Jag vill betona att mina betyg, som jag satt från 1 till 10, representerar min personliga smak och ingenting annat. Hur jag tror att det ska gå, hur väl en låt passar in i tävlingen eller hur lämpligt det är att den vinner är inte något jag blandar in i betygssiffrorna. Vidare går jag efter hur bidragen låter/ser ut på Spotify och YouTube, inte hur det kommer att bli i TV den 9 maj, för det vet jag ju inte än.
När det gäller tipset som följer efter omdömena så bygger det också på hur låtarna framstår på Spotify och YouTube, samt i någon mån på de rapporter jag läser från förhandsuppträdanden och repetitioner. Privat kommer jag att justera tipset när jag senare sitter vid TV:n och får ett eget intryck, men eftersom det då kommer att vara för sent att skriva och lägga ut en ny analys så får det tips jag lägger nu vara det som gäller slutgiltigt på bloggen.
Nu kör vi igång! (Klicka på ländernas namn för att komma till YouTube-klippen.)
Sverige får alltså dra igång alltsammans i år, och det var väl ärligt talat inte så oväntat: Robins nummer med starten ute i kulisserna lämpar sig förträffligt som inledning. Jag tycker personligen fortfarande att låten inte är överdrivet märkvärdig utan mest en ljummen Justin Timberlake-variant, men Robin vet i alla fall vad han gör med sitt genomarbetade paket och vi har ett upptemponummer bland många lugnare låtar, vilket gör att jag ändå blir ganska förvånad om det inte blir final för Sveriges del. Att det sedan finns flera andra länder som förtjänar det bättre är en annan sak.
Betyg: 6/10.
I år är det inte så många som försökt kopiera föregående års vinnare, men georgiska Tamara får nog sägas vara en av dem som har det – hon sjunger någon sorts budskap om fred och framtidstro och tar i rätt ordentligt också som Jamala. Tyvärr är det mycket långt ifrån inspirationskällan och verkligen inget man minns länge, och även om här finns en viss skönhet i molltonerna så blir det i längden för skrikigt. Jag tror Georgien får det svårt.
Betyg: 3/10.
Nu är det tredje året i rad som Australien är ”gäst” och man får väl kanske börja räkna dem som ordinarie deltagare … frågan är om deras smekmånad då är över? Åtminstone hör de inte riktigt till de största favoriterna i år som de gjort tidigare. Unge Isaiah sjunger en pianoballad med lätta gospelinfluenser, som lämnar åtminstone mig ganska oberörd. De flesta verkar tro att bara för att Australien har lyckats så bra de två tidigare gångerna så lär det bli final nu också, men jag är nog inte helt hundra på den saken, det kan hända att Europa inte längre tycker det är något särskilt med Australien och att det hela går obemärkt förbi. Men jag vet inte. Svårbedömt.
Betyg: 4/10.
Albanien brukar ofta skicka röststarka sångerskor som tar i ända från tårna och mer eller mindre skriker sönder sin låt, och de gör det nu också. Framgången med detta albanska recept brukar variera, och det är få som verkar tro att det här numret kommer att komma någon vart. Själv kan jag ändå i viss mån uppskatta det pompöst dramatiska i refrängmelodin, ett uttryck som påminner om ett annat gammalt albanskt bidrag som var mycket oförtjänt underskattat – ”Feel the Passion” med Aurela Gaçe från 2011 – men precis som i det fallet så lär det knappast räcka.
Betyg: 5/10.
Det här är verkligen en riktigt skön låt som det är en sann njutning att lyssna på. Modernt, snyggt och smakfullt, ett mysigt syntsound, en melodi som sätter sig, och Blanche har ett originellt uttryck i sin lågmälda mörka stämma. Studioinspelningen av ”City Lights” är helt enkelt en höjdare, och om det bara handlade om den skulle Belgien stå som välförtjänt ESC-vinnare 2017 i min bok. Frågan är bara hur det blir live … enligt uppgift har Blanche inte alls övertygat i sina förhandsframträdanden och nu på repen, och allt fler verkar tro att den stackars flickan kommer att floppa istället för att triumfera. Jag hoppas verkligen att hon fixar det, för det är både hon och låten värd.
Betyg: 10/10.
Inte för att vara elak, men påminner inte Montenegros Slavko en hel del om Khal Drogo i ”Game of Thrones”? Ja, han ser ju i alla fall originell ut, den saken är klar, och hans gaydiscoaktiga bidrag sticker ut efter de fyra lugnare låtar som kommit dessförinnan. Men själva låten är ändå inte särskilt märkvärdig, snarare pinsam, och jag tror dessvärre att Montenegro inte väcker starkare reaktioner än allmän förvirring.
Betyg: 3/10.
Åh, vad innerligt jag önskar att den här ska gå till final … Jag har verkligen ända sedan jag först hörde den varit förtjust i denna stillsamma, atmosfäriska låt med sin vackra melodi, innerliga sång och vemodiga text. De flesta bedömare verkar också vara ense om att ”Blackbird” faktiskt är bra, men att Finland kommer att få det svårt ändå eftersom det finns så många andra lugna låtar som de konkurrerar med. Min förhoppning är att de är så pass bra av egen kraft att de klarar utmaningen, men lätt blir det inte.
Betyg: 10/10.
Som någon sade, här är det land som är den mest pålitliga leverantören av svenska bidrag förutom Sverige. I år har Azerbajdzjans låt delvis skrivits av en azerisk låtskrivare, och sångerskan Dihaj är egentligen en mycket alternativ popkonstnärlig artist på hemmaplan, så här hade det kunnat bli något mer eget och originellt från landet … men nej då, man har på nytt anlitat Sandra Bjurman (som uppenbarligen inte har några problem med att hjälpa diktaturer vinna Eurovision) för att putsa till det hela, och då försvinner Dihajs eget uttryck till stor del i en ”Eurovision-anpassning”. I verserna är låten inte alls så dum utan rentav riktigt njutbar (mycket tack vare elektroinslagen), men i refrängerna blir den svulstiga svenska produktionen helt uppenbar och då blir det mycket mer trist och fantasilöst. Nåväl, som helhet är det ändå snyggt.
Betyg: 7/10.
Här har vi ett av årets mest omdiskuterade bidrag: den originelle, sköre och charmige Salvador som sjunger sin kvarleva till låt från 1940-talet, och har blivit allmänt hyllad för att ändå ha en alldeles speciell ”tidlös” känsla. Ja, jag är böjd att hålla med, det känns fortfarande inte helt fel att kalla detta för en portugisisk ”As Time Goes By”. Jag är också säker på att juryn kommer att älska det och se till att Portugal går till final, även om inte tittarna gör det. Men – den allra viktigaste frågan är ju om Salvador kommer att klara av det? Han har tydligen problem med hälsan och har opererats precis i dagarna, och på de första repetitionerna sjunger hans syster (som också har skrivit låten) i hans ställe. Många lär bita på naglarna över detta, för numret bygger onekligen på Salvadors utstrålning och om han blir förhindrad så hamnar saken givetvis i ett helt annat läge. Utgångstipset med en finalplats är dock ändå givet.
Betyg: 8/10.
Förra året gjorde Grekland fiasko och missade final för första gången, och för att undvika det nu i år har de försett sin sångerska Demy med ett specialbeställt discopaket från Eurovisionproffset Dimitris Kontopoulos. Märkligt och beklagligt då att discopaketet i fråga inte övertygar mer, ens när det kommit igång (vilket dröjer en stund). Jag tycker det helt saknas gnista, även om det inte är dåligt. För mig får Grekland gärna floppa en gång till och lämna sin finalplats åt någon annan, men jag misstänker att de ändå får röster så det räcker.
Betyg: 3/10.
För mig behövdes det ett antal lyssningar innan den här började sätta sig någorlunda, och det känns knappast som det var värt besväret. Det enda som ger låten en viss särprägel är en ganska dundrande refräng med någon sorts vemodigt stråkgnissel i bakgrunden, och det räcker inte för att få det att lyfta. Tycker inte jag åtminstone. Andra verkar däremot ha tagit Polen till sig och ser det som att detta är en av de starkare balladerna i startfältet. Återstår att se vem som har rätt.
Betyg: 3/10.
”Epic Sax Guy” och hans två kollegor i gruppen SunStroke Project är tillbaka i Eurovision igen, efter att deras förra bidrag blev, som sagt, episkt – med massor av fans på YouTube som inte hade en aning om att det var något från ESC. Hur som helst, den nya låten är förvisso inte lika bra som ”Run Away”, men saxofonen finns där även nu med en enerverande liten slinga, och Moldavien livar alltjämt upp med fart och humor. Man kan bara undra om det räcker till en finalbiljett. Kul vore det onekligen.
Betyg: 7/10.
Jag kan inte neka till att det här är just den sortens läckert synt- och sequencerspäckade, aningen mörka elektropop som brukar träffa mig direkt. Så jag håller Island högt i år … det är en riktigt bra låt med utmärkt produktion. Sedan har Island samma problem som Finland, nämligen att det finns konkurrens i deras fack (från Belgien och Lettland men i synnerhet från Azerbajdzjan). Det torde inte spela någon roll om Svala bara har ett tillräckligt starkt framförande, men just detta har ifrågasatts av kritikerna. Svårt att tippa innan jag själv ser det.
Betyg: 9/10.
Efter att ha klarat en finalbiljett förra året får nog Tjeckien tyvärr stå ute i skuggan igen i år. Åtminstone har jag ganska svårt att se att denna ganska intetsägande ballad skulle kunna tilltala tillräckligt många. Den hör inte till de tråkigaste eller sämsta av låtarna i år utan är väl för all del lyssningsvänlig, med en viss soul- och gospelkänsla i rytmen, men samtidigt känns den alldeles för lagom.
Betyg: 3/10.
Thomas G:son har åter igen hoppat in och skrivit en låt åt Cypern (samtidigt som han börjar bli mer och mer osynlig hemma i Sverige). Låten i fråga är faktiskt hygglig, jag gillar den stadiga och tunga pulsen som drivs av någon sorts elektroniskt handklapp, och melodin får man lätt på hjärnan … på det sättet har G:son lyckats bra. Sedan är det ändå långt ifrån samma potential som ”Euphoria” utan blir snarare lite tjatigt i längden, och Hovig hänger väl lite löst på gränsen till final. Mycket hänger på att showen blir lyckad.
Betyg: 8/10.
Storstilad etnolåt som är förträffligt uppbyggd: det börjar mycket lugnt, sedan kommer ett litet fängslande syntmotiv in och upprepas gång på gång, och över det börjar Artsvik yla orientaliskt och styrkan ökar gradvis med fler stämmor och pålägg. Personligen blir jag riktigt hypnotiserad av denna suggestiva mix av modern elektro och Armeniens egen folkmusik. Enda nackdelen är väl att man känner att de hade kunnat höja ytterligare en nivå – som det nu är tar låten slut lite abrupt innan den är helt ”färdig”. Men det är jättevackert i alla fall, och i kombination med en läcker scenshow (hoppas de gör något i stil med videon) så blir det rentav farligt.
Betyg: 9/10.
En artist som heter likadant som mitt favoritgodis? Det är ju trevligt. Tyvärr smakar inte låten lika bra … det är ytterligare en i rätt långsamt tempo, närmare bestämt av det slaget som påminner lite om en låt ur någon Disneyfilm. Omar kämpar tappert och tar i ordentligt och svulstigt i refrängerna, men det känns som ansträngningen är förgäves och man bara skakar på huvudet åt plattityder som ”lights will guide you through the night”.
Betyg: 2/10.
Även Lettland hittar vi i elektrofacket, där de också har befunnit sig de två senaste åren med viss framgång (så det är väl därför de håller fast vid det). De har nu fått fördelen att gå ut sist med sin luftiga och aningen konstnärliga housedisco, men jag är faktiskt inte säker på att startnumret hjälper … även om låten har dansrytmer och är helt okej i mina öron så saknas den riktiga pulsen, och jag tror att det hela kommer att framstå som lite väl alternativt och svårsmält för många.
Betyg: 6/10.
Sammanfattningsvis så hoppas jag att de som går till final blir Sverige, Belgien, Finland, Azerbajdzjan, Portugal, Moldavien, Island, Cypern, Armenien och Lettland.
När det gäller vilka jag tror att det blir så är det värre. Det känns spontant som att den första halvan av denna semifinal är starkare än den andra och innehåller fler bidrag som det nog kan gå bra för, och när jag försöker mig på ett utkast till tips så konstaterar jag att det liksom blir för många som jag stoppar in från första halvan. Både Sverige, Australien, Belgien, Azerbajdzjan och Portugal har ju goda chanser därifrån … och så vill jag ju ha med Finland … men då blir det för många. För faktum är att det aldrig har hänt att majoriteten av finalisterna från en semifinal har kommit från dess första halva – att det är lika många från vardera halvan har inträffat rätt ofta, liksom att andra halvan har fått fler bidrag med, men inte det omvända. Då känns det egendomligt att tippa en alltför gynnsam utgång för bidragen i halva 1. Så ska jag ge upp och inse att Finland inte kommer att klara konkurrensen, eller ska jag tippa att de snor en plats från någon annan i sin halva, typ Australien, Belgien eller Azerbajdzjan? Vilken av dem i så fall? Eller ska jag strunta i all statistik och helt enkelt säga att det faktiskt blir fler från halva 1 som kommer med, så att en trend bryts i år?
Vad gäller halva 2 så är den inte lätt den heller – där är det bara Grekland och Armenien som jag är säker går vidare. Varken Moldavien, Cypern eller Lettland bör räknas bort, men ingen av dem känns särskilt självskriven heller. Polen kan kanske hålla sig framme även om jag personligen anser att den låten är tråkig. Och när det gäller Island är jag i grunden pessimist och räknar inte med att få se Svala gå vidare, men omöjligt är det kanske inte ändå.
Några länder känns som ganska givna missar (bl.a. Tjeckien, Georgien, Slovenien och Albanien) men så självsäker borde jag å andra sidan kanske inte vara? I synnerhet Slovenien kanske kan sno en plats från någon?
Nej, det är inte lätt det här, men fram tills jag ser framträdandena på tisdag kväll – då kan många av mina intryck säkert ställas på ända – så blir mitt utgångstips att dessa länder går till final:
Sverige, Australien, Belgien, Finland, Azerbajdzjan, Portugal, Grekland, Polen, Moldavien och Armenien.
Det blir alltså i mitt tips en anmärkningsvärd övervikt mot den första halvan av startfältet, och även mot de tidigare bidragen i den andra halvan: jag går emot den gängse uppfattningen att en sen startposition är fördelaktig. Men det måste bli så den här gången, eftersom jag helt enkelt inte tror att låtarna mot slutet är starka nog, förutom Armenien.
Vi får se hur det går. Kan bli spännande.
Ja visst ja, en sak till – om Portugal går till final (vilket jag tror) så lär det nog bli de som blir uppropade sist! Jag har nämligen observerat på senare år hur Jon Ola Sand gör när han bestämmer den ordning i vilken finalisterna meddelas: han tycks ha en tendens att låta det tionde och sista landet bli ett sådant som inte varit i final på några år och som han samtidigt märker är en klar publikfavorit. (Förmodligen gör han så för att såväl det aktuella landets TV-tittare som publiken i arenan ska få svettas lite extra.) Och i denna semi lär nog den rollen innehas av Portugal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar