Den svenska festen är över. Det blev en minst sagt hejdundrande seger för John Lundvik. Men trots det har jag fortfarande inte fattat vad som är så märkvärdigt med det vinnande bidraget.
Nu missunnar jag inte John segern. Han gör verkligen inget dåligt framförande alls och låten är inte dålig heller. Jag tycker rentav att det här bidraget från Sverige är betydligt trevligare och intressantare och har mer personlighet och särart än de låtar vi skickat de två senaste åren, ”Dance You Off” och ”I Can’t Go On”. Gospelpop är avgjort bättre än fantasilöst dunkadunk, och Sverige rycker upp sig i år tack vare det.
Men jag kan ändå inte riktigt förstå hypen. Jag är medveten om att många älskar det här – jag tippade ju rätt vinnare också tack vare att jag insåg det – men anledningen begriper jag fortfarande inte. Eller den totala överlägsenheten, som är minst sagt märklig. Att samtliga jurygrupper ger John Lundvik maxpoäng? Och att TV-tittarna inte verkar ha legat långt efter? Varför? Visst att det är bra, men är det verkligen så bra alltihop?
Själv tycker jag, som jag redan sagt en gång, att det svänger härligt i refrängen i ”Too Late For Love” under de få sekunder då gospelkören kommer igång, men att det nästan känns snopet när de sedan kommer av sig igen. Det är för tvära kast mellan snabbt och lugnt hela låten igenom och därför känns den för mig ofärdig, ofokuserad. Jag har lyssnat ett antal gånger på den nu men den lyfter aldrig på allvar.
Å andra sidan kan det också bero på att just gospel är en genre som jag uppskattar mer live på plats (helst i en kyrka) än i en TV-ruta eller genom ett par hörlurar.
Gospel är annars något som internationella jurygrupper verkar vara helt sålda på just nu. I förra årets Eurovision hade ju juryn Cesár Sampsons gospelaktiga bidrag från Österrike som sin favorit. Och om jurygrupperna hade fått bestämma själva igår skulle inte bara John Lundvik ha kommit etta med maxpoäng, utan dessutom hade Nano blivit tvåa, även han med gospelinfluenser i sin låt. (Faktum är att jag personligen rycks med lite mer av Nanos gospel än av Johns, men det är ju jag det.)
Detta tyder på att gospel är något som går hem bland jurymedlemmar, och följaktligen finns det anledning att tro att det kan gå bra för Sverige i Israel i maj. Vissa anser till och med redan att saken är klar, att det inte är något snack om saken längre, att John Lundvik lär sopa hem så många jurypoäng i Tel Aviv att det inte spelar någon roll vad TV-tittarna sedan gör.
Så långtgående slutsatser vill jag inte dra ännu, för det finns många invändningar att framföra. Till exempel att internationella juryn i Melodifestivalen igår egentligen inte var så representativ, eftersom inga öststater var med – länder som Ryssland och Azerbajdzjan kanske hade tyckt annorlunda? Och att Mellojuryn slöt sig samman kring John Lundvik säger kanske dessutom mer om konkurrensen i MF och profilen på startfältet än om vinnarbidragets kvalitet. Talar man om konkurrens kommer den dessutom att bli av ett helt annat slag i Tel Aviv … har låten då verkligen det lilla extra som sticker ut och berör hela Europa? Plus att jag insisterar på att om Europas TV-tittare inte är på humör för svensk gospel, så är det inte säkert det hjälper att juryn lyfter upp den. Ja, det är mycket man inte får glömma bort.
Men visst har Sverige ett bra utgångsläge nu, det kan man ju inte säga annat. Att vi klarar semifinalen ser jag till att börja med som ganska givet, och topplaceringar i finalen ligger säkert också inom räckhåll. Sedan är det en annan sak att jag numera skruvar olustigt på mig vid varje tanke på en ny svensk vinst; jag tycker åtminstone inte att vi ska få någon mer just nu om vi inte verkligen är värda den, och det är jag inte säker på att vi är i tillräckligt hög grad som det är nu.
Vissa saker finns ju dock att uppskatta. Förutom att det svenska bidraget som redan nämnts är mer genuint i år och mindre plastigt, så är det positivt (ur mångfaldsperspektiv och så) att Sverige för första gången på ett tag representeras av en färgad artist, och att musikstilen han sysslar med är en som inte precis är svensk men ändå bevisligen populär att sjunga och ta del av i Sverige, med körsångsrörelsen och så – det är den sortens kulturella aspekter som gärna får komma fram i ESC. För nationell kultur och nationellt musikliv behöver inte bara handla om inhemsk folkdans och traditionell sång utan även om vad som är populärt i det egna landet. På så sätt är årets bidrag egentligen lika representativt för Sverige som min favorit Jon Henrik Fjällgren hade varit om vi skickat honom (vilket vi ju inte gör, men jag var fullt beredd på detta och tröstar mig med att vi får jojk från Norge i Tel Aviv istället).
Åter igen, utan att begripa varför ”Too Late For Love” uppenbarligen är så hisnande bra, försöker jag se det positiva med Sveriges bidrag 2019.
Förutom att en artist med ”icke-traditionellt-svenskt-utseende-och-ursprung” blev vinnare igår, så gällde samma sak för tvåan, nämligen Bishara. Man kan därför inte precis klaga på att svenska folket röstar stereotypt eller fördomsfullt. På så vis gör det inte heller något att Sverige nu för femte året i rad representeras av en manlig soloartist och att tjejerna åter igen hamnade vid sidan av. Jag vill ändå inte påstå att det råder några osunda röstningsmönster, det är bara slumpen som har gett de senaste årens ”ojämställda” resultat. Förr eller senare vinner både en och två och flera tjejer igen, det garanterar jag.
Tittarnas röstning kan jag annars inte uttala mig så mycket om just nu, eftersom SVT ännu inte har släppt de exakta siffrorna (varför tjuvhåller de på dem så länge?). Men en sak man redan nu kan märka är att om bidragen hade rangordnats efter totalt antal röster istället för åldersgruppindelade poäng, så skulle resultatlistan nog ha sett annorlunda ut (även om jag tar för givet att vinnaren var samma).
Det kan vi se på de placeringar som delades igår: på flera ställen var det två eller tre bidrag som hamnade på samma poäng, och tiebreak-regeln är då att det är det bidrag som fått flest antal tittarröster som kommer först. Wiktoria och Arvingarna hamnade båda på 64 poäng sammanlagt, och Arvingarna fick mer av tittarna uttryckt i poäng (37 poäng mot Wiktorias 28), men ändå står Wiktoria nu på sjätte plats i listan och Arvingarna på sjunde – det måste betyda att Wiktoria fick fler röster av tittarna, även om Arvingarna ändå tog hem fler av tittarnas poäng genom åldersfördelningen. Det ska bli mycket intressant att studera och analysera det där i detalj (eventuellt återkommer jag till det).
I övrigt i gårdagens sändning kunde jag konstatera att det inte blev någon comeback på scen av ABBA, och så här i backspegeln så inser jag ju hur orimligt det faktiskt hade varit. Även om de nu har spelat in ny musik ihop, så är det en helt annan sak att gå upp på scenen med den, och särskilt i Melodifestivalen. Jag tror inte att ABBA föraktar tävlingen men det hade ändå känts som helt fel forum för dem i sammanhanget.
Istället fick vi nu en småtråkig mellanakt med Charlotte Perrelli och Dana International, och mer underhållande scener med ”Lynda Woodruff”, som jag för min del av någon anledning aldrig tröttnar på. Även om vissa kanske tyckte det var såväl hädiskt som oanständigt med hennes anspelningar på Jesus-Conchita och annat (men själv är jag mottaglig för vanvördig humor).
Det mest negativa ögonblicket under programmet var annars när Eric Saade anropade Finlands jurymedlem Krista Siegfrids, med repliken ”men du kan ju svenska”. Där skar jag tänder ordentligt och ville utbrista: ”Ja, Eric, det är väl klart att Krista kan svenska, för hon är finlandssvensk för sjutton gubbar! Hon inte bara kan svenska, det är hennes modersmål, fatta det!!!!!”
Det är fullt möjligt att Eric också kände till detta och bara råkade uttrycka sig fel, men det lät faktiskt inget vidare i TV. Det finns redan tillräckligt många korkade svenskar som inte känner till vad det innebär att vara finlandssvensk, utan att svenska programledare ska råka leda dem vidare in i sin villfarelse.
Nåja, detta var en lingvistisk synpunkt snarare än en musikalisk.
Nu säger jag avslutningsvis grattis till John Lundvik och gläder mig åt att det roliga har börjat (nej, inte slutat!). Från och med i morgon ska jag lyssna på de andra ländernas bidrag, ett om dagen under en dryg månad, tills jag gått igenom alla. Jag har redan tjuvlyssnat på Norge, Island, Italien och Frankrike (förutom Sverige och Finland förstås) men det finns ändå 35 stycken länder kvar att gotta sig i. Nederländerna ska tydligen vara bra i år har jag sett, jag kanske börjar med dem.
Fler inlägg om lite av varje i Eurovisionvärlden kommer också här då och då. På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar