikten med Azerbajdzjan. Och därefter följde den ytterligt besvärande utvecklingen i det land som jag förut kallade Vitryssland men i likhet med de flesta andra numera har börjat benämna Belarus. De valde sitt bidrag i form av en grupp och en låt, men den gruppen var en Lukasjenko-vänlig grupp som uppenbarligen gick direkt i diktatorns ledband, med en låt som textmässigt var en sällsynt osmaklig politisk gliring till demonstranter och oppositionella i hemlandet. När EBU insåg detta diskade de bidraget och belarusisk TV blev tvungna att hitta på något annat, men vad det än var de föreslog istället (det har inte offentliggjorts) så var det tydligen inte mycket bättre, för det hela slutade med att Belarus blev utkastade ur 2021 års tävling. Skönt tycker jag. Jag ser visserligen principiellt inga hinder mot att alla Europas länder är med i ESC oavsett styrelseformer, men Lukasjenkos Belarus står mig upp i halsen och för närvarande känner jag att jag gärna välkomnar landet tillbaka när de har ett annat styre och använder sin rätta, vackra vitröda flagga.
Förutom detta har det varit trassel även i ett par andra länder. I Ryssland har ”vänner av ordning” muttrat över om det verkligen är lämpligt att de presenteras av en tadzjikisk sångerska som sjunger en sång om rättvisa för kvinnor (vilket var det bidrag som råkade vinna den mycket hastigt påkomna lilla ryska uttagningen), och även Nordmakedoniens och Cyperns bidrag har mötts av protester internt. I Cyperns fall kan jag förstå det – återkommer till detta. Men för närvarande verkar läget ha stabiliserat sig och det ser ut som att de 39 bidrag som nu återstår verkligen blir de som tävlar i Rotterdam i maj. Lite publik verkar det kunna bli som tittar på rentav. Dock har Australien nu precis meddelat att de inte kommer att åka till Rotterdam personligen, utan deras bidrag kommer att framföras som ett förinspelat s.k. ”live on tape”-inslag istället, vilket är tillåtet ett speciellt år som detta. Dessvärre misstänker jag att det kan bli fler länder som måste ta till den lösningen … vi får se, men själva startfältet ska alltså inte påverkas mer.
Hurdant är då detta startfält?
Ja, det som karakteriserar det är ju att väldigt många av de artister som skulle ha varit med och tävlat för sina länder förra året, då tävlingen ställdes in, dyker upp nu det här året istället med nya låtar. Sverige hör som bekant till undantagen, men i övrigt är det mer än hälften av artisterna som ”sparats över” från i fjol.
Och det är lite intressant, för även om artisterna är desamma så har länderna gjort på olika sätt med låtarna. Rätt många kommer förvisso med låtar som påminner väldigt mycket om fjolårets – på sina håll är det riktiga karbonkopior – och i en del av fallen har detta resulterat i bättre låtar än då, och i andra i sämre. Men det finns också en del länder/artister som valt att förse sig med en ny typ av låt och uttryck den här gången, också detta med omväxlande resultat. Plus att då alla de länder finns som valt något helt nytt. Det ger en viss variation och blir intressant för den som har koll på vad det var de hade tänkt förra året (vilket jag mestadels har).
Stilmässigt är det absolut inte något ”balladår” i år, och inte heller har tragiken med coronapandemi färgat av sig på tävlingen i form av dystra bidrag. Det finns tvärtom ganska gott om upptempo och dansanta nummer – rätt ofta framförda av kvinnliga artister, ska sägas, och ofta med ett rätt så modernt stuk, säkert fortfarande lite med 2018 års oerhört framgångsrika tvåa ”Fuego” i åtanke. Det som kan sägas vara tråkigt är att många av dessa bidrag är framställda av internationella låtskrivarteam. Jag brukar som bekant gnälla mycket på ”svenskbidrag”, men jag tror att jag får börja justera den inställningen något. Det handlar nu istället mer och mer om att det är just diverse grupper av låtskrivare från olika länder (även från Sverige, men inte alls bara därifrån) som slår sig ihop – ofta på s.k. låtskrivarläger – och åstadkommer en uppsättning poplåtar som en massa länder sedan har huggsexa om att få använda sig av i Eurovision. Dåligt eller oäkta behöver det inte vara bara för att låtarna kommit till genom dessa synbart kommersiella metoder (det ska väl jag veta som gillar ABBA, som ofta fick liknande beskyllningar om ”hitfabrik” mot sig) men det känns tråkigt att detta multinationella arbetssätt håller på att slå igenom så mycket på bekostnad av ländernas egna musikliv. Nåväl, i år tycks det i alla fall ha lett till ett flertal energiska nummer: några av de mest typiska exemplen är bidragen från Cypern, Malta, Azerbajdzjan och San Marino.
Det man också kan säga om årets ESC-startfält är att det saknas en tydlig favorit, och det är ju väldigt kul när det blir så. Jag skulle nog till och med säga att det så här långt är ännu mer oförutsägbart än på länge. Några av dem som det ändå faktiskt har snackats om är Malta, som hör till de där ”kvinnliga upptempo”-bidragen och har en småfeministisk text till sin medryckande dänga; vidare Schweiz, som precis som förra året skickar en vacker sång på franska med den innerligt falsettsjungande killen vars artistnamn är Gjohn’s Tears (personligen tycker jag dock att den låt han tänkt tävla med 2020 var bättre); och Frankrike, även de på franska i en snygg retro-uppvisning som genast för tankarna till Edith Piaf. Sverige med Tusse och ”Voices” ska förstås inte glömmas bort, vi har vissa chanser i år också, nu som alla andra gånger. Och så finns Cypern, som vanligt poppigt påträngande och utan någon cypriot alls i teamet, med låten ”El Diablo”. Den som har mig som Facebook-vän vet att jag redan har uttryckt min irritation över det bidraget … det är otroligt enerverande infantilt klistrigt, det saknar som sagt all cypriotisk anknytning, och jag kan förstå de religiösa på Cypern som är bekymrade över att namnet på den onde används så lättvindigt i en låttitel. Men en tippad favorit är det.
Förutom Litauen har jag inte så jättemånga tydliga personliga favoriter, för även om det saknas riktigt pinsamt dåliga bidrag detta år så saknas det tyvärr riktigt strålande bra låtar också. Men jag blev glatt överraskad av värdlandet Nederländernas bidrag, då de utforskar en av sina egna subkulturer och lyfter fram kreoltongångar från sin forna koloni Surinam – med upplivande resultat, tycker jag. Jag har även tillfälligtvis fäst mig vid Belgien, som är bland de få länder som gräver i den mer alternativa underground-världen och kommer med något mer lågmält och mystiskt än vad alla de där bidragen från låtskrivarlägren bjuder på.
I övrigt kan man nämna att vi får rockiga tongångar från både Italien och Finland: de senare gör det något bättre tycker jag nog, även om deras låt också framstår som en parodi på hårdrock. Den heter ”Dark Side”, och i och med att Norge dessutom har låten ”Fallen Angel” och Cypern kommer med sitt ”El Diablo” blir det ju lätt en lite helvetisk stämning över startlistan … men å andra sidan väger Österrike och Slovenien upp, då de båda två har låtar som heter ”Amen”. 😊
Danmark sjunger helt och hållet på danska i år, för första gången på mycket länge. Tyskland skojar till det med det seriösa skämtnumret ”I Don’t Feel Hate”. Georgien kör med naturhyllning i valstakt. Island som var förra årets största favorit skickar samma artist igen, d.v.s. Daði Freyr och hans band Gagnamagnið i turkosa mjukisoveraller, men de allra flesta verkar tycka att låten är ett pinnhål sämre nu och landet har därför nästan försvunnit i förhandstipsen.
Sist och minst (bokstavligt talat) måste jag nämna San Marino, för de har kommit med den nästan allra största överraskningen av alla. Sångerskan Senhit skulle ha tävlat förra året och försöker igen nu, men hon har nu inte bara försetts med en helt annan och modernare låt, utan hon får till på köpet sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida. Om han verkligen kommer att dyka upp personligen i Rotterdam är väl inte helt säkert, men hans röst kommer ändå att höras i låten – i år är ju förinspelad sång tillåten, delvis på grund av coronasituationen – och det anses nu som något av en sensation att en profil som Flo Rida plötsligt dyker upp i ett sådant här sammanhang. Kan San Marino vinna tack vare det? Jag är inte fullt så imponerad av hans korta insats eller av låten som helhet, men visst får man uppmärksamma saken.
Det där med att sången nu i viss mån får vara förinspelad ger förresten en extra krydda till årets tävling, för kommer detta att göra någon skillnad för hur det låter i TV och vad resultatet följaktligen blir? I Melodifestivalen har förinspelad bakgrundssång varit tillåtet länge, men hur ska det bli när det gör sitt intåg i Eurovision också? Jag kan inte påstå att jag gillar det, men det ska bli intressant att observera effekten. För att inte tala om ifall det blir fler länder än Australien som tävlar ”live on tape”; kommer de att gynnas eller missgynnas jämfört med de länder som är på plats?
Ja, nu är det väl förstås i första hand förhandstips och omdömen om själva låtarna i sina studioversioner som gäller. Och när tävlingen börjar närma sig i maj tänker jag också självfallet återkomma med mer detaljerade omdömen om de alla här bidragen (och alla jag inte nämnt) ett och ett, som jag brukar. Det är då också möjligt att jag ändrar mig på en del punkter. Just nu är min största favorit som sagt Litauen, följd av Nederländerna och Belgien, och de två sistnämnda tror jag att jag är ganska ensam om att ha så högt upp … men det där kan ju å andra sidan skifta. Kanske ändrar jag rentav inställning till Cyperns ”El Diablo” om jag plötsligt börjar uppfatta nya sidor av den.
Väl mött så småningom! Nu börjar det roliga.
(Bild från eurovision.tv.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar