Det där är en regel som jag helst skulle slopa (och förr eller senare kommer den nog att slopas tror jag, även om det inte blir i den närmaste framtiden), men faktum kvarstår att Big 5 är direktkvalificerade tillsammans med värdlandet Portugal, och därför får jag avhandla deras låtar här i ett särskilt avsnitt. Det är för övrigt värst för dem själva att de är direkt i final, för det brukar för det mesta vara en nackdel snarare än en fördel att inte gå via semifinalerna (undantagen är 2005 och 2010).
Nåväl, jag kan konstatera att åtminstone ett av de direktkvalificerade länderna i år förtjänar sin gräddfil, för det är det bidraget som är min allra största favorit så här långt i år. Men låt oss titta närmare på vad Big 5 + Portugal har att komma med.
En av de låtar i år som tar upp ett ”allvarligt ämne”; här är det terrorism som är på tapeten, med ett antal av de senaste årens attacker omnämnda i den mycket snabbt framrabblade italienska texten vars titel betyder ”ni har inte gjort mig något” (alltså att terroristerna inte kan rubba oss). Att det är en sådan väldig textmassa i verserna, som tar fokus från musiken, är det enda som stör mig en aning med låten. För i övrigt är den verkligen inte dum alls – en lätt countryaktig poprocklåt med ett skönt plingande elgitarrkomp och den rätta vemodiga känslan bakom orden. Italien tar numera seriöst på sitt tävlande i musik och det gillar jag.
Mitt betyg: 8.
Toppkandidat? Ja.
Jag får väl medge att det här åtminstone är en liten uppryckning jämfört med det olidligt trista material Tyskland har skickat de senaste åren – men de är ändå inte framme ännu. Det här är kort och gott en pianodominerad ballad med en svulstig sångare, ganska smörig, och även om det är en bra refrängmelodi och ett rörande tema (han sjunger om sin egen bortgångne pappa) så känns det ju verkligen som något man hört förut alltför många gånger.
Mitt betyg: 3.
Toppkandidat? Nej.
Apropå ”smörig”, som jag nyss sade att Tyskland var, så ger Spanien det ordet en ny innebörd i år, och det är inte bara smör heller utan också en rejält tilltagen mängd socker och sirap. Den unga duon Amaia och Alfred framför en stillsam romantisk kärleksduett som är så gullig att man storknar: de båda har en superintensiv personkemi där de tittar förälskat på varandra, sjunger ljuvt och inställsamt och utstrålar ett slags kärlek som inte bara innefattar den tvåsamma kärleken mellan dem båda utan i förlängningen en gudomlig kärlek till alla levande ting, kärlek i allt och i alla … Ja, alltså, nu går jag bananas med min beskrivning, men det är verkligen en helt sanslös uppvisning i romantik från Spanien i år, mest då i framförandet men även i själva låten. Man kan undra hur reaktionerna blir från tittarna; det är fullt möjligt att andra upplever en äkta och innerlig Salvador Sobral-känsla, men själv blir jag bara fullkomligt matt av denna sliskiga kolasås.
Betyg: 2.
Toppkandidat? Kanske.
”Hey brother”, inleder brittiska sångerskan SuRie sin låt, och om jag inte visste bättre skulle jag tro att bidraget var en hyllning till framlidne Avicii (som ju har gjort en låt med den titeln). Särskilt som det faktiskt fortsätter med att bli en liten aning Avicii-inspirerat i resten av låten också, så att man frestas att beskylla Storbritannien för efterapning. Nåväl, vid närmare eftertanke är det kanske inte så uppenbart … för man kan lika gärna se det som att SuRie både försöker se ut och låta som Annie Lennox. Oavsett vem som egentligen är förebild så är den här låten i slutändan bara ytterligare ett exempel på att britterna i ESC visar upp en skugga av vad de i själva verket kan.
Betyg: 3.
Toppkandidat? Nej.
Här har vi nu äntligen det enda bidraget i årets Eurovision där jag faktiskt tänker slå till med en tia. För Frankrike är bäst 2018, jag har insett det mer och mer. Som jag redan har skrivit om i ett tidigare blogginlägg så handlar låten ”Mercy” om båtflyktingar, ett ämne som skildras i en poetiskt vacker text där ordet ”mercy” kan tolkas på minst fyra olika sätt: ”merci”, ”mercy”, ”mer-sea” och ”mère sea”. För att inte tala om andra gripande rader som ”je suis tous ces enfants que la mer a pris” (jag är alla de barn som havet har tagit). Till detta kommer att låten är utmärkt musikaliskt: en ganska lågmäld men taktfast poplåt kryddad med smakfull gitarr och ett förträffligt blippande syntljud i refrängen, plus utmärkt sång. Sedan är jag förvisso något orolig för att fransmännen kanske sjabblar bort hela konceptet på scen och blir smaklösa istället (har läst att duon ska ha kläder designade av Jean-Paul Gaultier, och det rimmar väl egentligen rätt illa med ambitionen att skildra människor i misär på havet). Men än så länge är det här för mig helgjutet och riktigt bra.
Betyg: 10.
Toppkandidat? Ja.
Sist av alla kommentar jag värdlandet Portugal, som även i år aktar sig för att balla ur och istället ser till att bidra med något smakfullt. Vi har här en till stillsam låt, med en sångerska som i kombination med den lätt luftiga produktionen får till en smått säregen stämning. Jag gillar det egentligen skapligt, men det stora problemet är att det känns som låten bara bygger på tre fallande ackord som upprepas om och om igen i det oändliga, och då blir det ganska tjatigt efter ett tag. Men precis som i fjolårets låt är det ändå klart bättre kvalitet än man är van vid från Portugal.
Betyg: 7.
Toppkandidat? Nej.
Ja, det här var min betygsättning av alla Eurovisionbidrag. Jag återkommer naturligtvis med mer genomtänkta tips när det drar ihop sig till tävlan, och efterhandskommentarer allt eftersom. Men just nu är Frankrike alltså min största favorit, följt av ett knippe andra länder som t.ex. Ungern, Rumänien, Grekland och Litauen. Värst i år är Island, Ryssland och Spanien.
Om det nu inte visar sig att länderna rycker upp sig (eller går ner sig) markant när man väl ser dem i TV!
Omdömen om bidragen i semifinal 1
Omdömen om bidragen i semifinal 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar